Referat

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, mark- och miljödomstolen, slutliga beslut 2025- 04-24 i mål nr 
M 1244-25, se bilaga A 

PARTER

Klagande

Gabna sameby

Ombud: J.W.K

Motpart

1. Länsstyrelsen i Norrbottens län 

2. Vattenfall Eldistribution AB

Ombud: S.S

SAKEN

Avvisat överklagande 

________________

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS BESLUT

Mark- och miljööverdomstolen undanröjer mark- och miljödomstolens slutliga beslut och återförvisar målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt behandling.

________________

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Gabna sameby har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska tillerkänna samebyn talerätt i målet och upphäva länsstyrelsens beslut om försiktighetsåtgärder. 

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Vattenfall Eldistribution AB har motsatt sig att mark- och miljödomstolens beslut ändras. 

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Gabna sameby har hänvisat till vad samebyn förde fram i mark- och miljödomstolen och har lagt till i huvudsak följande.

Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 6 § miljöbalken angår samebyn. Talerätt föreligger eftersom det aktuella området ligger inom samebyns året-runt-marker samt inom utpekat riksintresse för rennäringen och eftersom den anmälda åtgärden kan komma att påverka rennäringen på ett intet obetydligt sätt. Den aktuella bestämmelsen omfattar inte bara hänsyn till naturmiljön utan också hänsyn till rennäringen. Då det aktuella området ligger i direkt anslutning till ett riksintresse för rennäring ska 3 kap. 5 § miljöbalken beaktas. Ansökt åtgärd kommer få en direkt och en kumulativ negativ effekt på rennäringens bedrivande eftersom åtgärden innebär en barriär som blockerar möjligheten för renen genom planerad flytt och fri strövning att ta sig mellan olika betesområden. Åtgärden kommer vidare både under anläggningstiden och driftsfasen negativt påverka riksintresset för rennäring eftersom det funktionella sambandet för renskötselns bedrivande påtagligt kommer försämras av åtgärden. Att neka samebyn talerätt beträffande ett beslut enligt 12 kap. 6 § miljöbalken strider mot de krav som EU-rätten ställer på effektiv tillgång till rättslig prövning i miljöärenden. Möjligheten till tillsyn är inte ett substitut för rätt till domstolsprövning. Vidare bör beträffande tillsyn noteras att eventuell skada redan uppstått vid dessa situationer. Den skada som rennäringen kan komma att drabbas av kan inte anses vara vare sig teoretisk eller helt obetydlig, varför det är en brist att länsstyrelsen inte beaktat eller redovisat hur rennäringen kan komma att påverkas.

Länsstyrelsen har hänvisat till vad myndigheten förde fram i mark- och miljödomstolen.

Vattenfall Eldistribution AB har hänvisat till vad bolaget förde fram i mark- och miljödomstolen och har lagt till i huvudsak följande. 

Det finns inte skäl att göra skillnad på enskilda intressen, dvs. skillnad mellan en samebys enskilda intresse och exempelvis en markägare. Det finns möjlighet för samebyn att begära tillsyn av länsstyrelsen enligt 26 kap. miljöbalken. I tillsynsärendet har länsstyrelsen möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs. Länsstyrelsens beslut kan överklagas av samebyn och frågan underkastas därmed en domstolsprövning, vilket för samebyn säkerställer en effektiv tillgång till rättslig prövning. Samebyn har därmed haft och har alltjämt möjlighet att hos länsstyrelsen begära att myndigheten ska initiera ett tillsynsärende. Bygglovet handläggs av Kiruna kommun och bolaget har begärt att kommunen ska remittera ärendet direkt till samebyn. 

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL 

Vattenfall Eldistribution AB lämnade in en anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken till Länsstyrelsen i Norrbottens län. Anmälan gällde utökning av en befintlig transformatorstation, omfattande bl.a. markberedning, iordningsställande av markytan och drift, på fastigheten i Kiruna kommun. Av anmälan framgår att berört område består bl.a. av berg i dagen och fjällbjörkskog. Området ligger inom Gabna samebys året-runt-marker och i närheten av områden av riksintresse för rennäringen. I sitt beslut angav länsstyrelsen att länsstyrelsen inte har någon erinran mot att bolaget genomför den anmälda åtgärden på det sätt som beskrivits i anmälan och med de försiktighetsåtgärder bolaget åtagit sig. I sin anmälan har bolaget angett skyddsåtgärder för bl.a. rennäringen som bolaget avser att vidta. Gabna sameby överklagade till mark- och miljödomstolen, som avvisade samebyns överklagande. 

Mark- och miljööverdomstolen har att pröva om Gabna sameby haft rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. 

Rättsliga utgångspunkter

Överklagbara domar eller beslut får överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot (16 kap. 12 § första stycket 1 miljöbalken). Enligt praxis ska rätten att vara part och att överklaga tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för någon annan olägenhet till följd av ett beslut, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig (se NJA 2004 s. 590 I och II). Vid bedömningen av klagorätt är det även av betydelse vilka intressen som tillämpliga bestämmelser är avsedda att skydda. I praxis har rätten att föra talan mot ett avgörande med åberopande av enbart allmänna intressen i regel inte tillkommit en enskild (se exempelvis MÖD 2013:32 och MÖD 2024:13). 

Av 12 kap. 6 § miljöbalken följer att en anmälan för samråd ska göras hos tillsyns myndigheten för verksamheter och åtgärder som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt balkens bestämmelser, om åtgärden kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Tillsynsmyndigheten får förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skador på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten. Genom bestämmelsen i 12 kap. 6 § miljö balken skyddas allmänna intressen. Enligt 2 kap. 6 § andra stycket miljöbalken ska vid prövning av verksamheter enligt 12 kap. 6 § miljöbalken bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas i de fall som avser ändrad användning av mark- eller vattenområden. Av 3 kap. 5 § första stycket miljöbalken följer att mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. I paragrafens andra stycke anges vidare att områden som är av riksintresse för rennäringen ska skyddas mot sådana åtgärder. 

Mark- och miljööverdomstolen har tidigare avgjort frågor om klagorätt när prövningen av de i målet aktuella bestämmelserna enbart avser allmänna intressen. Synen på klagorätten har varit restriktiv i dessa fall. Rättsfallet MÖD 2007:6 avsåg en samråds anmälan enligt 12 kap. 6 § miljöbalken för en skidanläggning. Fastighetsägare vars fastigheter ingick i det område som omfattades av anmälan ansågs inte ha rätt att överklaga det beslut som fattats inom ramen för samrådet. Av beslutet framgår bland annat att ett beslut efter anmälan enligt 12 kap. 6 § miljöbalken inte i sig skapar några rättigheter för anmälaren. Länsstyrelsens beslut enligt denna bestämmelse innebar inte att skidklubben kunde påbörja de åtgärder som avsågs med samrådet på klagandenas mark utan att först ha fått rätt att förfoga över marken. Eftersom länsstyrelsens beslut i samrådsärendet inte har någon faktisk effekt gentemot klagandena ansågs de inte ha klagorätt. Detta resonemang återkommer i MÖD 2012:33 där Mark- och miljööverdomstolen uttalade att inte ens en fastighetsägare vars mark berörs av en ansökan om strandskyddsdispens, är berörd av ansökan på ett sådant sätt att beslutet om strandskyddsdispens får överklagas av denne. Domstolen konstaterade även i detta avgörande att dispensen inte innefattar något tillstånd till att utföra åtgärder på annans mark. (Se även t.ex. MÖD 2011:44 samt Mark- och miljööverdomstolens beslut den 14 februari 2018 i mål nr M 6174-16 och den 15 oktober 2025 i mål nr M 5355-24.) 

Mark- och miljööverdomstolen har även i MÖD 2007:35 prövat klagorätten för en sameby avseende en samrådsanmälan enligt 12 kap. 6 § miljöbalken för en vindmätningsmast. Mark- och miljööverdomstolen uttalade att renskötselrätten är en sådan särskild rätt till fastighet som för en sameby medför talerätt i mål eller ärenden som vid en domstol eller myndighet gäller ändrad markanvändning av den mark som renskötsel får utövas på. Domstolen konstaterade dock, liksom i MÖD 2007:6, att eftersom länsstyrelsens beslut i samrådsärendet inte har någon faktisk effekt gentemot klaganden ansågs samebyn inte ha klagorätt. Mark- och miljööverdomstolen lade till att för att masten skulle få anläggas och markanvändningen därmed ändras på platsen krävdes ett beslut av länsstyrelsen om upplåtelse av nyttjanderätt till marken enligt 32 § första stycket rennäringslagen (1971:437) samt att samebyn som sakägare hade möjlighet att värna sina intressen i det ärendet. 

Mark- och miljööverdomstolen har nyligen utvecklat sin syn på frågor om enskilds klagorätt (se bl.a. Mark- och miljööverdomstolens beslut den 15 oktober 2025 i mål nr M 5355-24). En begränsning av en enskilds klagorätt i miljöfrågor får inte stå i strid med Århuskonventionen (UNECE:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor). Århuskonventionen syftar bl.a. till att garantera allmänhetens rätt att få tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Av artikel 9.3 i Århuskonventionen följer att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. 

Det nu överklagade beslutet är enligt Mark- och miljööverdomstolen ett sådant beslut som avses i artikel 9.3. Frågan är då om den tolkning av enskildas rätt att överklaga avgöranden där prövningen avser allmänna intressen som följer av den nationella praxis som redovisats ovan är förenlig med Århuskonventionens krav. En sådan bedömning av förenligheten med Århuskonventionen måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (jämför MÖD 2015:8).

Artikel 9.3 har inte direkt effekt i unionsrättslig mening men artikeln innebär att det ankommer på en nationell domstol att i den utsträckning det är möjligt tolka den processuella rätten, avseende de villkor som ska vara uppfyllda för att få till stånd en prövning av domstol eller i administrativ ordning, så att den stämmer överens med såväl målen i artikel 9.3 i Århuskonventionen som målet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av rättigheter enligt unionsrätten (se EU-domstolens dom i mål nr C 240/09). 

I fråga om vilka kriterier som får uppställas i nationell rätt avseende allmänhetens rätt till domstolsprövning har EU-domstolen i mål nr C-263/08 konstaterat att medlemsstaternas möjligheter att ställa krav är begränsade. I målet, som rörde miljöorganisationers klagorätt, pekade domstolen på att det visserligen hade överlåtits till de nationella lagstiftarna att fastställa eventuella krav som ska vara uppfyllda för att en ickestatlig miljöorganisation ska anses ha talerätt men att sådana krav måste säkerställa en omfattande rätt till rättslig prövning. Domstolen framhöll också att de nationella bestämmelserna inte får innebära en risk för att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna innebärande en rätt för personer som har ett tillräckligt intresse av att ifrågasätta ett projekt, eller vars rättigheter kränks av projektet att föra talan i behörig rättsinstans förlorar all ändamålsenlig verkan.

Århuskonventionens efterlevnadskommitté har i beslut ACCC/C/2006/18 (Danmark) uttalat att en konventionsstat inte är förhindrad att uppställa krav på att klaganden ska ha ett rättsligt intresse i frågan eller vara direkt berörd av prövningen, förutsatt att tillämpningen av sådana kriterier inte leder till att hela eller stora delar av allmänheten blir förhindrad att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade.

Tillgång till rättslig prövning i Århuskonventionens mening innebär ett krav på såväl en omfattande rätt till prövning som att det är fråga om en effektiv prövning. Kravet på en effektiv prövning innebär bl.a. att enskilda som är berörda av ett beslut avseende en viss verksamhet eller åtgärd måste kunna komma till tals i något sammanhang där de frågor som har betydelse för deras rättsställning prövas. 
(Se bland annat MÖD 2015:8.)

Samebyar har en i rättsordningen särskild ställning. En sameby är en juridisk person som företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt, se 10 § andra stycket rennäringslagen. Renskötselrätten, som har beskrivits som en ”starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag”, är av civilrättslig karaktär och omfattas därmed av bland annat reglerna om egendomsskydd i 2 kap. 15 § regeringsformen (se NJA 2020 s. 3, Girjasdomen, p. 16). I renskötselrätten ingår bland annat att använda byns betesområde för renbete, se 15 § rennäringslagen. Den som inom året-runt-markerna äger eller brukar mark där renskötsel bedrivs får inte vid användningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln, se 30 § rennäringslagen. 

Lagen (2022:66) om konsultation i frågor som rör det samiska folket gäller bland annat ärenden i förvaltningsmyndigheter som kan få särskild betydelse för samerna. Lagen är visserligen inte tillämplig för ärenden om bl.a. tillsyn men det finns ändå skäl att nämna följande uttalande i förarbetena till lagen. Det kan i ett konkret fall vara svårt att skilja mellan enskilda och allmänna samiska intressen. Enskilda och allmänna samiska intressen kan sammanfalla t.ex. när det gäller renskötsel, miljö eller markanvändningsfrågor på lokal nivå. En sameby kan ha allmänna intressen i ett ärende och kan då, vid sidan av Sametinget, företräda samernas allmänna intressen vid en konsultation. Samebyn kan som rättighetshavare även ha ett enskilt intresse i ärendet. I sin egenskap av rättighetshavare torde samebyn genom samråd få tillfälle att framföra sitt enskilda intresse i frågan. Samebyn bör kunna framföra både allmänna och enskilda intressen vid konsultation. (Se prop. 2021/22:19 s. 59.)

Mark- och miljööverdomstolens bedömning

Den aktuella anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken avser utökning av en befintlig anläggning och ändrad användning av berört markområde. Bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken ska därför tillämpas vid prövningen. Detta innebär att även 3 kap. 5 § miljöbalken ska tillämpas i anmälningsärendet när anmälan avser ett område som har betydelse för rennäringen. För att det skydd som ska uppnås enligt bestämmelsen ska kunna säkerställas följer att det även måste vara möjligt för myndigheten att besluta om de försiktighetsmått eller förbud som behövs med hänsyn till rennäringen. 

Den anmälda åtgärden berör Gabna sameby eftersom den ska vidtas inom område där samebyn har renskötselrätt och åtgärden skulle kunna påverka samebyns möjligheter att nyttja området. Samebyn har som rättighetshavare ett enskilt intresse i anmälnings ärendet. Inom ramen för anmälningsärendet prövas dock endast om åtgärderna strider mot de allmänna intressen som ett samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken syftar att skydda. I anmälningsärendet ska emellertid prövningen även omfatta det allmänna intresset i 3 kap. 5 § miljöbalken, dvs. om den anmälda åtgärden kan påtagligt försvåra rennäringens bedrivande. När det gäller renskötseln i området sammanfaller samebyns enskilda intresse i form av renskötselrätt med det allmänna intresset såsom det kommer till uttryck i 3 kap. 5 § miljöbalken. Samebyn bör därmed ha rätt att föra talan avseende det allmänna intresset i detta fall. 

Eftersom den anmälda åtgärden ska vidtas inom ett område där Gabna sameby har renskötselrätt kan åtgärden innebära en påverkan på renskötseln både under anläggningsskedet och under driftskedet. Samebyn måste kunna komma till tals i något sammanhang där de frågor som har betydelse för samebyns rättsställning prövas. Tillsyn i efterhand kan i detta fall inte anses innebära en sådan effektiv tillgång till prövning som avses i Århuskonventionen. Det framstår vidare som ändamålsenligt att de intressen som ska beaktas, som ju i sig kan vara motstridiga, prövas samlat innan arbetena påbörjas. 

Av dessa skäl har Gabna sameby rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Mark- och miljödomstolens avvisningsbeslut ska därmed undanröjas och målet ska återförvisas till mark- och miljödomstolen för fortsatt behandling. 

Beslutet får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Vibeke Sylten, hovrättsrådet Åsa Hanna, tekniska rådet Yvonne Eklund och hovrättsrådet Catharina Adlercreutz, referent. 

Föredragande har varit Ulrika Agerskans. 

_________________________________________

BILAGA A

UMEÅ TINGSRÄTTS, MARK- OCH MILJÖDOSMTOLEN, SLUTLIGS BESLUT

RÄTTEN 

Rådmannen Fredrik Henriksson

PROTOKOLLFÖRARE 

Föredragande juristen Sofie Öberg 

PARTER 

Klagande 

Gabna sameby 

Motparter 

1. Länsstyrelsen i Norrbottens län

2. Vattenfall Eldistribution AB

Ombud för 2: S.S

ÖVERKLAGAT BESLUT

Beslut av Länsstyrelsen i Norrbottens län den 7 mars 2025 i ärende nr 
349-2025

SAKEN 

Samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken för utökning av anläggning på fastigheten Kiruna A; nu fråga om avvisning av överklagande

_________________

Mark- och miljödomstolen går igenom handlingarna i målet och antecknar följande. 

Vattenfall Eldistribution AB (bolaget) lämnade den 8 januari 2025 in en anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken till Länsstyrelsen i Norrbottens län (länsstyrelsen). Anmälan gällde utökning av befintlig transformatorstation på fastigheten i Kiruna kommun omfattande bl.a. markberedning, iordningsställande av ytan och drift. Området som omfattas ligger vid Tornehamn i Kiruna kommun. Bolaget angav att markberedningen ska ske genom sprängning alternativt bergspräckning, hackning och grävning och att ytan för utbyggnationen är ca 2 000 m² vars slutliga placering är inom de 4 000 m² som ingår i samrådet. Bolaget angav vidare bl.a. att anläggningsarbetena planeras till barmarksperioden år 2025 samt beskrev behandling av ytor, anläggande av krossdike för dagvatten, hantering av massor, ökning av transporter under etablering, buller från transformator i utbyggnaden samt instängsling av anläggningen. Bolaget åtog sig i anmälan ett antal försiktighetsåtgärder. 

Länsstyrelsen fattade den 7 mars 2025 beslut i ärendet och angav att länsstyrelsen inte har någon ingen erinran mot att den anmälda åtgärden utförs på beskrivet sätt med angivna försiktighetsåtgärder. 

Gabna sameby (samebyn) har överklagat länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen. Samebyn har i första hand yrkat att mark- och miljödomstolen ska återförvisa ärendet till länsstyrelsen för ny handläggning med beaktande av samebyns synpunkter. Samebyn har i andra hand yrkat att domstolen ska förbjuda den anmälda åtgärden. Samebyn har även yrkat att domstolen interimistiskt ska förbjuda den anmälda åtgärden. Samebyn har till stöd för sin klagorätt anfört i huvudsak följande. 

Området ligger inom samebyns åretruntmark. Samebyn har renskötselrätt och betesrätt inom hela samebyns område och skyddet av ett riksintresse för rennäring enligt 3 kap. 5 § miljöbalken gäller oaktat årstidsland och årstid även om det aktuella området är åretruntmark. Regleringen i 12 kap. 6 § miljöbalken omfattar även kulturmiljö och förläggande om försiktighetsåtgärder enligt denna reglering omfattar också hänsyn till rennäringen. Enligt bestämmelserna om talerätt i 16 kap. 12 § miljöbalken får ett beslut överklagas av den som beslutet angår om det gått honom eller henne emot. I tidigare rättspraxis framgår att avgränsningen av vilka som har rätt att överklaga tolkats snävt. Denna praxis har dock förändrats över tid i samband med Århuskonventionens ikraftträdande i Sverige, se bl.a. dom meddelad i Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt den 21 februari 2019 i mål M 2761-18. Då den aktuella åtgärden sker på samebyns betesmark och avser ombyggnation och utvidgning av verksamhetsområde, sprängning, instängsling av ett inte obetydligt område och ökad verksamhet inte minst under anläggningstiden är den skada som samebyn skulle drabbas av både direkt och av försvårande karaktär. Länsstyrelsen borde ha beaktat rennäringsintresset och samebyns intressen.

Eftersom den aktuella byggnationen inte utgör någon tillståndspliktig verksamhet innebär det att den enda möjlighet som samebyn har att få sin talan prövad är inom ramen för nu aktuell process. Det kan inte utan vidare konstateras dels att en prövning av bolagets förutsättningar att få uppföra anläggningen kommer att ske genom ett bygglovsförfarande, dels att samebyn därigenom kommer att kunna komma till tals i frågan. Det är visserligen korrekt som bolaget anfört att det krävs bygglov för uppförandet av transformatorstationen, dock innefattar denna prövning inte de hänsynstaganden som föreläggs i nu aktuell talan. Bolagets resonemang skulle medföra att 12 kap. 6 § miljöbalken överhuvudtaget inte ska tillämpas i denna typ av ärenden eftersom länsstyrelsen har möjlighet att framställa krav under bygglovsprövningen. Processen avseende ledningsrätten syftar huvudsakligen till att hantera ersättning för ianspråktagande av mark samt ersättning för rättighetshavare. De pågående processerna skiljer sig således från nu aktuellt samrådsförfarande, både avseende vad som ska prövas och i hur samebyn ska höras. Att samebyn har renskötselrätt i området innebär inte att det kommer att krävas något godkännande eller någon särskild prövning för att staten som markägare ska kunna vidta åtgärder med marken. 

Bolaget har fått tillfälle att yttra sig över samebyns yrkande om interimistiskt förbud. Bolaget har därvid i första hand begärt att samebyns talan ska avvisas p.g.a. bristande talerätt och i andra hand att yrkandet om interimistiskt förbud ska avslås. Bolaget har, avseende klagorätten, anfört sammanfattningsvis följande. 

Kulturvärden som allmänt intresse och rennäringen som allmänt intresse omfattas inte av samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Det finns inte heller någon bestämmelse i miljöbalken där samebyar tillerkänns en klagorätt i syfte att föra talan för att tillvarata miljöintressen eller andra allmänna intressen. Varken lagtexten eller förarbetena till 12 kap. 6 § miljöbalken anger att reglerna avser att skydda enskilda intressen. Det är också viktigt att framhålla att ett föreläggande enligt 12 kap. 6 § miljöbalken inte innebär ett tillstånd och det ger inte heller verksamhetsutövaren någon rätt att utföra den anmälda verksamheten utan markägarens eller andra nyttjanderättshavares medgivande. 

Samebyns intressen omhändertas även i annan prövning. Bolagets åtgärder på fastigheten kommer att prövas i en pågående lantmäteriförrättning (ledningsrätt), där samebyn är upptagen som sakägare. De kommer också bli föremål för en bygglovsprövning där bygglovsansökan kommer att skickas till Kiruna kommun i närtid, eftersom transformatorstationer är bygglovspliktiga enligt 6 kap. 1 § 10 
plan- och byggförordningen (2011:338). Samebyn hade om lantmäteriförrättning inte aktualiserats ändå kunnat värna sina intressen som sakägare eftersom den sökta åtgärden i sådana fall hade krävt en upplåtelse enligt 32 § första stycket rennäringslagen. Aktuellt beslut hindrar inte heller att samebyn påkallar tillsyn, både enligt rennäringslagen (enskilt intresse) och miljöbalken (allmänt såväl som enskilt intresse). Vad gäller tidigare avgöranden från mark- och miljödomstolen i Umeå framgår av slutsatserna i MÖD 2024:13 att samebyn inte kan tillerkännas talerätt i aktuellt mål. 

Bolagets slutsats är alltså att rennäringsintresset (det enskilda) inte ryms inom ramen för en prövning enligt 12 kap. 6 § miljöbalken generellt, att rennäringsintresset (det allmänna såväl som enskilda) i aktuellt fall kan tillvaratas inom ramen för två andra prövningar och att samebyns rätt också kan tillvaratas genom ordinarie tillsyn. 

Länsstyrelsen har beretts tillfälle att yttra sig och har anfört bl.a. följande. Myndigheten har generellt inte någon annan ståndpunkt än vad samebyn har anfört i sitt överklagande avseende talerätt vad gäller rätten att få insyn i och påverka myndighetsbeslut eller möjlighet att tillgodose sina intressen i olika sammanhang. När det gäller samrådsbestämmelserna i 12 kap. 6 § miljöbalken är dock handlingsutrymmet för att väga in andra samhällsintressen än de som inryms i begreppet naturmiljö högst begränsat. Eftersom det saknas lagstöd för att inom samrådsförfarandet besluta om begränsningar eller hänsynstaganden till skydd för andra intressen som t.ex. rennäring eller enskilda är det inte heller meningsfullt att inhämta synpunkter från berörda vars intressen ändå inte kan tas tillvara i beslutet. 

Mark- och miljödomstolen meddelar 

SLUTLIGT BESLUT

 Mark- och miljödomstolen avvisar Gabna samebys överklagande. 

SKÄL FÖR BESLUTET

Rättslig reglering 

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1 miljöbalken får överklagbara domar och beslut överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot. Enligt praxis gäller detta den som kan utsättas för en skada eller olägenhet, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig (se t.ex. NJA 2004 s. 590 I och II).

I mål om anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har avgränsningen av vilka som har rätt att överklaga tolkats snävt i praxis. Avgörande betydelse har lagts vid vad som har bedömts vara det skyddsvärda intresset med rättsregeln. Eftersom syftet med reglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen har enskilda normalt inte ansetts ha rätt att överklaga beslut efter samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Av Århuskonventionen följer samtidigt att enskilda som är berörda av ett beslut avseende en viss verksamhet måste kunna komma till tals i något sammanhang där de frågor som har betydelse för deras rättsställning prövas. Om en prövning kan ske inom ramen för t.ex. sedvanlig tillsynsverksamhet är det dock tillräckligt (se MÖD 2007:35, MÖD 2015:8 och MÖD 2024:13).

Mark- och miljödomstolens bedömning 

De anmälda åtgärderna ska genomföras inom samebyns åretruntmarker. Samebyn har renskötselrätt inom området och ett enskilt intresse av att det inte på sådan mark vidtas åtgärder till skada för bl.a. den rennäring som samebyn bedriver.

Samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken omfattar en prövning av den anmälda åtgärdens påverkan på naturmiljön. Begreppet naturmiljö bör dock tolkas vidsträckt och kan bl.a. innefatta vissa kulturmiljöer (jfr Naturvårdsverkets allmänna råd om anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken [NFS 2001:15] och se MÖD 2019:17). Enligt 2 kap. 6 § andra stycket miljöbalken ska vid prövning enligt 12 kap. 6 § miljöbalken bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken endast tillämpas i fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden. Av 3 kap. 5 § miljöbalken framgår att områden som har betydelse för rennäringen ska ha visst skydd. Enligt domstolens mening har det allmänna intresset av rennäring en anknytning till kulturmiljön och naturmiljön. Domstolen anser mot den bakgrunden att det allmänna intresset av rennäring såsom det kommer till uttryck i 3 kap. 5 § miljöbalken bör beaktas vid en prövning enligt 12 kap. 6 § miljöbalken i fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden. 

Regleringen i 12 kap. 6 § miljöbalken skyddar emellertid endast allmänna intressen och även 3 kap. 5 § miljöbalken avser endast att skydda det allmänna intresset av rennäring. Samebyn har inte rätt att företräda det allmänna intresset som rättsligt sett är att se som skilt från samebyns enskilda intresse av rennäringen. Prövningen i det överklagade beslutet omfattar inte samebyns enskilda intresse av rennäringen. Detta även om domstolen noterar att indelningen av renskötselområdet i byaområden (se 6-7 § rennäringslagen) medför att det allmänna intresset av rennäring på en viss plats i praktiken i stor utsträckning sammanfaller med en eller några samebyars enskilda intresse av rennäring. Det överklagade beslutet innebär inte heller att bolaget får någon rätt att förfoga över marken för åtgärderna. Beslutet har därmed inte någon effekt gentemot samebyn. Samebyn har därför som utgångspunkt inte rätt att klaga på länsstyrelsens beslut.

Mark- och miljödomstolen bedömer samtidigt att samebyn kan påverkas av de anmälda åtgärderna och samebyn måste därför i något sammanhang kunna komma till tals. Domstolen konstaterar därvid att samebyn kan få en viss prövning av verksamhetens påverkan vid förrättning hos Lantmäteriet och vid bygglovsprövning. Vidare kan prövning i vart fall ske inom sedvanlig tillsynsverksamhet, t.ex. efter begäran om tillsyn av samebyn. 

Mark- och miljödomstolen bedömer mot den bakgrunden att samebyn inte har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Samebyns överklagande ska därmed avvisas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, 

se bilaga 1 (MMD-11) 
Överklagande senast den 15 maj 2025.

Sofie Öberg 
Protokollet uppvisat /FH