Lag (2017:310) om framtidsfullmakter

Det centrala rekvisitet är fullmaktsgivarens beslutsoförmåga. Tröskeln ligger högre än för godmanskap: det räcker inte att den enskilde behöver hjälp med sina angelägenheter, utan förmågan att fatta självständiga beslut ska ha gått förlorad (prop. 2016/17:30 s. 108). Skillnaden hänger samman med avtalsrätten – så länge en person kan förstå relevant information, överväga alternativen och fatta ett beslut grundat på detta, är personen beslutsförmögen och kan företrädas genom en vanlig fullmakt enligt avtalslagen. Framtidsfullmakten är byggd för det läge då beslutsförmågan i huvudsak inte längre finns kvar; vilken verkan en redan lämnad vanlig fullmakt då har är inte generellt reglerat (se inledningen).

De medicinska kriterierna – sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande – motsvarar dem som gäller för godmanskap och förvaltarskap enligt 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken och omfattar både kroppslig och psykisk funktionsnedsättning; demens och andra förvärvade hjärnskador nämns särskilt (prop. 2016/17:30 s. 107 f.). Kravet på att oförmågan ska vara varaktig utesluter tillfälliga tillstånd av beslutsoförmåga till följd av t.ex. trötthet, stress, medvetslöshet eller nedsövning. Rekvisitet i huvudsak är enligt förarbetena en bevislättnadsregel: beslutsförmågan behöver inte utredas i alla delar, utan det är tillräckligt att konstatera att personen i huvudsak saknar förmåga i de angelägenheter fullmakten avser. Att personen fortfarande klarar enklare eller rutinbetonade åtgärder, eller sporadiskt har klara stunder, hindrar då inte att fullmakten träder i kraft fullt ut.

Endast fysiska personer kan vara fullmaktshavare; juridiska personer är uteslutna. Fullmaktsgivaren kan för säkerhets skull upprätta både en vanlig fullmakt och en framtidsfullmakt till samma person, för att täcka behovet oavsett hur tillståndet utvecklas. Slutligen bör noteras att ett ikraftträdande inte i sig inskränker fullmaktsgivarens egen rättsliga handlingsförmåga – för det krävs förvaltarskap (11 kap. 7–9 §§ föräldrabalken och 22 § avtalslagen). Rättshandlingar som fullmaktsgivaren själv företar efter ikraftträdandet kan dock under vissa förutsättningar bli ogiltiga enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning.

Källor — Lagrum: 1 § lagen om framtidsfullmakter; 11 kap. 4 och 7–9 §§ föräldrabalken; 22 § avtalslagen; lag (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 107 f.

Behörighetens sakliga ram anknyter till de ekonomiska och personliga angelägenheter som kan omfattas av ett godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken; enligt 12 kap. 2 § föräldrabalken ska en god man eller förvaltare, i den utsträckning förordnandet anger, se till att den enskildes intressen i ekonomiska och personliga angelägenheter tas om hand och bevaka den enskildes rätt i dessa angelägenheter (prop. 2016/17:30 s. 109). Institutens rättsverkningar skiljer sig dock åt: en god man handlar som huvudregel med den enskildes samtycke och står under överförmyndarens tillsyn, medan framtidsfullmaktshavarens behörighet följer av fullmakten och av denna lag. Till de ekonomiska angelägenheterna hör förvaltning av fast egendom, kontanter, aktier och andra tillgångar samt att inkomster tas om hand och utgifter betalas; att bevaka rätt innebär bl.a. behörighet att deklarera, ansöka om sociala förmåner och bistånd, samtycka till personuppgiftsbehandling och föra fullmaktsgivarens talan i domstol. Till de personliga angelägenheterna hör lämpligt boende, hemtjänst, kontaktperson och kontakter med vård och omsorg. Många frågor är av blandad karaktär (färdtjänst, avtal om el och telefon), vilket sällan vållar problem eftersom båda kategorierna normalt omfattas; däremot bör fullmaktsgivaren noga överväga eventuella avgränsningar av uppdraget.

Andra stycket innehåller tvingande undantag. Fullmakten får inte omfatta åtgärder inom hälso- och sjukvård (2 kap. 1 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen) eller tandvård (1 § tandvårdslagen); fullmaktshavaren kan alltså inte samtycka till eller ta ställning till vård- eller tandvårdsåtgärder, men får självfallet bistå fullmaktsgivaren i kontakterna med vården. Undantaget för utpräglat personliga frågor knyter an till 12 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken och träffar bl.a. att ingå äktenskap, bekräfta faderskap och upprätta testamente.

Behörigheten skiljer sig i två avseenden från en god mans. Dels kan en fullmaktshavare inte lämna sådant samtycke som enligt särskild författning kan ersättas av en god mans eller förvaltares samtycke (t.ex. 7 kap. 3 § läkemedelslagen och 8 § transplantationslagen). Dels behöver fullmaktshavaren – till skillnad från en god man – inte överförmyndarens samtycke för vissa åtgärder, vilket gör institutet smidigare men samtidigt ställer större krav på fullmaktshavarens omdöme (prop. 2016/17:30 s. 110).

Källor — Lagrum: 2 § lagen om framtidsfullmakter; 11 kap. 4 § och 12 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken; 2 kap. 1 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (2017:30); 1 § tandvårdslagen (1985:125); 7 kap. 3 § läkemedelslagen (2015:315); 8 § lagen (1995:831) om transplantation m.m. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 109 f.

Behörighetskravet är kopplat till upprättandetidpunkten: fullmaktsgivaren ska vara myndig och beslutsförmögen när fullmakten upprättas. Vad beslutsförmåga innebär framgår motsatsvis av 1 § (prop. 2016/17:30 s. 109). Att fullmaktsgivaren står under godmanskap är inte något formellt hinder mot att upprätta en framtidsfullmakt – det avgörande är den faktiska beslutsförmågan vid undertecknandet – men fullmakten saknar verkan i den utsträckning godmanskapet omfattar samma angelägenheter (27 §); ett begränsat godmanskap kan alltså samexistera med framtidsfullmakten inom andra områden. Frågan om den som har förvaltare kan upprätta en framtidsfullmakt är mer sammansatt. Inom förvaltaruppdragets område har förvaltaren ensam rådighet och den enskilde kan rättshandla endast med förvaltarens samtycke, medan den enskilde utanför uppdraget behåller sin rättsliga handlingsförmåga. I doktrinen har antagits att förvaltarskap inte i sig utgör ett formellt hinder mot att upprätta en framtidsfullmakt, förutsatt att beslutsförmåga faktiskt föreligger vid upprättandet.

Lagen sätter ingen gräns för hur många framtidsfullmakter en person får upprätta. Upprättas flera är det däremot viktigt att de inte kommer i konflikt med varandra; konkurrerande behörigheter kan leda till att olika fullmaktshavare vidtar oförenliga eller skadliga åtgärder, med möjligt skadeståndsansvar som följd (jfr 20 och 21 §§ samt 18 kap. handelsbalken). Praktiskt bör därför en ny framtidsfullmakt förhålla sig tydligt till eventuella tidigare – exempelvis genom att den äldre återkallas.

Källor — Lagrum: 3 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 1 och 27 §§ samma lag; 11 kap. 4 § föräldrabalken. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 109.

Formkraven är giltighetsvillkor: brister handlingen i något avseende är den ogiltig som framtidsfullmakt. Konstruktionen är hämtad från testamentsrätten (10 kap. 1 § ärvdabalken). Vittnena är solennitetsvittnen – deras bekräftelse är en nödvändig förutsättning för giltigheten, inte enbart en bevislättnad. Eftersom fullmaktsgivaren själv ska skriva under kan upprättandet inte överlåtas till en ställföreträdare; däremot kan underskriftskravet uppfyllas genom att fullmaktsgivaren låter någon annan föra pennan åt honom eller henne, vilket förarbetena illustrerar med hänvisning till NJA 1937 s. 221 (prop. 2016/17:30 s. 111).

Jävsreglerna följer dels direkt av lagtexten – fullmaktshavaren får inte vara vittne (jfr 17 §) – dels av hänvisningen till 10 kap. 4 § första stycket ärvdabalken: ett vittne får inte vara under 15 år eller till följd av psykisk störning sakna insikt om bekräftelsens innebörd, och inte heller fullmaktsgivarens make eller sambo, den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till fullmaktsgivaren eller dennes syskon. Hänvisningen till 10 kap. 2 § första stycket ärvdabalken innebär vidare vissa rekommendationer till vittnena – att anteckna hemvist, tidpunkt och övriga omständigheter av betydelse. Dessa är just rekommendationer: att de saknas gör inte fullmakten ogiltig, men uppgifterna kan få stor bevisbetydelse om giltigheten senare ifrågasätts, t.ex. vid rättens prövning av ikraftträdandet enligt 11 § eller i en skadeståndstalan.

Åberopas ett vittne som bevis i en rättegång gäller rättegångsbalkens vittnesregler (36 kap. rättegångsbalken) framför de nu nämnda jävsreglerna, vilket följer av hänvisningen till 10 kap. 4 § tredje stycket ärvdabalken. Vid valet av vittnen bör beaktas att de långt senare kan behöva redogöra för sina iakttagelser, varför olämpliga vittnen (t.ex. på grund av ålderdomssvaghet) bör undvikas.

Källor — Lagrum: 4 § lagen om framtidsfullmakter; 10 kap. 1, 2 § första stycket och 4 § första och tredje styckena ärvdabalken; 36 kap. rättegångsbalken. Rättsfall: NJA 1937 s. 221 (undertecknande genom annans hand). Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 111 f.

Bestämmelsen infördes genom SFS 2026:498 och trädde i kraft den 1 juli 2026. Den möjliggör att en framtidsfullmakt upprättas i elektronisk form, men villkorar detta med en bestämd säkerhetsnivå: både fullmaktsgivaren och vittnena ska signera med en avancerad elektronisk underskrift i den mening som avses i artikel 3 (jämförd med artiklarna 3.11 och 26) i EU:s förordning om elektronisk identifiering (eIDAS-förordningen, EU nr 910/2014). De e-underskrifter som i dag används via svenska e-legitimationstjänster anses generellt uppfylla kraven (prop. 2025/26:92, avsnitt 12 och 15.4). Hänvisningen till förordningen är statisk – den avser förordningen i dess ursprungliga lydelse – vilket innebär att senare ändringar av unionsrätten inte automatiskt får genomslag på formkravet.

Regleringen är avsedd att vara teknikneutral och den samlade kravnivån ska ur säkerhetssynpunkt vara likvärdig med pappersformen. Kravet på vittnenas samtidiga närvaro fyller enligt regeringen en viktig funktion för att undvika bevissvårigheter och behålls därför även vid elektroniskt undertecknande; formkravet i 4 § gäller alltså i övrigt oförändrat. Valet av en avancerad – och inte en kvalificerad – elektronisk underskrift motiveras bl.a. med att en sådan underskrift är tillräcklig för att handlingen ska omfattas av det straffrättsliga skyddet mot urkundsförfalskning (14 kap. 1 § brottsbalken). Frågor om hur en digital framtidsfullmakt ska återkallas och hur tredje man ska kunna kontrollera att en förevisad handling är giltig och utgör originalet överlämnas till den tekniska lösning som väljs; regeringen framhåller att huvudmannen med digitala medel kan ges motsvarande rådighet över fullmakten som vid en pappershandling.

Källor — Lagrum: 4 a § lagen om framtidsfullmakter (SFS 2026:498); artiklarna 3, 3.11 och 26 i förordning (EU) nr 910/2014 (eIDAS); 14 kap. 1 § brottsbalken. Förarbeten: prop. 2025/26:92 (avsnitt 12 och 15.4).

Kravet i punkt 1 att det ska framgå att handlingen är en framtidsfullmakt uppfylls antingen genom en rubricering eller genom att handlingen på annat sätt återger innebörden i 1 §; det avgörande är att man kan sluta sig till att handlingen är avsedd som en framtidsfullmakt (prop. 2016/17:30 s. 113). Punkt 2 förutsätter att fullmaktshavaren namnges – endast fysiska personer får utses (1 §) – men lagen tillåter flera fullmaktshavare, antingen gemensamt, inom var sitt område eller subsidiärt i tur och ordning, så att uppdraget vid avstående eller förhinder övergår till nästa i turordningen.

Punkt 4 är till sin karaktär en uppmaning snarare än ett giltighetsvillkor och pekar ut de frågor där fullmaktsgivaren bör ta ställning för att inte lagens dispositiva standardlösningar ska gälla: fullmaktshavarnas inbördes behörighet (var för sig, i förening eller subsidiärt), gåvorätten (18 §), arvodet (19 §), granskare (23 §) och domstolsprövning av ikraftträdandet (11 §). Lagen ställer i övrigt inga krav på omfång eller detaljgrad. Eftersom fullmakten ska tillämpas vid en tidpunkt då fullmaktsgivaren typiskt sett inte längre kan tillfrågas om sina avsikter, framhåller förarbetena vikten av att innehållet övervägs noga och att juridisk hjälp vid behov anlitas vid upprättandet.

Källor — Lagrum: 5 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 1, 11, 18, 19 och 23 §§ samma lag. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 113 f.

Bestämmelsen gör återkallelserätten tvingande: ett åtagande i eller utanför fullmakten att aldrig återkalla den är utan verkan (prop. 2016/17:30 s. 113 f.). Som huvudregel är det endast fullmaktsgivaren som kan återkalla fullmakten, och det kan ske så länge han eller hon har rättslig handlingsförmåga. Den handlingsförmågan består i och för sig även efter det att framtidsfullmakten har trätt i kraft, men i praktiken är förutsättningarna att göra en verksam återkallelse då ofta begränsade av det tillstånd som utlöste ikraftträdandet. Att fullmakten dessutom blir utan verkan i den mån godmanskap eller förvaltarskap anordnas följer av 27 §; det tekniska förfarandet för återkallelse regleras i 8 §.

Källor — Lagrum: 6 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 8 och 27 §§ samma lag. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 113 f.

Regeln är utformad med 10 kap. 6 § ärvdabalken som förebild. Utgångspunkten är att varje tillägg eller ändring ska iaktta samtliga förutsättningar för upprättande – beslutsförmåga (3 §), formkraven (4 §) samt övriga krav i 1, 2 och 5 §§ (prop. 2016/17:30 s. 114). Undantaget aktualiseras när ändringen enbart innebär en begränsning av uppdraget; en sådan inskränkning utgör i realiteten en partiell återkallelse och kan därför ske utan iakttagande av formkraven. Den bärande tanken är att formkraven skyddar mot oöverlagda utvidgningar av behörigheten, medan en inskränkning inte reser samma skyddsbehov. Gränsdragningen kan ställas på sin spets när en åtgärd samtidigt tar bort en behörighet och lägger till en annan; en sådan kombinerad ändring bör i sin utvidgande del uppfylla formkraven.

Källor — Lagrum: 7 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 1–5 och 8 §§ samma lag; 10 kap. 6 § ärvdabalken. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 114.

Genom hänvisningen i första stycket blir avtalslagens regler om återkallelse av skriftliga fullmakter tillämpliga. En framtidsfullmakt återkallas därmed genom att fullmaktsgivaren återtar eller låter förstöra handlingen (16 § första stycket avtalslagen), varvid fullmaktshavaren är skyldig att lämna tillbaka den (16 § andra stycket). Fullmakten kan även förklaras kraftlös enligt det särskilda förfarandet i 17 § avtalslagen. Uppmanar fullmaktsgivaren fullmaktshavaren att inte använda fullmakten och känner tredje man till eller borde känna till detta, blir fullmaktsgivaren inte bunden (20 § avtalslagen). Har handlingen inte bringats att upphöra enligt 16 eller 17 § kan fullmaktsgivaren undgå bundenhet i förhållande till en bestämd tredje man genom ett särskilt meddelande om att fullmakten inte längre gäller (jfr 12 § andra stycket och 13 § avtalslagen); en sådan verkan är dock relativ och gäller bara mot den som får meddelandet (prop. 2016/17:30 s. 114 f.). Under vissa förutsättningar har fullmaktsgivaren också en skyldighet att underrätta tredje man om återkallelsen, vilket behandlas vid 22 §.

Enligt andra stycket kan fullmaktsgivaren i fullmakten ge en granskare (23 §) rätt att återkalla den. Eftersom granskarens uppdrag börjar gälla först när framtidsfullmakten träder i kraft, kan granskaren återkalla fullmakten först därefter. I övrigt gäller för granskarens återkallelse samma regler som för fullmaktsgivarens.

Källor — Lagrum: 8 § lagen om framtidsfullmakter; 12, 13, 16, 17 och 20 §§ avtalslagen; jfr 22 och 23 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 114 f.

Ikraftträdandet förutsätter dels att fullmaktshandlingen uppfyller kraven i 3 och 4 §§, dels att fullmaktsgivaren befinner sig i det tillstånd som anges i 1 § (prop. 2016/17:30 s. 115). Med ikraftträdande avses den tidpunkt då fullmakten kan tas i bruk. Tidpunkten kan vara svår att fastställa vid ett gradvis försämrat tillstånd; det avgörande är om fullmaktsgivaren vid bedömningstillfället saknar förmåga att ha hand om de angelägenheter fullmakten avser. Är framtidsfullmakten kombinerad med en vanlig fullmakt kan fullmaktshavaren vara behörig även dessförinnan, vilket i praktiken kan göra tidpunktsfrågan mindre skarp; vilken verkan den vanliga fullmakten har sedan beslutsförmågan gått förlorad är dock inte generellt reglerat.

Fullmakten gäller så länge beslutsoförmågan består. Återfår fullmaktsgivaren beslutsförmågan saknar fullmakten verkan, och försämras tillståndet därefter på nytt får förmågan prövas igen. Varaktighets- och huvudsaklighetsrekvisiten (1 §) innebär dock att tillfälliga perioder av tillfrisknande inte medför att fullmakten upphör; de omständigheter som ligger till grund för bedömningen behöver därför omprövas kontinuerligt av fullmaktshavaren.

Andra styckets huvudregel lägger bedömningen på fullmaktshavaren. Är fullmaktshavaren närstående kan han eller hon förväntas hålla sig informerad; i andra fall får anhöriga eller andra med kännedom om fullmaktsgivaren fästa fullmaktshavarens uppmärksamhet på förhållandena. Är flera fullmaktshavare gemensamt behöriga ska de avgöra ikraftträdandet tillsammans, om inte annat anges. Fullmaktshavaren kan alltid ansöka om tingsrättens prövning (11 §) – exempelvis vid egen osäkerhet eller när tredje man ifrågasätter bedömningen – och fullmaktsgivaren kan i fullmakten föreskriva obligatorisk domstolsprövning.

Källor — Lagrum: 9 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 1, 3, 4 och 11 §§ samma lag. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 115 f.

Upplysningsplikten inträder när fullmaktshavaren bedömer att fullmakten trätt i kraft (9 §) och riktar sig till fullmaktsgivaren, dennes make eller sambo, de närmaste släktingarna och en eventuell granskare (prop. 2016/17:30 s. 116 f.). Begreppet sambo har samma innebörd som i sambolagen (2003:376); ett samboförhållande anses bestå även om den ena parten vistas på sjukhus eller annan vårdinrättning, och att paret har tillgång till skilda bostäder utesluter inte ett samboförhållande – förarbetena hänvisar här till NJA 1994 s. 61 och NJA 1994 s. 256. Begreppet närmaste släktingar har samma innebörd som i 11 kap. 15 § föräldrabalken: finns bröstarvingar, föräldrar eller syskon är det tillräckligt att dessa underrättas, och begreppet är snävare än den vidare termen ”närstående”. Förarbetena hänvisar till HFD 2013 ref. 73, där ett syskonbarn ansågs höra till en persons närmaste släktingar.

Fullmaktshavaren avgör fritt om underrättelsen sker muntligen eller skriftligen, men den ska lämnas så snart som möjligt. Något ansvar för att mottagaren faktiskt tar del av underrättelsen finns inte, men fullmaktshavaren ska ge mottagaren möjlighet till det; vistas en släkting på okänd ort bör det anses tillräckligt att underrättelse sänds till senast kända adress. Motsvarande underrättelse bör lämnas om fullmaktshavaren väljer att avträda uppdraget, så att fullmaktsgivarens närmaste krets kan överväga en ansökan om godmanskap eller förvaltarskap.

Källor — Lagrum: 10 § lagen om framtidsfullmakter; sambolagen (2003:376); 11 kap. 15 § föräldrabalken. Rättsfall: NJA 1994 s. 61 och NJA 1994 s. 256 (sambobegreppet); HFD 2013 ref. 73 (närmaste släktingar). Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 116 f.; prop. 2002/03:80 s. 46.

Endast fullmaktshavaren är behörig sökande; någon annan kan alltså inte få ikraftträdandet prövat (prop. 2016/17:30 s. 116 f.). Skälen för en ansökan kan variera – rättens prövning kan vara en ovillkorlig förutsättning enligt fullmakten, eller så vill fullmaktshavaren ha en utomstående bedömning. Genom hänvisningen till 9 § första stycket ska rätten pröva om kraven i 3 och 4 §§ är uppfyllda och om fullmaktsgivarens situation är sådan som anges i 1 §; normalt ska läkarintyg eller annan likvärdig utredning hämtas in (13 § första stycket) och yttranden inhämtas (13 § andra stycket).

Prövningens ram och rättskraft är avgränsade. Finner rätten att fullmakten inte trätt i kraft, hindrar det inte en ny ansökan senare; har rätten väl funnit att den trätt i kraft ska frågan enligt förarbetena inte prövas på nytt, såvida inte fullmakten under en period visat sig ha upphört att gälla. Prövningen omfattar inte fullmaktshavarens lämplighet – uppgifter om olämplighet får i stället hanteras av överförmyndaren (26 §) eller genom att överförmyndaren prövar frågan om att anordna godmanskap (11 kap. 4 a och 15 a §§ föräldrabalken) – och inte heller förhållandet mellan flera framtidsfullmakter. Behörig domstol är i första hand tingsrätten på fullmaktsgivarens folkbokföringsort (behörigheten består även om folkbokföringen senare ändras), i andra hand vistelseorten och som reservforum Stockholms tingsrätt.

Källor — Lagrum: 11 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 9, 13 och 26 §§ samma lag; 11 kap. 4 a, 15, 15 a och 25 §§ föräldrabalken. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 116 ff.; prop. 2025/26:92 (SFS 2026:490).

Paragrafen kompletterar de allmänna kraven på en ansökan enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden, vartill 14 § hänvisar. Utöver de uppgifter som följer av 5 och 6 §§ den lagen (bl.a. sökandens namn, personnummer och kontaktuppgifter samt yrkande, grunder och bevisning) ska framtidsfullmakten ges in i original eller bestyrkt kopia; lämnas originalet in återlämnas det efter prövningen och en kopia sparas i akten (prop. 2016/17:30 s. 117). Kontaktuppgifterna till fullmaktsgivaren och dennes make eller sambo och närmaste släktingar är nödvändiga för att rätten ska kunna bereda dessa tillfälle att yttra sig enligt 13 §. Saknar någon känd adress bör rätten informeras om detta och om den senast kända adressen.

Källor — Lagrum: 12 § lagen om framtidsfullmakter; 5 och 6 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden; jfr 13 och 14 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 117.

Huvudregeln enligt första stycket är att rätten ska inhämta läkarintyg eller motsvarande utredning om fullmaktsgivarens hälsotillstånd; med annan likvärdig utredning avses t.ex. journaluppgifter eller ett utlåtande från en vårdinrättning. Rätten får avstå endast om det är uppenbart obehövligt, exempelvis när utredning redan getts in eller det av handlingarna står klart att fullmaktsgivaren är – eller inte är – beslutsoförmögen (prop. 2016/17:30 s. 119). Enligt andra stycket ska fullmaktsgivaren som huvudregel ges tillfälle att yttra sig, men rätten får avstå om det redan av ansökan framgår klart att han eller hon inte kan det. Även make eller sambo, närmaste släktingar och överförmyndaren ska ges tillfälle att yttra sig; ett föreläggande att yttra sig behöver inte delges, och behörig överförmyndare framgår av 16 kap. 2 § föräldrabalken.

Källor — Lagrum: 13 § lagen om framtidsfullmakter; 16 kap. 2 § föräldrabalken. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 119.

Hänvisningen innebär att domstolsärendelagens allmänna bestämmelser tillämpas utöver 11–13 §§. Det gäller bl.a. kravet på skriftlig ansökan (4 §), föreläggande om komplettering (9 §), domstolens utredningsansvar och kravet att inget onödigt dras in i ärendet (12 §) samt att förfarandet som huvudregel är skriftligt med möjlighet till sammanträde (13 §). Lagen innehåller även regler om skriftväxling (15 och 16 §§) och om överklagande av tingsrättens beslut (39 och 40 §§) (prop. 2016/17:30 s. 119). Motsvarande hänvisning återkommer vid överklagande av överförmyndarens beslut enligt 26 §.

Källor — Lagrum: 14 § lagen om framtidsfullmakter; 4, 9, 12, 13, 15, 16, 39 och 40 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 119.

Paragrafen uttrycker en grundläggande lojalitets- och samrådsplikt. Att handla i fullmaktsgivarens intressen är enligt förarbetena inte synonymt med att handla på det sätt som objektivt bäst gagnar denne (jfr 12 kap. 3 § föräldrabalken); måttstocken är i stället hur fullmaktsgivaren får antas ha velat handla vid ett informerat val (prop. 2016/17:30 s. 120). En framtidsfullmakt bör som huvudregel anses överlämna åt fullmaktshavaren att efter eget omdöme utföra uppdraget, men är fullmakten detaljstyrd ska den följas.

Samrådsplikten gäller viktiga frågor, bedömda ur fullmaktsgivarens perspektiv; frågor om boende, förvaltning av egendom och regelbundna aktiviteter är typiskt viktiga. Samråd innebär att fullmaktsgivaren inte bara informeras utan görs delaktig och att en samsyn eftersträvas. Skyldigheten är dock inte absolut utan avhängig fullmaktsgivarens faktiska förmåga att delta; står det klart att fullmaktsgivaren inte kan förstå frågan behöver samråd inte ske, men fullmaktshavaren bör ändå informera om sina intentioner. Kan fullmaktshavaren inte utföra uppdraget – t.ex. för att fullmaktsgivaren vidtar kolliderande rättshandlingar eller motsätter sig åtgärder – återstår att aktualisera ett legalt ställföreträdarskap: godmanskap prövas numera av överförmyndaren (11 kap. 4 a och 15 a §§ föräldrabalken), medan förvaltarskap anordnas av rätten efter ansökan (11 kap. 15 § föräldrabalken).

Källor — Lagrum: 15 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 12 kap. 3 § samt 11 kap. 4 a, 15 och 15 a §§ föräldrabalken. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 120 f.; prop. 2025/26:92 (SFS 2026:490).

Rätten att återkalla andra fullmakter inträder först när framtidsfullmakten trätt i kraft och är dubbelt begränsad: den gäller endast andra fullmakter än framtidsfullmakter och endast i den del fullmakten rör samma angelägenheter som framtidsfullmakten omfattar (prop. 2016/17:30 s. 121). För återkallelsen gäller avtalslagens regler, bl.a. 16 §, och i rätten att återkalla ingår även att ansöka om kraftlöshetsförklaring enligt 17 § avtalslagen (jfr 8 §). Fullmaktshavaren får däremot inte återkalla en annan framtidsfullmakt, även om de båda avser samma angelägenheter – konkurrensen mellan flera framtidsfullmakter får i stället hanteras av fullmaktsgivaren själv eller ytterst genom godmanskap.

Källor — Lagrum: 16 § lagen om framtidsfullmakter; 16 och 17 §§ avtalslagen; jfr 8 § lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 121.

Jävsförbudet i första stycket bygger på en objektiv bedömning: det är tillräckligt att fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren kan ha motstridiga intressen, och fullmaktshavarens egen uppfattning saknar betydelse (prop. 2016/17:30 s. 121). Typexempel är ett avtal eller en rättegång mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren, eller att de blir dödsbodelägare i samma dödsbo. Jävet omfattar även situationer där fullmaktshavarens make eller sambo, barn eller någon som fullmaktshavaren annars företräder (t.ex. som god man) är motpart. Från jävsförbudet görs undantag i 18 § (gåvor) och 19 § (arvode).

Enligt andra stycket ska överförmyndaren, på fullmaktshavarens begäran, förordna en god man i fullmaktshavarens ställe; endast fullmaktshavaren kan ta initiativ till detta. Den gode mannen träder in enbart i den fråga där jäv föreligger och får aldrig en mer omfattande behörighet än vad framtidsfullmakten ger. Genom hänvisningen till föräldrabalken gäller bl.a. reglerna om behörig överförmyndare (16 kap. 2 §), överklagande (20 kap. 6 §) samt gode mäns skyldigheter, arvode och överförmyndarens tillsyn.

Källor — Lagrum: 17 § lagen om framtidsfullmakter; 16 kap. 2 § och 20 kap. 6 § föräldrabalken; jfr 18 och 19 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 121 f.

Gåvorätten är subsidiär till fullmaktens innehåll: regleras gåvorätten i fullmakten gäller den regleringen, även ett gåvoförbud (prop. 2016/17:30 s. 121 f.). Saknas reglering, eller är den ofullständig, ger paragrafen en begränsad rätt att lämna personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till fullmaktsgivarens ekonomiska villkor. Med personliga presenter avses i första hand gåvor till fullmaktsgivarens nära släktingar och vänner vid högtids- och bemärkelsedagar; andra gåvor – liksom gåvor till välgörande ändamål – förutsätter uttryckligt stöd i fullmakten. Proportionaliteten bedöms mot fullmaktsgivarens disponibla medel och får avgöras från fall till fall.

Gåvorätten innebär ett undantag från jävsförbudet i 17 §: presenter får lämnas även till fullmaktshavarens närstående, men till fullmaktshavaren själv endast om fullmakten uttryckligen tillåter det. Bestämmelsen är utformad med 14 kap. 12 § föräldrabalken som förebild. De allmänna utgångspunkterna i 15 § gäller även här, varför fullmaktsgivarens tidigare gåvomönster är en naturlig utgångspunkt för bedömningen av om en gåva bör lämnas.

Källor — Lagrum: 18 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 15 och 17 §§ samma lag; 14 kap. 12 § föräldrabalken; 8 kap. 1 § äktenskapsbalken. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 121 f.

Arvodesrätten förutsätter uttryckligt stöd i framtidsfullmakten; anges inget om arvode, eller anges att arvode inte får tas ut, är uppdraget oavlönat, och det räcker inte att parterna kommit överens om arvode i en annan handling (prop. 2016/17:30 s. 122 f.). Framgår att arvode får tas ut men inte hur det ska bestämmas, har fullmaktshavaren rätt till ett skäligt belopp med hänsyn till uppdragets art och omfattning; utgångspunkten är att beloppet ska stå i överensstämmelse med fullmaktsgivarens ekonomiska villkor och den nödvändiga arbetsinsatsen. Vid skälighetsbedömningen kan ledning hämtas i riktlinjerna för arvode till förordnade ställföreträdare enligt föräldrabalken. Paragrafen innebär en begränsning av den arvodesrätt som annars skulle följt av 18 kap. 5 § handelsbalken. Arvode bör företrädesvis tas ut en gång per år, och lojalitets- och samrådsplikten (15 §) gäller även arvodesuttag. Rätten till ersättning för nödvändiga utgifter behandlas vid 20 §.

Källor — Lagrum: 19 § lagen om framtidsfullmakter; 18 kap. 5 § handelsbalken; jfr 15 och 20 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 122 f.

18 kap. handelsbalken tillämpas i den utsträckning frågan inte regleras i 15–19 §§; i frågor om lojalitets- och samrådsplikt (15 §) och arvode (19 §) gäller alltså denna lag i stället (prop. 2016/17:30 s. 123 f.). Av handelsbalken följer bl.a. förbudet mot sammanblandning av fullmaktsgivarens medel med andras tillgångar (18 kap. 1 §), vilket kräver skilda konton, samt redovisningsplikt vid uppdragets slut. Fullmaktshavaren har bevisbördan för att medel använts för fullmaktsgivarens räkning och ska styrka utgifter med verifikationer, vilket fordrar löpande anteckningar. En granskare, överförmyndaren och i vissa fall den närmaste släkten kan begära del av redovisningen (23–25 §§).

Vill fullmaktsgivaren klandra slutredovisningen måste talan väckas inom ett år från redovisningstidpunkten (18 kap. 9 § handelsbalken); även arvingar kan väcka sådan talan. Ettårsfristen avser den redovisning som lämnas vid uppdragets slut och omfattar inte en fordran som redovisningen resulterar i – anspråket på slutredovisning preskriberas i stället efter tio år. För nödvändiga utgifter svarar fullmaktsgivaren som huvudregel (18 kap. 5 §, dock med 19 § för arvode). Skadeståndsansvar kan inträda om fullmaktshavaren handlat oredligt eller vårdslöst bortsett från fullmaktsgivarens intressen (18 kap. 3 och 4 §§), och ett sådant förfarande kan dessutom utgöra trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § brottsbalken).

Källor — Lagrum: 20 § lagen om framtidsfullmakter; 18 kap. 1, 3, 4, 5 och 9 §§ handelsbalken; 10 kap. 5 § brottsbalken; jfr 15, 19 och 23–25 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 123 f.

Genom hänvisningen till 25 § avtalslagen ansvarar den som uppträder som fullmaktshavare för att han eller hon har erforderlig fullmakt – dvs. för att en framtidsfullmakt finns, har trätt i kraft och medger den aktuella rättshandlingen (prop. 2016/17:30 s. 125). Ansvaret bortfaller om tredje man insåg eller borde ha insett att fullmakt saknades eller att fullmaktshavaren överskred den, och likaså om en särskild omständighet – som var okänd för fullmaktshavaren och som tredje man inte heller med fog kunde förutsätta att fullmaktshavaren kände till – medför att rättshandlingen inte kan göras gällande mot fullmaktsgivaren. Även när fullmaktshavaren handlar utan fullmakt kan rättshandlingen ändå binda fullmaktsgivaren, om den godkänns av denne eller annars är gällande. Ansvaret är alltså ett behörighetsansvar till skydd för en godtroende tredje man, inte en garanti för rättshandlingens materiella innehåll.

Källor — Lagrum: 21 § lagen om framtidsfullmakter; 25 § avtalslagen. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 125.

Hänvisningen till avtalslagen innebär att fullmaktsgivaren blir omedelbart berättigad och förpliktad mot tredje man av en rättshandling som fullmaktshavaren företar inom framtidsfullmaktens gränser och i fullmaktsgivarens namn (10 § första stycket avtalslagen), med motsvarande verkan för rättshandlingar som företas mot fullmaktsgivaren (26 § avtalslagen). En grundförutsättning är att fullmakten har trätt i kraft (9 §). Har fullmaktshavaren överskridit sin befogenhet – särskilda inskränkande föreskrifter om vad han eller hon får göra – gäller rättshandlingen inte mot fullmaktsgivaren om tredje man insett eller borde ha insett det rätta förhållandet (11 § första stycket avtalslagen); var tredje man i god tro blir fullmaktsgivaren däremot bunden (prop. 2016/17:30 s. 125 f.).

Om en fullmakt har återkallats och det finns särskild anledning att anta att fullmaktshavaren kommer att rättshandla med någon som är ovetande om detta, ska fullmaktsgivaren enligt 19 § avtalslagen om möjligt informera personen; underlåtenhet medför att fullmaktsgivaren inte kan åberopa upphörandet mot en godtroende tredje man. Vid bedömningen av om informationsplikten fullgjorts ska fullmaktsgivarens situation och förutsättningar beaktas särskilt. Är förhållandena inte längre sådana som anges i 1 §, saknar fullmakten verkan och ska då behandlas som återkallad vid tillämpningen av 19 § avtalslagen.

Källor — Lagrum: 22 § lagen om framtidsfullmakter; 10 § första stycket, 11 § första stycket, 19 och 26 §§ avtalslagen; jfr 9 § lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 125 f.

Granskaren utses av fullmaktsgivaren i fullmakten; även en juridisk person, t.ex. en redovisningsbyrå, kan utses (prop. 2016/17:30 s. 126 f.). Flera granskare kan utses – gemensamt, inom var sitt område eller i tur och ordning – och även en anhörig kan vara granskare. Det är lämpligt att fullmakten preciserar hur granskningen ska gå till (t.ex. redovisning med viss regelbundenhet) och om granskaren ska ha arvode; granskningen kan avse en viss fråga eller hela verksamheten. Saknas närmare beskrivning omfattar granskningen fullmaktshavarens hela verksamhet. Enligt andra stycket ska fullmaktshavaren på begäran lämna redovisning till granskaren; rätten att begära redovisning är inte bunden till någon särskild form eller regelbundenhet, men bör utövas med beaktande av att en begäran innebär merarbete. Granskaren kan dessutom ges rätt att återkalla fullmakten (8 § andra stycket).

Källor — Lagrum: 23 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 8 § andra stycket samma lag. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 126 f.

Bestämmelsen träder in endast om någon granskare inte har utsetts och ger då fullmaktsgivarens make eller sambo eller närmaste släktingar en rätt att begära redovisning; om begreppen sambo och närmaste släktingar, se 10 § (prop. 2016/17:30 s. 127 f.). Redovisningen motsvarar den som en granskare kan begära enligt 23 § andra stycket och behöver inte begäras i någon särskild form, men fullmaktshavaren behöver inte upprätta en redovisning oftare än en gång per år. Den närmaste kretsen har ingen skyldighet att kontrollera fullmaktshavaren; regeln skapar bara en möjlighet till insyn när information inte kan inhämtas på annat sätt.

Källor — Lagrum: 24 § lagen om framtidsfullmakter; jfr 10 och 23 §§ samma lag. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 127 f.

Överförmyndarens rätt att begära redovisning och upplysningar gäller oavsett om en granskare har utsetts enligt 23 § (prop. 2016/17:30 s. 128). Mekanismen är avsedd att användas när överförmyndaren uppmärksammats på möjliga brister och blir framför allt aktuell inom ramen för en utredning om godmanskap eller förvaltarskap (behörig överförmyndare framgår av 16 kap. 2 § föräldrabalken). Den ger också underlag för att bedöma om fullmaktshavaren bör förbjudas att bruka fullmakten enligt 26 §. Redovisningsskyldigheten motsvarar den gentemot en granskare, medan upplysningarna kan avse t.ex. fullmaktens innehåll, uttaget arvode, lämnade gåvor eller vidare fullmakter. Efterkommer fullmaktshavaren inte en begäran, kan överförmyndaren överväga ett förbud enligt 26 § och, om det finns anledning till det, självmant pröva frågan om att anordna godmanskap (11 kap. 15 a § föräldrabalken); behövs förvaltarskap får överförmyndaren ansöka om det hos rätten (11 kap. 15 § föräldrabalken).

Källor — Lagrum: 25 § lagen om framtidsfullmakter; 11 kap. 4 §, 15, 15 a §§ och 16 kap. 2 § föräldrabalken; jfr 23 och 26 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 128; prop. 2025/26:92 (SFS 2026:490).

Ett förbud enligt första stycket innebär att fullmaktshavaren inte längre får bruka fullmakten; finns ingen annan utpekad fullmaktshavare kan fullmakten då inte användas (jfr 27 §). Eftersom beslutet innebär ett ingrepp i ett civilrättsligt förhållande ska möjligheten utnyttjas restriktivt, och förutsättningarna – missbruk, allvarlig försummelse eller oförmåga att ta tillvara fullmaktsgivarens intressen – ska bedömas i det enskilda fallet med beaktande av fullmaktshavarens åtgärder och fullmaktens innehåll (prop. 2016/17:30 s. 128 f.). Den som själv har god man eller förvaltare får normalt anses oförmögen. Ett förbud bör som huvudregel avse fullmakten i sin helhet, men kan begränsas till vissa delar när oförmågan endast rör en del av uppdraget. Ofta är godmanskap ett alternativ, eftersom ett sådant förordnande gör fullmakten utan verkan i motsvarande del (27 §).

Beslutet gäller omedelbart: fullmaktshavaren är förhindrad att bruka fullmakten från och med beslutet, även om det överklagas. Vid överförmyndarens handläggning tillämpas förvaltningslagen – fullmaktshavaren ska som huvudregel få yttra sig innan beslut fattas, och beslutet får överklagas av den som det angår inom tre veckor från delfåendet. Beslutet överklagas till den tingsrätt som anges i 11 § andra och tredje styckena, och vid domstolen tillämpas lagen om domstolsärenden; beslutet kan inhiberas (26 § andra stycket den lagen).

Källor — Lagrum: 26 § lagen om framtidsfullmakter; 11 § andra och tredje styckena samma lag; lagen (1996:242) om domstolsärenden; förvaltningslagen (2017:900); jfr 27 § lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 128 f.

Framtidsfullmakten är subsidiär i förhållande till legala ställföreträdarskap: den saknar verkan i den utsträckning godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap anordnas (prop. 2016/17:30 s. 129 f.). Bortfallet är partiellt och träffar bara de angelägenheter som täcks av förordnandet. Upptäcks en framtidsfullmakt först efter anordnandet uppstår frågan om ställföreträdaren fortfarande behövs; saken bör då uppmärksammas för överförmyndaren, och förordnandet kan omprövas enligt 11 kap. 19 § föräldrabalken, varvid fullmaktens ändamålsenlighet och fullmaktshavarens inställning vägs in; ett beslut om att ett godmanskap ska upphöra meddelas numera av överförmyndaren (11 kap. 19 b § föräldrabalken) och överlämnas till rätten bl.a. om någon motsätter sig upphörandet, medan ett förvaltarskap upphör genom rättens beslut. I ett beslut om godmanskap eller förvaltarskap bör det anmärkas att förordnandet fattats med insikt om att en framtidsfullmakt därigenom helt eller delvis blir utan verkan.

Andra situationer där fullmakten inte kan tillämpas – utan att den för den skull förlorar verkan enligt denna paragraf – är att fullmaktshavaren förbjudits bruka den (26 §) och det inte finns någon annan fullmaktshavare, eller att fullmaktsgivaren återfått beslutsförmågan. Att en god man utses för en enskild fråga på grund av intressekonflikt (17 §) medför däremot inte att fullmakten i övrigt saknar verkan.

Källor — Lagrum: 27 § lagen om framtidsfullmakter; 11 kap. 4, 19 och 19 b §§ föräldrabalken; jfr 17 och 26 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 129 f.; prop. 2025/26:92 (SFS 2026:490).

En förutsättning för paragrafens tillämpning är att framtidsfullmakten har trätt i kraft (9 §). Vid fullmaktsgivarens död tillämpas 21 § avtalslagen: fullmakten gäller trots dödsfallet om inte särskilda omständigheter medför annat, och i uppdraget får anses ingå att bibehålla egendomen tills egentlig dödsboförvaltning kan ta vid – genom dödsbodelägarnas samförvaltning eller en boutredningsman eller testamentsexekutor (jfr 18 kap. 2 § ärvdabalken) (prop. 2016/17:30 s. 130 f.). Vid konkurs har en rättshandling som fullmaktshavaren därefter företar som huvudregel inte större verkan mot konkursboet än om fullmaktsgivaren själv hade företagit den (23 § avtalslagen), varför fullmakten i praktiken blir utan verkan i och med konkursbeslutet. Fullmaktshavaren får dock med bindande verkan företa rättshandlingar som är nödvändiga för att skydda fullmaktsgivaren eller konkursboet mot förlust (24 § avtalslagen), och detsamma gäller om fullmaktsgivaren får förvaltare (jfr 27 § om vad som annars gäller vid förvaltarskap). Motsvarande gäller för rättshandlingar som företas mot fullmaktsgivaren (26 § avtalslagen).

Källor — Lagrum: 28 § lagen om framtidsfullmakter; 21, 23, 24 och 26 §§ avtalslagen; 18 kap. 2 § ärvdabalken; jfr 9 och 27 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 130 f.

En framtidsfullmakt är ett personligt uppdrag, varför fullmaktshavaren som huvudregel inte i sin tur får ge fullmakt åt någon annan; 29 och 30 §§ innehåller undantagen (prop. 2016/17:30 s. 131 f.). Förevarande undantag avser tillfälligt förhinder – t.ex. en semesterresa eller sjukhusvistelse – och medger att fullmaktshavaren genom skriftlig fullmakt låter en fysisk person sköta ordinära rättshandlingar med anknytning till fullmaktsgivarens dagliga livsföring; innebörden av detta uttryck ansluter till 17 kap. 1 § föräldrabalken om anhörigbehörighet. Ersättaren ska kunna identifieras till namn och person, en juridisk person kan inte utses, och ersättaren får inte i sin tur delegera uppdraget. För arvode till ersättaren tillämpas 18 kap. handelsbalken om inte annat anges i vidarefullmakten. Har fullmaktsgivaren själv pekat ut en ersättare i framtidsfullmakten är den personen att likställa med en ordinarie fullmaktshavare (jfr 5 § 2 och 4), inte en ersättare enligt denna paragraf. Specialregler kan gälla i stället, t.ex. om deklarationsombud (6 kap. 4–8 §§ skatteförfarandelagen).

Källor — Lagrum: 29 § lagen om framtidsfullmakter; 17 kap. 1 § föräldrabalken; 18 kap. handelsbalken; 6 kap. 4–8 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244); jfr 5 och 30 §§ lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 131 f.

Paragrafen innehåller det andra undantaget från huvudregeln att fullmaktshavaren inte får substituera uppdraget (jfr 29 §). Undantaget avser situationen att fullmaktshavaren behöver hjälp i en särskild fråga – t.ex. juridiskt stöd i en tvist eller vid en fastighetsförsäljning, eller annan hjälp som kräver fackkunskap som fullmaktshavaren saknar (prop. 2016/17:30 s. 131 f.). Enligt andra stycket ska en sådan fullmakt som huvudregel ställas till en eller flera fysiska personer, men avser den en ekonomisk fråga får den ställas till ett kreditinstitut eller ett värdepappersinstitut (definierade i lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen [2007:528] om värdepappersmarknaden). Även här kan specialregler gälla i stället, t.ex. om deklarationsombud (6 kap. 4–8 §§ skatteförfarandelagen).

Källor — Lagrum: 30 § lagen om framtidsfullmakter; lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse; lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden; 6 kap. 4–8 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244); jfr 29 § lagen om framtidsfullmakter. Förarbeten: prop. 2016/17:30 s. 131 f.