GåvoL: Enkelt förklarad
En gåva innebär att någon frivilligt för över pengar eller annan egendom till någon annan, helt eller delvis utan vederlag och i gåvoavsikt – alltså i avsikt att gynna mottagaren. Gåvolagen svarar på två frågor som ofta ställs på sin spets: är ett löfte om en gåva bindande, och när är gåvan fullbordad i gåvolagens mening – gällande i förhållande till både givaren och givarens borgenärer?
Grundtanken är enkel. Den som lovar bort något ska skyddas mot sina egna förhastade löften, och givarens långivare och andra borgenärer ska skyddas mot skentransaktioner – det ska inte gå att ”ge bort” sina tillgångar på papperet men behålla dem i verkligheten. Därför är ett muntligt gåvolöfte som huvudregel inte bindande. Bindande blir löftet först om det ges i ett gåvobrev som lämnas till mottagaren, eller inför offentligheten (1 §). Och först när gåvan fullbordats – normalt genom att egendomen faktiskt byter händer – är mottagaren skyddad också mot givarens borgenärer. Hur fullbordan går till beror på vad som ges bort: saker och pengar överlämnas (2 §), värdepapper och fordringar har egna regler (3 §), och gåvor via bank blir klara när banken tagit emot pengarna för mottagarens räkning (4 §). Innan gåvan är fullbordad kan givaren i vissa lägen ångra även ett bindande löfte (5 §). En fullbordad gåva står sig däremot som huvudregel – bara undantagsvis kan den angripas med stöd av allmänna regler. För gåvor mellan makar och gåvor som ska gälla först efter döden hänvisar lagen till äktenskapsbalken och ärvdabalken (6 §).
Exempel. Anna säger till sin brorson Bengt: ”Du ska få min bil när jag köper en ny.” Nästa vecka har Anna ångrat sig – och det får hon, löftet var inte bindande. Om Anna i stället hade skrivit ett gåvobrev och gett det till Bengt hade hon varit bunden: Bengt hade kunnat kräva bilen. Men om Anna har skulder kan bilen ändå utmätas hos henne ända tills den faktiskt lämnats över till Bengt – först då är gåvan fullbordad och bilen hans, även gentemot Annas borgenärer.
GåvoL: Fördjupning
Gåvolagen tillkom i samma lagstiftningsärende som skuldebrevslagen, på grundval av lagberedningens förslag (SOU 1935:14; motiven återgivna i NJA II 1936), och lagarna är systematiskt samordnade – denuntiationsregeln i 3 § tredje stycket är exempelvis parallell med 31 § första stycket skuldebrevslagen. Lagen reglerar inte gåvor i allmänhet utan två specialfrågor: under vilka förutsättningar en utfästelse om gåva har rättsverkan (1 och 5 §§) och när en gåva ska anses fullbordad (2–4 §§). Fullbordanstidpunkten är avgörande i två hänseenden samtidigt: mot givarens borgenärer och i förhållandet mellan parterna. Av NJA 1993 s. 560 följer att kraven är desamma i båda relationerna.
Tillämpningsområdet är begränsat till lös egendom av de slag som anges i 2–4 §§: pengar, lösören, fordringar samt aktiebrev och andra värdehandlingar, numera även kontoförda rättigheter. Gåva av fast egendom faller helt utanför och följer i stället 4 kap. 29–31 §§ jordabalken, där något bindande gåvolöfte över huvud taget inte kan ges före formenlig gåvohandling. För annan lös egendom än den uppräknade – bostadsrätter, andelar i föreningar och bolag med mera – tillämpas lagens principer analogt; så fullbordas gåva av en bostadsrätt genom underrättelse till föreningen (NJA 1993 s. 560).
Lagen definierar inte gåvobegreppet. I doktrinen brukar tre moment anges: en frivillig förmögenhetsöverföring med gåvoavsikt. Gränsdragningen prövas oftast vid blandade gåvor (delvis vederlag) och remuneratoriska gåvor (belöning för utfört arbete). Vid blandade gåvor görs en helhetsbedömning av om transaktionen har gåvokaraktär; i NJA 2008 s. 457 godtogs vid tillämpning av 7 kap. 2 § äktenskapsbalken ett förhållandevis stort vederlag, särskilt när vederlaget bestod i övertagande av lån med säkerhet i egendomen, så länge gåvomomentet var så framträdande att förvärvet i sin helhet hade gåvokaraktär. Remuneratoriska gåvor har i äldre praxis behandlats mildare än andra gåvor (NJA 1940 s. 682), men rättsfallet har ifrågasatts i doktrinen och räckvidden är osäker.
Bevisfrågorna har fått modern belysning. Den som kräver betalning på grund av påstådd försträckning ska styrka att en försträckning ägt rum (NJA 1975 s. 577). Står det däremot klart att ett belopp har förts över och tvisten gäller överföringens innebörd, vilar bevisbördan för att beloppet var en gåva på mottagaren (NJA 2014 s. 364); påstår betalaren i stället att överföringen var ett lån medan mottagaren hävdar betalning, ligger bevisbördan för försträckningen kvar på betalaren (NJA 2017 s. 1094). Den som påstår att en fordran efterskänkts som gåva har bevisbördan för det, och det krävs att det står klart att rättshandlingen ger uttryck för en verklig gåvoavsikt (NJA 2012 s. 804).
Källor — Lagrum: 1–6 §§ gåvolagen (1936:83); 4 kap. 29–31 §§ JB; 31 § skuldebrevslagen. Rättsfall: NJA 1940 s. 682 · NJA 1975 s. 577 · NJA 1993 s. 560 · NJA 2008 s. 457 · NJA 2012 s. 804 · NJA 2014 s. 364 · NJA 2017 s. 1094. Förarbeten: SOU 1935:14; NJA II 1936.
Källa: Sveriges riksdag, öppna data — sfs-1936-83. Författningstext omfattas ej av upphovsrätt (9 § URL).
1 § Utfästelse om gåva av lös egendom varom i denna lag sägs vare, så länge gåvan ej fullbordats, utan verkan, med mindre utfästelsen gjorts i skuldebrev eller annan urkund som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller omständigheterna vid dess tillkomst utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom.
Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästelsen ogill, ändå att den gjorts så som i första stycket är sagt.
1 § GåvoL: Enkelt förklarad
Ett löfte att ge bort något är som utgångspunkt inte bindande. Den som lovat bort sin soffa, sin klocka eller en summa pengar kan alltså ångra sig ända fram till dess gåvan genomförts. Lagen vill skydda mot förhastade löften – en gåva ger ju inget i utbyte, och steget från generös stämning till bindande skuld ska vara medvetet taget.
Det finns två undantag, där redan löftet binder givaren. Det första är att löftet ges i en skriftlig handling som lämnas över till mottagaren – typiskt sett ett gåvobrev, men det kan också vara ett skuldebrev där givaren lovar att betala ett belopp. Det avgörande är att handlingen är tänkt att fungera som ett bevis om löftet för mottagaren. Det andra undantaget är löften som ges inför offentligheten – till exempel när någon vid en insamlingsgala eller ett offentligt möte utlovar ett bidrag till ett välgörande ändamål. Den som gett ett sådant löfte kan tvingas att uppfylla det.
Andra stycket innehåller en viktig begränsning: även ett bindande gåvolöfte gäller inte mot givarens borgenärer. Så länge gåvan inte är fullbordad kan egendomen alltså utmätas för givarens skulder, och löftet ger ingen rätt i givarens konkurs. Skyddet mot borgenärerna uppkommer först när gåvan fullbordas – hur det går till framgår av 2–4 §§.
Exempel. Cecilia skriver ett gåvobrev där hon utfäster sig att ge sin vän David 30 000 kr, och lämnar brevet till honom. Cecilia är nu bunden – David kan kräva betalning. Men om Cecilia hamnar på obestånd innan pengarna betalats ut, får Davids krav stå tillbaka: utfästelsen gäller inte mot Cecilias borgenärer. Hade Cecilia i stället bara nämnt gåvan i ett vardagligt samtal hade hon inte varit bunden alls.
1 § GåvoL: Fördjupning
Paragrafen ger gåvoutfästelser rättsverkan under två alternativa förutsättningar – urkund som överlämnats eller publicitetssyfte – och gör i andra stycket verkan relativ: utfästelsen binder givaren men är ogill mot dennes borgenärer. Med urkund avses inte varje skriftligt meddelande utan en handling avsedd att för gåvotagaren tjäna som bevis om utfästelsen; ett vanligt privatbrev räcker enligt motiven i regel inte, men avgörande är om omständigheterna visar att mottagaren var avsedd att kunna åberopa handlingen (NJA II 1936 s. 144 ff.). Publicitetsfallet fick sin slutliga avfattning efter lagrådskritik, varvid lagberedningens ”allmännare kännedom” skärptes till ”allmänhetens kännedom”; typexemplet är utfästelser vid allmänna sammankomster för allmännyttiga ändamål, men även närvaro av pressrepresentanter kan visa publicitetsavsikt (NJA II 1936 s. 144 ff.).
En bindande utfästelse kan göras gällande rättsligt; avser utfästelsen pengar kan dröjsmålsränta aktualiseras vid utebliven betalning. Utfästelser om periodiskt understöd är bindande på samma sätt; i NJA 1942 s. 596 förpliktades givarens dödsbo att fullgöra en skriftlig utfästelse om månatliga bidrag till vetenskapligt arbete, och gåvotagarens dröjsmål med att kräva betalning medförde inte att anspråket gått förlorat. Att utfästelsen görs i skuldebrevsform ändrar inte dess karaktär: ett benefikt skuldebrev är en utfästelse enligt 1 §, inte en fullbordad gåva av skuldebrevet, och detta gäller även om skuldebrevet förenats med säkerhet – i NJA 1963 s. 595 medförde inteckning i givarens fastighet och överlämnande av inteckningshandlingarna inte att gåvorna till någon del fullbordats.
Andra stycket innebär att gåvoobjektet kan utmätas för givarens skulder och att utfästelsen inte kan göras gällande som en konkursfordran i konkurrens med vanliga borgenärer. Formkravet har däremot ingen betydelse sedan gåvan väl fullbordats: löftets infriande läker bristen, och med infriandet förfaller också återkallelserätten enligt 5 §. För remuneratoriska gåvor – vederlag för utfört arbete utan rättslig förpliktelse – har i äldre praxis gjorts undantag från formkravet (NJA 1940 s. 682); i doktrinen antas att sådana utfästelser kan binda utan 1 §-form, medan det ifrågasatts om lättnaden bör gälla också det sakrättsliga skyddet. Något krav på accept från gåvotagaren uppställs inte i lagen; i doktrinen antas att mottagaren dock alltid kan avböja gåvan, medan rättsläget i övriga acceptfrågor betecknas som oklart. Om utfästelser mellan makar, som är utan verkan, se 6 § och 8 kap. 2 § äktenskapsbalken.
Källor — Lagrum: 1 § gåvolagen; 8 kap. 2 § ÄktB. Rättsfall: NJA 1940 s. 682 · NJA 1942 s. 596 · NJA 1963 s. 595. Förarbeten: SOU 1935:14; NJA II 1936 s. 144 ff.
2 § Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i pengar eller lösören, fullbordas gåvan genom att det som utfästs kommer i gåvotagarens besittning. I fråga om skepp, skeppsbygge eller luftfartyg gäller i stället att gåvan fullbordas genom att inskrivning för förvärvet söks enligt särskilda föreskrifter. Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i en rättighet som registreras enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 3 kap. i den lagen, genom att förvaltaren underrättas om utfästelsen. Lag (2016:45).
2 § GåvoL: Enkelt förklarad
För pengar och vanliga saker – lösören – fullbordas gåvan genom att egendomen kommer i mottagarens besittning, alltså genom att den faktiskt lämnas över. Juridikens ord för detta är tradition. Så länge saken finns kvar hos givaren är gåvan inte fullbordad, även om ett aldrig så tydligt gåvobrev har skrivits: givaren är då visserligen bunden av sitt löfte (om det getts i rätt form, se 1 §), men mottagaren är inte skyddad mot givarens borgenärer, och utan bindande löfte kan givaren ångra sig helt.
Tanken bakom kravet är att det ska synas utåt att egendomen bytt ägare. Annars vore det enkelt att ”ge bort” sina saker till närstående när skulderna växer, men behålla och använda dem som förut. För två slags egendom ersätts överlämnandet av andra åtgärder: för skepp, skeppsbyggen och luftfartyg fullbordas gåvan genom att inskrivning för förvärvet söks enligt särskilda föreskrifter – leder ansökan inte till inskrivning är gåvan inte fullbordad – och värdepapper på konto, till exempel börsaktier på ett VP-konto eller i en depå, ges bort genom att rättigheten registreras på mottagaren eller, vid förvaltarregistrering, genom att förvaltaren underrättas.
Exempel. Elin lovar i ett gåvobrev sin systerdotter Farah den antika byrå som står i Elins vardagsrum. Byrån blir stående där i flera år – Farah lånar rummet ibland och har till och med en nyckel till huset. Gåvan är ändå inte fullbordad: byrån har aldrig kommit i Farahs besittning. Om Elin avlider eller får betalningsproblem ingår byrån i hennes bo. Först när byrån flyttas hem till Farah är gåvan fullbordad.
2 § GåvoL: Fördjupning
Fullbordan kräver besittningsövergång; för registrerad egendom träder inskrivningsansökan respektive registrering eller förvaltarunderrättelse i traditionens ställe. Traditionskravet tillämpas strängt även i familjeförhållanden: i NJA 1962 s. 669 hade föräldrar som lysningspresent utfäst en möbel som blev stående i föräldrahemmet, och trots att dottern regelbundet vistades där och disponerade rummet ansågs ingen besittningsändring ha skett – gåvan var ofullbordad och egendomen tillhörde faderns dödsbo. Befinner sig egendomen redan hos gåvotagaren behövs ingen särskild akt, och innehas den av tredje man fullbordas gåvan genom denuntiation till innehavaren. En sådan underrättelse ska som huvudregel lämnas av givaren; gåvotagarens underrättelse godtas endast när utfästelsen redan är bindande enligt 1 § – samma distinktion som i 3 § tredje stycket, och skälet är att fullbordandet av ett oförbindande löfte inte ska ligga i den påstådda gåvotagarens hand (NJA II 1936).
För andel i lösöre har praxis modifierat traditionskravet. Överlåter en ensamägare en ideell andel krävs som utgångspunkt besittningsändring (NJA 1987 s. 3, som gällde en travhäst i överlåtarens besittning), men om förvärvaren har sambesittning till egendomen tillsammans med överlåtaren, och överlåtaren behåller äganderätt till en andel, blir förvärvet gällande mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet – så bedömdes successiva andelsgåvor i en samägd segelbåt i NJA 1998 s. 545. Utanför sambesittningsfallen står 1987 års krav fast.
Att en penninggåva utfästs i skuldebrev gör inte skuldebrevet till gåvans föremål: gåvan fullbordas först när skuldebrevet infrias, oavsett säkerheter (NJA 1963 s. 595, se 1 §). Reglerna om skepp och skeppsbygge infördes 1973 i samband med sjölagsändringarna, varvid lagrådet framhöll att endast en ansökan som leder till inskrivning fullbordar gåvan (prop. 1973:42 s. 608); motsvarande ordning för luftfartyg tillkom 2004 med möjligheten till inskrivning i luftfartygsregistret (prop. 2003/04:27). Bestämmelsen om kontoförda rättigheter infördes med 1998 års kontoföringslag (prop. 1997/98:160) och fick sin nuvarande lydelse när lagen anpassades till EU:s förordning om värdepapperscentraler (prop. 2015/16:10); rättsverkningarna av registrering framgår av 6 kap. lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.
Källor — Lagrum: 2 § gåvolagen; 2 kap. sjölagen (1994:1009); lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg; 3 och 6 kap. lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. Rättsfall: NJA 1962 s. 669 · NJA 1963 s. 595 · NJA 1987 s. 3 · NJA 1998 s. 545. Förarbeten: NJA II 1936; prop. 1973:42 s. 608; prop. 1997/98:160; prop. 2003/04:27; prop. 2015/16:10. Ändr. Lag (2016:45).
3 § Om någon ger bort aktiebrev eller löpande skuldebrev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, fullbordas gåvan genom att gåvotagaren får handlingen i sin besittning. Om en fordran enligt en sådan handling efterskänks, fullbordas gåvan först när handlingen återställts eller gjorts obrukbar.
Om någon ger bort en rättighet som registreras enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, fullbordas gåvan genom att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 3 kap. 7-13 §§ sistnämnda lag, genom att förvaltaren underrättas om gåvan. Om en fordran som registreras enligt sistnämnda lag efterskänks, fullbordas gåvan genom registrering eller underrättelse i enlighet med vad nu sagts.
Om någon ger bort en annan fordran än som anges i första eller andra stycket, fullbordas överlåtelsen genom att gäldenären underrättas av givaren. Om gåvan har tillkommit genom skriftlig utfästelse som anges i 1 § första stycket, eller under sådana särskilda omständigheter som avses där, och om underrättelse sker genom gåvotagaren, anses överlåtelsen också fullbordad. Om en sådan fordran efterskänks, anses gåvan strax såsom fullbordad.
Lag (2016:45).
3 § GåvoL: Enkelt förklarad
Paragrafen handlar om gåvor av rättigheter i stället för saker, och skiljer på tre situationer. Den första gäller värdepapper där själva papperet bär rättigheten – aktiebrev, löpande skuldebrev och andra handlingar som måste visas upp för att rättigheten ska kunna utövas. De ges bort på samma sätt som saker: mottagaren ska få handlingen. Vill givaren i stället efterskänka en skuld enligt ett sådant papper, är gåvan fullbordad först när papperet lämnats tillbaka till gäldenären eller gjorts obrukbart – annars skulle handlingen kunna dyka upp igen och till och med användas av någon ny innehavare.
Den andra situationen gäller kontoförda rättigheter, till exempel börsaktier: där sker fullbordan genom omregistrering på mottagaren eller, för förvaltarregistrerade innehav, genom underrättelse till förvaltaren (jfr 2 §).
Den tredje situationen gäller enkla fordringar – vanliga fordringar utan löpande papper, till exempel ett privat lån. En sådan fordran ges bort genom att gäldenären underrättas om gåvan, med det juridiska ordet denuntiation. Underrättelsen ska komma från givaren; mottagarens egen underrättelse räcker bara om löftet redan är bindande enligt 1 §. Efterskänks en enkel fordran gäller gåvan däremot omedelbart – gäldenären blir fri i samma stund som givaren på allvar avstår från sitt krav.
Exempel. Gustav har lånat ut 40 000 kr till Ivar mot ett enkelt skuldebrev. Gustav vill ge fordran till sin systerdotter Hanna. Gåvan fullbordas när Gustav underrättar Ivar: ”Från och med nu är det Hanna du är skyldig pengarna.” Utan den underrättelsen är gåvan inte fullbordad, hur ense Gustav och Hanna än är. Väljer Gustav i stället att efterskänka Ivars skuld gäller det direkt – men för att undvika framtida tvist bör Ivar få tillbaka skuldebrevet eller ett kvitto på att skulden är avskriven.
3 § GåvoL: Fördjupning
Första stycket omfattar utöver aktiebrev och löpande skuldebrev andra presentationspapper – handlingar vars företeende är villkor för att utöva rättigheten, såsom växlar, checkar och konossement. Gränsen prövades i NJA 1961 s. 192: ett förvaringsbevis med både denuntiations- och presentationsklausul ansågs inte vara en sådan handling, och av fallet har slutits att ett enkelt skuldebrev med en ren presentationsklausul (enbart i gäldenärens intresse) faller under tredje stycket, medan en kvalificerad klausul kan föra handlingen till första stycket. Tradition av aktiebrev fullbordar gåvan även om breven därefter deponeras hos givaren (NJA 1938 s. 26); att ett orderpapper inte indosserats hindrar inte fullbordan men kan påverka bevisläget om gåvopåståendet bestrids.
Denuntiationsregeln i tredje stycket är utformad efter mönstret i 31 § första stycket skuldebrevslagen men med det strängare kravet att underrättelsen ska utgå från givaren; gåvotagarens denuntiation duger endast när utfästelsen är bindande enligt 1 §. Kravet motiveras inte främst av borgenärshänsyn utan av att den som påstår sig ha fått ett oförbindande löfte inte själv ska kunna fullborda gåvan (NJA II 1936 s. 149). Regeln har fått betydelse långt utanför sitt direkta område: principerna tillämpas analogt på rättigheter som inte omfattas av lagen, och i NJA 1993 s. 560 ansågs en gåva av en bostadsrätt fullbordad – även i förhållandet mellan givare och gåvotagare – först när bostadsrättsföreningen underrättats.
Efterskänkande av en enkel fordran är enligt tredje stycket sista meningen fullbordat ”strax”, utan krav på underrättelse eller form. Häri ligger dock inget avkall på kravet på en slutlig viljeförklaring: det måste stå klart att förklaringen ger uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan ytterligare åtgärd av givaren. I NJA 1987 s. 40 hade en borgenär tecknat gåvokvitteringar på två reverser men behållit handlingarna och inte berättat om åtgärden för någon; bevisningen räckte inte för att fordringarna skulle anses efterskänkta. Samma stränga syn på påstådda eftergifter präglar NJA 2012 s. 804 om efterskänkt regressfordran. För fordringar enligt första stycket kräver efterskänkande att handlingen återställs eller görs obrukbar, och för kontoförda fordringar sker det genom registrering eller förvaltarunderrättelse enligt andra stycket.
Källor — Lagrum: 3 § gåvolagen; 31 § skuldebrevslagen; 3 och 6 kap. lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. Rättsfall: NJA 1938 s. 26 · NJA 1961 s. 192 · NJA 1987 s. 40 · NJA 1993 s. 560 · NJA 2012 s. 804. Förarbeten: NJA II 1936 s. 149; prop. 1997/98:160; prop. 2015/16:10. Ändr. Lag (2016:45).
4 § Har någon såsom gåva åt någon annan överlämnat pengar eller annan lös egendom till bank eller kreditmarknadsföretag utan att förbehålla sig rätt att förfoga över pengarna eller egendomen, ska gåvan anses fullbordad när banken eller företaget har tagit emot den för gåvotagarens räkning. Gåvan ska anses fullbordad även om givaren har behållit ett sådant bevis som avses i 3 § och som utfärdats av banken eller företaget.
Detta ska tillämpas på motsvarande sätt om givaren för gåvotagarens räkning låtit överföra medel som givaren hade innestående i banken eller företaget. Lag (2020:1029).
4 § GåvoL: Enkelt förklarad
Den som vill ge bort pengar behöver inte räcka över sedlar. Gåvan kan i stället gå via bank: givaren sätter in pengar – eller lämnar annan egendom, till exempel värdepapper – till banken för mottagarens räkning. Gåvan är då fullbordad redan när banken tagit emot den. Mottagaren behöver inte ens känna till saken, och det spelar ingen roll att givaren behåller insättningsbeviset eller bankboken – givaren kan ju ändå inte komma åt pengarna, eftersom kontot är mottagarens. Detsamma gäller när givaren för över pengar från sitt eget konto till mottagarens.
Allt hänger dock på ett villkor: givaren får inte ha förbehållit sig rätten att förfoga över det som getts. Den som sätter in pengar på någon annans konto men ser till att själv kunna ta ut dem har inte gett bort något i lagens mening – då är gåvan inte fullbordad, och pengarna kan utmätas för givarens skulder. Vid gåvor till omyndiga barn krävs särskild försiktighet, eftersom förälderns ställning som förmyndare kan aktualisera frågor om förfoganderätt.
Exempel. Johanna vill ge sin brorson Karim 50 000 kr och för över beloppet till Karims bankkonto. Gåvan är fullbordad i samma stund som överföringen är genomförd – även om Karim ännu inte sett den. Om Johanna i stället öppnar ett konto i Karims namn men förbehåller sig fri rätt att göra uttag från kontot, är gåvan inte fullbordad: pengarna är i praktiken fortfarande hennes. Just så bedömdes i rättspraxis en förälder som satt in pengar på sina barns konton men behållit dispositionsrätten – pengarna ansågs inte givna. Den som vill trygga ett sparande åt sitt barn bör därför avstå från fri dispositionsrätt, och kan för säkerhets skull skriva gåvobrev och låta kontot förses med överförmyndarspärr.
4 § GåvoL: Fördjupning
Paragrafen lagfäste en rikhaltig äldre praxis där banken behandlas som gåvotagarens mellanhand utan uppdrag – i motiven förklarat med bankernas särskilda förutsättningar att som negotiorum gestor tillvarata gåvotagarens intressen (NJA II 1936). Utanför bankfallen kan en gåva på motsvarande sätt fullbordas genom att någon annan tar emot egendomen för gåvotagarens räkning, men då krävs att mottagaren verkligen uppfattar sig ta emot en gåva för dennes räkning: i NJA 1961 s. 673 hade mellanhanden uppfattningen att pengarna alltjämt tillhörde givaren och skulle användas för dennes räkning, och någon fullbordad gåva kom då inte till stånd, oavsett vad givaren åsyftat. Gåvotagaren behöver varken medverka eller underrättas, och till och med en ofödd kan vara gåvotagare – i NJA 1961 s. 711 ansågs en gåva av aktier till ett väntat barn fullbordad redan när banken tog emot dem (jfr lagen [1930:106] om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda och 9 kap. 2 § ärvdabalken).
Förbehållsrekvisitet avser förbehåll om rätt att förfoga över medlen för egen räkning. Att givaren behåller ett insättningsbevis eller en motbok utställd i gåvotagarens namn hindrar enligt lagtexten inte fullbordan, men är handlingen utställd på givaren själv ligger däri ett dispositionsförbehåll som utesluter fullbordad gåva tills handlingen överlämnats eller förbehållet neutraliserats. I doktrinen antas att förbehåll som endast avser omplacering av värdepapper eller avkastningen inte hindrar fullbordan, låt vara att det senare ansetts osäkert.
Störst praktisk betydelse har rekvisitet vid föräldrars gåvor till omyndiga barn. I NJA 1981 s. 464 hade en förmyndare öppnat bankkonton i sina barns namn med antecknad dispositionsrätt för egen del; därmed förelåg ett sådant förbehåll som avses i 4 §, och någon fullbordad gåva av de insatta medlen kom inte till stånd. Sedan överförmyndarspärren för föräldraförvaltning avskaffades genom 1994 års förmynderskapsreform har det i doktrinen diskuterats om en förälders insättning i barnets namn utan uttryckligt förbehåll alls kan fullborda en gåva, eftersom föräldern som förmyndare ändå kan disponera kontot; övervägande skäl anses dock tala för att fullbordan sker när något förbehåll om förfogande för egen räkning inte gjorts. Den som vill undanröja osäkerheten kan låta en god man ta emot gåvan för barnet (11 kap. 2 § föräldrabalken) eller villkora gåvan av särskild överförmyndarkontroll (13 kap. 2 och 8 §§ föräldrabalken). Kretsen av institut har ändrats över tid: kreditmarknadsföretagen tillkom 2004 (prop. 2003/04:99), och när lagen om inlåningsverksamhet upphävdes utmönstrades inlåningsföretagen ur paragrafen (prop. 2019/20:195); för äldre insättningar i sådana företag gäller övergångsbestämmelser till SFS 2020:1029. Slutligen gäller ingen gåvoverkan när transaktionen inte är en verklig förmögenhetsöverföring utan ett försök att hålla medel undan borgenärerna.
Källor — Lagrum: 4 § gåvolagen; 11 kap. 2 § och 13 kap. 2 och 8 §§ FB; 9 kap. 2 § ÄB; lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. Rättsfall: NJA 1961 s. 673 · NJA 1961 s. 711 · NJA 1981 s. 464. Förarbeten: NJA II 1936; prop. 2003/04:99; prop. 2019/20:195. Ändr. Lag (2020:1029) med övergångsbestämmelser.
5 § Varda, efter det gåvan blivit utfäst men innan den fullbordats, givarens förmögenhetsvillkor så försämrade att, i betraktande jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, må den återkallas eller minskas.
Gör gåvotagaren givaren märklig orätt, stånde givaren fritt att återkalla gåvan, där denna ännu ej fullbordats; give dock, inom ett år från det han fick kunskap om orätten, återkallelsen till känna för gåvotagaren.
5 § GåvoL: Enkelt förklarad
Även ett bindande gåvolöfte (se 1 §) kan i två situationer återkallas, så länge gåvan ännu inte fullbordats. Lagen öppnar två ventiler.
Den första gäller givarens ekonomi. Har givarens ekonomiska förhållanden försämrats kraftigt efter löftet, får gåvan återkallas eller minskas – men bara om det vore uppenbart obilligt, alltså klart oskäligt, att kräva ut den. Domstolen väger då in även mottagarens situation: ju svagare mottagarens ekonomi är och ju viktigare ändamålet, desto större försämring krävs hos givaren. Ribban ligger högt – en vanlig inkomstminskning räcker inte om förmögenheten är intakt.
Den andra ventilen gäller mottagarens beteende. Gör mottagaren givaren en märklig orätt – en kännbar oförrätt, till exempel ett brott mot givaren eller en grov kränkning – får givaren återkalla gåvan. Det måste dock ske inom ett år från det att givaren fick veta om oförrätten, annars går rätten förlorad. När gåvan väl är fullbordad är det för sent för båda ventilerna: en genomförd gåva kan som huvudregel inte krävas tillbaka.
Exempel. Lena, som driver ett företag, har skriftligen utfäst sig att under fem år stödja Annas forskningsprojekt med 5 000 kr i månaden. Efter två år viker företagets försäljning och Lenas inkomster sjunker med en tredjedel, men hennes förmögenhet i övrigt är oförändrad. Det räcker knappast: att fullfölja löftet är inte ”uppenbart obilligt”, och Anna kan kräva fortsatta betalningar. Om Anna däremot skulle bedra Lena grovt, kan Lena återkalla utfästelsen – förutsatt att hon säger till Anna inom ett år från det att hon fick kännedom om sveket.
5 § GåvoL: Fördjupning
Första stycket förutsätter en väsentlig förändring av givarens förmögenhetsvillkor efter utfästelsen och att utkrävandet vid en helhetsbedömning – där även gåvotagarens villkor och gåvans ändamål vägs in – framstår som uppenbart obilligt. Tröskeln illustreras av NJA 1942 s. 596: att givarens inkomster minskat med omkring en tredjedel medan förmögenheten var i princip oförändrad gav inte rätt till återkallelse av en utfästelse om periodiskt forskningsstöd. Bestämmelsen kompletteras numera av 36 § avtalslagen, som är tillämplig även på benefika utfästelser och inte kräver ändrade förhållanden: i NJA 1977 s. 717 jämkades en gåvoutfästelse avseende en sportbil – en lyxgåva vars värde avsevärt översteg vad som var normalt även för en generös present – med stöd av den dåvarande jämkningsregeln i 8 § skuldebrevslagen, föregångaren till 36 § avtalslagen. I doktrinen har konstaterats att kravet på uppenbar obillighet i 5 § är strängare än generalklausulens oskälighetsbedömning.
Med märklig orätt i andra stycket avses en kännbar oförrätt som rimligen kan motivera en återkallelse; motiven nämner inget krav på brottslig gärning. Återkallelsen är formlös men ska tillkännages gåvotagaren inom ettårsfristen, som räknas från givarens kunskap om orätten. Fristen är en preklusionsfrist: i doktrinen antas att gåvotagaren har bevisbördan för när givaren fick sådan kunskap, medan givaren ska styrka att återkallelsen tillkännagetts. Fortsatta frivilliga prestationer efter vunnen kunskap kan enligt allmänna regler innebära en eftergift av återkallelserätten, och vid utfästelser om periodiska prestationer kan omvänt en tyst återkallelse ligga i att betalningarna ställs in.
Paragrafen gäller endast ofullbordade gåvor. Sedan gåvan fullbordats kan återgång inte grundas på 5 §; frågan får då prövas enligt allmänna ogiltighets- och förutsättningsregler. Ett belysande gränsfall utanför lagens område är NJA 1961 s. 105, där en fullbordad gåva av fast egendom gick åter sedan gåvotagaren gjort sig skyldig till anstiftan av och medhjälp till mord på givaren men undgått straffansvar på grund av sinnesbeskaffenhet; avgörandet vilar på allmänna grundsatser om bristande förutsättningar (jfr NJA II 1936 s. 151). Bestämmelserna i 5 § anses analogt tillämpliga på gåvoutfästelser avseende annan lös egendom än den som omfattas av lagen.
Källor — Lagrum: 5 § gåvolagen; 36 § avtalslagen. Rättsfall: NJA 1942 s. 596 · NJA 1961 s. 105 · NJA 1977 s. 717. Förarbeten: SOU 1935:14; NJA II 1936 s. 151.
6 § Om utfästelse av en make att under äktenskapet ge den andra maken en gåva gäller 8 kap. 2 § äktenskapsbalken.
Bestämmelser om utfästelse om gåva som inte får göras gällande under givarens livstid finns i ärvdabalken. Lag (1987:798).
6 § GåvoL: Enkelt förklarad
Paragrafen pekar ut två situationer där gåvolagens vanliga regler inte räcker till, och hänvisar vidare till annan lag.
Den första gäller gåvor mellan makar. Ett löfte som en make under äktenskapet lämnar om att under äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan enligt 8 kap. 2 § äktenskapsbalken – inte ens ett gåvobrev hjälper. Under äktenskapet kan makar alltså i praktiken bara ge varandra fullbordade gåvor. Och för att en sådan gåva ska gälla mot givarmakens borgenärer räcker det inte med överlämnande: gåvan måste som huvudregel dessutom registreras hos Skatteverket. Undantag görs för personliga presenter – julklappar, födelsedagspresenter och liknande – vars värde är rimligt i förhållande till givarens ekonomi. Skälet till de strängare kraven är att makars egendom i praktiken är sammanflätad: utan insyn utifrån vore det lätt att flytta tillgångar inom hemmet när borgenärer knackar på dörren. För sambor finns inga motsvarande särregler – där gäller gåvolagens vanliga bestämmelser fullt ut.
Den andra situationen gäller gåvor som ska gälla först efter givarens död, så kallade dödsgåvor. Den som vill bestämma vad som ska hända med egendom efter sin död ska använda testamente. Ett gåvolöfte som inte får göras gällande medan givaren lever är därför ogiltigt, om det inte uppfyller testamentets formkrav (17 kap. 3 § ärvdabalken). Utan den regeln hade arvsreglerna – till exempel bröstarvingars laglottsskydd – kunnat kringgås med enkla gåvobrev.
Exempel. Bengt lovar sin hustru Cecilia att hon ska få hans segelbåt i 50-årspresent. Löftet binder honom inte – ett sådant löfte mellan makar är utan verkan. Ger han henne båten är gåvan giltig mellan dem, men för att den ska stå sig mot hans borgenärer krävs att gåvan registreras hos Skatteverket; en segelbåt är knappast en personlig present. Skriver Bengt i stället ett gåvobrev om att Cecilia ska få båten ”den dag jag går bort”, är handlingen ogiltig – då krävs testamente.
6 § GåvoL: Fördjupning
Paragrafen fick sin nuvarande lydelse som följdändring till äktenskapsbalken (prop. 1986/87:86). Regleringen i 8 kap. ÄktB innebär i korthet: en gåva mellan makar är gällande mellan dem om vad som gäller för gåvans fullbordande i allmänhet – det vill säga gåvolagens regler för egendomsslaget – har iakttagits eller om gåvan registrerats enligt 16 kap. ÄktB (8 kap. 1 § första stycket); mot givarens borgenärer blir den gällande först genom registreringen, med undantag för personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor (andra stycket). Kräver egendomsslaget inskrivning eller annan särskild registrering – skepp, luftfartyg, kontoförda rättigheter – ska båda åtgärderna vidtas (tredje stycket). Till skyddet hör också att mottagarmaken enligt 8 kap. 3 § ÄktB kan få svara subsidiärt för givarens skulder intill gåvans värde. Utfästelser mellan makar är utan verkan enligt 8 kap. 2 § ÄktB; i doktrinen antas att en utfästelse som gjorts före äktenskapet behåller sin verkan, liksom att bestämmelsen inte träffar utfästelser som ska fullgöras först efter äktenskapets upplösning.
Andra styckets hänvisning avser numera främst 17 kap. 3 § ärvdabalken, enligt vilken en utfästelse om gåva som inte får göras gällande under givarens livstid är giltig endast om den uppfyller formkraven för testamente. Gränsen mot successionsrätten aktualiseras även vid fullbordade gåvor genom det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB: har arvlåtaren gett bort egendom under omständigheter eller på villkor som gör gåvan till syftet likställd med testamente, kan bröstarvingar påkalla jämkning. Enligt NJA 1998 s. 534 krävs för tillämpning en antaglig avsikt hos givaren att ordna successionen; har givaren också haft ett livstidsintresse av rättshandlingen görs en samlad bedömning av om transaktionen till sitt syfte är att likställa med testamente. Utanför gåvolagens och ärvdabalkens gåvoregler faller slutligen förmånstagarförordnanden till försäkringar, som regleras av försäkringsavtalslagen och kan verkställas vid dödsfall utan hinder av 17 kap. 3 § ÄB.
Källor — Lagrum: 6 § gåvolagen; 8 kap. 1–3 §§ och 16 kap. ÄktB; 7 kap. 4 § och 17 kap. 3 § ÄB; 14 kap. FAL. Rättsfall: NJA 1998 s. 534. Förarbeten: prop. 1986/87:86; NJA II 1936. Ändr. Lag (1987:798).
Övergångsbestämmelser
2020:1029
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande för insättningar i aktiebolag och ekonomiska föreningar som omfattas av punkt 2 och 3 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2020:1026) om upphävande av lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.