Referat

Stockholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Stockholms tingsrätt mot F.E. för sex fall av häleri, grovt brott, enligt 9 kap. 6 § första stycket 1 och tredje stycket BrB i lydelsen före den 1 juli 2017 med följande gärningsbeskrivningar.

1.1 F.E. har tagit befattning med stulna mynt – – – med ett sammanlagt ekonomiskt värde av 1 008 800 kr. Befattningen bestod i att låta försälja mynten på auktion. Mynten hade frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott. Det hände någon gång mellan den 28 februari 2009 och den 1 mars 2009 [i] Stockholms stad. F.E:s åtgärd kunde förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen gällde mynt med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt värde och eftersom gärningen utgjorde ett led i en serie av likartade brott som utfördes systematiskt. – F.E. begick gärningen med uppsåt.

1.2 F.E. har tagit befattning med stulna mynt – – – med ett sammanlagt ekonomiskt värde av 1 248 400 kr. Befattningen bestod i att låta försälja mynten på auktion. Mynten hade frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott. Det hände den 28 februari 2010 [i] Stockholms stad. F.E:s åtgärd kunde förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen gällde mynt med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt värde och eftersom gärningen utgjorde ett led i en serie av likartade brott som utfördes systematiskt. – F.E. begick gärningen med uppsåt.

1.3 F.E. har tagit befattning med tre stulna ryska mynt, ½ rubel Peter I 1704, 2 rubel Katarina I 1726 och 2 rubel Elisabet 1756, med ett sammanlagt ekonomiskt värde av 447 500 kronor. Befattningen bestod i att låta försälja mynten på auktion. Mynten hade frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott. Det hände den 14 september 2013 [i] Stockholms stad. F.E:s åtgärd kunde förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen gällde mynt med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt värde och eftersom gärningen utgjorde ett led i en serie av likartade brott som utfördes systematiskt. – F.E.begick gärningen med uppsåt.

1.4 F.E. har tagit befattning med ett stulet ryskt mynt 10 rubel Peter III 1762 med ett ekonomiskt värde av åtminstone 353 000 kronor. Befattningen bestod i att inneha och överlämna eller överlåta myntet till [en mynthandlare]. Myntet hade frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott. Det hände någon gång mellan den 1 juli 2010 och den 28 februari 2011 i Stockholms stad. F.E:s åtgärd kunde förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen gällde ett mynt med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt värde och eftersom gärningen utgjorde ett led i en serie av likartade brott som utfördes systematiskt. – F.E. begick gärningen med uppsåt.

1.5 F.E. har tagit befattning med ett stulet ryskt mynt 5 rubel Peter III 1762 med ett ekonomiskt värde av 97 500 schweiziska franc, motsvarande cirka 730 000 kronor. Befattningen bestod i att inneha och överlämna eller överlåta myntet till [en mynthandlare]. Myntet hade frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott. Det hände någon gång mellan den 1 januari 2013 och den 29 oktober 2013 i Stockholms stad. F.E:s åtgärd kunde förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen gällde ett mynt med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt värde och eftersom gärningen utgjorde ett led i en serie av likartade brott som utfördes systematiskt. – F.E. begick gärningen med uppsåt.

1.6 F.E. har tagit befattning med sju stulna vikingatida mynt med ett sammanlagt ekonomiskt värde av 65 000 kr. Befattningen bestod i att inneha och överlåta mynten till [en annan person]. Mynten hade frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott. Det hände någon gång mellan den 1 december 2011 och den 12 december 2011 i Lunds eller Ängelholms kommun, Skåne län. F.E:s åtgärd kunde förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. – Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen gällde mynt med ett betydande kulturhistoriskt värde och eftersom gärningen utgjorde ett led i en serie av likartade brott som utfördes systematiskt. – F.E. begick gärningen med uppsåt.

Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet yrkade skadestånd av F.E. med 1 008 800 kr, 1 248 400 kr, 447 500 kr, 353 000 kr respektive 730 000 kr. På beloppet yrkas ränta enligt 4 § femte stycket och 6 § räntelagen (1975:635) från den 1 mars 2009, den 28 februari 2010, den 14 september 2013, den 28 februari 2011 respektive den 29 oktober 2013. Beloppen avsåg ersättning för stulna mynt.

I andra hand yrkade Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet skadestånd av F.E. med 65 000 kronor. På beloppet yrkades ränta enligt 4 § femte stycket och 6 § räntelagen (1975:635) från den 12 december 2011. Beloppet avsåg ersättning för stulna mynt.

Det yrkades att tingsrätten enligt 26 kap. 1 § RB skulle förordna om kvarstad på F.E:s egendom.

F.E. förnekade samtliga gärningar och angav närmare sin inställning till åtalet enligt följande.

Åtalspunkterna 1.1-1.3: Han har sålt mynt på auktionerna men kan inte vitsorda att det rör sig om de mynt som åtalet avser. Mynten har inte frånhänts Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet genom brott och i vart fall har han saknat uppsåt till den omständigheten.

Åtalspunkten 1.4: Han har innehaft och överlåtit myntet till [en mynthandlare]. Myntet har inte frånhänts Kungliga Myntkabinettet genom brott och i vart fall har han saknat uppsåt till den omständigheten.

Åtalspunkten 1.5: Han har aldrig befattat sig med ett sådant mynt. Han har således varken innehaft, överlåtit eller överlämnat myntet till [en mynthandlare]. Det är inte visat att myntet har frånhänts Kungliga Myntkabinettet genom brott.

Åtalspunkten 1.6: Han har innehaft och överlåtit mynten till [en annan person]. Mynten har inte frånhänts Kungliga Myntkabinettet genom brott och i vart fall har han saknat uppsåt till den omständigheten.

F.E. gjorde vidare gällande att samtliga gärningar var preskriberade.

F.E. bestred skadeståndsanspråket på samma grunder som anförts i ansvarsfrågan och vitsordade inte något belopp som skäligt i sig, inte heller sättet att beräkna ränta. Han gjorde gällande att räntan skulle jämkas på grund av den oskäligt långa utredningstiden med analog tillämpning av 8 § räntelagen (1975:635).

Åklagaren framhöll att utredningen inleddes 2015 och att åtal väcktes 2018 och att skäl för att jämka räntan inte förelåg.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Carl Winnberg) anförde följande i dom den 26 februari 2020.

DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Häleri

Åtalet rör gärningar som påstås ha begåtts under åren 2009-2013. Tingsrätten ska därför tillämpa den lagstiftning som då gällde avseende häleribrottet.

Enligt 9 kap. 6 § första stycket första punkten BrB i sin lydelse före 1 juli 2017 döms den som på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott, för häleri till fängelse i högst två år (så kallat sakhäleri). Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år enligt bestämmelsens tredje stycke.

För att någon ska kunna dömas för sakhäleri måste domstolen finna styrkt att det förövats ett brott som är dugligt som förbrott till häleri, t.ex. stöld, bedrägeri eller förskingring. Det krävs inte att domstolen fastställer genom vilket konkret brott saken frånhänts annan, utan är tillräckligt att det är utrett att ett brott som innebär ett frånhändande av egendom, föregått hälerigärningen (NJA II 1980 s. 12).

Hälerigärningen består i att ta befattning med något som är frånhänt annan genom brott på ett sätt som är ägnat att försvåra dess återställande. Det krävs inte att ett återställande faktiskt försvåras. (Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 9 kap. 6 §, Norstedts Juridik 2019-07-01.) Att ta befattning med något kan exempelvis ske genom att köpa, sälja, byta eller ge bort saken. Likaså omfattas att sälja för annans räkning eller att bjuda ut saken till försäljning. (NJA II 1991 s. 190.) Uppsåtet ska omfatta att saken är frånhänd annan genom brott. Gärningspersonen behöver inte förstå att förbrottet är exempelvis stöld eller förskingring, men han eller hon ska förstå att det är ett brott av sådant slag som fordras för att brottet ska vara dugligt som förbrott. (Bäcklund m.fl., a.a.)

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada (se rättsfallet NJA 1990 s. 351).

Preskription

För grovt häleri är preskriptionstiden tio år. HD har i rättsfallet NJA 1984 s. 564 uttalat att preskriptionstiden vid sakhäleri i princip ska räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri och att senare av gärningsmannen företagna åtgärder, varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras, inte inverkar på preskriptionstiden. Undantag från denna princip kan enligt HD föreligga i sådana situationer där en senare hälerihandling inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen eller i andra särpräglade situationer (se även rättsfallet NJA 1985 s. 796).

HD:s uttalanden ger ingen närmare ledning för bedömande av när förhållandena ska anses som så särpräglade att ett undantag från huvudprincipen ska göras. Det är emellertid tydligt att ett sådant undantag tar sikte på alldeles speciella situationer som påtagligt avviker från det sätt som en gärningsperson vanligtvis hanterar hälerigods. Den som begår en sakhälerigärning har som regel för avsikt att antingen utnyttja egendomen för egen räkning eller göra ekonomisk vinning genom att göra sig av med godset på något sätt. Om gärningspersonen vill göra ekonomisk vinning söker han som regel vidareförsälja godset eller göra bytesaffärer med det. En vidareförsäljning av stöldgods måste därför i normalfallet anses utgöra en sådan hälerigärning som naturligt ligger i linje med den första hälerihandlingen. Inte heller kan det anses ligga något särpräglat i en sådan hantering av hälerigodset. (Jfr rättsfallet RH 2010:29.)

Åtalspreskription innebär endast att det inte får dömas till brottspåföljd. Rätten till skadestånd är inte en brottspåföljd och berörs därför inte av åtalspreskription (Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 35 kap. 1 § brottsbalken). Fordringar på skadestånd på grund av brott preskriberas i första hand efter tio år (2 § preskriptionslagen [1981:30]). Enligt 3 § preskriptionslagen preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brott inte före utgången av tiden för åtalspreskription, om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionstiden går ut senare enligt 2 §. Preskriptionstiden räknas normalt från den dag brottet begås och syftet med regeln i 3 § är att den som har åsamkats skada genom brott ska ha möjlighet att begära skadestånd så länge straffrättslig påföljd kan dömas ut (prop. 1979/80:119 s. 94).

En fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling anses som huvudregel tillkommen vid tidpunkten för denna handling (prop. 1979/80:119 s. 89). Att skadan har inträffat först senare saknar betydelse. Preskriptionsfristen för fordringar som grundas på flera rättsfakta anses vanligen löpa från det första av dessa (det första rättsfaktumets princip). Exempelvis gäller normalt vid villkorade skadeståndsfordringar, där ersättningsskyldighet förutsätter såväl att skada har inträffat som att någon ytterligare och senare förutsättning är uppfylld, att redan det första rättsfaktumet medför att preskriptionsfristen inleds. Fristen kan därför börja löpa utan att borgenären är medveten om sin fordran och utan att fordran kan göras gällande. (Se rättsfallet NJA 2018 s. 793.)

– – –

Har åklagaren styrkt att preskription inte har inträtt?

Tingsrätten har konstaterat att F.E. har befattat sig med mynt av samma slag som de mynt som saknas hos Kungliga Myntkabinettet enligt åtalspunkterna 1.1-1.4 och 1.6. Nästa steg i prövningen blir då att avgöra om det är samma mynt. Innan tingsrätten går in på den prövningen finns det emellertid, mot bakgrund av vad som anförts om oskuldspresumtionen i tidigare avsnitt, anledning att behandla F.E:s preskriptionsinvändning. F.E. delgavs åtalet den 14 december 2018. För att åtalet inte ska ogillas redan på den grunden att påstådda brott är preskriberade ska en första befattning med mynten i åtalet ha skett den 14 december 2008 eller därefter, eller att det är motiverat att göra ett undantag från den av HD fastslagna huvudregeln avseende beräkning av preskriptionstiden.

Som åklagaren har konstaterat i sin plädering finns det ingen utredning om när F.E. först tog befattning med de mynt som han har sålt, utöver hans egna uppgifter om när de förvärvades. Åklagaren har framhållit att F.E. hade tillgång till Kungliga Myntkabinettets samlingar under tiden han var anställd där, dvs. 2004-2007. Åklagaren har vidare gjort gällande att F.E:s uppgifter om hur han kom över mynten inte rimligen kan stämma.

Det är inte klarlagt vid vilken tidpunkt de saknade mynten har försvunnit från Kungliga Myntkabinettet. De flesta mynt har senast iakttagits hos Kungliga Myntkabinettet i samband med inventeringarna som gjordes 1993-1996. Beträffande somliga mynt är tillgänglig dokumentation som knyter dem till kabinettet äldre än så. En familjerubel har iakttagits av I.H. när hon flyttade myntet från den polska till den ryska delen av samlingen 2003. U.B:s och T.S:s inventeringar har genomförts efter det att åtalade gärningar ska ha utförts. Mynten kan således ha försvunnit från kabinettet många år före den 14 december 2008 och någon utredning som talar för att mynten försvunnit efter den tidpunkten har inte lagts fram.

[En annan person] har uppgett att han har iakttagit vissa vikingatida mynt hos F.E. 2009. Detta säger dock inte något om när dessa mynt har kommit i F.E:s besittning. F.E. har uppgett att han har haft de mynt han har sålt i sin besittning före december 2008. Åklagaren har lagt fram en omfattande muntlig och skriftlig bevisning som syftar till att motbevisa F.E:s uppgifter om hur han förvärvade mynten. Utredningen ger dock ingen ledning i fråga om när den första befattningen med mynten som såldes har ägt rum. Det finns inte heller i övrigt någon bevisning i målet som motsäger att F.E. haft mynten före den 14 december 2008. Därmed har åklagaren inte motbevisat F.E:s preskriptionsinvändning. Tingsrätten finner inte heller att det föreligger sådana särskilda eller särpräglade omständigheter som medför att det ska göras ett undantag från huvudregeln om hur preskriptionstiden ska beräknas (jfr RH 2010:29).

Åtalet ska därför ogillas redan av det skälet att åklagaren inte har visat att eventuella brottsliga gärningar inte har preskriberats. Det saknas då anledning att pröva om mynten som såldes kommer från Kungliga Myntkabinettet.

Det nu sagda medför att åtalet mot F.E. ska ogillas i sin helhet.

– – –

Kungliga Myntkabinettets skadeståndsyrkanden

Eftersom F.E. frikänns från ansvar avseende åtalspunkten 1.5 med hänsyn till att han inte har befattat sig med mynt av aktuellt slag ska Kungliga Myntkabinettets skadeståndstalan avslås i den delen. Vad gäller åtalspunkten 1.6 har tingsrätten funnit att det inte är visat att de sålda mynten kommer från kabinettet, och redan av det skälet ska kabinettets anspråk i den delen avslås.

I övriga delar har tingsrätten såvitt nu är i fråga ogillat åtalet eftersom det inte är bevisat att eventuella brottsliga gärningar inte har preskriberats. Som framgått ovan leder detta inte automatiskt till att rätten till skadestånd på grund av brott också preskriberas. F.E. har riktat samma invändningar mot de enskilda anspråken som mot åtalet, däribland att preskription inträtt. Som nämnts ovan preskriberas en fordran enligt preskriptionslagen tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbrutits dessförinnan (2 §). Preskriptionstiden kan förlängas med den tid som gäller för preskription av rätten att väcka åtal enligt 3 §, men bestämmelsen saknar betydelse i detta fall. Enligt förarbetena ska preskriptionstiden räknas från den dag då brottet begicks. Enligt den praxis som utbildats rörande åtalspreskription ska tiden räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri. Även om reglerna om preskription i BrB och i preskriptionslagen vilar på delvis olika grunder, framstår det enligt tingsrättens bedömning som rimligt att startpunkten för preskriptionen av skadeståndsanspråken ska löpa från samma tidpunkt som brotten. Ett sådant synsätt ligger också i linje med vad HD har uttalat om att en fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling som huvudregel anses tillkommen vid tidpunkten för denna handling och att preskriptionsfristen löper från den dagen (se rättsfallet NJA 2018 s. 793).

Vad som nu har sagts innebär alltså att preskriptionstiden för Kungliga Myntkabinettets fordringar på skadestånd har börjat löpa vid en första befattning med de saknade mynten som utgör ett fullbordat häleri. Som tingsrätten konstaterat i fråga om åtalspreskriptionen har någon utredning som visar att detta skett den 14 december 2008 eller därefter inte lagts fram. Kungliga Myntkabinettet har därför inte visat att dess eventuella rätt till skadestånd inte är preskriberad. Kabinettets skadeståndstalan ska därför helt avslås.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände F.E. från åtalet för häleri, grovt brott, avseende sex tillfällen under tiden den 28 februari 2009-29 oktober 2013.

Tingsrätten avslog de skadeståndsyrkanden som framställts av Statens Historiska Museer genom Kungliga Myntkabinettet.

Tingsrättens upphävde ett tidigare beslut om kvarstad.

Svea hovrätt

Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma F.E. för häleri, grovt brott, vid sex tillfällen i enlighet med åtalet.

Åklagaren justerade åtalet bl.a. enligt följande.

– I åtalspunkterna 1.1-1.3 har efter orden “Stockholms stad” i första stycket följande lagts till: “och under en period om en månad eller några månader dessförinnan i Stockholmsområdet”.

– I åtalspunkten 1.6 har efter orden “Skåne län” i första stycket följande lagts till: “eller någonstans däremellan”.

Statens Historiska Museer genom Ekonomiska museet – Kungliga Myntkabinettet yrkade att hovrätten skulle helt bifalla dess skadeståndsyrkanden i tingsrätten. Under närmare angivna förutsättningar yrkade Kungliga Myntkabinettet att hovrätten skulle bifalla dess i tingsrätten framställda andrahandsyrkande om skadestånd gentemot F.E.

Slutligen yrkade åklagaren att hovrätten, i samband med dom i målet, skulle förordna om kvarstad på F.E:s egendom att Kungliga Myntkabinettets fordran om 3 787 700 kr kunde antas bli täckt.

F.E.motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. Han motsatte sig även yrkandet om kvarstad. Vidare förklarade han att hans inställning i förhållande till de olika åtalspunkterna och skadeståndsyrkandena var densamma som i tingsrätten.

Hovrätten (hovrättsrådet Hans Cappelen-Smith, f.d. hovrättsrådet ­Torbjörn Widemar och tf. hovrättsassessorn Mikael Schantli, referent, samt en nämndeman) anförde följande i dom den 21 januari 2022.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuld och rubricering

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för bakgrunden till åtalet och för F.E:s invändningar mot det. En av dessa invändningar, som har varit avgörande för utgången i tingsrätten, avser frågan om samtliga påstådda gärningar ska anses preskriberade i enlighet med 35 kap. 1 § BrB (s.k. åtalspreskription).

Enligt hovrätten faller det sig naturligt att bedöma frågan om preskription först, dvs. före en eventuell prövning av den bevisning som har lagts fram till stöd för, respektive till vederläggande av, de närmare gärningsmoment som grundar åtalet.

För att avgöra preskriptionstiden krävs det att påstådd brottslighet rubriceras, dvs. kategoriseras rättsligt (jfr 35 kap. 1 § BrB). Härvid ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. Hovrätten finner alltså, i likhet med tingsrätten, att samtliga nu påstådda gärningar ska rubriceras som grova häleribrott. Med undantag för påstådd gärning enligt åtalspunkten 1.6 rör det sig om hälerigärningar som ska ha avsett egendom till betydande ekonomiska värden. Redan på grund härav är brottsligheten i fråga att anse som grov (se rättsfallet NJA 2013 s. 654, jfr även NJA 1990 s. 351). Till detta kommer systematiken och vanemässigheten i de påstådda gärningarna, inbegripet gärningen enligt åtalspunkten 1.6. Vidare omfattar samtliga påstådda hälerigärningar föremål av betydande kulturhistoriskt värde. Någon annan rubricering än grovt häleri kan därmed inte komma i fråga. Det anförda innebär att preskriptionstiden är tio år.

Den rättsfråga hovrätten härnäst har att ta ställning till är från vilken tidpunkt preskriptionstiden räknas vid sakhälerier likt de nu påstådda (jfr 35 kap. 4 § BrB).

Tingsrätten har i sin dom ingående redogjort för den praxis från HD som aktualiseras vid besvarandet av denna fråga. Hovrätten ansluter sig till dessa redogörelser och konstaterar samtidigt att någon närmare vägledning inte går att finna i förarbetena till bestämmelserna i fråga.

Det grundläggande ställningstagandet från HD går alltså att finna i rättsfallet NJA 1984 s. 564, där HD uttalat att preskriptionstiden vid sakhäleri i princip ska räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri och att senare av gärningsmannen företagna åtgärder, varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras, inte inverkar på preskriptionstiden. HD angav förvisso att undantag från denna huvudprincip är tänkbara men att det då får förutsättas vara fråga om fall där en senare hälerihandling inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller om andra särpräglade situationer.

Det av HD fastslagna synsättet har varit föremål för viss kritik. Det har ansetts tveksamt att försvara huvudprincipen framför allt mot bakgrund av de situationer som kan uppstå där en tjuv eller hälare efter en tioårsperiod straffritt kan försöka omsätta stulna museiföremål och konstverk (se Bäcklund m.fl., Brottsbalken [1 juli 2021, Version 19, JUNO], kommentaren till 35 kap. 4 §). HD:s ståndpunkt i 1984 års rättsfall har emellertid i princip upprätthållits och bekräftats genom rättsfallet NJA 1985 s. 796, i vilket HD inte gjorde någon principiell skillnad med avseende på preskriptionsfrågans bedömning på grund av godsets värde eller beskaffenhet. I det fallet var det fråga om påstådda hälerigärningar avseende kulturhistoriskt värdefulla silverföremål av mycket högt ekonomiskt värde.

Enligt hovrätten utgör vidareförsäljning av stöldgods – likt de som åklagaren har lagt F.E. till last – en sådan hälerigärning som naturligt ligger i linje med den första hälerihandlingen, dvs. den inledande befattningen med godset. Den som begår en sakhälerigärning har nämligen som regel för avsikt att antingen utnyttja egendomen för egen räkning eller göra ekonomisk vinning genom att exempelvis vidareförsälja godset eller göra bytesaffärer med det. Hovrätten delar alltså tingsrättens slutsats att det i förevarande fall inte kan sägas röra sig om en sådan särpräglad situation som tydligt avviker från hur en gärningsperson normalt hanterar hälerigods (jfr även RH 2010:29). Även om hovrätten, i ett fall som detta, kan ha viss förståelse för den kritik som har riktats mot HD:s ståndpunkt i NJA 1984 s. 564 innebär det nu anförda inte desto mindre att den däri uppställda huvudprincipen ska tillämpas även i nu aktuellt fall. Preskriptionstiden ska alltså räknas från den tidpunkt då F.E. först befattade sig med de mynt som är föremål för åtalet.

F.E. delgavs åtalet den 14 december 2018. För att gärningarna inte ska anses preskriberade och åtalet ogillas betyder det att hans första befattning med mynten i fråga måste ha skett den 14 december 2008 eller därefter. I enlighet med den genomgående regeln inom straffprocessrätten är det åklagaren som har bevisbördan för att preskription inte har inträtt. Som tingsrätten har funnit krävs det att åklagaren förebringar så mycket bevisning att preskriptionsinvändningen framstår som obefogad (se rättsfallet NJA 2019 s. 72).

I denna del av prövningen ansluter sig hovrätten helt till tingsrättens bedömning – – -. Hovrätten anser alltså, i likhet med tingsrätten, att utredningen inte ger någon ledning i fråga om när den första befattningen med mynten ska ha ägt rum. Det finns inte heller någon bevisning som motsäger att det kan ha skett före den 14 december 2008. Därmed har åklagaren inte motbevisat F.E:s preskriptionsinvändning. Detta gäller genomgående avseende samtliga påstådda gärningar enligt samtliga åtalspunkter, alldeles oavsett om F.E. faktiskt har befattat sig med myntet i fråga och alldeles oavsett om myntet i fråga faktiskt saknas hos Kunglia Myntkabinettet. Det anförda innebär att åtalet ska ogillas i dess helhet, varför tingsrättens dom ska fastställas.

– – –

Skadestånd

Liksom i skulddelen har F.E. i skadeståndsdelen invänt att preskription har inträtt avseende samtliga Kungliga Myntkabinettets anspråk.

I enlighet med vad tingsrätten funnit ska Kungliga Myntkabinettets skadeståndsyrkande såvitt gäller de sju vikingatida mynten (åtalspunkten 1.6) avslås redan av det skälet att det inte är styrkt att mynten kommer från kabinettet.

Vad gäller Kungliga Myntkabinettets skadeståndsyrkanden i övriga delar, dvs. avseende åtalspunkterna 1.1-1.5, ansluter sig hovrätten till tingsrättens redogörelse av rättsläget – – -. Som tingsrätten har anfört åligger det Kungliga Myntkabinettet att styrka att det första rättsfaktum genom vilket fordringarna uppkommit har inträffat vid en sådan tidpunkt att preskription inte har inträtt (se Stefan Lindskog, Preskription: Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 5 uppl., 2021, s. 717). I förevarande fall innebär detta alltså att Kungliga Myntkabinettet har att styrka att en första skadegörande handling, dvs. en första hälerigrundande befattning med mynten i fråga, ägt rum den 14 december 2008 eller därefter (jfr rättsfallet NJA 2018 s. 793). Som tingsrätten har funnit saknas det emellertid helt bevisning som styrker att så är fallet. Detta innebär att Kungliga Myntkabinettets skadeståndstalan ska avslås i dess helhet, varför tingsrättens dom ska fastställas även i denna del.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Statens historiska museer överklagade och yrkade att HD skulle förklara att preskriptionstiden skulle börja löpa från den tidpunkt då F.E. vidtagit åtgärder för att avyttra mynten och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling där.

F.E. motsatte sig yrkandena.

Med utgångspunkt i att F.E. hade haft de aktuella mynten i sin besittning före december 2008, meddelade HD prövningstillstånd i frågan om de skadeståndskrav som Statens historiska museer framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 var preskriberade. Frågan om tillstånd till målets prövning i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter föredragning. I samband med föredragning beslutades att parterna skulle ges möjlighet att yttra sig över frågorna om det för skadeståndsansvar var nödvändigt att F.E. hade gjort sig skyldig till brott och – om så inte var fallet – från vilken tidpunkt preskriptionsfristen skulle räknas utifrån de åberopade omständigheterna.

Föredraganden, justitiesekreteraren Margareta Sandén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Kungliga myntkabinettet är en del av Statens historiska museer. I museets samlingar finns ca 450 000 mynt. Efter en inventering anmälde museet till polisen att en stor mängd mynt saknades.

2. F.E., som tidigare var anställd på museet, åtalades för häleri, grova brott, under sex åtalspunkter (1.1-1.6) avseende befattning med stulna mynt som skulle ha frånhänts Statens historiska museer. Befattningen bestod enligt åtalet i att han hade låtit försälja mynt på auktion respektive att han hade innehaft och överlämnat eller överlåtit mynt till andra personer. Åklagaren gjorde gällande att brotten var att anse som grova med beaktande av försäljningarnas ekonomiska värde, myntens betydande kulturhistoriska värde och gärningarnas systematik.

3. Statens historiska museer yrkade i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 skadestånd av F.E. med sammanlagt drygt 3,7 miljoner kr avseende ersättning för stulna mynt. Stämningsansökan gavs in till tingsrätten den 12 december 2018. F.E. delgavs åtalet och museets enskilda anspråk den 14 december 2018.

4. F.E. förnekade samtliga gärningar och motsatte sig skadeståndsyrkandena. Han gjorde bland annat gällande att prekription inträtt såväl för samtliga påstådda gärningar som för den eventuella rätten till skadestånd.

5. Tingsrätten ogillade åtalet i dess helhet och avslog skadeståndsyrkandena, i huvudsak på grund av preskription.

6. Enligt tingsrätten skulle den tioåriga preskriptionstiden som gäller för grovt häleri räknas från F.E:s första befattning med mynten i åtalet. Tingsrätten konstaterade att en första befattning måste ha skett den 14 december 2008 eller därefter för att åtalet inte skulle ogillas på grund av åtalspreskription enligt 35 kap. 1 § BrB.

7. Tingsrätten gjorde bedömningen att det inte var klarlagt vid vilken tidpunkt de saknade mynten hade försvunnit från museet, att dessa kunde ha försvunnit många år före den 14 december 2008 och att någon utredning som talade för att mynten försvunnit efter denna tidpunkt inte hade lagts fram. Vidare gjorde tingsrätten bedömningen att utredningen inte gav någon ledning i fråga om när den första befattningen med mynten hade ägt rum och att det inte fanns någon bevisning som motsade att F.E. hade haft mynten före den 14 december 2008. Tingsrätten kom fram till att åklagaren därmed inte hade visat att eventuella brottsliga gärningar inte hade preskriberats.

8. När det gäller frågan om preskription av skadeståndsanspråken ansåg tingsrätten att startpunkten för den tioåriga preskriptionstiden enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) skulle löpa från samma tidpunkt som för åtalspreskriptionen samt att museet inte hade visat att dess eventuella rätt till skadestånd inte var preskriberad.

9. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

HD:s prövningstillstånd och frågan i målet

10. HD har, med utgångspunkt i att F.E. har haft de aktuella mynten i sin besittning före december 2008, meddelat prövningstillstånd i frågan om de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 är preskriberade. Frågan om tillstånd till målets prövning i övrigt har förklarats vilande.

11. Frågan i målet är vid vilken tidpunkt preskriptionstiden börjar löpa för fordringar på skadestånd i anledning av häleribrott.

Rättsliga utgångspunkter

12. Preskriptionslagen gäller enligt 1 § i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. I 2 § första stycket stadgas att en fordran preskriberas tio år efter sin tillkomst, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan.

13. En fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling anses som huvudregel tillkommen vid tidpunkten för denna handling (se NJA 2018 s. 793 p. 13 och prop. 1979/80:110 s. 89).

14. Preskriptionsfristen för fordringar som grundas på flera rättsfakta anses vanligen löpa från det första av dessa (det första rättsfaktumets princip). Fristen kan därför börja löpa utan att borgenären är medveten om sin fordran och utan att fordran kan göras gällande. (Se NJA 2018 s. 793 p. 14.)

15. När en skada är pågående på ett sådant sätt att ny och ytterligare skada uppkommer fortlöpande, så kallade perdurerande skador, innebär det typiskt sett att preskriptionen sker successivt, dag för dag (se t.ex. “Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103).

16. Preskriptionstiden för fordringar på skadestånd i anledning av brott räknas normalt från den dag brottet begås. I första hand gäller då huvudregeln enligt 2 § preskriptionslagen om tio års preskriptionstid från fordringens tillkomst. Enligt 3 § kan preskriptionstiden förlängas i vissa fall. Enligt förarbetena är syftet med möjligheten till förlängning av preskriptionstiden att den som har åsamkats skada genom brott ska ha möjlighet att begära skadestånd så länge straffrättslig påföljd kan ådömas. Vidare anges i förarbetena att bestämmelserna har anknutits till reglerna om åtalspreskription i 35 kap. BrB. (Se prop. 1979/80:119 s. 94.)

17. För att bedöma från vilken tidpunkt preskriptionstiden ska räknas för fordringar på skadestånd i anledning av brott får alltså en jämförelse göras med vad som gäller för åtalspreskription.

18. När det gäller frågan om när en fordran på skadestånd i anledning av häleribrott har tillkommit ska således en bedömning göras angående från vilken tidpunkt åtalspreskription för brottet räknas. Tidpunkten för fordringens tillkomst får normalt anses sammanfalla med den dag då brottet, vid bedömningen av frågan om åtalspreskription, anses vara begånget.

19. I 35 kap. 1 § BrB finns bestämmelser om åtalspreskription, dvs. bestämmelser som reglerar inom vilken tid en misstänkt ska ha häktats eller åtalats för att han eller hon ska få dömas till påföljd. I 4 § stadgas att de i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

20. När det gäller bedömningen av frågan vid vilken tidpunkt ett brott har begåtts kan inledningsvis konstateras att de flesta brott avslutas samtidigt som, eller i nära anslutning till, den tidpunkt då brottet fullbordas. En del brottstyper, så kallade perdurerande brott, fortsätter dock att begås så länge det genom handlingen uppkomna tillståndet varar, dvs. i tiden efter brottets fullbordan. I vissa fall sker åtalspreskription successivt (se t.ex. “Fotografens vapeninnehav” NJA 1981 s. 380).

21. Ett exempel på perdurerande brott är olaga frihetsberövande som sker genom att gärningsmannen spärrar in någon. Preskriptionstiden räknas för sådan brottslighet från den tidpunkt då gärningsmannen släppt ut den andre. HD har i “Bilderna som låg kvar” NJA 2020 s. 917 konstaterat att frågan om en viss brottstyp utgör ett perdurerande brott ytterst får avgöras för varje brottstyp.

22. Beträffande häleri slog HD i rättsfallet “Omegaklockorna” NJA 1984 s. 564 fast att preskriptionstiden för sakhäleri i princip ska räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri och att senare av gärningsmannen företagna åtgärder, varigenom han eller hon tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras, inte påverkar preskriptionstiden. HD uttalade att undantag från principen visserligen är tänkbara men att det då förutsätts vara fråga om fall där senare hälerihandlingar inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller om andra särpräglade situationer.

23. I rättsfallet NJA 1985 s. 796, som gällde grovt häleri, gjorde den tilltalade gällande att det var han som hade stulit godset och att han inte skulle dömas för häleri, eftersom stölden var preskriberad. HD slog fast att åtalspreskription av ett stöldbrott som huvudregel bör anses omfatta också senare av gärningsmannen företagna åtgärder varigenom han eller hon har tillgodogjort sig egendomen eller försvårat dess återställande till ägaren samt att preskriptionstiden därvid är att räkna från det att stölden fullbordades. Eftersom mer än tio år hade förflutit från tillgreppet till dess att den tilltalade fick del av åtalet kom HD fram till att inte bara stöldbrottet utan också den befattning som lagts den tilltalade till last såsom häleribrottslighet var preskriberad.

24. Att preskriptionstid för häleribrott normalt räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri innebär att fordran på skadestånd i anledning av sådan brottslighet som huvudregel ska anses tillkommen vid denna tidpunkt. Såväl åtalspreskription enligt 35 kap. BrB som preskription för en fordran på skadestånd i anledning av brottet enligt 2 § preskriptionslagen räknas då normalt från denna tidpunkt.

Bedömningen i detta fall

25. HD:s prövningstillstånd har meddelats med utgångspunkt i att F.E. har haft de aktuella mynten i sin besittning före december 2008. Fordringarna på skadestånd ska som huvudregel anses ha tillkommit före den tidpunkten (jfr p. 22-24). Det finns i detta fall inte skäl att avvika från huvudregeln.

26. Fordringarna var alltså äldre än tio år när skadeståndsyrkandena framställdes i december 2018. De skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 är därför, i enlighet med 2 § preskriptionslagen, preskriberade.

27. Vid denna bedömning finns det inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.

DOMSLUT

HD förklarar att de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 är preskriberade.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom står därför fast.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson, Dag Mattsson och Jonas Malmberg, referent) meddelade den 22 mars 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Statens historiska museer är en myndighet som har till uppgift att främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia och att bevara och utveckla det kulturarv som myndigheten förvaltar. I myndigheten ingår flera museer, bl.a. Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet.

2. F.E. arbetade på myntkabinettet åren 2004-2007.

3. Under 2009, 2010 och 2013 sålde F.E. på tre auktioner mynt som Statens historiska museer menar har stulits från myntkabinettet (jfr punkterna 1.1-1.3 i det åtal som väcktes). Vidare påstår myndigheten att F.E. under 2010-2013 innehaft och överlämnat eller överlåtit två ryska mynt till en mynthandlare (åtalspunkterna 1.4-1.5) samt att han 2011 innehaft och överlåtit sju vikingamynt till en annan person (åtalspunkten 1.6). Även de ryska mynten och vikingamynten har enligt myndigheten stulits från myntkabinettet.

4. Åklagaren yrkade att F.E. skulle dömas för grovt häleri avseende dessa sex befattningar med mynten. Statens historiska museer yrkade skadestånd av F.E. med sammanlagt närmare fyra miljoner kronor som ersättning för mynten.

5. Talan väcktes den 12 december 2018 och F.E. delgavs åtalet och skadeståndsanspråken den 14 december samma år.

6. F.E. förnekade brott och motsatte sig skadeståndsyrkandena. Han gjorde flera invändningar, bl.a. att han haft alla de överlämnade eller överlåtna mynten i sin besittning före december 2008 – dvs. mer än tio år före delgivningen – och att preskription därför inträtt såväl för de åtalade gärningarna som för skadeståndsanspråken.

7. Tingsrätten och hovrätten har frikänt F.E. och avslagit skadeståndsyrkandena. Beträffande de sju vikingamynten har hovrätten – i likhet med tingsrätten – ansett att det inte var styrkt att dessa kom från myntkabinettet. Hovrätten har gjort bedömningen att skadeståndsyrkandena avseende övriga påstådda befattningar är preskriberade, eftersom Statens historiska museer inte styrkt att en första skadegörande handling – dvs. en första hälerigrundande befattning med mynten – ägt rum den 14 december 2008 eller därefter. Hovrätten har hänvisat till HD:s uttalanden om åtalspreskription vid häleri i “Omegaklockorna” NJA 1984 s. 564.

8. Statens historiska museer har överklagat hovrättens dom såvitt avser skadeståndet.

Högsta domstolens prövningstillstånd och frågan i målet

9. HD har, med utgångspunkt i att F.E. har haft de aktuella mynten i sin besittning före december 2008, meddelat prövningstillstånd i frågan om de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 är preskriberade. Frågan om tillstånd till målets prövning i övrigt har förklarats vilande.

10. Frågan i HD är från vilken tidpunkt preskriptionsfristen avseende skadeståndsanspråken ska räknas.

Rättsliga utgångspunkter

Enskilt anspråk i anledning av brott

11. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, ska rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket (se 29 kap. 6 § tredje meningen RB). När skadeståndsskyldigheten är knuten till andra omständigheter än ett brottsligt förfarande kan det enskilda anspråket komma att bifallas trots att den tilltalade frikänns. Avgörande blir då vilka omständigheter som har åberopats i ansvarsdelen respektive skadeståndsdelen. Ett exempel på när ett skadeståndsyrkande får bifallas trots att ansvarstalan ogillas är när den tilltalade är åtalad för ett brott som kräver uppsåt medan det för skadeståndstalan räcker med oaktsamhet (jfr 22 kap. 7 §). Det kan också vara så att rätten i ansvarsdelen inte går in på skuldfrågan eftersom åtalet ska ogillas på grund av preskription. (Se “Porschen och pantavtalet” NJA 2019 s. 845, särskilt p. 13.)

12. Om en dom i ett brottmål överklagas enbart i fråga om det enskilda anspråket prövas detta utifrån de för tvistemål gällande reglerna. De omständigheter som har lagts till grund för åtalet kan då utgöra omständigheter som åberopats till grund för skadeståndstalan.

Fordringspreskription

13. En fordran preskriberas viss tid efter tillkomsten, normalt tio år, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (se 2 och 5 §§ preskriptionslagen). För en fordran på skadestånd i anledning av brott kan tiden förlängas så att fordran inte preskriberas före fristen för åtalspreskription (3 § första stycket). I övrigt påverkas inte huvudregeln om fordringspreskription av den straffrättsliga åtalspreskriptionen.

14. Av 2 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen följer att den som vållar skada genom brott ska ersätta skadan. I förarbetena till preskriptionslagen sägs att tidsfristen för preskription för en fordran på skadestånd i anledning av brott normalt räknas från den dag då brottet begicks (se prop. 1979/80:119 s. 94), vilket även är utgångspunkten för tidsfristen för bortfallande av påföljd enligt 35 kap. 4 § BrB. Förarbetsuttalandet kan dock inte så förstås att utgångspunkten för tidsfristen vid fordringspreskription och åtalspreskription alltid sammanfaller.

15. För att den som överlåtit stöldgods ska bli skadeståndsskyldig för skada som uppkommit genom överlåtelsen, är det inte nödvändigt att han eller hon gjort sig skyldig till brott. För det fall att någon innehar stöldgods, utan att ha blivit ägare till det, har den bestulna rätt att få stöldgodset åter från innehavaren (jfr lagen, 1986:796, om godtrosförvärv av lösöre). Om innehavaren t.ex. avhänder sig lösöret så att ägaren inte längre kan kräva det åter, kan detta ge upphov till skadeståndsanspråk enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen, om innehavaren agerat vårdslöst eller uppsåtligt. Förlust av fysiska föremål anses vara sådan sakskada som avses i 2 kap. 1 §, även när förlusten bara är tillfällig (se prop. 1972:5 s. 580).

16. En ägares anspråk på att få tillbaka lösöre omfattas inte av preskriptionslagen. Om stöldgods inte längre kan krävas åter därför att innehavaren avhänt sig godset och ägaren i stället kräver skadestånd, är detta en fordran på vilken preskriptionslagen är tillämplig. Fordran måste vid tillämpningen av 2 § preskriptionslagen anses ha tillkommit i och med att ägaren inte längre har möjlighet att gentemot den tidigare innehavaren hävda äganderätten, t.ex. när stöldgodset säljs vidare (jfr “Transito” NJA 1926 s. 617 och “Det ogiltiga fastighetsköpet” NJA 2003 s. 302 samt Stefan Lindskog, Preskription, 5 uppl. 2021, s. 93 och 463 f.).

Bedömningen i detta fall

17. De omständigheter som Statens historiska museer åberopar till grund för sin talan framgår huvudsakligen av gärningsbeskrivningen. Den innefattar att F.E. under åren 2009-2013 vid flera tillfällen till annan överlämnat eller överlåtit mynt som stulits från myndigheten och att han begått gärningarna med uppsåt. Dessa omständigheter är sådana att de kan ge upphov till skadeståndsskyldighet.

18. Den fordran som Statens historiska museer gör gällande har tillkommit vid de tillfällen när F.E. påstås ha överlämnat eller överlåtit mynten (se p. 16). Ingen av dessa händelser har ägt rum mer än tio år innan talan väcktes och skadeståndsanspråken är därför inte preskriberade. För bedömningen saknar det betydelse under hur lång tid dessförinnan han kan ha haft de aktuella mynten i sin besittning.

19. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras på så sätt att de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 inte är preskriberade. I dessa delar bör därför prövningstillstånd meddelas, hovrättens dom upphävas och målet lämnas tillbaka dit för fortsatt handläggning.

20. Det har inte kommit fram något skäl att meddela prövningstillstånd beträffande det skadeståndsyrkande som Statens historiska museer framställt i anslutning till åtalspunkten 1.6 (vikingamynten).

DOMSLUT

HD förklarar att de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 inte är preskriberade.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande det skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkten 1.6 (vikingamynten). Hovrättens dom står därför fast i denna del.

HD meddelar prövningstillstånd i övriga överklagade delar.

HD upphäver hovrättens dom såvitt avser de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt i anslutning till åtalspunkterna 1.1-1.5 och lämnar tillbaka målet till hovrätten för fortsatt handläggning.