Referat

Örebro tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Örebro tingsrätt mot D.J. för våldtäkt mot tre målsägande. Gärningsbeskrivningarna beträffande målsäganden NN 1 hade följande lydelse.

1.1 Våldtäkt

D.J. har genomfört vaginalt och analt samlag med NN 1 som inte deltog frivilligt. D.J. utnyttjade otillbörligt att NN 1 på grund av berusat tillstånd befann sig i en särskilt utsatt situation. D.J. har vid tillfället även tagit stryptag om NN 1 som orsakades smärta och andnöd. Det hände den 4 juli 2021 i Örebro, Örebro kommun.

D.J. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 6 kap. 1 § första stycket första meningen och tredje meningen 2 BrB.

1.2 Våldtäkt

D.J. har genomfört vaginalt och analt samlag med NN 1 som inte deltog frivilligt. Det hände mellan den 27 november 2021 och den 28 november 2021 i Örebro, Örebro kommun.

NN 1 deltog i samlaget som en följd av våld och hot om våld bestående av att D.J. uttalat “gör som jag säger annars kommer jag skada dig” eller ord med liknande innebörd varpå D.J. fysiskt betvingat NN 1 med sin kroppsvikt och tryckt ner hennes ansikte i golvet. Vidare har han lyft henne och puttat ner henne i sängen samt tagit strypgrepp om NN 1:s hals så att hon fått andnöd och medvetandesänkning. NN 1 orsakades även smärta och svullnad, blånad.

D.J. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 6 kap. 1 § första stycket första meningen och tredje meningen 1

BrB.

1.3 Våldtäkt

D.J. har genomfört vaginalt samlag med NN 1 som inte deltog frivilligt. Det hände den 28 november 2021 i Örebro, Örebro kommun.

D.J. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 6 kap. 1 § första stycket första meningen BrB.

NN 1, som biträdde åtalet i åtalspunkterna 1.1-1.3, fordrade skadestånd av D.J. med slutligen bestämda 645 000 kr, varav 200 000 kr avsåg kränkning för var och en av gärningarna och 15 000 kr avsåg sveda och värk för var och en av gärningarna, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 215 000 kr från den 4 juli 2021 till och med den 28 november 2021 och på 645 000 kr från den 28 november 2021 till dess betalning sker.

D.J. förnekade gärningen enligt åtalspunkten 1.1. Vad angick åtalspunkten 1.2 vidgick han att han hade vaginalt samlag med målsäganden. Han bestred ansvar för våldtäkt under åberopande av att målsäganden deltog frivilligt i det samlaget, av att han förnekade att han hade analt samlag med målsäganden och av att han förnekade att han agerade enligt påståendena i andra stycket i gärningsbeskrivningen. Beträffande åtalspunkten 1.3 vidgick han att han hade vaginalt samlag med målsäganden men eftersom hon deltog frivilligt bestred han ansvar för våldtäkt.

D.J. bestred målsägandens skadeståndsyrkanden. Som skäligt i och för sig vitsordade han för vart och ett av de påstådda brotten 100 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk. Mot sätten att beräkna ränta hade han inte någon erinran.

Tingsrätten (ordförande f.d. lagmannen Per Grevesmühl) anförde följande i dom den 22 juli 2022.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Åtalspunkterna 1.1-1.3

Tingsrätten fann vid en samlad bedömning att den av åklagaren åberopade bevisningen inte var tillräcklig för att beviskravet skulle anses uppfyllt när det gällde åtalet i åtalspunkten 1.1. Således skulle åtalet för våldtäkt i åtalspunkten 1.1 ogillas.

Beträffande åtalet i åtalspunkterna 1.2 och 1.3. fann tingsrätten vid en sammanvägning av den av åklagaren åberopade bevisningen att den i sig var tillräcklig för att beviskravet för fällande dom skulle vara uppfyllt. Fråga var då om D.J:s berättelse motbevisade gärningspåståendena i sådan grad att åtalet inte var styrkt. Enligt tingsrättens mening minskade D.J:s uppgifter inte värdet av åklagarens bevisning. Det anförda ledde till ställningstagandet att det genom utredningen var ställt utom rimligt tvivel att D.J. hade gjort sig skyldig till gärningarna i åtalspunkterna 1.2 och 1.3. D.J. måste ha förstått att han agerade mot NN 1:s vilja i båda fallen. Vardera gärningen var att bedöma som våldtäkt. D.J. skulle således dömas för sådant brott i två fall.

Påföljdsfrågan

I målet ska D.J. dömas för våldtäkt i två fall. Det samlade straffvärdet för brotten uppgår till fängelse i tre år och sex månader. Straffvärdet är så högt att annan påföljd än fängelse är utesluten. Även brottens art utgör skäl för angivet påföljdsval. Vid straffmätningen saknas det skäl att frångå det nämnda straffvärdet.

Skadeståndsfrågan

Som grund för sin till åtalspunkten 1.1 hänförliga skadeståndstalan har målsägande NN 1 inte åberopat annat än att D.J. gjort sig skyldig till brottslig gärning som omfattas av åtalet. Vid ovan angiven utgång i skuldfrågan i den delen kan därför inte målsägandens nu behandlade talan bifallas.

I målet ska D.J. dömas för våldtäkt i två fall enligt åtalspunkterna 1.2 och 1.3. Genom de brottsliga gärningarna har han allvarligt kränkt målsägande NN 1 och åsamkat henne sveda och värk. Han ska därför förpliktas betala skadestånd till målsäganden. Som skäligt skadestånd har D.J. i vart och ett av fallen vitsordat 100 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk eller sammanlagt 230 000 kr. Såvitt avser kränkning uppgår emellertid målsägandens yrkande till 200 000 kr per fall eller sammanlagt 400 000 kr.

Av rättsfallet NJA 2017 s. 938 framgår att kränkningsersättning ska som utgångspunkt bestämmas efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättningen. Den 1 juli 2022 trädde vissa ändringar i skadeståndslagen i kraft. En av dessa ändringar berör 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Det lagrummet handlar om bestämmande av skadestånd med anledning av kränkning. I förarbetena (prop. 2021/22:198 s. 24) uttalas att de “lagändringar som nu föreslås syftar till att åstadkomma påtagliga höjningar av nivåerna på kränkningsersättning” och att regeringen ansluter sig till de nivåer som redovisas av den bakomliggande utredningen. I utredningens betänkande (SOU 2021:64 s. 177) anförs att för våldtäkt bör kränkningsersättning normalt utgå med 200 000 kr.

Det ska erinras att det är en uppgift för rättstillämpningen att bestämma kränkningsersättningens storlek utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. I praktiken bestäms ersättningen ofta med ledning av schabloner som slagits fast av bland annat HD. Hittills har schablonen varit omkring 100 000-125 000 kr vid våldtäktsbrott av den så kallade normalgraden. Tingsrätten anser att det finns starka skäl för att nu höja nivån på kränkningsersättningen vid våldtäktsbrott. Det belopp om 200 000 kr som nämnts i samband med lagstiftningsärendet framstår som väl avvägt. Målsägande NN 1:s yrkande om kränkningsersättning uppgår alltså till just 200 000 kr i vart och ett av fallen.

Rättsfallet NJA 2018 s. 1083 gör att tingsrätten finner att det är den samlade kränkning som målsägande NN 1 drabbats av genom övergreppen enligt åtalspunkterna 1.2 och 1.3. som ska ersättas; det ska således inte göras en addition av de schabloniserade beloppen. Som tingsrätten ser det uppgår kränkningsersättningen i detta fall till skäliga 275 000 kr.

På grund av det ovan anförda ska D.J. åläggas att betala skadestånd till målsägande NN 1 med 305 000 kr, varav 275 000 kr avser kränkning och 30 000 kr avser sveda och värk.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillade åtalet enligt åtalspunkt 1.1 och dömde D.J. för två fall av våldtäkt till fängelse 3 år 6 månader.

D.J. förpliktades att betala skadestånd till Sekretess NN 1 med 305 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 28 november 2021 till dess betalning sker.

Tingsrätten förordnade om förverkande och beslag, häktning, sekretess samt avgift enligt lagen om brottsofferfond.

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma D.J. för våldtäkt i ytterligare fem fall, bl.a. åtalspunkten 1.1. Åklagaren yrkade vidare att hovrätten, oavsett om så skedde, skulle skärpa straffet.

Målsägande NN 1, som biträdde åtalet i åtalspunkterna 1.1-1.3 även i hovrätten, yrkade för det fall D.J. dömdes för våldtäkt även enligt åtalspunkt 1.1 att hovrätten skulle bestämma att D.J. till henne skulle utge ytterligare 215 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 juli 2021 till dess full betalning skedde. Av beloppet avsåg 200 000 kr ersättning för kränkning och 15 000 kr ersättning för sveda och värk.

D.J. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom eller, i annat fall, lindra påföljden alternativt sänka straffet. Han yrkade även att hovrätten skulle avslå målsägande NN 1:s skadeståndsanspråk eller, i andra hand, sätta ned skadeståndet.

Part motsatte sig motparts ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Martin Andersson och Maud Olander Blom, tf. hovrättsassessorn Ellinor Gustavsson, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 13 september 2022.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuld

Åtalspunkt 1.1-1.3

Tingsrätten har i sin dom redogjort för den bevisning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. Även med beaktande av vad som anförts i hovrätten och den bevisning som D.J. åberopat, gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten. D.J. ska därför frikännas från ansvar för gärningen i åtalspunkt 1.1 och dömas för gärningarna i åtalspunkt 1.2 och 1.3. Gärningarna ska rubriceras som tingsrätten gjort.

– – –

Påföljd

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i fråga om påföljd och straffmätning.

Skadestånd

– – –

Vad gäller målsägande NN 1:s skadeståndsanspråk gör hovrätten följande bedömning. Skadeståndslagens bestämmelse om kränkningsersättning ändrades den 1 juli 2022 i syfte att påtagligt höja nivåerna på kränkningsersättning. Målsäganden har, med hänvisning till NJA 2017 s. 938, gjort gällande att den nya bestämmelsen och de schabloner som anges i lagens förarbeten ska få fullt genomslag trots att brotten begicks innan lagändringen trädde i kraft. Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer dock att den nya regleringen endast är tillämplig på skadefall som inträffat efter ikraftträdandet om inte annat följer av övergångsbestämmelser (se prop. 2021/22:198 s. 43 f. och SOU 2021:64 s. 308 ff.). Någon sådan övergångsbestämmelse finns inte. Vad som utgör skälig kränkningsersättning ska därmed bestämmas utifrån de ersättningsnivåer som gällde innan lagändringen den 1 juli 2022 trädde i kraft.

Hovrätten bedömer, liksom tingsrätten, att D.J. har utsatt NN 1 för en allvarlig kränkning genom de brottsliga gärningar han begått gentemot henne. Eftersom kränkningsersättningen ska bestämmas utifrån tidigare, lägre, ersättningsnivåer, finner hovrätten att skälig ersättning uppgår till totalt 170 000 kr. Till detta kommer att D.J. ska förpliktas att utge 30 000 kr avseende sveda och värk. Det sammanlagda skadestånd som ska betala till målsäganden NN 1 uppgår därför till 200 000 kr, jämte ränta på sätt som tingsrätten beslutat om.

Hovrätten understryker att nedsättningen av skadeståndet således inte beror på en värdering av den kränkning som målsäganden NN 1 utsatts för, utan på en bedömning av vilka beräkningsprinciper som utgör gällande rätt.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer att D.J. ska betala skadestånd till NN 1 med 200 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 28 november 2021 till dess betalning sker.

I övrigt gäller, med tillämpning av de av tingsrätten angivna bestämmelserna i 6 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 augusti 2022, tingsrättens domslut.

Hovrätten förordnade om häktning och sekretess.

Högsta domstolen

NN 1 överklagade och yrkade, såvitt nu är relevant, att HD skulle förplikta D.J. att betala en samlad kränkningsersättning till henne med 275 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 november 2021.

Även D.J. överklagade. Han yrkade att HD skulle sätta ned den kränkningsersättning som hovrätten dömt ut.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

I HD klargjorde D.J. att han vitsordade 100 000 kr som skälig kränkningsersättning för varje våldtäkt men inte vitsordade något bestämt belopp i fråga om en samlad skälighetsbedömning.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om kränkningsersättningen till målsäganden.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, referent, Malin Bonthron och Johan Danelius) meddelade den 13 april 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Ny lagstiftning om kränkningsersättning trädde i kraft den 1 juli 2022. Det grundläggande syftet med reformen är att påtagligt höja nivåerna på ersättningen, normalt med en fördubbling, för att denna ska stå i samklang med rådande värderingar och utgöra en adekvat kompensation och upprättelse (se SOU 2021:64, prop. 2021/22:198 och bet. 2021/22:CU20). Detta syfte ska uppnås genom ändringar i 5 kap. 6 § skadeståndslagen, den paragraf som reglerar hur kränkningsersättning ska bestämmas. Lagstiftningsärendet går tillbaka på ett tillkännagivande av riksdagen från december 2018 om behovet av väsentligt högre kränkningsersättning till brottsoffer (se bet. 2018/19:JuU1).

2. Den mest genomgripande ändringen i 5 kap. 6 § är att det nu i ett tillägg i paragrafen föreskrivs att kränkningsersättningen ska bestämmas “på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet”. Genom att tydligt lyfta fram att brottsoffret ska få full upprättelse ska det enligt förarbetena skapas förutsättningar för att i rättstillämpningen höja ersättningsnivåerna påtagligt och göra det möjligt med en dynamisk utveckling av nivåerna (se a. prop. s. 19 f.).

3. Innan denna ändring i skadeståndslagen trätt i kraft hade D.J. gjort sig skyldig till två våldtäkter mot målsäganden som han då hade en relation med, en våldtäkt den 27 november och en den 28 november 2021. Vid det första tillfället hade han med hot och med våld, bl.a. ett strypgrepp, genomfört vaginalt och analt samlag med henne. Vid det andra hade han genomfört vaginalt samlag trots att hon inte deltog frivilligt.

4. Den 22 juli 2022, alltså efter ikraftträdandet av lagändringen, dömde tingsrätten D.J. till fängelse för våldtäkterna och bestämde den samlade kränkningsersättning som han ska betala till 275 000 kr. Vid bestämmandet av ersättningen beaktade tingsrätten vad som uttalas om behovet av höjda ersättningsnivåer i förarbetena till den nya lagstiftningen samt hänvisade till rättsfallet “De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom i ansvarsdelen men bestämt den samlade kränkningsersättningen för våldtäkterna till 170 000 kr. Hovrätten har därvid utgått från den lägre ersättningsnivå som tillämpades i rättspraxis före ikraftträdandet.

Frågan i målet

5. HD har beviljat prövningstillstånd i fråga om kränkningsersättningen till målsäganden. Närmare bestämt är frågan vilken påverkan skadeståndsreformen ska ha vid bestämmandet av den kränkningsersättning som D.J. ska utge för de våldtäkter som han begick före ikraftträdandet av lagstiftningen.

Allmänt om bestämmande av kränkningsersättning

6. Kränkningsersättningen ska kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat, såsom rädsla, förnedring, skam och liknande. Ersättningen ska också bidra till att den drabbade får upprättelse för kränkningen och återställa självrespekt och självkänsla. Vilken ersättning som ska utgå ska bestämmas efter en skönsmässig bedömning baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar (jfr redan de ursprungliga förarbetena, prop. 1972:5 s. 572).

7. I praktiken bestämmer domstolarna ersättningsnivån med ledning av den schabloniserade brottsskadeersättning som utgår från staten. Men den omständigheten att domstolarnas bedömning sker med beaktande av schablonerna för brottsskadeersättning förtar inte det grundläggande förhållandet att lagstiftaren har överlämnat till domstolarnas rättspraxis att närmare bestämma ersättningsnivån. Det ankommer i första hand på domstolarna att sörja för att tillämpningen av rätten till kränkningsersättning anpassas till tidens krav (se a. prop. s. 572). Frågan i vad mån förändrade etiska och sociala värderingar motiverar en ny ersättningsnivå hanteras som en rättslig bedömning och inte som ett sakförhållande som kan göras till föremål för bevisning.

8. Enligt rättsfallet “De hänskjutna ersättningsfrågorna” ska kränkningsersättningen bestämmas efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättningen. Detta kan förklaras av att det rör sig om en skälighetsbedömning och att ersättningen inte kan fylla sin avsedda funktion om den frikopplas från de etiska och sociala värderingar och de förhållanden som gäller vid fastställandet av ersättningen (se rättsfallets p. 9 och 10). Med tiden för fastställandet avses då tiden för tingsrättens dom (se NJA 2018 s. 694 p. 3).

9. I rättsfallet “De hänskjutna ersättningsfrågorna” aktualiserades frågan hur man ska bestämma kränkningsersättningens storlek när ersättningsnivån, till följd av förändrade etiska och sociala värderingar, har höjts i tiden efter kränkningen. Rättsfallet får uppfattas så att det rör förändringar som har skett inom ramen för den lagstiftning som ska tillämpas. I en sådan situation är det alltså den princip, eller med andra ord den ersättningsnivå, som tillämpas i rättspraxis vid tiden för tingsrättens dom som är det avgörande. Däremot kan rättsfallet inte anses besvara den fråga som kommer upp i detta mål, nämligen vilken betydelse det har att det efter kränkningen tillkommit ny lagstiftning som gäller bestämmandet av ersättningsnivån och domstolen ska göra skälighetsbedömningen efter ikraftträdandet av den nya lagen.

Nya lagstiftningens betydelse för tidigare kränkning

10. Även om kränkningsersättningen i enlighet med det anförda ska bestämmas skönsmässigt och efter tidens krav, så rubbas inte det grundläggande förhållandet att det rör sig om en rättstillämpning. Det handlar alltså inte om något fritt ställningstagande utan om en normbunden prövning av skäligheten. Bedömningen ska därför grundas på tillämplig lag och på den rättspraxis som utvecklas i domstolarna; det är på dessa sätt förändrade etiska och sociala värderingar i samhället kan få genomslag på de skadeståndsrättsliga ersättningsnivåerna.

11. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas nya skadeståndsregler endast på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet, såvida inte annat följer av en särskild övergångsbestämmelse. Någon övergångsbestämmelse finns inte till den skadeståndsreform som trädde i kraft den 1 juli 2022. Den nya lydelsen av 5 kap. 6 § skadeståndslagen ska alltså inte tillämpas i fråga om en kränkning som skedde före ikraftträdandet. För en sådan kränkning gäller den äldre lydelsen av paragrafen. Eftersom bedömningen av vad som är en skälig ersättning för kränkning ska göras normbundet, ska inte heller något direkt genomslag ges åt de uttalanden av riksdagen och regeringen om behov av högre ersättningsnivåer som gjordes i samband med lagstiftningsärendet, även om dessa uttalanden är tecken på rådande samhällsvärderingar.

12. Det får också anses framgå av förarbetena till skadeståndsreformen att någon retroaktiv tillämpning av de eftersträvade nivåerna inte är avsedd (jfr SOU 2021:64 s. 308 f. och prop. 2021/22:198 s. 44). Den aktuella ändringen i 5 kap. 6 § har bedömts som nödvändig just för att i fortsättningen åstadkomma en högre ersättningsnivå, och detta trots att det även tidigare tagits hänsyn till behovet av upprättelse vid bedömningen av vilken ersättning som är skälig (se a. prop. s. 19 f.).

13. Lagändringen i 5 kap. 6 §, och de uttalanden om höjda nivåer som gjordes i anslutning till ändringen, kan alltså inte ges någon omedelbar betydelse för bestämmandet av vilken ersättning som är skälig för en kränkning som skedde före ikraftträdandet. Ersättningen för denna kränkning ska i stället bestämmas utifrån den ersättningsnivå som, enligt vedertagen rättspraxis vid domstillfället, gäller för sådana äldre ersättningsfall.

14. Det sagda utesluter inte att också dessa äldre ersättningsnivåer på vanligt sätt kan höjas i framtiden genom en vidareutveckling av rättspraxis när detta bedöms motiverat med hänsyn till tidens krav, inte bara i fråga om förändringar i penningvärdet. I praktiken kan domstolarna därför normalt söka ledning i de senaste schablonnivåerna för brottsskadeersättning vid domstillfället, fast då alltså med beaktande av att hänsyn principiellt sett inte ska tas till en ersättningshöjning som bara berott på den här diskuterade lagändringen.

Slutsats i detta fall

15. Som hovrätten konstaterat bör den samlade kränkningsersättning som D.J. ska betala till målsäganden för våldtäkterna därmed skäligen bestämmas till 170 000 kr.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

HD förordnade om sekretess.

Justitierådet Svante O. Johansson var skiljaktig i huvudsaken och ansåg att HD skulle förplikta D.J. att betala kränkningsersättning till målsäganden Sekretess NN 1 med 275 000 kr. Domskälen skulle enligt honom ha följande lydelse från och med punkten 8.

Den nya lagstiftningen och tidigare kränkning

8. Utgångspunkten för 5 kap. 6 § efter ändringarna 2022 är att skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Rent lagtekniskt innebär ändringen vidare att det anges fler omständigheter som särskilt ska beaktas vid bestämning av ersättningen. De tidigare fem punkterna har utökats till sju och några av punkterna har fått ett delvis nytt innehåll.

9. Det främsta syftet med ändringen är att tydliggöra upprättelsefunktionen och att generellt höja ersättningsnivåerna vid kränkning (se prop. 2021/22:198 s. 19). Några ersättningsnivåer anges dock inte i lagtext. De nivåer som redovisas i lagmotiven innebär mer eller mindre en fördubbling jämfört med hittillsvarande nivåer (se SOU 2021:64 s. 164-181, jfr a. prop. s. 24 där regeringen ansluter sig till det som utredningen har anfört; se härtill även Lagrådets påpekanden, a. prop. s. 94).

10. Det finns inga särskilda övergångsbestämmelser till lagändringarna; det anges enbart att de träder i kraft den 1 juli 2022. I propositionen sägs att de allmänna skadeståndsrättsliga principer som innebär att nya skadeståndsregler endast tillämpas på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet ska gälla även för de nu aktuella nya reglerna (se a. prop. s. 44).

11. Samma ställningstagande gjordes i det utredningsförslag som låg till grund för lagändringarna (se SOU 2021:64 s. 307 ff.). Utredningen redovisade sina överväganden i det avseendet i förhållande till slutsatsen i pleniavgörandet “De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938. Bland annat pekade utredningen på att förslaget innebär en förändring av principerna för kränkningsersättningens bestämmande som åstadkoms genom ny lagstiftning och inte enbart genom ändrade schabloner. Enligt utredningen berörde rättsfallet frågan om hur man ska bestämma kränkningsersättningens storlek när ersättningsnivåerna höjts inom ramen för gällande lagstiftning i tiden efter skadans inträffande men före domstillfället. Att de nya reglerna endast blir tillämpliga på skadefall som inträffat efter ikraftträdandet ansågs av utredningen rimligt och rättvist och inte oförenligt med bedömningen i “De hänskjutna ersättningsfrågorna”.

Lagstiftningens förhållande till rättstillämpningen

12. I det nämnda rättsfallet uttalade HD emellertid att kränkningsersättningen skiljer sig från annat skadestånd genom att det inte handlar om en konkret skada som kan frigöras från den värdering av gärningen som sker vid bedömningstillfället och att ersättningen inte kan fylla sin avsedda funktion om den frikopplas från de etiska och sociala värderingar och de förhållanden som gäller vid fastställandet av ersättningen.

13. Det är också, enligt rättsfallet, naturligt att rättsbildningen utvecklas i harmoni med rådande samhällsvärderingar. Till detta kommer att förutsättningarna för att ersättningen ska bidra till upprättelse och medverka till att återställa självrespekten och självkänslan hos den skadelidande ansågs öka om de värderingar och förhållanden som gäller vid domstillfället får slå igenom. I domen sägs inget om att den – på det sätt som utredningen tycker sig kunna läsa in i rättsfallet (se p. 11) – enbart skulle gälla när ersättningsnivåerna höjts inom ramen för gällande lagstiftning i tiden efter skadans inträffande men före domstillfället.

14. Lagstiftaren har överlämnat till domstolarnas rättstillämpning att närmare bestämma storleken på kränkningsersättningen (se p. 7). Det är klart av rättsfallet “De hänskjutna ersättningsfrågorna” att det är de samhällsvärderingar, såväl etiskt som socialt, som råder vid domstillfället som ska läggas till grund för bestämningen av kränkningsersättningens storlek.

15. Av rättsfallet framgår således – med avvikelse från annars gällande allmänna skadeståndsrättsliga principer – att de rådande samhällsvärderingarna ska få genomslag inte bara när de tagit sig uttryck i justerade schabloner inom ramen för en oförändrad lagstiftning, utan också när förändringarna i samhällssyn tagit sig andra uttryck.

Sammanfattning av rättsläget

16. Kränkningsersättningens särprägel såsom den kommit till uttryck i “De hänskjutna ersättningsfrågorna”, med dess starka betoning på kopplingen till de vid domstillfället rådande samhällsvärderingarna, gör att allmänna principer för ny lagstiftning om skadestånd inte bör ges genomslag i alla situationer. Detta gäller särskilt i fall där ny lagstiftning ska tillämpas endast på nya skadefall när inget annat sägs i övergångsbestämmelserna.

17. Förarbetena i det nu aktuella lagstiftningsärendet ger visserligen vid handen att de nya reglerna ska tillämpas bara på nya skadefall. Det framgår dock att avsikten med lagändringarna inte har varit att rubba de ställningstaganden som kommer till uttryck i “De hänskjutna ersättningsfrågorna” och att det alltjämt är synsättet vid tiden för domen som är avgörande för kränkningsersättningens storlek. Därmed är det inte givet att de nya ersättningsnivåerna ska tillämpas bara på nya skadefall.

18. De nya lagreglerna och vad som sägs i förarbetena medför alltså inte att ersättningsnivåerna låses fast i de fallen som inträffat före lagändringen; även då måste ett skärpt synsätt kunna beaktas i rättstillämpningen. Annars skulle lagstiftningen innebära att det under en lång tid skulle finnas två parallella system, där det måste avgöras hur utvecklingen – från olika utgångspunkter – ska ske i takt med en ändrad syn på kränkningsersättningen. Detta är ett rättsläge som inte kan sägas vara önskvärt och som ger upphov till många komplicerade överväganden.

19. I enlighet med “De hänskjutna ersättningsfrågorna” ska alltså de vid domstillfället rådande samhällsvärderingarna läggas till grund för en bestämning av kränkningsersättningen. Det kan leda till att ersättningen blir högre än vad som gällde vid tiden för skadans uppkomst, nämligen om det finns grund för bedömningen att samhällsvärderingarna har ändrats. En sådan bedömning kan ofta grundas på att Nämnden för brottsskadeersättning har ändrat sina schablonbelopp. En förändrad syn måste ­emellertid kunna ta sig andra uttryck och beläggas på andra sätt. Exempelvis måste detta kunna konstateras genom vad som kommer fram i ett lagstiftningsärende. En annan ordning skulle bl.a. innebära att domstolen vid varje prövning måste fråga sig om den ersättningsnivå som råder vid tidpunkten för avgörandet betingas av ändringar i den straffrättsliga synen, de skadeståndsrättsliga reglerna eller t.ex. nya eller ändrade rön avseende effekterna av en viss gärning.

20. Det är vid bestämmande av kränkningsersättningens storlek därmed inte möjligt att utan vidare luta sig mot allmänna principer för ny skadeståndslagstiftning när inget annat sägs i övergångsbestämmelserna. De uttalanden om olika kränkningarnas allvar som kommit till uttryck i lagförarbetena i detta fall, bör alltså kunna tas till intäkt för att det skett ändringar i rådande samhällsvärderingar som ska beaktas.

Bedömningen i detta fall

21. Förevarande mål gäller hur kränkningsersättningen ska bestämmas vid sexualbrott. Synen på sådana brott har under senare tid skärpts väsentligt. Den skärpta synen har vid några tillfällen resulterat i höjda ersättningsnivåer, dock utan att detta kommit till fullt uttryck i de schabloner som tillämpas i rättstillämpningen.

22. Av motiven till den nya lagstiftningen på skadeståndsrättens område framgår att den syftade till att påtagligt höja nivåerna för kränkningsersättning, också för kränkning vid sexualbrott, för att den ska stå i samklang med rådande värderingar (se p. 1). Mot bakgrund av detta finns det grund för bedömningen att de etiska och sociala samhällsvärderingarna har ändrats på ett sådant sätt att det ska få genomslag vid bestämmande av kränkningsersättningens storlek även i detta fall.

23. Målsäganden utsattes under samma dygn för två likartade brottsliga handlingar. De båda handlingarna har sådant samband med varandra att det är den samlade kränkning som den skadelidande typiskt sett drabbas av genom angreppen som är avgörande. Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än att en gärning av detta slag motiverar en kränkningsersättning i storleksordningen 200 000 kr. Det innebär att ersättningen, på samma sätt som tingsrätten ansett, i detta fall – vid en sammanvägd bedömning – bör uppgå till 275 000 kr.