Referat

Ref 9

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 10 mars 2025 följande dom (mål nr 463-24). 

Bakgrund

1. En stiftelse bildas enligt 1 kap. 2 § första stycket stiftelselagen (1994:1220) genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Av 6 kap. 1 § första stycket 1 framgår att styrelsen för eller förvaltaren av en stiftelse inte utan tillstånd av Kammarkollegiet får ändra, upphäva eller åsido­sätta föreskrifter i stiftelseförordnandet som avser stiftelsens ändamål. 

2. Enligt 37 § första stycket förvaltningslagen (2017:900) får en myndighet ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har till­kommit nya omständigheter eller av någon annan anledning. 

3. I testamente upprättat 1914 förordnade I.H. att en del av hans till­gångar skulle utgöra en stiftelse som skulle ha till uppgift att bereda billiga bostäder åt dem som ”sett bättre dagar”, men som inte längre hade råd att bekosta hyran. Stiftelsen I.H:s Minne bildades 1918 och i stadgarna angavs destinatärskretsen vara personer som ”sett bättre dagar”. 

4. Efter ansökan av stiftelsen beslutade Kammarkollegiet 1996 att uttrycket ”sett bättre dagar” skulle ersättas med ”vars eko­nomiska förhållanden försämrats”. 

5. År 2021 begärde stiftelsen att Kammarkollegiet med stöd av 37 § förvaltnings­lagen skulle ändra beslutet från 1996 och avslå ansökan om byte av uttryck. Stiftelsen framhöll att bytet endast syftade till att modernisera språket, men att länsstyrelsen och domstolarna på senare år hade gett uttrycken olika innebörd vilket inneburit att destinatärskretsen hade utvidgats. Kammarkollegiet borde därför inte ha medgett bytet. Beslutet från 1996 är därmed felaktigt och måste ändras så att stiftelsen ska kunna fortsätta att främja den av testator bestämda destinatärskretsen. 

6. Kammarkollegiet avslog stiftelsens begäran och angav följande. Den om­ständigheten att stiftelsen har ändrat sig och inte längre vill ändra föreskrifterna på det sätt som stiftelsen tidigare ansökt om innebär inte att beslutet från 1996 är felaktigt. Beslutet kan därför inte ändras med stöd av 37 § förvaltningslagen, utan för en sådan ändring krävs att stiftelsen ansöker om permutation och visar att förutsättningarna för ändring i stiftelselagen är uppfyllda. 

7. Stiftelsen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stock­holm som avslog överklagandet. Förvaltningsrätten ansåg att även om Kammarkollegiet hade haft möjlighet att ändra beslutet enligt 37 § förvaltningslagen förelåg det ingen skyldighet för myndig­heten att göra det.

8. Kammarrätten i Stockholm instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog överklagandet dit.

Yrkanden m.m.

9. Stiftelsen I.H:s Minne yrkar att underinstansernas avgöranden ska upphävas och att stiftelsens begäran om ändring av Kammarkollegi­ets beslut från 1996 ska bifallas. 

10. Kammarkollegiet anser att överklagandet ska avslås.

Skälen för avgörandet

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

11. En ändring av destinatärskretsen i ett stiftelseförordnande är en ändring av en föreskrift som avser stiftelsens ändamål. Av 6 kap. 1 § första stycket 1 stiftelse­lagen framgår att styrelsen eller förvalta­ren inte utan tillstånd av Kammar­kollegiet får ändra sådana före­skrifter. En sådan föreskrift får enligt andra stycket ändras endast om den på grund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart stridande mot stiftarens vilja eller om det finns synnerliga skäl. Enligt tredje stycket ska vid ändring av föreskrifter om ändamål vad som kan antas vara stiftar­ens avsikt beaktas så långt som möjligt. 

12. Bestämmelsen i 6 kap. 1 § andra stycket är tillämplig inte bara vid ändring av en föreskrift i det ursprungliga stiftelseförord­nandet utan också när det gäller en föreskrift som tidigare ändrats, vilket betyder att man efter att ha genomfört en tillståndspliktig ändring inte får återgå till den ursprungliga föreskriften utan att på nytt ansöka hos Kammarkollegiet om tillstånd att ändra föreskriften och förutsättningarna i 1 § är uppfyllda (prop. 1993/94:9 s. 179). 

13. Stiftelsen ansökte hos Kammarkollegiet om tillstånd till en viss ändring i stiftelseförordnandet och fick bifall till sin ansökan. Långt senare uppdagades att ändringen hade medfört en enligt stiftelsen icke avsedd utvidgning av destinatärskretsen. Stiftelsen begärde då att Kammarkollegiet skulle ändra beslutet med stöd av 37 § första stycket förvaltningslagen. Enligt den bestämmelsen får en myndighet ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning. 

14. Vad stiftelsen vill få till stånd är en ändring av en föreskrift i stiftelseförord­nandet om stiftelsens ändamål. För att en sådan änd­ring ska få genomföras krävs att förutsättningarna i 6 kap. 1 § stiftelselagen är uppfyllda och att Kammarkollegiet ger tillstånd till ändringen. Oavsett om Kammarkollegiets beslut från 1996 har lett till en av stiftelsen icke avsedd ändring av destinatärs­kretsen får föreskriften i stiftelseförordnandet inte ändras utan att den i stiftelselagen föreskrivna ordningen för sådan ändring iakttas. Vid sådant förhållande aktualiseras inte en tillämpning av 37 § för­valtningslagen och överklagandet ska därför avslås.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Askersjö, von Essen och Nilsson. Föredragande var justitiesekreteraren Eveline Gewert.

______________________________

Förvaltningsrätten i Stockholm (2022-10-07, McMurray):

Ett beslut som till sin karaktär är gynnande får endast under vissa förutsätt­ningar ändras eller återkallas. Så har i praxis ansetts tillåtet bl.a. om myndigheten i beslutet har förbehållit sig denna möjlighet eller om den enskilde har utverkat beslutet genom att vilseleda myndigheten. Denna praxis kommer numera till uttryck i 37 § förvaltningslagen (2017:900). Däremot får en myndighet inte återkalla eller ändra ett gynnande beslut av t.ex. det skälet att myndigheten anser sig ha gjort en felbedömning av faktiska omständigheter eller tolkat lagstiftning eller praxis fel (HFD 2020 ref. 37). 

När ett beslut inte överklagas inom överklagandetiden vinner det laga kraft och rättskraft. Rättsprincipen om lagakraftvunna besluts orubblighet är en grundläggande princip vars upprätthållande syftar till att säkerställa stabiliteten i rättsordningen. Genom att säkerställa att denna princip iakttas förhindras att förvaltningsbeslut som medför rättsverkningar kan ifrågasättas ett obegränsat antal gånger. Beslut kan därmed inte överklagas närsomhelst och hur länge som helst. Principen hindrar dock inte att nya ansökningar kan göras och att nya beslut fattas till följd därav. 

För besluts orubblighet talar hänsynen till den enskildes trygghet, eftersom den enskilde kan ha förlitat sig på beslutet och vidtagit en rad åtgärder med anledning av detta. Mot orubblighet talar å andra sidan att ett beslut kan visa sig vara olagligt eller klart olämpligt eller att nya omständigheter uppdagats som ställt saken i ett helt eller delvis nytt ljus. Såvitt avser gynnande beslut anses emellertid enligt härskande uppfattning att trygghetsaspekten är avgörande (RÅ 2000 ref. 16). 

Kännetecknande för ett gynnande beslut är att det i grunden innefattar en förmån som den enskilde har begärt eller annars har rätt till. Kammarkollegiets beslut var således av gynnande karaktär. Oaktat att det är Stiftelsen i egenskap av enskild part som nu begär ändring av beslutet, så är det ett lagakraftvunnet beslut med negativ rättskraft och som dessutom ligger långt tillbaka i tiden. Det anges i förarbetena till FL att om ett förvaltningsbeslut är av sådant slag att det har negativ rättskraft måste beslutsmyndigheten avstå från att ta initiativ till att riva upp det tidigare fattade beslutet (prop. 2016/17:180 s. 219). 

Det kan i sammanhanget tilläggas att en ändring av stadgarna så som Stiftelsen begär innebär en permutation och måste följa de för permutation angivna förutsättningarna i 6 kap. 1 § stiftelselagen (1994:1220). Av för­arbetena följer att de i paragrafen stadgade förutsättningarna ska tillämpas inte bara vid ändring m.m. av föreskrifter i det ”ursprungliga” stiftelse­förordnandet utan också när det gäller en föreskrift som tidigare ändrats i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. stiftelselagen. Detta betyder att man efter att ha genomfört en tillståndspliktig ändring inte kan återgå till den ursprungliga föreskriften utan att förutsättningar för detta föreligger (prop. 1993/94:9 s. 179). 

De nya omständigheterna som länsstyrelsens föreläggande innebär och som tillkommit långt efter att beslutet fattades medför inte att Kammar­kollegiets beslut varit felaktigt vid tidpunkten för beslutsfattandet. Beslutet är inte heller i dagsläget behäftat med sådana fel att det bör ändras. Detta med hänsyn till ovan angivna rättssäkerhetsskäl, den betydande mängd tid som förflutit samt de föreskrifter som gäller för permutation. Även om Kammarkollegiet har haft möjlighet att ändra beslutet föreligger ingen skyldighet för myndigheten att göra detta enligt 37 § FL. Mot bakgrund härav instämmer förvaltningsrätten i Kammarkollegiets beslut att inte ändra sitt beslut från 1996. Överklagandet ska alltså avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2023-12-20, Lowén, Hjulström och Hammarström):

Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning att Kammar­kollegiets beslut 1996 varken var eller senare har blivit behäftat med sådana felaktigheter att det bör ändras med stöd av förvaltningslagen (2017:900). Överklagandet ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.