Referat

Ref 25

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 28 maj 2025 följande dom (mål nr 3390-24).

Bakgrund

1. Om en försäkrad har fått sjukpenning i 180 dagar efter ingången av den månad när han eller hon fyllde 66 år (vid i målet aktuell tid gällde 65 år) får Försäkringskassan besluta att sjukpenning inte längre ska lämnas. Detta framgår av 27 kap. 36 § socialförsäkrings­balken.

2. Vid Försäkringskassans prövning är det av betydelse i vilken utsträckning den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt. Det här målet handlar om mot vilket arbete Försäkringskassan ska bedöma nedsättningen av arbetsförmågan. 

3. A.R. hade fått sjukpenning i 180 dagar efter det att han fyllt 65 år i maj 2022. Försäkringskassan beslutade att han inte längre skulle ha rätt till sjukpenning med motiveringen att hans arbets­förmåga var stadigvarande nedsatt i förhållande till hans ordinarie arbete som tågvärd och att det inte heller fanns något annat lämpligt arbete direkt tillgängligt för honom. 

4. A.R. överklagade till Förvaltningsrätten i Stockholm som upp­hävde beslutet och visade målet åter till Försäkringskassan för fortsatt handläggning. Domstolen ansåg att prövningen av arbets­förmågans nedsättning skulle ske i enlighet med gällande regler för sjukersättning, dvs. mot hela arbetsmarknaden, och inte enbart mot A.R:s ordinarie arbetsuppgifter. Försäkringskassan överklagade till Kammarrätten i Stockholm som avslog överklagandet.

Yrkanden m.m.

5. Försäkringskassan yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva förvaltningsrättens och kammarrättens avgöranden och visa målet åter till förvaltningsrätten för ny prövning av arbets­förmågan. Myndigheten anför att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i A.R:s situation ska göras i enlighet med de tidigare gällande reglerna om förtidspension. Det innebär att hans arbets­förmåga ska bedömas i förhållande till sådant arbete som finns direkt tillgängligt för honom, antingen i form av hans vanliga arbete eller annat lämpligt arbete. 

6. A.R. har inte yttrat sig.

Skälen för avgörandet

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

7. Bestämmelsen i 27 kap. 36 § socialförsäkringsbalken infördes ursprungligen i den numera upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i samband med att den rörliga pensionsåldern infördes 1975 och har därefter förts över till socialförsäkringsbalken med i huvudsak oförändrat innehåll. 

8. Bestämmelsen anger inte närmare vad som krävs för att Försäkringskassan i ett enskilt fall ska få besluta om att dra in rätten till sjukpenning. Av förarbetena framgår dock att prövningen ska ske enligt de principer som gällde 1975 för rätt till förtidspension (prop. 1975:97 s. 82).

9. Förtidspension kunde enligt 7 kap. 1 § lagen om allmän försäkring vid den tiden utges till en försäkrad vars arbetsförmåga var varaktigt nedsatt på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. I fråga om äldre försäkrade skulle enligt 7 kap. 3 § bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan främst avse förmågan och möjligheten till fortsatt inkomst genom tidigare utfört arbete eller genom annat tillgängligt lämpligt arbete. 

10. Bestämmelsen som nu finns införd i 27 kap. 36 § social­försäkringsbalken innebar således, när den infördes, att den försäkrade efter 65-årsdagen inte längre kunde få sjukpenning efter 180 dagar om arbetsförmågan var varaktigt nedsatt i det egna eller annat tillgängligt arbete (jfr a. prop. s. 73). I stället för att omfattas av sjukförsäkringen var den försäkrade i en sådan situation hänvisad till det allmänna ålderspensionssystemet för sin ekonomiska trygg­het. 

11. Trots att ålderspensionssystemet och regleringen av sjuk­ersättning genomgått omfattande förändringar sedan 1975 finns det inget som talar för att lagstiftaren avsett att ändra förutsättningarna för tillämpningen av 27 kap. 36 § social­försäkringsbalken såvitt gäller mot vilket arbete som nedsättningen av arbetsförmågan ska prövas. Kopplingen till pensionssystemet finns alltjämt kvar. Bestämmelsen har anpassats till de åldersgränser som har gällt för att komma i fråga för pensionssystemets grundskydd, dvs. garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd (prop. 2021/22:181 s. 97 f. och s. 103 f.). 

12. Kopplingen finns också när det gäller sociala avgifter enligt socialavgiftslagen (2000:980) som i princip endast tas ut på inkomster som grundar rätt till ersättning från de sociala trygghets­systemen. På ersättning till personer som vid årets ingång har fyllt 66 år (vid i målet aktuell tid gällde 65 år) betalas således endast ålderspensionsavgift, och alltså inte bl.a. sjukförsäkringsavgift, 2 kap. 26 och 27 §§ samt 3 kap. 13 och 15 §§ (jfr prop. 1980/81:178 s. 68). 

13. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen visar det sagda att den princip som gällde när bestämmelsen i 27 kap. 36 § social­försäkringsbalken infördes alltjämt gäller, dvs. att vid långvarig sjukdom lämnas endast sjukpenning om den försäkrade inom överskådlig tid kan förväntas återgå till sitt eget arbete eller till ett arbete som på annat sätt finns tillgängligt. Om det inte är möjligt får den försäkrades försörjning efter den ålder då rätten till grundskydd enligt det allmänna pensionssystemet inträder i stället tillgodoses genom pensionssystemet. 

14. Av rättsfallet RÅ 2010 ref. 108 framgår att det krävs att den försäkrades arbetsförmåga stadigvarande är nedsatt för att För­säkringskassan ska få dra in sjukpenning med stöd av 27 kap. 36 §.

15. Försäkringskassan ska alltså – vid bedömningen av om sjuk­penning inte längre ska lämnas till en försäkrad som efter ingången av den månad när han eller hon fyllde 66 år har fått sjukpenning i 180 dagar – pröva om den försäkrades arbetsförmåga är stadig­varande nedsatt i förhållande till hans eller hennes ordinarie arbete eller annat lämpligt arbete som är direkt tillgängligt för honom eller henne. 

16. Förvaltningsrätten borde således inte ha visat målet åter till Försäkringskassan för prövning av om A.R:s arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt i förhållande till alla förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. 

17. Det framgår inte att förvaltningsrätten har prövat om A.R:s arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt i förhållande till hans ordinarie arbete eller annat lämpligt arbete som var direkt till­gängligt för honom. Överklagandet ska således bifallas och målet visas åter till förvaltningsrätten för en sådan prövning.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen bifaller överklagandet, upphäver kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden samt visar målet åter till förvaltningsrätten för prövning i enlighet med vad som framgår av punkt 17.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Askersjö, Baran, von Essen och Westberg. Föredragande var justitiesekreteraren Sara Arya.

______________________________

Förvaltningsrätten i Stockholm (2024-02-23, ordförande Gruselius):

Har en försäkrad fått sjukpenning för 180 dagar efter ingången av den månad när han eller hon fyllde 66 år, får Försäkringskassan enligt 27 kap. 36 § socialförsäkringsbalken, SFB, besluta att sjukpenning inte längre ska lämnas till den försäkrade. 

Ovanstående bestämmelse trädde i kraft den 1 december 2022. Äldre föreskrifter ska dock fortfarande gälla för den som har uppnått relevant åldersgräns före den 1 januari 2023 (prop. 2021/22:181 s. 124). Bestämmelsen hade före den 1 december 2022 samma lydelse men gällde då den försäkrades 65-årsdag. I målet är utrett att A.R. fyllde 65 år den 1 maj 2022 och att han därefter har fått sjukpenning i 180 dagar. Bestämmelsen i 27 kap. 36 § SFB är således tillämplig i den lydelse som gällde före den 1 december 2022. 

För att Försäkringskassan ska kunna besluta om att sjukpenning inte längre ska betalas ut till en person som har fyllt 65 år med stöd av 27 kap. 36 § SFB ska dennes arbetsförmåga bedömas vara stadigvarande nedsatt (RÅ 2010 ref. 108). Med stadigvarande menas att nedsättningen av arbetsförmågan ska bedömas bestå för all överskådlig framtid. Bedöm­ningen ska göras på grundval av den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället utan hänsyn tagen till att det i framtiden kan komma fram behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbets­förmågan då kan återvinnas (jfr prop. 2007/08:136 s. 88 och 103 samt RÅ 2010 ref. 108). 

Av bestämmelsen i 27 kap. 36 § SFB, förarbetena och RÅ 2010 ref. 108 framgår inte mot vilket eller vilka arbeten prövningen av arbetsförmågan ska göras. I förarbetena anges att prövningen ska ske enligt liknande principer som gällde beträffande tillerkännande av förtidspension då den försäkrade t.ex. drabbades av invalidiserande sjukdom. De krav på före­gående försök med arbetsmarknadsutbildning eller annan rehabilitering som tillämpades för yngre personer skulle inte ha samma styrka för äldre personer (prop. 1975:97 s. 73 och 82). 

Kammarrätten i Stockholm (dom i mål nr 3740-17) och Kammarrätten i Jönköping (domar i mål nr 210-22 och 424-22) har tolkat avgörandet RÅ 2010 ref. 108 så att prövningen av arbetsförmågans nedsättning ska ske i enlighet med gällande regler för sjukersättning, dvs. mot hela arbets­marknaden. Kammarrätten i Göteborg har i dom i mål 3171-19 utifrån förarbetsuttalanden (prop. 1975:97 s. 82) och med hänvisning till den då gällande lydelsen i 7 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring ansett att prövningen ska ske enligt de principer som just då gällde för förtidspension, dvs. mot nuvarande eller annat tillgängligt arbete. 

Förvaltningsrätten ansluter sig till den tolkning som har gjorts av Kammarrätten i Stockholm och Kammarrätten i Jönköping i ovan nämnda mål med hänsyn till att denna tolkning framstår som rimlig bl.a. utifrån syftet med bestämmelsen, dvs. att förstärka skyddet från sjukförsäkringen i samband med att pensionsåldern gjordes rörlig. Det innebär att För­säkringskassan ska pröva om A.R:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i förhållande till förvärvsarbete på arbetsmarknaden, dvs. samma prövning som görs i sjukersättningsärenden.

I det överklagade beslutet har Försäkringskassan bedömt att A.R:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i förhållande till hans ordinarie arbetsuppgifter som tågvärd. Försäkringskassan har dock inte prövat om hans arbetsförmåga har varit stadigvarande nedsatt även i förhållande till alla förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Det överklagade beslutet ska därför upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för en sådan prövning.

– Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet och visar målet åter till Försäkringskassan för fortsatt handläggning och nytt beslut i enlighet med domskälen.

Kammarrätten i Stockholm (2024-05-28, Bohlin, Brege Svensson och Jungar):

Sjukpenning

A.R. har beviljats sjukpenning i 180 dagar efter att han fyllt 65 år. Enligt den i målet tillämpliga lydelsen av 27 kap. 36 § SFB får därför Försäkringskassan besluta att sjukpenning inte längre ska lämnas om A.R:s arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt (RÅ 2010 ref. 108). 

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att prövningen ska ske enligt liknande principer som gäller för tillerkännande av förtidspension. Däremot ska krav på föregående försök med arbetsmarknadsutbildning eller annan rehabilitering som tillämpas för yngre personer inte ha samma styrka för äldre (prop. 1975:97 s. 82). Prövningen av arbetsförmågan skedde vid tidpunkten för förarbetsuttalandet i förhållande till sådant arbete den enskilde tidigare hade utfört eller annat tillgängligt arbete. Förtidspension har därefter ersatts av sjukersättning. För rätt till sjuk­ersättning enligt huvudregeln i 33 kap. 10 § SFB prövas arbetsförmågan i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. 

Kammarrätten i Jönköping (mål nr 210-22 och 424-22) och Kamma­rrätten i Stockholm (mål nr 3740-17) har tolkat förarbetena samt RÅ 2010 ref. 108 på så sätt att prövningen enligt 27 kap. 36 § SFB ska ske enligt gällande regler för sjukersättning. Kammarrätten i Göteborg har däremot bedömt att prövningen ska ske på motsvarande sätt som gällde för förtidspension vid tidpunkten för förarbetsuttalandet i prop. 1975:97 (mål nr 1693-21 och 3171-19). 

Bestämmelsen i 27 kap. 36 § SFB tillkom i samband med att pensions­åldern gjordes mer rörlig. För den som ville fortsätta arbeta efter den allmänna pensionsåldern var tanken att sjukförsäkringen skulle fungera på i huvudsak samma sätt som före denna ålder (prop. 1975:97 s. 73). Bestämmelsen har lämnats oförändrad trots andra lagändringar på social­försäkringsområdet. I RÅ 2010 ref. 108 skriver Högsta förvaltnings­domstolen att förtidspension numera benämns som sjukersättning och att det vid prövning av rätten till sjukersättning bedöms om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Mot denna bakgrund anser kammarrätten att bedömningen av arbetsförmågan vid prövning av sjuk­penning enligt 27 kap. 36 § SFB ska ske enligt arbetsförmågebegreppet för sjukersättning. 

Frågan blir då om bedömningen ska ske mot förvärvsarbeten på arbets­marknaden enligt huvudregeln i 33 kap. 10 § SFB eller arbetsförmåge­begreppet i undantagsregeln i 33 kap. 10 a § SFB. Undantagsregeln i 33 kap. 10 a § SFB infördes eftersom det inte ansågs rimligt att ställa samma omfattande rehabiliterings- och omställningskrav på äldre personer med kort tid kvar i arbetslivet; många av dem behövde ta ut pension bl.a. av hälsoskäl (prop. 2021/22:220 s. 10). Om prövningen av rätt till sjukpenning enligt 27 kap. 36 § SFB skedde enligt arbetsförmåge­begreppet i undantagsregeln för sjukersättning skulle det få motsatt effekt genom att göra det svårare för äldre att förlänga arbetslivet. Att man i prop. 1975:97 hänvisar till principerna för förtidspension, inte reglerna som sådana, talar också för att bedömningen enligt 27 kap. 36 § SFB borde ske mot förvärvsarbeten på arbetsmarknaden enligt huvudregeln i 33 kap. 10 § SFB. 

Förvaltningsrätten har alltså gjort rätt i att återförvisa målet till Försäkringskassan för prövning om A.R:s arbetsförmåga var nedsatt i förhållande till alla förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Överklagandet ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.