Referat

Eksjö tingsrätt

T.R. förde vid Eksjö tingsrätt den talan mot Nässjö kommun som framgår av tingsrättens dom. Hon väckte talan mot kommunen i december 2021.

Tingsrätten (rådmännen Ulf Ljungdahl, referent, och Erik Handmark samt tingsfiskalen Gottfrid Abresparr) anförde i mellandom den 20 juni 2022 följande.

YRKANDEN M.M.

T.R. har yrkat att tingsrätten ska förplikta Nässjö kommun att till henne utge 300 000 kr avseende skadestånd, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 250 000 kr från den 3 mars 2020 till och med dag för delgivning av stämning (den 17 december 2021) och på 300 000 kr från dag för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Nässjö kommun har bestritt yrkandet. Inget belopp har vitsordats. Ränteberäkningen har vitsordats från 30 dagar efter delgivning av stämningsansökan.

VAD MÅLET GÄLLER

T.R. har som grund för sitt skadeståndskrav angett att hon under tiden den 13 september 1973 till den 7 december 1974 genom beslut av kommunen enligt dåvarande barnavårdslagen var placerad i fosterhem, att hon under den tiden utsattes för bl.a. sexuella övergrepp av fosterhemspappan samt att kommunen försummade sitt tillsynsansvar.

Nässjö kommun har bestritt att den försummat sitt tillsynsansvar. Kommunen har också invänt att eventuellt krav är preskriberat.

Tingsrätten har beslutat att pröva frågan om preskription genom mellandom.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN I PRESKRIPTIONSFRÅGAN

T.R.

Enligt 2 § första stycket preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten. Traditionellt sett har man utgått ifrån att en skadeståndsfordran tillkommer med det första rättsfaktumet, det vill säga den skadegörande handlingen. Principen om den skadegörande handlingen som startpunkt för preskriptionsfristen är dock inte en för alla fall gällande princip för fastställande av när en fordran ska anses ha tillkommit. T.R. menar att hennes krav inte är preskriberat eftersom en tillämpning av sedvanliga svenska preskriptionsprinciper kommer i konflikt med hennes rättigheter enligt Europakonventionen. Sådana principer, om de skulle tillämpas i hennes fall, står även i strid med HD:s praxis. Eftersom T.R. aldrig har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel med anledning av Nässjö kommuns överträdelser av Europakonventionen är det i detta fall inte möjligt, det är till och med rättsstridigt, att använda sig av de sedvanliga svenska preskriptionsprinciperna.

I avsaknad av rättsmedel i enlighet med artikel 13 i Europakonventionen har T.R. befunnit sig i en situation av rättslöshet och skyddslöshet i många år. Att låta preskriptionsfristen löpa under perioden då hon inte hade några rättsliga förutsättningar att göra sin fordran gällande innebär att hennes rättighet enligt artikel 13 blir illusorisk. Om hennes fordran skulle vara preskriberad fråntas hon för alltid möjligheten att få upprättelse för överträdelserna av hennes mänskliga rättigheter genom en domstolsprövning. För att inte nya konventionsbrott ska begås är det därför viktigt att i detta fall särskilt beakta partsförhållandena, de bakomliggande omständigheterna för T.R:s fordran, Sveriges konventionsförpliktelser samt vad både Europadomstolen och HD uttalat i frågan om preskription. Den avgörande frågan är således huruvida det kan anses förenligt med såväl svensk rätt som Europakonventionen att en skadeståndsfordran mot det allmänna, i detta fall Nässjö kommun, på grund av konventionsbrott preskriberas innan den skadelidande har haft rättsliga förutsättningar att med framgång göra en sådan fordran gällande. T.R. har aldrig haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. Sverige, som fördragsslutande stat, ansvarar för att Europakonventionen efterlevs inom dess territorium. Sverige är således förpliktigat att avhålla sig från handlingar som inkräktar på en persons rättigheter, och måste också enligt artikel 13 se till att effektiva rättsmedel finns att tillgå inför en nationell myndighet vid överträdelser av Europakonventionen.

De krav som ställs för att ett rättsmedel ska anses vara effektivt har preciserats i en rad avgöranden från Europadomstolen. Det räcker exempelvis inte att det formellt sett finns ett rättsmedel i det nationella systemet, utan det måste även vara användbart i praktiken. Det måste finnas en reell möjlighet för den klagande parten att utnyttja rättsmedlet och det måste finnas rimliga chanser till framgång (se t.ex. Vukovic m.fl. mot Serbien, dom av den 25 mars 2014 och McFarlane mot Irland, dom av den 10 september 2010). I McFarlane mot Irland tog Europadomstolen upp flera omständigheter till varför det omstridda rättsmedlet i det fallet inte ansågs effektivt. En sådan omständighet var att det förelåg osäkerhet beträffande tillgängligheten av det föreslagna rättsmedlet då det aldrig hade åberopats tidigare, även om det i teorin varit tillgängligt i 25 år. Rättsmedlet hade förmodligen inte heller varit tillgängligt på grund av eventuell rättslig immunitet.

Europadomstolen har framhållit att det åligger den fördragsslutande staten att visa på fall där rättsmedlet i liknande situationer använts med framgång (se t.ex. Kudla mot Polen, dom av den 26 oktober 2000 och O’Keefe mot Irland, dom av den 28 januari 2014). Effektiviteten av rättsmedlet måste dessutom etableras i relation till den relevanta perioden, då efterföljande utveckling av lagstiftningen eller praxis inte anses vara tillräckligt (se t.ex. Khider mot Frankrike, dom av den 9 oktober 2009 och Ramirez Sanchez mot Frankrike, dom av den 4 juli 2006). Europadomstolens praxis har inneburit en utmaning för den svenska lagstiftaren och rättstillämparen. Eftersom lagstiftaren inte anpassade den svenska ordningen till europarättens krav utvecklade HD från 2005 och framåt nya rättsprinciper om en rätt till ersättning för ideell skada vid överträdelser av Europakonventionen i syfte att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt artikel 13. Dessa principer har sedan under cirka femton år utvecklats successivt varför det inte har gått att enbart hänvisa till ett enskilt rättsfall för att skapa sig en klar bild av rättsläget. I NJA 2012 s. 1038 uttalade HD exempelvis att det åligger domstolarna att vid sin tillämpning av konventionen som svensk lag tolka och precisera dess artiklar så att enskilda ges rättigheter som är längre gående än vad som följer av konventionen och Europadomstolens hittillsvarande praxis. Anledningen till en sådan skyldighet var att successivt minska behovet av en tillämpning av Europadomstolens praxis.

Mot bakgrund av denna redogörelse framgår att T.R. inte hade några rättsliga förutsättningar att med framgång kräva Nässjö kommun på skadestånd på grundval av Europakonventionen under den tid preskriptionsfristen löpte enligt det första rättsfaktumets princip. En tillämpning av preskriptionsprinciperna står i konflikt med Europakonventionen. Som T.R. utförligt redovisat har hon inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel, vilket strider mot Sveriges förpliktelse enligt artikel 13 i Europakonventionen. En tillämpning av den första skade­görandehandlingens princip medför att T.R:s fordran preskriberas innan hon haft en rättslig möjlighet att göra sin fordran gällande. Preskriptionsprinciperna urholkar således hennes rättigheter enligt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, då hon fråntas rätten till en domstolsprövning av Nässjö kommuns överträdelser och då rätten till ersättning för konventionsöverträdelser blir illusorisk i hennes fall. Om T.R., genom preskriptionsinstitutet, ska bära konsekvenserna av att hon inte har haft några effektiva rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen kan man vidare fråga sig hur detta förhåller sig till att Europakonventionen är ett förpliktande instrument för Sverige till förmån för den enskilde. Konflikten mellan tillämpningen av det första rättsfaktumets princip och T.R:s konventionsrättigheter är reell. Mot bakgrund av denna uppenbara konflikt är det här behövligt att uppmärksamma att även preskriptionslagen då ska tolkas konventionskonformt. Detta innebär att den begränsning som principen innebär ifråga om när hennes fordran ska anses ha uppstått ska bortfalla i detta fall.

Preskriptionsfristens början ska i stället sammanfalla med tidpunkten för när hon har haft en reell möjlighet att göra sin fordran gällande mot Nässjö kommun. Att vissa situationer kräver ett avsteg från principen om det första rättsfaktumets princip har konstaterats av HD just med hänvisning till att rätten till ersättning annars blir illusorisk. NJA 2018 s. 103 är vägledande för preskriptionsfrågan i detta fall. Som tidigare anförts har den senaste rättsutvecklingen gällande de mänskliga rättigheterna satt frågan om ersättning för det allmännas kränkningar av dessa rättigheter i centrum. Denna utveckling har även påverkat preskriptionsreglerna, särskilt genom NJA 2018 s. 103, vilket avgörande enligt T.R. ska tillämpas i hennes fall för att bestämma tidpunkten för preskriptionsfristens början.

I NJA 2018 s. 103 prövade HD frågan om tidpunkten för när en skadeståndsfordran mot staten preskriberades på grund av Skatteverkets felaktiga avregistrering av ett svenskt medborgarskap. Det som gjorde att preskriptionsfrågan aktualiserades var att rättighetskränkningen pågick från slutet av 1980-talet till 2013. HD konstaterade inledningsvis att en tillämpning av de sedvanliga preskriptionsprinciperna i fallet medförde att rätten till ersättning kunde bli illusorisk då det var först genom NJA 2014 s. 323 som det uppkom en möjlighet att få skadestånd på grundval av överträdelser av regeringsformen (2 kap. 7 §). Ett ersättningsanspråk som hade framställts innan HD:s avgörande från 2014 hade helt enkelt ogillats: ”En sådan tillämpning kan bl.a. innebära att den enskilde, för att undvika att preskription inträder, måste vidta åtgärder som i ljuset av rådande praxis och myndigheternas agerande med fog kan bedömas vara utsiktslösa.” (p. 14). HD fann vidare att det fanns anledning att se annorlunda på preskriptionsintressena ifråga om skadeståndskrav mot det allmänna: ”När det gäller en fordran som riktar sig mot staten och som grundar sig på en överträdelse av en för den enskilde så central och grundläggande rättighet som medborgarskapet utgör /…/, gör sig emellertid de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte gällande med någon egentlig styrka. Vid sådana skadeståndsfordringar måste gäldenärsintressena ses som underordnade den enskildes intresse av att ha en reell möjlighet att göra fordran gällande innan den går förlorad. Inte heller kan de allmänna intressena bakom preskriptionsinstitutet (t.ex. intresset av bevisbegränsning och avveckling av skuldförhållanden) anses tala för preskription med någon särskild styrka.” (p. 16). Därför fann HD att preskriptionsfristen i den i målet aktuella situationen inte skulle börja löpa förrän det funnits en verklig möjlighet för käranden att göra sin fordran gällande.

I fallet uttalar HD således en princip för bedömningen av hur och när en preskriptionsfrist ska anses börja löpa när motparten är det allmänna, kravet avser ersättning för överträdelse av en för individen grundläggande och central rättighet liksom när rätten till ersättning annars riskerar att bli illusorisk. T.R. menar att de i rättsfallet fastställda principerna för bedömningen av preskriptionsfristen är vägledande även vid en skadeståndsfordran på grund av konventionsöverträdelser.

HD:s skrivning ”när det gäller en fordran som riktar sig mot staten och som grundar sig på en överträdelse av en för den enskilde så grundläggande och central rättighet” indikerar att bedömningen av huruvida en rättighet är central och grundläggande ska ske ur den enskildes perspektiv. Man kan härvid konstatera att de rättigheter som återfinns i artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen även regleras i 2 kap. RF, och är lika grundläggande och centrala för den enskilde som den i rättsfallet gällande rätten till medborgarskap.

I den proposition som föregick inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt konstaterades att regeringsformens reglering av fri- och rättigheterna till stor del var ”utformad med Europakonventionen som inspirationskälla” och att konventionens regler var ”av sådan vikt att de normalt hade sin plats i en grundlag” (se prop. 1993/94:117 s. 65 f.). På grund av lagtekniska skäl inkorporerades dock Europakonventionen inte i regeringsformen eftersom en sådan inkorporering hade lett till en dubbelreglering på grundlagsnivå av vissa rättigheter. Vidare markerar bestämmelsen i 2 kap. 19 § RF, avseende förbud mot lagstiftning i strid med Europakonventionen, att konventionen har en särskild betydelse och särställning i svensk rätt och i regeringsformen. Detta innebär alltså att grundlagsskyddet i 2 kap. RF och Europakonventionens skydd motsvarar och kompletterar varandra. Skyddet för fri- och rättigheterna i 2 kap. RF och Europakonventionen avses vara kumulativ och möjliggöra för medborgaren att åberopa ”den regel som i varje given situation ger honom det starkaste skyddet” (se prop. 1993/94:117 s. 39).

Med hänsyn till ovanstående redovisning, bl.a. de centrala likheterna mellan omständigheterna i NJA 2018 s. 103 och T.R:s fall, anser hon att de principer som HD uttalat i rättsfallet är vägledande även i hennes fall. Som redovisats ovan ger HD:s principiella ställningstagande i NJA 2018 s. 103 vägledning för preskriptionsfristens beräkning även i detta fall. Den ordning som HD nu har fastställt ska gälla vid denna typ av skadeståndsfordringar mot det allmänna innebär även en nyanserad och därmed balanserad hantering av preskriptionsinstitutets funktion och syften. Den fastställda ordningen är även rimlig eftersom den beaktar den enskildes intresse av att ha en reell möjlighet att kräva ersättning på grund av det allmännas överträdelser av centrala och grundläggande rättigheter.

De principer som HD fastställt i NJA 2018 s. 103 står även i överensstämmelse med Europakonventionens krav. Med utgångspunkt i NJA 2018 s. 103 blir frågorna i T.R:s fall således, för det första, vad en ”reell möjlighet” kan anses utgöra och för det andra vid vilken tidpunkt T.R. kan anses ha eller haft en sådan ”reell möjlighet” att göra sin fordran mot Nässjö kommun gällande. Exempelvis motsvaras artikel 2 Europakonventionen av 2 kap. 4 § RF; artikel 3 av 2 kap. 5 § RF, artikel 5 EKMR av 2 kap. 8 § RF; artikel 8 EKMR av 2 kap. 6 § RF osv…

Eftersom Europakonventionen avser att skydda de universella grundläggande och centrala mänskliga rättigheterna inom medlemsstaternas territorium utan distinktion av medborgarskap är rätten till medborgarskap prima facie inte en angelägenhet för konventionen. Med hänvisning till Europadomstolens praxis beträffande artikel 8 EKMR är det ändock fullt tänkbart att en sådan talan skulle kunna beivras med stöd av denna artikel. Enligt NJA 2018 s. 103 (p. 18) finns det ”inget givet svar på frågan om när det kan anses ha funnits en reell möjlighet att göra en fordran av denna typ gällande. Därmed finns heller inget givet svar på frågan om när preskriptionsfristen bör börja löpa.” Uttalandet indikerar att bedömningen ska göras utifrån vad som anses vara rimligt i varje enskilt fall. HD skriver (p. 19) vidare att ”en möjlighet är att beräkna preskriptionstiden utifrån den tidpunkt då den enskilde haft rimligt goda skäl att utgå ifrån att skadan är ersättningsgill”.

Med denna utgångspunkt skulle det kunna anses vara näraliggande att knyta preskriptionstidens start till dagen för HD:s avgörande i ”Medborgarskapet I”. HD fann emellertid att det måste anses principiellt olämpligt att på detta sätt knyta preskriptionstidens början till utvecklingen av rätten i domstolspraxis. HD resonerade därför vidare (p. 20) att en annan möjlighet är att utgå vid vilken den felaktiga uppgiften korrigerades. Vid denna tidpunkt kommer den enskilde inte längre att behöva begära, eller föra talan om, ersättning i strid med ett beslut som inom ramen för rättsordningen upprätthålls av myndigheterna (jfr p. 14). Den enskilde måste då – oaktat att det kan vara mer eller mindre osäkert om vederbörande har rätt till skadestånd – anses ha en reell möjlighet att göra sin fordran gällande (jfr p. 17).

Mot denna bakgrund finns skäl att låta preskriptionstiden, när det gäller fordringar av det slag det nu är fråga om, börja löpa vid den tidpunkt då den felaktiga uppgiften korrigeras. Detta är i sak detsamma som att preskriptionsti­den suspenderas under den tid överträdelsen pågår. HD:s uttalande att det är principiellt olämpligt att knyta en preskriptionsfrist till utvecklingen av rätten i praxis medför, vilket HD även fann i relation till sitt tidigare avgörande år 2014, att tidpunkten för något av HD:s tidigare avgöranden före NJA 2018 s. 103 inte är relevant ifråga om bestämmande av preskriptionsfristens början. Frågan är då i T.R:s fall, när inföll ”den tidpunkt vid vilken den felaktiga uppgiften korrigerades. Vid denna tidpunkt kommer den enskilde inte längre att behöva begära, eller föra talan om, ersättning i strid med ett beslut som inom ramen för rättsordningen upprätthålls av myndigheterna…”. En möjlig tidpunkt är den 5 mars 2018, datumet för domen i NJA 2018 s. 103. Först genom HD:s vägledande uttalanden i rättsfallet blev det klart för T.R. att hon kunde göra gällande sin skadeståndsfordran mot Nässjö kommun.

Ett annat alternativ är tidpunkten för hennes ansökan om ersättning till Ersättningsnämnden, den 14 maj 2013. Detta alternativ är dock inte fullgott med hänsyn till den av HD uttalade principen eftersom hon även efter detta datum alltjämt hade behövt föra en talan om ersättning som stod i strid med den syn på preskription som upprätthölls i relation till hennes fordran fram till den 5 mars 2018. Ett ytterligare alternativ är ersättningslagens ikraftträdande, den 1 januari 2013, men även detta datum lider av sistnämnda brist. En avgörande skillnad i detta fall och den ersättning som möjliggjordes genom ersättningslagen är dock att den gällde ersättning ex gratia, och innefattade således ingen prövning enligt vanliga skadeståndsrättsliga regler och utgjorde heller inte ersättning för Nässjö kommuns överträdelser av Europakonventionen.

T.R. är därför av uppfattningen att tidpunkten för preskriptionsfristens början i detta fall bör vara meddelandet av domen i NJA 2018 s. 103, dvs. den 5 mars 2018. Det som skulle tala emot det sistnämnda är att HD själv i fallet anger att det är olämpligt att sätta en preskriptionsfrists början vid ett rättsfall. Om det sistnämnda skulle anses utgöra ett hinder kan ett ytterligare alternativ sökas i 3 kap. 4 § skadeståndslagen. I NJA 2018 s. 103 resonerade HD att preskriptionsfristen skulle utgå från den tidpunkt vid vilken den felaktiga uppgiften korrigerades. Med hänsyn härtill kan man närmare betrakta vad införandet av 3 kap. 4 § skadeståndslagen innebär i detta sammanhang. Bestämmelsen utgör en kodifiering av den praxis och de principer som HD under en 15 års period successivt utvecklade med avseende på möjligheten till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen med bland annat 3 kap. 2 § skadeståndslagen som grund.

I förarbetena till 3 kap. 4 § skadeståndslagen anges att det är otillfredsställande att döma ut ett sådant skadestånd det nu är fråga om utan lagstöd. Det ansågs även vara otillfredsställande att ha ett system som krävde av den enskilde att ha kännedom om ett stort antal rättsfall för att försöka skapa sig en uppfattning om förutsättningarna för skadestånd istället för att få svar direkt i lagen (prop. 2017/18:7 s. 18 f.). Paragrafen har således framtagits för att främja skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Sverige, klargöra rättsläget, skapa en mer förutsebar och enhetlig rättstillämpning samt förtydliga för den enskilde att han eller hon kan uppställa krav på att det allmänna skyddar och upprätthåller de rättigheter som konventionen innehåller (se prop. 2017/18:7 s. 53 f.). Genom bestämmelsen har den svenska lagstiftaren korrigerat ett synsätt som inte ansågs vara förenligt med Europakonventionens krav på Sverige och som dittills hindrade T.R. att med framgång göra gällande sin fordran mot Nässjö kommun.

Av dessa skäl utgör tidpunkten för paragrafens tillkomst ett sådant riktmärke som i detta fall skulle kunna vara en ”reell möjlighet” för sättandet av preskriptionsfristens början. Som framgått ovan trädde 3 kap. 4 § skadeståndslagen i kraft den 1 april 2018. Det framgår av förarbetena (prop. 2017/18:7 s. 52) att paragrafen, enligt allmänna grundsatser, blir tillämplig ifråga om skadefall som inträffar efter ikraftträdandet. Det bör erinras om att det enbart är förbjudet att retroaktivt tillämpa en lag i de fall som avses i 2 kap. 10 RF, om det är till nackdel för den enskilde. Något lagligt hinder för att tillämpa 3 kap. 4 § skadeståndslagen retroaktivt finns således inte. Mot bakgrund av den funktion som bestämmelsen ska fylla såväl ur ett rättsligt som ur ett samhälleligt perspektiv föreligger det därför starka skäl att inte låta allmänna grundsatser ha företräde före Sveriges krav enligt artikel 13 i Europakonventionen. Förarbetena och allmänna grundsatser bör i detta fall inte kunna göras gällande med någon egentlig styrka vid samtidigt beaktande av Europakonventionens krav och rättsprinciper. En prövning av T.R:s skadeståndskrav enligt paragrafen skulle inte bara vara ändamålsmässig och effektiv utan även sätta ett slut på den juridiska ovissheten och rättslösheten som T.R. har levt under i många år. Enligt T.R. föreligger därmed starka skäl att i detta fall räkna preskriptionsfristen från ikraftträdandet av 3 kap. 4 § skadeståndslagen, dvs. från den 1 april 2018. Hennes skadeståndsfordran mot Nässjö kommun är därmed inte preskriberad.

Även i preskriptionshänseende är det av central vikt att i detta fall fullt ut tillämpa de europarättsliga principer som Nässjö kommun enligt lag är förpliktigat till, liksom att följa den särskilda preskriptionsprincip som HD fastställt genom NJA 2018 s. 103. En tillämpning av de sedvanliga svenska preskriptionsprinciperna sätter T.R. i en situation som medför att hon aldrig har haft och alltjämt inte skulle ha tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. T.R. anser att det av den redogörelse som har givits ovan, framför allt avseende NJA 2018 s. 103, tydligt har framkommit att en tillämpning av sedvanliga preskriptionsprinciper inte är möjligt i detta fall. Hon anser att den säregna bakgrunden i hennes fall motiverar att avsteg görs från preskriptionsprinciper vilka har sin grund i ekonomiska affärstransaktioner mellan enskilda. Enligt hennes mening finns möjlighet och behov av en nyansering av de sedvanliga preskriptionsprinciperna.

HD:s avgörande är i denna fråga såväl vägledande som överensstämmande med Europadomstolens praxis och bör därför vara avgörande för bedömningen i detta avseende också i ett fall som hennes. T.R. har framfört olika alternativa tidpunkter för preskriptionsfristens början. Oavsett vilken tidpunkt tingsrätten skulle finna stå mest i överensstämmelse med den vägledande principen i NJA 2018 s. 103, har T.R:s skadeståndsfordran inte preskriberats. Denna uppfattning stöds även av professor Mårten Schultz i rättsutlåtande. Hon ska därför tillerkännas yrkat skadestånd av Nässjö kommun.

Nässjö kommun

Skadeståndsfordran för T.R. har uppkommit senast i december 1974 vilket innebär att den preskriberades 1984. Det har inte ens påståtts att preskriptionsavbrott har skett. Preskriptionstidens längd är bestämd som en avvägning mellan olika intressen. Den som får ett krav ställt mot sig behöver förhålla sig till hur länge ett krav kan framställas. Den bevisning som kan behövas måste sparas och hållas aktuell. 1 detta fall kan de inblandade tjänstemännen på kommunerna i Nässjö och Stockholm, de personer som anklagas för misskötsamhet och andra personer som kan tänkas känna till något om saken svårligen höras för att bringa klarhet i händelserna. Några av dem kan vara avlidna. Minnena hos de inblandade påverkas av tidens gång.

Preskriptionstiden om tio år synes väl avvägd och är inte oförenlig med EKMR. Enligt Europadomstolen utgör i stället preskription en vanligt förekommande och naturlig begränsning av domstolars prövningsrätt. Käranden har åberopat några rättsfall som särskilt ska kommenteras: NJA 2018 s. 103 gällde ett skadeståndskrav mot staten då kärandens svenska medborgarskap felaktigt varit avregistrerat i 24 år. Således ett speciellt undantagsfall som inte är tillämpligt i detta mål. NJA 2012 s. 1038 I–II gällde frågor om lindring av påföljden vid långsam handläggning av bl.a. domstolar. Ej relevant i detta mål. Justitiekanslern prövade [ett annat fall] den 29 juli 2020. Av beslutet framgår bl.a. följande: ”I aktuellt fall ligger de omständigheter som enligt sökanden utgör skadeståndsgrundande konventionsöverträdelser mer än tio år tillbaka i tiden. Det har inte framkommit att sökanden har vidtagit några preskriptionsavbrytande åtgärder. Skadeståndsanspråket ska på grund av vad som nu sagts avslås.” [Personerna] hänvisades att hos regeringen ansöka om ersättning ex gratia. Justitiekanslerns beslut ger stöd för att anspråk mot det allmänna preskriberas på samma sätt som andra skadeståndsanspråk.

Skadeståndslagens 3 kap. 4 § infördes 2018. Av prop. 2017/18:7 s. 70 framgår:

”Lagändringarna träder i kraft den 1 april 2018. Den nya skadeståndsbestämmelsen i 3 kap. 4 § ska enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet (se prop. 1972:5 s. 593). De nya bestämmelserna … och om rättegångskostnadernas fördelning i 6 kap. 7 § gäller bara i fråga om ett mål enligt 3 kap. 4 §. Det blir alltså endast aktuellt att tillämpa dessa bestämmelser i fråga om skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.”

Eftersom skadefallet inträffade under 1970-talet kan bestämmelsen inte tillämpas. Vad professor Mårten Schultz anfört ändrar inte Nässjö kommuns inställning. T.R:s talan är preskriberad.

T.R. har genmält

Nässjö kommun har invänt att T.R:s skadeståndsfordran preskriberades år 1984 liksom framhållit att det inte ens påståtts att preskriptionsavbrott har skett. T.R. vidhåller att hennes krav mot Nässjö kommun inte är preskriberat. Preskriptionsfrågan kan inte lösas genom att enbart beakta inhemska rättsprinciper som gäller i pekuniära fordringar mellan enskilda. Omständigheten att T.R. aldrig har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för att pröva sin fordran mot Nässjö kommun för överträdelser av Europakonventionen, medför att det vore orimligt, till och med rättsstridigt, att använda sig av de svenska sedvanliga preskriptionsprinciperna för att dra slutsatsen att T.R:s fordran är preskriberad.

I avsaknad av rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen har T.R. befunnit sig i en situation av rättslöshet i många år. Skulle T.R:s fordran bedömas vara preskriberad skulle hon för alltid fråntas möjligheten att utöva den grundläggande rätten att genom en domstolsprövning försöka få upprättelse för överträdelserna av hennes mänskliga rättigheter. Det är därför viktigt att särskilt beakta partsförhållandet i frågan, vad T.R:s fordran avser, Sveriges grundlags- och konventionsförpliktelser samt vad såväl HD som Europadomstolen uttalat ifråga om preskription.

T.R. har aldrig haft tillgång till något effektivt rättsmedel enligt art. 13 Europakonventionen. Sverige, som fördragsslutande stat, ansvarar för att Europakonventionen efterlevs inom dess territorium. Sverige är således förpliktat att avhålla sig från handlingar som inkräktar på en persons grundläggande rättigheter, men måste också enligt artikel 13 tillse att enskilda kan åtnjuta konventionsskyddade rättigheter och att effektiva rättsmedel finns att tillgå inför nationella myndigheter vid överträdelse av Europakonventionen. Denna rättighet innebär att staten ska tillse att den person vars rättigheter har kränkts får tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel. Innebörden av vad som krävs för att ett rättsmedel ska vara effektivt har preciserats i en rad avgöranden.

Till stöd för att T.R:s fordran skulle vara preskriberad har Nässjö kommun anfört att en preskriptionstid om tio år synes väl avvägd och inte oförenlig med Europakonventionen. Nässjö kommun har tillagt att preskription enligt Europadomstolen utgör en vanligt förekommande och naturlig begränsning av domstolars prövningsrätt. Nässjö kommuns tolkning av Europadomstolens praxis ifråga om preskription är emellertid bristfällig. Att Europadomstolen tillerkänner medlemsstaterna frihet att självmant reglera frågor om preskription innebär inte att tillämpningen av en preskriptionsregel aldrig kan medföra brott mot Europakonventionen.

Även om preskriptionsfrister är vanliga i nationella rättsordningar och har flera viktiga syften måste de eftersträva ett legitimt mål och stå i proportion till det målet för att vara lagliga. En preskriptionsregel får därutöver inte medföra att själva kärnan i rättigheten åsidosätts. Med andra ord måste Nässjö kommuns preskriptionsinvändning, för att vara godtagbar, vara proportionerlig, ha ett legitimt syfte, vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle samt inte medföra att kärnan i T.R:s rätt till domstolsprövning åsidosätts. Enligt T.R. förutsätter proportionalitetsprincipen i Europakonventionen således att Nässjö kommun uppfyller dessa krav när den invänder med preskription, dvs. Nässjö kommun behöver förklara i vilket syfte preskriptionsinvändning framförs. Bortsett från att T.R. gör gällande att hennes krav inte är preskriberat, på grunder som har utvecklats i stämningsansökan och ytterligare kommenteras nedan, kan det konstateras att Nässjö kommun inte har redogjort för sina skäl till att åberopa preskription. Nässjö kommun har således inte angett några legitima skäl som kan anses vara överordnade T.R:s intresse av att få frågan om en konventionsöverträdelse prövad i domstol.

NJA 2018 s. 103 är tillämplig och erbjuder en hållbar och balanserad lösning av preskriptionsfrågan. Nässjö kommun hävdar att NJA 2018 s. 103 handlar om ”ett speciellt undantagsfall som inte är tillämpligt i detta mål” utan att ange några ytterligare förtydliganden, förklaringar eller argument. T.R. får därför hänvisa till sin utförliga beskrivning av preskriptionsfrågan i stämningsansökan. Att Justitiekanslern i ett beslut ansett ett krav preskriberat förtar inte HD:s vägledande uttalanden i nämnda fall. Här kan hänvisas till ett ytterligare avgörande från Europadomstolen. I Sefer Yilmaz och Meryem Yilmaz mot Turkiet (dom av den 17 februari 2016) resonerade Europadomstolen att ifråga om skadestånd för fel och försummelse har en skadelidande skäl att agera först när den har haft möjligheten att ha kännedom om vad felet eller försummelsen bestått av.

Det är således inte vid skadans uppkomst som en skadelidande kan anses ha skäl att agera eller möjlighet att agera effektivt. E contrario, ska en preskriptionsfrists början inte fästas vid den tidpunkt då den skadelidande inte hade skäl att agera eller möjlighet att agera effektivt. T.R. menar att rättsfallet bekräftar det som hon redan har anfört beträffande bland annat tillämpningen av det första rättsfaktumets princip i detta fall.

Nässjö kommun har genmält

T.R:s fordran är preskriberad. NJA 2018 s. 103 kan inte analogivis åberopas eftersom rättsfallet gällde överträdelse av den i grundlagen fastställda rätten att inte fråntas svenskt medborgarskap. Av denna anledning gjorde HD ett avsteg från det första rättsfaktumets princip. Den fordran som T.R. gör gällande enligt EKMR artiklarna 3 och 8 kan inte likställas med den grundlagsskyddade och grundläggande rätten att inte fråntas sitt medborgarskap. Av NJA 2018 s. 793 p. 20–23 framgår att avsteget som gjordes i Medborgarskapet II i NJA 2018 s. 103 var utifrån de speciella förutsättningar som gällde just rätten till ersättning för brott mot RF 2:7 2 st. Avsteget kan inte tillämpas analogivis. Det åberopade rättsfallet Yilmaz mot Turkiet – 611/12 dom av den 17 november 2016 är inte relevant för det mål Eksjö tingsrätt nu har att pröva. Preskription för T.R. att framföra skadeståndskrav inföll 1984.

Tingsrättens bedömning

T.R:s fordran på skadestånd grundar sig i påståendet att Nässjö kommun brustit i sitt tillsynsansvar enligt barnavårdslagen under den tid hon var fosterhemsplacerad av Nässjö kommun mellan den 14 augusti 1972–den 12 december 1974. Att grunden för kravet är denna medför att 2 § första stycket preskriptionslagen är tillämplig. Enligt denna bestämmelse preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. En fordran på utomobligatoriskt skadestånd anses ha tillkommit när den skadegörande handlingen företogs; detta gäller även om själva skadan uppkommer eller visar sig senare. Fordran avseende skada som orsakats av någons underlåtenhet att vidta åtgärd får anses ha tillkommit den dag då berörd person senast borde ha vidtagit åtgärden (se t.ex. Gregow, Preskription och preklusion av fordringar, version 1, JUNO, 2020, s. 47). En tillämpning av preskriptionslagens bestämmelse på T.R:s fordran på skadestånd skulle innebära att fordran preskriberats i dess helhet senast i december 1984.

T.R. har gjort gällande att en tillämpning av preskriptionslagen på detta sätt skulle stå i strid med hennes rätt till effektivt rättsmedel enligt Europakonventionens artikel 13. Hon har även gjort gällande att preskriptionsfristen börjat löpa först den 5 mars 2018 med anledning av HD:s ställningstagande i NJA 2018 s. 103, eller att den började löpa den 1 april 2018 då 3 kap. 4 § skadeståndslagen trädde ikraft.

Enligt tingsrättens uppfattning bör avgörandet i NJA 2018 s. 103 ses som ett avsteg från huvudregeln i 2 § första stycket preskriptionslagen, ett undantag som inte kan tillämpas i detta fall (jfr NJA 2018 s. 793, SvJT 2020 s. 1042 och Lindskog, Preskription, version 5, JUNO, 2021 not 1280). Tingsrätten finner alltså att huvudregeln är tillämplig och att preskriptionsfristen börjat löpa vid den skadegörande handlingen respektive den dag då underlåten åtgärd borde ha vidtagits. (När det gäller utomobligatoriskt skadestånd som sannolikt har sin grund i brott eller annat liknande förhållande, skulle det kunna argumenteras för att utgångspunkten för preskriptionsfristen borde börja löpa först när barnet blir myndigt, jfr 35 kap. 4 § andra stycket BrB. Detta är dock en fråga för lagstiftaren.)

T.R. har inte saknat tillgång till ett effektivt rättsmedel under den tid som preskriptionsfristen löpt. Det hade varit möjligt för henne att väcka talan vid svensk domstol mot Nässjö kommun med anspråk på skadestånd grundat på 3 kap. 2 § skadeståndslagen som trädde i kraft år 1972. En dom över en sådan talan hade haft rättskraft och inneburit rättegångshinder mot den talan som nu väckts, vilket visar att det har gått att föra talan om saken vid svensk domstol under åren 1974–1984. Det har varit fråga om ett effektivt rättsmedel. De svårigheter T.R. har att övervinna för att vinna framgång med en skadeståndstalan av detta slag, oavsett vilken rättsgrund hon åberopar till stöd för sin talan, gäller främst bevisfrågor, och bevisläget bör ha varit gynnsammare om talan väckts på den tiden än vad det är idag. Att tillämpa preskriptionslagen med utgångspunkt från tidpunkten för den påstådda fordrans tillkomst, bedöms inte stå i strid med artikel 13 eller någon annan av de artiklar i Europakonventionen som T.R. hänvisat till.

Det bedöms alltså inte finnas förutsättningar att frångå preskriptionslagstiftningens synsätt om att preskriptionstiden börjar löpa vid tidpunkten för när den skadeståndsgörande handlingen företogs, eller vid underlåtenhet när åtgärd inte vidtogs, på den skadeståndstalan som T.R. har väckt. Det innebär att tingsrätten ska förklara att T.R:s fordran är preskriberad.

Med hänsyn till preskriptionsfrågans betydelse för utgången bör mellandomen få överklagas särskilt.

Domslut

Tingsrätten förklarar att T.R:s fordran på skadestånd är preskriberad.

Göta hovrätt

T.R. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förklara att hennes skadeståndsanspråk mot kommunen inte var preskriberat.

Kommunen motsatte sig att tingsrättens mellandom skulle ändras.

Hovrätten avgjorde målet utan huvudförhandling.

Hovrätten (hovrättslagmannen Niklas Rundberg, hovrättsrådet Annica Kullander, adjungerade rådet Robert Gerdin och tf. hovrättsassessorn Ines Holst, referent) anförde i dom den 17 mars 2023 följande.

BAKGRUND

T.R. har väckt talan mot Nässjö kommun (härefter Kommunen) och begärt att Kommunen ska betala ideellt skadestånd till henne. Hon har som grund för talan hävdat att Kommunen har försummat sitt tillsynsansvar enligt 1960 års barnavårdslag (SFS 1960:97) när hon var fosterhemsplacerad och därigenom kränkt hennes rättigheter enligt artikel 3 och 8 i Europakonventionen.

Kommunen har motsatt sig skadeståndsskyldigheten och bland annat gjort gällande att T.R. väckt talan för sent och att anspråket därför är preskriberat.

Tingsrätten har avgjort frågan om preskription genom mellandom och därigenom förklarat att T.R:s skadeståndsanspråk är preskriberat.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Parterna har till stöd för sin talan i hovrätten åberopat samma grunder och anfört samma omständigheter som i tingsrätten.

Allmänt om preskription

De allmänna bestämmelserna om preskription finns i preskriptionslagen (1981:130). Bestämmelserna i preskriptionslagen gäller om inte annat är föreskrivet. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1981 men ska enligt övergångsbestämmelserna tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet, under förutsättning att de inte har preskriberats dessförinnan.

Som huvudregel gäller att en fordran preskriberas, dvs. rätten att kräva ut fordran går förlorad, tio år efter sin tillkomst, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (se 2 § första stycket preskriptionslagen). En fordran som har uppstått på grund av en skadegörande handling anses som huvudregel ha kommit till när den skadegörande handlingen företogs. Vid skada som uppstår till följd av underlåtenhet räknas preskriptionstiden från den dag en åtgärd senast borde ha vidtagits. Det gäller även om skadan visar sig vid ett senare tillfälle. Preskriptionstiden för fordringar som grundas på flera faktiska omständigheter (rättsfakta) anses vanligen löpa från den första av dessa omständigheter (det första rättsfaktumets princip). När en skadegörande handling är att anse som pågående kan preskription ske successivt, dag för dag (se prop. 1979/80:119 s. 89 och NJA 2018 s. 103 p. 11 samt NJA 2018 s. 793 p. 12–14).

T.R. har hävdat att Kommunen genom underlåtenhet har brustit i sin tillsyn under åren 1972–1974 då hon var fosterhemsplacerad. Vid en tillämpning av de allmänna preskriptionsbestämmelserna skulle T.R:s fordran alltså ha preskriberats i sin helhet redan år 1984.

Är de allmänna preskriptionsbestämmelserna tillämpliga i det aktuella fallet?

T.R. har invänt att en tillämpning av de allmänna preskriptionsbestämmelserna skulle medföra att hennes fordran skulle preskriberas innan hon haft en rättslig möjlighet att göra sin fordran gällande, vilket i sin tur skulle strida mot rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen och rätten till effektiva rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. Med denna inställning som utgångspunkt har hon hävdat att domstolen måste göra avsteg från de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

I förarbetena till preskriptionslagen övervägdes möjligheten att införa särskilda preskriptionsbestämmelser för vissa slag av skadeståndsfordringar. Det konstaterades dock att frågan i stället borde tas upp inom lagstiftningen på de områden där specialbestämmelser kunde vara motiverade och att de allmänna preskriptionsbestämmelserna skulle tillämpas på skadeståndsfordringar i den mån specialbestämmelser inte hade meddelats (prop. 1979/80:119 s. 49 f.). Behovet av särskilda preskriptionsbestämmelser diskuterades även i samband med införandet av både konventionsskadestånd och grundlagsskadestånd men några särskilda bestämmelser föreslogs inte då heller (prop. 2017/18:7 s. 64 och prop. 2021/22:229 s. 49 f.).

I doktrinen har uttalats att undantag från tillkomstdagen som utgångspunkt för preskriptionstiden bör kunna tänkas utan uttryckligt lagstöd, när vägande skäl finns för en senareläggning av tidpunkten. Samtidigt har betonats att det måste vara fråga om mycket speciella undantagsfall (se Lindskog, Preskription, 2021, version 5, JUNO, s. 424 f. och Gregow, Preskription och preklusion av fordringar, 2020, version 1, JUNO, s. 53 f.).

I rättspraxis finns exempel på avgöranden där HD har bestämt tidpunkten för när preskriptionsfristen ska börja löpa på annat sätt än vad som följer av de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Rättsfallet NJA 2018 s. 103 handlade om rätten till ideellt skadestånd på grund av felaktig avregistrering av medborgarskap. Den skadegörande handlingen ansågs ha varit pågående så länge den felaktiga avregistreringen kvarstod. HD gjorde i rättsfallet ett avsteg från principen om successiv preskription, dag för dag, och kom i stället fram till att preskriptionsfristen inte till någon del skulle börja löpa förrän det funnits en reell möjlighet för den enskilde att göra sin fordran gällande. Den tidpunkten ansågs ha infallit när den felaktiga uppgiften om medborgarskap korrigerades. Först från och med korrigeringen ansågs den enskilde ha haft en reell möjlighet att göra sin fordran gällande eftersom denne då inte längre skulle behöva begära, eller föra talan om, ersättning i strid med ett beslut som inom ramen för rättsordningen upprätthölls av myndigheterna. HD motiverade undantaget med att rätten till ersättning i situationer där staten över tid genom myndighetsutövning upprätthåller ett visst synsätt, annars skulle kunna bli illusorisk. Vidare anförde HD att de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte gör sig gällande med någon egentlig styrka i fråga om anspråk mot staten som grundar sig på en överträdelse av en så central och grundläggande rättighet som rätten till medborgarskap.

T.R. har gjort gällande att det finns avgörande likheter med omständigheterna i det nämnda avgörandet och att det synsätt som kommit till uttryck där även bör tillämpas på hennes anspråk.

Hovrätten vill redan här peka på att det finns mycket som talar för att rättigheter som enskilda har genom Europakonventionen kan vara lika grundläggande och centrala som rätten till medborgarskap. Numera skiljer skadeståndslagen inte heller på om en överträdelse har skett av Europakonventionen eller regeringsformen vad gäller förutsättningarna för skadestånd. Rätten till skadestånd bygger dock på att en prövning ska göras i det enskilda fallet (se prop. 2021/22:229 s. 22 respektive 25).

Räckvidden av HD:s slutsatser i NJA 2018 s. 103 har diskuterats i olika sammanhang. I förarbetena till bestämmelsen om grundlagsskadestånd konstaterade regeringen att undantaget gjordes till följd av de speciella förutsättningar som gäller just vid överträdelser av bestämmelsen om skydd för medborgarskapet i 2 kap. 7 § RF (prop. 2021/22:229 s. 49). Även i doktrinen verkar man ha anslutit sig till en sådan tolkning (jfr Lindskog a.a., s. 450, Herre och Johansson SvJT 2020 s.1041 f. samt Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 2021, version 11, JUNO, s. 416). Vidare har HD i ett senare avgörande (rättsfallet NJA 2018 s. 793), som rörde frågan om när anspråk på ersättning enligt frihetsberövandelagen preskriberas, uttalat att avsteget i NJA 2018 s. 103 gjordes till följd av de speciella förutsättningar som gäller just rätten till ersättning vid brott mot 2 kap. 7 § RF och att avgörandet inte kan anses tala för ett avsteg från gängse principer vid fastställande av när preskriptionsfristen ska inledas för fordringar enligt frihetsberövandelagen. Detta ansågs gälla särskilt som lagstiftaren tydligt hade tagit ställning för en tillämpning av allmänna regler i preskriptionslagen för frihetsberövandelagens del (NJA 2018 s. 793 p. 21). Som hovrätten tidigare nämnt gjorde lagstiftaren samma överväganden när rätten till konventionsskadestånd fördes in i skadeståndslagen.

Hovrättens slutsats är att de allmänna preskriptionsbestämmelserna som utgångspunkt är tillämpliga också i det nu aktuella fallet. Vad som återstår att pröva är om T.R. vid en sådan bedömning i praktiken betagits rätten att få sin sak prövad i domstol.

Har T.R. haft en reell möjlighet att göra gällande sitt anspråk?

T.R. har hävdat att hon, under tiden som preskriptionsfristen har löpt, enligt de allmänna preskriptionsbestämmelserna, inte har haft rättsliga förutsättningar att med framgång kräva Kommunen på skadestånd.

I de allra flesta situationer måste det i sig godtas att preskriptionsinstitutet leder till att den enskilde, för att undvika att preskription inträder, måste vidta åtgärder som, i ljuset av rådande praxis och myndigheternas agerande, med fog kan bedömas vara utsiktslösa (jfr rättsfallet NJA 2018 s. 103 p. 14 och 15).

Under alla förhållanden måste en enskild agera för att undvika preskription om det faktiskt finns en reell möjlighet att vidta en åtgärd som inte är klart utsiktslös. Hovrätten noterar i detta sammanhang att det framgår av både rättspraxis och förarbetena till bestämmelsen om konventionsskadestånd, att den svenska skadeståndsrätten under flera år utvecklats i fråga om det allmännas ansvar och att det finns ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Sverige i form av en rätt till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen (prop. 2017/18:7 s. 13 ff. och NJA 2012 s. 211 med där gjorda hänvisningar). I förarbetena har man bland annat hänvisat till Europadomstolens avgörande Eriksson mot Sverige, 12 april 2012, 60437/08 (p. 50–52) där domstolen konstaterade att svensk rättspraxis hade utvecklats sedan år 2005 och att det efter HD:s avgörande i NJA 2009 N 70 fanns ett lättillgängligt, effektivt och allmänt tillämpligt rättsmedel som kunde ge upprättelse i samband med påstådda kränkningar av Europakonventionen.

Enligt hovrätten visar dessa uttalanden att det sedan i vart fall år 2009 har funnits en möjlighet för T.R. att framställa skadestånd på grund av en kränkning byggd på Europakonventionen. Oavsett om T.R. skulle kunna anses ha betagits rätten att få sin sak prövad i domstol under viss tid har hon alltså inte heller utifrån ett sådant synsätt framfört sitt anspråk i rätt tid.

I likhet med tingsrätten anser därför även hovrätten att T.R:s skadeståndsanspråk mot Kommunen är preskriberat. Tingsrättens mellandom ska således fastställas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

T.R. överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hennes skadeståndsanspråk mot Nässjö kommun inte var preskriberat.

Nässjö kommun motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Caroline Smith, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. I december 2021 väckte T.R. talan mot Nässjö kommun och begärde att kommunen skulle betala ideellt skadestånd till henne med stöd av 3 kap. 4 § eller 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) alternativt praxis eller allmänna principer. Som grund för sin talan anförde hon att kommunen hade försummat sitt tillsynsansvar enligt 1960 års barnavårdslag (1960:97) när hon var fosterhemsplacerad under åren 1972–1974 och därigenom kränkt hennes rättigheter enligt artikel 3 och 8 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

2. Kommunen bestred T.R:s talan och anförde att hon väckt talan för sent och att anspråket därför är preskriberat.

3. Tingsrätten beslutade att avgöra frågan om preskription genom mellandom och förklarade därigenom att T.R:s skadeståndsanspråk är preskriberat. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Vad målet gäller

4. Frågan i målet är när skadeståndsfordringar som har sin grund i överträdelse av rättigheter enligt Europakonventionen preskriberas.

Den rättsliga regleringen

Allmänt om preskription

5. De allmänna bestämmelserna om preskription finns i preskriptionslagen (1981:130). Lagen är tillämplig i fråga om preskription av fordringar om inte annat är särskilt föreskrivet, se 1 §. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1981 men ska enligt övergångsbestämmelserna tillämpas även på fordringar som kommit till före ikraftträdandet och som då inte var preskriberade enligt äldre bestämmelser.

6. Enligt 2 § första stycket preskriptionslagen preskriberas en fordran tio år efter dess tillkomst. Samma regler gällde enligt de äldre bestämmelserna (se förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer). För utomobligatoriska skadeståndsfordringar innebär uttrycket ”efter dess tillkomst” att preskriptionstiden räknas från när den skadegörande handlingen företogs. Vid skada på grund av underlåtenhet räknas preskriptionstiden från den dag en åtgärd senast borde ha vidtagits. Det ovan sagda gäller även om skadan visar sig vid ett senare tillfälle.

7. Det finns exempel på avgöranden där HD har bestämt tidpunkten för när preskriptionsfristen ska börja löpa på annat sätt än vad som följer av de allmänna preskriptionsbestämmelserna (se ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103). HD har dock i ett senare avgörande, som rörde frågan om när anspråk på ersättning enligt frihetsberövandelagen preskriberas, uttalat att avsteget i ”Medborgarskapet II” gjordes till följd av de speciella förutsättningar som gäller just rätten till ersättning vid brott mot 2 kap. 7 § RF och att avgörandet inte kan anses tala för ett avsteg från gängse principer vid fastställande av när preskriptionsfristen ska inledas för fordringar enligt frihetsberövandelagen (se NJA 2018 s. 793 p. 20 och 21). Någon generell princip om att de allmänna preskriptionsreglerna ska tolkas annorlunda vid rättighetsöverträdelser har således inte etablerats.

8. Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran, se 8 § första stycket preskriptionslagen. Preskription enligt preskriptionslagen beaktas som huvudregel inte ex officio i ordinära tvistemålsprocesser. Det innebär att gäldenären disponerar över preskriptionsinvändningen.

Europakonventionen och konventionsskadestånd

9. Europakonventionen ålägger konventionsstaterna att garantera var och en som befinner sig under deras jurisdiktion vissa rättigheter. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter berättigad till exempelvis en rättvis rättegång. Vidare ska den som på rimliga grunder påstår sig ha utsatts för ett brott mot konventionen ha tillgång till ett effektivt rättsmedel (se artikel 13 i Europakonventionen). Kravet på ett effektivt rättsmedel innebär bland annat att det ska finnas ett rättsmedel som är tillgängligt och praktiskt möjligt för den enskilde att använda och som jurister eller andra sakkunniga anser erbjuder reella möjligheter till prövning av den aktuella frågan.

10. Om en rättighet enligt konventionen har kränkts ska den enskilda ha rätt till skälig gottgörelse (se artikel 41 i Europakonventionen). Möjlighet till ideellt skadestånd för överträdelse av Europakonventionen har emellertid varit begränsad i svensk rätt innan HD från år 2005 och framåt utvecklade en sådan rätt i praxis. (Se ”Finanschefen på ICS” NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584 och ”Kommunens olaga frihetsberövande” NJA 2009 s. 463.) I rättsfallet NJA 2009 N 70 konstaterade HD att det numera som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och om denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonformtolkning, får förpliktelser uppfyllas genom att staten ådömas att betala skadestånd utan särskilt lagstöd. Denna rätt till ersättning har enligt rättsfallen sin grund i den skyldighet Sverige har enligt artikel 13 att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för att förebygga eller kompensera kränkningar av rättigheter enligt Europakonventionen.

11. I målen Eskilsson v. Sweden, no. 14628/08, 24 January 2012, Eriksson v. Sweden, no. 60437/08, 12 April 2012 och Ruminski v. Sweden, no. 10404/10, 21 May 2013, har Europadomstolen haft anledning att överväga det svenska systemet för gottgörelse av rättighetskränkningar. I målen konstaterar Europadomstolen att det genom HD:s praxisutveckling, särskilt HD:s dom den 3 december 2009 (NJA 2009 N 70), finns en generell princip i Sverige som innebär att skadestånd kan dömas ut för konventionsöverträdelser utan uttryckligt lagstöd. Europadomstolen konstaterar även att det genom denna utveckling, tillsammans med Justitiekanslerns praxis, finns ett lättillgängligt, effektivt och allmänt tillämpligt rättsmedel i Sverige. Europadomstolen har därför vid bedömningen av om det funnits ett effektivt rättsmedel i Sverige och således om klaganden uttömt samtliga inhemska rättsmedel, utgått från tidpunkten för HD:s dom i NJA 2009 N 70.

12. HD:s praxis har sedan 1 april 2018 kodifierats i lag genom införande av 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Preskription och konventionsskadestånd

13. Skadeståndslagen innehåller inte några särskilda regler om preskription och vid införandet av konventionsskadestånd (3 kap. 4 § skadeståndslagen) diskuterades behovet av särskilda preskriptionsbestämmelser men några sådana bestämmelser föreslogs inte. (Se prop. 2017/18:7 s. 64.)

14. Inte heller innan konventionsskadestånd infördes i skadeståndslagen har det funnits några särskilda regler om preskription för skadeståndsfordringar som har sin grund i överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen. Det innebär att preskriptionslagen är tillämplig för denna typ av fordringar.

Preskription och Europakonventionen

15. Preskriptionsinstitutet innebär en begränsning av enskildas möjligheter till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i konventionen. Europadomstolen har emellertid i flera avgöranden anfört att rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 inte är absolut samt fastslagit att en åtgärd som innebär en inskränkning, såsom preskription, kan vara godtagbar om åtgärden ryms inom statens bedömningsmarginal, åtgärden har ett legitimt ändamål samt det råder proportion mellan det legitima ändamålet och åtgärden. (Se exempelvis Stubbing and Others. v. the United Kingdom, 22 October 1996, § 50, Reports of Judgments and Decisions 1996-IV.) I Stubbings and Others v. the United Kingdom konstaterade Europadomstolen även att det inte förelåg någon europeisk standard i fråga om preskriptionstidens längd och tidpunkten för vilken preskriptionstiden ska börja räknas och att konventionsstaterna därför fick anses ha en betydande bedömningsmarginal att själva bestämma preskriptionstidens längd samt när tiden ska börja löpa (se §§ 54–57).

16. Preskription kan även innebära att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen kränks. Europadomstolen har i detta sammanhang anfört att nationella preskriptionsreglerna inte får tillämpas på ett överdrivet formalistiskt sätt. (Se exempelvis Loste v. France, no. 59227/12, § 75, 3 November 2022.)

17. HD har att vaka över att den svenska rättsbildningen håller sig inom konventionens gränser och har också i flera avgöranden uttalat att om tillämpning av svensk lag eller rättspraxis innebär att Sverige gör sig skyldig till konventionsbrott kan det leda till att den svenska ordningen genom domstolspraxis får sättas åt sidan eller modifieras så att den blir förenlig med konventionen. (Se exempelvis ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I p. 14 och 15. Jfr även ”Flygbladen på skolan” NJA 2006 s. 467 med vidare hänvisningar.)

18. I doktrin har uttalats att undantag från de allmänna preskriptionsbestämmelserna bör kunna tänkas i förhållande till staten om en tillämpning av preskriptionsreglerna får till följd att den enskilde inte får tillgång till ett effektivt rättsmedel. (Jfr Lindskog, Preskription, Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 5 uppl., 2021, s. 510.)

Bedömningen i detta fall

19. T.R. har begärt skadestånd av kommunen för överträdelser av Europakonventionen under den tid som hon var fosterhemsplacerad (1972– 1974). För hennes skadeståndsanspråk gäller preskriptionslagen och således en preskriptionstid om tio år från fordringens tillkomst (jfr p. 5, 6, 13 och 14). Vid en tillämpning av de allmänna preskriptionsreglerna skulle T.R:s fordran tillkommit senast vid tiden för när fosterhemsplaceringen avbröts, dvs. 1974. Det innebär att T.R. fordran enligt de allmänna preskriptionsreglerna preskriberades 1984.

20. Preskriptionsfristen enligt de allmänna preskriptionsreglerna kan i detta fall inte anses vara anmärkningsvärt kort eller annars oskälig (jfr p. 15). Reglerna beaktas inte heller ex officio (jfr p. 18). En tillämpning av preskriptionsreglerna kan därför inte anses strida mot artikel 6.1 i konventionen.

21. Under åren 1974 till 1984 fanns emellertid begränsade möjligheter för enskilda att begära ideellt skadestånd av staten för överträdelser av Europakonventionen. Det var först genom HD:s praxisutveckling, särskilt NJA 2009 N 70, som en sådan rätt utvecklades i Sverige. (Jfr p. 10.) Det står därför klart att T.R. inte har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen under den tid som preskriptionsfristen löpte enligt de allmänna preskriptionsreglerna. En tillämpning av dessa regler i nu aktuellt fall skulle därför innebära ett konventionsbrott. (Jfr p. 9.) Det finns således skäl att göra avsteg från de allmänna preskriptionsreglerna och därmed tillkomstprincipen.

22. Mot ovan bakgrund ska preskriptionsfristen i stället börja löpa från tiden när den enskilde hade tillgång till ett effektivt rättsmedel. Av Europadomstolens praxis följer att det sedan HD:s avgörande NJA 2009 N 70 har funnits ett lättillgängligt, effektivt och allmänt tillämpligt rättsmedel i Sverige som kunde ge upprättelse i samband med påstådda kränkningar av Europakonventionen. Europadomstolen har därför utgått från tidpunkten för HD:s dom vid bedömningen av om klaganden uttömt samtliga inhemska rättsmedel. (Jfr p. 11.) Vid denna tidpunkt har det även stått klart att HD i flera avgöranden frångått uttalanden om en lagregels innebörd som har gjorts i förarbeten eller rättspraxis för att tillgodose de rättigheter som uppställs i Europakonventionen (jfr p. 17). Med hänsyn härtill anser HD att det för T.R. har funnits ett effektivt rättsmedel sedan den 3 december 2009. Preskriptionsfristen ska därför börja löpa från denna tidpunkt.

23. T.R. framställde sitt krav på ersättning i december 2021. Hennes fordran är därför preskriberad. Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.

DOMSLUT

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Svante O. Johansson, Dag Mattsson, referent, Malin Bonthron och Johan Danelius) meddelade den 14 juni 2024 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Under åren 1972–1974 var T.R. fosterhemsplacerad. I december 2021 väckte hon talan mot Nässjö kommun i anledning av placeringen, bl.a. för sexuella övergrepp som ska ha förekommit i fosterhemmet under den tiden.

2. I rättegången vid tingsrätten yrkar T.R. att kommunen ska betala 300 000 kr i ideellt skadestånd till henne. Som grund för sin talan åberopar hon att kommunen har försummat sitt tillsynsansvar enligt 1960 års barnavårdslag och därigenom kränkt hennes rättigheter enligt Europakonventionens artikel 3 om omänsklig behandling och artikel 8 om respekt för familjelivet. Hon hänvisar till det allmännas ansvar för fel eller försummelse i nuvarande 3 kap. 2 § skadeståndslagen, till bestämmelserna om s.k. konventionsskadestånd i 3 kap. 4 § och till rättspraxis och allmänna principer om skadeståndsansvar vid överträdelse av konventionen. I sistnämnda avseende hänför hon sig till den rättspraxis om rätt till skadestånd direkt på grund av konventionen som, utan uttryckligt lagstöd, har utvecklats av HD i ett antal avgöranden med början 2005.

3. Sedan kommunen invänt att T.R:s fordran på skadestånd är preskriberad, beslutade tingsrätten att avgöra den frågan genom mellandom. Tingsrätten gjorde bedömningen att anspråket är preskriberat. Hovrätten har kommit till samma slutsats.

Allmänt om preskription och Europakonventionen

4. Enligt 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio år efter dess tillkomst, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Preskriptionen innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran.

5. Målet väcker särskilt frågan hur en tillämpning av preskriptionslagen i detta fall förhåller sig till Europakonventionen.

6. I artikel 6.1 i konventionen föreskrivs en rätt till domstolsprövning, men som Europadomstolen har konstaterat är den rätten inte absolut. En åtgärd som innebär en begränsning, t.ex. preskription, kan vara acceptabel och rymmas inom konventionsstatens bedömningsmarginal under förutsättning att den har ett legitimt ändamål och att det råder proportion mellan ändamålet och åtgärden. Som ändamål för preskription brukar hänvisas till sådant som intresset av förutsebarhet och möjligheten till ett godtagbart rättsligt förfarande, t.ex. rörande bevissäkring. Enligt Europadomstolen är bedömningsmarginalen betydande när det gäller preskriptionstidens utgångspunkt och längd[1].

7. Preskription kan även innebära att rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13 kränks. I det sammanhanget har Europadomstolen framhållit att nationella preskriptionsregler inte får tillämpas på ett ”överdrivet formalistiskt” sätt[2].

8. Vid bedömningen har det i Europadomstolen fått betydelse i vad mån den enskilde haft en reell möjlighet att hävda sin fordran i tid, även om det är svårt att av hittillsvarande rättspraxis utläsa en allmänt tillämplig princip om detta[3]. Det kan också noteras att en del av Europadomstolens avgöranden visserligen gäller nationella tidsregler av mera processuellt slag som helt hindrat en domstolsprövning, men de principer som domstolen lagt fast måste anses spela roll även för en materiellt inriktad preskriptionslagstiftning som den svenska.

Preskription och skadestånd vid fel eller försummelse

9. I fråga om ideellt skadestånd på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning börjar preskriptionstiden normalt löpa när den skadegörande handlingen företas eller underlåtenheten sker. I den utsträckning som T.R. kan göra gällande en fordran på grund av fel eller försummelse från kommunens sida under fosterhemsplaceringen 1972–1974 är den därmed preskriberad enligt preskriptionslagen. Det står klart att en sådan tillämpning av lagstiftningen är förenlig med de krav som Europakonventionen ställer.

Preskription och skadestånd på grund av Europakonventionen

10. I 3 kap. 4 § skadeståndslagen föreskrivs en rätt för den enskilde att få ersättning av det allmänna för ideell skada vid överträdelse av Europa­konventionen. Denna lagstadgade rätt till konventionsskadestånd trädde i kraft den 1 april 2018 och gäller bara för överträdelser som inträffar efter ikraftträdandet.

11. Som angetts i det föregående (p. 2) har det emellertid också i rättstillämpningen sedan 2005 utvecklats en rätt till ideellt skadestånd vid överträdelse av konventionen, en rätt som alltså föreligger utan uttryckligt lagstöd och som gäller oavsett den tidsmässiga begränsningen av det lagstadgade konventionsskadeståndet (jfr prop. 2017/18:7 s. 52; se en rad rättsfall, bl.a. ”Finanschefen på ICS” NJA 2005 s. 462 och ”Kommunens olaga frihetsberövande” NJA 2009 s. 463). Denna rätt till ersättning har sin grund i den skyldighet som Sverige har enligt artikel 13 att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för att förebygga eller kompensera kränkningar.

12. De i målet påstådda överträdelserna av konventionen ska ha skett för många år sedan, i mitten av sjuttiotalet. Det ligger dock i prejudikatbildningens natur att ny rättspraxis kan få betydelse inte bara för framtiden utan också för sådant som har inträffat tidigare, oavsett om rättsläget vid den tiden uppfattades på ett annat sätt eller framstod som oklart. Inte heller det förhållandet att konventionen blev svensk lag 1995, alltså 20 år efter fosterhemsplaceringen, kan påverka bedömningen av om en fordran, som stödjer sig på den rätt till skadestånd som sedan kom att utvecklas i rättspraxis, är preskriberad.

13. Frågan blir då från vilken dag som preskriptionstiden för skadeståndsfordringen ska börja löpa i en situation som den i målet, där rättsläget genom domstolspraxis successivt har utvecklats och förtydligats i efterhand. Med tanke på vad som vid den aktuella tiden var den allmänt vedertagna rättsuppfattningen, nämligen att det saknades möjlighet att kräva ersättning direkt på grund av konventionen, är det knappast godtagbart att låta preskriptionstiden börja löpa redan när den påstådda kränkningen skedde, dvs. i princip vid slutet av fosterhemsplaceringen 1974. En sådan tillämpning kan ifrågasättas i ett konventionsperspektiv. I stället får en annan utgångspunkt sökas.

14. Det kan konstateras att den rätt till konventionsskadestånd som utvecklats i rättspraxis har motiverats just av nödvändigheten att för svensk del uppfylla det krav som artikel 13 ställer på tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel. Av artikeln följer att det ska finnas ett rättsmedel som är tillgängligt och praktiskt möjligt att använda för den enskilde och som anses ge reella möjligheter till prövning. Med anledning av den svenska rättsutvecklingen har Europadomstolen slagit fast att det sedan början av december 2009 funnits en generellt tillämplig princip i svensk rätt om att skadestånd kan dömas ut för konventionsöverträdelse. Enligt Europadomstolen ska den tidpunkten – den 3 december 2009 – därför vara avgörande vid bedömningen av om det i svensk rätt finns ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13[4].

15. Det synes därmed följdriktigt att låta den angivna dagen också bilda utgångspunkt för preskriptionstiden när en fordran grundas på en tidigare överträdelse av konventionen. Den tidpunkt som Europadomstolen har utgått från vid sin bedömning av den enskildes rättigheter enligt Europakonventionen bör alltså vara vägledande, även om tidpunkten i detta fall knutits till ett avgörande (NJA 2009 N 70) där HD kan sägas enbart bekräfta rättsliga ställningstaganden som legat till grund för tidigare avgöranden. Detta är även bäst förenligt med tanken att en preskriptionsregel i fall av detta slag bör tillämpas så att den enskilde ges en rättsligt sett reell möjlighet att kräva ut sin fordran.

16. Mot bakgrund av att Europadomstolen så tydligt har pekat ut en bestämd tidpunkt då en enskild har möjlighet att hävda sin rätt väcker det inte heller några principiella betänkligheter att knyta preskriptionstiden till utvecklingen av rättspraxis (jfr ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103 p. 19).

17. Den fordran som T.R. skulle kunna göra gällande på grund av rättspraxis om skadestånd vid överträdelse av konventionen preskriberas alltså tio år efter den 3 december 2009. Eftersom preskriptionsavbrott inte har skett och talan väckts först i december 2021, är fordringen preskriberad och kan inte längre krävas ut.

Slutsats

18. Slutsatsen är därmed att hovrättens domslut ska fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

 

^[1] Se t.ex. Stubbings and Others v. the United Kingdom, 22 October 1996, §§ 50 och 54–57, Reports of Judgments and Decisions 1996-IV.

 

^[2] Se t.ex. Loste v. France, no. 59227/12, § 75, 3 November 2022.

 

^[3] Se t.ex. Stagno v. Belgium, no. 1062/07, § 33, 7 July 2009, Es¸im v. Turkey, no. 59601/09, §§ 25 och 26, 17 September 2013 och Howald Moor and Others v. Switzerland, nos. 52067/10 and 41072/11, §§ 77–79, 11 March 2014.

 

^[4] Se Eskilsson v. Sweden, no. 14628/08, 24 January 2012, Eriksson v. Sweden, no. 60437/08, 12 April 2012, §§ 33 och 50 och Ruminski v. Sweden, no. 10404/10, 21 May 2013, §§ 36, 37, 42 och 44.