Äktenskapsbalk (1987:230)

Paragrafen infördes i könsneutral lydelse 2009 och saknar egentlig motsvarighet i giftermålsbalken; Familjelagssakkunnigas förslag om en inledande definition av det borgerliga äktenskapet godtogs inte på sin tid (SOU 1972:41, SOU 1981:85). Bestämmelsen har ingen självständig rättsföljd utan anger balkens tillämpningsområde och de grundläggande dragen: att varje äktenskap ingås mellan två personer och att det är könsneutralt (förbudet mot att samtidigt vara gift med flera finns i 2 kap. 4 §). Att begreppen make och äktenskap numera är könsneutrala slår igenom även när andra författningar med anknytning till dessa begrepp tillämpas (prop. 2008/09:200).

Att paragrafen anger vilka som blir makar innebär inte att den reglerar när ett giltigt äktenskap föreligger; det avgörs av reglerna om vigsel i 4 kap. Registrerade partner som inte omvandlat partnerskapet till äktenskap är inte makar men likställs i huvudsak rättsligt med makar.

Källor: 4 kap. ÄktB · prop. 2008/09:200 · SOU 1972:41 · SOU 1981:85.

Bestämmelsen motsvarar den portalparagraf som fanns redan i 1920 års GB (5:1) om att makar var skyldiga varandra trohet och bistånd och skulle verka för familjens bästa. Lagberedningen framhöll att de rent personliga rättigheterna och plikterna mellan makar inte lämpade sig för närmare lagreglering – de var av etisk natur – men att det var lämpligt att inleda reglerna om äktenskapets rättsverkningar med en erinran om makarnas allmänna skyldigheter (förarbetena till giftermålsbalken). Uttrycket trohet och hänsyn valdes framför förslaget trohet, lojalitet och hänsyn; ordet lojalitet ansågs ha en otydlig innebörd och fick utgå, varvid det ansågs ligga i skyldigheten att i samråd verka för familjens bästa att makarna även skulle vara lojala mot varandra (prop. 1986/87:1).

Tillägget att makarna gemensamt ska vårda hem och barn tillkom vid 1970-talets översyn och markerar att äldre tiders arbetsfördelning inte längre gäller; syftet var att påverka attityder och främja reell jämställdhet, inte att skapa en verkställbar förpliktelse (prop. 1973:32). Den historiska kopplingen till äktenskapsskillnad – där brott mot trohetsplikten enligt GB kunde ge omedelbar skilsmässa – är sedan 1973 bruten: hur makar betett sig mot varandra saknar i dag betydelse för rätten till äktenskapsskillnad. En kvarvarande bestämmelse av personlig natur finns i 14 kap. 7 § andra stycket om besöksförbud mellan makar i mål om äktenskapsskillnad.

Källor: 5 kap., 14 kap. 7 § ÄktB · prop. 1986/87:1 · prop. 1973:32.

Paragrafen ger uttryck för särförvaltningsprincipen, grundläggande sedan 1920 års GB (6:2 och 7:1). Giftorätten är inte äganderätt utan ett latent delningsanspråk som aktualiseras vid bodelning; under äktenskapet inträder inga generella rådighetsinskränkningar. De undantag som finns avser främst det gemensamma hemmet och bohaget (rådighetsinskränkningarna i 7 kap. 5–9 §§) samt de särskilda reglerna om gåvor mellan makar och skyddet mot givarens borgenärer i 8 kap.

Vem av makarna som äger viss egendom regleras med ett mindre undantag inte i balken utan enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer; avgörande är främst vem som varit förvärvare enligt avtalet och parternas avsikt, medan vem som tillskjutit vederlaget är en viktig men inte alltid ensamt avgörande omständighet. Den faktiska gemenskapen mellan makar kan leda till samäganderätt enligt allmänna regler, och i praxis har utvecklats en särskild figur, dold samäganderätt, som aktualiseras när egendom – i praxis främst en bostad – förvärvats för makarnas gemensamma bruk. För att ett sådant anspråk ska godtas krävs enligt praxis i huvudsak tre förutsättningar: att egendomen förvärvats för gemensamt bruk, att den make som inte står som ägare ekonomiskt bidragit till förvärvet på ett sätt som möjliggjort eller underlättat det, och att makarna vid förvärvet kan antas ha förutsatt gemensamt ägande (NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589). Bidraget och avsikten bedöms vid förvärvet; en gemensam ägaravsikt presumeras normalt när egendomen köpts för gemensamt bruk och den dolde ägaren lämnat ett relevant ekonomiskt bidrag, medan senare amorteringar, förbättringar eller hushållsarbete inte ensamma grundar dold samäganderätt. I fråga om fast egendom är anspråket obligationsrättsligt – ett krav mot den andra maken att bli insatt som delägare – och saknar skydd mot den öppne ägarens borgenärer till dess äganderätten manifesterats genom formenlig överlåtelse eller lagakraftvunnen dom. För bostadsrätt och annan lös egendom kan däremot kommissionsrättsliga principer under vissa förutsättningar ge sakrättsligt skydd redan vid förvärvet (NJA 2020 s. 384, om kvarstad på en bostadsrätt).

Vid utmätning för den ena makens skuld har äganderättsfrågan stor betydelse. Lös egendom som varaktigt sammanboende makar har i sin gemensamma besittning presumeras enligt utsökningsbalken tillhöra gäldenären och får då utmätas; den andra maken kan freda hela egendomen genom att styrka sin äganderätt, men det räcker att göra samäganderätt sannolik för att utmätningen ska begränsas till gäldenärens andel (4 kap. 19 § UB). Regeln återspeglar att makar ofta gemensamt bidrar till förvärv av hemmets egendom och därigenom blir samägare.

Källor: 7 kap. 5–9 §§, 8 kap. ÄktB; 4 kap. 19 § UB · NJA 1980 s. 705 · NJA 1981 s. 693 · NJA 1982 s. 589 · NJA 2020 s. 384 · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen fördes vid tillkomsten av balken över till 1 kap. från underhållsreglerna i GB; ansvarsfördelningen i första meningen tar primärt sikte på fullgörandet av underhållsplikten men saknar självständig sanktion. Andra meningens upplysningsplikt avser familjens ekonomiska förhållanden helt generellt – inte enbart, som den äldre motsvarigheten i GB, sådant som behövdes för att bedöma underhållsskyldigheten (prop. 1986/87:1). Plikten får störst betydelse när äktenskapet hotas av upplösning och en make behöver insyn i den andras dispositioner, och den kompletterar den mer preciserade redovisningsskyldighet som gäller mellan den kritiska tidpunkten och bodelningen (9 kap. 3 §), vilken i sin tur kompletteras av bl.a. möjligheten att vid vite förelägga en make att lämna uppgifter till bouppteckningen när bodelningsförrättare förordnats (17 kap. 5 §).

Någon direkt sanktion för att bryta mot 1 kap. 4 § finns inte. Den praktiska följden ligger i stället på det avtalsrättsliga planet: har en make underlåtit att lämna uppgifter som behövdes för en bedömning av de ekonomiska förhållandena kan detta beroende på omständigheterna utgöra grund för ogiltighet eller jämkning av ett mellan makarna slutet avtal av ekonomisk natur – t.ex. om underhåll eller bodelning. I NJA 1961 s. 124 förklarades ett avtal om underhåll efter äktenskapsskillnad ogiltigt med hänvisning till grunderna för 33 § avtalslagen, sedan den ena maken underlåtit att lämna relevanta uppgifter om sin ekonomi.

Källor: 9 kap. 3 §, 17 kap. 5 § ÄktB; 33 § avtalslagen · NJA 1961 s. 124 · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen är uttömmande. Institutet återgång avskaffades redan vid 1973 års reform; tidigare meddelade svenska domar på återgång behåller sin äktenskapsupplösande verkan, och utländska avgöranden om återgång eller annullering kan få sådan verkan här om de erkänns enligt tillämpliga internationellt privaträttsliga regler. Att äktenskapet upphör även när båda makarna avlider samtidigt har inte ansetts behöva anges särskilt (prop. 1986/87:1). Vid äktenskapsskillnad inträder upplösningen enligt 5 kap. 6 § först när domen vinner laga kraft – inte redan vid domens meddelande. Skillnaden mellan upplösning genom död och genom äktenskapsskillnad får bl.a. betydelse för bodelningen och för efterlevande makes arvsrätt enligt ärvdabalken. En make som dödförklarats enligt lagen (2005:130) om dödförklaring behandlas som avliden, varför den andra maken kan gifta om sig; visar sig den dödförklarade leva och har den andra maken under tiden gift om sig, ska det tidigare äktenskapet enligt den lagen anses upplöst den dag det nya äktenskapet ingicks.

Källor: 5 kap. 6 § ÄktB; ärvdabalken; lagen 2005:130 om dödförklaring · prop. 1986/87:1 · prop. 1973:32.

Äktenskapsåldern 18 år har gällt lika för kvinna och man sedan 1969 och sammanfaller sedan 1974 med myndighetsåldern. Fram till 2014 kunde länsstyrelsen medge dispens om det fanns särskilda skäl, vid en helhetsbedömning där den underåriges bästa var bestämmande. Genom lag (2014:376), i kraft den 1 juli 2014, avskaffades dispensmöjligheten. Bakgrunden var att barnäktenskap och tvångsäktenskap bedömdes ha starkt negativa konsekvenser och att det äldre regelverket ansågs ha för stora luckor; i samma lagstiftningsärende infördes brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa (prop. 2013/14:208). Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som ingåtts före ikraftträdandet eller med stöd av tillstånd som meddelats dessförinnan.

Har ett äktenskap ingåtts trots åldershindret blir det inte automatiskt ogiltigt, men till skillnad från vad som gällde enligt äktenskapsbalkens ursprungliga lydelse finns numera en särskild upplösningsregel: en make som ingått äktenskapet före 18 års ålder har rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid (5 kap. 5 §). Frågan om erkännande av utomlands ingångna barnäktenskap regleras särskilt i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som numera innehåller en restriktiv huvudregel mot erkännande. Vid sidan av det civilrättsliga hindret finns straffbestämmelser till skydd för barn i brottsbalken.

Källor: 5 kap. 5 § ÄktB; lagen 1904:26 s. 1; brottsbalken · prop. 2013/14:208 · prop. 1986/87:1 · prop. 1973:32.

Paragrafen innehöll tidigare ett krav på förmyndarens samtycke när en omyndigförklarad ville gifta sig. Den upphävdes med verkan från den 1 januari 1989 i samband med att institutet omyndigförklaring avskaffades och ersattes av förvaltarskap (bet. 1988/89:LU9). Att någon har förvaltare utgör i sig inte något äktenskapshinder och kräver inte förvaltarens samtycke. Vad som däremot krävs är att parterna personligen kan ge till känna sitt samtycke vid vigseln; annars blir vigseln utan verkan (4 kap. 2 §).

Källor: 4 kap. 2 § ÄktB · bet. 1988/89:LU9.

Släktskapshindren utvidgades genom lag (2026:947), i kraft den 1 juli 2026. Enligt den lydelse som gällde närmast dessförinnan omfattade hindret rätt upp- och nedstigande led samt helsyskon (indispensabelt); äktenskap kunde efter dispens tillåtas mellan halvsyskon och mellan personer som var helsyskon endast genom adoption. Kusiner och förhållandet mellan en person och dennes syskons avkomlingar omfattades inte alls av något släktskapshinder. De äldre motiven byggde på dels den genetiska risken för sjukdom eller defekt hos barnen, dels socialetiska hänsyn (SOU 1972:41, prop. 1973:32). Genom 2026 års reform förbjuds nu även äktenskap mellan kusiner och mellan en person och dennes syskons avkomlingar, samtidigt som dispensmöjligheten helt tas bort; samtliga släktskapshinder i paragrafen är därmed indispensabla. Reformen motiverades främst med behovet av att motverka hedersrelaterat förtryck och tvång i samband med äktenskaps ingående (prop. 2025/26:154). Övergångsvis gäller äldre bestämmelser för äktenskap som ingåtts före ikraftträdandet.

Att adoptivförhållande jämställs med släktskap innebär att hindret gäller mellan adoptant och adoptivbarn och i övrigt på samma sätt som vid biologisk släktskap (andra stycket). Ett äktenskap som ingåtts i strid med hindren blir inte automatiskt ogiltigt, men en make har rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid och talan kan föras även av åklagare (5 kap. 5 §, som hänvisar generellt till 2 kap. 3 § och därmed omfattar även de nya hindren). Släktskapshindren har delvis korresponderande straffbestämmelser om incestbrott i 6 kap. 7 § brottsbalken, men dessa täcker inte hela hindrets område.

Källor: 5 kap. 5 § ÄktB; 6 kap. 7 § brottsbalken · prop. 2025/26:154 (SFS 2026:947) · SOU 1972:41 · prop. 1973:32.

Tvegiftesförbudet är ett uttryck för äktenskapets monogama karaktär (jfr 1 kap. 1 §) och är indispensabelt. Genom lag (1994:1118) utsträcktes hindret till att avse även registrerat partnerskap. Efter 2009 års reform kan registrerade partner välja att behålla sitt registrerade partnerskap, som i huvudsak har samma rättsverkningar som ett äktenskap; partnerna är dock inte makar. Förbudet innebär för dem att de inte får ingå äktenskap med någon annan än sin partner. För att hindret ska föreligga krävs att det tidigare äktenskapet ingåtts i laga ordning; svensk rätt är restriktiv med att betrakta ett äktenskap som en nullitet, och de fall då en vigsel saknar verkan framgår av 4 kap. 2 § andra stycket.

Ett äktenskap upplöses endast genom död eller äktenskapsskillnad (1 kap. 5 §), och en skilsmässodom måste ha vunnit laga kraft innan nytt gifte är tillåtet. En make som dödförklarats enligt lagen (2005:130) om dödförklaring behandlas som avliden, varför den andra maken kan gifta om sig; visar sig den dödförklarade leva och har den andra maken under tiden gift om sig, ska det tidigare äktenskapet enligt den lagen anses upplöst den dag det nya äktenskapet ingicks. Har äktenskap ingåtts i strid med tvegiftesförbudet blir det senare äktenskapet inte automatiskt ogiltigt; var och en av makarna har rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid, och allmän åklagare får föra talan om äktenskapsskillnad enligt 5 kap. 5 §. Tvegifte är straffbelagt i 7 kap. 1 § brottsbalken och förutsätter uppsåt.

Källor: 1 kap. 5 §, 4 kap. 2 §, 5 kap. 5 § ÄktB; lagen 2005:130 om dödförklaring; 7 kap. 1 § brottsbalken · prop. 1986/87:1.

Hindersprövningen har historiskt utvecklats ur lysningen, ett ursprungligen kyrkligt institut. Lysningen avskaffades som rättsligt institut 1969 och gjordes frivillig; genom senare reformer frikopplades Svenska kyrkan från prövningen, som efter ändringar 2004 och 2009 numera helt ligger på Skatteverket (prop. 2008/09:200). Prövningen är obligatorisk och ska ske innan äktenskap ingås. Begäran ska göras av parterna gemensamt; någon särskild form föreskrivs inte, men i praktiken dokumenteras ansökan skriftligen genom den blankett för försäkran som Skatteverket fastställt (se 3 kap. 3 §). Skatteverket prövar om något av hindren i 2 kap. föreligger, med ledning av tillgängliga register (främst folkbokföringen) samt de försäkringar och handlingar som parterna lämnar enligt 3 kap. 2–3 §§.

Ett registrerat partnerskap som omvandlas till äktenskap kräver inte hindersprövning; partnerskapet gäller som äktenskap från tidpunkten för anmälan respektive vigsel enligt övergångsregleringen till 2009 års reform.

Källor: 2 kap., 3 kap. 3 §, 4 kap. ÄktB · prop. 2008/09:200 · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen var tidigare knuten till kyrkobokföringen och ändrades 1991 till folkbokföringen. Kan behörigheten inte kontrolleras i den svenska folkbokföringen åligger det sökanden att anskaffa utredning från utlandet i form av ett behörighetsintyg, dock med förbehållet att detta ska ske om ett sådant intyg kan anskaffas. En grundläggande förutsättning för att en ansökan ska kunna behandlas är att den som inte varit folkbokförd i Sverige kan styrka sin identitet, i första hand med hemlandspass eller annat tillförlitligt identitetsdokument i original.

Paragrafen ändrades genom lag (2026:947); det tidigare andra stycket, som krävde att bevis om tillstånd till äktenskapet visades upp i de fall där tillstånd kunde krävas enligt 2 kap. 3 § (närmast före reformen för halvsyskon och för helsyskon endast genom adoption), har utgått som en följd av att dispensmöjligheterna avskaffats. Ett utländskt behörighetsintyg ersätter inte den prövning mot svensk rätt som Skatteverket ska göra. De materiella reglerna vid internationell anknytning finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; 15 kap. innehåller främst handläggnings- och överklagandebestämmelser.

Källor: 2 kap. 3 §, 15 kap. ÄktB; lagen 1904:26 s. 1 · prop. 2025/26:154 (SFS 2026:947) · prop. 1986/87:1.

Frånvaron av släktskapshinder och uppgiften om tidigare äktenskap eller partnerskap bekräftas i en skriftlig försäkran på heder och samvete. Oriktiga uppgifter kan medföra ansvar för osann försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken, som förutsätter uppsåt och att åtgärden inneburit fara i bevishänseende; sker lämnandet av grov oaktsamhet kan i stället vårdslös försäkran aktualiseras. För den skriftliga försäkran fastställer Skatteverket ett formulär. Paragrafen fick sin könsneutrala utformning 2009 och ändrades genom lag (2026:947): första stycket hänvisar nu generellt till samtliga släktskapshinder i 2 kap. 3 §, och den tidigare särskilda uppgiftsskyldigheten om huruvida parterna var halvsyskon har utgått i och med att dispensmöjligheten avskaffats.

För tidigare äktenskap eller partnerskap gäller ett styrkandekrav: det räcker inte med en försäkran om att förhållandet upplösts, utan detta måste styrkas – genom dödsattest, beslut om dödförklaring, lagakraftvunnen dom på äktenskapsskillnad eller på upplösning av partnerskap – om det inte framgår direkt av folkbokföringen eller av intyg från en utländsk myndighet. Gör en part gällande att en tidigare vigsel eller registrering var utan verkan på grund av formfel (4 kap. 2 §), måste Skatteverket prejudiciellt bedöma om det tidigare äktenskapet består; ett sådant påstående kräver tillförlitlig utredning, och även ett eventuellt godkännande enligt 4 kap. 2 § måste beaktas.

Källor: 2 kap. 3 §, 4 kap. 2 § ÄktB; 15 kap. 10 § brottsbalken · prop. 2025/26:154 (SFS 2026:947) · prop. 2008/09:200.

Parterna har rätt att utan särskild begäran få ett hindersintyg när något hinder inte funnits. Vigselförrättaren får inte förrätta vigsel utan att ha kontrollerat att hindersprövning skett och att intyget inte är äldre än fyra månader (4 kap. 5 §). Att denna kontrollskyldighet åsidosätts är dock inte i sig en grund för att vigseln ska vara utan verkan; ogiltighetsfallen anges uttömmande i 4 kap. 2 §. En avslutad hindersprövning hindrar inte en ny prövning med en annan tilltänkt make inom fyramånaderstiden, förutsatt att den första prövningen inte lett till äktenskap. Beslut i fråga om hindersprövning kan överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 2 och 4 §§.

Källor: 4 kap. 5 §, 15 kap. 2 och 4 §§ ÄktB · prop. 2008/09:200 · prop. 1986/87:1.

Paragrafen slår fast att äktenskapet kommer till stånd enbart genom vigsel; någon annan väg finns inte i svensk rätt. Kravet på vittnen fyller en bevis- och offentlighetsfunktion. Vittnenas närvaro är däremot inte ett av de rekvisit som avgör vigselns giltighet – de konstitutiva momenten anges i 4 kap. 2 §, och avsaknad av vittnen leder alltså inte i sig till ogiltighet. Vad som utgör en giltig respektive ogiltig vigsel behandlas i nästa paragraf, och vem som får förrätta vigsel i 4 kap. 3 §.

Källor: 4 kap. 2–3 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1.

Paragrafen anger uttömmande när en förrättning är ogiltig som vigsel: antingen har något av de konstitutiva momenten i första stycket brustit, eller så var vigselförrättaren obehörig. Kravet på samtidig närvaro förutsätter att parterna deltar fysiskt på plats tillsammans med förrättaren; deltagande enbart via videolänk är inte tillräckligt, och ombud godtas inte. Andra brister än de i första och andra styckena angivna medför inte ogiltighet – svensk rätt vilar på principen att ett äktenskap inte bör rivas upp för formfel som inte är av synnerlig betydelse. Av detta följer bl.a. att bristande rättslig handlingsförmåga i andra hänseenden inte i sig är en ogiltighetsgrund (prop. 1973:32). Detta måste skiljas från det fall att något samtycke enligt första stycket över huvud taget inte har getts till känna. Är vigseln giltig kan äktenskapet upplösas endast enligt reglerna i 5 kap.; en fastställelsetalan enligt 14 kap. kan alltså inte grundas enbart på bristande rättslig handlingsförmåga.

En vigsel som är ogiltig kan läkas genom regeringens godkännande vid synnerliga skäl (tredje stycket). Ärendet tas upp endast på ansökan av en av parterna eller, om någon avlidit, av dennes arvingar. Att en vigselförrättare försummat att kontrollera hindersintyget (4 kap. 5 §) är inte i sig en ogiltighetsgrund; förelåg ett upplösande hinder enligt 2 kap. 3 § eller 2 kap. 4 § gäller i stället reglerna om äktenskapsskillnad i 5 kap. 5 §.

Källor: 2 kap. 3–4 §§, 4 kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 5 §, 14 kap. 2 § ÄktB · prop. 1973:32 · prop. 1986/87:1 · prop. 2008/09:200.

Behörigheten är avgörande för vigselns giltighet: en obehörig förrättares vigsel är ogiltig (4 kap. 2 § andra stycket). Trossamfundens vigselrätt förutsätter förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund; efter 2009 års reform är Svenska kyrkan likställd med andra samfund. Den tidigare särskilda behörigheten för lagfaren domare i tingsrätt upphävdes 2009, liksom parternas äldre rätt att välja präst och församling inom Svenska kyrkan (upphävd 1999). Att en behörig samfundsföreträdare inte är skyldig att viga infördes 2009 i samband med att par av samma kön fick ingå äktenskap. En behörighet enligt 4 kap. 3 § innebär inte automatiskt behörighet att förrätta svensk vigsel utomlands; sådan behörighet regleras särskilt, bl.a. i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Källor: 4 kap. 2 §, 4 kap. 4 § ÄktB; lagen 1993:305; lagen 1904:26 s. 1 · prop. 2008/09:200.

Bestämmelsen avser endast borgerliga vigselförrättare (3 § första stycket 2). Prövningen ska bl.a. säkerställa att förrättaren känner till de moment och behörighetskrav som enligt 4 kap. 2 § är avgörande för vigselns giltighet. Att förordnandet är tidsbegränsat möjliggör en återkommande omprövning av lämpligheten.

Källor: 4 kap. 2–3 §§ ÄktB · prop. 2008/09:200.

Kontrollen sker normalt genom intyget om verkställd hindersprövning (3 kap. 4 §); lagens krav är dock att förrättaren förvissar sig om att prövning skett och att hinder inte framkommit. Ett åsidosättande av kontrollskyldigheten gör inte vigseln ogiltig – ogiltighetsgrunderna anges uttömmande i 4 kap. 2 §. Har det förelegat ett upplösande hinder enligt 2 kap. 3 § eller 2 kap. 4 § blir följden i stället att äktenskapet kan upplösas enligt 5 kap. 5 §. Fyramånadersfristen anknyter till att hindersintyget gäller under fyra månader (3 kap. 4 §).

Källor: 2 kap. 3–4 §§, 3 kap. 4 §, 4 kap. 2 §, 5 kap. 5 § ÄktB · prop. 1986/87:1.

Paragrafen återspeglar den gamla indelningen i kyrkliga och borgerliga vigslar; punkten 1 ändrades 2009 för att markera Svenska kyrkans likställdhet med andra trossamfund. Skyldigheten att följa det egna ritualet är verklig men osanktionerad i giltighetshänseende: ett åsidosättande medför inte vigselns ogiltighet så länge de konstitutiva momenten iakttagits och förrättaren var behörig (4 kap. 2 §).

Källor: 4 kap. 2 § ÄktB · prop. 2008/09:200 · prop. 1986/87:1.

Vigselbeviset är ett omedelbart bevismedel om att äktenskap ingåtts, medan den rättsligt registrerade uppgiften följer av underrättelsen till Skatteverket (4 kap. 8 §). Vare sig vigselbeviset eller registreringen är konstitutiv; de har bevis- och kontrollfunktion men är inte en förutsättning för att ett i övrigt giltigt äktenskap ska ha uppkommit, vilket uteslutande avgörs av 4 kap. 2 §.

Källor: 4 kap. 2 och 8 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1.

Underrättelseskyldigheten säkerställer att äktenskapet förs in i folkbokföringen och ger en efterhandskontroll av att hindersprövning skett utan anmärkning. Registreringen har bevis- och kontrollfunktion men är inte konstitutiv – ett i övrigt giltigt äktenskap har uppkommit redan genom vigseln (4 kap. 2 §). Skulle efterkontrollen avslöja att ett hinder förelegat påverkar det inte i sig giltigheten, utan frågan får hanteras enligt reglerna om äktenskapsskillnad (5 kap. 5 §) i den mån det rör ett upplösande hinder.

Källor: 4 kap. 2 §, 5 kap. 5 § ÄktB · prop. 2008/09:200.

Rätten till äktenskapsskillnad är ovillkorlig; sedan skuldprincipen avskaffades prövar domstolen inte orsakerna till skilsmässan. Vid enighet döms i regel genast till äktenskapsskillnad på gemensam ansökan (14 kap. 4 och 6 §§). Betänketid krävs dock om båda begär det eller om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år under den makens vårdnad – en regel som tillkommit i barnets intresse och som inte är makarnas ensak (prop. 1973:32). Avgörande är barnets ålder vid domstolens prövning enligt 14 kap. 6 §. Även växelvis boende kan innebära att barnet varaktigt bor tillsammans med respektive förälder; bedömningen görs utifrån det faktiska och fortlöpande boendet, och folkbokföringsadressen är inte ensam avgörande. Domstolen har ett utredningsansvar i frågan.

Källor: 5 kap. 2–3 §§, 14 kap. 4 och 6 §§ ÄktB · prop. 1973:32 · prop. 1986/87:1.

Även vid oenighet är rätten till äktenskapsskillnad ovillkorlig; skillnaden mot 5 kap. 1 § är att betänketid enligt huvudregeln ska föregå upplösningen (om inte 4 eller 5 § är tillämplig). Vill bara en make att äktenskapet ska upplösas ska betänketid föregå upplösningen; är makarna vid prövningen ense om omedelbar skilsmässa kan i stället 5 kap. 1 § bli tillämplig, och vid två års särlevnad eller i fallen enligt 5 kap. 5 § krävs ingen betänketid. Domstolen konstaterar att betänketid löper enligt 14 kap. 6 §. Betänketiden regleras närmare i 5 kap. 3 §.

Källor: 5 kap. 1 och 3–5 §§, 14 kap. 6 § ÄktB · prop. 1973:32.

Betänketiden räknas från olika tidpunkter beroende på hur målet anhängiggörs: vid gemensam ansökan från den dag ansökan kom in, i stämningsmål från delgivningen av yrkandet. Efter sex månader krävs ett särskilt yrkande (14 kap. 10 §) för att dom ska meddelas; uteblir det inom ett år faller skillnadsfrågan. Denna tidpunkt ska skiljas från brytdagen för makarnas egendomsförhållanden – när talan väcktes (9 kap. 2 §) – och från den tid ett skilsmässomål anses ”pågå” (9 kap. 12 §), som får betydelse om en make avlider under målet (9 kap. 11 §); efterlevande makes arvsrätt regleras i ärvdabalken (bl.a. 3 kap. 10 § ÄB). Avvisas talan eller avskrivs målet upphör betänketiden. Under betänketiden kan interimistiska frågor om t.ex. kvarsittningsrätt, underhåll och vårdnad prövas (14 kap. 7–8 §§ och föräldrabalken), och den andra maken ska få tillfälle att yttra sig när bara en make fullföljer (14 kap. 10 §).

Källor: 5 kap. 1–2 §§, 9 kap. 2 och 11–12 §§, 14 kap. 6–8 och 10 §§ ÄktB; 3 kap. 10 § ärvdabalken · prop. 1973:32 · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen ger en självständig grund för omedelbar äktenskapsskillnad vid minst två års faktisk särlevnad. Kravet avser att makarna inte varaktigt bott tillsammans; tillfälliga återföreningar eller att en make av arbetsskäl vistas på annan ort bryter inte nödvändigtvis särlevnaden. Den som åberopar grunden har att visa att makarna levt åtskilda i minst två år, och domstolen har ett visst utredningsansvar. Grunden är praktisk framför allt när den ena maken inte medverkar till en skilsmässa enligt 5 kap. 2 §.

Källor: 5 kap. 2 § ÄktB · prop. 1973:32 · prop. 1986/87:1.

Paragrafen samlar de fall där äktenskapsskillnad får ske utan betänketid. Två grunder är knutna till skyddet för den enskilde maken – att det görs sannolikt att maken tvingats till äktenskapet eller att maken ingått det före 18 års ålder – och kan åberopas av den maken. Sedan dispensen för underåriga togs bort 2014 gäller regeln om omedelbar skilsmässa alla äktenskap som ingåtts av en underårig. De två övriga grunderna avser de upplösande hindren: släktskap enligt 2 kap. 3 § (paragrafen hänvisar generellt dit och omfattar därmed även de hinder som infördes genom lag 2026:947, för äktenskap som efter ikraftträdandet den 1 juli 2026 ingåtts i strid med ett då tillämpligt hinder – äktenskap som ingåtts dessförinnan berörs inte enbart av lagändringen) samt tvegifte. Vid tvegifte har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst utan betänketid; rätten består bara så länge tvegiftessituationen varar – sedan ett äktenskap upplösts får det andra upplösas enligt de allmänna reglerna i 5 kap. 1, 2 eller 4 §.

I fallen i första stycket får talan föras även av allmän åklagare; talerätten tillgodoser skydds- och samhällsintresset av att tvångs-, barn-, släktskaps- och tvegiftesäktenskap kan upplösas. Avser det ett äktenskap som ingåtts av en underårig är socialnämnden skyldig att på åklagarens begäran lämna yttrande och upplysningar. För ett äktenskap som ingåtts utomlands måste först prövas om äktenskapet erkänns i Sverige och om svensk domstol är behörig; dessa internationellt privat- och processrättsliga frågor behandlas inte närmare här.

Källor: 2 kap. 1, 3–4 §§, 5 kap. 1–2 och 4 §§ ÄktB (5 kap. 5 § i lydelse enligt SFS 2026:951; släktskapshindren enligt SFS 2026:947, prop. 2025/26:154) · prop. 2013/14:208 · prop. 1986/87:1.

Tidpunkten för upplösningen är domens laga kraft, inte dess meddelande. Principen var fastlagd i praxis redan tidigare: avlider en make efter domen men innan den vunnit laga kraft anses äktenskapet upplöst genom döden och inte genom äktenskapsskillnad, varvid skillnadsdomen ska undanröjas. Bestämmelsen ska läsas tillsammans med 9 kap. 11–12 §§, som får betydelse när en make avlider medan skilsmässomålet pågår, och med efterlevande makes arvsrätt enligt ärvdabalken.

Källor: 9 kap. 11–12 §§ ÄktB; ärvdabalken · prop. 1986/87:1.

Grunden för underhållsskyldigheten är att makar bör leva på samma ekonomiska standard; hur hög den ska vara bestämmer makarna själva utifrån sina förutsättningar (prop. 1978/79:12). Bidrag kan lämnas med förvärvsinkomster, kapital, förnödenheter eller eget arbete – arbete med hus och hem anges alltjämt som ett sätt att sörja för underhållet, även om GB:s uttryckliga hänvisning till ”verksamhet i hemmet” togs bort 1978. Till underhållet hör både gemensamma levnadskostnader och den enskilde makens personliga behov, i doktrin och förarbeten uppfattat vitt (även utbildning och vissa ideella ändamål). Andra stycket är en upplysning om att underhåll till barn regleras i föräldrabalken.

Källor: 1 kap. 4 §, 6 kap. 2 § ÄktB; föräldrabalken · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Paragrafen förutsätter att var och en normalt ombesörjer sina personliga utgifter och en del av de gemensamma; tanken är att varje make slutligen ska svara endast för den andel som belöper på honom eller henne enligt förmågeprincipen i 1 §. Bestämmelsen ålägger en make att fortlöpande tillhandahålla de medel som enligt förmågeprincipen i 1 § behövs för underhållet. Den ger inte i sig en självständig rätt till efterhandsersättning; krav för förfluten tid prövas enligt 6 kap. 5 § (med försummelserekvisit) inom treårsgränsen i 6 kap. 9 §. Fördelningen mellan makarna är i övrigt deras interna angelägenhet; sysslor kan inte framtvingas rättsligt (jfr 1 kap. 4 §), men skyldigheten att tillhandahålla pengar är sanktionerad genom att bidrag kan dömas ut enligt 6 kap. 5 §. Trots att lagtexten talar om ”familjens” underhåll kan bidrag inte åläggas till förmån för andra än dem mot vilka underhållsskyldighet gäller enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken.

Källor: 1 kap. 4 §, 6 kap. 1 och 5 §§ ÄktB · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen är en särskild äganderättsregel: vad en make erhållit av den andra för sitt personliga behov blir den förstnämnda makens egendom, inklusive besparingar därav. Den ska inte läsas som stöd för en allmän regel att den som betalat alltid blir ägare – äganderätten avgörs i övrigt av förvärvet och parternas avsikt (jfr 1 kap. 3 §). Paragrafen reglerar däremot inte ägandet till hushållsmedel eller till egendom som förvärvats för gemensamt bruk; det avgörs enligt allmänna förvärvs-, avtals- och samäganderättsliga principer, där samäganderätt ofta ligger nära till hands när båda makarna bidrar (se 1 kap. 3 §). Gränsen mot förtäckta gåvor bör uppmärksammas; normala personliga presenter kan vara giltiga mellan makarna utan registrering (jfr 8 kap. 1 §), medan sakrättsligt skydd och borgenärsfrågor får bedömas särskilt.

Källor: 1 kap. 3 §, 6 kap. 1–2 §§, 8 kap. 1 § ÄktB · prop. 1986/87:1.

Paragrafen ger en slags legal ställföreträdarbehörighet begränsad till akuta situationer. Rekvisiten är kumulativa: maken kan på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter (annan orsak, t.ex. tredska, godtas inte), det fattas medel för familjens underhåll, samlevnaden består, och det finns ingen fullmäktig, förmyndare, god man eller förvaltare med rätt att företräda maken i dessa angelägenheter. Behörigheten avser att lyfta inkomst, avkastning och banktillgodohavanden i behövlig omfattning – inte att sätta maken i skuld eller realisera tillgångar. Den handlande maken är redovisningsskyldig. Godtrosskyddet i andra stycket avser endast frågan om medlen behövdes; brister de övriga förutsättningarna blir maken inte bunden, och tredje man får nöja sig med ett krav mot den handlande maken (prop. 1978/79:12).

Källor: 6 kap. 5 § ÄktB; föräldrabalken · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Vid 1978 års översyn sänktes tröskeln från GB:s krav på ”uppenbar” försummelse till att bidrag får dömas ut redan vid försummelse av underhållsskyldigheten, med insikt om att en sådan tvist mellan samlevande makar normalt leder till äktenskapets upplösning. Bestämmelsens praktiska funktion är främst att möjliggöra utjämning för förfluten tid – i samband med skillnadstalan kan en make kräva kompensation för underhållskostnader som burits utöver den egna andelen enligt 1–2 §§ – dock med den treårsgräns för retroaktivt underhåll som följer av 6 kap. 9 §. Bedömningen ska väga in hela underhållssituationen, inklusive bidrag i annan form än pengar.

Källor: 6 kap. 1–2 och 9 §§ ÄktB · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Till skillnad från 6 kap. 5 § krävs här ingen försummelse; det räcker att makarna inte varaktigt bor tillsammans, typiskt under en betänketid. Om den ena maken enligt behovs- och förmågebedömningen i 1–2 §§ behöver ett tillskott ska underhållsskyldigheten fullgöras genom bidrag; kan makarna inte enas fastställer domstolen bidraget på yrkande. Standardprincipen gäller alltjämt eftersom äktenskapet består, men standarden kan behöva bli lägre vid skilda hushåll. Andra stycket ger domstolen möjlighet att på yrkande låta den ena maken nyttja bohag – en form av naturaunderhåll, varför någon särskild nyttjandeersättning normalt inte utgår, även om förmånen kan beaktas i den samlade underhållsbedömningen. Bohagsbegreppet är här vidare än i 7 kap. 4 §, som bara omfattar bohag anskaffat för gemensamt begagnande; hit räknas alltså även t.ex. fritidsbohag, dock inte egendom som endast varit avsedd för den ena makens bruk. Ägarmaken är skyldig att respektera beslutet; hur en nyttjanderätt står sig mot en senare förvärvare får bedömas enligt allmänna förfogande- och godtrosregler och behandlas inte närmare här. Ett förordnande kan vid skillnadstalan kompletteras av rätt att bo kvar i bostaden (kvarsittningsrätt), som prövas enligt 14 kap. 7 § och kan beslutas interimistiskt enligt 14 kap. 8 § – ett näraliggande men skilt institut som avser bostaden, inte bohaget. Nyttjanderätten kan jämkas enligt 6 kap. 11 §.

Källor: 6 kap. 1–2 och 11 §§, 7 kap. 4–5 §§, 9 kap. 8 §, 14 kap. 7–8 och 16 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen slår fast principen att äktenskapets rättsverkningar så långt möjligt inte bör utsträckas efter skilsmässan: frånskilda betraktas som ekonomiskt oberoende av varandra (prop. 1978/79:12). Rättsutvecklingen har varit restriktiv med bidrag efter äktenskapsskillnad, i takt med kvinnors ökade förvärvsarbete. Undantagen är övergångsbidrag (andra stycket) efter en skälighetsprövning med hänsyn till förmåga och omständigheter, och bidrag för längre tid (tredje stycket) vid försörjningssvårigheter efter ett långvarigt äktenskap eller andra synnerliga skäl. Sedan 1998 ska hänsyn då tas till behovet av pensionsskydd. Storlek och tid avgörs genom en samlad skälighetsbedömning. En gräns gäller för möjligheten att på förhand och slutligt avtala bort den framtida lagstadgade underhållsrätten: ett avtal som redan före giftermålet band den ena maken vid ett bestämt underhåll efter en eventuell skilsmässa har inte ansetts bindande för den maken (NJA 1950 s. 513), och ett avtal där en make förband sig att under bestående äktenskap utge löpande underhåll till den andra underkändes som stridande mot de tvingande underhållsreglerna (RH 2000:42). Att underhållsavtal däremot kan träffas och ha verkan framgår av att de får jämkas enligt 6 kap. 11 §.

Källor: 6 kap. 8–9 och 11 §§ ÄktB · NJA 1950 s. 513 · RH 2000:42 · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Huvudregeln är fortlöpande betalning; engångsbelopp förutsätter särskilda skäl, där behovet av pensionsskydd uttryckligen anges som exempel (tillägget 1998, parallellt med tillägget i 6 kap. 7 § tredje stycket). Ett engångsbelopp kan vara motiverat när ett löpande bidrag är olämpligt eller osäkert, men bestämmelsen ska ses mot bakgrund av huvudregeln om självförsörjning efter skilsmässa (6 kap. 7 §).

Källor: 6 kap. 7 § ÄktB · prop. 1997/98:106 · prop. 1986/87:1.

Regeln infördes vid 1978 års översyn för att hindra att stora ackumulerade underhållsskulder uppkommer. Den avser fastställande av bidrag (jfr utkrävandet i 6 kap. 10 §) och innebär att talan inte får bifallas för tid mer än tre år före talans väckande, om inte den bidragsskyldige medger det. Den kompletterar 6 kap. 5 § om utjämning för förfluten tid under samlevnaden.

Källor: 6 kap. 5 och 10 §§ ÄktB · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Till skillnad från fastställandefristen i 9 § avser denna regel utkrävandet av ett redan fastställt bidrag. Preskriptionstiden är tre år från den ursprungliga förfallodagen och gäller varje förfallen post för sig. Har utmätning skett eller konkursansökan gjorts före fristens utgång får betalning tas ut även därefter ur den utmätta egendomen respektive i konkursen. Regeln innebär en särskild utsläckning och avviker från preskriptionslagens allmänna bestämmelser; vanliga kravbrev eller erkännanden bevarar inte automatiskt rätten – endast utmätning eller konkurs enligt andra stycket håller den vid liv.

Källor: 6 kap. 9 § ÄktB · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Paragrafen rymmer två skilda grunder. Första stycket avser ändrade förhållanden och tillåter jämkning av både dom och avtal; för tiden innan talan väckts får jämkning mot en parts bestridande dock endast ske genom att obetalda bidrag sätts ned eller bort – redan betalt underhåll rubbas i princip inte retroaktivt. Andra stycket avser oskälighet och gäller endast avtal: ett underhållsavtal får jämkas om det är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid tillkomsten och förhållandena i övrigt, en avtalsrättsligt inspirerad kontroll som ligger nära 12 kap. 3 § om äktenskapsförord. Återbetalning av redan lämnat underhåll får beslutas endast vid särskilda skäl. Jämkningsmöjligheten omfattar även domstols förordnande eller avtal om nyttjanderätt till bohag (6 kap. 6 §).

Källor: 6 kap. 6–8 §§, 12 kap. 3 § ÄktB · prop. 1978/79:12 · prop. 1986/87:1.

Bestämmelsen slår fast huvudregeln: en makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte på någon i 2 § angiven grund är enskild. Indelningen gäller under äktenskapet och påverkar inte äganderätten (jfr 1 kap. 3 §) – giftorätten är ett latent delningsanspråk. Även egendom som förvärvas efter att talan om äktenskapsskillnad väckts är giftorättsgods, men sådant förvärv ingår inte i den bodelning som föranleds av skilsmässan (10 kap. 1 §, jfr brytdagen i 9 kap. 2 §). Leder en väckt talan inte till skilsmässa behandlas egendomen enligt huvudreglerna vid en senare bodelning. Vissa slag av giftorättsgods särbehandlas vid bodelningen (10 kap. 2–3 §§).

Källor: 10 kap. 1–3 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1

Punkterna 2–5 avser tredjemansföreskrifter: en utomstående kan vid gåva, testamente, arv eller förmånstagarförordnande föreskriva att egendomen ska vara mottagarens enskilda. En make kan däremot inte ge den andra maken egendom med villkor om enskildhet – det kräver äktenskapsförord. Villkoret vid gåva ska ställas upp när gåvan lämnas och kan inte i efterhand ensidigt tillskapas av mottagaren. Punkten 6 om surrogation innebär att substitut för enskild egendom som utgångspunkt blir enskilt; om ny egendom ska behålla karaktären beror på sambandet mellan ursprungsegendomen och förvärvet, finansieringen och möjligheten att följa medlen (NJA 1978 s. 526 och NJA 1995 s. 577, om när ny egendom som förvärvats helt eller delvis med enskilda medel kan behålla karaktären av enskild egendom; HD:s dom 2022-12-16 i mål T 6586-21, ”Bodelningen och konsultbolaget”, om kravet på ett tillräckligt surrogations- och spårbarhetssamband när medel av olika äktenskapsrättslig karaktär hade sammanblandats på ett konto). Blandad finansiering leder inte automatiskt till en proportionell klassificering.

Vid blandade förvärv (delvis gåva, delvis vederlag) avgör en helhetsbedömning av vederlagets storlek och gåvoavsikten om hela förvärvet ska anses benefikt och därmed enskilt. Ett förhållandevis stort vederlag kan godtas, särskilt när det utgörs av en skuld säkrad genom pant i den överlåtna egendomen; gåvoavsikten och vederlagets storlek är centrala vid den helhets- och huvudsaklighetsbedömning som avgör om hela förvärvet ska anses benefikt (NJA 2008 s. 457). Andra stycket ger den motsatta presumtionen för avkastning: behållen avkastning av enskild egendom är giftorättsgods om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket (t.ex. ett äktenskapsförord eller villkoret vid gåvan eller testamentet).

Källor: NJA 1978 s. 526 · NJA 1995 s. 577 · NJA 2008 s. 457 · NJA 2022 (HD T 6586-21) · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Äktenskapsförordet är en formbunden rättshandling; dateringskravet infördes 2019. Underskrifterna behöver inte ske samtidigt. Är en make underårig eller omfattas egendomen av förvaltarskap krävs förmyndarens eller förvaltarens skriftliga medgivande; frågor om verkan av ett bristande sådant medgivande har prövats i praxis (jfr NJA 1989 s. 692). Registrering sker hos Skatteverket och antecknas i äktenskapsregistret (16 kap.). Förordet får som huvudregel verkan från den dag det ges in; har det upprättats mellan blivande makar och ges in inom en månad från vigseln gäller det från äktenskapets ingående. Förordet måste ha fått verkan senast vid brytdagen (9 kap. 2 §); normalt krävs därför ingivande senast då, med beaktande av retroaktivitetsregeln för blivande makar i tredje stycket. Registreringen är ett giltighetskrav och inte bara ett sakrättsligt moment – ett oregistrerat förord saknar verkan även mellan makarna – men innebär ingen materiell prövning; materiella fel kan leda till ogiltighet eller jämkning (12 kap. 3 §).

Avtalsfriheten är begränsad: förordet kan bara reglera egendomens äktenskapsrättsliga karaktär i ägarmakens hand, inte överföra äganderätt eller bestämma ojämna andelar, och ett villkor som innebär att egendom successivt ska byta karaktär har i praxis inte godtagits för registrering. En handling som saknar uppgift om vad som ska vara enskilt respektive giftorättsgods, och som i själva verket reglerar något annat, kan inte registreras som äktenskapsförord (RH 1985:95). Ett tredjemansvillkor är inte ett äktenskapsförord. Enskild egendom som blivit det genom en sådan föreskrift kan makarna inte genom äktenskapsförord göra till giftorättsgods; om villkoret kan ändras bedöms enligt reglerna för den ursprungliga rättshandlingen.

Källor: 7 kap. 2 §, 9 kap. 2 §, 12 kap. 3 §, 16 kap. ÄktB · NJA 1989 s. 692 · RH 1985:95 · prop. 1986/87:1

Begreppet gemensam bostad och bohag är avsiktligt fristående från egendomsindelningen: de knutna reglerna gäller inte bara giftorättsgods utan i stor utsträckning även enskild egendom (se 5 § andra stycket). Kravet är att egendomen är avsedd för gemensamt bruk och innehas huvudsakligen för det ändamålet; att bo på en jordbruks- eller hyresfastighet som huvudsakligen innehas för annat ändamål gör den inte till gemensam bostad i balkens mening (men förfoganden kan ändå kräva samtycke enligt 5 § tredje stycket när fastigheten är giftorättsgods). Att egendomen är ”gemensam” innebär inte att den måste ägas med samäganderätt; bedömningen tar sikte på ändamålet och avsikten, objektiverade bl.a. genom den faktiska användningen. Även en bostad som en make har rätt att framdeles förvärva med bostadsrätt enligt förhandsavtal omfattas (första stycket 4). Fjärde stycket undantar egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål, och tredje stycket undantar bohag som används uteslutande för den ena makens bruk (t.ex. personliga arbetsredskap).

Källor: 7 kap. 5 §, 11 kap. 8 § ÄktB · prop. 1986/87:1

Rådighetsinskränkningarna omfattar olika förfoganden för olika egendomsslag: för fast egendom avhändelse, inteckning och uthyrning/nyttjanderättsupplåtelse; för annan gemensam bostad avhändelse, pantsättning och uthyrning/upplåtelse; och för gemensamt bohag avhändelse och pantsättning (inte uthyrning). De gäller den gemensamma bostaden och bohaget samt, enligt tredje stycket, fast egendom (tomträtt) som är giftorättsgods även om den inte är gemensam bostad – dock inte om ett skilsmässomål pågår och maken förvärvat egendomen efter det att talan väcktes. Skyddet enligt första stycket är primärt av social karaktär (att värna hemmet), medan tredje stycket även har ett ekonomiskt skyddssyfte till förmån för giftorättsanspråket i annan fast egendom. Det gäller under äktenskapet och intill dess bodelning skett och kan inte avtalas bort på förhand. Andra stycket undantar bostad och bohag som är enskild egendom enligt 2 § första stycket 2–4 (gåvo-, testaments- eller arvsvillkor) – men samtycke krävs alltså även när bostaden eller bohaget är enskild egendom på grund av äktenskapsförord. Undantaget i tredje stycket för egendom förvärvad efter talans väckande avser bara annan fast egendom som är giftorättsgods, inte den gemensamma bostaden.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom ska vara skriftligt; i övrigt kan det vara muntligt eller följa av konkludent handlande, och lämnas i förväg eller efterhand. En make kan begränsa sitt samtycke till en viss avhändelse eller viss typ av avhändelse; ett samtycke till försäljning omfattar därför inte utan vidare en avhändelse genom gåva (HD:s beslut 2022-12-08 i mål Ö 857-22, ”Makesamtycket”). När fast egendom som är giftorättsgods är i fråga ska samtycke eller domstolens tillstånd (8 §) som huvudregel företes vid ansökan om lagfart eller inteckning, med de undantag som följer av 7 § och av att egendomen förvärvats efter brytdagen.

Källor: 1 kap. 3 §, 7 kap. 4 och 6–9 §§, 11 kap. 8 § ÄktB · NJA 2022 (HD Ö 857-22) · prop. 1986/87:1

Eftersom medbestämmanderätten inte övergår på den avlidnes arvingar behövs deras samtycke inte när den efterlevande förfogar över sin egen egendom. Däremot slår paragrafen fast att den förpliktelse att inhämta den andra makens samtycke som i livstiden åvilade den avlidne övergår på dödsboförvaltningen till förmån för den efterlevande – annars skulle en boutredningsman, som ensam företräder dödsboet (19 kap. ärvdabalken), kunna kringgå skyddet. Motsvarande gäller inte en konkursförvaltning: förvaltaren behöver inte den efterlevandes samtycke, men förutsätts ta hänsyn till maken när bostad och bohag säljs. En konkursgäldenärs make är däremot alltjämt skyldig att inhämta samtycke av sin make personligen.

Källor: 7 kap. 5 § ÄktB; 19 kap. ärvdabalken · prop. 1986/87:1

Det avgörande är om maken i det konkreta fallet kan förstå innebörden av och lämna ett giltigt samtycke; kravet kan dock inte ställas lika högt som på den make som själv ingår rättshandlingen. Att samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid lär med dagens kommunikationer vara ovanligt. Vill en make undvika bevissvårigheter om att ett undantagsfall föreligger kan denne i stället begära domstolens tillstånd enligt 8 §; för bristande handlingsförmåga kan läkarintyg företes. Andra meningen innebär att rådighetsinskränkningarna faller sedan en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad förrättats – detta kan enligt 9 kap. 4 § ske redan medan skilsmässomålet pågår, alltså innan äktenskapet formellt upplösts.

Källor: 7 kap. 5–6 och 8 §§, 9 kap. 4 § ÄktB · prop. 1986/87:1

Behörig sökande är den make som vill företa åtgärden. Prövningen motsvarar den som gällde enligt GB: tillstånd ska ges om det inte finns något godtagbart skäl mot åtgärden. Önskan att bevara hemmet intakt väger tungt men kan uppvägas av starka motskäl, och byte till en mindre bostad eller uthyrning av en del kan behöva kunna genomföras av ekonomiska skäl. Har makarna samäganderätt till egendomen blir de ömsesidigt beroende av varandras samtycke; kan en begäran om försäljning enligt samäganderättslagen behöva bedömas med hänsyn till en aktuell övertaganderätt enligt äktenskapsbalken (11 kap. 8 §), så att skyddet för hemmet inte sätts ur spel (NJA 1991 s. 234). Ansökan ges in till bodelningsforum, eller om ett skilsmässomål pågår till den domstol som handlägger det.

Källor: 7 kap. 5 §, 11 kap. 8 §, 18 kap. 2 § ÄktB; samäganderättslagen · NJA 1991 s. 234 · prop. 1986/87:1

Talan om ogiltighet och återgång förs mot ägarmakens medkontrahent och ska väckas inom tre månader från kännedom om förfogandet respektive överlämnandet; kännedom förutsätter att maken faktiskt fått vetskap om förfogandet, inte enbart ett rykte (jfr NJA 1947 s. 576). Beträffande fast egendom och tomträtt får talan inte väckas sedan lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelsen. Paragrafen sanktionerar avhändelse, skadlig nyttjanderättsupplåtelse och pantsättning av gemensamt bohag, men inte otillåten inteckning eller pantsättning av annan gemensam bostad (t.ex. en bostadsrätt); sådana förfoganden får bedömas enligt andra regler. Vid nyttjanderättsupplåtelse krävs för ogiltighet att upplåtelsen är till nackdel för den andra maken, t.ex. genom att äventyra dennes möjlighet att överta bostaden vid bodelning (NJA 1985 s. 378). För bohag gäller att en medkontrahent som fått egendomen i sin besittning i god tro kan göra ett godtrosförvärv, varvid rättshandlingen inte förklaras ogiltig. Medbestämmanderätten är personlig: ägarmaken själv har inte talerätt. Paragrafen reglerar ogiltighet och återgång; eventuella skadeståndsanspråk mot maken eller medkontrahenten får bedömas enligt andra tillämpliga regler.

Källor: 7 kap. 5 § ÄktB · NJA 1947 s. 576 · NJA 1985 s. 378 · prop. 1986/87:1

Paragrafen skiljer på gåvans obligationsrättsliga verkan (mellan makarna, första stycket) och dess sakrättsliga verkan (mot givarens borgenärer, andra–tredje styckena). En nyhet i förhållande till GB är att gåvan kan bli gällande mellan makarna redan när det som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet iakttagits – tradition av lösöre, denuntiation vid fordringar, eller för fast egendom ett formenligt gåvobrev enligt 4 kap. jordabalken – utan registrering. Detta undanröjer risken att en förmögenhetsöverföring som i efterhand bedöms som gåva blir ogiltig av formskäl. Mot givarens borgenärer krävs däremot alltid registrering enligt 16 kap., med åtföljande publicering; syftet är att skydda borgenärerna mot skenöverföringar. Registrering kan även ersätta det sakrättsliga momentet (tradition/denuntiation) och är därför praktiskt när makar med gemensam bostad har svårt att styrka tradition. Registreringen botar dock bara bristen på sakrättsligt moment, inte andra brister (tvång, svek, oskälighet).

För vissa slag av egendom krävs dubbel registrering: gåva av skepp eller luftfartyg och av kontoförda finansiella instrument (t.ex. kontoförda aktier) blir gällande mot borgenärerna först sedan registrering skett enligt både äktenskapsbalken och den särskilda lagstiftningen (tredje stycket). Undantaget för personliga presenter förutsätter att presenten är gällande mellan makarna och att värdet inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor (typiskt födelsedags- och jubileumsgåvor av skäligt värde). En gåva överför äganderätten men gör inte i sig egendomen enskild; vill makarna både överföra egendomen och göra den enskild krävs normalt både en giltig gåva och ett registrerat äktenskapsförord.

Källor: 8 kap. 2–3 §§, 10 kap. 2 §, 16 kap. ÄktB; lagen 1936:83 om gåva · prop. 1986/87:1

Bestämmelsen motsvarar GB 8:2 andra stycket och behölls i ÄktB efter Lagrådets kritik mot att tillägga gåvoutfästelser mellan makar verkan; något beaktansvärt behov ansågs inte föreligga. Utfästelsen är utan verkan även om ett skriftligt fordringsbevis lämnats. Infrias en i sig ogiltig utfästelse inträder däremot det rättsläge som följer av 1 §: har makarna iakttagit vad som krävs för gåvans fullbordan blir gåvan gällande mellan dem, och för verkan mot givarens borgenärer krävs registrering (med undantag för personliga presenter enligt 1 §). Bestämmelsen tar sikte på utfästelse av make; en gåvoutfästelse som getts inför ett äktenskap men inte fullbordats innan parterna gift sig behåller enligt doktrinen sin verkan. Utfästelse om gåva för dödsfalls skull måste följa testamentets form.

Källor: 8 kap. 1 § ÄktB; lagen 1936:83 om gåva · prop. 1986/87:1

Syftet är att ge borgenärerna en möjlighet att – utan konkurs eller företagsrekonstruktion – komma åt det värde som givaren till deras skada fört över på sin make. Ansvaret förutsätter att givaren inte kan betala en skuld som förelåg när gåvan blev gällande mot borgenärerna, eller annars är på obestånd, och är begränsat till gåvans värde. Det gäller inte om givaren vid den tidpunkten hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade skulderna, inte i fråga om personliga presenter av skäligt värde, och inte i den mån gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad. Ansvaret får inte heller göras gällande så länge ett mål om återvinning av gåvan pågår enligt konkurslagen eller lagen om företagsrekonstruktion (fjärde stycket). Vid sidan av denna regel kan en gåva återvinnas i givarens konkurs eller vid företagsrekonstruktion enligt konkurslagens respektive rekonstruktionslagens regler, med särskilt långa frister när gåvotagaren är närstående. Gåva mellan makar är alltid ett närståendeförhållande i den meningen.

Källor: 8 kap. 1 § ÄktB; konkurslagen; lagen 2022:964 om företagsrekonstruktion · prop. 1986/87:1

Balken reglerar tre bodelningsfall: under äktenskapet efter gemensam anmälan (andra stycket, som ersätter GB:s boskillnad), med anledning av äktenskapsskillnad och med anledning av en makes död. En bodelning under äktenskapet förutsätter enighet och gör inte, som den äldre boskillnaden, all framtida egendom enskild – den tillskiftade egendomen förblir giftorättsgods. Andra meningen i första stycket innebär att bodelning inte behövs om makarna bara har enskild egendom och ingen vill överta bostad eller bohag; bestämmelsen hindrar dock inte att bodelning ändå förrättas, t.ex. för att formellt avsluta den ekonomiska gemenskapen; en bodelning kan visserligen överföra äganderätt genom lottläggningen, men en nollbodelning eller en allmän slutregleringsklausul överför inte viss egendom utan stöd i handlingens innehåll. Att en bodelning underlåtits kan få praktiska konsekvenser: har makarnas gemensamma bostad behållits av den ena maken utan bodelning kan rådighetsinskränkningarna och övertaganderätten leva kvar och hindra t.ex. inteckning (NJA 2009 s. 747).

Någon frist för att begära bodelning finns inte, och giftorättsanspråket preskriberas inte som en vanlig fordran. Men rätten kan gå förlorad genom passivitet: en make som utan rimlig förklaring under lång tid underlåter att påkalla bodelning kan anses ha nöjt sig med den faktiska fördelningen (NJA 1993 s. 570, 24 år). Enbart ett långt dröjsmål är dock inte alltid tillräckligt, särskilt när giftorätten avser fast egendom och dröjsmålet förklaras (NJA 2009 s. 437). En partiell bodelning är tillåten, men avslutar inte nödvändigtvis samtliga bodelningsanspråk (NJA 1991 s. 284).

Källor: 7 kap. 5 §, 10 kap., 12 kap. 3 §, 13 kap., 16 kap. 2 § ÄktB · NJA 2009 s. 747 · NJA 1993 s. 570 · NJA 2009 s. 437 · NJA 1991 s. 284 · prop. 1986/87:1

Brytdagen bestämmer vilken egendomsbild som läggs till grund för bodelningen. Vid äktenskapsskillnad är det dagen då ansökan (gemensam eller stämningsansökan) kom in till rätten – en ordning som gäller sedan 1973 och som ersatte den äldre principen att giftorätten bestod till skillnadsdomens laga kraft (prop. 1973:32). Med ”egendomsförhållandena” avses den samlade bilden: både tillgångar och skulder vid brytdagen ska beaktas (jfr 11 kap. 2 §), och även innehav av enskild egendom kan få betydelse (t.ex. för jämkning). En begränsning till giftorättsgodset är därför inte möjlig. Egendom som efter brytdagen trätt i stället för redovisningspliktigt giftorättsgods (surrogat) följer den redovisningspliktiga egendomen, medan värderingen normalt sker vid värderingstidpunkten (se 3 §).

Källor: 11 kap. 2 §, 9 kap. 3 § ÄktB · prop. 1973:32 · prop. 1986/87:1

Redovisningsplikten inträder vid brytdagen och varar till bodelningen; den ersätter den äldre vårdplikten. Den omfattar makens egendom generellt – även enskild egendom, eftersom uppgifter om den kan behövas för övertagande, jämkning, skuldtäckning och kontroll av surrogat – och även den andra makens egendom som en make haft hand om. Endast viss egendom ingår dock i själva delningen. Att avstå från ett arv efter brytdagen kan utgöra en redovisningsbrist som ger den andra maken kompensation (NJA 1962 s. 294, avgörandet gäller äldre rätt men principen anses alltjämt relevant). Balken saknar värderingsregel. I avsaknad av lagreglering har praxis stannat för att egendomen som huvudregel ska värderas till aktuella värden så nära bodelningen som möjligt (NJA 1997 s. 674). Undantag följer av redovisningsplikten: normal konsumtion och ordinär förvaltning är tillåtna, men en värdeminskning som beror på en makes bristande aktsamhet kan den maken själv få svara för, medan särskild förkovran genom åtgärder utöver ordinär förvaltning kan komma den maken till godo.

En latent skatteskuld (t.ex. framtida kapitalvinstskatt på en fastighet som tilldelas en make) beaktas som en värderingsfaktor vid nettovärderingen; hur stort avdrag som medges beror på omständigheterna kring en förutsebar avyttring (NJA 1975 s. 288). Plikten omfattar även skulderna; en skuld beaktas för avräkning enligt 11 kap. 2 § om den uppkommit vid brytdagen, även om den då inte förfallit.

Källor: 1 kap. 4 §, 11 kap. 2 §, 17 kap. 5 § ÄktB · NJA 1962 s. 294 · NJA 1975 s. 288 · NJA 1997 s. 674 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Huvudregeln är att bodelning med anledning av skilsmässa förrättas när äktenskapet upplösts, men balken öppnade en möjlighet att få en bodelning till stånd genast sedan talan väckts, för att undvika de problem som betänketidens dröjsmål annars gav. En sådan bodelning är enligt terminologin en bodelning ”med anledning av äktenskapsskillnad” och kan genomföras även genom en bodelningsförrättare (17 kap. 1 §). Förrättarens behörighet är dock beroende av målets utgång: leder målet till skilsmässa eller avlider en make fortsätter förfarandet, men förfaller eller avskrivs skillnadstalan av annan anledning upphör förordnandet (17 kap. 4 §). En redan slutförd bodelning påverkas i princip inte, medan ett pågående förrättningsförfarande upphör; den tilldelade egendomen förblir giftorättsgods i en framtida bodelning om inte äktenskapsförord upprättas.

Källor: 9 kap. 11–12 §§, 17 kap. 1 och 4 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1

Formkravet är skriftlighet och båda parters underskrift; kravet på vittnen togs bort i ÄktB (liksom för arvskifte). Underskrifterna behöver inte ske samtidigt, och i den mån allmänna fullmaktsregler tillåter kan ett ombud underteckna. Kravet på båda parters underskrift avser den avtalade bodelningen; en bodelning som en bodelningsförrättare beslutar dokumenteras och delges i stället enligt 17 kap. Praxis har uttunnat innehållskravet: även en kortfattad handling som anger att makarnas ekonomiska förhållanden är slutligt reglerade har godtagits som formenligt bodelningsavtal, trots att egendom och andelar inte specificerades (NJA 1994 s. 265, när handlingen i sitt sammanhang varit avsedd som en slutlig bodelning). Lottläggning av en permanentbostad bör dock konkret anges även när bostaden är enskild.

Är den ena maken död förrättas bodelningen mellan den efterlevande och den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. Vissa bodelningsförmåner är personliga och gäller bara till förmån för den efterlevande maken (t.ex. jämkningen i 12 kap. 2 §), inte för arvingarna. Har den efterlevande övertagit kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt är efterarvingarna inte dödsbodelägare med rätt att förrätta bodelning och arvskifte; ett efterarvsberättigat barn kan däremot avstå från sin rätt (jfr NJA 2005 s. 309 om efterarvsavstående). Rättsläget om efterarvingars rätt att begära bodelningsförrättare är oklart.

Källor: 12 kap. 2 §, 17 kap. 1 § ÄktB; ärvdabalken · NJA 1994 s. 265 · NJA 2005 s. 309 · prop. 1986/87:1

Bestämmelsen hänger samman med reglerna om att en bodelning eller ett arvskifte som förrättas innan den dödes skulder betalats eller säkrats kan gå åter (21 kap. ärvdabalken). Varje dödsbodelägare – i förekommande fall även efterlevande make – kan därför motsätta sig bodelning innan alla kända skulder reglerats, t.ex. genom betalning, avsättning av medel eller en uppgörelse som befriar delägaren från ansvar. Delägaren kan inte hindra att förfarandet inleds, men invändningen ska respekteras även i ett förrättningsförfarande: en bodelning får inte slutföras mot delägarens bestridande innan de kända skulderna betalats eller säkrats. Ett särfall gäller om den dödes egendom avträtts till konkurs – då får bodelning förrättas även mot en delägares bestridande, eftersom utfallet av bodelningen avgör konkursboets tillgångar. Paragrafen är tillämplig även vid bodelning med anledning av skilsmässa när en avliden makes rättsinnehavare står på ena sidan.

Källor: 9 kap. 10 § ÄktB; 21 kap. ärvdabalken · prop. 1986/87:1

Vid upplösning genom död styr ärvdabalken i vilken omfattning bouppteckning ska ske. Vid skilsmässa anger denna paragraf endast att en uppteckning ska göras ”i den omfattning som behövs”; någon ovillkorlig skyldighet finns inte, och lagen kräver inte värdeuppgifter. Vill den ena maken inte medverka, eller behövs det annars, kan en bodelningsförrättare förordnas (17 kap.) som bestämmer i vilken utsträckning parterna ska lämna uppgifter och domstolen kan på förrättarens ansökan förelägga vite för att förmå en make att lämna uppgifter och på den andra makens begäran besluta om edgång (17 kap. 5 §). Till skillnad från GB har den som förordnas för att få till stånd en bouppteckning utan vidare behörighet att gå vidare med själva bodelningen (17 kap. 6 §). Några formföreskrifter för bouppteckningen finns inte, men den ska vara skriftlig.

Källor: 17 kap. 5–6 §§ ÄktB; ärvdabalken · prop. 1986/87:1

Åtgärden syftar till att säkerställa en makes rätt vid den kommande bodelningen och kan begäras från det att talan väckts till dess bodelning förrättats. Beslut meddelas om det behövs för att skydda makens rätt; domstolen utser också förvaltaren och kan bestämma i vad mån ägarmaken får disponera egendomen eller dess avkastning. Förordnandet avser i första hand egendom till ett visst värde, och även en grov uppskattning av egendomsförhållandena vid brytdagen kan visa att ett anspråk finns. Ett avskiljande skyddar mot utmätning: den avskilda egendomen får som huvudregel inte tas i anspråk för makens skulder (NJA 1983 s. 277 I), med undantag bl.a. när den andra maken svarar för skulden eller fordran är förenad med särskild förmånsrätt. Beslutet gäller längst till bodelningen och faller om skillnadsfrågan förfaller, målet avskrivs eller talan avvisas. Ett beslut kan inte meddelas vid en ren dödsfallsbodelning (där inget skilsmässomål pågick), eftersom den efterlevande då är dödsbodelägare och kan bevaka sin rätt den vägen.

Källor: 9 kap. 2 och 9 §§, 18 kap. 2 § ÄktB · NJA 1983 s. 277 · prop. 1986/87:1

Bestämmelsen klargör att en makes ekonomiska självständighet i förhållande till borgenärerna består även efter brytdagen och sedan det står klart att bodelning ska ske. Utmätning får ske även för skulder som uppkommit efter brytdagen. En sådan senare skuld är dock inte utan vidare avräkningsbar vid andelsberäkningen, som utgår från förhållandena vid brytdagen (11 kap. 2 §). Borgenärernas möjligheter är dock begränsade när egendom satts under särskild förvaltning (8 §) – då måste även äldre fordringar respektera förordnandet, utom när gäldenärens make också svarar för skulden eller fordran är förenad med särskild förmånsrätt. En makes giftorättsandel kan före bodelningen, innan anspråket konkretiserats, inte utmätas – och inte heller den blotta rätten att vid bodelning få ett tillskott av den andra maken.

Källor: 9 kap. 2–3 och 8 §§, 11 kap. 2 §, 12 kap. 1 § ÄktB · prop. 1986/87:1

Är en make försatt i konkurs redan före brytdagen påverkar konkursen vilken egendom gäldenären råder över och deltar med i bodelningen; konkursens egendoms- och förvaltningsregler bestämmer vad konkursboet förfogar över, och bodelningen måste samordnas med konkursen. Försätts en make i konkurs efter brytdagen men innan bodelning skett, övertar konkursboet förvaltningen av gäldenärens giftorättsgods till dess bodelningen bestämt vad som ska tillfalla honom; egendom som ingår i gäldenärens beneficium enligt utsökningsbalken står dock kvar under hans rådighet. Konkursboet får sälja egendomen utan makesamtycke, men förutsätts ta hänsyn till maken när bostad och bohag som ingår i boet säljs. En redan förrättad bodelning där gäldenären i avsevärd mån eftergett sin rätt kan angripas: en lagenlig lottläggning med korrekt avräkning innebär normalt inte eftergift, men ett oersatt övervärde kan bedömas enligt 13 kap. ÄktB eller återvinnas enligt konkurslagen. Den andra maken kan i en sådan situation yrka jämkning enligt 12 kap. 1 §, som dock är en självständig bodelningsfråga.

Källor: 9 kap. 6 §, 11 kap. 2 och 8 §§, 12 kap. 1 §, 13 kap. ÄktB; konkurslagen; utsökningsbalken · prop. 1986/87:1

Paragrafen reglerar det blandade fallet: först väcks skillnadstalan, sedan avlider en make medan målet pågår. Då tillämpas reglerna om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad, vilket motsvarar ordningen i ärvdabalken där efterlevande makes arvsrätt är utesluten om skilsmässomål pågick vid dödsfallet (3 kap. 10 § ärvdabalken). Valet får betydelse bl.a. för andelsberäkningen (11 kap.) och för jämkningsmöjligheterna (12 kap.). Förfarandet präglas ändå av att en avliden makes arvingar och testamentstagare står på ena sidan, varför vissa personliga bodelningsförmåner (t.ex. i 10 kap. 2 §) inte gäller. Ett särskilt undantag gäller pensionsrättigheter: i stället för tredje stycket i 10 kap. 3 § tillämpas andra stycket, vilket kan innebära att en privat pensionsförsäkring eller ett pensionssparande helt eller delvis ska ingå i bodelningen.

Källor: 9 kap. 1–2 och 5 §§, 10 kap. 3 § ÄktB; 3 kap. 10 § ärvdabalken · prop. 1986/87:1

Uttrycket förekommer i flera bestämmelser i balken (bl.a. 7 kap. 5 §, 9 kap. 1, 2, 4 och 11 §§) och i ärvdabalken (3 kap. 10 §). Startpunkten är den dag talan väcks – gemensam ansökan eller stämningsansökan. Slutpunkten är för huvudfallet den dag domen vinner laga kraft; utmynnar målet i avvisning eller avskrivning är huvudregeln likaså laga kraft. Undantag gäller när ett avskrivningsbeslut bara är följden av att skillnadsfrågan fallit enligt 5 kap. 3 § (inget särskilt yrkande i tid) – då anses målet inte pågå, eftersom makarna typiskt sett försonats, och avlider en make därefter blir de för den efterlevande gynnsammare dödsfallsreglerna tillämpliga. Vikten av klara regler har fått motivera att målet i övriga fall (t.ex. återkallelse) anses pågå till beslutets laga kraft.

Källor: 5 kap. 3 §, 7 kap. 5 §, 9 kap. 1–2, 4 och 11 §§ ÄktB; 3 kap. 10 § ärvdabalken · prop. 1986/87:1

Ett föravtal avser den kommande bodelningen eller annat som har samband med den – t.ex. att en make ska behålla eller få viss egendom, eller hur värdering, skuldtäckning och andelar ska bestämmas. Det skiljer sig från äktenskapsförordet (som ändrar egendomens karaktär på lång sikt och kräver registrering) och från den färdiga bodelningen. För att minska konfliktrisken skärptes reglerna i ÄktB: föravtal får inte ingås med verkan på lång sikt utan bara inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad, och enbart muntliga avtal gäller inte – samma formkrav som för bodelningsavtal tillämpas. Föravtalet är obligationsrättsligt bindande men är inte självt en bodelning: makarna förbinder sig ömsesidigt att ge bodelningen ett visst innehåll, men egendomsförhållandena ändras inte och avtalet får ingen verkan mot en makes borgenärer – egendomen kan tas i anspråk för den dittillsvarande ägarens skulder till dess bodelning skett, och även den senare bodelningen kan angripas till borgenärernas skydd (13 kap.; konkurslagens återvinningsregler). Ett avtal om kommande bodelning som ingås i annat fall är utan verkan, om det inte både till innehåll och form utgör ett giltigt äktenskapsförord (7 kap. 3 §). En tvist om att fullfölja ett giltigt föravtal får normalt hanteras inom bodelningen, ytterst genom bodelningsförrättare, och ett föravtal som vid bodelningen är oskäligt kan jämkas.

Källor: 7 kap. 3 §, 9 kap. 1 och 4 §§, 12 kap., 13 kap. ÄktB · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Paragrafen anger vad bodelningen materiellt omfattar och hänger ihop med 7 kap. 1–2 §§: egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild. Egendom som en make förvärvar efter den kritiska tidpunkten (9 kap. 2 §) är visserligen giftorättsgods men ingår enligt 9 kap. 2 § inte i den aktuella bodelningen och kan inte heller dras in enligt 4 § (som bara gäller enskild egendom). De egendomsslag som särbehandlas i 2–3 §§ (personliga föremål, personskadeersättning, rättigheter av personlig art) är giftorättsgods i den mån de inte är enskilda – de bildar ingen tredje kategori, utan tas undan från själva delningen. En bodelning som för över mer till en make än denne haft rätt till kan aktualisera borgenärsskyddsreglerna i 13 kap. (särskilt 13 kap. 1 §), om övriga rekvisit är uppfyllda.

Källor: 7 kap. 1–2 §§, 9 kap. 2 §, 10 kap. 2–5 §§, 13 kap. 1–2 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Undantaget motsvarar med viss utvidgning GB 13:4. Skälig omfattning bedöms utifrån makarnas ekonomiska förhållanden och familjens standard; viss ledning kan – som jämförelsematerial – hämtas från 8 kap. 1 § (registreringsfria personliga presenter) och från gäldenärsbeneficiet i utsökningsbalken, även om dessa regler uttrycker andra rekvisit. Prövningen avser vad maken sammanlagt vill hålla utanför, inte varje föremål för sig. För kläder och föremål krävs uteslutande personligt bruk, vilket utesluter egendom som används i förvärvsverksamhet. Typiska exempel som får tas undan är familjefotografier, glasögon, armbandsur, smycken och ringar till skäligt värde; dyrbara smycken eller värdefull utrustning som närmast är kapitalplacering kan däremot falla utanför vad som får undantas i skälig omfattning. För personliga presenter gäller skälighetskravet men inte kravet på personligt bruk – en present får tas undan även om den varit till nytta för hela familjen, om värdet inte är för stort. Handikappfordon och hjälpmedel har i motiven bedömts kunna tas undan även vid förhållandevis högt värde.

Källor: 8 kap. 1 §, 10 kap. 2 a § ÄktB; utsökningsbalken 5 kap. · GB 13:4 · SOU 1964:35 s. 254 f. · prop. 1986/87:1

Bestämmelsen infördes 2007 (prop. 2006/07:32) och ger ett ovillkorligt undantag – någon skälighetsbedömning i det enskilda fallet görs inte. Personskada omfattar kroppsliga och psykiska skador och ersättning enligt skadeståndslagen, trafikskadelagen, arbetsskade- och brottsskaderegler; kränkning avser ersättning för kränkning av den personliga integriteten (t.ex. 2 kap. 3 § skadeståndslagen); även vissa ersättningar enligt diskrimineringslagen och lagen om ersättning vid frihetsberövanden kan omfattas, men ersättningens grund och funktion får bedömas i det enskilda fallet. Utanför faller ersättning för egendomsskada och ren förmögenhetsskada. Det krävs ett samband mellan tillgången och skadan; ett överlåtet skadeståndsanspråk kan inte tas undan. Undantaget omfattar även avkastning och surrogat – t.ex. en anpassad bostad eller aktier som köpts för ersättningen – även om surrogatet inte fyller samma ändamål; har egendomen bara delvis finansierats med ersättningen tas endast den spårbara delen undan. Andra meningen särbehandlar ersättning för inkomstförlust och kostnader: den del som avser tid före brytdagen ingår i bodelningen (den ersätter inkomst hänförlig till tiden före brytdagen), medan del som avser tid efter tas undan; ett engångsbelopp kan behöva proportioneras. Bevisbördan ligger på den make som vill ta undan egendomen; den underlättas av att ersättningen hålls på ett eget konto. Ännu inte utbetald rätt till skadestånd kan redan falla under 3 § (personlig art).

Källor: 10 kap. 2–3 §§ ÄktB; skadeståndslagen; trafikskadelagen · prop. 2006/07:32 · bet. 2006/07:CU14 · SFS 2007:184 (i kraft 1 juli 2007)

Rättigheterna är i och för sig giftorättsgods; verkan av att de tas undan blir densamma som för enskild egendom. Endast rättigheten som sådan undantas; framtida och personligt knutna anspråk kan vara undantagna, medan förfallna eller utbetalda belopp som förelåg på brytdagen normalt behandlas som vanliga tillgångar. Första meningen fångar två grupper: oöverlåtbara rättigheter (lön, allmän pension, underhållsbidrag, socialförsäkringsförmåner innan de är lyftbara) och överlåtbara rättigheter av personlig art som är skyddade mot giftorättsanspråk. Att en rättighet är fredad från utmätning är ett indicium men inte avgörande, och kan hindret undanröjas genom motpartens samtycke kan rättigheten ofta ingå med sitt värde. En gemensam bostadshyresrätt kan trots sin personliga karaktär övertas enligt 11 kap. 8 § om rekvisiten där är uppfyllda (se även 12 kap. 33 § jordabalken om verkan mot hyresvärden). Tjänstepension hålls som huvudregel utanför; men bestämmande inflytande över arbetsgivaren (t.ex. ensam ägare av det bolag som tecknat pensionen) är en central omständighet vid bedömningen av om det verkligen skulle strida mot rättighetens reglering att låta den ingå. Undantas rätten inte enligt första stycket kan tredje styckets jämkningsregel aktualiseras (”Bodelningen och konsultbolaget”, HD:s dom 2022-12-16 i mål T 6586-21). Tredje stycket (privat pension vid skilsmässa) omfattar pensionsförsäkring vars utbetalning beskattas som inkomst och avser ålders- eller sjukpension (efterlevandepension endast om rätt till utbetalning redan finns vid bodelningen), individuellt pensionssparande och PEPP – en ren kapitalförsäkring omfattas alltså inte. Oskälighet bedöms genom en helhetsbedömning där bl.a. pensionsrättens värde i förhållande till övriga tillgångar, om den andra maken har eget pensionsskydd som ligger utanför delningen, äktenskapets längd och finansieringen beaktas – tillämpningen är restriktiv. Ordningen ändrades genom 1998 års pensionsreform (prop. 1997/98:106).

Källor: 9 kap. 11 §, 10 kap. 4 §, 12 kap. 1 § ÄktB; försäkringsavtalslagen; lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande · ”Bodelningen och konsultbolaget” (HD 2022, T 6586-21) · prop. 1997/98:106 · prop. 1986/87:1

Paragrafen saknar motsvarighet i äldre lag. Möjligheten gäller bara egendom som blivit enskild genom äktenskapsförord (samt surrogat och avkastning som är enskild på den grunden), inte egendom som är enskild till följd av en tredjemansföreskrift – ett sådant villkor måste respekteras. Indragningen kräver överenskommelse; ingen make kan ensidigt dra in egendom. Indragen egendom behandlas fullt ut som giftorättsgods: den ingår i skuldtäckningen (11 kap. 2 §) och lottläggningen, och en skuld som hänför sig till egendomen blir en vanlig skuld. Överenskommelsen är ett led i bodelningen och omfattas av dess formkrav (9 kap. 5 §); den kan också träffas i föravtal (9 kap. 13 §). Sedan 1999 gäller motsvarande för privat pensionssparande: vid dödsfall kan efterlevandes pensionsrätt enligt 3 § andra stycket dras in, och vid skilsmässa kan sådan pensionsrätt som annars ingår enligt 3 § tredje stycket hållas utanför genom överenskommelse. Skadar indragningen en makes borgenärer kan de vända sig mot den andra maken (13 kap. 1 §). Verkan är begränsad till den aktuella bodelningen och innebär inte att äktenskapsförordet generellt upphävs; indragningen bygger på frivillighet, till skillnad från den ensidigt påkallbara jämkningen enligt 12 kap. 3 §.

Källor: 9 kap. 5 och 13 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 2 §, 12 kap. 3 §, 13 kap. 1 § ÄktB · prop. 1986/87:1 · prop. 1997/98:106 · SOU 1981:85

Bestämmelsen är en erinran om de begränsningar i principen att varje makes egendom ingår i bodelningen som följer av förmånstagarförordnanden. Är en förmånstagare insatt tillfaller försäkringsbeloppet denne direkt och ingår inte i kvarlåtenskapen. Tre regelkomplex bör hållas isär. (1) Genom en bristtäckningsregel kan en förmånstagare som fått beloppet behöva avstå så mycket som behövs för att den efterlevande maken ska kunna få ut sin bodelningsandel – dock inte vid försäkring på annans liv där försäkringsfallet ännu inte inträffat. (2) Ett förordnande kan jämkas om det vore oskäligt att det tillämpades; efterlevande make och bröstarvinge kan begära jämkning, varvid skälen för förordnandet och de inblandades ekonomiska förhållanden beaktas, och talan väcks inom viss tid från det att bouppteckningen avslutades. (3) Ett förordnande till maken kan förlora sin verkan om ett äktenskapsskillnadsmål pågick vid dödsfallet; mottagare blir då den som följer av eventuella subsidiära förordnanden och försäkringsavtalets övriga regler, och försäkringen kan i stället ingå bland försäkringstagarens tillgångar. Motsvarande regler gäller pensionssparande enligt lagen om individuellt pensionssparande och sparande i PEPP-produkt.

Källor: 9 kap. 12 §, 10 kap. 3 § ÄktB; 14 kap. försäkringsavtalslagen (2005:104); lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande · prop. 1986/87:1 · prop. 2003/04:150

Paragrafen är en ren inledningsregel som skiljer de två momenten åt. Andelsberäkningen (2–6 §§) är en värdeoperation: skulder täcks (2 §), det återstående giftorättsgodset läggs samman och delas lika (3 §), och beräkningen korrigeras i vissa fall (4, 4 a, 5 §§). Lottläggningen (7–11 §§) avgör vilken konkret egendom var och en får. Mellan de två momenten kan jämkning enligt 12 kap. gripa in och ändra andelarnas storlek. Att hålla isär momenten är praktiskt viktigt: frågor om värdering och skuldtäckning hör till det första, frågor om övertaganderätt och utlösen i pengar till det andra.

Källor: 11 kap. 2–11 §§, 12 kap. ÄktB · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Avräkningen görs för varje make för sig och mot dennes giftorättsgods (första stycket). Nettot kan aldrig bli negativt – varje make svarar för sina egna skulder, och en överskuldsatt makes bidrag blir noll. Skulden ska ha förelegat på brytdagen men behöver inte vara beloppsbestämd (skadestånd, borgen och skatteskulder beaktas, en skatteskuld dock bara om den rättsligt förelåg på brytdagen). En latent realisationsvinstskatt för en framtida försäljning avräknas inte som skuld utan beaktas inom värderingen av tillgången, med hänsyn till hur konkret och näraliggande beskattningen är (NJA 1975 s. 288 innebär inte en oföränderlig schablon om fullt omedelbart avdrag). Andra och tredje styckena: en skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i enskild egendom, eller som avser förvärv, förbättring eller på annat sätt är hänförlig till enskild egendom respektive en rättighet enligt 10 kap. 3 §, ska i första hand täckas ur den egendomen; räcker inte den, förs bristen över till giftorättsgodset utan att något automatiskt vederlag utgår. (En tidigare värdeöverföring kan i vissa fall aktualisera 4 §, men det följer inte automatiskt av att skulden har anknytning till enskild egendom.) Vid solidariskt betalningsansvar är en make utåt gäldenär för hela skulden, men vid bodelningen bestäms nettobelastningen normalt av det interna ansvaret, varvid den externa skulden och en eventuell regressfordran behandlas var för sig. Enbart samägande gör inte utan vidare en make till gäldenär för den andres lån; hur det interna ansvaret för t.ex. förbättringskostnader ska fördelas mellan samägande makar prövades i NJA 2016 s. 1057.

Källor: 9 kap. 2–3 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 3–4 §§ ÄktB; förmånsrättslagen · NJA 2016 s. 1057 · NJA 1975 s. 288 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Det är nettovärdena som sammanläggs och delas, inte den konkreta egendomen. Regeln uttrycker giftorättens kärna: ett latent anspråk på likadelning av behållet giftorättsgods, som realiseras först vid bodelningen. Likadelningen modifieras i specialfallen i 4, 4 a och 5 §§ (vederlag och arvsförskott) och kan frångås genom jämkning enligt 12 kap. – vid skilsmässa till förmån för den make som har mest giftorättsgods (12 kap. 1 §), vid dödsfall på begäran av den efterlevande (12 kap. 2 §). Att resultatet uttrycks i värde innebär att en make kan behålla sin egendom och lösa ut den andra i pengar (9 §).

Källor: 11 kap. 2 och 4–5 §§, 12 kap. 1–2 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Regeln ersätter GB:s vederlagsregler med en objektiverad korrigering och gäller bara vid skilsmässa och inte vid dödsfallsbodelning (där kan i stället bl.a. 11 kap. 5 §, arvsrätten och återbäringsregler få betydelse); den tillämpas dock även när en make dör under pågående skilsmässomål. Treårsfristen infördes 1990 sedan den ursprungliga ettårsfristen visat sig inbjuda till illojal planering. Inte obetydlig omfattning bedöms relativt – ett doktrinärt riktmärke – inte en fast gräns – är omkring tio procent av givarens nettogiftorättsgods, med lägre andel vid stora bon; flera transaktioner får läggas samman. Kravet på att åtgärden skett utan samtycke gäller inte för eget pensionssparande. Beräkningstekniskt ökas givarens bruttogiftorättsgods (före skuldtäckning) med gåvans värde och givarens del minskas i motsvarande mån; överstiger givarens skulder tillgångarna med minst gåvans värde utgår ingen kompensation, eftersom gåvan då ändå skulle ha gått till skuldtäckning. För enskild egendom beaktas bara en verklig värdeökning. Gåvan värderas efter förhållandena vid bodelningen enligt de principer som gäller för återgång och återvinning; en latent skatt beaktas bara i den mån den påverkar det relevanta nettovärdet. Regeln justerar andelarna. Kan den berättigade maken inte få ut hela den så beräknade andelen vid lottläggningen uppkommer en fordran enligt 11 §; riktade anspråk mot en gåvotagare regleras i 13 kap. 3 §.

Källor: 9 kap. 11 §, 11 kap. 2 och 11 §§, 12 kap. 1 §, 13 kap. 3 § ÄktB · prop. 1986/87:1 · Ds 1989:41 · SFS 1989:925 (treårsfrist)

Bestämmelsen infördes 2007 och är bredare än 4 §: den gäller båda makar och vid alla tre bodelningsformerna (under äktenskapet, vid skilsmässa och vid dödsfall). Skulden ska ha uppkommit inom tre år före den tillämpliga brytdagen (talans väckande, anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller dödsfallet); äldre brottsskulder faller utanför 4 a § och behandlas enligt de vanliga skuldreglerna. Relevanta skulder är böter, skadestånd på grund av brott och värdeförverkande; det krävs inte uppsåt, utan även oaktsamhetsbrott omfattas, liksom både vålds- och förmögenhetsbrott. Till skillnad från 4 § finns ingen tröskel om ”inte obetydlig omfattning” – även små belopp korrigeras. Det saknar betydelse mot vem brottet riktats, om maken dömts eller om den andra maken känt till skulden. Beräkningen följer 4 §: beloppet läggs fiktivt till den felande makens giftorättsgods före skuldtäckning; det avgörande är hur den fiktiva återläggningen påverkar andelen, och kan den andra maken inte få ut hela sin andel vid lottläggningen kan en fordran uppkomma enligt 11 §. Vid dödsfall har den avlidnes rättsinnehavare samma rätt som den avlidne skulle haft.

Källor: 11 kap. 2 och 4 §§, 12 kap. 1 § ÄktB · prop. 2006/07:32 · bet. 2006/07:CU14 · SFS 2007:184 (i kraft 1 juli 2007)

Regeln gäller bara bodelning med anledning av död – en klar gräns mot 4 § som bara gäller skilsmässa. Förskottet ska ha getts ur giftorättsgods, inte enskild egendom, och inte före äktenskapet. Avräkningen följer reglerna om förskott på arv i 6 kap. ärvdabalken: giftorättsgodset ökas fiktivt med förskottets värde (värderat vid mottagandet), och har förskottet varit större än mottagarens lott ökas bara med den avräkningsbara delen; någon återbäringsplikt föreligger inte utan förbehåll. Avräkning kan ske i etapper vid successiva dödsfall, och för särkullbarn sker avräkning på arvet efter den egna föräldern. Uppstår undantagsvis en brist – t.ex. om den avlidne hade stor enskild egendom – kan den efterlevande få en kvarstående fordran enligt 11 §.

Källor: 11 kap. 3 och 11 §§ ÄktB; 6 kap. ärvdabalken · prop. 1986/87:1 · NJA II 1928 s. 413

Första meningen sammanfattar hur andelen bestäms; andra och tredje meningarna reglerar engångsunderhållet. Hela beloppet flyttas – hade det i stället ingått i delningen skulle den berättigade bara ha fått hälften. Underhållsskulden räknas inte som en skuld vid skuldtäckningen; specialregeln ser i stället till att bidraget får fullt genomslag och inte bara halv verkan i delningen. Beloppet tas bara ur vad den bidragsskyldige har rätt till utöver den egendom som ska avsättas för skuldtäckning – skuldtäckningsdelen får inte tas i anspråk – och en brist består som vanlig underhållsfordran. Regeln fungerar som ett bodelningskorrektiv, särskilt när egendom är enskild på grund av ett gåvo- eller testamentsvillkor som inte kan jämkas enligt 12 kap. 3 §. Den förutsätter dock att en underhållsskyldighet enligt 6 kap. 7 § verkligen föreligger – tröskeln är hög – och att bidraget förfallit till betalning. Vid dödsfall tillämpas regeln inte; den efterlevande skyddas i stället av ärvdabalken.

Källor: 6 kap. 7–8 och 10 §§, 11 kap. 2–5 §§ ÄktB · GB 13:10 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Andelsberäkning och lottläggning är skilda moment: lotten ska värdemässigt motsvara den beräknade andelen. Den make som ska utge egendom bestämmer i princip själv vad som lämnas över, men rätten begränsas av att den andra maken kan ha övertaganderätt till gemensam bostad och bohag (8 §) och av att mottagaren har rätt att slippa uppenbart olämplig egendom (9 §). Regeln gäller även en avliden makes rättsinnehavare (9 kap. 5 §). Vid lottläggningen aktualiseras värderingsfrågor: egendom värderas som huvudregel till aktuella värden nära bodelningen, och en latent realisationsvinstskatt för den make som tillskiftas t.ex. en fastighet eller bostadsrätt beaktas som en värderingsfaktor, med hänsyn till hur konkret och näraliggande beskattningen är (NJA 1975 s. 288). Premiepension omfattas inte av bodelning.

Källor: 9 kap. 5 §, 11 kap. 8–11 §§ ÄktB · NJA 1975 s. 288 · GB 13:13 · prop. 1986/87:1

Objektet avgränsas av 7 kap. 4 §: endast permanentbostad och tillhörande bohag, inte fritidsegendom. Övertagbar är bostad som är giftorättsgods eller enskild genom äktenskapsförord; däremot inte bostad eller bohag som är enskilt enligt 7 kap. 2 § första stycket 2–4 (gåvo-, testaments- eller arvsvillkor). Spärren avser bara punkterna 2–4; egendom enligt punkterna 1, 5 och 6 (äktenskapsförord, förmånstagarförordnande och surrogat) kan därför i princip omfattas av övertaganderätten om övriga rekvisit är uppfyllda. Behovsprövningen är en helhetsbedömning: tungt väger barnens stadigvarande boende och behov av kontinuitet samt den efterlevande makens ställning vid dödsfall – men en samlad behovs- och skälighetsprövning ska alltid göras; även möjligheten att skaffa annan bostad, ålder, hälsa och avstånd till arbetet beaktas. Därutöver krävs att övertagandet är skäligt med hänsyn till omständigheterna – ägarmakens ekonomiska intresse och affektionsvärde (t.ex. en släktgård eller ett egenhändigt byggt hem) vägs in, och starkare skäl krävs om bostaden är den andra makens enskilda genom äktenskapsförord. Övertagaren måste kunna betala likviden och bära bostadens ekonomiska börda. Svarar egendomen för en fordran med särskild förmånsrätt förutsätter övertagandet att ägarmaken befrias från ansvaret eller att medel avsätts (andra stycket). Vid dödsfall gäller rätten bara för den efterlevande (tredje stycket).

Källor: 7 kap. 2 och 4 §§, 11 kap. 9–10 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1 · SOU 1964:35

Rätten att lösa ut i pengar tillkommer den make som ska lämna ifrån sig egendom; mottagaren kan inte kräva pengar utan bara att slippa uppenbart olämplig egendom, och det bara ”så långt det är möjligt”. En make kan inte mot mottagarens vilja tillgodose denne med annan enskild egendom än pengar. Utlösningsrätten viker för övertaganderätten i 8 § – den andra makens rätt att överta bostad och bohag går före. Anstånd förutsätter godtagbar säkerhet (pant, solidarisk borgen såsom för egen skuld eller bankgaranti); längden ska vara skälig, och enligt förarbetena normalt högst omkring sex månader, en gräns som undantagsvis kan överskridas. Privat pensionssparande kan vara sådan uppenbart olämplig egendom (utbetalningen är knuten till den ursprunglige ägarens ålder eller död), och en tjänstepensionsrätt som inte kan övergå vid lottläggningen kan leda till att mottagaren i stället får en kvarstående fordran (11 §). Vid dödsfall gäller rätten bara till förmån för den efterlevande, medan utlösningsrätten vid skilsmässa övergår på en avliden makes rättsinnehavare. Uteblir en avtalad fyllnadsbetalning ger det i första hand en betalningsfordran; under särskilda omständigheter kan ett väsentligt avtalsbrott aktualisera hävning eller återgång (NJA 1975 s. 699).

Källor: 11 kap. 8 och 10–11 §§ ÄktB · NJA 1975 s. 699 · prop. 1986/87:1 · SOU 1964:35 · SOU 1981:85

Paragrafen kompletterar övertaganderätten i 8 §: övertar en make bostad eller bohag mot avräkning och inte kan lämna motsvarande egendom ur giftorättsgodset, ska mellanskillnaden betalas i pengar. Övertagaren bestämmer själv om fullgörelsen sker med egendom ur giftorättsgodset eller med pengar (inte med annan enskild egendom än pengar). Är all egendom enskild sker bodelning ändå enbart för övertagandefrågan, och kompensationen betalas i pengar om makarna inte kommer överens om annat eller drar in egendom enligt 10 kap. 4 §. Befrias ägarmaken från ansvar för en fordran med särskild förmånsrätt (8 § andra stycket) minskas kompensationen i motsvarande mån. Anstånd medges på samma villkor som i 9 §: godtagbar säkerhet och skälig tid. Det är viktigt att bodelningshandlingen klargör om betalningen ska ske genast eller utgör en tilldelad fordran; uteblir en avtalad betalning ger det i första hand en betalningsfordran, och först under särskilda omständigheter kan hävning eller återgång komma i fråga (NJA 1975 s. 699).

Källor: 11 kap. 8–9 och 11 §§ ÄktB · NJA 1975 s. 699 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Fordran fyller ut när egendomen inte räcker för att tillgodose andelen. Orsaker som förelåg redan vid brytdagen kan vara vederlag enligt 4 § (giftorättsgodset räcker inte), arvsförskott enligt 5 § (om den avlidne hade stor enskild egendom) eller en tjänstepensionsrätt som inte kan övergå vid lottläggningen. Orsaker som inträffar efter brytdagen kan vara brott mot redovisningsplikten (9 kap. 3 §), nya skulder eller misskötsel av giftorättsgodset. Till skillnad från GB, som inte gav någon fordran när vederlaget inte räckte, ger äktenskapsbalken en fordran – ett komplement till anståndsmöjligheterna i 9–10 §§. Fordran uppkommer vid bodelningen, är en enkel fordran och preskriberas normalt tio år efter sin tillkomst, om preskriptionen inte avbryts; tidpunkten beror på när bodelningen blivit bindande och fordran därigenom uppkommit. Den kan frivilligt betalas ur vilken egendom som helst och kan efter exekutionstitel verkställas mot gäldenärsmakens utmätningsbara egendom, oavsett om den tidigare varit enskild. Särskilda regler om betalningsansvar finns i 13 kap. 3 § (gåvotagare) respektive 13 kap. 4 § (mottagare av försäkringsbelopp).

Källor: 11 kap. 4–5 och 9–10 §§, 13 kap. 3–4 §§ ÄktB; preskriptionslagen (1981:130) · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Regeln är en undantagsregel som gäller vid skilsmässobodelning och kan även tillämpas vid bodelning under äktenskapet, men inte vid bodelning med anledning av dödsfall. Den är enkelriktad: den make som annars skulle behöva avstå egendom (normalt den med störst nettogiftorättsgods) kan få behålla mer, medan den andra maken aldrig får mer än likadelningen ger; jämkningen kan längst leda till att var och en behåller sitt. Oskäligheten bedöms genom en helhetsbedömning där äktenskapets längd särskilt beaktas men aldrig ensamt är avgörande; typfallet är att egendomen till betydande del införts vid äktenskapets början eller erhållits genom arv, gåva eller testamente, medan arbets- och kapitalinkomster inte har fått lagstiftarens förord till jämkning. Ett kortvarigt äktenskap är enligt förarbetena ett på högst fem år, inklusive föregående äktenskapsliknande samboende. Familjelagssakkunnigas fasta schablon övergavs; i stället tjänar en femårstrappa som ett icke bindande hjälpschema, sedan egendomens ursprung identifierats: främst egendom som förts in i äktenskapet delas då bara med en kvotdel som svarar mot den tid samlevnaden varat i förhållande till fem år. Som utgångspunkt tillämpas trappan inte på betydande arv eller gåva (där görs en fri helhetsbedömning) och normalt inte på bostad och bohag som förvärvats för gemensamt bruk (som delas lika). I NJA 1998 s. 467 gällde ett kortvarigt äktenskap där i stort sett all delningsbar egendom var hustruns giftorättsgods och i allt väsentligt tillfallit henne genom arv; HD lät henne, efter en helhetsbedömning där arvsförhållandet tillmättes särskild vikt, behålla hälften av sitt giftorättsgods i stället för att mekaniskt tillämpa femårsschablonen. Andra meningen ger en särskild rättsföljd när en make är försatt i konkurs vid bodelningen eller det finns andra särskilda skäl: då ska var make behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Bedömningen av om ”andra särskilda skäl” föreligger är restriktiv, men rättsföljden är därefter obligatorisk. Oskälighet som beror på enskild egendom prövas i första hand här (i den mån den överförande maken kan få behålla mer av sitt) och först därefter, om det inte räcker, genom jämkning av äktenskapsförordet enligt 12 kap. 3 §.

Källor: 11 kap. 3 §, 12 kap. 2–3 §§ ÄktB · NJA 1998 s. 467 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Till skillnad från 1 § krävs ingen oskälighet – jämkningen är en suverän rätt för den efterlevande, som utövas genom en ensidig viljeförklaring oberoende av den avlidnes rättsinnehavares inställning. Någon särskild lagstadgad frist finns inte, men begäran måste göras inom ramen för den ännu inte avslutade bodelningen; rätten är personlig och går som huvudregel inte över till den efterlevandes dödsbo (NJA 2008 s. 451). Den kan användas i båda riktningarna: dels för att skydda ett större eget giftorättsgods mot särkullbarn, testamentstagare eller den avlidnes borgenärer, dels – när den efterlevande har mindre giftorättsgods – för att låta den avlidnes sida behålla sitt, t.ex. vid ett generationsskifte. Vid en partiell begäran tar vardera sidan undan samma kvotdel och resten likadelas. En ännu inte utövad rätt går som huvudregel inte över till den efterlevandes dödsbo och kan inte påkallas av en dödsbodelägare eller konkursförvaltare. Vid samspel med arvsförskott (11 kap. 5 §) ska utgångspunkten vara den andel som tillkommer den efterlevande även med tillämpning av den regeln. Andra stycket hänvisar till 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken, som gäller den som uppsåtligen har bragt den andra maken om livet (1 §) respektive förfarit otillbörligt med ett testamente (3 §): en sådan make får inte åberopa 12 kap. 2 § för att behålla sitt giftorättsgods och får inte heller del i den avlidnes giftorättsgods på det sätt som anges i hänvisningen, allt med de fullständiga rekvisit som paragraferna anger.

Källor: 11 kap. 5 §, 12 kap. 1 § ÄktB; 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken · NJA 2008 s. 451 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Till skillnad från 1 och 2 §§, som bara låter en make behålla mer av sitt, kan 3 § faktiskt föra över egendom mellan makarna genom att göra enskild egendom till giftorättsgods. De fyra bedömningsgrunderna är hämtade nästan ordagrant från 36 § avtalslagen första meningen, och ledning hämtas från praxis kring den generalklausulen – men med ett viktigt särdrag: ett äktenskapsförord saknar koppling till ”omsättningens intresse”, och den nära personliga relationen, det ekonomiska beroendet och de ofta stora värdena ger ett större skyddsbehov. Tillämpningen är enligt förarbetena restriktiv; jämkning bör ske bara om egendom i större omfattning gjorts enskild och detta lett till en påtaglig snedfördelning, typiskt att en make annars blir helt eller nästan helt lottlös. En påtaglig snedfördelning räcker dock inte i sig: i NJA 1993 s. 583 – ett centralt avgörande – jämkades inte ett förord om att all egendom skulle vara enskild trots att en fastighets värdestegring lett till betydande snedfördelning, eftersom oskäligheten ska bedömas vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter, däribland förordets syfte och förutsebarheten. Inom 12 kap. prövas först om oskäligheten kan undanröjas genom att den överförande maken får behålla mer av sitt giftorättsgods (1 §), vid dödsfall genom att den efterlevande använder 2 §; en överenskommelse enligt 10 kap. 4 § är ett frivilligt alternativ. Är problemet därefter själva äktenskapsförordets oskälighet prövas 3 §. Rättsföljden är jämkning, inte ogiltighet: villkoret kan sättas ned eller lämnas helt utan avseende, rättsföljden är att villkoret helt eller delvis lämnas utan avseende vid bodelningen. Jämkningen medför inte i sig skadestånd, men när egendomen behandlas som giftorättsgods kan den efterföljande andelsberäkningen och lottläggningen leda till betalningsskyldighet enligt de vanliga reglerna i 11 kap. Jämkningen får verkan först om det delningsbara nettot ökar sedan ägarmakens skulder täckts (11 kap. 2 §). En jämkning enligt 3 § utlöser inte i sig borgenärsansvar; 13 kap. 1 § förutsätter en faktisk eftergift och sina övriga rekvisit. Andra stycket gör regeln tillämplig även på villkor i föravtal; ett oskäligt bodelningsavtal kan i sin tur jämkas enligt grunderna för 36 § avtalslagen (NJA 2020 s. 624).

Källor: 9 kap. 13 §, 10 kap. 4 §, 12 kap. 1 § ÄktB; 36 § avtalslagen · NJA 1993 s. 583 · NJA 2020 s. 624 · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Reglerna gäller bodelning mellan två levande makar – vid skilsmässa eller under bestående äktenskap; är en make död gäller i stället 2 §. De tar främst sikte på eftergifter som kan tillskrivas gäldenärsmaken; en fördelning som en bodelningsförrättare beslutat efter verklig prövning är normalt inte en sådan eftergift, men bedömningen kan bli en annan om maken genom oriktiga uppgifter, medgivanden eller underlåtenhet i praktiken har åstadkommit eftergiften. Ansvar kan inträda dels när gäldenärsmaken till följd av eftergiften inte kan betala en skuld som uppkommit före bodelningen, dels när maken av annan anledning kan antas vara på obestånd – full styrkt insolvens behöver alltså inte visas. Första stycket träffar dels att enskild egendom dras in (10 kap. 4 §), dels att giftorättsgods avstås ”på annat sätt än som anges i balken” (t.ex. medveten övervärdering eller att en egen skuld inte avräknas); andra stycket träffar byte av utmätningsbar mot utmätningsfri egendom vid lottläggningen, med undantag för övertagande av gemensam bostad och bohag enligt 11 kap. 8 §. Ansvaret kräver inte att maken insett effekten. Ansvaret är subsidiärt (som i 8 kap. 3 §) och bortfaller om gäldenärsmaken efter bodelningen uppenbart hade kvar utmätningsbar egendom som motsvarade skulderna; bevisbördan för det ligger på den andra maken. Paragrafen innehåller ingen särskild talefrist, men anspråket omfattas av allmänna preskriptionsregler, och ansvaret får inte göras gällande medan ett mål om återvinning enligt konkurslagen eller lagen om företagsrekonstruktion pågår (fjärde stycket). Till skillnad från återvinning kräver eftergift inte att egendom avståtts ”i avsevärd mån” och kan åberopas av en enskild borgenär.

Källor: 8 kap. 3 §, 10 kap. 4 §, 11 kap. 8 §, 13 kap. 3–6 §§ ÄktB; konkurslagen (1987:672); lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Sedan det personliga gäldsansvaret för dödsbodelägare avskaffades (1981) är remediet inte ett betalningsansvar utan återgång enligt 21 kap. ärvdabalken: en bodelning eller ett arvskifte som skett innan den dödes och boets skulder kunnat betalas kan behöva gå åter i den utsträckning det behövs för skuldbetalningen. En mottagare kan då behöva återbära egendom eller värde, men blir inte därigenom personlig gäldenär för den avlidnes skuld; en okänd skuld leder inte automatiskt till återgång om boet ändå har tillräckliga medel. Eftersom bodelningen är ömsesidigt förpliktande ska vid en återgång båda sidors prestationer återbäras. Den efterlevandes jämkningsrätt enligt 12 kap. 2 § kan påverka omräkningen, en fråga som är omdiskuterad i doktrinen. Andra stycket avser det motsatta fallet – att det är den efterlevande som gjort eftergiften – och lägger då ett solidariskt ansvar på den avlidnes arvingar och universella testamentstagare gentemot den efterlevandes borgenärer.

Källor: 13 kap. 1 § ÄktB; ärvdabalken (särsk. 21 kap.) · prop. 1986/87:1 · SOU 1981:85

Regeln knyter an till 11 kap. 4 § första stycket: andelsberäkningen har redan justerats för gåvans värde, men makens behållna giftorättsgods räcker inte för att andelen ska kunna tas ut – anspråket förutsätter att maken vid bodelningen inte kan få ut den andel som beräknats med tillägg för gåvans värde; något krav på att först ha uttömt indrivning mot givaren ställs inte. Ond tron ska föreligga vid gåvotillfället; senare inträdd insikt räcker inte. Återbäringen kan avse gåvan eller motsvarande värde, i den omfattning som behövs, med avräkning för vederlag vid blandade fång. Femårsfristen löper från gåvans fullbordan: för att bevara ett tvistigt anspråk måste talan väckas inom fem år (återbärs gåvan frivilligt behövs ingen talan). 7 kap. 9 § skyddar rådigheten över viss fast egendom, bostad och bohag och avser rättshandlingar som företagits utan erforderligt samtycke eller domstolstillstånd enligt 7 kap. 5–8 §§, med egna frister och godtrosregler; 13 kap. 3 § är i stället knuten till en benefik minskning som räknats av enligt 11 kap. 4 §. Reglerna kan vara alternativa men medger inte dubbel kompensation. Ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande kan jämställas med gåva, men återbäring sker då genom försäkringens värde eller mot förmånstagaren. 8 kap. 3 § skyddar däremot givarens borgenärer genom ett begränsat betalningsansvar för den make som tagit emot en gåva – inte makens bodelningsandel.

Källor: 7 kap. 9 §, 8 kap. 3 §, 11 kap. 4 och 11 §§, 13 kap. 4 § ÄktB · prop. 1986/87:1 · NJA II 1936 s. 152

Bestämmelsen knyter an till 11 kap. 4 § andra stycket: en make har, med de rekvisit och den skälighetsbedömning som anges i 11 kap. 4 § andra stycket, inom tre år räknat bakåt från den dag ansökan om äktenskapsskillnad kom in till tingsrätten i inte obetydlig omfattning använt giftorättsgods för att bygga upp eller förvärva en egen pensionsrätt som hålls utanför bodelningen (10 kap. 3 §). Det belopp som kan betalas bestäms av vad som finns i försäkringstagarens tillgodohavande och med hänsyn till den inkomstskatt som återbetalningen utlöser hos försäkringstagaren – den andra maken ska alltså inte tillgodoföras ett bruttobelopp samtidigt som försäkringstagaren ensam bär skatten. Nettobeloppet bör framgå av bodelningshandlingen. Återbetalningen behandlas skattemässigt hos försäkringstagaren. Regeln omfattar sedan 1994 pensionssparkonto och sedan 2023 tillgodohavande i en PEPP-produkt. Gränsen mot 3 §: ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande till en utomstående behandlas normalt som en gåva och angrips enligt 3 §, medan 4 § avser makens eget pensionssparande.

Källor: 10 kap. 3 §, 11 kap. 4 § andra stycket, 13 kap. 3 § ÄktB; inkomstskattelagen 58 kap. · prop. 1986/87:1 · prop. 1987/88:61 · SFS 2022:1749 (PEPP)

Första stycket är en tolkningsregel: leder bodelningen till att makarna får ideella andelar i en fastighet utan utbrytningsvillkor, uppkommer samäganderätt (och samäganderättslagen blir tillämplig). Andra stycket uttrycker förbudet mot sämjedelning (privat ägostyckning), i linje med jordabalken 1 kap. 1 §: en bodelning som innebär att en del av en fastighet kommer i särskild ägares hand är i den delen utan verkan. Vill en make få ett bestämt område krävs fastighetsbildning för att området ska bli en självständig fastighet – den kan ske före bodelningen eller efter en bodelning med utbrytningsvillkor – och den nybildade registerfastigheten läggas ut på lott; ett redan lagligen förvärvat område eller en andel med utbrytningsvillkor kan däremot läggas ut i sin helhet. Makar får i ett föravtal (9 kap. 13 §) bestämma hur blivande fastigheter ska fördelas, men varken föravtal eller bodelningshandling kan ersätta fastighetsbildning eller sätta förbudet i jordabalken 1 kap. 1 § ur spel. Bestämmelsen fördes oförändrad över från giftermålsbalken.

Källor: 9 kap. 13 § ÄktB; jordabalken 1 kap. 1 §; fastighetsbildningslagen; lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt · prop. 1986/87:1 · prop. 1970:145

Registrering är frivillig – någon plikt finns inte. Dess viktigaste verkan är att den frist som gäller för den särskilda återvinningsregeln om bodelning räknas från det att handlingen gavs in (fristen bestäms i förhållande till konkurslagens fristdag). Registreringen innebär inte att Skatteverket godkänner bodelningens materiella innehåll och hindrar inte att andra borgenärsskyddsregler – t.ex. eftergiftsansvaret i 1 § – blir tillämpliga. Registreringen ger inte något allmänt borgenärsskydd och läker inte en eftergift enligt 1 §, men den kan ha betydelse i förhållande till konkurs och företagsrekonstruktion, särskilt vid bodelning under äktenskapet eller när fördelningen grundats på ett medgivande. Ansökan ges in till Skatteverket, och närmare regler om förfarandet finns i 16 kap.; även en partiell bodelning kan registreras. Vid bifall anses registreringen ha skett den dag handlingen kom in (16 kap. 4 §).

Källor: 13 kap. 1 § ÄktB, 16 kap. ÄktB; konkurslagen (1987:672) 4 kap. 7 §; lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion · prop. 1986/87:1 · SFS 2011:891

Skillnadsmålen är den helt dominerande kategorin; fastställelsemålen avser om ett giltigt äktenskap kommit till stånd eller behörigen upplösts. Utrymmet för nullitetstalan är litet: en överträdelse av ett äktenskapshinder gör normalt inte en redan förrättad vigsel ogiltig, medan brister i de konstitutiva vigselmomenten enligt 4 kap. 2 § kan innebära att något giltigt äktenskap inte kommit till stånd. Ett äktenskap upplöses enligt 1 kap. 5 § genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. En dom på äktenskapsskillnad förutsätter att parterna är gifta med varandra, och domstolen har därför ett visst eget ansvar för att det finns tillräckligt underlag för det; folkbokföringsuppgifter kan normalt användas, men vid konkreta tvivel kan ytterligare utredning krävas (NJA 2017 s. 41).

Källor: 1 kap. 5 §, 4 kap. 2 §, 14 kap. 2–4 §§ ÄktB · NJA 2017 s. 41 · prop. 1973:32 · SOU 1981:85

Talerätten i fastställelsemål är förbehållen makarna. En rättskraftig dom mellan makarna om äktenskapets bestånd binder envar; tredje man kan då inte få frågan prejudiciellt omprövad. Ett undantag från principen att bara makarna för talan i äktenskapsmål är att åklagare i vissa fall får föra talan om äktenskapsskillnad (5 kap. 5 § tredje stycket). Bestämmelsen fick sin könsneutrala lydelse genom lag (2009:253).

Källor: 4 kap. 2 §, 5 kap. 5 §, 14 kap. 1 § ÄktB · prop. 1973:32 · SFS 2009:253

Anknytningsfaktorn är hemvist, inte folkbokföring, och det räcker att endera maken har sin hemvist i domkretsen. Sekretessforumet vid Stockholms tingsrätt gäller när sekretess hindrar att makarnas hemvist läggs till grund för behörigheten, eller när sekretess hindrar att en makes hemvist bestäms och den andra maken saknar hemvist i landet. Har ingen av makarna hemvist i Sverige är Stockholms tingsrätt reservforum. Paragrafen är en intern svensk forumregel; frågan om svensk domstol över huvud taget är behörig i mål med utländsk anknytning avgörs av särskilda regler (bl.a. Bryssel IIb-förordningen, (EU) 2019/1111, och 1904 års lag); Stockholms tingsrätt som internt reservforum skapar inte i sig svensk domsrätt. Den nuvarande lydelsen med sekretessforum infördes genom lag (2021:529).

Källor: 14 kap. 1 § ÄktB; förordning (EU) 2019/1111 (Bryssel IIb); lagen (1904:26 s. 1) · prop. 1973:32 · SFS 2021:529

En gemensam ansökan förutsätter samstämmig vilja till skilsmässa. Stämningsansökan krävs i tvistiga mål, i mål där åklagare för talan (5 kap. 5 §) och i fastställelsemål. Formen påverkar utgångspunkten för betänketiden: vid en ensidig ansökan börjar den löpa först när ansökan delges den andra maken (5 kap. 3 §). Brytdagen för bodelning är däremot normalt den dag ansökan kom in till tingsrätten, oavsett form (9 kap. 2 §).

Källor: 5 kap. 3 och 5 §§, 9 kap. 2 §, 14 kap. 5 § ÄktB · prop. 1973:32

Uppräkningen är uttömmande när det gäller de följdfrågor som med stöd av denna specialregel får väckas i skilsmässomålet utan ny stämning. Utanför faller t.ex. tillstånd att förfoga över bostad eller bohag (7 kap. 8 §) och grunderna för själva bodelningen (där domstolen bara kan förordna en bodelningsförrättare); att sätta egendom under särskild förvaltning är en självständig grund enligt 9 kap. 8 § (medan 9 kap. 4 § reglerar att bodelning kan förrättas under pågående mål). Sedan talan väckts får en make aktualisera en följdfråga utan ny stämning, muntligen vid en förhandling eller skriftligen, och även ändra en ståndpunkt som makarna tidigare varit ense om; motparten ska få del av ändringen. En fråga om vårdnad, boende eller umgänge får i vissa fall inte tas upp om föräldern inte deltagit i ett informationssamtal hos socialnämnden (6 kap. 17 c § föräldrabalken). Vårdnadsfrågan kan i de situationer som anges i 6 kap. föräldrabalken tas upp även utan yrkande, medan informationssamtalskravet i 6 kap. 17 c § avser en förälders yrkande och har lagstadgade undantag.

Källor: 6 kap. föräldrabalken; 7 kap. 8 §, 9 kap. 8 §, 14 kap. 7 §, 17 kap. ÄktB · prop. 1973:32 · SFS 2021:529

Betänketiden löper enligt 5 kap. 3 § från det att en gemensam ansökan gavs in eller den ena makens ansökan delgavs den andra; domstolens konstaterande att betänketid behövs är inte konstitutivt – tiden löper oberoende av beslutet. Frågan kan omprövas om förhållandena ändras, men omedelbar dom kan bara meddelas om det inte finns någon kvarstående grund för betänketid enligt 5 kap. 1–2 §§. En dom som meddelats utan erforderlig betänketid kan överklagas i vanlig ordning; själva underrättelsen om att betänketid löper är inte konstitutiv. Underrättelsens innehåll regleras närmare i förordning.

Källor: 5 kap. 1–3 §§, 14 kap. 10 § ÄktB · prop. 1973:32 · SOU 1981:85

Att ett skilsmässomål pågår och att en make yrkar åtgärden är processuella förutsättningar; därefter gör domstolen en materiell prövning av behov och skälighet för respektive beslutstyp. Kvarsittanderätten avser den gemensamma bostaden (7 kap. 4 §) och gäller längst till dess bodelning förrättas (första stycket 1); en bostad som förvärvats efter ansökan och inte varit avsedd som gemensamt hem omfattas inte. Att en make ensam nyttjar bostaden fram till bodelningen kan under vissa förhållanden medföra skyldighet att betala nyttjandeersättning till den andra maken; från vilken tidpunkt och med vilket belopp beror på omständigheterna (NJA 2006 s. 206). Underhållet avser tiden under målet och ska slutregleras när underhållsfrågan avgörs (13 §). Besöksförbudet är ömsesidigt och knyts till skillnadsfrågans avgörande; en överträdelse är straffbar enligt lagen om kontaktförbud, och det ömsesidiga förbudet kan tillämpas parallellt med ett ensidigt kontaktförbud som kräver ett särskilt riskrekvisit. Besluten kan ändras under processens gång men inte med tillbakaverkande effekt; den slutliga regleringen av underhållet för den tid det interimistiska beslutet gällt sker enligt 13 §. Besluten om barn fattas med tillämpning av föräldrabalken.

Källor: 7 kap. 4 §, 14 kap. 8–9 och 13 §§ ÄktB; 6 kap. föräldrabalken; lagen (1988:688) om kontaktförbud · NJA 2006 s. 206 · prop. 1973:32

Nyttjanderätten till bohaget med de särskilda verkningarna mot tredje man förutsätter ett domstolsbeslut om kvarsittning och omfattar den andra makens bohag i den gemensamma bostaden (7 kap. 4 §), oavsett om det är giftorättsgods eller enskild egendom, med möjlighet för domstolen att undanta viss egendom. Makarna kan avtala om nyttjandet, men ett avtal får inte automatiskt samma verkan mot tredje man och samma omedelbara verkställbarhet som ett domstolsbeslut. Den är ensidig, till förmån bara för den kvarboende maken; nyttjanderätten enligt 6 kap. 6 § andra stycket har en annan grund och omfattning men är också ensidig. Ett senare avtal med tredje man inskränker inte nyttjanderätten. Avflyttningsskyldigheten är verkställbar: den make som inte fått bo kvar kan avhysas enligt utsökningsbalken.

Källor: 6 kap. 6 §, 7 kap. 4 §, 14 kap. 7 § ÄktB; utsökningsbalken · prop. 1973:32 · SOU 1964:35

Bestämmelsen ger uttryck för den kontradiktoriska principen: motparten ska få yttra sig innan ett interimistiskt beslut fattas. Beslutet kan däremot fattas utan huvudförhandling, vilket ger en smidigare handläggning än om de vanliga reglerna för indispositiva mål tillämpats fullt ut. Yttranderätten är obligatorisk och infördes i sin nuvarande form år 2000.

Källor: 14 kap. 7 och 16 §§ ÄktB · SFS 2000:173

Yrkandet knyter an till 5 kap. 3 §: det får framställas tidigast efter sex månaders betänketid (ett för tidigt yrkande kan inte läggas till grund för dom och måste framställas på nytt) och senast inom ett år från betänketidens början – annars faller frågan (14 §). Den försuttna ettårstiden kan inte återställas. Har bara den ena maken yrkat dom ska den andra beredas tillfälle att yttra sig och kan då framställa egna följdfrågeyrkanden.

Källor: 5 kap. 3 §, 14 kap. 14 § ÄktB · prop. 1973:32

Fullföljdsrätten inträder vid samma tidpunkt som betänketiden (ingivande av gemensam ansökan eller delgivning av yrkandet) och gäller oavsett om betänketid löper. Någon fullföljdsrätt finns däremot inte om återkallelse sker innan yrkandet delgetts den andra maken – då avskrivs målet, vilket öppnar en möjlighet att genom återkallelse och en senare ny talan påverka brytdagen: om målet skrivs av och en ny talan senare väcks bestäms bodelningens brytdag av den nya ansökan (9 kap. 2 §). Brytdagen ska hållas isär från betänketidens start (5 kap. 3 §). Efter betänketid gäller fullföljdsrätten även vid återkallelse av det särskilda yrkandet, också efter ettårstidens utgång. Ett återtagande av en återkallelse kan godtas om det sker innan ett avskrivningsbeslut meddelats.

Källor: 9 kap. 2 §, 14 kap. 10 och 14 §§ ÄktB · prop. 1973:32 · SFS 2000:173

Förfarandet utan huvudförhandling kan användas när skilsmässofrågan är mogen för avgörande, och det ger domstolarna större utrymme än rättegångsbalkens vanliga regler. Tvistiga och tidskrävande följdfrågor (underhåll, vårdnad, umgänge) kan avskiljas till särskild handläggning och prövas enligt de processregler som gäller för respektive måltyp. En gräns sätts av artikel 6 i Europakonventionen: om avgörandet beror på relevanta och tvistiga faktiska omständigheter kräver artikel 6 normalt en möjlighet till muntlig förhandling i åtminstone en instans, medan ett rättsligt irrelevant bestridande (”jag vill inte skiljas”) inte i sig ger en sådan rätt (NJA 2003 s. 407); i övrigt görs en bedömning enligt artikel 6 i det enskilda fallet.

Källor: 14 kap. 5 § ÄktB; 42 kap. 18 § rättegångsbalken; artikel 6 Europakonventionen · NJA 2003 s. 407 · SFS 2000:173

Beträffande kvarsittanderätt och besöksförbud tar domstolen ställning till om besluten ska bestå (kvarsittning till dess bodelning sker, besöksförbud till skillnadsdomens laga kraft). Ett interimistiskt underhållsbeslut har bara temporär giltighet; vid det slutliga avgörandet ska domstolen ta ställning till underhållet även för den period beslutet gällt, vilket kan leda till efterbetalning eller, beroende på domslut och restitutionsprinciper, återbetalning. Den slutliga domen blir exekutionstitel och avlöser det interimistiska beslutet i den omfattning samma tid och skyldighet slutregleras. Underhållsfrågan avskiljs ofta till särskild handläggning efter skillnadsdomen. Interimistiska beslut om barn regleras i föräldrabalken.

Källor: 14 kap. 7 och 15 §§ ÄktB; 6–7 kap. föräldrabalken · prop. 1973:32

Egenkostnadsansvaret gäller när skillnadsfrågan fallit enligt 5 kap. 3 §; det omfattar även kostnader för en följdfråga som skrivs av med skilsmässofrågan, medan en följdfråga som efter processuell prövning fortsätter som ett självständigt mål får sin kostnadsfråga bedömd där. Skrivs målet i stället av på grund av återkallelse bedöms kostnadsfrågan enligt rättegångsbalkens regler och omständigheterna i det enskilda fallet. Den försuttna ettårstiden kan inte återställas.

Källor: 5 kap. 3 §, 14 kap. 10 § ÄktB; 18 kap. 5 § rättegångsbalken · prop. 1973:32

Bestämmelsen systematiserar tre fall efter 6 kap.: (1) makarna är gifta och en make yrkar underhåll medan de sammanbor (6 kap. 5 §) eller efter en separation (6 kap. 6 § första stycket), utan samband med ett skilsmässomål; (2) underhåll enligt 6 kap. 7 § som handläggs efter en skilsmässodom; och (3) jämkning enligt 6 kap. 11 §. I dessa fristående mål gäller kommunikationsplikten (9 §) och den slutliga omprövningen (13 §) på samma sätt som i skilsmässomål. Forum bestäms enligt rättegångsbalken – 14 kap. 3 § är inte en allmän forumregel för sådana mål.

Källor: 6 kap. 5–7 och 11 §§, 14 kap. 7, 9 och 13 §§ ÄktB · prop. 1973:32

Nyttjanderätt till bohag enligt 6 kap. 6 § andra stycket behandlas systematiskt som en underhållsfråga. Ett interimistiskt beslut meddelas under målets handläggning och gäller till dess frågan avgjorts genom lagakraftvunnen dom; det är omedelbart verkställbart och kan ändras. Den obligatoriska rätten för motparten att yttra sig infördes år 2000.

Källor: 6 kap. 6 § andra stycket, 14 kap. 7 och 9 §§ ÄktB · SFS 2000:173

Grundsammansättningen med en lagfaren domare och tre nämndemän gäller endast vid huvudförhandling; utan sådan förhandling gäller rättegångsbalkens vanliga regler, och bodelningstvister avgörs i vanlig tvistemålssammansättning utan nämndemän. ”Enkel beskaffenhet” tillåter ensamdomare utan samtycke – mål om barns underhållsbidrag anges som typiskt enkla, medan tvistiga vårdnadsmål i regel inte bör avgöras av en ensam domare utan parternas samtycke. Rätten kan vid behov förstärkas med ytterligare en lagfaren domare eller en nämndeman, och den är domför även om en nämndeman får förhinder sedan förhandlingen påbörjats. Vid överläggningen redogör ordföranden för omständigheterna och gällande rätt och röstar först; nämndemännen därefter.

Källor: 14 kap. 18 § ÄktB; 2 kap. rättegångsbalken · prop. 1988/89:95 · SFS 2016:245

Nämndemannamedverkan speglar tingsrättsregeln i 17 §. Sammansättningen gäller även andra frågor som handläggs i samma rättegång, medan bodelningsmål prövas i vanlig tvistemålssammansättning. Rätten är domför även om en lagfaren domare eller en nämndeman får förhinder sedan huvudförhandlingen påbörjats, och kan bestå av högst fyra lagfarna domare och tre nämndemän. Vid överläggningen röstar nämndemännen sist.

Källor: 14 kap. 17 § ÄktB; 2 kap. 4 § rättegångsbalken · SFS 2008:645

Överklagbara är Skatteverkets beslut i hindersprövningsfrågor – i praktiken ett beslut att vägra utfärda intyg om att det inte finns något hinder mot äktenskapet (2–3 kap.). Forumet bestäms av folkbokföringen, och det räcker att en av de två sökandena är folkbokförd i domkretsen; Förvaltningsrätten i Stockholm är reservforum. Klaganderätt har den som beslutet angår och har gått emot. Överklagandet ges in till beslutsmyndigheten (Skatteverket), som gör en rättidsprövning och lämnar över handlingarna; ett vidare överklagande till kammarrätten kräver prövningstillstånd, och förfarandet följer förvaltningsprocesslagen. Skatteverket är sedan 2004 behörig myndighet för hindersprövning. (Den tidigare 15 kap. 1 § har upphävts genom lag 2026:947.)

Källor: 2–3 kap., 15 kap. 4 § ÄktB; förvaltningslagen (2017:900); förvaltningsprocesslagen (1971:291) · prop. 1986/87:1 · SFS 2010:8

Bestämmelsen avser beslut ”om förrättande av vigsel” av en särskilt förordnad (borgerlig) vigselförrättare; det överklagbara beslutet är i regel en vägran att viga; för att ett överklagande ska kunna hanteras bör vägran och grunden för den dokumenteras. Paragrafen är inte den allmänna överklaganderegeln för beslut eller besked av vigselförrättare inom trossamfund: en vägran av en vigselförrättare inom ett annat trossamfund än Svenska kyrkan kan inte överklagas enligt balken, och en senare vägran av en präst i Svenska kyrkan blir inte överklagbar enligt paragrafen enbart därför att prästen tidigare åtagit sig ceremonin. Överklagbarheten förutsätter ett beslut ”om förrättande av vigsel” – ett rättsligt beslut att inte förrätta vigseln på grund av ett påstått hinder eller en brist i handlingarna – inte enbart ett praktiskt besked om tid, plats eller möjlighet att åta sig uppdraget. Vid ett sådant beslut fullgör förrättaren en offentligrättslig uppgift (myndighetsutövning).

Källor: 4 kap. 3 och 5 §§, 15 kap. 4 § ÄktB; förvaltningslagen (2017:900) · prop. 1986/87:1 · SFS 2009:253

Paragrafen avser numera länsstyrelsens beslut ”om förrättande av vigsel” – i praktiken länsstyrelsens beslut i andra instans efter ett överklagande av en vigselförrättares beslut enligt 3 §. Genom lag 2026:947 har orden ”om tillstånd till äktenskap eller” utmönstrats: den materiella tillståndsmöjligheten har tagits bort och 15 kap. 1 § därför upphävts. Överklagandet ges in till länsstyrelsen, som gör rättidsprövningen; behörig förvaltningsrätt bestäms enligt de allmänna forumreglerna, och ett vidare överklagande till kammarrätten kräver prövningstillstånd. Förfarandet följer förvaltningsprocesslagen. Att jämföra med 5 §: länsstyrelsens beslut att inte förordna någon till vigselförrättare får inte överklagas.

Källor: 15 kap. 3 och 5 §§ ÄktB; förvaltningsprocesslagen (1971:291); lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar · prop. 1986/87:1 · SFS 2026:947

Förbudet avser negativa förordnandebeslut – att inte förordna någon – och markerar att den enskilde inte har någon rätt till ett förordnande; länsstyrelsen gör en lämplighets- och behovsprövning. Det står i skarp kontrast till 3 och 4 §§: ett beslut som rör själva förrättandet av en vigsel (en vägran att viga ett visst par) är överklagbart, medan ett negativt beslut på en ansökan om att bli förordnad inte får överklagas.

Källor: 4 kap. 3 §, 15 kap. 3–4 §§ ÄktB · prop. 1986/87:1 · SFS 2009:253