Konsumenttjänstlag (1985:716)

Bestämmelsen förutsätter ett privaträttsligt avtal; lagen reglerar inte hur avtalet kommer till stånd, och avtalet kan ingås muntligen eller genom konkludent handlande – skorna lämnas till skomakaren. Tjänster som utförs som ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det framstår som främmande att tala om ett privaträttsligt avtalsförhållande faller utanför, medan statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk natur är näringsidkare (prop. 1984/85:110 s. 141). Anställningsavtal omfattas inte (a. prop. s. 142).

Uttrycket ”arbete på” markerar att det ska vara fråga om materiellt arbete som ska avsätta ett fysiskt resultat på föremålet (eller, med förarbetenas ord, frambringa en sak – en formulering som i dag måste läsas mot att tillverkning av lösa saker enligt 2 § 1 helt förts till köpreglerna); om arbetet utförs manuellt eller maskinellt, som engångsprestation eller som fortlöpande service, saknar betydelse, liksom arbetets omfattning (a. prop. s. 142 f.). Immateriella inslag – ritningar, beräkningar, konstnärliga moment – hindrar inte lagens tillämpning så länge de ingår i utförandet av ett materiellt arbete; ett fristående konsultuppdrag av immateriell natur, t.ex. en arkitekts ritningar, faller däremot utanför även om det anknyter till ett byggnadsarbete (a. prop. s. 143 f.). Högsta domstolen har i linje härmed slagit fast att en överlåtelsebesiktning är en immateriell tjänst utanför lagens tillämpningsområde (NJA 2007 s. 962; NJA 2017 s. 113 p. 17). Avtal som huvudsakligen går ut på transport eller på att ett föremål ska testas omfattas inte, medan transporter och tester som ingår som led i ett arbete på föremålet följer huvudavtalet (a. prop. s. 143). Flyttjänster lämnades utanför lagen med hänvisning till att en reglering borde bygga på transporträttsliga principer, och i doktrinen anses lagen inte direkt tillämplig på bohagsflyttning. Städning och andra rengöringsarbeten är arbete på lös sak respektive fast egendom (a. prop. s. 143 och 145; jfr NJA 2024 s. 369, där 32 § tillämpades på skada vid en flyttstädning).

Undantaget för levande djur innebär att veterinärvård, trimning och kennelverksamhet faller utanför; arbete på döda djur, t.ex. uppstoppning, omfattas. Lagen omfattar inte heller behandling av personer, levande eller döda – medicinsk vård, frisörtjänster och begravningstjänster ligger utanför (a. prop. s. 144; jfr NJA 2011 s. 600 p. 5 om tandvård). Begreppet fast egendom anknyter till 1 och 2 kap. jordabalken; byggnader och anläggningar nämns särskilt eftersom de utgör lös egendom när de ägs av annan än markägaren men då inte är lösa saker utan ”fasta saker” (a. prop. s. 145).

Förvaring förutsätter att näringsidkaren åtagit sig att ta hand om föremålet och ägna det vård – bevakning eller annan tillsyn inriktad på just det föremålet – så att det kan återlämnas i samma skick (a. prop. s. 147 f.). Gränsen dras mot avtal som bara ställer ett utrymme till förfogande: förvaringsfack, bankfack och automatbetjänade parkeringar är inte förvaring, medan ett förvaringsavtal i princip föreligger när personalen tar emot föremålet eller när garageinnehavaren åtagit sig att kontrollera att bilen inte lämnas ut till obehörig, låt vara med en vårdplikt som då kan vara uttunnad till utlämningskontrollen (a. prop. s. 148). Ett förvaringsmoment som är biförpliktelse till ett arbete på saken – bilen står kvar på verkstaden – bedöms enligt reglerna om arbete, med näringsidkarens allmänna omsorgsplikt (4 §) som norm; skillnaden har liten praktisk betydelse eftersom skadeståndsansvaret för egendom i näringsidkarens besittning (32 §) är detsamma (a. prop. s. 149; jfr 4 § nedan). Värdepapper omfattas som fysiska föremål, men inte förvaltningen av dem (a. prop. s. 150 f.). Konsumenttjänstlagen tar som speciallag över 12 kap. handelsbalkens ålderdomliga regler om förvaring (a. prop. s. 147).

Andra stycket infördes 2005 (prop. 2003/04:45 s. 130 f.). En småhusentreprenad förutsätter dels ett en- eller tvåbostadshus – friliggande eller sammanbyggt, för permanent- eller fritidsboende – dels att arbetet avser uppförande eller tillbyggnad; ombyggnader, reparationer och arbeten av mindre omfattning faller utanför begreppet men omfattas av lagens allmänna regler. Uttrycken var avsedda att ha samma innebörd som i den då gällande plan- och bygglagen; i nuvarande plan- och bygglag (2010:900) återfinns definitionerna i 1 kap. 4 §, där nybyggnad är uppförande av en ny byggnad och tillbyggnad en ändring som ökar byggnadens volym (äldre doktrin hänvisar till bygglovsreglerna i 9 kap. 2 §, som omarbetats genom lag 2025:974). Delentreprenader omfattas var för sig, och komplementbyggnader dras in när de ingår i ett avtal om uppförande eller tillbyggnad av bostadshuset – ett avtal som enbart rör en komplementbyggnad är däremot ingen småhusentreprenad (a. prop. s. 130). Bakgrunden är att uppförande av bostadshus ursprungligen var helt undantaget (prop. 1984/85:110 s. 145 ff.), att undantaget togs bort 1991 med ett kvarstående undantag för statligt finansierade entreprenader, och att detta undantag försvann 2005 (NJA 2015 s. 110 p. 10–12). Tredje stycket klargör att 51–61 §§ är speciallag i förhållande till de allmänna bestämmelserna.

Att ett avtal faller utanför 1 § utesluter inte att lagen ger analog vägledning; de allmänna förutsättningarna för sådan analogi och Högsta domstolens praxis behandlas i den inledande kommentaren. Vid analog tillämpning har reglerna inte tvingande verkan: en besiktningsman kan, till skillnad från en näringsidkare som omfattas av lagen, begränsa sitt ansvar avtalsvis, och ansvarsgrunden är då vanligt vårdslöshetsansvar och inte kontrollansvar (NJA 2017 s. 113 p. 17–18).

Källor — Rättsfall: NJA 2007 s. 962 · NJA 2011 s. 600 · NJA 2015 s. 110 · NJA 2017 s. 113 · NJA 2024 s. 369. Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 139–151 · prop. 2003/04:45 s. 130 f. Författningar: SFS 2004:554 · plan- och bygglag (2010:900) 1 kap. 4 § · 12 kap. handelsbalken.

Definitionerna fördes in genom SFS 2002:588 i samband med genomförandet av konsumentköpsdirektivet (1999/44/EG) och ersatte de tidigare bestämningarna i 1 § (”i sin yrkesmässiga verksamhet” respektive ”huvudsakligen för enskilt ändamål”); syftet var att behålla överensstämmelsen med konsumentköplagen och annan konsumentlagstiftning (prop. 2001/02:134 s. 26 f. och 88 f.). Definitionerna är likalydande med 1 kap. 2 § konsumentköplagen (2022:260). Ändringen var inte avsedd att ändra rättsläget i sak, och uttalandena i de ursprungliga förarbetena är alltjämt vägledande.

Endast fysiska personer kan vara konsumenter. Bolag, ideella föreningar som villaägareföreningar och dödsbon faller utanför; Lagrådet ifrågasatte om inte dödsbon borde skyddas, men departementschefen pekade i stället på möjligheten att låta lagen slå igenom analogt – enligt förarbetsuttalandet ”i praktiken som tvingande rätt” – för icke näringsdrivande dödsbon; en analog tillämpning ger dock inte 3 § formell verkan utan sker genom avtalsutfyllnad och 36 § avtalslagen (prop. 1984/85:110 s. 142; jfr NJA 2013 s. 1174 p. 8, där en församling som juridisk person inte kunde vara konsument). Huvudsaklighetsrekvisitet innebär att lagen gäller även om tjänsten till en jämförelsevis mindre väsentlig del kommer beställaren till godo i näringsverksamhet; gränsfall avgörs enligt förarbetena genom att avgörande vikt fästs vid om föremålet för tjänsten är avsett huvudsakligen för enskilt bruk, vilket vanligen framgår av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Den droskägare som låter reparera sin taxibil är därför inte konsument, medan arbeten på en byggnad som inrymmer både bostad och butik omfattas om byggnaden huvudsakligen tjänar bostadsändamålet (a. prop. s. 139 f.). Familjemedlemmar identifieras med konsumenten: lagen gäller inte om en familjemedlem beställer reparation av firmabilen, men väl om näringsidkaren beställer reparation av familjens privata bil – och lagen gäller när beställaren för egen räkning låter reparera en hyrd eller lånad sak som används privat (a. prop. s. 140).

Något uttryckligt krav på att ändamålet ska vara synbart för näringsidkaren finns inte. Förarbetena till 1985 års lag anger att tvister i sista hand får avgöras med hänsyn till omständigheter som varit uppfattbara för näringsidkaren och att en beställning under firmanamn som regel får tas som tecken på att det inte är en konsumenttjänst (a. prop. s. 140), medan det vid 2002 års reform uttalades att konsumentegenskapen i princip inte behöver vara synbar men att vilseledande från beställarens sida kan vara skäl att inte tillämpa lagen. Frågan är inte uttryckligen reglerad och har inte avgjorts genom prejudikat; hur beställningen framstått utåt får betydelse i bevisningen och vid bedömningen av eventuellt vilseledande.

Näringsidkarbegreppet ska fattas i vidsträckt mening: varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Några större krav på omfattningen ställs inte, och vinstsyfte krävs inte; den som på sin fritid mot ersättning – kontant eller in natura – utför tjänster åt andra är näringsidkare så snart det inte bara rör sig om något enstaka uppdrag, och regelmässigt om tjänsterna marknadsförs. Att en näringsidkare tillfälligt åtar sig arbete utanför sin bransch tar enligt förarbetena inte bort näringsidkaregenskapen, men sambandet med den egna näringsverksamheten ska sedan 2002 alltid bedömas i det enskilda fallet; däremot faller tjänster åt bekanta som utförs i egenskap av privatperson utanför (a. prop. s. 141). Högsta domstolen har med hänvisning till bl.a. dessa uttalanden slagit fast att skatterättslig klassificering saknar självständig betydelse (NJA 2018 s. 866 p. 8).

Sambandsrekvisitet – ”för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten” – tillkom 2002 (prop. 2001/02:134 s. 81), och äldre praxis om vad som var ”yrkesmässig verksamhet”, främst NJA 2001 s. 155, ger enligt Högsta domstolen ingen egentlig ledning. I NJA 2018 s. 866 (Hästen Favor), som gällde konsumentköplagens likalydande definition, uttalades att sambandet är givet när omsättnings- eller anläggningstillgångar i rörelsen säljs, men att det annars krävs en förbindelselänk mellan verksamheten och avtalet; bedömningen ska utgå från den typiske konsumentens skyddsintresse, göras objektiverat och ta sikte på om näringsidkaren genom sin verksamhet intagit en överlägsen ställning, t.ex. genom att använda verksamhetens marknadsföringsresurser eller avtalsformulär (p. 13–18). När tjänsten motsvarar den verksamhet näringsidkaren yrkesmässigt erbjuder är sambandet normalt klart; i andra fall krävs en särskild bedömning enligt de principer som utvecklades i avgörandet. Den som handlar för en näringsidkares räkning omfattas inte av något särskilt tillägg i definitionen, men avtalsparten svarar enligt allmänna principer för de medhjälpare som anlitas.

Bevisbördan för partsställningen är inte lagreglerad. Förarbetenas anvisning att avgörande vikt läggs vid föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt innebär i praktiken att näringsidkaren som regel kan förlita sig på hur beställningen framstår utåt; i doktrinen har anförts att det ankommer på konsumenten att klargöra sina avsikter och att en kategorisk bevisbörda inte kan läggas på näringsidkaren, som inte kan bevisa motpartens avsikt.

Källor — Rättsfall: NJA 2001 s. 155 · NJA 2013 s. 1174 · NJA 2018 s. 866. Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 139–142 · prop. 2001/02:134 s. 26 f., 81 och 88 f. Författningar: SFS 2002:588 · konsumentköplag (2022:260) 1 kap. 2 §.

Paragrafen avgränsar lagen mot köprättens regler, i första hand konsumentköplagens tvingande bestämmelser (prop. 1984/85:110 s. 151). Punkt 1 undantog ursprungligen tillverkning av lösa saker ”utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet”, vilket speglade 2 § köplagen. Genom SFS 2002:588 undantas tillverkningsavtal helt: konsumentköpsdirektivet ansågs kräva att alla avtal om tillhandahållande av konsumentvaror som ska tillverkas behandlas som köp, oavsett vem som tillhandahåller materialet (prop. 2001/02:134 s. 32 f. och 88 f.). För att inte försvaga skyddet infördes samtidigt regeln – nu i 1 kap. 6 § första stycket konsumentköplagen (2022:260) – att 4 § första stycket samt 6 och 7 §§ konsumenttjänstlagen gäller därutöver när konsumenten ska tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Reglerna om tilläggsarbete (8 §) och felbegreppet i 9 § omfattas inte av hänvisningen; regeringen ansåg att 8 § i första hand tar sikte på reparationstjänster och att fackmässighetskravet ändå får betydelse vid felbedömningen enligt köplagen (a. prop. s. 33). Vad som är en ”väsentlig” del får avgöras genom en helhetsbedömning där materialets värde och funktionella betydelse vägs; i doktrinen har framhållits att ”väsentlig” inte kräver mer än hälften. Köplagen (1990:931) behåller däremot den äldre gränsdragningen i sin 2 §, så avtal mellan näringsidkare där beställaren står för en väsentlig del av materialet faller utanför köplagen. Punkten omfattar även avtal som är att jämställa med tillverkning, t.ex. odling av växter, och gäller oavsett om saken efter tillverkningen ska förenas med mark eller byggnad – tillverkning av ett monteringsfärdigt hus eller av fönsterbågar är köp, medan det är en tjänst om näringsidkaren förfärdigar något som i och med tillverkningen blir fast egendom eller fast sak (prop. 1984/85:110 s. 152).

Punkt 2 gäller installations- och monteringsarbeten som är att betrakta endast som en biförpliktelse enligt ett avtal om köp av en lös sak. Arbetet ska utföras av säljaren eller för dennes räkning och som ett led i fullgörandet av köpet; anlitar konsumenten en annan näringsidkare för installationen, eller träffar parterna senare ett nytt fristående avtal om att säljaren ska installera varan, gäller konsumenttjänstlagen, medan en installation som utförs som ett led i säljarens ursprungliga köpeåtagande följer köpreglerna även om den sker senare (a. prop. s. 153). Bestämmelsen anger inte själv när ett blandat avtal ska ses som köp. Förarbetena förordar att avtalet ofta hänförs till konsumenttjänstlagen så snart arbetsåtagandet framstår som ett väsentligt moment, varvid inte bara värderelationen utan minst lika mycket arbetets kvalificerade karaktär beaktas: byte av motor eller växellåda i en bil är en tjänst, medan montering av tändstift, glödlampor eller hjul liksom installation av tvätt- och diskmaskiner, spisar och tv-apparater normalt är köp; en 1000-milsservice bör ses som en enda tjänst, medan en helrenovering av ett kök med leverans av vitvaror kan ses som en tjänst kombinerad med flera köp (a. prop. s. 153 f.). Uppsättning genom säljarens försorg av ett monteringsfärdigt hus är normalt i sin helhet ett köp, eftersom köpinslaget då oftast dominerar trots att arbetet kan vara omfattande (a. prop. s. 154).

Högsta domstolen har i NJA 2001 s. 138 lagt fast metoden: ett blandat avtal kan under vissa förutsättningar delas upp i en köp- och en tjänstedel, men försiktighet bör iakttas med hänsyn till svårigheterna att fastställa orsakssamband och beräkna prisavdrag; ett avtal om leverans och installation till gemensamt pris ska behandlas som en enhet. Frågan om installationen utförts till fullgörande av ett köpeavtal avgörs genom en helhetsbedömning av om varan eller tjänsten utgjorde den övervägande delen av förpliktelsen, varvid hänsyn tas framför allt till värdet på varan och tjänsten, till om särskild fackkunskap, skicklighet eller utrustning krävdes och till om varan efter installationen lätt kunde frigöras och behålla sin identitet. Värmepannan var väsentligt dyrare än installationen, arbetet okvalificerat och pannan lätt att demontera; avtalet ansågs vara köp. Samma bedömningsgrund uttrycks i 1 kap. 6 § andra stycket konsumentköplagen, enligt vilket konsumentköplagen inte gäller när tjänsten utgör den övervägande delen av näringsidkarens förpliktelse. Prissättning och avtalsformulär kan ge ledning för om parterna avsett ett eller flera avtal.

Punkt 3 tar bort arbete som säljaren utför för att avhjälpa vad som rättsligt utgör fel i såld egendom, lös eller fast, dvs. arbete som säljaren är berättigad eller skyldig att utföra enligt de för köpet gällande reglerna och som också utförs på grund därav – inklusive avhjälpande enligt garanti och fall där säljaren avstår från att åberopa sen reklamation eller konsumenten godtar avhjälpande i stället för hävning eller prisavdrag. Beställer konsumenten i stället arbetet som en vanlig reparation, eller anlitas någon annan än säljaren, gäller konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 155). Konsekvensen är att ett misslyckat avhjälpande bedöms enligt köplagens, konsumentköplagens eller jordabalkens påföljdsregler. Underhållsarbeten som säljaren kräver som villkor för en garanti utförs inte till fullgörande av köpet och omfattas därför av konsumenttjänstlagen, medan kostnadsfri leveransservice kort efter köpet enligt förarbetena hör under punkt 2 (a. prop. s. 155). Lagen saknar i övrigt regler om gränsen mellan byggnadsarbeten och köp av fast egendom; i doktrinen har antagits att 4 kap. jordabalken gäller när konsumenten köper en fastighet med ett redan uppfört hus, medan konsumenttjänstlagen tillämpas på entreprenadmomentet när huset uppförs på konsumentens beställning.

Källor — Rättsfall: NJA 2001 s. 138. Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 151–155 · prop. 2001/02:134 s. 32 f. och 88 f. Författningar: SFS 2002:588 · konsumentköplag (2022:260) 1 kap. 6 § · köplag (1990:931) 2 §.

Jämförelsen ska göras mellan det enskilda avtalsvillkoret och den lagbestämmelse som reglerar frågan – inte som en helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden är sämre och i andra bättre än lagen (prop. 1984/85:110 s. 156). Rättsföljden är att villkoret är utan verkan mot konsumenten och att lagens regel tillämpas i stället; villkor som ålägger konsumenten ett strängare ansvar än lagen träffas också. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom SFS 2004:554, då det tidigare andra stycket – som undantog småhusentreprenader där konsumenten tillförsäkrats det skydd som ställdes som villkor för statlig bostadsfinansiering – upphävdes; lagen är sedan dess generellt tvingande (prop. 2003/04:45 s. 131; jfr NJA 2015 s. 110 p. 10–12).

Förbehållet ”om inte annat anges i lagen” avser de dispositiva inslagen. Enligt förarbetena skulle regler som preciserar parternas förpliktelser i fråga om tjänstens innehåll, omfattning och utförande samt pris i princip vara dispositiva, medan påföljdsreglerna vid näringsidkarens kontraktsbrott – fel, dröjsmål och skadestånd – liksom reglerna om konsumentens kontraktsbrott gjordes tvingande, eftersom standardavtal typiskt sett inriktas på att begränsa näringsidkarens ansvar (a. prop. s. 156; jfr avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen). Uttryckligen dispositiva är bl.a. 4 § andra stycket om material (”om inte annat får anses avtalat”), 24 § om tiden och 36 § om priset, medan kravet på fackmässigt utförande i 4 § första stycket är tvingande (prop. 1984/85:110 s. 158). Uppdragets innehåll bestäms av avtalet; tvingande verkan har lagen i frågan hur det bestämda uppdraget ska utföras. Skadeståndsreglerna tillåter dock avtal om att ersättning inte ska omfatta förlust i näringsverksamhet (31 § tredje stycket och 32 § tredje stycket) och en på förhand bestämd avbeställningsersättning (43 §).

Paragrafen avser villkor varigenom konsumenten på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter. Den hindrar inte att konsumenten, när en befogenhet väl har aktualiserats, i det konkreta fallet med giltig verkan avstår från den eller binder sig vid en längre gående skyldighet; sådana dispositioner bedöms enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid konsumenten skyddas bl.a. av 36 § avtalslagen (a. prop. s. 156). Förlikningar sedan tvist uppstått är därmed bindande. Processuellt är mål enligt lagen dispositiva tvistemål; för villkor som omfattas av avtalsvillkorsdirektivet (93/13/EEG) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden följer emellertid av EU-domstolens praxis att domstolen ex officio ska pröva om ett villkor är oskäligt så snart den har tillgång till de omständigheter som krävs, varvid parterna ska beredas tillfälle att yttra sig och konsumenten kan motsätta sig att villkoret lämnas utan avseende (C-243/08, Pannon GSM); skyldigheten gäller inom direktivets tillämpningsområde och ska skiljas från verkningslösheten enligt 3 §. Att ett villkor avviker från tvingande rätt är en omständighet av betydelse också vid oskälighetsbedömningar utanför lagens direkta tillämpningsområde (NJA 2017 s. 113 p. 18; NJA 2025 s. 864).

Lagen saknar lagvalsregler. För avtal med internationell anknytning bestäms tillämplig lag av Rom I-förordningen (593/2008): tjänsteavtal följer enligt art. 4.1 b lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort, men för konsumentavtal gäller enligt art. 6.1 konsumentens lands lag när näringsidkaren bedriver eller riktar sin verksamhet till det landet, och ett lagval får enligt art. 6.2 inte beröva konsumenten det skydd som följer av tvingande regler i den lagen. Undantag gäller enligt art. 6.4 a för tjänster som ska utföras uteslutande i ett annat land än konsumentens.

Källor — Rättsfall: NJA 2015 s. 110 · NJA 2017 s. 113 · NJA 2025 s. 864 · EU-domstolen C-243/08 (Pannon GSM). Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 156 och 158 · prop. 2003/04:45 s. 131. Författningar: SFS 2004:554 · lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden · Rom I-förordningen (EG) nr 593/2008 art. 4 och 6 · 36 § avtalslagen.

Första stycket är enligt förarbetena en övergripande generalklausul som utgör grundvalen för lagens mer konkreta regler om näringsidkarens skyldigheter, en utfyllande norm i oreglerade situationer och utgångspunkten vid tolkningen av lagen och avtalet; riktmärket är det handlande som kan krävas av en normalt skicklig och kunnig samt seriöst arbetande fackman inom det aktuella området (prop. 1984/85:110 s. 157). Måttstocken är objektiv, och vägledning hämtas i allmänna eller särskilda beskrivningar och anvisningar om material och metoder samt i god yrkes- eller branschpraxis (a. prop. s. 157). Högsta domstolen har sammanfattat begreppet så att fackmässighet tar sikte på den professionella kompetensen hos näringsidkaren och på vilka krav som från en objektiv utgångspunkt kan ställas med hänsyn till bl.a. tjänstens karaktär och de normer och bestämmelser som finns i branschen; det till fackmässighet knutna resultatkravet uttrycker en miniminivå för näringsidkarens prestation, och konsumenten har därutöver rätt till det resultat som avtalats i det enskilda fallet (NJA 2015 s. 110 p. 15, om det likalydande fackmässighetskravet i ABS 95, som gavs samma innebörd som 4 och 9 §§ konsumenttjänstlagen; jfr p. 14). Bedömningen ska göras utifrån den kunskap som fanns när tjänsten utfördes, inte utifrån senare tillkommen kunskap – frågan om s.k. utvecklingsfel behandlas i prop. 2003/04:45 s. 64 ff. Att en metod var branschmässigt accepterad när arbetet utfördes utesluter dock inte felansvar: i NJA 2015 s. 110 ansågs entreprenaden felaktig redan därför att resultatet avvek från vad beställaren med fog kunnat förutsätta (p. 16–22), och frågan om fackmässigheten lämnades öppen.

Kravet gäller alla moment som hör till utförandet: planering och genomförande av arbete och materialanskaffning på det sätt som kan fordras av en fackman, fackmannens varsamhet och hänsyn vid hanteringen av föremålet och annan egendom samt iakttagande av säkerhetsföreskrifter som avser själva utförandet (a. prop. s. 158; om föreskrifter som avser resultatet, se 5 §). Att lagtexten talar om ”fackmässigt” och inte, som lagrådsremissen, ”på ett fackmässigt tillfredsställande sätt” beror på Lagrådets språkliga förslag, som inte var avsett att ändra innebörden (a. prop. s. 347 och 371). Departementschefen avvisade utredningens tanke att näringsidkaren skulle kunna friskriva sig från fackmässigheten vid arbete utanför sitt kompetensområde eller när en lärling utför arbetet; den omständigheten att konsumenten godtagit att en praktikant utför arbetet ansågs kunna beaktas inom begreppets bedömningsmarginal (a. prop. s. 159). Kravet är tvingande, men förarbetena skiljer mellan sättet att utföra en bestämd tjänst och uppdragets innebörd, som bestäms av avtalet: uppdraget kan avse en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkt inte ter sig tillfredsställande, t.ex. en provisorisk reparation, och ska då utföras på ett sätt som är fackmässigt för sådant arbete; för att uppdraget ska anses bestämt på det sättet krävs i princip att konsumenten insett eller måste ha insett detta, vilket vid en arbetsbeskrivning som utelämnar ett normalt nödvändigt moment som regel fordrar att näringsidkaren klargjort förhållandet (a. prop. s. 158 f.). Ett praktiskt exempel är RH 2012:29, där en sprutlackering av gamla innerdörrar som sprack och släppte inom några månader inte ansågs fackmässig och näringsidkaren inte visat att uppdraget avtalats med det innehållet trots avrådan.

Omsorgsplikten i första styckets andra mening avser inte den noggrannhet som redan täcks av fackmässigheten utan den mer allmänna omsorg om motpartens intressen som bör krävas av en näringsidkare i förhållande till en konsument: att i den utsträckning sakens natur fordrar ställa sin sakkunskap och yrkeserfarenhet till konsumentens förfogande och uppträda aktivt lojalt (a. prop. s. 159). Avrådningsplikten (6 §) och underrättelseplikten vid tilläggsarbete (8 §) är särskilt reglerade utslag av den. Förarbetena nämner vidare att näringsidkaren inte får välja ett onödigt dyrt av flera fackmässiga alternativ, bör upplysa om besparingar genom konsumentens egna förberedelser, måste ge anvisningar och vidta försiktighetsmått för att skydda utfört arbete, som regel ska granska material som konsumenten tillhandahåller och säga ifrån om det är bristfälligt samt inte utan vidare kan följa konsumentens anvisningar (a. prop. s. 159 f.). Gränserna anges också: upplysning krävs inte om förhållanden som är allmänt kända, om inte näringsidkaren ser att konsumenten svävar i okunnighet, inte heller mot en konsument som själv är fackman, och näringsidkaren behöver inte handla mot sina egna berättigade intressen eller anlita andra inköpskällor eller underentreprenörer än de vanliga (a. prop. s. 160). Omsorgsplikten är den direkt tillämpliga normen för biförpliktelser, såsom förvaringen av en sak som lämnats för reparation; ett väsentligt åsidosättande kan ge rätt att häva beträffande återstående del och till skadestånd enligt 32 § andra stycket även om saken inte skadats (a. prop. s. 160). Samrådsplikten klargör att skyldigheten att undanröja missförstånd och oklarheter i princip åvilar näringsidkaren, vilket får betydelse för vem som bär följderna av oklarheter som kunnat undanröjas genom en kontakt (a. prop. s. 160 f.). Vid sådant samråd bör näringsidkaren ge råd och vägledning i valsituationer; skyldigheten är begränsad till vad som behövs och är möjligt, där möjligheten främst hänger samman med tidsfaktorn.

Andra stycket är dispositivt; uttrycket ”om inte annat får anses avtalat” markerar att även villkor som följer av omständigheterna beaktas. Utgångspunkten att materialet ingår i tjänsten medför att ett avtalat pris eller en ungefärlig prisuppgift innefattar materialet och arbetet med att anskaffa det, och att valet av material omfattas av fackmässighetskravet (a. prop. s. 161). Lagrådsremissens tillägg att materialet skulle vara ”av normalt god beskaffenhet” ströks på Lagrådets förslag, eftersom felansvaret enligt 9 § tillsammans med kraven på fackmässighet och omsorg ansågs tillräckligt; parterna kan bestämma uppdraget så att material av viss – även klart lägre – kvalitet ska användas, men det så bestämda uppdraget ska utföras fackmässigt och 5 § sätter en absolut gräns (a. prop. s. 347 f. och 371). Fel i material som näringsidkaren tillhandahåller gör tjänsten felaktig oberoende av försumlighet, medan skadeståndsansvaret följer 31 § (a. prop. s. 162). Ansvaret för lämpligheten hos material som konsumenten tillhandahåller följer av omsorgsplikten (a. prop. s. 162; jfr 16 §).

Bevisbördan för att en tjänst är felaktig ligger som utgångspunkt på den som gör felet gällande. I NJA 1991 s. 481 ansågs beställaren av en båtmotorreparation ha bevisbördan för att ett senare haveri berodde på fel vid den första reparationen, med hänvisning bl.a. till att bevisbördan i fråga om fel vid reparation normalt anses åvila den som har föremålet i sin besittning och till majoritetens ståndpunkt i NJA 1973 s. 493. Beviskravet sattes dock lågt: vid tekniskt komplicerade reparationer har beställaren, särskilt en konsument, betydande svårigheter att visa orsaken, och det räcker därför att den uppgivna skadeorsaken framstår som klart mera sannolik än den som näringsidkaren åberopat. Lättnaden avser orsakssambandet; för själva bristen i noggrannhet gällde normala krav. I doktrinen har anförts att näringsidkaren, som lättast kan dokumentera sina åtgärder, i praktiken kan drabbas av en falsk bevisbörda så snart konsumentens påstående framstår som sannolikt.

Källor — Rättsfall: NJA 1973 s. 493 (genom NJA 1991 s. 481) · NJA 1991 s. 481 · NJA 2015 s. 110 · RH 2012:29. Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 157–162, 347 f. och 371 · prop. 2003/04:45 s. 64 ff.

Paragrafen preciserar de minimikrav som från säkerhetssynpunkt ställs på utförandet och kan ses som en tvingande precisering av kraven på fackmässighet och omsorg; avvikelse medför enligt 9 § första stycket 2 att tjänsten är felaktig (prop. 1984/85:110 s. 163). Punkt 1 avser föreskrifter och beslut som meddelats i offentligrättslig ordning och som tar sikte på att föremålet för tjänsten efter dennas utförande inte ska medföra fara för person eller egendom; endast föreskrifter som väsentligen är motiverade av säkerhetsskäl omfattas – främst föreskrifter om skyddsanordningar mot olycksfall, brandskyddsföreskrifter, starkströms- och elsäkerhetsföreskrifter samt fordonsföreskrifter (a. prop. s. 163 f.). Vilka föreskrifter som aktualiseras beror på tjänstens art – exempel i dag är elsäkerhetslagen (2016:732) med Elsäkerhetsverkets föreskrifter, fordonslagen (2002:574), lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor samt plan- och bygglagen (2010:900) med Boverkets föreskrifter om byggande; produktsäkerhetslagen (2004:451), som gäller varor och tjänster i konsumentförhållanden generellt, har därutöver särskild betydelse genom hänvisningen i punkt 2. Föreskrifter som avser själva utförandet av arbetet, t.ex. arbetsmiljöregler, bedöms i stället enligt 4 § (a. prop. s. 163). Allmänna råd och rekommendationer från myndigheter är inte bindande, och departementschefen betonade att en tjänst inte behöver strida mot fackmässighetskravet enbart därför att den avviker från ett allmänt råd (a. prop. s. 372); i fackmässigheten ligger dock normalt att följa säkerhetsanvisningar från materialleverantörer och myndigheters rekommendationer (a. prop. s. 165). Något särskilt stadgande om att resultatet inte får medföra uppenbar fara för liv eller hälsa – motsvarande 4 kap. 10 § 2 konsumentköplagen – ansågs onödigt, eftersom en sådan tjänst under alla omständigheter strider mot 4 § (a. prop. s. 165).

Bestämmelsen är tvingande, och det saknar i princip betydelse om konsumenten känt till att utförandet skulle strida mot föreskrifterna: konsumenten kan ändå åberopa fel och kräva avhjälpande, prisavdrag eller hävning, medan ett eventuellt skadestånd kan jämkas eller falla bort enligt 34 § (a. prop. s. 164). Uppdraget kan därför inte gå ut på åtgärder eller material i strid med föreskrifterna, och paragrafen gäller även när konsumenten håller med materialet och vid provisoriska reparationer (a. prop. s. 164 och 371). Skyldigheten gäller endast inom ramen för uppdraget; att näringsidkaren upptäcker säkerhetsbrister i andra hänseenden medför inte ansvar enligt 5 § men kan aktualisera avrådnings- eller underrättelseplikt enligt 6 och 8 §§ (a. prop. s. 164 f.).

Punkt 2 gällde ursprungligen förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) mot fortsatt tillhandahållande av farliga eller uppenbart otjänliga tjänster; hänvisningen har därefter följt produktsäkerhetslagstiftningen och 1995 års marknadsföringslag. Förbudet mot marknadsföring av otjänliga produkter fördes inte över till marknadsföringslagen (2008:486), varför den hänvisningen togs bort genom SFS 2008:491; regeringen konstaterade att konsumenten ändå kan göra felreglerna gällande när en tjänst visar sig otjänlig (prop. 2007/08:115). Kvar står hänvisningen till 27 § produktsäkerhetslagen. Paragrafen ger tillsynsmyndigheten rätt att besluta de förelägganden som behövs för att lagen ska följas; efter omformuleringen genom SFS 2022:1118 talar den inte längre uttryckligen om ”förbud” utan om förelägganden, medan konsumenttjänstlagens hänvisning är oförändrad. Punkt 2 måste därför läsas så att den i vart fall omfattar beslut enligt 27 § som materiellt förbjuder ett visst tillhandahållande; hur långt hänvisningen sträcker sig i övrigt är inte klarlagt i förarbeten eller praxis. Ett sådant beslut har rättslig verkan endast mot den näringsidkare det riktats mot, men eftersom beslutet typiskt sett grundas på att en metod eller ett material är farligt kan det enligt förarbetena i praktiken göras gällande mot varje näringsidkare att en tjänst som utförts med metoden eller materialet inte uppfyller kraven i 4 §, och ett avtalsvillkor om att använda materialet kan bedömas som oskäligt enligt 36 § avtalslagen (a. prop. s. 165 f.). Föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla en viss typ av vara som regeringen enligt 36 § andra stycket produktsäkerhetslagen får meddela när varan medför allvarlig risk för konsumenternas hälsa och säkerhet är författningsföreskrifter av det slag som avses i punkt 1 (jfr 4 kap. 10 § 1 konsumentköplagen, som uttryckligen nämner 27 och 36 §§).

Rättsföljden är fel enligt 9 §; vid förvaring gäller 15 § andra stycket. Paragrafen är tillämplig även på förvaring, låt vara att den sällan får betydelse där (a. prop. s. 166).

Källor — Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 163–166, 371 f. · prop. 2007/08:115. Författningar: SFS 2008:491 · produktsäkerhetslag (2004:451) 27 och 36 §§ (27 § i lydelse enligt SFS 2022:1118) · marknadsföringslag (2008:486) · 36 § avtalslagen.

Paragrafen preciserar omsorgsplikten i 4 § och syftar till att förhindra att konsumenten omedvetet drar på sig onyttiga eller oväntat höga kostnader; den utgör i realiteten en särskilt långtgående upplysningsplikt om att tjänsten enligt fackmannens bedömning inte bör utföras (prop. 1984/85:110 s. 167 f.). Fel- och dröjsmålsreglerna är i princip inte tillämpliga när avrådningsplikten åsidosätts; bestämmelsen samspelar i stället med reglerna om avbeställning (42–44 §§), vilket avspeglas i rättsföljden i 7 § (a. prop. s. 167). Bestämmelsen är oförändrad sedan lagens tillkomst och gäller enligt 1 kap. 6 § första stycket konsumentköplagen även vid tillverkningsköp där konsumenten tillhandahåller en väsentlig del av materialet.

Även vid tjänster utan ekonomiskt motiv – förarbetenas exempel är dekorationsmålning av en bil – ska näringsidkaren avråda om tjänsten från objektiv synpunkt är onyttig, såsom när karossen är så rostangripen att målningen snart förstörs (a. prop. s. 168). Jämförelsen mellan pris och värde ska enligt förarbetena normalt göras med föremålets marknadsvärde före reparationen, och hälften-riktlinjen är hämtad från Allmänna reklamationsnämndens praxis och Motorbranschens ”Regler för reparationer”; den är en riktlinje för bedömningen, inte en rättslig gräns. Saknas reell andrahandsmarknad görs jämförelsen med priset för ett nytt likvärdigt föremål; en så kort återstående livslängd att reparationen framstår som bortkastade pengar utlöser plikten även vid lågt pris (a. prop. s. 168 f.). Att samma tjänst kan fås billigare på annat håll utlöser däremot inte avrådningsplikt utan är en fråga om prisets skälighet enligt 36 § (a. prop. s. 169). En fackmässig standard som tillgodoser lagens krav får näringsidkaren normalt hålla sig till. Andra särskilda omständigheter kan vara att näringsidkaren inser att konsumenten felaktigt tror att arbetet behövs för ett visst ändamål eller att åtgärden medför onormalt snabb förslitning (a. prop. s. 169). Hovrätten har med anslutning till nämndpraxis lagt till att avrådan ska ske när arbetet i princip inte kan utföras fackmässigt eller när resultatet är osäkert (RH 2012:29).

Avrådningsplikten gäller även om näringsidkaren har anledning att anta att konsumenten ändå vill ha tjänsten utförd, t.ex. på grund av affektionsvärde, men den innebär inget förbud mot att därefter åta sig uppdraget. Något formkrav uppställs inte, eftersom konsumenten som regel avstår efter en avrådan; från bevissynpunkt anges det dock vara tillrådligt att skaffa konsumentens skriftliga bekräftelse (a. prop. s. 169 f.). Avrådan ska ske så snart näringsidkaren haft möjlighet att skaffa tillräckligt underlag – i vissa fall redan vid ett telefonsamtal, vilket får betydelse för rätten till ersättning för t.ex. en resa till konsumentens bostad (a. prop. s. 170; jfr 7 §).

Andra stycket har samma funktion som första stycket sedan arbetet påbörjats, men förhållandena kan då tala för att tjänsten ändå fullföljs, t.ex. när kostnadskrävande moment redan utförts; konsumenten kan i den situationen utnyttja avbeställningsrätten (a. prop. s. 170). Underrättelseplikten vid befarad prishöjning gäller även om tjänsten trots höjningen blir till rimlig nytta, och den aktualiseras inte bara vid löpande räkning utan även när en ungefärlig prisuppgift lämnats (36 § andra stycket) eller när näringsidkaren har rätt till pristillägg enligt 38 §. Det pris konsumenten ”kunde ha räknat med” är, i avsaknad av avtalat pris eller prisuppgift, normalpriset för tjänster av det slaget; vid resultatuppdrag ska näringsidkaren underrätta när det visar sig kräva betydligt dyrare åtgärder än vanligt. Någon bestämd gräns anges inte, men 15-procentsgränsen i 36 § andra stycket bör tjäna som riktpunkt, och vid höga belopp föreligger underrättelseplikt även vid procentuellt lägre höjningar – ett avtalat högsta pris hindrar inte att plikten inträder om näringsidkaren insett att konsumenten räknat med ett lägre pris (a. prop. s. 170 f.). Underrättelsen ska enligt motiven ske snarast (a. prop. s. 170). En försening som beror på att konsumenten begär fullföljande eller på att arbetet avbrutits utgör som regel inte dröjsmål (24 §; a. prop. s. 171 och 173).

Tredje stycket fick sin lydelse – ”eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar” – efter Lagrådets påpekande att även fallet att konsumenten nås men inte svarar bör omfattas (a. prop. s. 349). Huvudregeln att avbryta motiveras av att de situationer som avses typiskt sett ger anledning att betvivla konsumentens intresse av fullföljande; undantaget för särskilda skäl exemplifieras med att bilen behövs för en förestående semesterresa och med redan utförda kostnadskrävande moment, och näringsidkaren ska ges utrymme för ursäktliga misstag vid den avvägningen (a. prop. s. 172). Extra kostnader för avbrottet ersätts som regel enligt 38 § (a. prop. s. 172 f.). Vid förvaring får det praktiskt taget alltid anses föreligga särskilda skäl att fortsätta förvaringen till dess konsumenten nåtts, men näringsidkaren bör avvakta med särskilt kostnadskrävande åtgärder (a. prop. s. 173). Kan konsumenten inte nås kan näringsidkaren under vissa förutsättningar häva enligt 46 §.

Första och andra styckena är tvingande på det sätt som anges i 3 §; själva uppdraget kan dock bestämmas så att underrättelseplikten inte aktualiseras (a. prop. s. 172). Tredje stycket lämnar utrymme för att parterna på förhand avtalar hur näringsidkaren ska förfara när konsumenten inte kan nås, och ett avtalat högsta pris eller en ungefärlig prisuppgift kan enligt förarbetena ofta utgöra särskilt skäl att anta att konsumenten vill ha tjänsten utförd så länge priset håller sig inom ramen (a. prop. s. 173). Bevisbördan för att avrådan skett ligger på näringsidkaren; en avrådan bör vara klar och tydlig och inte lämna utrymme för olika tolkningar, och uttalanden om att resultatet inte kunde garanteras men ”normalt brukar fungera” har inte godtagits som avrådan (RH 2012:29). I doktrinen anses samma bevisbörda gälla underrättelse och begäran om anvisningar enligt andra stycket.

Källor — Rättsfall: RH 2012:29. Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 166–173. Författningar: konsumentköplag (2022:260) 1 kap. 6 §.

Principen är att konsumenten normalt inte ska behöva utge större ersättning än som måste antas ha blivit fallet om näringsidkaren uppfyllt sin avrådnings- eller underrättelseplikt (prop. 1984/85:110 s. 174). Förarbetena drar gränsen mot felreglerna så att 7 § tillämpas när en åtgärd enligt en fackmässig och objektiv bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta hur väl den än utförs och vilket material som än används, medan felreglerna gäller när åtgärden typiskt sett är till rimlig nytta men resultatet brister till följd av utförandet eller materialet; fall där tjänsten utförts i strid med säkerhetsföreskrifter bedöms enligt uttrycklig bestämmelse alltid enligt felreglerna (5 § jämförd med 9 §). När näringsidkaren åtar sig en tjänst trots insikt om att den inte kan bli klar till en dag konsumenten måste ha den, tillämpas reglerna om dröjsmål i stället för 6 och 7 §§ (a. prop. s. 174).

Första stycket kräver att det finns starka skäl att anta att konsumenten annars hade avstått från att beställa eller hade avbeställt – i sak ett krav på orsakssamband mellan underlåtenheten och att tjänsten kom att utföras. Ett sådant antagande kan enligt förarbetena i allmänhet göras när tjänsten objektivt sett inte är till rimlig nytta, såvida inte näringsidkaren kan visa på särskilda omständigheter som talar för att konsumenten likväl hade låtit utföra eller fullfölja den; paragrafen är inte tillämplig när näringsidkaren vid en tillämpning av 6 § tredje stycket hade haft särskilda skäl att anta att konsumenten ville få tjänsten fullföljd (a. prop. s. 175 f.). Näringslivets önskemål att begränsa avrådningsplikten till ”uppenbara” fall avvisades med motiveringen att rättsföljderna i praktiken förutsätter att underlåtenheten knappast ter sig ursäktlig (a. prop. s. 176). Tidsfaktorn är avgörande för beräkningen: borde näringsidkaren ha avrått redan innan avtalet kom till stånd är konsumenten över huvud taget inte betalningsskyldig – inte heller för ett besök i bostaden om näringsidkaren redan per telefon bort inse att reparationen inte lönade sig – utom såvitt avser en förberedande undersökning som konsumenten uppdragit åt näringsidkaren att göra, för vilken betalningsskyldighet enligt 37 § föreligger om inte konsumenten haft skäl att anta att den skulle göras utan ersättning; har underrättelseplikten enligt 6 § andra stycket åsidosatts beräknas betalningsskyldigheten enligt avbeställningsreglerna i 42 och 43 §§ utifrån antagandet att konsumenten avbeställt vid den tidpunkt då näringsidkaren bort inse förhållandet (a. prop. s. 175).

Andra stycket öppnar en begränsad möjlighet till ytterligare ersättning när första stycket skulle leda till att konsumenten gynnas på ett oskäligt sätt. För det första krävs att konsumenten genom tjänsten tillförts ett verkligt värde – ett klart ökat marknads- eller bruksvärde – vilket enligt förarbetena ingalunda alltid är fallet: äldre föremål får ofta inte nämnvärt högre marknadsvärde genom reparation, och bruksvärdet ökar inte om föremålet ändå snart blir oanvändbart. För det andra ersätts endast näringsidkarens kostnader för arbete och material, utan vinstmarginal, och i sådan utsträckning att konsumenten inte gynnas oskäligt; vid reparationer betyder det i praktiken ofta en ersättning som tillsammans med vad som utgår enligt första stycket motsvarar den reparationskostnad som objektivt sett hade varit till rimlig nytta, förutsatt att konsumenten tillförts minst motsvarande värde (a. prop. s. 176 f.). Har näringsidkaren enbart försummat att underrätta om en prishöjning, var konsumenten beredd att betala det ursprungliga eller påräkneliga priset, och det innebär enligt förarbetena ofta ett oskäligt gynnande om konsumenten inte behövde betala åtminstone upp till den nivån (a. prop. s. 177). Paragrafen gäller även vid förvaring (a. prop. s. 177) och är tvingande enligt 3 §; lydelsen jämkades redaktionellt på Lagrådets förslag (a. prop. s. 349 f.).

Bevisbördan för de hypotetiska antagandena om konsumentens handlande ligger enligt lagtextens konstruktion på konsumenten, men beviskravet ”starka skäl att anta” fylls enligt förarbetena normalt redan av att tjänsten objektivt sett saknar rimlig nytta, varefter det ankommer på näringsidkaren att visa på särskilda omständigheter (a. prop. s. 176).

Källor — Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 174–177 och 349 f.

Bestämmelsen kodifierade ett tidigare oklart rättsläge som delvis reglerats i standardavtal, främst Motorbranschens ”Regler för reparationer”; den kompletteras av 38 § om pristillägg (prop. 1984/85:110 s. 178). Tillämpligheten beror i princip på vad parterna avtalat om uppdragets omfattning. Avser uppdraget endast vissa specificerade åtgärder är i princip varje arbete vid sidan av dem tilläggsarbete, låt vara att uppdraget i regel får anses förenat med både skyldighet och rätt att utföra rent bagatellartade åtgärder med naturlig anknytning till de beställda. Går uppdraget i stället ut på ett resultat – att en apparat åter ska fungera, att bilen ska klara kontrollbesiktningen, att ett rum ska få parkettgolv – omfattas i princip alla åtgärder som krävs för ett felfritt resultat av uppdraget, och 8 § aktualiseras inte; däremot kan underrättelseplikten enligt 6 § andra stycket inträda om priset därför blir betydligt högre än påräknat (a. prop. s. 178 f.). Ett uppdrag med bemyndigande att utföra vad näringsidkaren finner nödvändigt, eventuellt inom en prisram, omfattar dessa arbeten. Tilläggsarbete ska vidare vara arbete som kunnat omfattas av uppdraget; arbeten utanför näringsidkarens yrkesområde omfattas inte, och frågan om upplysning om sådana behov bedöms enligt omsorgsplikten i 4 § (a. prop. s. 179). Sambandskravet utesluter behov som helt klart inte har med uppdraget att göra – motorgenomgång vid bromsreparation, ommålning av fönsterbågar vid tapetsering – och kravet att arbetet på grund av sambandet lämpligen bör utföras samtidigt tillkom efter remisskritik för att hindra en alltför vidsträckt tillämpning; typfallen är att väsentliga moment, t.ex. demontering, är gemensamma så att konsumenten sparar kostnader, och att resultatet av det ursprungliga arbetet annars blir till betydligt mindre nytta (a. prop. s. 180 f.). Behov som stått klart för konsumenten redan vid beställningen och medvetet lämnats utanför uppdraget behöver inte tas upp (a. prop. s. 180). Underrättelseplikten inträder först när behovet framkommer under utförandet; behov som upptäcks dessförinnan faller under 4 och 6 §§.

Första styckets huvudregel bygger på att konsumenten själv ska avgöra om uppdraget ska utvidgas; någon allmän skyldighet för näringsidkaren att utföra tilläggsarbete på konsumentens begäran infördes inte, eftersom parterna i regel blir överens (a. prop. s. 179 och 182). Andra stycket väger konsumentens intresse av att inte utan eget beslut åsamkas utgifter mot att det ofta ligger i den genomsnittlige konsumentens intresse att arbetet görs samtidigt. De ansträngningar som krävs för att nå konsumenten ska stå i proportion till tilläggsarbetets omfattning – ett par telefonsamtal kan räcka när arbetet inte kan avbrytas utan stilleståndskostnader – och lydelsen omfattar efter Lagrådets förslag även att konsumenten nås men inte lämnar anvisningar (a. prop. s. 350). Enligt punkt 1 tjänar 15-procentsgränsen i 36 § andra stycket som riktpunkt för vad som är lågt i förhållande till det avtalade priset; ett angivet högsta pris får som huvudregel inte överskridas, om det inte avser endast de beställda arbetena. De två alternativen i punkt 1 är självständiga: ett tilläggsarbete med obetydligt pris i absoluta tal får utföras även om det inte är lågt i förhållande till huvuduppdraget, vilket enligt förarbetena har sin betydelse när redan det avtalade priset är lågt; förarbetena angav ca 100 kr som riktvärde för vad som är obetydligt, ett belopp som måste läsas i 1985 års penningvärde. Prisgränserna avser den sammanlagda kostnaden för flera tilläggsarbeten (a. prop. s. 183 f.). Punkt 2 avser inte den genomsnittlige konsumenten utan särskilda skäl att anta att just den aktuelle konsumenten önskar arbetet utfört – att bilen lämnats inför kontrollbesiktning eller semesterresa och tilläggsarbetet är nödvändigt för ändamålet, eller att tidigare kontakter ger fog för slutsatsen; priset för tilläggsarbetet beaktas även här, och enbart att en åtgärd är nödvändig från trafiksäkerhetssynpunkt räcker inte (a. prop. s. 184). Konsumenten kan vid beställningen ange att näringsidkaren får utföra tilläggsarbeten inom en vidare prisram än som följer av punkt 1, men förarbetena manar till försiktighet med att anse konsumenten bunden av sådana klausuler i standardavtal (a. prop. s. 184); ett allmänt hållet standardvillkor om obegränsade tilläggsarbeten får bedömas mot 3 §.

Tredje stycket ålägger näringsidkaren en skyldighet att utföra tilläggsarbete som inte kan uppskjutas utan fara för allvarlig skada – i första hand nödliknande situationer med livsfara eller fara för brand, ras eller översvämning, men även allvarlig ekonomisk skada, t.ex. när kostnadskrävande redan utförda moment annars måste göras om. Att anvisningar ”inte kan inhämtas” omfattar även fall där ingripandet måste ske så snabbt att kontakt inte hinner sökas; skyldigheten inträder omedelbart, och förskottsbetalning kan inte krävas. Bestämmelsen avser inte risker som rimligen kan undvikas genom att föremålet inte används – näringsidkaren är i regel inte skyldig att utföra trafiksäkerhetsnödvändiga arbeten på en bil men är skyldig att upplysa om att bilen inte bör användas – och den är begränsad till arbete med samband med uppdraget; frågan om ingripande i andra nödsituationer bedöms enligt allmänna regler och omsorgsplikten (a. prop. s. 185).

Rättsföljderna är följande. Tilläggsarbete som utförts utan att näringsidkaren sökt kontakt ger ingen rätt till ersättning (38 §), utom när skyldighet förelåg enligt tredje stycket. Om näringsidkaren varken begär anvisningar eller utför arbetet blir den, i fall som avses i tredje stycket, ansvarig enligt felreglerna (9 § andra stycket), medan ansvar i övriga fall förutsätter att konsumenten visar ekonomisk skada (32 § andra stycket) (a. prop. s. 182 och 186). Fjärde stycket hänvisar till 38 § för pristillägget. Paragrafen är tillämplig även vid förvaring men får där sällan betydelse (a. prop. s. 186). Bevisfrågorna följer samma mönster som vid 6 och 7 §§: den som kräver betalning för tilläggsarbete har att visa avtals- eller lagstöd för kravet, och i doktrinen har anförts att näringsidkaren – liksom vid avrådan – bör ha bevisbördan för att underrättelse lämnats och anvisningar begärts. Avgående arbeten – arbeten som blir obehövliga – regleras inte i paragrafen; standardavtalen ABS 18 och Hantverkarformuläret 17 innehåller kompletterande regler om ändringar, tillägg och avgående arbeten, vilket är förenligt med lagen så länge konsumentens ställning inte försämras.

Källor — Förarbeten: Prop. 1984/85:110 s. 178–186 och 350. Författningar: 36 § andra stycket och 38 § konsumenttjänstlagen.

Paragrafen är lagens centrala felregel. Den gäller inte tjänster som avser förvaring, där 15 § i stället träder in, och den kompletteras vid småhusentreprenad av de särskilda reglerna i 51–61 §§. Konstruktionen är att 9 § knyter an till de förpliktelser som anges i 4, 5 och 8 §§ och gör avvikelser från dem till fel, varvid felpåföljderna i 16 § blir tillämpliga.

Bestämmelsen tar sikte på en resultatförpliktelse. För fel enligt första stycket 1 krävs därför att bristerna i fackmässighet och omsorg ger utslag på det slutliga fysiska resultatet av tjänsten; leder arbetet till ett fackmässigt tillfredsställande resultat är tjänsten inte felaktig även om näringsidkaren på grund av bristande skicklighet har använt en enligt fackmässig bedömning alltför lång tid, något som i stället kan inverka på priset eller aktualisera reglerna om dröjsmål (prop. 1984/85:110 s. 190). Motiven ställer inte heller upp något krav på att tjänsten ska leda till ett positivt resultat: en fackmässigt utförd men resultatlös felsökning är inte i sig ett fel, medan ett åtagande att försätta föremålet i funktionsdugligt skick bedöms enligt punkt 3.

Att kravet knyts till resultatet betyder inte att avvikelsen måste ha manifesterat sig i en synlig skada. I NJA 2015 s. 110 (enstegstätade fasader) uttalade Högsta domstolen, med hänvisning till 9 § första stycket 3 och prop. 1984/85:110 s. 47 f. och 191, att konsumenten har rätt till ett resultat som motsvarar vad som avtalats och vad beställaren med fog har kunnat förutsätta, och fann att en väggkonstruktion som medför betydande risker för mögel, röta och dålig lukt inte är lämplig för sitt avsedda ändamål och därför utgör fel – oberoende av om skador redan hade uppkommit (p. 15–22). Avgörandet rörde en småhusentreprenad enligt ABS 95, men resonemanget om resultatets ändamålsenlighet har bäring också på lagens allmänna felregel.

Vid stegvis felsökning gäller enligt motiven att tjänsten i princip inte är felaktig enligt punkt 1 om näringsidkaren vid en fackmässigt tillfredsställande felsökning har påträffat och avhjälpt brister som enligt fackmässig bedömning utgjort en godtagbar förklaring till felsymptomen och det inte funnits särskilda skäl att fortsätta felsökningen; detta förutsätter att näringsidkaren genom en fackmässigt tillfredsställande provning konstaterat att symptomen försvunnit. Samma synsätt anläggs när flera alternativa åtgärder kan leda till samma resultat – bestämmelsen ska inte tillämpas så att näringsidkaren för säkerhets skull utför mer omfattande och kostnadskrävande åtgärder än en fackmässig bedömning påkallar. Motiven hänvisar i denna del till NJA 1973 s. 493 (prop. 1984/85:110 s. 190).

Tillägget i punkt 1 om att fel föreligger även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse är en riskregel. Näringsidkaren bär risken för att resultatet av arbetet förstörs eller försämras fram till den tidpunkt som anges i 12 §, och enligt 39 § är konsumenten inte skyldig att betala för arbete eller material som försämras eller går förlorat genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse före den tidpunkten. Uttrycket täcker naturhändelser och annat som ingen av parterna svarar för, men också skadegörelse och annan påverkan från utomstående tredje man. Motsvarande begränsning finns i 16 §: påföljder står inte till buds om felet beror på något förhållande på konsumentens sida.

Punkt 2 avser samma krets av föreskrifter och myndighetsbeslut som 5 § första stycket, och motiven hänvisar uttryckligen dit (prop. 1984/85:110 s. 191). Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning sedan Lagrådet förordat en omformulering av 5 §, med följdändringar i 9 §. Punkterna 1 och 2 anger de minimikrav på resultatet som alltid måste vara uppfyllda.

Punkt 3 avser anspråk på resultatet som uttryckligen angetts i avtalet eller som följer av vad som underförståtts mellan parterna eller i övrigt av en tolkning av avtalet. Tjänsten är felaktig inte bara vid kvalitativa avvikelser utan också när resultatet på annat sätt avviker från avtalet – motivens exempel är fönsterkarmar som målas i fel nyans – och när resultatet företer en kvantitativ brist, dvs. när näringsidkaren inte har utfört allt arbete som följer av uppdraget. I det senare fallet aktualiseras gränsdragningen mot dröjsmål. Den ska enligt motiven i princip dras så att felreglerna tillämpas om konsumenten har fått klart för sig att näringsidkaren i god tro anser sig ha utfört allt arbete som uppdraget kräver, och att det i andra fall är fråga om dröjsmål (prop. 1984/85:110 s. 191). Högsta domstolen har återgett samma gränsdragning i NJA 2025 s. 805 (Badrummet i Jönköping), där den knöts till frågan när uppdraget ska anses avslutat enligt 12 §.

Andra stycket innehåller två självständiga felgrunder. Den första gäller tjänster som utförts i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451). Hänvisningen infördes genom SFS 2008:491 och har inte ändrats därefter, medan 27 § produktsäkerhetslagen i sin lydelse enligt SFS 2022:1118 ger tillsynsmyndigheten rätt att besluta ”de förelägganden som behövs”. Hänvisningen har alltså inte samordnats med produktsäkerhetslagens nuvarande struktur, där bestämmelser om förbud i stället finns i 28, 29 och 36 §§; att hänvisningen utan vidare skulle omfatta samtliga dessa bestämmelser låter sig inte utläsas av ordalydelsen. Samma fråga uppkommer vid den likalydande hänvisningen i 21 § andra stycket. Den andra felgrunden avser underlåtenhet att utföra sådant brådskande tilläggsarbete som näringsidkaren är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

Bevisbördan för att tjänsten är felaktig ligger på konsumenten. I NJA 1991 s. 481 lindrades beviskravet i en särskild situation: vid tekniskt komplicerade reparationer, där beställaren har betydande svårigheter att visa varför föremålet inte fungerar efter reparationen, ansågs det tillräckligt att den av beställaren uppgivna skadeorsaken framstår som klart mera sannolik än den som åberopats av reparatören, eftersom ansvaret annars skulle bli illusoriskt. Avgörandet gäller den bevissvårighet som orsaksfrågan för med sig och bör inte läsas som en generell sänkning av beviskravet i alla frågor om fel. Någon motsvarighet till konsumentköplagens presumtionsregel – att ett fel som visar sig inom två år ska anses ha funnits vid avlämnandet, numera 4 kap. 17 § konsumentköplagen (2022:260) – finns däremot inte i konsumenttjänstlagen; den köprättsliga regeln och dess betydelse för bevisläget belyses i NJA 2013 s. 524 och NJA 2015 s. 233, som därför bara med försiktighet kan överföras hit.

Källor — Rättsfall: NJA 1973 s. 493 (åberopat i motiven) · NJA 1991 s. 481 · NJA 2013 s. 524 · NJA 2015 s. 233 · NJA 2025 s. 805. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 187–191 · SOU 1979:36 · prop. 2007/08:115. Författningar: produktsäkerhetslagen (2004:451) 27–29 och 36 §§ · konsumentköplagen (2022:260) 4 kap. 17 §.

Bestämmelsen ålägger näringsidkaren ett självständigt ansvar för uppgifter – ett s.k. marknadsföringsansvar – vid sidan av det allmänna felansvaret. Systematiskt fångar den upp de fall som faller mellan stolarna: preciserade uppgifter som inger sådan tillit att de blir avtalsinnehåll grundar ansvar redan enligt 9 § första stycket 3, och uppgifter som påverkar vad konsumenten har rätt att kräva kan fångas av 9 § första stycket 1. Paragrafen fick sin nuvarande redigering genom SFS 1990:935, då den anpassades till 1990 års köprättsliga lagstiftning (prop. 1989/90:89). Den gäller inte tjänster som avser förvaring, där 15 § andra stycket innehåller en motsvarande reglering.

Uppgiften ska vara av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Formuleringen skiljer sig från köprättens tal om uppgifter om varans egenskaper och användning, men någon principiell skillnad är inte avsedd; den vidare lydelsen förklaras av att uppgifterna vid tjänster ofta rör arbetets art och metod eller materialets lämplighet snarare än ett föremåls egenskaper. Uppgifter om priset faller därför utanför, liksom allmänt lovprisande. Bestämmelsen träffar både direkt oriktiga och vilseledande uppgifter, dvs. även uppgifter som blivit missvisande genom otydlig utformning eller genom att väsentlig information utelämnats. Gränsen mot 11 § går vid att det ska finnas en lämnad uppgift: en ofullständig framställning som sammantaget förmedlar en missvisande bild bedöms enligt 10 §, medan ren underlåtenhet att upplysa hör hemma i 11 §.

Uppgiftslämnarkretsen är avgränsad i tre punkter. Punkt 1 avser näringsidkaren själv. Hit räknas normalt uppgifter som lämnas av anställda och andra som uppträder som företrädare vid marknadsföringen eller vid avtalets ingående – i praktiken ofta personer med ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen, såsom kundmottagare och verkmästare – utan att uppgiften för den skull behöver analyseras som en bindande rättshandling. Punkt 2 avser annan näringsidkare, branschförening eller liknande organisation som handlat för näringsidkarens räkning; något fullmaktsförhållande krävs inte, och i tveksamma fall bör enligt motiven avgörande vara hur konsumenten haft anledning att uppfatta situationen. Punkt 3 avser materialleverantörer och andra i tidigare led – tillverkare, importörer, grossister – och här krävs inte att uppgiften lämnats för näringsidkarens räkning. En underentreprenör räknas enligt motiven i princip inte som ”annan i tidigare led”, men kan undantagsvis inta ställning av leverantör av material till tjänsten.

Ansvaret begränsas i tre riktningar. För det första gäller ett kausalitetskrav: uppgiften ska kunna antas ha inverkat på avtalet, dvs. haft effekt på konsumentens handlande i fråga om avtalets ingående, omfattning eller innehåll. Kravet gäller inte vid tillämpning av 9 §, vilket ger en praktiskt viktig skillnad – en avvikelse från avtalat utförande är fel enligt 9 § även om konsumenten i efterhand är nöjd med det som utförts, medan samma avvikelse inte grundar ansvar enligt 10 § om uppgiften uppenbarligen inte påverkade beställningen. För det andra bortfaller ansvaret om uppgiften i tid har rättats på ett tydligt sätt; rättelse innefattar också att uppgiften ändras, återkallas eller att näringsidkaren klargör att riktigheten inte kan garanteras, varvid förklaringen måste ta sikte på en viss angiven uppgift. För det tredje svarar näringsidkaren inte för uppgifter som varken var eller borde ha varit kända för denne – ett undantag som i praktiken får betydelse för uppgifter enligt punkterna 2 och 3.

Uppgiften ska ha lämnats i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring, ett begrepp som får bestämmas med ledning av marknadsföringslagen (2008:486). Det innebär bl.a. att det måste finnas ett tidssamband mellan uppgiften och avtalet – ligger de för långt isär kan någon inverkan sällan antas. Uppgifter i myndigheters marknadsöversikter, testrapporter eller vanliga tidningsartiklar omfattas inte i sig, men blir uppgifter vid marknadsföring om näringsidkaren hänvisar till dem i sin egen marknadsföring. Material som uttryckligen riktar sig till fackfolk bör konsumenten enligt motiven normalt inte kunna åberopa.

Vid sidan av felansvaret svarar den som lämnat vilseledande uppgifter i tidigare led under vissa förutsättningar direkt mot konsumenten enligt 33 §, en bestämmelse som ändrades genom SFS 2005:61 (prop. 2004/05:13 s. 182).

Källor — Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 192–198 · prop. 1989/90:89 · prop. 2004/05:13 s. 182. Författningar: marknadsföringslagen (2008:486) 3 § · avtalslagen 10 § andra stycket · konsumentköplagen (2022:260) 4 kap. 2 §.

Paragrafen kompletterar 10 § genom att göra även förtigande till en felgrund. Konstruktionen innebär att konsumenttjänstlagen redan från början innehöll en generell upplysningsplikt sanktionerad med felpåföljder – något som köprätten fick först senare och då i begränsad form. Vid konsumentköp finns numera en upplysningsregel i 4 kap. 3 § konsumentköplagen (2022:260), placerad bland kraven på varan men annorlunda konstruerad – där är rekvisitet att konsumenten med fog kunnat räkna med att bli upplyst, medan konsumenttjänstlagen bygger på näringsidkarens kännedom om förhållandet och insikt om dess betydelse. Köplagen innehåller bara en regel om upplysningsplikt vid köp i befintligt skick (19 § första stycket 2).

Bestämmelsen kan ses som en konkretisering av den informationsskyldighet som följer av omsorgsplikten i 4 §. Samma omsorgsplikt ligger bakom avrådningsskyldigheten i 6 § första stycket, och för att hålla isär reglerna infördes – på Lagrådets förslag – uttryckligt undantag för de fall som avses där. Är förhållandet sådant att tjänsten över huvud taget inte kan väntas bli till rimlig nytta ska alltså 6 och 7 §§ tillämpas, inte felreglerna.

Ansvaret vilar på dubbla godtrosrekvisit. Näringsidkaren ska dels ha känt till eller bort känna till förhållandet, dels ha insett eller bort inse dess betydelse för konsumenten. Kravet på att förhållandet ska ha bort vara känt innebär att näringsidkaren inte kan nöja sig med vad som faktiskt är känt: av den som yrkesmässigt utför tjänster åt konsumenter kan enligt motiven krävas ett aktivt inhämtande av kunskaper av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. Måttstocken är densamma som annars i lagen – en normalt skicklig och kunnig, seriöst arbetande fackman inom området – och kraven skärps på den som utger sig för att vara specialist. Till detta kommer kausalitetskravet: underlåtenheten ska kunna antas ha inverkat på avtalet, vilket motsvarar rekvisitet i 10 §.

Upplysningsplikten bestäms av vad som är av betydelse för konsumenten i det enskilda fallet, vilket skiljer den från marknadsföringsrättens informationskrav som utgår från konsumenter i allmänhet. Konsumentens rent subjektiva och för näringsidkaren inte synbara förväntningar är däremot inte avgörande, och näringsidkaren bör normalt kunna utgå från att konsumenten har samma insikter som konsumenter i allmänhet och att föremålet ska användas på sedvanligt sätt (prop. 1984/85:110 s. 200). Har konsumenten själv kännedom om förhållandet och dess betydelse kan underlåtenheten inte antas ha inverkat på avtalet.

Motsvarande begränsning gäller när konsumenten anlitat egen sakkunnig. Har konsumenten, enligt vad näringsidkaren känner till, anlitat en arkitekt eller teknisk konsult bör tjänsten inte anses felaktig om det aktuella förhållandet helt klart ligger inom ramen för vad näringsidkaren haft befogad anledning att räkna med att konsumentens egen sakkunnige skulle informera om. Som jämförelse från allmän uppdrags- och entreprenadrätt kan nämnas NJA 2013 s. 1174, där Högsta domstolen uttalade att en uppdragstagare normalt inte har någon skyldighet att närmare granska eller bedöma uppgifter om sakförhållanden som beställaren har lämnat, utan bara när uppdragstagaren insett att uppgiften är felaktig eller det finns en tydlig indikation på detta; i annat fall får ett fel som föranletts av den felaktiga uppgiften anses bero på förhållanden på beställarens sida. Avgörandet gällde ett kommersiellt avtal och innebär inte en direkt tillämpning av 11 §, men tankegången överensstämmer med motivens.

Att en utelämnad upplysning kan grunda felansvar även utan stöd av en uttrycklig upplysningsregel har bekräftats i fastighetsrätten genom NJA 2007 s. 86 (Motocrossbanan), där en säljare som förstått att köparen svävade i villfarelse om ett förhållande av betydelse för köpbeslutet inte fick åberopa köparens undersökningsplikt. Avgörandet illustrerar den systematiska poäng som konsumenttjänstlagen redan tagit ställning till: förtigandet hanteras inom felreglerna och inte enbart genom avtalslagens ogiltighetsregler.

Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån enligt 3 §; ansvaret kan alltså inte friskrivas bort. Bevisbördan följer huvudregeln vid fel. Konsumenten har att lägga fram underlag för paragrafens samtliga rekvisit – vilket förhållande som borde ha upplysts om, att upplysningen uteblivit, att näringsidkaren kände till eller borde ha känt till förhållandet och insett dess betydelse samt att underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet. Bevisläget hänger nära samman med det som gäller avrådningsplikten enligt 6 § (jfr RH 2012:29), och vad som rimligen kan krävas påverkas av att uppgifterna om vad näringsidkaren visste typiskt sett finns på motpartens sida.

Källor — Rättsfall: NJA 2007 s. 86 · NJA 2013 s. 1174 · RH 2012:29. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 199 f. samt s. 351 (Lagrådet). Författningar: konsumentköplagen (2022:260) 4 kap. 3 § · köplagen (1990:931) 19 § första stycket 2.

Paragrafen anger den avgörande tidpunkten för felbedömningen och fungerar samtidigt som lagens fareregel: fram till dess bär näringsidkaren risken för att resultatet försämras, därefter konsumenten enligt 39 §. Bestämmelsen fick sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet (prop. 1984/85:110 s. 351 f.). Att lagtexten talar om ”förhållandena” vid tidpunkten – och inte enbart om resultatet – är avsett att fånga bl.a. säkerhetsföreskrifter som trätt i kraft mellan avtalsslutet och färdigställandet.

Huvudregeln i första stycket första meningen gäller arbete på egendom som konsumenten behåller. Utgångspunkten är att uppdraget är avslutat när näringsidkaren utfört det avtalade arbetet jämte eventuellt tilläggsarbete och fullgjort sina övriga förpliktelser, t.ex. städat och tagit med sig sin utrustning. Att en del av arbetet utelämnats hindrar dock inte att uppdraget i felrättslig mening kan vara avslutat – gränsen mot dröjsmål behandlas nedan. Vid tvist om saken ger motiven anvisningen att uppdraget i princip får anses avslutat när konsumenten har fått klart för sig att näringsidkaren anser sig ha slutfört tjänsten (prop. 1984/85:110 s. 203).

Innebörden av den anvisningen har preciserats i NJA 2025 s. 805 (Badrummet i Jönköping). Högsta domstolen uttalade att näringsidkaren inte behöver uttryckligen meddela att uppdraget är avslutat, utan att uppdraget även kan anses avslutat när näringsidkaren har gett konsumenten fog för uppfattningen att tjänsten är slutförd; utförs uppdraget i konsumentens hem kan det framgå av att näringsidkaren städat efter sig och avlägsnat sin utrustning, och det ska stå klart att föremålet är färdigt att avsynas och tas i bruk. Arbetet kan anses slutfört även om vissa mindre detaljer återstår, men det bör krävas att arbetet utförts i sådan grad att funktionaliteten kan bedömas. Har parterna avtalat om en formell besiktning kan uppdraget normalt inte anses avslutat förrän besiktningen genomförts. I det aktuella fallet ansågs uppdraget avslutat den dag skyddspapp och verktyg avlägsnats och en städanvisning lämnats, och bedömningen ändrades inte av att parterna därefter kom överens om besiktning och att näringsidkaren erbjöd sig att åtgärda vissa påtalade fel (p. 12–20).

Första stycket andra meningen gäller saker som överlämnats till näringsidkaren eller av annan orsak finns i näringsidkarens besittning. Uppdraget anses då avslutat först när saken kommit i konsumentens besittning, en lösning som i motiven förklaras med att näringsidkaren har bättre möjligheter än konsumenten att avvärja olyckstillbud och begränsa skador på egendomen. Är saken i näringsidkarens besittning är andra meningen tillämplig; gränsdragningsproblem kan däremot uppkomma vid bedömningen av om saken fortfarande befinner sig där, och omständigheterna i det enskilda fallet får då avgöra saken.

Har konsumenten tagit en avslutad del av arbetet i bruk med näringsidkarens samtycke kan parterna enligt motiven i vissa fall anses ha brutit ut den delen av uppdraget, som då är avslutad för sig; frågan får avgöras med hänsyn till omständigheterna (prop. 1984/85:110 s. 203 f., se även NJA 2025 s. 805). Att priset enligt avtalet ska betalas i delposter efter hand som arbetet fortskrider, eller att arbetet utförs på löpande räkning, medför däremot inte i sig någon sådan uppdelning.

Andra stycket innehåller en hjälpregel för det fall uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida; den avgörande tidpunkten är då den då uppdraget skulle ha avslutats. Regeln ansluter till den allmänna kontraktsrättsliga principen om verkan av borgenärsdröjsmål och samspelar med näringsidkarens vårdplikt enligt 50 §.

Ett fel som fanns vid den avgörande tidpunkten är näringsidkarens ansvar även om det då bara förelåg latent, ”i sitt embryo”, och visar sig först senare. Gränsen mot dröjsmål dras enligt motiven så att felreglerna tillämpas om konsumenten fått klart för sig att näringsidkaren i god tro anser sig ha utfört allt arbete som uppdraget kräver, och att det annars är fråga om dröjsmål (prop. 1984/85:110 s. 191, återgivet i NJA 2025 s. 805). Vid småhusentreprenad med slutbesiktning gäller i stället 58 §, och 59 § innehåller en särskild tvåårsregel.

Bevisbördan för att avvikelsen fanns vid den avgörande tidpunkten ligger i princip på konsumenten. NJA 1991 s. 481 kan få betydelse i särskilda, tekniskt svårutredda reparationsfall, men innebär inte något generellt lindrat beviskrav vid tillämpningen av denna paragraf. Konsumenttjänstlagen saknar motsvarighet till konsumentköplagens presumtionsregel (4 kap. 17 § konsumentköplagen [2022:260]), vilket gör att köprättslig praxis om bevisläget – som NJA 2013 s. 524 – inte utan vidare kan överföras.

Källor — Rättsfall: NJA 1991 s. 481 · NJA 2013 s. 524 · NJA 2025 s. 805. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 191, 201–204 och 351 f. Författningar: konsumentköplagen (2022:260) 4 kap. 17 §.

Bestämmelsen saknade motsvarighet i Konsumenttjänstutredningens förslag och infördes under lagstiftningsarbetet. Den utgör ett undantag från principen i 12 § att felbedömningen knyts till tidpunkten då uppdraget avslutades, och tar sikte på försämringar som uppkommer efter den tidpunkten. Den ska hållas isär från dolda ursprungliga fel: en defekt som utan näringsidkarens förskyllan låg latent vid den avgörande tidpunkten men visade sig senare bedöms enligt 9–12 §§ och behöver inte stöd av 13 §.

Rekvisitet är att försämringen ska vara en följd av att näringsidkaren åsidosatt vad som ålegat näringsidkaren enligt avtalet eller lagen. Något krav på att förpliktelsen ska framgå av kontraktet ställs inte; det räcker att den följer av lagen, exempelvis omsorgsplikten i 4 § eller vårdplikten i 50 §.

Typfallen är tre. Det första är uteblivna instruktioner efter avslutat uppdrag: att en nyreparerad motor ska köras försiktigt, att ett nylackat golv inte får beträdas under viss tid, att målade ytor inte får beröras eller att en inlagd heltäckningsmatta måste rengöras regelbundet för att inte förstöras. Det andra är bristande vård av egendom som fortfarande är i näringsidkarens besittning, vilket blir särskilt praktiskt i kombination med hjälpregeln i 12 § andra stycket: är resultatet felfritt när uppdraget skulle ha avslutats men går det om intet därefter genom att näringsidkaren åsidosätter vårdplikten, är det rimligt att näringsidkaren svarar enligt felreglerna. Det tredje är undermålig emballering när näringsidkaren åtagit sig att packa föremålet och resultatet därför skadas under transporten, oavsett vem som ombesörjer transporten.

Vad som krävs är att försämringen med tillräcklig styrka kan knytas till åsidosättandet. Motiven markerar detta genom att uttala att paragrafen inte avser försämringar som endast framstår som en indirekt konsekvens av ett avtalsbrott. Har näringsidkaren fått hand om saken igen efter avslutat uppdrag är det enligt motiven inte aktuellt att tillämpa 13 § så att näringsidkaren blir ansvarig för att resultatet försämras ytterligare genom en olyckshändelse; däremot inträder ansvar om näringsidkaren brister i fackmässighet eller omsorg i samband med avhjälpandet och därigenom försämrar resultatet ytterligare.

Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån enligt 3 §. Bevisbördan följer huvudregeln vid fel: konsumenten har att visa både försämringen och att den orsakats av näringsidkarens åsidosättande, vilket i praktiken ofta är den svårare delen. Det lindrade beviskrav som tillämpades i NJA 1991 s. 481 kan ge vägledning i jämförbara, tekniskt svårutredda fall, men medför inte automatiskt ett sänkt beviskrav vid tillämpningen av denna paragraf.

Källor — Rättsfall: NJA 1991 s. 481. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 208 f.

Paragrafen har varit oförändrad sedan lagens tillkomst och reglerar rättsverkningarna av vad motiven kallar en tidsbestämd garanti. Konstruktionen innebär att näringsidkarens ansvar för resultatets bestånd sträcks ut i tiden efter den tidpunkt som anges i 12 §: en utfästelse att under viss tid svara för resultatet får verkan som en garanti för resultatets bestånd under hela garantitiden, förutsatt att det inte drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller onormalt brukande från konsumentens sida. Det är tillräckligt att resultatet eller den del därav som omfattas av utfästelsen försämras någon gång under garantitiden, och det saknar då i princip betydelse att resultatet var invändningsfritt vid den tidpunkt som annars är avgörande enligt 12 § (prop. 1984/85:110 s. 210).

Något formkrav ställs inte. Uttrycket ”garanti” behöver inte användas – det är tillräckligt att utfästelsen i praktiken har samma innebörd som en vanlig tidsbestämd garanti avseende resultatet eller en del av det – och inte heller krävs formuleringar om att näringsidkaren ”svarar för” resultatet. Tidsramen kan anges på annat sätt än i tidsmått, exempelvis som en körsträcka.

Bestämmelsen ska hållas isär från två närliggande företeelser. En egenskapsutfästelse – att en reparation utförts i ett visst träslag, att en viss teknik använts – är inte tidsbestämd och prövas i stället mot 9 § första stycket 3, med den avgörande tidpunkten enligt 12 §. En blank garanti, dvs. en garanti utan angiven tid och utan angivet innehåll, ger knappast några civilrättsliga verkningar utöver lagens vanliga regler, och den kan dessutom vara problematisk marknadsföringsrättsligt: enligt 22 § marknadsföringslagen (2008:486) ska näringsidkaren lämna tydlig information om utfästelsens innehåll och om vad som krävs för att göra den gällande, samt upplysa om att konsumentens rättigheter enligt lag inte påverkas.

Andra stycket fastslår att bevisbördan för orsaken till försämringen ligger på näringsidkaren. Beviskravet är sänkt till att näringsidkaren ska göra sannolikt att försämringen beror antingen på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inträffat efter den tidpunkt då risken gick över på konsumenten enligt 12 §, eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida (prop. 1984/85:110 s. 211). Härigenom får en tidsbestämd garanti i konsumenttjänstlagen den innebörd som en konsument vanligen tillskriver den, till skillnad från äldre garantikonstruktioner vars verkan i huvudsak bestod i en bevisbördeomkastning i fråga om ursprungligt fel.

Att tjänsten ”ska anses felaktig” innebär att lagens påföljdssystem blir tillämpligt i sin helhet – varje enskild påföljd förutsätter dock alltjämt att villkoren i 19–23 §§ är uppfyllda, inte minst avhjälpandets företräde enligt 20 §. Motiven är uttryckliga på att det inte är möjligt att i en garanti begränsa konsumentens befogenheter till vissa påföljder, ålägga konsumenten självrisker eller andra inskränkningar av konsumentens rättigheter enligt lagens påföljdsregler; näringsidkaren kan inte heller i en garanti förbehålla sig en mer vidsträckt rätt att avhjälpa fel än som följer av 20 § (prop. 1984/85:110 s. 211). Detta följer redan av 3 §, eftersom en sådan garanti i motsvarande del skulle ge konsumenten sämre rätt än lagen.

Garantin har också betydelse för reklamationsfristerna. Enligt 17 § första stycket gäller de yttersta fristerna om tre respektive tio år ”såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse”, vilket innebär att fel som uppkommer efter den ordinarie yttersta fristen ändå kan åberopas när garantitiden är längre. Den relativa fristen påverkas däremot inte: konsumenten måste alltjämt reklamera inom skälig tid efter att felet märkts eller bort märkas. Paragrafen är inte tillämplig på förvaringstjänster, där 15 § reglerar felansvaret utan motsvarande garantiregel.

Källor — Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 210 f. Författningar: marknadsföringslagen (2008:486) 22 § · konsumentköplagen (2022:260) 4 kap. 21 §.

Paragrafen kom till sedan det under propositionsarbetet bestämdes att lagen skulle omfatta även förvaring. Bakgrunden är att 9 och 10 §§ tar sikte på det fysiska resultat som arbetet avsätter på föremålet för tjänsten och därför inte passar för förvaring, vars syfte tvärtom är att saken ska kunna återlämnas i oförändrat skick. Vad som bör ligga till grund för bedömningen är i stället det sätt på vilket förvaringen anordnas (prop. 1984/85:110 s. 212).

Med den justeringen är normerna i första stycket 1–3 identiska med 9 § första stycket 1–3, och andra styckets första led motsvarar 9 § andra stycket i fråga om tjänster som utförs i strid mot förbud enligt produktsäkerhetslagen – med samma iakttagelse om att hänvisningen till 27 § inte har följt med lagens ändring genom SFS 2022:1118. Andra styckets sista led hänvisar till uppgiftsansvaret i 10 §, och hänvisningen innefattar samtliga rekvisit där, även kravet på att uppgiften ska antas ha inverkat på avtalet. Någon motsvarighet till 9 § andra stycket om tilläggsarbete har inte tagits upp, vilket förklaras av att sådant arbete i praktiken saknar betydelse vid förvaring. Det bör uppmärksammas att 11 § inte räknas upp bland de bestämmelser som ersätts – upplysningsregeln gäller alltså även vid förvaringstjänster.

Näringsidkarens förpliktelser vid förvaring följer i övrigt lagens allmänna regler: fackmässighet och omsorg enligt 4 §, säkerhetsföreskrifterna i 5 §, avrådningsplikten i 6 § med påföljder enligt 7 § samt materialansvaret i 4 § andra stycket. Omsorgsplikten kan konkret innebära exempelvis att egendomen förvaras avskild från annan egendom i låst utrymme.

Reglerna om den avgörande tidpunkten i 12 och 13 §§ och om tidsbestämda garantier i 14 § är däremot inte tillämpliga. Skälet är att förvaring är en fortlöpande prestation som ska vara felfri under hela avtalstiden; någon punkt då uppdraget ”avslutas” och risken går över finns inte på samma sätt.

Det tvingande skyddet har särskild praktisk betydelse här. Näringsidkaren svarar enligt 32 § första stycket för skada på egendom som är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll, om näringsidkaren inte visar att skadan inte beror på försummelse på hans eller hennes sida, och den bestämmelsen är liksom lagen i övrigt tvingande till konsumentens förmån enligt 3 §; motiven utgår från att ansvarsbegränsningar därför inte heller kan godtas vid förvaring. Friskrivningar i förvaringsavtal ska följaktligen prövas mot 3 §; en klausul som ger konsumenten sämre rätt än lagen är utan verkan mot konsumenten, medan en precisering av vad avtalet över huvud taget omfattar – att en garderobstjänst inte avser värdesaker – är en annan sak, som rör avtalets innehåll snarare än en friskrivning från lagens ansvar.

Bevisfrågorna vid förvaring skiljer sig från dem vid arbete på egendom, eftersom det inte produceras något resultat att jämföra med. Konsumenten har bevisbördan för vad som lämnats till förvaring, men beviskravet kan lindras när näringsidkaren själv medverkat till bevissvårigheterna. I RH 1997:99 hade en näringsidkare tagit emot bohag för magasinering utan att upprätta någon förteckning och utan att informera konsumenten om lämpligheten av att förteckna åtminstone värdefull egendom; hovrätten fann att någon omkastad bevisbörda inte kunde införas utan lagstöd, men att näringsidkaren i viss mån medverkat till bevissvårigheterna och att det därför var motiverat att lindra konsumentens bevisbörda så att det räckte att göra det klart mera sannolikt att egendomen tagits om hand än motsatsen, med uttrycklig hänvisning till NJA 1991 s. 481. Felpåföljderna avser den felaktigt anordnade förvaringstjänsten, medan ekonomisk ersättning för egendom som försämrats, förstörts eller förkommit under förvaringen bedöms enligt skadeståndsreglerna – i första hand det presumtionsansvar som följer av 32 § första stycket. De två frågorna sammanfaller inte nödvändigtvis: ett felaktigt anordnat förvaringssätt behöver inte ha lett till någon sakskada, och ersättning för skadad egendom kan komma i fråga även när det är svårt att precisera på vilket sätt förvaringen varit bristfälligt anordnad.

Källor — Rättsfall: NJA 1991 s. 481 · RH 1997:99. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 211 f. Författningar: produktsäkerhetslagen (2004:451) 27–29 §§.

Första stycket innehåller en allmän beskrivning av konsumentens befogenheter vid fel; de närmare förutsättningarna framgår av de paragrafer som bestämmelsen hänvisar till. Systemet är uppbyggt kring avhjälpandets företräde. Högsta domstolen har sammanfattat det så att avhjälpande är den primära påföljden och att konsumenten, om felet inte avhjälps, i stället får göra prisavdrag enligt 21 §, varvid rätten till prisavdrag varken förutsätter att felet är väsentligt eller att näringsidkaren varit vårdslös (NJA 2021 s. 353 p. 16–17). Företrädet består framför allt i näringsidkarens rätt att avhjälpa enligt 20 § andra stycket: en konsument som utan särskilt skäl avvisar ett sådant erbjudande kan varken göra gällande prisavdrag eller hävning, medan skadeståndspåföljden står öppen vid sidan om de övriga befogenheterna (NJA 2016 s. 222 p. 13). Att skadeståndsrätten kvarstår innebär dock inte att ersättningen blir opåverkad: skyldigheten att begränsa sin skada enligt 50 a § kan medföra att konsumenten själv får bära den del av förlusten som hade kunnat undvikas om erbjudandet godtagits. Andra stycket är endast en erinran om konsumentens rätt till skadestånd av tredje man enligt 33 §.

Bestämmelsen gäller även tjänster som avser förvaring (prop. 1984/85:110 s. 216).

Det centrala rekvisitet är att felet inte får bero på något förhållande på konsumentens sida. Enligt motiven får ett fel normalt anses bero på ett sådant förhållande om det uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse hos konsumenten eller hos någon som konsumenten med hänsyn till omständigheterna måste anses svara för i förhållande till näringsidkaren – familjemedlemmar, gäster i hemmet eller en annan näringsidkare som konsumenten anlitat för annat arbete. Motivens exempel är att konsumenten går in på ett nylackat golv eller att en av konsumenten anlitad elinstallatör smutsar ned nyuppsatt tapet (prop. 1984/85:110 s. 214). Olyckshändelser och därmed jämförliga händelser hör däremot inte hit; de bärs av näringsidkaren fram till tidpunkten i 12 § enligt 9 § första stycket 1 (prop. 1984/85:110 s. 216).

Har konsumenten själv tillhandahållit material är det inte utan vidare givet att ett fel som beror på materialet ska anses bero på ett förhållande på konsumentens sida. Näringsidkarens skyldighet att arbeta fackmässigt och med omsorg innebär ett krav på att i den utsträckning sakens natur fordrar ställa sin sakkunskap till konsumentens förfogande; det avgörande bör därför i princip vara om näringsidkaren insett eller bort inse att materialet var olämpligt eller hade brister som kunde påverka resultatet (prop. 1984/85:110 s. 214).

Motsvarande gäller anvisningar från konsumenten som visar sig olämpliga eller felaktiga, även när de härrör från en annan fackman som konsumenten anlitat, t.ex. en arkitekt eller teknisk konsult. Här skärps dock kravet: näringsidkaren kan normalt inte anses skyldig att närmare granska och bedöma ritningar och arbetsbeskrivningar som enligt vad näringsidkaren vet eller har befogad anledning att tro är upprättade av en fackman på området, och för ansvar bör enligt motiven i allmänhet krävas att bristen faktiskt insetts eller att den varit mer eller mindre uppenbar för en fackman i motsvarande ställning (prop. 1984/85:110 s. 215). Högsta domstolen har uttryckt samma sak i NJA 2013 s. 1174: en skyldighet att granska beställarens uppgifter föreligger bara när uppdragstagaren insett att uppgiften är felaktig eller det finns en tydlig indikation på detta, och i annat fall får ett fel som föranletts av uppgiften anses bero på förhållanden på beställarens sida.

Beskaffenheten hos föremålet för tjänsten inverkar ofta redan på vad konsumenten har anledning att räkna med i fråga om resultatet, och därmed på om tjänsten över huvud taget är felaktig enligt 9 § första stycket 1 – en påminnelse om att frågan om fel och frågan om orsak till felet inte alltid går att hålla isär i praktiken.

Systematiskt kan påföljderna sammanfattas så: betalning kan hållas inne enligt 19 §; avhjälpande kan krävas av konsumenten eller erbjudas av näringsidkaren enligt 20 §; avhjälps felet inte aktualiseras prisavdrag enligt 21 § med beräkning enligt 22 §; hävning förutsätter de kvalificerade rekvisiten i 21 §, med verkningar enligt 23 §; och skadestånd kan utgå parallellt enligt 31 §, med de begränsningar som följer av 32–35 och 50 a §§.

Källor — Rättsfall: NJA 2013 s. 1174 · NJA 2016 s. 222 · NJA 2021 s. 353. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 213–216.

Paragrafen innehåller tre fristled som verkar samtidigt. Den relativa fristen löper från att konsumenten märkt eller bort märka felet. De yttersta fristerna – tre respektive tio år från avslutat uppdrag – anger endast den tid inom vilken konsumenten under alla förhållanden måste reklamera; märks felet tidigare måste konsumenten ändå reklamera inom skälig tid, och de yttersta fristerna kan inte heller åberopas om felet bort märkas i sådan tid att den relativa fristen löpt ut dessförinnan (prop. 1984/85:110 s. 220).

Tvåmånadersregeln infördes genom SFS 2002:588 samtidigt med motsvarande bestämmelse i konsumentköplagen, vid genomförandet av 1999 års konsumentköpsdirektiv; direktivets regel om två månader från upptäckten ansågs allmänt sett mer konsumentvänlig än en ren skälighetsbedömning (prop. 2001/02:134 s. 57). Högsta domstolen har slagit fast att fristen börjar löpa när konsumenten har märkt felet – det är den faktiska kunskapen som är avgörande, och det saknar betydelse om felet bort märkas tidigare (NJA 2021 s. 353 p. 8–10). Regeln utesluter inte att reklamation kan ske inom en längre tid som i det enskilda fallet är skälig (NJA 2008 s. 1158 med hänvisning till prop. 2001/02:134 s. 85).

Bevisbördan följer av samma avgörande: gör näringsidkaren gällande att reklamation skett för sent därför att konsumenten märkt felet tidigare än vad som uppgetts, ligger bevisbördan för det på näringsidkaren, med det beviskrav som normalt gäller i tvistemål. I normalfallet blir det fråga om en objektiverad bedömning där bl.a. felets karaktär och omfattning får betydelse; är omständigheterna objektivt sett sådana att det framstår som mer eller mindre uteslutet att konsumenten efter en viss tidpunkt var okunnig om felet, får kunskap anses ha förelegat från den tidpunkten (NJA 2021 s. 353 p. 11).

Lagen ålägger inte konsumenten någon undersökningsplikt, men eftersom även vad konsumenten bort märka har betydelse kan kontrollen av resultatet inte helt underlåtas. Enligt motiven bör i allmänhet kunna fordras att konsumenten ganska omgående gör åtminstone en ytlig granskning där det är möjligt och meningsfullt med hänsyn till tjänstens art; i övrigt bör konsumenten kunna räkna med att fel visar sig när föremålet används på vanligt sätt, och det bör normalt inte kunna göras gällande att ett fel bort märkas genom en mer ingående eller systematisk undersökning när det inte kunde upptäckas vid en ytlig granskning (prop. 1984/85:110 s. 217). Vid fastighetsköp har Högsta domstolen med samma utgångspunkt uttalat att reklamation inom två månader från att felet på ett påtagligt sätt framträtt normalt är i rätt tid och att fristen kan förlängas när det finns skäl för det, varvid utrymme finns för ytterligare undersökning och inledande juridisk rådgivning om åtgärderna vidtas i relativt snar anslutning till att fristen börjat löpa (NJA 2008 s. 1158).

De yttersta fristerna har ändrats en gång. Genom SFS 2005:61 förlängdes den allmänna fristen från två till tre år, medan tioårsfristen för arbete på mark och byggnader lämnades orörd; motiven anger uttryckligen att ändringen inte heller berör undantagen från reklamationsplikten (prop. 2004/05:13 s. 179 f., övervägandena s. 102–105). Avgränsningen av tioårsfristen är schematisk: den omfattar arbete på fasta saker, men enligt motiven inte arbete på tvättmaskiner, kylskåp, spisar och liknande enbart därför att föremålet skulle utgöra fast egendom enligt 2 kap. jordabalken (prop. 1984/85:110 s. 221).

Förhållandet till garantier regleras dels genom orden ”såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse”, dels genom ett motivuttalande av praktisk vikt: en garantitid utgör inte i sig den frist inom vilken reklamation måste ske. Innehåller garantiutfästelsen inte en särskild och tillräckligt tydligt klargjord reklamationsbestämmelse bör den förstås så att konsumenten även efter garantitidens utgång har skälig tid på sig att reklamera ett fel som uppkommit under garantitiden (prop. 1984/85:110 s. 222).

Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån. Näringsidkaren kan därför inte genom avtalsvillkor förkorta fristen, föreskriva att konsumenten inte får åberopa ett giltigt hinder mot att reklamera, kräva skriftlig form eller särskild blankett eller att reklamationen ska ange vilka påföljder som görs gällande. Parterna kan däremot avtala om en skälig undersökningsplikt, exempelvis i form av besiktning; en sådan får betydelse för vad konsumenten bort märka, men fristen börjar inte löpa redan när besiktningen rätteligen skulle ha ägt rum om konsumenten haft giltig ursäkt att skjuta upp den, och konsumenten har alltid skälig tid därefter att reklamera (prop. 1984/85:110 s. 218 f.).

Tredje stycket lägger befordringsrisken på näringsidkaren: reklamation anses ha skett när meddelandet lämnades in för befordran eller avsändes på annat ändamålsenligt sätt, vilket innefattar korrekt och tillräckligt tydlig adressering – och det bör alltid vara tillräckligt att konsumenten sänt meddelandet under näringsidkarens för konsumenten senast kända firma och adress (prop. 1984/85:110 s. 223). Regeln flyttar risken för att meddelandet försenas eller förvanskas, men befriar inte konsumenten från att kunna visa att ett tillräckligt tydligt meddelande faktiskt avsänts och när det skedde; något formkrav finns inte, men skriftlig reklamation är bevissäkrande.

Undantaget i andra stycket för grov vårdslöshet eller handlande i strid mot tro och heder fick sin lydelse genom SFS 1990:935, sedan Lagrådet förordat en samordning med den då föreslagna konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 184). Att undantaget bryter igenom de lagreglerade fristerna innebär inte att konsumenten kan dröja hur länge som helst. I NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) – som gällde motsvarande undantag i 4 kap. 19 a § jordabalken men uttryckligen behandlade även 17 § konsumenttjänstlagen som en bestämmelse av samma modell – uttalade Högsta domstolen att rätten att åberopa felet enligt allmänna passivitetsprinciper kan gå förlorad redan dessförinnan, att en meddelandeskyldighet förutsätter att köparen har vetskap om felet, att bedömningen övergripande gäller om en underrättelse framstår som näraliggande och naturlig, och att passivitetsverkan inte bör inträda förrän motparten haft en beaktansvärd nackdel av passiviteten (p. 13, 17–20).

Reklamationsskyldigheten gäller endast i förhållandet mellan konsumenten och näringsidkaren; den innebär inte att konsumenten måste reklamera för att kräva skadestånd av tredje man enligt 33 § (prop. 1984/85:110 s. 217). Vid småhusentreprenad gäller dessutom de särskilda reglerna i 60 och 61 §§.

Källor — Rättsfall: NJA 2008 s. 1158 · NJA 2017 s. 1195 · NJA 2021 s. 353. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 216–223 · prop. 1989/90:89 s. 183 f. · prop. 2001/02:134 s. 57 och 85 · prop. 2004/05:13 s. 102–105 och 179 f. Författningar: jordabalken 4 kap. 19 a § · konsumentköplagen (2022:260) 5 kap. 2 §.

Bestämmelsen anger rättsföljden av att konsumenten inte reklamerar inom den tid som följer av 17 §: konsumenten förlorar rätten att åberopa felet, dvs. rätten att göra gällande de befogenheter som annars följer av 16 §. Undantaget för illojalt handlande är placerat i 17 § andra stycket och omfattar efter SFS 1990:935 både grov vårdslöshet och handlande i strid mot tro och heder; ändringen gjordes för att uppnå överensstämmelse med den då föreslagna konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 184).

Preklusionen är knuten till det enskilda felet. Att rätten att åberopa ett fel har gått förlorad påverkar inte konsumentens möjligheter att åberopa andra fel, för vilka fristerna löper självständigt från det att konsumenten märkt eller bort märka dem.

Vad som utgör en reklamation ska bedömas generöst. En neutral reklamation räcker: det behövs varken yrkande eller detaljerad beskrivning av felet (jfr NJA 2008 s. 1158). Vid förvaringstjänster får en anmärkning under förvaringstiden mot att förvaringen sker felaktigt naturligtvis anses utgöra en reklamation. Har anmärkningen skett i form av ett krav på avhjälpande och näringsidkaren efterkommer kravet, får det enligt motiven avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet om konsumenten därmed kan anses ha med bindande verkan avstått från att senare göra gällande andra påföljder på grund av felet, såsom prisavdrag eller skadestånd; ett avstående från lagstadgade befogenheter bör dock inte presumeras enbart av att felet avhjälpts, utan kräver stöd i konsumentens uttalanden eller handlande (prop. 1984/85:110 s. 224).

Reklamationsreglerna gäller endast mellan konsumenten och näringsidkaren. Ett anspråk mot tredje man enligt 33 § förutsätter alltså inte reklamation enligt 17 §, låt vara att reklamationen indirekt kan få betydelse för konsumentens möjligheter att göra felanspråk gällande mot en kreditgivare (prop. 1984/85:110 s. 217; jfr numera 29 § konsumentkreditlagen [2010:1846]).

Vid sidan av den lagreglerade preklusionen kan rätten att åberopa ett fel gå förlorad enligt allmänna passivitetsprinciper. Det har praktisk betydelse framför allt i undantagsfallen enligt 17 § andra stycket, där de lagreglerade fristerna bryts igenom; se NJA 2017 s. 1195 p. 13 och 16–20 samt, om passivitetsverkan i allmänhet, NJA 2002 s. 630.

Källor — Rättsfall: NJA 2002 s. 630 · NJA 2008 s. 1158 · NJA 2017 s. 1195. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 217 och 224. Författningar: konsumentkreditlagen (2010:1846) 29 §.

Bestämmelsen ger konsumenten en detentionsrätt vid fel. Enligt motiven har den två funktioner: den är ett påtryckningsmedel för att förmå näringsidkaren att avhjälpa felet och ett medel att göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv om felet inte avhjälps (prop. 1984/85:110 s. 225). En motsvarande rätt vid näringsidkarens dröjsmål följer av 27 §.

Beloppet ska bestämmas efter omständigheterna i det enskilda fallet. Är felet av sådan beskaffenhet att konsumenten – om det inte avhjälps – har rätt att häva avtalet i dess helhet, bör hela betalningen kunna hållas inne, och det kan på detta stadium inte komma i fråga att beakta att konsumenten enligt 23 § första stycket eventuellt kan bli skyldig att utge viss ersättning trots hävning. I övriga fall får konsumenten hålla inne dels så mycket som kan beräknas svara mot det prisavdrag konsumenten blir berättigad till om felet inte avhjälps, dels ett belopp som kan beräknas svara mot konsumentens skadeståndsanspråk på grund av felet. Rätten gäller endast konsumentens egna anspråk (prop. 1984/85:110 s. 225).

I tiden aktualiseras detentionsrätten i regel först sedan tjänsten slutförts, eftersom priset normalt förfaller till betalning då (41 §). Har parterna avtalat om delbetalningar och konsumentens anspråk understiger det totala priset, bör konsumenten kunna innehålla de närmast förfallande delposterna som svarar mot anspråket och behöver alltså inte avvakta till dess endast restposter motsvarande anspråket återstår. Har parterna avtalat om betalning helt eller delvis i förskott är paragrafen tillämplig om det på grund av förhållandena vid betalningstidpunkten måste antas att tjänsten kommer att bli behäftad med ett fel som ger upphov till ett krav, dvs. vid s.k. anteciperat fel (jfr 21 § tredje stycket och prop. 1984/85:110 s. 226).

Motstående intressen kan uppstå när föremålet för tjänsten finns hos näringsidkaren. Retentionsrätten enligt 49 § förutsätter att konsumenten inte i rätt tid betalar vad näringsidkaren har att fordra, och vid tvist om betalningen att godtagbar säkerhet inte ställs. Ett belopp som med stöd av 19 § rätteligen hålls inne bör därför skiljas från en ostridig och förfallen betalningsskyldighet – annars skulle den tvingande detentionsrätten kunna neutraliseras. Håller konsumenten däremot inne mer än vad anspråket motiverar kan det innebära ett betalningsdröjsmål med de följder som anges i 45–50 §§.

Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån enligt 3 §. Ett avtalsvillkor som fråntar konsumenten rätten att hålla inne betalningen vid fel, eller som begränsar den till ett i förväg bestämt belopp som understiger anspråket, är därför utan verkan mot konsumenten.

Källor — Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 225 f. Författningar: konsumentköplagen (2022:260) 5 kap. 3 §.

Paragrafen bär upp påföljdssystemets grundstruktur. Utgångspunkten i första stycket är att konsumenten har rätt till en felfri prestation, varför näringsidkaren normalt är skyldig att avhjälpa felet. Undantaget kräver ett markant missförhållande mellan den uppoffring näringsidkaren måste göra och felets betydelse för konsumenten; att omarbete alltid innebär besvär och kostnader räcker alltså inte (prop. 1984/85:110 s. 228). Vid bedömningen kan också beaktas konsumentens möjligheter att få felet avhjälpt på annat håll till lägre kostnad. Avser felet en avvikelse från säkerhetsföreskrifter enligt 5 § första stycket, eller medför det annars fara för person eller egendom, får näringsidkaren tåla större olägenheter och kostnader än annars – och konsumenten motsvarande större olägenheter om näringsidkaren erbjuder sig att avhjälpa (prop. 1984/85:110 s. 231).

Andra stycket ger näringsidkaren en rätt att avhjälpa och innebär därmed en viktig inskränkning i konsumentens principiella valrätt: även om konsumenten annars skulle ha rätt att häva kan näringsidkaren undvika det genom att avhjälpa (prop. 1984/85:110 s. 230). Högsta domstolen har sammanfattat följden så att en konsument som utan särskilt skäl avvisar ett erbjudande om avhjälpande inte kan göra gällande vare sig prisavdrag eller hävning, medan skadeståndspåföljden står öppen (NJA 2016 s. 222 p. 13). Bestämmelsen ändrades redaktionellt genom SFS 2005:61 (”utan uppskov” i stället för ”genast”) för att uppnå överensstämmelse med konsumentköplagen, utan saklig ändring (prop. 2004/05:13 s. 180).

Kravet på att erbjudandet ska lämnas utan uppskov innebär inte att näringsidkaren alltid måste bestämma sig omedelbart. Han kan behöva någon tid för att undersöka föremålet och konstatera om fel föreligger och kan avhjälpas, och bör då kunna dröja med sitt besked under en kortare tid i avvaktan på undersökningen (prop. 1984/85:110 s. 230). Att bedömningen är beroende av omständigheterna framgår av RH 2013:44, där tiden från reklamationen i april till ett avhjälpandeförslag i september godtogs, sedan hovrätten beaktat att uppdraget avsåg ett tak med påstått läckage som kunde ha en rad orsaker och att näringsidkaren först i slutet av augusti fått klarhet i vad konsumenten ansåg utgöra fel.

Vad avhjälpandet ska omfatta har prövats i NJA 2016 s. 222: ett fel är avhjälpt när resultatet är sådant att det ursprungligen ingångna avtalet är uppfyllt. Rättelseskyldigheten innefattar bara en skyldighet att utföra tjänsten avtalsenligt; näringsidkaren har i princip ingen skyldighet att utföra arbete utanför avtalet eller att använda bättre metoder än vad avtalet ger vid handen. Konsumenten har normalt att godta ett erbjudande som syftar till avtalsenligt utförande, och fackmässigheten i själva avhjälpandet får bedömas efter det att arbetet avslutats – kvarstår fel står felpåföljderna kvar (p. 10–11). Erbjudandet måste alltså vara inriktat på ett avtalsenligt resultat; däremot ger avgörandet inte konsumenten rätt att kräva en bättre prestation än avtalet. Samma ordning tillämpades i RH 2013:44, där hovrätten fann att frågan om ett föreslaget avhjälpande var fullgott inte kunde avgöras förrän avhjälpandet skett.

Särskilda skäl att avvisa ett erbjudande föreligger enligt motiven om avhjälpandet skulle medföra betydande besvär eller olägenheter för konsumenten, eller om näringsidkaren visat allvarlig oskicklighet när tjänsten utfördes, uppträtt störande, visat bristande hederlighet eller på annat sätt åsidosatt konsumentens intressen så att konsumenten med fog kan göra gällande bristande förtroende för näringsidkaren personligen eller för dennes kompetens; ett särskilt skäl kan också vara att näringsidkaren på grund av sin arbetssituation inte kan antas avhjälpa felet inom skälig tid (prop. 1984/85:110 s. 230 f.). I NJA 2016 s. 222 underkändes två invändningar: villkor som gick utöver parternas avtal utgjorde inte särskilt skäl utan innebar tvärtom att erbjudandet avvisades, och att konsumenten inte i förväg fick någon garanti för att arbetet skulle utföras riktigt var inte heller ett särskilt skäl (p. 18–20). Konsumenten kan avvisa avhjälpandet även senare, om särskilda skäl då framkommer.

Tredje stycket kräver att avhjälpandet sker inom skälig tid räknat från att konsumenten gett näringsidkaren tillfälle till det; fristen börjar alltså inte löpa dessförinnan, och när felet ska avhjälpas hos konsumenten anses näringsidkaren ha fått tillfälle till det när föremålet ställs till näringsidkarens förfogande vid en tidpunkt som denne skäligen bör godta (NJA 2016 s. 222 p. 9, med hänvisning till prop. 1984/85:110 s. 231). Vid skälighetsbedömningen ska hänsyn i första hand tas till förhållandena på konsumentens sida, bl.a. behovet av föremålet i felfritt skick; ställer näringsidkaren ett ersättningsföremål till förfogande kan en längre tid godtas (prop. 1984/85:110 s. 232).

Fjärde stycket slår fast att avhjälpandet ska ske utan kostnad för konsumenten. Näringsidkaren får inte kräva ersättning för sina egna kostnader och ska ersätta konsumentens utlägg, t.ex. för resor och transporter. Eftersom bestämmelsen är tvingande kan varken avtalet eller en garantiutfästelse föreskriva att konsumenten ska svara för vissa kostnader eller betala en ”självrisk” (prop. 1984/85:110 s. 233). Undantagen avser dels kostnader som skulle ha uppkommit även vid felfritt utförande – motivens exempel är ett delbyte som näringsidkaren borde ha utfört från början men varken utfört eller tagit betalt för – dels, när felet beror på en olyckshändelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet tillhandahållit och bekostat.

Kommer avhjälpandet inte till stånd inom skälig tid får konsumenten enligt 21 § göra prisavdrag. Motiven beskriver också den praktiska lösningen att konsumenten vänder sig till ett företag på den egna orten, som antingen avhjälper felet på näringsidkarens vägnar utan kostnad för konsumenten eller gör det på konsumentens uppdrag, varefter kostnaden tas ut genom prisavdrag (prop. 1984/85:110 s. 234). Något bestämt antal avhjälpandeförsök anges inte i lagen; misslyckade försök, tidsutdräkt och förlorat förtroende kan däremot tillsammans utgöra särskilt skäl att avvisa ytterligare försök enligt andra stycket.

Bestämmelsens tvingande natur sätter också gränsen för avtalsvillkor om avhjälpande: näringsidkaren kan inte på förhand förbehålla sig längre tid för avhjälpande än som följer av tredje stycket, medan konsumenten sedan frågan väl aktualiserats kan medge en längre tid med bindande verkan (prop. 1984/85:110 s. 233). I fråga om ett kvarstående fel efter ett avhjälpandeförsök uttalar motiven att anmärkningar i vart fall måste göras inom de frister som anges i 17 §, räknade från avhjälpandeförsöket (prop. 1984/85:110 s. 233, som utgår från den dåvarande tvåårsfristen). Uttalandet tar sikte på den relativa fristen; att den yttersta fristen skulle börja löpa på nytt från avhjälpandeförsöket följer varken av lagtexten eller av uttalandets sammanhang.

Källor — Rättsfall: NJA 2016 s. 222 · NJA 2021 s. 353 · RH 2013:44. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 60, 78 f. och 227–235 · SOU 1979:36 s. 472 · prop. 2004/05:13 s. 180.

Första stycket knyter prisavdraget till att felet inte avhjälps enligt 20 §. Anledningen saknar betydelse: den kan vara att ingen av parterna vill utnyttja sin rätt till avhjälpande, att näringsidkaren inte är skyldig att avhjälpa enligt 20 § första stycket, att konsumenten haft särskilt skäl att avvisa erbjudandet enligt andra stycket eller att näringsidkaren inte avhjälper inom skälig tid. Prisavdrag aktualiseras också när avhjälpandet endast delvis lyckas. Har avhjälpande begärts eller erbjudits får konsumenten i princip inte göra gällande prisavdrag eller hävning förrän skälig tid enligt 20 § tredje stycket löpt ut – om det inte måste antas att avhjälpandet ändå inte kommer att ske inom skälig tid (prop. 1984/85:110 s. 237). Rätten till prisavdrag förutsätter varken att felet är väsentligt eller att näringsidkaren varit vårdslös (NJA 2021 s. 353 p. 17).

Hävningströskeln i andra stycket har två led. Syftet med tjänsten ska i huvudsak vara förfelat, och näringsidkaren ska ha insett eller bort inse detta. Synbarhetskravet lades till genom SFS 1990:935 i förtydligande syfte och för att uppnå överensstämmelse med den då föreslagna konsumentköplagen; ändringen innebar enligt motiven ingen ändring i sak (prop. 1989/90:89 s. 170). Vid bedömningen av om syftet i huvudsak är förfelat ska bortses från att parterna kan ha avtalat om ett utförande i strid mot någon annan tvingande bestämmelse i lagen – frågan ska alltså prövas utan hänsyn till att konsumenten från början kan ha varit införstådd med exempelvis en avvikelse från säkerhetsföreskrifter enligt 5 § första stycket (prop. 1984/85:110 s. 238).

Den andra hävningsgrunden avser tjänster som utförts i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451). Enligt motiven bör konsumenten i detta fall alltid ha rätt att häva avtalet i dess helhet, såvida inte felet avhjälps genom att näringsidkaren inom skälig tid utför tjänsten på nytt, och detta gäller även om konsumenten varit medveten om att tjänsten utfördes i strid mot förbudet (prop. 1984/85:110 s. 238). Som anmärkts vid 9 § har hänvisningen inte samordnats med produktsäkerhetslagens lydelse efter SFS 2022:1118, där 27 § ger tillsynsmyndigheten rätt att besluta ”de förelägganden som behövs” medan förbud regleras i 28, 29 och 36 §§; jfr att 33 § andra stycket konsumenttjänstlagen i stället talar om säkerhetsinformation som näringsidkaren ”enligt 27 § produktsäkerhetslagen har förelagts att lämna”.

Tredje stycket reglerar delvis utförda tjänster. För hävning av återstående del krävs starka skäl att anta att tjänsten inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten. För hävning av hela avtalet – med verkan att näringsidkaren inte har rätt till betalning för tjänsten, med förbehåll för den begränsade materialersättning som kan följa av 23 § första stycket – krävs, inom ramen för samma prognosbedömning, att det måste antas uppkomma ett fel som medför att syftet i huvudsak är förfelat, eller att tjänsten utförs i strid mot ett sådant förbud som avses i andra stycket (prop. 1984/85:110 s. 239). Fjärde stycket tillåter hävning redan innan tjänsten påbörjats, om det finns starka skäl att anta ett fel av väsentlig betydelse – ett anteciperat avtalsbrott på näringsidkarens sida, som motsvaras av konsumentens rätt att hålla inne betalningen vid anteciperat fel enligt 19 §.

Paragrafen gäller även förvaringstjänster, men med särdrag. Eftersom tjänsten ska vara felfri under hela förvaringstiden kan ett fel avhjälpas endast såvitt avser återstående tid; har förvaringen under en tid skett felaktigt är konsumenten därför alltid berättigad till åtminstone prisavdrag. Vid hävning för framtiden ska hänsyn tas också till det fel som redan förelupit: är detta av så väsentlig betydelse att det inte kan krävas att konsumenten låter avtalsförhållandet bestå eller iakttar en avtalad uppsägningstid, får konsumenten häva även om näringsidkaren förklarar sig beredd att se till att förvaringen i fortsättningen sker felfritt (prop. 1984/85:110 s. 236 och 239 f.).

Systematiskt begränsas båda påföljderna av avhjälpandets företräde: en konsument som utan särskilt skäl avvisat ett erbjudande om avhjälpande kan varken göra gällande prisavdrag eller hävning (NJA 2016 s. 222 p. 13 och 22). Verkningarna av en hävning regleras i 23 §, och beräkningen av prisavdraget i 22 §.

Källor — Rättsfall: NJA 2016 s. 222 · NJA 2021 s. 353. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 236–240 · prop. 1989/90:89 s. 170. Författningar: produktsäkerhetslagen (2004:451) 27–29 och 36 §§.

Första stycket första meningen anger huvudregeln: prisavdraget ska motsvara vad det kostar konsumenten att få felet avhjälpt. Beräkningen ska enligt motiven grundas på det minst kostnadskrävande sätt som konsumenten med hänsyn till omständigheterna kan anses skyldig att godta, vilket i regel innebär att konsumenten vänder sig till närmaste fackman på området; prisavdraget ska täcka arbete och material inklusive skälig rese- och transportersättning åt den som antas avhjälpa felet. Från beloppet undantas sådana kostnader som avses i 20 § fjärde stycket andra meningen, dvs. kostnader som skulle ha uppkommit även vid felfritt utförande och – vid olyckshändelse – kostnader för att ersätta material som konsumenten tillhandahållit och bekostat (prop. 1984/85:110 s. 241).

Andra meningen innehåller en skälighetsspärr som speglar begränsningen av avhjälpandeskyldigheten i 20 § första stycket: är ett så beräknat prisavdrag oskäligt stort i förhållande till felets betydelse för konsumenten ska avdraget i stället svara mot den betydelsen. Det vanliga är att resultatet på grund av felet objektivt sett är mindre värt än om det varit felfritt, och prisavdraget bör då svara mot värdereduktionen, varvid hänsyn också kan tas till att felet medför ökade underhållskostnader. Tjänsten kan emellertid vara felaktig utan att resultatet objektivt sett är mindre värt – motivens exempel är att ett annat men likvärdigt material använts och att det beställda materialet är omöjligt eller oproportionerligt dyrt att skaffa fram – och även då är konsumenten berättigad till ett prisavdrag som svarar mot felets betydelse, bestämt genom en skönsmässig uppskattning (prop. 1984/85:110 s. 242).

Lagen reglerar inte hur prisavdraget ska beräknas när ett avhjälpande inte kan komma i fråga. Frågan avgjordes i NJA 2021 s. 353 (Suterränghuset på Ekerö), som gällde en småhusentreprenad där den avtalade boarean var väsentligt mindre än vad avtalet angav. Högsta domstolen konstaterade att situationen ur konsumentens perspektiv har stora likheter med den där avhjälpande visserligen kan ske men ett därpå beräknat prisavdrag är oskäligt stort, och att det normalt inte finns skäl att skilja mellan dem: som utgångspunkt bör prisavdraget därför bestämmas utifrån felets betydelse för konsumenten även när något avhjälpande inte är aktuellt (p. 20).

Domstolen preciserade också beräkningen. Prisavdraget bör som utgångspunkt bestämmas utifrån den värdereduktion felet motsvarar, vilket innebär att det beräknas på liknande sätt som enligt 38 § köplagen, 28 § konsumentköplagen och 4 kap. 19 c § jordabalken; vid småhusentreprenader ska avdraget motsvara skillnaden mellan värdet av entreprenaden i felfritt skick och i det tillhandahållna skicket (domstolen hänvisade till 28 § i 1990 års konsumentköplag, numera närmast motsvarad av 5 kap. 8 § konsumentköplagen [2022:260]), och beräkningen bör typiskt sett baseras på marknadsvärden. Saknas tydliga marknadsvärden får prisavdraget i stället bestämmas till ett skäligt belopp utifrån en uppskattning av felet och dess värde i relation till det avtalade priset (p. 21–22, med hänvisning till NJA 2020 s. 951). I det aktuella målet kunde några säkra slutsatser om värdeskillnaden inte dras ur den motstridiga värderingsbevisningen, och prisavdraget bestämdes till ett skäligt belopp efter en samlad bedömning (p. 26–28).

Andra stycket innehåller en särregel för förvaring: prisavdraget ska alltid svara mot felets betydelse för konsumenten. Skälet är att ett prisavdrag vid förvaring inte lämpligen kan beräknas efter vad det skulle kosta att avhjälpa felet; i regel blir det fråga om en uppskattning av hur mycket lägre värde näringsidkarens prestation haft (prop. 1984/85:110 s. 242).

Bevisbördan för prisavdragets storlek ligger på konsumenten. Av NJA 2021 s. 353 framgår dock att domstolen, när det står klart att felet medfört en värdepåverkan men utredningen inte tillåter säkra slutsatser om hur stor den är, ska bestämma avdraget till ett skäligt belopp utifrån en samlad bedömning av den bevisning som lagts fram. Det förutsätter att konsumenten lagt fram tillräckligt underlag för att en värdeminskning ska kunna slås fast; en helt utebliven utredning kan domstolen inte ersätta.

Källor — Rättsfall: NJA 2020 s. 951 · NJA 2021 s. 353. Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 241 f. · SOU 1979:36 s. 482. Författningar: köplagen (1990:931) 38 § · konsumentköplagen (2022:260) 5 kap. 8 § · jordabalken 4 kap. 19 c § · rättegångsbalken 35 kap. 5 §.

Vid total hävning gäller enligt första stycket att näringsidkaren inte har rätt till betalning för tjänsten. Har konsumenten redan erlagt hela eller en del av betalningen har konsumenten rätt att få tillbaka vad som betalats jämte ränta enligt 2 § andra stycket och 5 § räntelagen (1975:635) (prop. 1984/85:110 s. 243). Hävningens verkningar är desamma vid näringsidkarens dröjsmål, eftersom 30 § hänvisar hit.

Näringsidkarens rätt att återfå tillhandahållet material är villkorad av att det kan ske utan att konsumenten åsamkas olägenheter eller kostnader av betydelse. Konsumenten åläggs därmed en begränsad medverkansskyldighet: konsumenten måste i rimlig utsträckning ge näringsidkaren tillfälle att hämta material som kan avlägsnas utan olägenhet av betydelse.

För material som inte kan återlämnas gäller en dubbel begränsning. Näringsidkaren kan för det första endast få ersättning för sina kostnader – någon vinst får alltså inte tillgodoräknas – och för det andra är konsumenten inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar värdet för konsumenten av det som inte kan återlämnas. Vid den bedömningen kan bl.a. beaktas att konsumenten under någon tid haft nytta av tjänsten eller att materialet i annat sammanhang kan utnyttjas, exempelvis om uppdraget överlämnas till en annan näringsidkare (prop. 1984/85:110 s. 244). Bestämmelsen reglerar däremot inte det fall att material som kan återlämnas faktiskt inte hämtas; enligt motiven får konsumenten, om materialet ställts till näringsidkarens förfogande och inte hämtas inom rimlig tid, anses berättigad att förfoga över det på det sätt som befinns lämpligt. Uttalandet innebär inte någon uttrycklig lagreglerad rätt, och den fortsatta hanteringen får bedömas enligt allmänna regler.

Andra stycket avser partiell hävning, vilket enligt lagen aktualiseras i de fall som avses i 21 § tredje stycket men också när konsumenten enligt avtalet tillerkänts en mer vidsträckt hävningsrätt beträffande återstående del. Näringsidkaren har då rätt till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhet med avdrag för vad det kostar konsumenten att få den återstående delen utförd. Konstruktionen bygger på två avvägningar: att näringsidkaren i princip bör få full betalning för vad som redan utförts, och att konsumenten samtidigt bör försättas i ett läge där tjänsten inom ramen för vad den skulle ha kostat kan bli felfritt utförd (prop. 1984/85:110 s. 245). Följden är att en fördyring vid färdigställandet i praktiken bärs av näringsidkaren.

Är det redan utförda arbetet dessutom behäftat med fel får näringsidkaren vidkännas avdrag på betalningen enligt andra stycket; hävningen av den återstående delen utesluter alltså inte felpåföljder avseende den utförda delen. Konsumentens rätt till skadestånd enligt 31 § består vid sidan av hävningen. Avslutar konsumenten avtalet trots att förutsättningarna för hävning inte är uppfyllda – exempelvis därför att felet beror på ett förhållande på konsumentens sida och påföljderna enligt 16 § därmed inte står till buds – blir i stället reglerna om avbeställning i 42–44 §§ tillämpliga.

Källor — Förarbeten: prop. 1984/85:110 s. 243–245 · SOU 1979:36. Författningar: räntelagen (1975:635) 2 § andra stycket och 5 §.