Referat

Stockholms tingsrätt

Skanova Aktiebolag förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Ellevio AB som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Jakob Hedenmo och Jonas Härkönen samt tings­fiskalen Klara Lundh) anförde i mellandom den 18 november 2020 följande.

Bakgrund

Den 24 september 2013 uppstod en brand i en försörjningstunnel i centrala Stockholm. Branden uppstod runt kl. 14.00 i en starkströmskabel tillhörande Ellevio AB. Kabeln i fråga var en 220-kilovolts PEX-kabel. Omkring kl. 16.00 slocknade branden. Bergväggen i tunneln rasade samman runt kl. 20.00 samma kväll. Raset och branden ledde till skador på ett flertal kablar tillhörande Skanova Aktiebolag som var belägna ovanför den starkströmskabel i vilken branden uppstod.

Med anledning av branden och skadorna på bergväggen uppstod driftstörningar för Skanovas kunder. Företaget behövde i den aktuella försörjningstunneln även byta ut cirka 100 meter av nätet, i form av två transportfiberkablar (ca 200 aktiva fiberpar), nio accessfiberkablar (ca 400 aktiva fiberpar) och 25 kopparkablar (ca 5 000 aktiva kopparaccesser). Skanova vill ha ersättning från Ellevio för dessa utgifter. Det är ostridigt att Skanovas kopparkablar är att klassificera som lågspänningsanläggningar.

Efter branden gjordes ett antal utredningar om dess orsak. Utredningarna visade att branden hade orsakats av en varmgång i en ledarskarv som resulterade i en kortvarig ljusbåge med mycket hög effekt.

Skanova har med anledning av branden väckt talan mot Ellevio och yrkat skadestånd.

Parterna är bl.a. oense om ifall varmgången i ledarskarven var en konsekvens av det svetsarbete som ABB AB på uppdrag av Ellevio utförde år 2007 på den aktuella kabelskarven. Den svetsmetod som användes av ABB var s.k. cadweldsvetsning. Parterna är överens om att arbetet utfördes av behörig personal. Parterna är också överens om att en skadeståndstalan med stöd av ellagen (1997:857) är preskriberad.

Mellandomstema m.m.

Efter att parterna har lämnat förslag till mellandomstema har tingsrätten
den 8 januari 2020 underrättat parterna om att mellandomstemat fastställts enligt nedan.

Är Ellevio skyldigt att ersätta Skanova för dels den del av skadan som är hänförlig till de förstörda kopparkablarna, dels den övriga skada som Skanova drabbades av till följd av den brand som härjade i försörjningstunneln mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm den 24 september 2013?

Skanova har yrkat att tingsrätten besvarar den i mellandomstemat ställda frågan jakande medan Ellevio har yrkat att frågan ska besvaras nekande.

– – –

Grunder

Skanova

Skanova har i första hand gjort gällande att Ellevio har ett strikt ansvar för den skada som Skanova orsakats till följd av branden. Det strikta ansvaret baseras på att den verksamhet som Ellevio bedriver utgör farlig verksamhet.

Skanova har i andra hand gjort gällande att Ellevio har agerat vårdslöst dels genom att svetsningen av starkströmskabeln år 2007 varit utförd på ett bristfälligt sätt, dels genom att ha underlåtit att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder avseende den aktuella starkströmskabeln, varför Ellevio är skyldigt att ersätta Skanova för den skada som bolaget orsakats genom branden. Bedömningen av om Ellevio har agerat vårdslöst ska ske utifrån de stränga aktsamhetskrav som gäller för starkströmsanläggningar. I första hand ankommer det på Ellevio att exculpera sig. Att en tredje part, ABB, utfört själva svetsningen saknar betydelse, eftersom Ellevio i en sådan här situation har haft ett ansvar för sina medkontrahenter enligt principen om non-delegable duties. Därtill ska det förhållandet att relationen mellan Skanova och Ellevio inte är strikt utomobligatorisk beaktas i frågan om Ellevio kan hållas ansvarigt för det av ABB utförda svetsarbetet.

Ellevio

Ellevio har bestritt att Skanova har möjlighet att göra gällande ett strikt ansvar i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer efter att preskriptionstiden för det lagstadgade strikta ansvaret enligt ellagen har löpt ut.

Om tingsrätten skulle finna att preskriptionsbestämmelsen för det lagstadgade strikta ansvaret inte omfattar ett eventuellt strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer har Ellevio bestritt att bolaget har ett strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Enligt ellagen kan inte ägare till elanläggningar bli skadeståndsskyldiga gentemot andra elanläggningar. Det kan alltså inte under några omständigheter bli aktuellt att Ellevio skulle bära ett strikt ansvar för skadorna på Skanovas kopparkablar.

Ellevio bestrider att det åligger Ellevio att exculpera sig för att undgå skadeståndsskyldighet. Under alla förhållanden har Ellevio exculperat sig.

ABB är en självständig uppdragstagare i förhållande till Ellevio och saken rör utomobligatoriskt skadestånd. Ellevio har bestritt att bolaget kan hållas ansvarigt för ABB:s handlande enligt principen om non-
delegable duties. Ellevio har vidare bestritt att parternas relation i nu relevant avseende inte är att bedöma som utomobligatorisk.

Svetsningen har inte utförts på ett felaktigt eller bristfälligt sätt. Ellevio har vidare bestritt att ett eventuellt bristfälligt utfört svetsarbete i sig skulle utgöra vårdslöshet i skadeståndslagens (1972:207) mening.

Ellevio har inte underlåtit att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder.

Utveckling av talan

– – –

Utredningen

– – –

Domskäl

Förstahandsgrunden

Är Ellevio skyldigt att ersätta Skanovas skador oberoende av vållande?

Eftersom branden inträffade under år 2013 är tidigare gällande skadeståndsbestämmelser i ellagen tillämpliga i målet.

Av 10 kap. 1 § första stycket ellagen följer att en person- eller sakskada som orsakats genom inverkan av el från en starkströmsanläggning ska ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit oberoende av vållande. I 10 kap. 8 § första stycket ellagen föreskrivs att detta strikta ansvar enbart kan göras gällande om den skadelidande väckt talan inom två år från det att skadan inträffande. Enligt 10 kap. 8 § tredje stycket ellagen kan den skadelidande inte efter preskriptionstidens inträde göra gällande ansvar enligt bestämmelsen i 10 kap. 1 § ellagen.

Som framgår av Skanovas talan är i målet inte fråga om en tillämpning av det i lag stadgade strikta ansvaret. Skanova har i stället gjort gällande att Ellevio har ett strikt ansvar för den skada som Ellevios starkströmsanläggning orsakat Skanova enligt den allmänna skadeståndsrättsliga principen om strikt ansvar för farlig verksamhet.

Ellevio har i första hand invänt att ett anspråk grundat på allmänna skadeståndsrättsliga principer om strikt ansvar för farlig verksamhet är preskriberat i enlighet med
10 kap. 8 § ellagen. Med hänsyn härtill kommer tingsrätten först att pröva om ett ansvar enligt sådana principer är preskriberat.

Denna prövning aktualiserar vad som inom doktrinen brukar betecknas som dubbelspårighet. Frågan om dubbelspårighet syftar till att besvara om en specialpreskriptionsbestämmelses tillämpningsområde också omfattar alternativa rättsgrunder som står den skadelidande till buds (se Lindskog, Preskription [version 4, JUNO], avsnitt 11.7.1.1).

Avgränsningen av en specialpreskriptionsbestämmelses tillämpningsområde var föremål för diskussion i lagstiftningsarbetet som föregick preskriptionslagen (1981:130). Av förarbetena framgår att en författning som innehåller särskilda bestämmelser normalt bör anses självständigt reglera de frågor som behandlas i bestämmelserna. Om en särskilt kort preskriptionstid föreskrivits på ett visst område, bör inte den allmänna preskriptionstiden vara tillämplig samtidigt. Motsatsvis bör inte en preskriptionsbestämmelse som inte är uttömmande hindra att de allmänna preskriptionsbestämmelserna tillämpas i övriga frågor. Av förarbetena framgår slutligen att det av sammanhanget kan följa att den allmänna preskriptionsbestämmelsen är utesluten, trots att specialförfattningen saknar bestämmelser i ett visst avseende. (Se prop. 1979/80:119 s. 83.)

Av NJA 2013 s. 51 framgår att en bestämmelse om specialpreskription i undantagsfall kan omfatta anspråk som inte grundas på den aktuella lagen men som uppkommit i det rättsförhållande som lagen avser. Så är fallet om bestämmelsens ordalydelse otvetydigt ger utrymme för detta och det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för situationen som ska bedömas.

Ellagens regel om specialpreskription utesluter inte uttryckligen ersättningsanspråk som grundar sig på andra regler. I 10 kap. 8 § tredje stycket ellagen föreskrivs det motsatta. I detta stycke anges att den som inte väcker talan i tid inte har rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna. I förarbetena till ellagen förutsattes att en skadelidande kan tillämpa andra skadeståndsregler efter att ett anspråk enligt 10 kap. 1 § ellagen preskriberats enligt 10 kap. 8 § ellagen (se prop. 1996/97:136 s. 84).

Det står därför klart att en skadelidande, efter att preskriptionstiden i 10 kap. 8 § ellagen löpt ut, inte är avskuren alla möjligheter att på andra grunder rikta ett krav mot innehavaren av en starkströmsanläggning som orsakat den förre skador. Det sagda skulle kunna innebära att preskriptionsregeln i 10 kap. 8 § ellagen inte utesluter en talan som grundar sig på att en innehavare av en starkströmsanläggning, i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer, bär ett strikt ansvar för anläggningen mot bakgrund av verksamhetens s.k. farlighet.

I det aktuella fallet rör det sig dock, i linje med vad Ellevio har påstått, om två rättsregler med samma innehåll och skyddssyfte (se t.ex. prop. 1996/97:136 s. 79 ff. och HD:s dom den 23 oktober 2020 i mål nr T 1781-19*[*], p. 14 och 15; jfr Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt [version 10, JUNO], avsnitt 10.1 och 10.2, Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar [version 6B, JUNO], avsnitt 1:1.4 och Ullman, Strikt ansvar utan stöd av lag. Särskilt om det s.k. farlighetsansvaret, JT 2009–10 s. 613 ff.). Det i ellagen föreskrivna strikta ansvaret utgör alltså en kodifiering av en allmän rättsgrundsats av den innebörd som Skanova nu gör gällande.

Frågan om tillämpningsområdet för en specialpreskriptionsregel, som i och för sig inte utesluter anspråk grundat på andra bestämmelser eller rättsgrundsatser än de i den aktuella speciallagstiftningen reglerade, även omfattar ett sådant anspråk har inte varit föremål för HD:s prövning (jfr NJA 1983 s. 836 angående förhållandet mellan det i luftfartsansvarighetslagen stadgade strikta ansvaret, underkastat tvåårig preskription, och den allmänna skadeståndsrättsliga principen om strikt ansvar för farlig militärverksamhet, när skadan uppstått i samband med militär flygverksamhet).

I doktrin har frågan besvarats jakande, med motiveringen att en skadelidande inte bör kunna kringgå en ansvarsbestämmelse i speciallagstiftning som ger uttryck för den allmänna skadeståndsrättsliga principen i fråga (se Lindskog, Preskription [version 4, JUNO], avsnitt 11.7.3.1, Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar [version 6B, JUNO], avsnitt 1.1.4, fotnot 96). En sådan tolkning ligger enligt tingsrätten i linje med ovan refererade uttalanden från förarbetena till preskriptionslagen. Dessa får anses förorda att en specialpreskriptionsbestämmelses tillämpningsområde åtminstone bör omfatta den fråga som behandlas i bestämmelserna. För en sådan tolkning talar vidare att åtskilliga aktörer kan förutsättas ha planerat sin verksamhet utifrån att det specialreglerade ansvaret preskriberas efter en kortare tid än enligt allmänna regler. En tillämpning av den allmänna tioåriga preskriptionsregeln skulle under sådana förhållanden skapa osäkerhet hos dessa aktörer beträffande ansvaret för skador under en förhållandevis lång tid. Att beakta är vidare att en annan ordning skulle innebära att tingsrätten skulle gå utöver den av lagstiftaren avsedda omfattningen för det strikta ansvar som gäller för starkströmsanläggningsinnehavare. En sådan ordning kan enligt tingsrättens mening inte vara avsedd. Tingsrätten vill i detta sammanhang framhålla att omfattningen av det strikta ansvaret prövats av lagstiftaren senast i samband med att elsäkerhetslagen infördes, utan att omfattningen av detta ansvar utvidgades. Det kan vidare tilläggas att lagstiftaren i samband med införandet av den tidigare ellagen förutsatte att de alternativa grunder som kan komma i fråga vid sidan av det strikta ansvaret enligt lagen var de i skadeståndslagen angivna (se prop. 1996/97:136 s. 84).

Med hänsyn till det anförda finner tingsrätten att preskriptionsbestämmelsen i 10 kap. 8 § ellagen även omfattar anspråk som grundar sig på allmänna skadeståndsrättsliga principer om strikt ansvar för starkströmsanläggningar. Eftersom preskriptionstiden enligt denna be­stämmelse ostridigt har inträtt ska Skanovas talan ogillas i denna del.

Andrahandsgrunden

Ankommer det på Ellevio att exculpera sig för att undgå skadeståndsansvar?

Skanova har gjort gällande att Ellevio, för att undgå skadeståndsansvar, måste exculpera sig. Med detta avses att Ellevios skadeståndsgrundande vårdslöshet ska presumeras för det fall att Ellevio inte visar på motsatsen.

Huvudregeln i skadeståndsmål är att det i avsaknad av lagstiftning ankommer på den som påstår vårdslöshet att visa detta. I rättspraxis har det emellertid under särskilda förhållanden ansetts vara påkallat att tillämpa motsatt ordning (se bl.a. Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt [version 10, JUNO], avsnitt 8.9.). Det har då främst rört skador på egendom tillhörig den skadelidande som varit i den skadevållandes besittning (se t.ex. NJA 1983 s. 617 och NJA 1978 s. 618). Några sådana särskilda förhållanden aktualiseras dock inte i detta mål. Vad Skanova påstått i övrigt föranleder enligt tingsrättens mening inte heller att Ellevio ska presumeras ha orsakat Skanovas skador genom vårdslöshet.

Tingsrätten konstaterar därför att Skanova, i enlighet med huvudregeln, ska visa att Ellevio har agerat vårdslöst. Tingsrätten återkommer till vad detta innebär när underlåtenhetsansvar görs gällande.

Kan Ellevio hållas ansvarigt för arbetet som utförts av ABB?

Skanova har i målet påstått att ABB, vars anställda utförde svetsarbete på den ifrågavarande starkströmskabeln år 2007, vid svetsningen agerade vårdslöst och att Ellevio är skyldigt att ersätta Skanova för den skada som Skanova orsakats genom svetsarbetet. Det är i målet ostridigt att ABB i förhållande till Ellevio är att anse som en självständig uppdragstagare. Påståendet aktualiserar därför frågan om Ellevio kan hållas ansvarigt för det arbete som ABB utfört.

Huvudregeln i svensk rätt är att en uppdragsgivare inte ansvarar för utomobligatorisk skada orsakad av en av uppdragsgivaren anlitad självständig uppdragstagare (se prop. 1972:5, s. 219, Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt [version 10, JUNO], avsnitt 9.3.). I motsats till vad som gäller för arbetstagare enligt det i 3 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivna principalansvaret har alltså den som under sådana förhållanden lider skada att rikta sitt krav mot den som rent faktiskt orsakat skadan.

I doktrin har undantag från denna huvudregel diskuterats. Ett sådant undantag har med ett engelskt uttryck kommit att benämnas principen om non-delegable duties. Enligt den principen kan till exempel en juridisk person på utomobligatorisk grund hållas ansvarig för skada orsakad av en självständig uppdragstagare. Ett sådant ansvar förutsätter dock att den juridiska personen ålagts en preciserad förpliktelse att utföra vissa handlingar som krävs för att tillgodose allmän säkerhet och att den juridiska personen har uppdragit åt annan att fullgöra denna förpliktelse. (Se bl.a. Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt [version 10, JUNO], avsnitt 9.8.2., Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar [version 6B, JUNO], avsnitt 3:1.4.)

Skadeståndslagskommittén som föregick skadeståndslagen föreslog att en regel av den ovan angivna innebörden skulle införas i den nya skadeståndslagen (se SOU 1964:31 s. 7). I propositionen valde departementschefen att inte biträda förslaget. I stället ansågs att ett eventuellt behov av en sådan rättsfigur lämpligen fick åtgärdas genom rättstillämpningen (se prop. 1972:5 s. 219 f.). I linje med vad departementschefen föreslog kom någon regel av liknande innebörd inte att införas i den nya skadeståndslagen.

Någon vidareutveckling genom rättspraxis har inte skett. Relevanta avgöranden från HD har meddelats i tiden före skadeståndslagens ikraftträdande (se särskilt NJA 1941 s. 89 som alltjämt framhävs i litteraturen). Principens erkännande i svensk rätt får därför betraktas som osäker (se Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar [version 6B, JUNO], avsnitt 3:1.4). Enligt tingsrätten saknas mot bakgrund av detta förutsättningar att ålägga Ellevio ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för det arbete som ABB, en självständig uppdragstagare, har utfört för Ellevios räkning.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det saknas stöd för att ålägga Ellevio ett ansvar för det svetsarbete som utförts av ABB. Vad Skanova har anfört om parternas relation föranleder ingen annan bedömning. Mot bakgrund av detta saknas anledning att pröva om ABB har agerat vårdslöst vid svetsarbetet.

Har Ellevio underlåtit att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder?

Rättsliga utgångspunkter för tingsrättens prövning i denna del

Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen följer att den som av oaktsamhet vållar person- eller sakskada ska ersätta skadan. Termen ”vålla” som används i den aktuella bestämmelsen är ett gemensamt uttryck för handlande eller underlåtenhet som kan föranleda skadeståndsansvar.

Huvudregeln är dock att endast ett aktivt handlande kan medföra skadeståndsskyldighet. För att någon ska kunna hållas ansvarig för att ha underlåtit att förhindra en uppkommen skada måste konstateras att en handlingsplikt förelegat. I regel förutsätter en sådan handlingsplikt stöd i lag eller annan författning. Även utan sådant stöd kan dock en handlingsplikt föreligga, om det är motiverat mot bakgrund av den presumtivt handlingspliktiges särskilda anknytning eller närhet till skaderisken (se bl.a. NJA 2013 s. 145 p. 21 och 22, Andersson, ansvarsproblem i skadeståndsrätten, 2013, s. 207 och Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt [version 10, JUNO], avsnitt 6.3.2).

Mot bakgrund av att det i regel är motiverat att påbjuda ett farereducerande handlande, även om detta inte säkert skulle ha förhindrat skadan, föreligger ansvarsgrundande underlåtenhet redan när den handlingspliktige inte vidtagit en möjlig och påtagligt faremotverkande åtgärd. Den handlingspliktige kan undgå ansvar genom att visa att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Det ankommer på den skadelidande att ange vad som varit ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. I att handlandet är lämpligt ligger då i regel att det är oaktsamt att inte handla så. Om det kan konstateras att det funnits en möjlig och lämplig åtgärd som inte vidtagits kan den handlingspliktige undgå ansvar genom att visa att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande – liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga – beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. (Se NJA 2013 s. 145, p. 38–44.)

Tingsrättens prövning

Att Ellevio i egenskap av innehavare av starkströmsanläggningen haft en handlingsplikt till förekommande av skador som orsakas av starkströmsanläggningen står klart (se t.ex. 9 kap. 1 § ellagen och 12 kap. 3 § förordning (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar).

I enlighet med vad som beskrivits ovan åligger det Skanova att ange sådana möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder som Ellevio borde ha vidtagit för att förhindra Ellevios skador. Skanova har härvid gjort gällande att Ellevio borde ha

• använt sig av IR-kameror (periodisk termografering) för att upptäcka varmgång i kablarna,

• installerat DTS-mätningssystem i känsliga områden såsom skarvar i syfte att registrera varmgångar,

• installerat ett släcksystem med vattendimma eller sprinklers,

• grävt ned kablarna i kabelrännor, samt

• installerat avskiljande obrännbara skivor mellan kablarna och ovanliggande kabelstegar.

– – –

Således visar utredningen att Ellevio inte har avvikit från de normer som de i egenskap av starkströmsanläggningsinnehavare haft att efterfölja och att den aktuella faran inte varit förutsebar.

Vid bedömningen av vad som ändå, med hänsyn till vad som anförts närmast ovan, kan anses ha varit en möjlig och lämplig farereducerande åtgärd får frågan om hur stora kostnader åtgärderna hade medfört för Ellevio stor vikt. Förhållandet att Skanova inte närmare konkretiserat vad de föreslagna åtgärderna skulle ha inneburit får härvid avgörande betydelse.

– – –

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att Skanova inte har visat att de åtgärder som Skanova har gjort gällande har varit sådana att det förelegat en skyldighet för Ellevio att vidta dem i den förevarande situationen. Även i denna del ska därför Skanovas talan ogillas.

Tingsrättens slutsatser i mellandomsfrågan

Tingsrätten har kommit fram till att ett strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer för farlig verksamhet, såvitt avser innehavare av starkströmsanläggningar, omfattas av preskriptionsbestämmelsen i 10 kap. 8 § ellagen. Tingsrätten har vidare kommit fram till att något presumtionsansvar inte föreligger, att Ellevio inte kan hållas ansvarigt för ABB:s handlande samt att det inte är visat att Ellevio underlåtit att vidta några möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder för att förhindra skarvfelet och dess följder. Detta medför att mellandomsfrågan ska besvaras nekande.

– – –

Domslut

1. Tingsrätten förklarar att Ellevio AB inte är skyldigt att ersätta Skanova Aktiebolag för dels den del av skadan som är hänförlig till de förstörda kopparkablarna, dels den övriga skada som Skanova Aktiebolag drabbades av till följd av den brand som härjade i försörjningstunneln mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm den 24 september 2013.

2. Tingsrätten förklarar målet vilande till dess mellandomen har vunnit laga kraft.

Svea hovrätt

Skanova Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förklara att Ellevio AB är skyldigt att ersätta Skanova för dels den del av skadan som är hänförlig till de förstörda kopparkablarna, dels den övriga skada som Skanova drabbades av till följd av den brand som härjade i försörjningstunneln mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm den 24 september 2013.

Ellevio motsatte sig att tingsrättens mellandom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Anna Tikkanen samt tf. hovrättsassessorerna Erik Andersson, referent, och Johanna Wiklund) anförde i dom den 22 juni 2023 följande.

Hovrättens domskäl

Bakgrund

Parterna är överens om att Skanova har drabbats av skada i samband med en brand i försörjningstunneln mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm den 24 september 2013. Branden startade vid 14-tiden i en starkströmskabel som tillhörde Ellevio. Kabeln var en 220-kilovolts PEX-kabel.

Ellevio har inte ett strikt ansvar för skadan enligt den allmänna skadeståndsrättsliga principen om strikt ansvar för farlig verksamhet

Den allmänna skadeståndsrättsliga principen om strikt ansvar för farlig verksamhet

Skanova har i första hand gjort gällande att Ellevio bär ett strikt ansvar för den skada som Skanova orsakades genom branden i september 2013 enligt en allmän skadeståndsrättslig princip om strikt ansvar för den som bedriver farlig verksamhet.

Sedan länge gäller att den som bedriver farlig verksamhet principiellt har ett strikt ansvar för en skada som orsakas av verksamheten. Ett sådant skadeståndsansvar förutsätter inte att den ansvarsgrundande händelsen har orsakats av uppsåt eller vårdslöshet. Det strikta skadeståndsansvaret motiveras bl.a. av att höga krav på aktsamhet bör läggas på den som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet. (Se ”Den skadliga elen” NJA 2020 s. 807 p. 14.)

Det finns således en allmän skadeståndsrättslig princip om strikt ansvar för farlig verksamhet. Denna princip kommer i första hand till uttryck i de lagar som innehåller skadeståndsregler om strikt ansvar utanför kontraktsförhållanden, t.ex. luftansvarighetslagen. Strikt ansvar anses också kunna åläggas utan stöd av lag. Det är emellertid oklart när en sådan princip om strikt ansvar utan lagstöd kan tillämpas. (Se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar [2022, version 7A, 
JUNO], kommentaren till 1 kap. 1 §.)

Det lagreglerade strikta ansvaret för skada som orsakats av elektrisk ström

Vid tidpunkten för branden gällde de skadeståndsbestämmelser om ansvar för skada orsakad av el som fanns intagna i ellagen. Ansvaret för sådan skada regleras numera i elsäkerhetslagen.

Enligt 10 kap. 1 § första stycket ellagen (numera 28 § elsäkerhetslagen) gäller att om någon har tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning ska skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit (det strikta inverkansansvaret). I andra stycket ges vissa undantag från det strikta ansvaret, bl.a. i fråga om skada som skett på en annan elektrisk anläggning.

Vidare gäller enligt 10 kap. 8 § första stycket ellagen (numera 35 § elsäkerhetslagen) att talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 1 § första stycket ska väckas inom två år från det att skadan inträffade. I tredje stycket anges att den som inte väckt talan i tid inte har rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna.

Det strikta inverkansansvaret enligt ellagen är inte exklusivt tillämpligt

Med undantag för skadan på Skanovas kopparledningar omfattas den skada som bolaget orsakades till följd av branden av bestämmelserna i 10 kap. 1 § ellagen. Eftersom Skanova har väckt talan efter utgången av den tvåårsfrist som föreskrivs i 10 kap. 8 § ellagen, skulle bolagets anspråk ha varit preskriberat om det grundats på ellagens skadeståndsregler. Som angetts har Skanova emellertid till stöd för sin talan gjort gällande att Ellevio bär ett strikt ansvar för Skanovas skada enligt den allmänna skadeståndsrättsliga principen om strikt ansvar för den som bedriver farlig verksamhet. Frågan är därmed om bestämmelserna i 10 kap. 1 § ellagen är exklusivt tillämpliga på skadefall som faller inom paragrafens tillämpningsområde.

En huvudregel inom skadeståndsrätten är att skadeståndsansvar kan föreligga enligt flera samtidigt tillämpliga regler. En skadeståndsregel kan dock vara exklusivt tillämplig om detta följer av regelns utformning eller syfte. (Se ”Den skadliga elen” p. 20 med hänvisningar till förarbeten och äldre rättsfall.)

Ordalydelsen i 10 kap. 1 § ellagen ger inte stöd för att regleringen av det strikta inverkansansvaret är exklusiv (jfr ”Den skadliga elen” p. 21 som handlade om det strikta produktansvaret enligt 10 kap. 2 § ellagen). Vidare framgår det av motiven till ellagen att ett skadeståndsanspråk kan grundas på andra regler än de som finns i ellagen, trots att dessa i och för sig är tillämpliga (jfr prop. 1996/97:136 s. 84). Det står därför klart att 10 kap. 1 § ellagen inte exklusivt reglerar skadeståndsansvaret för skador som omfattas av paragrafens tillämpningsområde.

Eftersom det strikta inverkansansvaret enligt ellagen inte är exklusivt tillämpligt, har den som drabbats av skada vilken orsakats av en starkströmsanläggning som utgångspunkt möjlighet att grunda ett ersättningsanspråk mot innehavaren av en sådan anläggning även på andra lagregler och allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Principen om strikt ansvar för farlig verksamhet sträcker sig inte längre än vad som följer av ellagens skadeståndsregler

Som angetts har Skanova gjort gällande att Ellevio, vid sidan av det strikta ansvaret som gäller enligt ellagen, i sin egenskap av innehavare av en starkströmsanläggning ansvarar enligt den allmänna principen om strikt ansvar för farlig verksamhet. Enligt Skanova omfattar detta ansvar även de kopparkablar som förstördes vid branden. Skanova har vidare hävdat att det gäller en tioårig preskriptionstid för ett sådant strikt skadeståndsansvar. Det strikta ansvar som Skanova grundat sin talan på sträcker sig alltså längre än det strikta ansvar som vid tidpunkten för branden gällde enligt ellagen. Ellevio har bestritt att det bär ett strikt ansvar, utöver vad som följer av ellagens bestämmelser, för de skador som omfattas av Skanovas käromål.

Motivet för det strikta skadeståndsansvaret enligt 10 kap. 1 § ellagen är att produktion och distribution av elektrisk ström anses som en farlig verksamhet (se prop. 1996/97:136 s. 81 f.). Skadeståndsregeln i ellagen ger således uttryck för den allmänna princip om strikt ansvar för farlig verksamhet som Skanovas talan grundas på. Den ansvarsgrund som Skanova åberopar bärs därmed upp av samma ändamålsskäl som det strikta inverkansansvaret enligt ellagen.

Det i ellagen föreskrivna strikta skadeståndsansvaret innebär att innehavaren av en starkströmsanläggning ansvarar på objektiv grund och alltså oberoende av vållande. För en skadelidande innebär detta en betydande fördel i förhållande till vad som gäller då innehavarens skadeståndsskyldighet prövas med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer och lagregler, bl.a. i fråga om kraven på utredning och bevisning. Vidare får den i 10 kap. 8 § ellagen föreskrivna tvååriga preskriptionstiden anses direkt betingad av det långtgående ansvar som vilar på innehavaren av en starkströmsanläggning.

En ordning som innebär att innehavaren av en starkströmsanläggning, utöver det lagstadgade inverkansansvaret, har ett strikt skadeståndsansvar även enligt oskrivna regler om sådant ansvar för farlig verksamhet, skulle få till följd att den skadelidande genom att åberopa dessa oskrivna regler kan kringgå ansvarsbegränsningarna enligt ellagen. Den skadelidande skulle alltså i så fall komma ifrån de begränsningar i det strikta ansvaret som anges i 10 kap. 1 § andra stycket ellagen och den tvååriga preskriptionstiden. Det finns inte stöd i ellagens förarbeten för att en sådan ordning är avsedd. Tvärtom tycks lagstiftaren ha förutsatt att den skadelidande är hänvisad till den allmänna culparegeln i skadeståndslagen när det lagstadgade strikta ansvaret inte gäller därför att preskription inträtt eller då det är fråga om elskador som inte omfattas av ansvarsregelns tillämpningsområde (jfr a. prop. s. 82 och prop. 1972:5 s. 486 ff.).

Mot bakgrund av de anförda får det anses att syftet med det lagreglerade strikta inverkansansvaret skulle förfelas om innehavaren av en starkströmsanläggning även ansvarar enligt den allmänna skadeståndsrättsliga principen om strikt ansvar för farlig verksamhet för en skada som omfattas av ellagen. I det sammanhanget kan noteras att skadeståndsbestämmelserna i ellagen överfördes till elsäkerhetslagen med enbart redaktionella ändringar. Det saknas därmed grund för Skanovas påstående om att det har skett en förskjutning i regelsystemet som inneburit att de bestämmelser i ellagen som begränsar innehavarens skadeståndsansvar har blivit obsoleta (jfr prop. 1972:5 s. 239).

Sammanfattningsvis får skadeståndsregeln i 10 kap. 1 § ellagen anses uttömmande reglera det strikta ansvar som gäller för den som innehar en starkströmsanläggning. Den allmänna principen om strikt ansvar för farlig verksamhet sträcker sig alltså inte längre än ellagens skadeståndsregler. Det innebär att Ellevio inte är skyldigt att ersätta Skanova för skador som orsakats av branden i september 2013 enligt den angivna grundsatsen. Som en följd av det har Ellevio inte heller något strikt ansvar för skadan på Skanovas kopparkablar.

Frågan om preskription

Eftersom Ellevio inte har något strikt ansvar för Skanovas skada, som inträffade för mindre än tio år sedan, aktualiseras inte frågan om preskription.

Skanova har bevisbördan för att skadan berodde på vårdslöshet

Skanova har i andra hand gjort gällande att Ellevio av oaktsamhet vållat den skada som Skanova drabbades av till följd av branden i september 2013. Enligt Skanova bör det presumeras att skadan beror på vårdslöshet på Ellevios sida och att det därför ankommer på Ellevio att exculpera sig.

Som utgångspunkt gäller att den som begär skadestånd på grund av culpa har att visa att omständigheterna är sådana att rätt till skadestånd föreligger (se t.ex. ”Hoppgropen” NJA 2021 s. 1050 p. 17). I vissa situationer, där bevisläget är sådant att den skadelidande saknar eller i praktiken har mycket begränsade möjligheter att säkra bevisning, kan emellertid bevisbördan placeras på ett annat sätt. Som tingsrätten angett finns det dock i detta fall inte skäl att avvika från huvudregeln om bevisbördans placering. Det ankommer därför på Skanova att visa att omständigheterna är sådana att Ellevio är skadeståndsskyldigt.

Ellevio ansvarar inte för ABB:s svetsning av starkströmskabeln

Skanova har hävdat att den svetsning av starkströmskabeln som ABB utförde år 2007 på uppdrag av Ellevio var bristfällig. Parterna är överens om att ABB intog en oberoende ställning i förhållande till Ellevio. Skanova har dock gjort gällande att Ellevio med stöd av 12 kap. 3 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar samt 4 och 5 §§ starkströmsförordningen (2009:22) haft förpliktelser som inte kan överlämnas till en självständig uppdragstagare och att Ellevio därför ansvarar för ABB:s arbete enligt principen om s.k. ”non-delegable duties”. Enligt Skanova ska det i det sammanhanget även beaktas att relationen mellan Skanova och Ellevio inte är strikt utomobligatorisk. Ellevio har bestritt Skanovas påståenden och anfört att ABB är en självständig uppdragstagare i förhållande till Ellevio och att saken rör utomobligatoriskt skadestånd.

Den som anlitar en självständig uppdragstagare svarar som huvudregel inte för dennes vållande. Om det i lag har angetts att någon ansvarar för en viss uppgift som typiskt sett är av stor betydelse för tredje man, kan det emellertid finnas skäl att avvika från denna princip. I sådana fall bör alltså uppdragsgivarens ansvar för att uppgiften fullgörs kvarstå även om uppgiften överlämnas till annan och innefatta även skada som beror på vållande hos en självständig uppdragstagare (se ”Gamla vägen” NJA 2019 s. 94 p. 28). Principen om ”non-delegable duties” är således erkänd i svensk rätt.

I 12 kap. 3 § förordningen om elektriska starkströmsanläggningar anges att det åligger den som innehar en starkströmsanläggning att själv fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet för människor, husdjur och egendom. Det innebär att innehavaren av en starkströmsanläggning har en form av kontrollansvar som, med hänsyn till anläggningens farlighet, typiskt sett är av stor betydelse för tredje man. Det förhållandet att innehavaren av anläggningen har ett kontrollansvar hindrar emellertid inte denne från att anlita en självständig uppdragstagare för att på eget ansvar utföra arbete på anläggningen. Ellevio har således inte i den nu aktuella situationen överlåtit sitt kontrollansvar till ABB. Inte heller reglerna i 4 och 5 §§ starkströmsförordningen, som trädde i kraft först den 1 juli 2010, har hindrat Ellevio från att år 2007 anlita en självständig uppdragstagare för att på eget ansvar utföra svetsarbete på anläggningen.

Det finns därför inte skäl att i detta fall avvika från huvudregeln om att den som anlitar en självständig uppdragstagare inte svarar för dennes vållande. Ellevio ansvarar således inte för eventuellt vållande hos de personer från ABB som utförde svetsarbeten på den aktuella kabeln år 2007. Varken det förhållandet att Ellevio och Skanova haft en dialog i vissa frågor som bl.a. rört arbeten i den aktuella försörjningstunneln eller det som Skanova i övrigt anfört leder till någon annan bedömning.

Frågan om Ellevio har underlåtit att vidta tillräckliga åtgärder

Utgångspunkter för aktsamhetsbedömningen

Skanova har gjort gällande att Ellevio agerat vårdslöst genom att underlåta att vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder avseende den aktuella starkströmskabeln. – – –.

Ellevio har bestritt att det förekommit någon skadeståndsgrundande oaktsamhet. En aktsamhetsbedömning ska därför göras. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till ett flertal omständigheter. I första hand får undersökas om det finns någon standard för handlandet i den aktuella situationen. En sådan standard kan finnas i författningar eller föreskrifter som utfärdats av myndigheter. Vidare tas normalt stor hänsyn till vad som är brukligt i den verksamhet där skadan har uppkommit. (Se ”Hoppgropen” p. 8.)

Rättsliga utgångspunkter

Utöver de rättsliga utgångspunkter som har redovisats i tingsrättens dom – – – kan följande tilläggas.

Innehavaren av en starkströmsanläggning har ett ansvar för anläggningens funktionalitet (se de vid branden gällande bestämmelserna i 9 kap. 1 § ellagen, 4 och 5 §§ starkströmsförordningen samt Elsäkerhetsverkets föreskrifter om hur elektriska starkströmsanläggningar ska vara utförda och allmänna råd om tillämpningen av dessa föreskrifter). Ansvaret innefattar bl.a. en skyldighet för innehavaren att utföra anläggningen enligt god elsäkerhetsteknisk praxis så att den ger betryggande säkerhet mot person- eller sakskada på grund av el samt att fortlöpande kontrollera att anläggningen uppfyller dessa krav. Detta ansvar tar sikte både på felaktigt utförda aktiva åtgärder och på underlåtna åtgärder i fråga om anläggningens skick.

Ansvaret för innehavaren av en starkströmsanläggning bör vid underlåtenhet bestämmas med hänsyn till det handlande som rimligen kan begäras av denne. Det får då betydelse vilken kännedom om brister i anläggningens funktionalitet, eller risker för sådana brister, som innehavaren har eller borde ha haft. Vid bedömningen av vilka brister som innehavaren borde känna till får beaktas dels anläggningens ålder och konstruktion, dels de särskilda förhållanden som kan ge upphov till brand, bl.a. förekomsten av iakttagbara brister i kablaget samt förekomsten av tidigare bränder och andra fel. (Jfr ”Grannhusets vattenskada” NJA 2021 s. 473 p. 18.)

Vid bedömningen av vilken farereducerande åtgärd som skäligen kan krävas, med beaktande av bl.a. kostnaden för den, måste hänsyn framför allt tas till arten och storleken av den skada som kan befaras. Om innehavaren inte vidtar rimliga åtgärder, ansvarar han eller hon för skador som uppkommer i omgivningen till följd av anläggningens brister. Starkströmsverksamhetens farlighet motiverar att kravet på åtgärder ställs högt. (Jfr ”Grannhusets vattenskada” p. 19 och 20.)

De beviskrav som normalt gäller i tvistemål ska som utgångspunkt tillämpas i mål om skadeståndsansvar. Den skadelidande behöver emellertid inte bevisa att ett visst handlande från innehavarens sida skulle ha förhindrat skadan. I stället bör det räcka med att den som lidit skada visar att det har funnits möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder som innehavaren hade kunnat vidta. Om den skadelidande gör det, måste innehavaren för att undgå ansvar visa att de åtgärder som den skadelidande har angett inte skulle ha hjälpt. (Jfr ”Grannhusets vattenskada” p. 21.)

Bedömningen i detta fall

Skanova har inte påstått att Ellevios anläggning varit utförd i strid med de specifika brandsäkerhetskrav som följer av tillämpliga föreskrifter. Skanova har vidare förklarat att det inte ifrågasätts att de brandsäkerhetsanordningar som fanns i försörjningstunneln vid tidpunkten för branden var funktionella.

När det gäller frågan om Ellevio borde ha vidtagit någon eller några av de ytterligare farereducerande åtgärder som Skanova har angett gör hovrätten följande bedömning.

Av utredningen framgår att branden uppstod till följd av att en kabelskarv i anläggningen överhettades. I rapporterna från FRECC och SINTEF anges att branden uppstod i kabelskarvens ledarsvets och att överhettningen med stor sannolikhet berodde på bristfälligt genomförd svetsning. Det har framkommit att ett flertal jordfel tidigare hade inträffat i den aktuella typen av kabel. Att skarvar utgör svaga länkar i ett kabelförband anges vidare i den s.k. Akalla-rapporten som upprättats av Statens energimyndighet. I rapporten sägs även att det finns en risk för jordfel eller kortslutning om en skarv inte blir tillfredsställande utförd.

Det har framkommit att det innan den ifrågavarande branden hade inträffat flera bränder i tunnlar till följd av skarvfel. Dessa bränder uppstod emellertid i äldre typer av kablar, av klart sämre brandspridningsklass än den kabel som brann i september 2013. Inget av de tidigare jordfelen i den aktuella typen av kabel orsakade brand. I SP-rapporten anges att materialet i den kabeln normalt sett inte borde kunna ge upphov till en sådan brand som inträffade i försörjningstunneln.

Skanova har inte visat att någon av de åtgärder som Ellevio enligt Skanovas mening borde ha vidtagit var brukliga inom den aktuella branschen vid tidpunkten för branden. Enligt J.L., som upprättat SP-rapporten, hade Ellevio inte anledning att i tiden innan branden vidta någon av de åtgärder som föreslås i rapporten. Det framgår även av utredningen att det skulle ha varit förenat med påtagliga praktiska problem samt stora kostnader för Ellevio att installera ett släcksystem med vattendimma eller sprinklers, installera ett DTS-mätningssystem eller gräva ner starkströmskablarna i kabelrännor. Vidare saknas det tillräckligt stöd för att IR-kameror skulle ha inneburit en lämplig farereducering.

Liksom tingsrätten anser hovrätten att installation av avskiljande obrännbara skivor i och för sig hade varit både möjlig och farereducerande. Som angetts har det emellertid inte framkommit vare sig att det vid den aktuella tiden var brukligt att installera sådana skivor i anslutning till kabelskarvar som var cadweld-svetsade eller att branden var förutsebar för Ellevio.

Sammantaget har Skanova inte visat att Ellevio har agerat vårdslöst genom att underlåta att vidta någon eller några av de farereducerande åtgärder som Skanova hänvisat till. Tingsrättens mellandom ska därför inte ändras.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens mellandom.

– – –

Högsta domstolen

Skanova Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle förklara att Ellevio AB är skyldigt att ersätta Skanova för dels den del av skadan som är hänförlig till förstörda kopparkablar, dels den övriga skada som Skanova drabbades av till följd av den brand som härjade i en försörjningstunnel mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm den 
24 september 2013.

Ellevio motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Hellner Kirstein, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s domskäl.

Vad målet gäller

6. Målet gäller särskilt frågan om skadeståndsansvar kan åläggas Ellevio på grund av en allmän skadeståndsrättslig princip om strikt ansvar för farlig verksamhet. Andra frågor i målet rör ansvar för självständiga uppdragstagare enligt en princip om non-delegable duties och ansvarsbedömningen vid påstådd oaktsam underlåtenhet rörande farlig elverksamhet.

Relevant reglering

Punkterna 7–9 motsvarar i huvudsak punkterna 3–5 i HD:s domskäl.

Fråga om strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer m.m.

10. Vid branden skadades dels kopparkablar, dels fiberkablar tillhörande Skanova. Det är ostridigt att ellagens skadeståndsregler i och för sig var tillämpliga såvitt gällde fiberkablarna men att så inte var fallet avseende kopparkablarna eftersom dessa omfattades av lagens undantag. Det är även ostridigt att en skadeståndstalan enligt ellagen inte var möjlig vid tiden för talans väckande eftersom den tvååriga preskriptionstiden löpt ut.

11. Skanova har i första hand gjort gällande att Ellevio har ett strikt ansvar för den skada som Skanova förorsakats genom branden enligt en allmän skadeståndsrättslig princip om strikt ansvar för den som bedriver farlig verksamhet. Ellevio har bestritt att ett sådant ansvar kan åläggas.

12. Sedan gammalt gäller att den som bedriver farlig verksamhet principiellt har ett strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten,
dvs. skadeståndsansvaret förutsätter inte att den ansvarsgrundande händelsen orsakats av vårdslöshet eller uppsåt. Det strikta ansvaret motiveras bl.a. av att höga krav på aktsamhet bör läggas på den som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet. (Se ”Den skadliga elen” p. 14.)

13. Regler om strikt ansvar finns i ett antal lagar såsom lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart och järnvägstrafiklagen (2018:181). I praxis har strikt ansvar också ålagts utan stöd i lag (se t.ex. ”Drefvikens fjärrvärme” NJA 1991 s. 720 och ”Monumentets gemensamhetsanläggning” NJA 2001 s. 368).

14. Produktion och handhavande av el har sedan länge ansetts förenat med avsevärda risker för betydande skador och utgöra farlig verksamhet. Redan i 1902 års ellag fanns därför en bestämmelse om strikt ansvar för person- eller sakskada orsakad av elektrisk ström från anläggningen, och även en regel om tvåårs preskriptionstid. Vid införandet av ellagen 1997 konstaterades att det fanns starka skäl att behålla principen om strikt ansvar (se prop. 1996/07:136 s. 81 f.).

15. Det anförda innebär att det kan sägas finnas en allmän skadeståndsrättslig princip om strikt ansvar för farlig elverksamhet. Frågan är då om en rätt till skadestånd kan göras gällande på sådan grund när det samtidigt finns en lagregel om strikt ansvar för sådan verksamhet.

16. En huvudregel inom skadeståndsrätten är att skadeståndsansvar kan föreligga enligt flera samtidigt tillämpliga regler, dvs. att reglerna är alternativa. En skadeståndsregel kan dock vara exklusivt tillämplig om detta följer av reglernas utformning eller syfte. (Se ”Den skadliga elen” p. 20 med hänvisningar. Jfr prop. 1972:5 s. 236 ff., 448 ff. och 484 ff.)

17. När det gäller regleringen av det strikta inverkansansvaret ger varken ordalydelsen i 10 kap. 1 § ellagen eller förarbetena stöd för att denna skulle vara exklusivt tillämplig. Det medför att nämnda bestämmelse som utgångspunkt inte kan anses utesluta ett strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Detsamma gäller för culpaansvar (dvs. ansvar för skada som vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet/oaktsamhet).

18. Skanova har anfört att strikt ansvar på åberopad grund även omfattar skadorna på kopparkablarna och att en tioårig preskriptionstid enligt allmänna regler gäller (jfr 2 § preskriptionslagen, 1981:130). Således görs gällande ett mer omfattande skadeståndsansvar enligt allmänna principer än det som följer av ellagen.

19. Som regel måste emellertid anses gälla att ett strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer för farlig elverksamhet inte sträcker sig längre än det som framgår av skadeståndsbestämmelserna i ellagen. Som skäl för det kan anföras följande.

20. Båda de nämnda ansvarsgrunderna motiveras av att elverksamhet typiskt sett är farlig. De bakomliggande ändamålsskälen är således i grunden desamma.

21. För en skadelidande innebär det en betydande fördel att kunna grunda en skadeståndstalan på strikt ansvar, dvs. på objektiv grund och oberoende av vållande, bl.a. i fråga om kraven på utredning och bevisning. Den tvååriga preskriptionstiden som föreskrivs i 10 kap. 8 § ellagen får anses direkt betingad av det långtgående ansvar som ålagts innehavaren av en starkströmsanläggning enligt 10 kap. 1 § ellagen.

22. En möjlighet att ålägga strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer för farlig elverksamhet utöver vad som följer av ellagen skulle innebära att en skadelidande skulle kunna kringgå de ansvarsbegränsningar som gäller enligt ellagen. Det finns inte stöd i förarbetena för att en sådan ordning varit avsedd. Tvärtom synes lagstiftaren ha förutsatt att en skadelidande är hänvisad till att grunda sitt skadeståndskrav på allmänna skadeståndsrättsliga regler om culpaansvar när det lagstadgade ansvaret inte gäller därför att preskription inträtt enligt 10 kap. 8 § ellagen eller då fråga är om elskador som inte omfattas av det strikta ansvaret enligt 10 kap. 1 § andra stycket ellagen (se prop. 1996/97:136 s. 82 och 180 samt prop. 1972:5 s. 484 ff., och särskilt s. 487 f., samt s. 625). Det finns inget som talar för att någon ändring i det avseendet, eller annars i sak, var avsedd när ellagens skadeståndsregler överfördes till elsäkerhetslagen (se prop. 2015/16:163, s. 52 f.).

23. Det sagda leder till slutsatsen att Ellevio inte kan åläggas strikt ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer för skador vare sig på fiberkablarna eller kopparkablarna. Skanovas skadeståndstalan kan således inte bifallas på den grunden. Talan kan dock grundas på culpaansvar för vilken gäller en tioårig preskriptionstid (se hänvisningar ovan i p. 17 och 21 samt prop. 1996/97:136 s. 184 f.).

Frågor rörande culpaansvar

24. Skanova har i andra hand gjort gällande att Ellevio av vårdslöshet har vållat den skada som Skanova drabbats av till följd av branden dels genom att svetsningen av ledarskarven på starkströmskabeln, som utfördes av ABB AB 2007, var utförd på ett bristfälligt sätt, dels genom att Ellevio underlåtit att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder.

Fråga om bevisbörda

25. Som utgångspunkt gäller att den som begär skadestånd har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att en rätt till skadestånd föreligger (se t.ex. ”Hoppgropen”, NJA 2021 s. 1050 p. 17). I vissa undantagsfall kan bedömningen i stället utgå från en presumtion om att skadan förorsakats genom vårdslöshet. I praxis har det ansetts motiverat bl.a. i fall där bevisläget är sådant att den skadelidande saknat eller haft mycket begränsade möjligheter att säkra bevisning (se t.ex. ”Kommunens oriktiga upplysning” NJA 2017 s. 824 och ”Gamla vägen” NJA 2019 s. 94 p. 30).

26. Omständigheterna kan i detta fall inte anses vara sådana att det finns skäl att, som Skanova påstått, presumera att skadorna uppkommit på grund av vårdslöshet och att det ankommer på Ellevio att bevisa motsatsen. Således ligger bevisbördan enligt huvudregeln på Skanova (se p. 36 nedan om bevisfrågor vid underlåtenhetsansvar).

Fråga om ansvar för självständiga uppdragstagare

27. Vad gäller påståendet om ansvar för vårdslöshet rörande svetsningen av ledarskarven har Ellevio invänt att arbetet utfördes av en självständig uppdragstagare och att Ellevio inte kan hållas ansvarigt enligt en princip om non-delegable duties som Skanova påstått.

28. Huvudregeln är att den som anlitar en självständig uppdragstagare inte svarar för dennes vållande. Om det i lag har angetts att någon ansvarar för en viss uppgift som typiskt sett är av stor betydelse för tredje man så kan det emellertid finnas skäl att avvika från denna princip. I sådana fall kvarstår alltså uppdragsgivarens ansvar för att uppgiften fullgörs även om uppgiften överlämnas till annan och innefattar även skada som beror på vållande hos en självständig uppdragstagare. (Se ”Gamla vägen” p. 28. Se även t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 12 uppl. 2023, avsnitt 9.8.2.) Principen om non-delegable duties kan således sägas vara etablerad i svensk skadeståndsrätt.

29. Skanova har hänvisat till 12 kap. 3 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar samt till 4 och 5 §§ starkströmsförordningen (2009:22). Den förstnämnda förordningen, som var tillämplig 2007, ersattes 2009 av den sistnämnda. Av bestämmelserna framgår i huvudsak att den som innehar en starkströmsanläggning har en skyldighet att fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet mot person- eller sakskada samt att säkerställa att arbeten som utförs på eller i anslutning till anläggningen sker på ett säkert sätt och av kompetenta personer (jfr 6 § elsäkerhetslagen som ersatt 2009 års förordning).

30. Av utredningen i målet har inte framkommit att Ellevio överlåtit sitt kontrollansvar till ABB eller att de regler som åberopats hindrat Ellevio från att anlita ABB som en självständig uppdragstagare för att på eget ansvar utföra svetsarbete på anläggningen.

31. Slutsatsen blir därför att Ellevio, i enlighet med huvudregeln, inte kan hållas ansvarigt för påstådd vårdslöshet vid svetsarbetet som utfördes av ABB 2007. Vad som anförts om att Skanova och Ellevio samverkat kring frågor om bl.a. arbeten i försörjningstunneln och säkerhet föranleder ingen annan bedömning. Därmed saknas anledning att pröva om svetsarbetet utförts på ett vårdslöst sätt.

Fråga om ansvar på grund av underlåtenhet att vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder: utgångspunkter för bedömningen

32. Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan. Regeln är utformad så att den i första hand avser den som genom aktivt handlade har vållat skadan; underlåtenhet att handla föranleder normalt inte ansvar.

33. Särskilda omständigheter kan emellertid undantagsvis medföra att det föreligger en handlingsplikt. Ansvaret avser då en skyldighet att undanröja eller begränsa risken för skada. I regel förutsätter en sådan handlingsplikt stöd i lag eller annan författning. Men även utan sådant stöd kan en handlingsplikt föreligga. Detta gäller främst när det finns en särskild anknytning eller närhet till skaderisken. (Se ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 21 f. och 38 ff., ”Hoppgropen” p. 13 ff. och ”Grannhusets vattenskada” NJA 2021 s. 473 p. 7.)

34. Innehavaren av en starkströmsanläggning har ett ansvar för anläggningens funktionalitet (se de vid tiden för branden tillämpliga bestämmelserna i 9 kap. 1 § ellagen, 4 och 5 §§ starkströmsförordningen samt Elsäkerhetsverkets föreskrifter om hur elektriska starkströmsanläggningar ska vara utförda). Ansvaret tar sikte både på felaktigt utförda aktiva åtgärder och på underlåtna åtgärder i fråga om anläggningens skick.

35. Det krävs att innehavaren av starkströmsanläggningen har vidtagit de kontroller och åtgärder som följer av lag eller annan författning och som för övrigt vid en objektiv bedömning framstår som skäliga. Vid bedömning av vilka åtgärder som skäligen borde ha vidtagits får hänsyn framför allt tas till arten och storleken av de skador som kan befaras uppkomma eller har uppkommit. Hänsyn får även tas till de kostnader och svårigheter i genomförandet som skademotverkande åtgärder kan komma att medföra. Verksamhetens farlighet motiverar att kravet på åtgärder ställs förhållandevis högt. (Jfr ”Landskronabranden” p. 21 och ”Grannhusets vattenskada” p. 19 f.)

36. Ansvaret för innehavaren av en starkströmsanläggning bör vid underlåtenhet bestämmas med hänsyn till det handlande som rimligen kan begäras av innehavaren. Det får då betydelse vilken kännedom om brister i anläggningens funktionalitet, eller risker för sådana brister, som innehavaren har eller borde ha haft. Vid bedömning får bl.a. beaktas anläggningens ålder och konstruktion samt de särskilda förhållanden som kan medföra risk för fel och skada t.ex. på grund av brand. (Jfr ”Grannhusets vattenskada” p. 18.)

37. Om innehavaren inte vidtar skäliga åtgärder ansvarar denne för skador som uppkommer till följd av anläggningens brister på grund av s.k. oaktsam underlåtenhet (jfr a. p. 20).

38. Som utgångspunkt tillämpas samma principer för bevisbörda (jfr p. 21 ovan) och beviskrav oavsett om skadeståndsansvar görs gällande på grund av aktivt handlande eller på grund av underlåtenhet. I regel ska de beviskrav som normalt gäller i tvistemål tillämpas. Det betyder i ett fall som förevarande att det är den skadelidande som har bevisbördan för att skadorna beror på brister i starkströmsanläggningen. I fråga om beviskrav behöver dock den skadelidande inte visa att ett visst handlade från innehavaren av anläggningen skulle ha förhindrat skadan. Det räcker att det visas att det funnits möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder som innehavaren kunnat vidta. Om den skadelidande gör det måste innehavaren, för att undgå ansvar, visa att de åtgärder som skadelidande har angett inte skulle ha hjälpt. (Jfr ”Landskronabranden” p. 42 f. och ”Grannhusets vattenskada” p. 21.)

Fråga om ansvar på grund av underlåtenhet att vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder: bedömningen i detta fall

Punkterna 39–47 motsvarar i huvudsak hovrättens bedömning i denna del.

48. Sammanfattningsvis kan Skanova inte anses ha visat att Ellevio borde ha vidtagit angivna farereducerande åtgärder. Således har inte visats att Ellevio agerat vårdslöst genom att ha underlåtit att vidta någon eller några av dessa åtgärder. Ellevio kan därmed inte åläggas skadeståndsansvar för oaktsam underlåtenhet.

Slutsats i målet – – –

49. Den sammantagna slutsatsen av bedömningen i målet är att hovrättens dom inte ska ändras utan att domslutet ska fastställas.

– – –

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Dag Mattsson, referent, Jonas Malmberg, Christine Lager och Anders Perklev) meddelade den 23 december 2024 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. En brand bröt ut i en försörjningstunnel mellan Vanadislunden och Tegnérberget i centrala Stockholm den 24 september 2013. Branden uppstod i en starkströmskabel som tillhörde Ellevio. Vid branden skadades bl.a. Skanovas kablar som också fanns inne i tunneln, såväl kopparkablar som fiberkablar. Enligt vidtagna utredningar hade branden orsakats av varmgång i en ledarskarv på starkströmskabeln. Detta hade resulterat i en kortvarig ljusbåge med mycket hög effekt. Strömmen slogs av automatiskt efter 70 millisekunder, men branden kunde inte undvikas.

2. I tingsrätten yrkar Skanova att Ellevio ska förpliktas att betala drygt 9,8 miljoner kr i ersättning för de skador som bolaget orsakades i branden. Tingsrätten beslutade att i mellandom pröva om Ellevio är ersättningsskyldigt gentemot Skanova för förstörda kopparkablar och övrig skada. Tingsrätten besvarade den frågan nekande. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

Strikt skadeståndsansvar enligt ellagstiftningen

3. Den skadeståndsrättsliga utgångspunkten är enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen att ersättningsskyldighet för sakskada förutsätter vållande genom uppsåt eller vårdslöshet. Undantag gäller om något annat är särskilt föreskrivet eller följer av allmänna skadeståndsrättsliga regler.

4. Särskilda föreskrifter om skadeståndsansvar fanns vid tiden för branden i ellagen (1997:857). Enligt 10 kap. 1 § första stycket är innehavaren av en starkströmsanläggning ansvarig för sakskada som har orsakats genom inverkan av el från anläggningen, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser. I paragrafens andra stycke anges vissa undantag från detta strikta ansvar, bl.a. om skadan har skett på en annan elektrisk anläggning. I 8 § finns en särskild preskriptionsregel, enligt vilken det i 1 § första stycket föreskrivna ansvaret preskriberas om talan om ersättning inte väcks inom två år från det att skadan inträffade. Numera finns motsvarande bestämmelser i 28 och 35 §§ elsäkerhetslagen (2016:732). Lagändringen saknar dock betydelse för de frågor som berörs i målet (se ”Den skadliga elen” NJA 2020 s. 807 p. 10, jfr prop. 2015/16:163 s. 39 f. och 52 f.).

5. Handhavande av elektrisk kraft innebär avsevärda risker för betydande skador. Ellagstiftningen utgår från synsättet att farlig verksamhet av detta slag bör kräva en hög grad av aktsamhet och vara förenat med ett långtgående och strikt ansvar. Ett strikt ansvar har funnits föreskrivet för elverksamhet alltsedan 1902 års ellag, balanserat med en preskriptionstid på två år. Som förebild för ansvaret i 1902 års ellag tjänade 1886 års järnvägsansvarighetslag, som hade motsvarande reglering. (Se NJA II 1904 s. 36 f. och 57 samt bl.a. SOU 1995:108 s. 173 f., prop. 1996/97:136 s. 81 f. och ”Den skadliga elen” p. 14 och 15.)

Strikt skadeståndsansvar enligt allmän grundsats?

6. I målet är det ostridigt att Ellevios ansvar enligt 10 kap. 1 § ellagen är preskriberat och att det ansvaret inte heller gäller i fråga om de skadade kopparkablarna, eftersom dessa faller in under undantaget i paragrafens andra stycke. Skanova har i stället hävdat att Ellevio har ett strikt ansvar för alla de orsakade skadorna enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och att detta ansvar följer den generella preskriptionstiden på tio år.

7. Det står klart att föreskrifterna om strikt ansvar med kort preskriptionstid i ellagstiftningen inte hindrar att skadeståndsansvar kan göras gällande på grund av vårdslöshet och att det ansvaret är förenat med en preskriptionstid på tio år. Men frågan är alltså om det vid sidan av ellagstiftningens strikta ansvar också kan föreligga ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för den omtvistade händelsen. Skanova har hänvisat till att det rör sig om farlig verksamhet och att detta enligt vedertagna principer motiverar ett strikt ansvar för Ellevio.

8. Som framgår av det föregående är den skadeståndsrättsliga utgångspunkten att utomobligatorisk ersättningsskyldighet förutsätter vårdslöshet. I svensk rätt har strikt ansvar vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning och då på avgränsade områden där det har visat sig finnas särskilt påtagliga skaderisker, bl.a. sedan länge genom ellagstiftningen. En viss utveckling har skett också i rättspraxis, även
om domstolarna har varit försiktiga med att gå utanför det traditionella culpaansvaret. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet kan inte sägas ha blivit erkänd i rättspraxis. Ett strikt ansvar har fastställts framför allt i situationer som ligger nära grannelagsförhållanden och det miljöskaderättsliga området (se ”Drefvikens fjärrvärme” NJA 1991 s. 720 och ”Monumentets gemensamhetsanläggning” NJA 2001 s. 368).

9. Ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för de i målet orsakade skadorna, med en tioårig preskriptionstid, skulle få motiveras av den elektriska kraftens inneboende farlighet. Det är samtidigt just detta ändamål som ligger bakom det strikta ansvar som under lång tid har föreskrivits i ellagstiftningen. Det finns därför inte något utrymme att, utöver det av lagstiftaren bestämda och avgränsade ansvaret i ellagstiftningen, genom rättstillämpningen fastställa ett längre gående strikt ansvar. Ellagstiftningen får i detta avseende uppfattas som en uttömmande reglering (jfr däremot ansvaret för militärövning enligt ”Ljudbangen i Falkenberg” NJA 1983 s. 836).

Ansvar för självständig uppdragstagares vårdslöshet?

10. Skanova har i andra hand gjort gällande att Ellevio är skadeståndsansvarigt på grund av ABB:s vårdslöshet. Skanova har hävdat att en svetsning i anslutning till starkströmskabeln, som ABB utförde 2007 på uppdrag av Ellevio, var bristfällig och att detta vållade branden. Parterna är överens om att ABB intog en oberoende ställning i förhållande till Ellevio. Enligt Skanova har det här emellertid handlat om skyldigheter som inte kan överlämnas till en självständig uppdragstagare och Ellevio har därför ett skadeståndsansvar för vårdslöst utfört arbete med en tioårig preskriptionstid.

11. Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Med arbetstagare likställs den som för annans räkning utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande (6 kap. 5 §). Det är alltså fråga om ett ansvar som inte bygger på egen vårdslöshet utan som gäller för annans vållande. Bakom detta principalansvar ligger bl.a. uppfattningen att ett ansvar för medhjälparens vårdslöshet är motiverat eftersom medhjälparen under arbetets utförande står i beroendeförhållande till den ansvarige och i viss grad är underkastad dennes direktiv, kontroll och övervakning.

12. Däremot gäller vid utomobligatoriskt skadestånd inte något generellt lagstadgat ansvar av detta slag för en självständig uppdragstagare, t.ex. en anlitad entreprenör som utför arbete för annans räkning. Detta får anses ha varit den grundläggande ståndpunkt som sedan länge har intagits också i rättstillämpningen (se t.ex. ”Snöskottningen på S:t Görans sjukhus” NJA 1947 s. 23), även om vissa enskilda fall har bedömts annorlunda.

13. I arbetet med skadeståndslagen tog Skadeståndskommittén upp frågan om att utsträcka principalansvaret genom lagstiftning till att omfatta även försummelser av självständig medhjälpare; det skulle i så fall gälla speciella förpliktelser som olika föreskrifter ålägger bl.a. näringsidkare vid handhavande av farliga ämnen och liknande. En utvidgning av ansvaret skulle enligt kommittén underlätta att sådana föreskrifter verkligen efterlevs. Det bedömdes också ha försäkringsmässiga fördelar. Förslaget genomfördes dock inte. Enligt vad som anfördes i propositionen skulle en sådan utvidgning av principalansvaret utgöra en nyskapelse som inte gav några reella fördelar utan i stället vara svårtillämpad och påverka föreliggande försäkringsförhållanden. Det påpekades dock att denna inställning i fråga om lämpligheten av lagstiftning inte var avsedd att
lägga hinder i vägen för domstolarna att genom sin rättstillämpning vidareutveckla grundsatser om ett utsträckt principal­ansvar i situationer där de kan finna det sakligt och rättspolitiskt motiverat. (Se SOU 1964:31 s. 46 f. och prop. 1972:5 s. 219 f.)

14. En sådan utvidgning av principalansvaret gjordes i rättsfallet ”Gamla vägen” NJA 2019 s. 94. Där framhölls att den som anlitar en självständig uppdragstagare som huvudregel inte svarar för dennes vållande. Om det i lag har angetts att ett visst rättssubjekt ansvarar för en viss uppgift som typiskt sett är av stor betydelse för tredje man, så kan det enligt rättsfallet emellertid finnas skäl att avvika från denna princip. En bostadsrättsförenings ansvar i fråga om riktigheten i en lägenhetsförteckning bedömdes därmed kvarstå även efter det att arbetet med att sköta förteckningen hade överlämnats till annan och innefatta också skada som berodde på en självständig uppdragstagares vållande. Ansvaret motiverades av att det enligt lag är föreningens styrelse som ska föra förteckningen och att föreningen måste ha det yttersta ansvaret för att förteckningen är korrekt, eftersom de där angivna uppgifterna är av stor vikt för andra. (Se p. 27 och 28 i rättsfallet.)

15. För den situation som ska bedömas i detta mål finns det emellertid inte skäl som motiverar att det i rättstillämpningen görs avsteg från den skadeståndsrättsliga grundsatsen att principalansvar inte gäller för självständig uppdragstagare. Det kan konstateras att skadeståndsreglerna i ellagen innebär att innehavaren av en starkströmsanläggning, inom den ram som följer av det där föreskrivna strikta ansvaret, kan bli skyldig att ersätta även skada som orsakas av en självständig uppdragstagare. Någon grund för att i rättstillämpning utsträckta detta av lagstiftaren bestämda ansvar finns inte. Vid detta förhållande kan inte den omständigheten att Ellevio har haft ett författningsbaserat tillsynsansvar över elanläggningen leda till annan bedömning; någon tillräckligt preciserad förpliktelse till skydd för utomstående kan inte heller härledas ur dessa föreskrifter. Det ska tilläggas att den i målet förebringade utredningen inte ger stöd för att ABB har handlat vårdslöst vid svetsningen.

Ansvar för egen vårdslöshet genom underlåtenhet?

16. Skanova har även gjort gällande att Ellevio är skadeståndsskyldigt på grund av egen vårdslöshet genom att brista i erforderliga säkerhetsåtgärder. Det ligger på Skanova att bevisa att Ellevio har vållat skadorna på detta sätt. På de av hovrätten angivna skälen är det inte bevisat att Ellevio har varit vårdslöst genom att underlåta att vidta de farereducerande åtgärder som Skanova hänvisat till.

Slutsats

17. Slutsatsen är därmed att hovrättens domslut ska fastställas.

– – –

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Dag Mattsson, tillade för egen del följande.

Utgångspunkten i ett inomobligatoriskt förhållande är att det föreligger skadeståndsansvar för en anlitad medhjälpares vårdslöshet, även om denne har haft ett självständigt uppdrag. Ansvaret bygger närmast på oskrivna regler om tillräknande, medhjälparens vårdslöshet tillräknas kontrahenten i skadeståndsrättsligt avseende och ansvaret härleds ur dennes åtagande gentemot den andra kontrahenten. Detta skadeståndsansvar brukar förklaras med hänvisning till det stränga krav på tillit som måste bära upp ett avtalsförhållande. Utomobligatoriskt, när kontrahenternas mellanhavande inte utgår från ett avtal eller ensidigt löfte, anses den allmänna principen däremot vara att något ansvar inte finns för en självständig medhjälpares vårdslöshet.

Det är emellertid svårt att hålla en alltför stram åtskillnad mellan inomobligatoriskt och utomobligatoriskt ansvar. Ett skadeståndsansvar för självständig medhjälpares vårdslöshet framstår som sakligt berättigat också för en situation som inte når upp till men som ligger nära de inomobligatoriska fallen och där ett motsvarande starkt tillitsintresse gör sig gällande. I lagförarbetena, i vilka frågan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för självständig medhjälpare lämnades åt rättstillämpningen, konstateras att de här aktuella skadefallen ur flera synpunkter är jämförliga med dem där någon har brustit i avtalsförpliktelse att utföra viss åtgärd och enligt inomobligatoriska regler i förhållande till sin medkontrahent svarar även för självständig medhjälpare (se SOU 1964:31 s. 49).

Visserligen förekommer det då inte något som i strikt mening är ett bindande åtagande gentemot den skadelidande. Ett utomobligatoriskt ansvar för självständig medhjälpare synes ändå som principiellt motiverat i en situation där vissa stränga aktsamhetskrav har lagts på någon i dennes särskilda egenskap och omständigheterna också i övrigt är sådana att den skadelidande har rätt att förlita sig på att denne själv svarar gentemot den skadelidande för att de iakttas. I praktiken rör det sig huvudsakligen om författningsbaserade aktsamhetskrav för att hindra betydande skaderisker som är tydligt avsedda att skydda just den skadelidandes säkerhet, men aktsamhetsföreskrifter av detta slag kan också följa av avtal.

Som framgår av domen är förhållandena i detta mål dock inte sådana att det finns skäl att avvika från den allmänna principen.

[*] NJA 2020 s. 807 (red:s anm.).