Referat

Skellefteå tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Skellefteå tingsrätt åtal mot A.A. enligt 6 kap. 1 § första stycket första meningen och fjärde meningen andra punkten BrB med följande gärningsbeskrivning.

Våldtäkt

A.A. har genomfört en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag med NN4 som inte deltog frivilligt. Den sexuella handlingen har bestått i att A.A. har vidrört och penetrerat NN4:s vagina med sina fingrar samt fört NN4:s hand mot sin penis. Han har otillbörligen utnyttjat att hon befann sig i en särskilt utsatt situation då hon sov vid gärningen. Det hände under natten mellan den 25 mars 2023 och den 26 mars 2023 [i] Skellefteå kommun.

A.A. begick gärningen med uppsåt.

Ansvarsyrkande i andra hand

Oaktsam våldtäkt

A.A. har genomfört gärningen ovan.

A.A. var grovt oaktsam beträffande den omständigheten att NN4 inte deltog frivilligt.

Skadestånd

Sekretess NN4 begärde att A.A. skulle betala skadestånd med 215 000 kr. Beloppet avsåg ersättning för kränkning med 200 000 kr och ersättning för sveda och värk med 15 000 kr. Sekretess NN4 begärde i andra hand att A.A. skulle betala skadestånd med 160 000 kr varav 150 000 kr avsåg ersättning för kränkning och 10 000 kr avsåg ersättning för sveda och värk. Ränta – – –.

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Robert Forslund) anförde i dom den 5 december 2023 följande.

Skäl

Inställning

A.A. har förnekat brott och motsatt sig att betala skadestånd till Sekretess NN4 men vitsordat de yrkade beloppen samt sättet som ränta beräknas på.

– – –

Skuld

Bakgrund

Sekretess NN4 och A.A. var vid tidpunkten för händelsen vänner med varandra. De hade lärt känna varandra genom en gemensam vän och de hade en kompisrelation med varandra. De har aldrig flörtat med varandra, pratat om sex eller haft en romantisk relation; varken före eller under det som påstås ha hänt i det här målet.

Den kvällen och natten som åtalet rör var de båda samt tre andra vänner tillsammans på en restaurang i Skellefteå. Varken Sekretess NN4 eller A.A. drack någon alkohol. Efter att de varit på restaurangen kom de alla senare att hamna hemma hos en av vännerna och det slutade med att alla skulle sova över där i samma säng.

Alla fem gick och la sig i sängen och de hade alla kläder på sig. Sekretess NN4 hade pyjamas och tröja på sig och A.A. ett par mjukisbyxor och en tröja på sig. Sekretess NN4 låg längst ut på ena sidan sängen, A.A. bredvid henne och de övriga bredvid honom. Alla fem somnade sedan och det är under natten mot söndagen som händelserna som åtalet avser ska ha hänt.

Sekretess NN4 och A.A. har båda berättat om deras respektive syn på vad som hände under natten och deras berättelser är i många delar oförenliga med varandras.

Utgångspunkter för tingsrättens prövning

När det gäller mål om våldtäkt är det en sådan typ av brott där det sällan finns några direkta vittnesiakttagelser av vad som skett. Det saknas ofta teknisk eller annan bevisning från händelsen. I dessa situationer är målsägandens berättelse om vad som ska hänt den huvudsakliga bevisningen för åtalet.

En berättelse som en målsägande lämnat kan räcka för fällande dom om den övriga utredningen som finns i målet i förening med vad målsäganden berättat uppfyller beviskravet. Beviskravet i brottmål brukar uttryckas så att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till det åklagaren påstått. Åklagaren har bevisbördan för att nå upp till detta beviskrav.

Målsägandens berättelse ska därvid bedömas först och då ska beaktas om den i sig framstår som trovärdig. För att bedöma om en berättelse som en målsägande lämnat är trovärdig har det i rättspraxis ställts upp vissa kriterier som kan vara behjälpliga för att göra detta (se t.ex. rättsfallet NJA 2010 s. 671 p. 8).

I våldtäktsmål bygger bevisningen, utöver parternas berättelser, inte sällan på att målsäganden efter händelsen berättat om den för andra personer som hörs som vittnen. Det är då inte i egentlig mening fråga om utredning som tar sikte på den påstådda gärningen, eftersom vittnena inte har gjort några egna iakttagelser av själva händelsen. Sådana uppgifter kan emellertid tillsammans med vittnenas egna iakttagelser av exempelvis målsägandens beteende och reaktioner efter händelsen i vissa fall utgöra ett indirekt stöd för målsägandens berättelse.

En omständighet som också ska beaktas i sammanhanget är om det funnits anledning för målsäganden att hitta på eller ljuga om det som påstås ha hänt.

Tingsrätten har därmed att pröva om den bevisning som åklagaren åberopat för att visa att den påstådda händelsen skett har sådan styrka att åtalet ska bifallas.

Bedömningen i detta mål

Sekretess NN4:s berättelse och utredning till stöd för den

Sekretess NN4 har berättat på ett levande och detaljrikt sätt om hur hon upplevt händelsen. Den har varit klar och tydlig i avgörande delar och fri från överdrifter. Det har rört sig om två skeenden i ett händelseförlopp som inte varit alltför långvariga och längden av hennes berättelse om händelsen är därför av naturliga skäl begränsad utifrån detta. Hon har vidare berättat om hur händelsen påverkat henne, hur dåligt hon mått i tiden efter den och vilka konsekvenser den medförde för henne.

När det gäller de två olika skeendena så har det sammanfattningsvis framkommit av Sekretess NN4:s uppgifter under huvudförhandlingen att hon i ett första skede vaknade av att hennes hand var på A.A:s erigerade penis. Han rörde på hennes hand samt tog på hennes bröst och bröstvårta. Han tog bort hennes hand från sin penis när hon rörde på sig. Hon blev ledsen, chockad och rädd men somnade sedan om efter att hon gråtit sig till sömns.

I nästa skeende har Sekretess NN4 sammanfattningsvis berättat om att hon vaknade upp av att hon kände att något rörde sig inne i hennes vagina och att A.A. fingrade på hennes klitoris och i henne. Det gjorde ont och det var inte bara några sekunder det pågick. Hon kommer inte ihåg hur många fingrar han hade i henne men det var flera fingrar och de var inne några centimeter i henne. När hon rörde på sig tog A.A. ut sin hand snabbt och sa hennes namn upprepade gånger och knuffade henne på axeln samtidigt som han frågade om hon var vaken. Hon blev chockad, rädd och kände sig tom och ledsen. Hon såg, när hon kisade med ögonen, A.A. titta sig omkring på de andra i sängen och hon kom ihåg att det rann tårar från hennes ögon. Hon somnade sedan om.

Hon har vidare berättat att hon inte öppnade sina ögon vid något tillfälle utan kisade med sina ögon för att på så sätt kunna se. När hon rörde på sig gjorde hon det på ett sätt som man gör när man sover.

– – –

Mot bakgrund av vad som angetts ovan bedöms Sekretess NN4:s berättelse som trovärdig och den får stöd av S.F:s uppgifter samt även av det telefonsamtal som åklagaren spelat upp. Det har inte framkommit några skäl eller någon anledning för Sekretess NN4 att hitta på händelsen eller ljuga om hur den ska ha inträffat. Vid en sammanvägning av bevisningen bedömer tingsrätten därför att Sekretess NN4:s berättelse, i avgörande delar, i allt väsentligt kan läggas till grund för bedömningen, så länge A.A:s uppgifter inte förtar bevisvärdet av den samlade utredningen.

A.A:s uppgifter

– – –

Mot bakgrund av ovan bedömer tingsrätten att de uppgifter som A.A. lämnat under tingsrättens huvudförhandling inte förtar värdet av den samlade bevisningen som talar för åtalet. Det är därför enligt tingsrättens mening utrett att det gått till på så sätt som målsäganden berättat om. Det har emellertid uppstått en osäkerhet kring om Sekretess NN4 sov när A.A. penetrerade hennes vagina med sina fingrar eller om hon var vaken. Tingsrätten återkommer under nästa rubrik kring denna bedömning.

Gärningen är att bedöma som våldtäkt, mindre grovt brott

Bestämmelsen om våldtäkt återfinns i 6 kap. 1 § BrB.

Av paragrafens första stycke framgår bland annat att den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst tre och högst sex år.

Det anges vidare att vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av bland annat sömn befinner sig i en särskilt utsatt situation.

Det första tingsrätten har att ta ställning till är om de handlingar som Sekretess NN4 berättat om och som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning är sådana sexuella handlingar som hänsyn till kränkningens allvar är jämförliga med samlag.

Att föra in fingrar i en kvinnas underliv är en sådan annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Vad som i övrigt påståtts av åklagaren i gärningsbeskrivningen är emellertid inte det.

För att A.A. ska kunna dömas för våldtäkt krävs vidare att Sekretess NN4 inte deltog frivilligt och att A.A. vetat om det eller misstänkt att så var fallet men struntat i det och gjort det han gjorde ändå (insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt).

Det står klart att Sekretess NN4 inte deltog frivilligt i den sexuella handlingen som A.A. utförde. Åklagaren har i den delen gjort gällande att hon sov vid tillfället och därför inte kan anses ha deltagit frivilligt. Som angetts ovan har Sekretess NN4 varit osäker på om det var penetrationen som hon vaknade av eller om det var för att A.A. klämde henne på brösten och hennes bröstvårtor. Med hänsyn till den osäkerheten kan det inte anses vara tillräckligt utrett att Sekretess NN4 sov när A.A. penetrerade hennes vagina med sina fingrar.

Av Sekretess NN4:s uppgifter framgår att hon inte innan eller vid ögonblicket när A.A. förde in sina fingrar i henne gett uttryck för någon frivillighet, vare sig genom ord, handling eller på annat sätt. Vidare har A.A., när han tog ut sina fingrar ur hennes underliv, sagt hennes namn och frågat om hon var vaken men utan att få något svar.

Det ovan nämnda medför enligt tingsrätten att han under alla förhållanden insåg att det fanns en avsevärd risk att Sekretess NN4 inte deltog frivilligt i den sexuella handlingen. Han har med insikten om denna risk ändå genomfört handlingen och på så sätt varit likgiltig till att Sekretess NN4 inte deltog frivilligt. Han har därmed haft ett likgiltighetsuppsåt i förhållande till om Sekretess NN4 deltog frivilligt.

Det förhåller sig därmed så att A.A. kan dömas för våldtäkt.

I 6 kap. 1 § andra stycket finns en bestämmelse som anger att om brottet, dvs. våldtäkt, är mindre grovt så döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I liknande fall som det här har det i rättspraxis bedömts att brottet kan ses som mindre grovt (se NJA 2008 s. 482 I samt NJA 2008 N 61). Det finns därför skäl att bedöma det här fallet på samma sätt. Brottet ska därmed bedömas som mindre grovt.

Det är naturligt att se de övriga sexuella handlingarna som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning som delar av samma händelse. Dessa handlingar anses därför medbestraffade till brottet A.A. döms för.

– – –

Påföljd

A.A. döms för våldtäkt, mindre grovt brott. Straffvärdet för gärningen motsvarar, med beaktande av att A.A. var 19 år vid gärningen, fängelse i fem månader.

Det brott som A.A. nu döms för är ett sådant brott där det finns starka skäl att bestämma påföljden till fängelse. Tingsrätten bedömer dock att brottets art i kombination med dess straffvärde inte utesluter att annan påföljd än fängelse kan väljas.

A.A. är 19 år och går fortfarande sista året på gymnasiet. Den lämpligaste påföljden för honom bedöms vara en skyddstillsyn. Enbart en dom på skyddstillsyn räcker dock inte för att komma bort från ett fängelsestraff i det här fallet. Skyddstillsynen måste därför förenas med samhällstjänst samt en föreskrift för A.A. att delta i den programverksamhet hos frivården som den bedömer lämplig. Påföljden bestäms därför till detta.

Om tingsrätten i stället hade dömt A.A. till fängelse hade ett fängelsestraff om fem månader dömts ut.

Skadestånd

A.A. har utsatt Sekretess NN4 för en allvarlig kränkning av hennes person som han är skyldig att ersätta henne för. Med hänsyn till hur gärningen rubricerats bedömer tingsrätten att skälig ersättning för kränkning uppgår till 150 000 kr. A.A. ska därför betala kränkningsersättning till Sekretess NN4 med detta belopp.

När det gäller ersättning för sveda och värk kan den schablon som tillämpas för våldtäkt inte tillämpas eftersom det i det här fallet rör sig om en våldtäkt som är mindre grov. Tingsrätten anser därför att det schablonbelopp som gäller för oaktsam våldtäkt kan tillämpas i det här fallet. Det innebär att ersättning för sveda och värk ska utgå med 10 000 kr.

Domslut

Tingsrätten dömde A.A. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket första meningen och andra stycket BrB.

Påföljden bestämdes till skyddstillsyn med samhällstjänst 120 timmar. A.A skulle genomgå den programverksamhet som frivården fann lämplig.

A.A. förpliktades betala skadestånd till Sekretess NN4 med 160 000 kr jämte ränta.

Tingsrätten förordnade om sekretess.

Hovrätten för Övre Norrland

Åklagaren, målsäganden och A.A. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma A.A. för våldtäkt enligt åtalet och bestämma påföljden till fängelse. Under alla förhållanden yrkade åklagaren att hovrätten skulle skärpa påföljden och döma ut ett längre fängelsestraff.

Sekretess NN4 yrkade att hovrätten skulle döma A.A. för våldtäkt och döma ut ett längre fängelsestraff. Hon yrkade vidare bifall till den skadeståndstalan som hon förde vid tingsrätten.

A.A. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet och avslå Sekretess NN4:s yrkande om skadestånd.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsrådet Jonas Brodin, tf. hovrättsrådet Alicia Dassoum Lundberg och tf. hovrättsassessorn Sanna Nilsson Mulk, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 29 augusti 2024 följande.

Hovrättens domskäl

Skuld

Tingsrätten har utförligt redogjort för den bevisning som lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att Sekretess NN4 har gett ett trovärdigt intryck, att hennes berättelse i väsentliga delar får stöd av den övriga utredningen och att den därför ska ligga till grund för bedömningen. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning om vad som är utrett i alla delar förutom i fråga om Sekretess NN4 sov vid gärningstillfället. I denna del har Sekretess NN4 berättat att hon vid det första tillfället vaknade av att A.A. tog henne på brösten och rörde med hennes hand på hans penis. När hon rörde på sig tog han bort hennes hand. Därefter somnade hon om för att sedan vakna igen när hon kände att något rörde inne i hennes vagina, att någon fingrade henne. Hovrätten har inte funnit skäl att ifrågasätta målsägandens uppgift i denna del. I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att gärningen vid det andra tillfället utgör en sådan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Gärningen är därför i objektiv mening att bedöma som våldtäkt.

I fråga om A.A. kände till att Sekretess NN4 sov, har han berättat att han tittade mot henne och såg att hon kisade samt att hon flyttade sitt hår från ansiktet. Utifrån detta drog han slutsatsen att hon var vaken. Hovrätten konstaterar att den som utför en sexuell handling mot någon annan person har ett ansvar för att förvissa sig om att den andra personen vill delta. Förhåller sig denna passiv eller ger dubbeltydiga signaler får motparten ta reda på om den andra vill delta (se prop. 2017/18:177 s. 34). En person som sover kan per definition inte lämna ett samtycke. Hovrätten anser att vad A.A. beskrivit om sitt eget agerande i detta avseende inte har varit tillräckligt för att försäkra sig om att Sekretess NN4 var vaken och samtyckte till den sexuella handlingen och således deltog i den av fri vilja. Med hänsyn till omständigheterna, och trots vad A.A. själv uppgett, bedömer hovrätten att han måste ha insett att det fanns en betydande risk för att målsäganden sov när han inledde den sexuella handlingen. Eftersom A.A. inte vidtog några som helst åtgärder för att försäkra sig om Sekretess NN4 inte sov har han varit likgiltig inför omständigheten att Sekretess NN4 inte deltog frivilligt.

Angående rubriceringen gör hovrätten följande bedömning. Våldtäkt enligt 6 kap. 1 § andra stycket BrB, dvs. mindre grovt brott, är en bestämmelse som ska användas i undantagsfall där omständigheterna klart avviker från vad som är normalt vid denna brottstyp. Ett kortvarigt händelseförlopp utan våld eller hot om våld, utan andra förödmjukande eller förnedrande inslag utöver det sexuella handlandet i sig och som avbrutits av gärningsmannen, har tidigare betraktats som mindre grovt (se t.ex. rättsfallet NJA 2008 s. 482 I). I samband med 2018 års sexualbrottsreform uttalades att en bedömning om brottet är mindre grovt kunde komma att aktualiseras i fler fall än tidigare eftersom vissa gärningar som tidigare utgjorde andra brott, t.ex. sexuellt ofredande, nu ska bedömas enligt bestämmelsen om våldtäkt. Tillämpningen av bestämmelsen skulle dock fortsatt vara restriktiv (se Bexar, Brottsbalk (1962:700), 6 kap. 1 §, Karnov [JUNO], med där gjorda hänvisningar).

I fråga om händelseförloppets längd har Sekretess NN4 berättat att hon inte vet hur länge A.A. rörde i hennes vagina men att det inte bara var några sekunder. Vidare har hon berättat att det var fråga om flera fingrar och att det gjorde ont. Smärtan i vaginan hade inte avtagit vid tiden för det första polisförhöret som hölls med henne den 28 mars 2023. Att smärtan i vaginan var kvar två dagar senare talar för att händelsen inte var helt kortvarig. Eftersom Sekretess NN4 sov och därigenom inte kunde ge något samtycke eller uttryck för frivillighet, har hon heller inte kunna värja sig från övergreppet. Hovrätten anser att gärningen är av minst lika allvarlig, kränkande och förödmjukande karaktär som om hon varit vaken vid övergreppet. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna vid gärningen och med beaktande av att rubriceringen våldtäkt, mindre grovt brott, ska tillämpas restriktivt, ska förevarande brott rubriceras som våldtäkt av normalgraden (se även Hovrätten för Övre Norrlands dom 2023-04-04 i mål B 806-22).

Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att A.A. döms för våldtäkt.

Påföljd

Hovrätten anser att brottets straffvärde uppgår till fängelse 3 år, vilket utgör minimistraffet för våldtäkt. Vid detta straffvärde ska A.A:s ungdom vid gärningstillfället inte beaktas vid straffmätningen. Det saknas förutsättningar att bestämma annan påföljd än fängelse. Påföljden bestäms därför till fängelse 3 år i enlighet med straffmätningsvärdet.

Skadestånd

Hovrätten anser att skälig kränkningsersättning uppgår till 200 000 kr, vilket även är i enlighet med schablon. Ersättning för sveda och värk uppgår enligt schablon till 15 000 kr och får med hänsyn till vad som framkommit om Sekretess NN4:s mående efter händelsen anses skäligt. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att A.A. ska betala 215 000 kr till Sekretess NN4.

– – –

Hovrättens domslut

1.  Hovrätten ändrar tingsrättens dom i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten dömer A.A. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket BrB och bestämmer påföljden till fängelse 3 år.

2.  Hovrätten ändrar tingsrättens dom i skadeståndsdelen på så sätt att hovrätten bestämmer det belopp som A.A. ska betala till Sekretess NN4 till 215 000 kr. På beloppet ska löpa ränta – – –.

Hovrätten förordnade även om sekretess.

Högsta domstolen

A.A. överklagade och yrkade att HD skulle rubricera gärningen som våldtäkt, mindre grovt brott, och mildra påföljden. Han yrkade vidare att HD skulle sätta ned skyldigheten att betala skadestånd till målsäganden.

Riksåklagaren och målsäganden motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Per Möller, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–8 i HD:s domskäl.

Vad målet rör

Punkterna 8 och 9 motsvarar i huvudsak punkterna 9 och 10 i HD:s domskäl.

Den rättsliga regleringen avseende våldtäkt

Punkterna 10–14 motsvarar i huvudsak punkterna 11–13 i HD:s domskäl.

Lagstiftningens utveckling

Punkterna 15–20 motsvarar i huvudsak punkterna 14–17 i HD:s domskäl.

Straffvärdebedömning och gradindelning

Om straffvärdebedömningen

21. Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 §). Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljdsbestämningen och återspeglar de grundläggande straffrättsliga principerna om proportionalitet och ekvivalens.

22. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft. Hänsyn ska särskilt tas till om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 § andra stycket). Härutöver anges i 29 kap. 2 och 3 §§ vissa försvårande och förmildrande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för den särskilda brottstypen, ska beaktas vid straffvärdebedömningen.

Om gradindelning och relationen till straffvärdebedömningen

23. Utgångspunkten för att avgöra brottets svårhetsgrad är den aktuella straffbestämmelsens utformning och de intressen som skyddas genom den.

24. Vid gradindelade brott är varje grad en egen brottstyp. Frågan om huruvida ett visst brott till exempel är grovt eller inte ska därför i princip prövas innan straffvärdebedömning. Det finns dock ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning. Det beror på att gradindelningen inte kan göras utan att det sker en värdering av hur allvarlig brottsligheten är. Den samlade bedömning som alltid måste göras kommer alltså ytterst att bygga på en värdering av om straffvärdet i det enskilda fallet med beaktande av förekommande kvalifikationsgrunder är sådant att det är motiverat att döma för en viss grad av brottet. Sambandet blir ännu tydligare i sådana fall där det inte finns några kvalifikationsgrunder angivna eller när dessa är allmänt hållna. Nu nämnda värdering får dock göras med reservation för att vissa faktorer som påverkar straffvärdet saknar betydelse för gradindelningen. (Jfr t.ex. ”Människorovet” NJA 2019 s. 553 p. 9, ”Pianobäraren” NJA 2024 s. 12 p. 8 och 9 och ”Vinkelslipen” NJA 2024 s. 335 p. 6.)

25. Det nära sambandet mellan straffvärdebedömningen och gradindelningen innebär att det inte är uteslutet att redan vid gradindelningen väga in faktorer som annars främst påverkar straffvärdet och som saknar direkt anknytning till de grundläggande rekvisiten för brottet. Det innebär att vissa av de försvårande och förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 2 och 3 §§ kan få betydelse vid gradindelningen. Gradindelningen ska alltså ske med beaktande av samtliga omständigheter. Men det är naturligt att vissa omständigheter får spela en särskilt framträdande roll. (Se ”Människorovet”, p. 11 och p. 17.)

Närmare om gradindelning och straffvärdebedömning vid våldtäkt

Punkterna 26–30 motsvarar i huvudsak punkterna 20–21 i HD:s domskäl.

Utgångspunkter för påföljdsbestämningen vid våldtäkt

31. Vid val av påföljd ska rätten, enligt 30 kap. 4 §, fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Detta innebär att ett alternativ till fängelse har företräde och att ett fängelsestraff ska väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

32. Om straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i ett år, finns det en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd. (Jfr ”28:3-fängelse” NJA 2015 s. 1024 p. 19 med ytterligare hänvisningar.)

33. Våldtäkt, liksom flera andra sexualbrott, är en brottstyp som enligt praxis särbehandlas vid påföljdsvalet med hänvisning till brottslighetens art. Som skäl för att särbehandla dessa brott betonas ofta det allvarliga angrepp på den personliga integriteten som gärningarna rymmer (se ”Oaktsamhet och art” NJA 2021 s. 536 p. 15 med hänvisningar). Rör det sig om våldtäkt som är mindre grov kan det i ett enskilt fall vara så att brottets art inte leder till att fängelse måste dömas ut (se ”28:3-fängelse” p. 26).

Bedömningen i detta fall

Den aktuella händelsen

Punkterna 34–39 motsvarar i huvudsak punkterna 22 och 23 i HD:s domskäl.

A.A. ska dömas för våldtäkt, mindre grovt brott

40. Att A.A. otillbörligt har utnyttjat att målsäganden sov och var i en utsatt situation talar i viss mån för att gärningen ska bedömas som brott av normalgraden. Det gör även omständigheten att målsäganden, till följd av att A.A. fört in sina fingrar i hennes vagina, orsakats viss smärta som varit kvardröjande. Att gärningen, utöver den sexuella handlingen som var jämförlig med samlag, innefattade ytterligare en sexuell handling talar i samma riktning.

41. Det har inte framgått hur lång tid som förflöt mellan handlingarna. Det går således inte att dra några slutsatser utifrån det totala händelseförloppets varaktighet.

42. För att våldtäkten ska bedömas som mindre grovt brott talar att det under händelseförloppet inte förekom något våld eller hot. De sexuella handlingarna var också mycket kortvariga. De har inte heller lett till någon fysisk skada. Under händelseförloppet och de sexuella handlingarna har det inte heller förekommit några förödmjukande eller förnedrande inslag utöver de sexuella handlingarna i sig. I viss mån talar även det förhållandet att A.A., när målsäganden rörde sig, självmant upphörde med sitt handlande för att brottet ska bedömas som mindre grovt.

43. Vid en samlad bedömning anser HD att gärningen ska bedömas som våldtäkt, mindre grovt brott.

Påföljd

44. Brottet har inneburit en allvarlig kränkning av målsägandens sexuella integritet. Gärningen har vidare orsakat henne viss smärta. Även om brottet är att bedöma som mindre grovt är straffvärdet högt och ligger nära straffvärdet för brott av normalgraden (jfr p. 30). Vid en samlad bedömning av omständigheterna vid gärningen får straffvärdet anses motsvara fängelse i två år.

45. Med hänsyn till straffvärdet ska A.A:s ungdom inte beaktas vid straffmätningen (29 kap. 7 § tredje stycket BrB). Det finns inga andra förmildrande omständigheter.

46. Även om våldtäkten bedöms som mindre grov är den till sin typ sådan att dess art talar för att döma till fängelse. Även straffmätningsvärdet talar för detta påföljdsval. Skälen för att välja fängelse är så starka att det saknas möjlighet att välja annan påföljd.

47. A.A. ska alltså dömas till fängelse i två år.

Skadestånd

Punkterna 48–50 motsvarar i huvudsak punkten 28 i HD:s skäl.

– – –

Domslut

Hovrättens dom ändras på så sätt att HD dömer A.A. för våldtäkt, mindre grovt brott, enligt 6 kap. 1 § andra stycket BrB, bestämmer påföljden till fängelse i två år och bestämmer det skadestånd som A.A. ska betala till Sekretess NN4 till 160 000 kr jämte ränta – – –.

– – –

HD (justitieråden Stefan Johansson, Jonas Malmberg, Anders Perklev och Katrin Hollunger Wågnert, referent) meddelade den 17 juli 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. A.A. och målsäganden var vänner. På kvällen den 25 mars 2023 umgicks de tillsammans med tre andra vänner. Kvällen avslutades hemma hos en av vännerna där alla fem sov över i samma säng. Alla hade kläder på sig. A.A. och målsäganden hade varken tidigare eller under kvällen flörtat med varandra, pratat om sex eller haft en romantisk relation.

2. A.A. åtalades för våldtäkt med följande gärningspåstående.

A.A. har genomfört en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag med målsäganden som inte deltog frivilligt. Den sexuella handlingen har bestått i att A.A. har vidrört och penetrerat målsägandens vagina med sina fingrar samt fört målsägandens hand mot sin penis. Han har otillbörligen utnyttjat att hon befann sig i en särskilt utsatt situation då hon sov vid gärningen. Det hände under natten mellan den 25 mars 2023 och den 26 mars 2023 […].

A.A. begick gärningen med uppsåt.

3. I andra hand yrkade åklagaren ansvar för oaktsam våldtäkt.

4. Målsäganden yrkade att A.A. skulle betala skadestånd med, i första hand, 200 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk och i andra hand med 150 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda 
och värk

5. A.A. förnekade brott och bestred skadeståndsskyldighet.

6. Tingsrätten ansåg att målsägandens uppgifter i allt väsentligt kunde läggas till grund för bedömningen i målet och fann det utrett att A.A. utfört de handlingar som anges i gärningsbeskrivningen mot målsäganden och att detta orsakat henne smärta. Tingsrätten menade dock att det inte var utrett att hon sov när han penetrerade hennes vagina. Det stod enligt tingsrätten dock klart att målsäganden inte hade deltagit frivilligt i den sexuella handlingen och att A.A. hade likgiltighetsuppsåt till den omständigheten.

7. Tingsrätten dömde A.A. för våldtäkt, mindre grovt brott. Vid påföljdsbestämningen beaktade tingsrätten hans ungdom och bestämde påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst i kombination med en föreskrift om att genomgå den programverksamhet som frivården bedömer lämplig. Han förpliktades att betala skadestånd till målsäganden med 160 000 kr jämte ränta, varav 150 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk.

8. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt A.A. för våldtäkt 
av normalgraden samt bestämt påföljden till fängelse i tre år och skade­ståndsbeloppet till 215 000 kr, varav 200 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk. Hovrätten har i allt väsentligt delat tingsrättens bedömning av bevisningen. Hovrätten har dock funnit det utrett att målsäganden sov vid gärningen.

Målet i HD

9. Målet rör frågan om ansvar för våldtäkt och särskilt om gärningen ska bedömas som våldtäkt av normalgraden eller som våldtäkt, mindre grovt brott.

10. A.A. har i HD accepterat hovrättens bedömning att han har vidrört och penetrerat målsägandens vagina med sina fingrar och fört hennes hand mot sin penis samt att han hade likgiltighetsuppsåt i förhållande till att hon inte deltog frivilligt. Han har dock vidhållit att målsäganden inte sov när handlingarna utfördes och att gärningen inte orsakat målsäganden någon särskild smärta eller ömhet, i vart fall ingen ihållande smärta.

Den rättsliga regleringen

Allmänt om våldtäkt

11. För våldtäkt döms enligt 6 kap. 1 § första stycket BrB den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Ett exempel på något som regelmässigt är att betrakta som en sexuell handling som i kränkningshänseende är jämförlig med samlag är att föra in fingrar i en kvinnas underliv (jfr bl.a. NJA 2008 s. 482 I och NJA 2013 s. 548 p. 9 och 11).

12. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. I 6 kap. 1 § första stycket anges i tre punkter situationer då en person aldrig kan anses delta frivilligt. Så är fallet om gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation (andra punkten).

Särskilt om våldtäkt, mindre grovt brott

13. Straffet för våldtäkt av normalgraden är fängelse i lägst tre år och högst sex år. Om brottet är mindre grovt, döms enligt 6 kap. 1 § andra stycket BrB till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

14. Bestämmelsen om mindre grovt brott är avsedd att tillämpas restriktivt och träffa situationer där omständigheterna klart avviker från vad som normalt är fallet vid denna brottstyp. Vid bedömningen ska hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet. (Se prop. 2004/05:45 s. 53 och 138.)

15. I rättsfallet NJA 2008 s. 482 I bedömdes det som ett mindre grovt brott när den tilltalade hade fört in sina fingrar i underlivet på en sovande kvinna. Vid bedömningen beaktades särskilt att händelseförloppet varit kortvarigt, att den tilltalade avbrutit sitt handlande så snart målsäganden vaknat och klargjort att hon inte var intresserad av sexuellt umgänge samt att våld eller hot om våld inte förekommit. Det beaktades också att gärningen inte haft några förödmjukande eller förnedrande inslag utöver den kränkning som övergreppet i sig inneburit.

16. I förarbetena till 2018 års reform av 6 kap. BrB angavs att bestämmelsen om mindre grovt brott kan komma att aktualiseras i fler fall än tidigare eftersom vissa gärningar, som tidigare bedömts som sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning och grovt sådant brott eller som sexuellt ofredande, nu skulle omfattas av bestämmelsen om våldtäkt. Avsikten var dock att tillämpningen av den mindre stränga straffskalan alltjämt skulle vara restriktiv. (Se prop. 2017/18:177 s. 83 f.)

17. Minimistraffet för våldtäkt höjdes den 1 augusti 2022 från två till tre års fängelse. Samtidigt höjdes minimistraffet för det mindre grova brottet från fängelseminimum till fängelse i lägst sex månader. Ändringarna var inte avsedda att påverka gränsdragningen mellan brottets olika svårhetsgrader. (Se prop. 2021/22:231 s. 84 f.)

18. Mot denna bakgrund bör de uttalanden som HD gjorde i rättsfallet NJA 2008 s. 482 I när det gäller gränsdragningen mellan våldtäkt av normalgraden och våldtäkt, mindre grovt brott, fortfarande anses vara vägledande. Den skärpta syn på sexualbrott som lagstiftaren under senare år gett uttryck för får i stället genomslag bl.a. i och med den höjda straffskalan för den mindre grova graden av våldtäkt.

19. I förarbetena anges att eftersom den mindre grova graden av våldtäkt är avsedd att tillämpas i undantagsfall utgår straffvärdebedömningen normalt inte från minimistraffet, utan i praktiken torde i stället bedömningen göras så att domstolen tar ställning till i vilken utsträckning straffvärdet understiger minimistraffet för våldtäkt (se a. prop. s. 50).

Omständigheter som bör beaktas vid gränsdragningen

20. Skyddsintresset för bestämmelsen om våldtäkt är den enskildes sexuella integritet. Bedömningen av om en våldtäkt är mindre grov bör därför i första hand utgå från vilken grad av kränkning som gärningen inneburit av brottsoffrets sexuella integritet. Hänsyn ska tas till samtliga omständigheter vid brottet.

21. Omständigheter som bör beaktas är bl.a. den sexuella handlingens varaktighet, om handlingen varit förenad med smärta, sår eller annan kroppsskada, om det förekommit våld eller hot eller om det i övrigt förekommit förödmjukande eller förnedrande inslag. Vid bedömningen bör också beaktas om gärningen innefattat flera sexuella inslag, vilken relation den tilltalade och målsäganden haft samt hur den tilltalade förhållit sig till att målsäganden klargjort att sexuellt umgänge inte är önskvärt. (Jfr prop. 2012/13:111 s. 111 f. och bl.a. NJA 2008 s. 482 I.)

Bedömningen i detta fall

Skuld

22. A.A. har numera erkänt att han vidrört och penetrerat målsägandens vagina med sina fingrar och fört hennes hand mot sin penis samt att han hade likgiltighetsuppsåt i förhållande till att hon inte deltog frivilligt. Erkännandet vinner stöd av vad målsäganden har uppgett.

23. Detta innebär att A.A. har utsatt målsäganden, som alltså inte deltog frivilligt, för en sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Han har därigenom gjort sig skyldig till våldtäkt. För den bedömningen saknar det betydelse om målsäganden sov eller inte.

Rubricering

24. När det gäller frågan om gärningen bör rubriceras som våldtäkt av normalgraden eller som mindre grovt brott beaktar HD följande. Det har inte förekommit våld eller hot och inte heller några förödmjukande eller förnedrande inslag utöver de sexuella handlingarna i sig. Händelse­förloppet har varit kortvarigt och A.A. har avbrutit penetrationen så fort målsäganden gav uttryck för att den var oönskad. Målsäganden har förorsakats viss smärta, men vad som framkommit genom hennes berättelse i denna del föranleder inte att gärningen kan anses utgöra våldtäkt av normalgraden.

25. Gärningen ska därför bedömas som våldtäkt, mindre grovt brott.

Påföljd

26. Straffvärdet får anses motsvara fängelse i ett år och sex månader. Med hänsyn till straffvärdet ska A.A:s ungdom inte beaktas vid straffmätningen (se 29 kap. 7 § tredje stycket 3 BrB). Skäl att välja annan påföljd än fängelse finns inte.

27. A.A. ska alltså dömas till fängelse i ett år och sex månader.

Skadestånd

28. A.A. har i HD medgett att betala skadestånd till målsäganden med det belopp som tingsrätten dömt ut, nämligen 160 000 kr varav 150 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk. Mot bakgrund av bedömningen av gärningen finns det inte skäl att bestämma skadeståndet till ett högre belopp.

Domslut

Hovrättens dom ändras på så sätt att HD

•    dömer A.A. för våldtäkt, mindre grovt brott, enligt 6 kap. 1 § andra stycket BrB,

•    bestämmer påföljden till fängelse i ett år och sex månader och

•    förpliktar A.A. att betala skadestånd till Sekretess NN4 med 160 000 kr jämte ränta – – –.

HD uttalade sig även om sekretess.

Justitierådet Dag Mattsson, som var skiljaktig i fråga om straffmätning och påföljdsval, fastställde tingsrättens domslut enligt följande.

A.A. var 19 år och gick sista året på gymnasiet. Han och målsäganden var kamrater. Efter att ha umgåtts alla under kvällen, det var en lördag, lade de sig tillsammans med tre andra vänner gemensamt i en säng för att sova över till nästa dag. Under natten låg han närmast målsäganden. Övergreppet kan inte ha pågått många sekunder och han slutade när hon protesterade. Det förekom inga förödmjukande inslag i övrigt. Det är inte utrett att övergreppet ledde till någon värre och ihållande smärta. A.A., som inte annars är straffad, har nu gått ut skolan och fått arbete i en livsmedelsaffär.

Allmänt sett har ett brott av detta slag ett straffvärde på omkring ett års fängelse.

Begränsningen av den s.k. ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § BrB innebär att, ifall gärningsmannen är mellan 18–20 år och brottets straffvärde är fängelse i ett år eller mer, åldern inte ska beaktas särskilt vid straffmätningen. Även om den unga åldern alltså inte längre ska beaktas särskilt – och därmed inte tillmätas samma tyngd som förr – ska den likväl beaktas. Om brottet är sådant att man inte kan bortse från gärningsmannens unga ålder i sammanhanget, ska hänsyn fortfarande tas till åldern vid straffmätningen inom ramen för bedömningen av straffvärdet i det konkreta fallet.

Bestämmelsen i 29 kap. 7 § enligt vilken en viss utpekad omständighet – ung ålder – ska beaktas ”särskilt” förutsätter lagstiftningsmässigt att det redan följer av lagen att den omständigheten – åldern – över huvud taget ska beaktas, bestämmelsen betonar bara att den omständigheten ska väga tungt. En straffvärdebedömning utgår i grunden från en skuldsyn på gärningsmannens handlande, där den som är ung inte alltid kan klandras lika mycket som den som är äldre. Av lagförarbetena framgår också att det som man var ute efter vid slopandet av ungdomsrabatten för lagöverträdare i gruppen 18–20 år, det var just den då rådande praktiska tillämpningen av 29 kap. 7 § med en generell och rutinartad avräkning på straffet endast på grund av åldern, inte det förhållandet att åldern i och för sig kan påverka straffvärdet av ett visst brott och straffmätningen (jfr i fråga om tillämpningen av 29 kap. 3 §, prop. 2021/22:17 s. 36 f.). Bedömningen av betydelsen av gärningsmannens ålder för straffvärdet enligt 29 kap. 1 § ska inte göras schabloniserat utan nyanserat utifrån omständigheterna i det föreliggande enskilda fallet, och så att oförklarbara tröskeleffekter undviks.

Enligt den grundläggande bestämmelsen i 30 kap. 4 § ska vid valet av påföljd särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Brottsbalken bygger sedan länge på det principiella synsättet att ett fängelsestraff ska dömas ut i sista hand, det gäller inte minst för ungdomar. Någon allmänt tillämplig regel i 30 kap. 5 § om särbehandling för den som är mellan 18–20 år finns inte mer och det behöver inte föreligga särskilda skäl för att döma den unge till fängelse. Men ett fängelsestraff ska ändå enligt 30 kap. 4 § så långt som möjligt undvikas för den som är så ung. En konsekvens av påföljdssystemet är att det numera, efter den aktuella lagändringen, i praktiken kan finnas ett något större utrymme än tidigare att även vid förhållandevis allvarlig brottslighet döma en ung myndig lagöverträdare till skyddstillsyn förenad med ett kort fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § (jfr a. prop. s. 45 f. och ”28:3-fängelse” NJA 2015 s. 1024) eller med samhällstjänst om rätten i ett enskilt fall skulle bedöma detta som en tillräcklig reaktion i påföljdshänseende.

Som framgår av det föregående menar jag att straffvärdet för brottet som utgångspunkt är runt ett års fängelse. Mot bakgrund av det anförda finns det, med beaktande av A.A:s unga ålder vid gärningen, inte tillräcklig anledning att avvika från den påföljd som tingsrätten har kommit fram till efter rättegången där. I enlighet med tingsrättens dom ska A.A. dömas till skyddstillsyn tillsammans med angivna föreskrifter och samhällstjänst.