Referat

Ref 54

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 10 november 2025 följande dom (mål nr 746-25).

Bakgrund

1. För att någon ska ha rätt att överklaga ett avgörande av en allmän förvaltningsdomstol krävs att avgörandet angår den klagande och att det har gått honom eller henne emot. Enligt fast praxis får dock en part som inte har överklagat ett domstolsavgörande inte över­klaga ett avgörande av överinstansen, om det avgörandet innebär att underinstansens avgörande fastställs.

2. Socialnämnden i Marks kommun ansökte hos Förvaltnings­rätten i Jönköping om att M.G. skulle beredas vård med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Förvaltningsrätten biföll ansökan. M.G., men inte M.G. och M.M. (vårdnadshavarna), överklagade förvaltningsrättens dom. Kammarrätten i Jönköping avslog överklagandet.

3. Vårdnadshavarna har överklagat kammarrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen. De yrkar att Högsta förvaltnings­domstolen ska ändra underinstansernas avgöranden och avslå socialnämndens ansökan om vård.

4. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd såvitt avser frågan om kammarrättens dom – som innebär att för­valtningsrättens dom inte ändras – kan anses ha gått vårdnads­havarna emot på ett sådant sätt att de ska tillåtas överklaga kammar­rättens dom trots att de inte har överklagat förvaltningsrättens dom.

5. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

6. Högsta förvaltningsdomstolen har med stöd av 5 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar förordnat att den fråga som prövningstillstånd har meddelats i ska hänskjutas till av­görande av Högsta förvaltningsdomstolen i dess helhet.

Skälen för avgörandet

7. Överklagandeinstitutets funktion är att bereda den som berörs av ett besluts verkningar en möjlighet att få beslutet ändrat eller upp­hävt (se t.ex. RÅ 2010 ref. 72 och HFD 2014 ref. 56). Som förut­sättning för att få överklaga ett domstolsavgörande gäller enligt 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) att av­görandet ska ha gått klaganden emot.

8. Sedan lång tid gäller vidare enligt etablerad praxis inom för­valtningsprocessen att den som varit part i ett mål hos en domstol och som haft möjlighet att överklaga ett avgörande av domstolen men inte utnyttjat den möjligheten, inte får föra talan mot över­instansens avgörande, såvida inte den – efter ett överklagande av någon annan – har ändrat underinstansens avgörande. En part kan alltså genom passivitet förlora sin rätt till fullföljd (se t.ex. RÅ 2010 ref. 24 och där i denna fråga anmärkta rättsfall samt jfr SOU 1946:69 s. 188).

9. I mål enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, där en överinstans vid sin prövning inte har ändrat ett över­klagat avgörande och en part överklagar överinstansens avgörande utan att ha överklagat underinstansens avgörande, ska över­klagandet enligt gällande rätt således avvisas.

10. Frågan har nu väckts i ett mål om beredande av vård om det, utifrån en enskild parts intresse av att i en sådan situation få över­klaga ett avgörande, finns anledning att ändra rättsläget.

11. Högsta förvaltningsdomstolen har i tidigare avgöranden konstaterat att när det är fråga om att eventuellt ändra ett genom rättspraxis fastlagt rättsläge som har bestått under längre tid bör stor försiktighet iakttas (RÅ 2004 ref. 1, jfr även HFD 2019 not. 31). Hänsyn till rättsordningens stabilitet och till förutsebarhet talar för ett sådant förhållningsätt. Högsta förvaltningsdomstolen har således att ta ställning till om det föreligger sådana skäl som gör att en ändring framstår som angelägen.

12. Som skäl för att överväga att ändra rättsläget kan följande anföras. I mål om beredande av vård av unga förekommer att endast den ena av två vårdnadshavare överklagar förvaltningsrättens av­görande till kammarrätten, trots att båda vårdnadshavarna är miss­nöjda med beslutet i frågan om vård. Vidare kan den situationen uppstå att en enskild part har förlitat sig på en annan parts över­klagande, men att den sistnämnda parten under processens gång av någon anledning upphör att vara saklegitimerad. Det kan även tänkas att en part efter överklagandetidens utgång av något skäl – t.ex. på grund av nytillkomna omständigheter – ändrar sig och önskar överklaga för att få till stånd en ändring av förvaltnings­rättens avgörande.

13. När en part fattar sitt beslut om avgörandet ska överklagas eller inte har han eller hon emellertid normalt haft tillgång till rättslig rådgivning från ett offentligt biträde (jfr 39 § LVU). Biträdets uppgift är att bistå den enskilde med juridisk rådgivning, vari ingår att förklara innebörden av avgörandet, informera om möjligheterna att överklaga samt redogöra för konsekvenserna av att inte göra detta. Den enskildes beslut att inte överklaga får därför i allmänhet anses vara välgrundat. Det förhållandet att det efter överklagandetidens utgång kan tillkomma nya omständigheter som gör att parten ändrar sig och önskar att överklaga, är vidare inte något som är unikt för just mål enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det bör i sammanhanget framhållas att ett beslut om beredande av vård inte får rättskraft mot den enskilde utan ska upphävas av socialnämnden när vård inte längre behövs (21 § LVU, jfr även 13 §). Detta är omständigheter som enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening talar mot att det nu­varande rättsläget kan anses medföra sådana olägenheter för en enskild part som motiverar en ändring.

14. Som framgår ovan bör stor försiktighet iakttas när det är fråga om att eventuellt ändra ett genom rättspraxis fastlagt rättsläge som har bestått under längre tid. I nu aktuellt fall är det fråga om att av­vika från en sedan lång tid etablerad förvaltningsprocessuell praxis som har sin grund i bl.a. instansordningsprincipen. På de allmänna förvaltningsdomstolarnas område förekommer även andra måltyper där partsställningen kan skifta mellan instanserna och avse fall då flera enskilda parter uppträder på samma eller skilda sidor i en process. En naturlig utgångspunkt är att ett ändrat synsätt på den fråga som målet gäller får genomslag även i andra måltyper än mål som rör beredande av vård av unga.

15. Högsta förvaltningsdomstolen finner sammanfattningsvis att eftersom det nuvarande rättsläget inte kan anses medföra sådana olägenheter för en enskild part i mål om beredande av vård av unga som motiverar en ändring, samt då det är svårt att överblicka vilken betydelse ett ändrat synsätt i fråga om klagorätten i mål av detta slag får för andra måltyper, framstår det inte som angeläget att ändra nuvarande rättsläge.

16. Mot denna bakgrund ska den prejudikatfråga som Högsta för­valtningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i besvaras enligt följande. En kammarrätts dom i ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – som innebär att förvaltningsrättens dom inte ändras – ska inte anses ha gått vårdnadshavarna emot på ett sådant sätt att de får överklaga kammarrättens dom om de inte har överklagat förvaltningsrättens dom.

17. Högsta förvaltningsdomstolen kommer i annan samman­sättning att ta ställning till målets fortsatta handläggning och N.M.L:s yrkande om ersättning.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att en kammarrätts dom i ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda be­stämmelser om vård av unga – som innebär att förvaltningsrättens dom inte ändras – inte ska anses ha gått vårdnadshavarna emot på ett sådant sätt att de får överklaga kammarrättens dom om de inte har överklagat förvaltningsrättens dom.

I avgörandet deltog justitieråden Jäderblom, Jermsten (skiljaktig), Knutsson (skiljaktig), Ståhl (skiljaktig), Classon, Askersjö (skiljaktig), Gäverth, von Essen (skiljaktig), Jönsson (skiljaktig), Haggren (skiljaktig), Medin (skiljaktig), Nilsson (skiljaktig), Westberg och Säfsten. Föredragande var justitiesekreteraren Maria Stenmark.

Justitieråden Knutsson, Jönsson och Medin var skiljaktiga be­träffande motiveringen och ansåg att skälen för avgörandet borde ha utformats på följande sätt.

7. Överklagandeinstitutets funktion är att bereda den som berörs av ett besluts verkningar en möjlighet att få beslutet ändrat eller upphävt (se t.ex. RÅ 2010 ref. 72 och HFD 2014 ref. 56). I detta ligger att den som över­klagar alltså ska vara missnöjd med utgången i ärendet eller målet, vilket i 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) uttrycks på så sätt att beslutet ska ha gått klaganden emot.

8. När det gäller frågan om ett avgörande har gått den som överklagar emot har praxis i förvaltningsprocessen utvecklats i en generös riktning. Utgångspunkten är att en förvaltningsdomstol som regel har anledning att utgå från att ett avgörande har gått klaganden emot om denne yrkar att det ska upphävas eller ändras på visst sätt. Avgörande är alltså klagandens subjektiva uppfattning (RÅ 2006 ref. 10). En enskild part har även rätt att, fram till dess att ett lagakraftvunnet avgörande föreligger, ändra in­ställning beträffande utgången i ett ärende eller mål, under förutsättning att den nya inställningen ryms inom ramen för processen (HFD 2015 ref. 73).

9. Det finns emellertid vissa undantag från det nu sagda. Ett sådant är att den som har haft tillfälle att överklaga till en lägre instans, men inte har utnyttjat den möjligheten, inte – när den instansens avgörande inte inne­burit en ändring av tidigare instans avgörande – får överklaga till en högre instans (se t.ex. RÅ 2002 ref. 58 och RÅ 2010 ref. 24). I denna situation anses det överklagade avgörandet inte ha gått klaganden emot och ett över­klagande ska därför avvisas.

10. Den som förhåller sig passiv förlorar alltså sin rätt till fullföljd i högre instans. Frågan nu är om det finns anledning att upprätthålla detta synsätt eller om gällande rättsläge bör ändras.

11. Att tillåta överklaganden i den nu aktuella situationen skulle ligga i linje med vad som normalt gäller avseende frågan om ett avgörande gått klaganden emot, dvs. att dennes subjektiva uppfattning vid tidpunkten för överklagandet är avgörande. Det skulle också ligga i linje med över­klagandeinstitutets funktion, dvs. att bereda den som berörs av ett besluts verkningar en möjlighet att få beslutet ändrat eller upphävt. Det kan även rent allmänt ifrågasättas varför en enskild som har intagit partsställning i ett mål i allmän förvaltningsdomstol i vissa situationer ska sakna klagorätt.

12. Från en mer praktisk utgångspunkt kan det vidare vara så att det är mer av en slump vem av flera parter, som har samma inställning, som överklagar ett avgörande. Den situationen kan också uppstå att en enskild part har förlitat sig på en annan parts överklagande, men att den sist­nämnda parten under processens gång av någon anledning inte längre är saklegitimerad.

13. Den måltyp som den nu aktuella situationen oftast aktualiseras i är mål om beredande av vård respektive upphörande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. I sådana mål är det inte ovanligt att t.ex. bara den ena av två vårdnadshavare överklagar förvaltningsrättens dom till kammarrätten eller – i upphörandefallen – socialnämndens beslut till förvaltningsrätten. Den som inte har överklagat blir då motpart till den klagande vårdnadshavaren även om de har samma inställning. Om kammarrätten respektive förvaltningsrätten inte ändrar underinstansens avgörande kan det nog för den personen te sig märkligt att inte ha rätt att överklaga med motiveringen att överinstansens avgörande inte gått veder­börande emot.

14. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening finns det således goda skäl som talar för att det finns anledning att frångå nuvarande synsätt. Men det finns även skäl som talar emot.

15. Högsta förvaltningsdomstolen har i tidigare avgöranden konstaterat att när det är fråga om att eventuellt ändra ett genom rättspraxis fastlagt rättsläge som har bestått under längre tid bör stor försiktighet iakttas (RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31). Hänsyn till rättsordningens stabilitet och till förutsebarhet talar för ett sådant förhållningsätt.

16. Den måltyp där ett ändrat synsätt enligt Högsta förvaltnings­domstolens mening i och för sig framstår som önskvärt är mål om beredande respektive upphörande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Men ett ändrat synsätt kan knappast begränsas till just denna måltyp utan skulle få generell räckvidd och där­med effekter på andra målområden. Även om den nu aktuella situationen sannolikt bara undantagsvis aktualiseras i andra måltyper är konsekvenserna av ett ändrat synsätt svåra att överblicka.

17. Till det kommer att såväl den unge som dennes vårdnadshavare som regel har ett offentligt biträde förordnat för sig. Dennes uppgift är att bistå den enskilde med juridisk rådgivning vari ingår att förklara innebörden av socialnämndens eller domstolens avgörande, informera om möjligheterna att överklaga det samt redogöra för konsekvenserna av att inte göra detta. Mot den bakgrunden framstår olägenheterna för den enskilde med det nu­varande synsättet som i praktiken tämligen marginella.

18. Högsta förvaltningsdomstolen anser sammanfattningsvis att nack­delarna med att nu ändra rättsläget överväger fördelarna och har därför stannat för att inte ändra det. Alltjämt bör alltså gälla att den som förhåller sig passiv förlorar sin klagorätt i ett fall som detta.

19. Mot denna bakgrund ska den prejudikatfråga som Högsta för­valtningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i besvaras enligt följande. En kammarrätts dom i ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – som innebär att för­valtningsrättens dom inte ändras – ska inte anses ha gått vårdnadshavarna emot på ett sådant sätt att de får överklaga kammarrättens dom om de inte har överklagat förvaltningsrättens dom.

Justitieråden Jermsten, Ståhl, Askersjö, von Essen, Haggren och Nilsson var av skiljaktig mening och ansåg att Högsta förvaltnings­domstolen borde ha förklarat att en kammarrätts dom i ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – som innebär att förvaltningsrättens dom inte ändras – ska anses ha gått vårdnadshavarna emot på ett sådant sätt att de får över­klaga kammarrättens dom trots att de inte har överklagat för­valtningsrättens dom. De ansåg vidare att skälen för avgörandet borde ha haft följande lydelse.

7. Överklagandeinstitutets funktion är att bereda den som berörs av ett besluts verkningar en möjlighet att få beslutet ändrat eller upphävt (se t.ex. RÅ 2010 ref. 72 och HFD 2014 ref. 56). I detta ligger att den som över­klagar alltså ska vara missnöjd med utgången i ärendet eller målet, vilket i 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) uttrycks på så sätt att beslutet ska ha gått klaganden emot.

8. När det gäller frågan om ett avgörande har gått den som överklagar emot har praxis i förvaltningsprocessen utvecklats i en generös riktning. Utgångspunkten är att en förvaltningsdomstol som regel har anledning att utgå från att ett avgörande har gått klaganden emot om denne yrkar att det ska upphävas eller ändras på visst sätt. Avgörande är alltså klagandens subjektiva uppfattning (RÅ 2006 ref. 10). En enskild part har även rätt att, fram till dess att ett lagakraftvunnet avgörande föreligger, ändra inställning beträffande utgången i ett ärende eller mål, under förutsättning att den nya inställningen ryms inom ramen för processen (HFD 2015 ref. 73).

9. Det finns emellertid vissa undantag från det nu sagda. Ett sådant undantag gäller passivitet. Om exempelvis en part inte överklagat en för­valtningsrätts avgörande och kammarrätten inte ändrar det avgörandet, får inte den parten överklaga kammarrättens avgörande (se t.ex. RÅ 2010 ref. 24). I denna situation anses det överklagade avgörandet inte ha gått den parten emot och ett överklagande ska därför avvisas.

10. Den som förhåller sig passiv förlorar alltså sin rätt till fullföljd i högre instans. Frågan nu är om det finns anledning att upprätthålla detta synsätt eller om gällande rättsläge bör ändras.

11. Ordnings- och effektivitetshänsyn talar förvisso för att en enskild part inte ska få överklaga ett avgörande i vilket underinstansens avgörande har fastställts, när denne inte överklagat underinstansens avgörande. Även hänsyn till rättsordningens stabilitet talar för att rättsläget när det gäller denna fråga inte bör ändras.

12. Å andra sidan finns det goda skäl för att tillåta en enskild som intagit partsställning i målet att överklaga även i en situation som den nu aktuella, såväl principiella som praktiska.

13. Att tillåta överklaganden i den nu aktuella situationen skulle ligga i linje med vad som normalt gäller avseende frågan om ett avgörande gått klaganden emot, dvs. att dennes subjektiva uppfattning vid tidpunkten för överklagandet är avgörande. Det skulle också ligga i linje med över­klagandeinstitutets funktion, dvs. att bereda den som berörs av ett besluts verkningar en möjlighet att få beslutet ändrat eller upphävt. Det kan även rent allmänt ifrågasättas varför en enskild som har intagit partsställning i ett mål i allmän förvaltningsdomstol i vissa situationer ska sakna klagorätt.

14. Från en mer praktisk utgångspunkt kan det vidare vara så att det är mer av en slump vem av flera parter som överklagar ett avgörande när de har samma inställning. Den situationen kan också uppstå att en enskild part har förlitat sig på en annan parts överklagande, men att den sistnämnda parten under processens gång av någon anledning inte längre är sak­legitimerad.

15. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening talar övervägande skäl för att nuvarande synsätt bör frångås. En sådan ändring skulle stärka enskildas rättssäkerhet utan att några påtagliga negativa konsekvenser kan förutses. Det är också fråga om en ändring av processuell art och inte av ett materiellt rättsläge som olika aktörer kan ha inrättat sig efter. Det får därmed sammantaget anses angeläget att en ändring av rättsläget kommer till stånd.

16. Mot denna bakgrund ska den prejudikatfråga som Högsta för­valtningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i besvaras enligt följande. En kammarrätts dom i ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – som innebär att för­valtningsrättens dom inte ändras – ska anses ha gått vårdnadshavarna emot på ett sådant sätt att de får överklaga kammarrättens dom trots att de inte har överklagat förvaltningsrättens dom.

______________________________

Förvaltningsrätten i Jönköping (2024-10-08, ordförande Larsson):

Förvaltningsrättens bedömning

Förvaltningsrätten ska ta ställning till om förutsättningarna för vård enligt 2 respektive 3 § LVU är uppfyllda. Om så är fallet blir frågan om nödvändig vård kan ges på frivillig väg eller om den måste ges med stöd av LVU.

Vård på grund av hemsituationen

Förvaltningsrätten bedömer att M.G. och M.M. inte har brustit i sin väg­ledning, gränssättning och stöttning av M.G. på så sätt att det föreligger sådana brister i omsorgen som krävs för LVU. Förvaltningsrätten har då bland annat beaktat att de vidtagit åtgärder för att M.G. ska komma bort från sitt dåliga umgänge genom att se till att han åkt till släktingar i Tyskland under sommaren. De har också enligt obestridd uppgift under den muntliga förhandlingen verkat för att han ska få en skolgång anpassad utifrån sina behov. Förvaltningsrätten bedömer att föräldrarna, sedan det uppstått en mer påtaglig oro för M.G., har visat att de är hjälpsökande samt villiga att ta emot hjälp och stöd från professionella aktörer för att kunna tillgodose hans behov. Det finns inte anledning att betvivla deras upp­riktighet och avsikter kring detta, särskilt med hänsyn till att det inte fram­kommit att föräldrarna i närtid erbjudits stöd eller insatser som de tackat nej till eller inte medverkat i.

Även om det framkommit oroande uppgifter om att skolan inte fått kontakt med M.G:s föräldrar och att de tidigare tackat nej till erbjudna insatser från socialtjänsten bedömer förvaltningsrätten att det samman­taget inte framkommit tillräckligt konkreta och aktuella uppgifter som visar att föräldrarna brister i sin föräldraförmåga i den omfattning som krävs för vård enligt 2 § LVU. Det saknas således stöd för att bereda M.G. vård med stöd av den bestämmelsen. Ansökan ska därför avslås i den delen.

Vård på grund av den unges eget beteende

Förvaltningsrätten konstaterar att det inkommit flera orosanmälningar från polisen under 2024 om att M.G. umgås med gängkriminella och att han rör sig i en miljö där det förekommer narkotika. Den senaste orosanmälan inkom så sent som i mitten av september 2024 och i den framgår att polisen inte ser någon antydan till att M.G. har slutat umgås i kriminella kretsar och att polisen är mycket oroliga över utvecklingen. Det har inte fram­kommit skäl att ifrågasätta polisens uppgifter om den miljö som M.G. befunnit sig i. Han har därtill nyligen blivit dömd för ringa narkotikabrott och olovlig körning samt har under en längre tid haft en bristande skol­gång.

Förvaltningsrätten ser positivt på att M.G. har en högre skolnärvaro efter sommaren och att han uppger att han har slutat att umgås med kriminella. Den ökade skolnärvaron och hans uppgifter om att han har brutit kontakten med kriminella är dock inte tillräckligt för att ändra den övergripande bedömningen av hans hjälpbehov. Förvaltningsrätten anser därmed att M.G. har ett socialt nedbrytande beteende och att han har ett vårdbehov som behöver tillgodoses utanför hemmet.

M.G. har inte samtyckt till sådan vård och därmed är vård på frivillig väg inte aktuellt. Förutsättningarna för att bereda M.G. vård med stöd av 1 och 3 §§ LVU är därmed uppfyllda. Nämndens ansökan ska därför bifallas i den delen.

Beslutet om vård ska med hänsyn till omständigheterna i målet gälla omedelbart.

– Förvaltningsrätten bifaller ansökan i den del som avser vård enligt 3 § LVU och beslutar att M.G. ska beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 3 § LVU. Domen gäller omedelbart i denna del.

Förvaltningsrätten avslår ansökan i den del som avser vård enligt 2 § LVU.

Å.S. får ersättning med 28 400 kr. Av beloppet avser 16 183 kr arbete, 5 600 kr tidsspillan, 937 kr utlägg och 5 680 kr mervärdesskatt. 

N.M.L. får ersättning med 27 948 kr. Av beloppet avser 12 554 kr arbete, 5 600 kr tidsspillan, 4 204 kr utlägg och 5 590 kr mervärdesskatt.

Sekretessbestämmelserna i 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska fortsätta att vara tillämpliga för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som lagts fram vid förvaltningsrättens muntliga förhandling inom stängda dörrar och som inte tagits in i denna dom.

Kammarrätten i Jönköping (2025-01-23, Rosell, Hannus och Rosblom):

Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning att M.G. sammantaget har uppvisat ett socialt nedbrytande beteende och att han till följd av det har utsätt sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas. Vården har nu pågått en tid och det har framkommit att M.G. har deltagit i behandlingen och gjort stora framsteg. Han har också vistats i hemmiljön vid flera tillfällen och även det har fungerat bra. Allt detta är mycket positivt. Det framstår dock som viktigt att vården inte avbryts för tidigt och att M.G., innan vården avlutas, får de verktyg som han behöver för att inte åter hamna i ett socialt nedbrytande beteende. Kammarrätten bedömer därför att vården utanför hemmet behöver pågå ytterligare en tid. M.G:s överklagande ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten beslutar att ersättning enligt lagen (1996:1620) om offentligt biträde ska betalas till Å.S. med 18 039 kr. Av beloppet avser 9 385 kr arbete, 4 350 kr tidsspillan, 696 kr utlägg och 3608 kr mervärdesskatt.

Kammarrätten beslutar att ersättning enligt lagen om offentligt biträde ska betalas till N.M.L. med 22 518 kr. Av beloppet avser 11 636 kr arbete, 3 080 kr tidsspillan, 3 298 kr utlägg och 4 504 kr mervärdesskatt.

Kammarrätten fastställer förvaltningsrättens sekretessbeslut samt beslutar att 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) även i fortsättningen ska vara tillämplig på de uppgifter som lagts fram vid kammarrättens muntliga förhandling inom stängda dörrar och som inte tagits in i denna dom.