Referat

I.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 22 februari 2024 följande dom (mål nr 2890-23).

Bakgrund

1. Merkostnadsersättning är en socialförsäkringsförmån som ska kompensera för de merkostnader som en person har med anledning av sin funktionsnedsättning och underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Det är enbart den ekonomiska aspekten av att ha en funktionsnedsättning som ska kompenseras.

2. Med merkostnad förstås en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Merkostnadsersättning lämnas för bl.a. hälsa och rengöring.

3. S.R. ansökte hos Försäkringskassan om merkostnadsersättning för rengörings- och förbrukningsartiklar. Hon angav att hon på grund av sin funktionsnedsättning i form av tvångssyndrom över­kon­sumerar sådana produkter. Försäkringskassan avslog hennes ansökan med motiveringen att hennes funktionsnedsättning inte skulle komma att försämras på grund av en minskning av över­konsumtionen.

4. Förvaltningsrätten i Uppsala avslog S.R:s överklagande. Domstolen ansåg att överkonsumtionen visserligen hade ett samband med S.R:s funktionsnedsättning men att hon inte hade gjort sannolikt att överkonsumtionen inte bidrog till att försämra hennes tillstånd.

5. S.R. överklagade till Kammarrätten i Stockholm som upphävde under­instans­ernas avgöranden och visade målet åter till Försäk­rings­kassan för fortsatt handläggning. Inledningsvis kons­tater­ade kammar­rätten att S.R:s överkonsumtion av rengörings- och förbruknings­artiklar har ett samband med hennes funktionsned­sättning. Vidare menade domstolen att överkonsumtionen inte bidrar till att försämra hennes tillstånd eller motverkar att tillståndet förbättras, vilket innebär att kostnaderna kan berättiga till mer­kostnads­ersättning. Kammarrätten tog dock inte ställning till om övriga förutsättningar för sådan ersättning var uppfyllda.

Yrkanden m.m.

6. Försäkringskassan yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upp­häva kammarrättens dom och fastställa förvaltningsrättens avgörande.

7. S.R. anser att överklagandet ska avslås.

Skälen för avgörandet

Frågan i målet

8. Frågan i målet är om en viss kostnad utgör en sådan skälig kost­nad som ger rätt till merkostnadsersättning.

Rättslig reglering m.m.

9. Bestämmelser om merkostnadsersättning finns i 50 kap. social­försäkringsbalken.

10. Med en merkostnad avses enligt 2 § första stycket en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktions­nedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

11. Enligt 9 § 1 och 2 lämnas merkostnadsersättning för mer­kostnader för hälsa, vård och kost samt slitage och rengöring.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

12. Merkostnadsersättning syftar till att ersätta merkostnader till följd av en funktionsnedsättning. Förmånen ska bidra till att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor. Härutöver är målsättningen att stödet ska underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Det är enbart den ekonomiska aspekten av att ha en funktionsned­sättning som ska kompenseras (prop. 2017/18:190 s. 62 och 108).

13. En grundläggande förutsättning för att en kostnad ska anses vara en merkostnad enligt socialförsäkringsbalken är att den är skälig och har uppkommit på grund av en persons funktions­nedsättning. Det ska alltså finnas ett orsakssamband mellan funktions­nedsättningen och kostnaden.

14. Av förarbetena till bestämmelserna kan utläsas att vid bedömningen av om kostnader utgör skäliga kostnader ska det beaktas dels om summan av kostnaderna som sådan är skälig, dels om de val den enskilde gör eller inte gör medför att kostnaderna är skäliga eller inte. Det senare ledet tar sikte på om kostnaderna är att anse som motiverade med hänsyn till vad de avser (a. prop. s. 113 f. och 177). Det innebär enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening bl.a. att en kostnad objektivt sett ska vara motiverad utifrån ett faktiskt behov för att underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet.

15. S.R. överkonsumerar rengörings- och förbrukningsartiklar på grund av sin funktionsnedsättning. Den konsumtionen kan dock inte anses vara motiverad för att hon ska uppnå jämlikhet i levnads­villkor och underlätta för henne att delta i arbetslivet och i det övriga samhälls­livet. Kostnaderna för denna konsumtion kan således inte anses som sådana skäliga kostnader som ger rätt till merkostnads­ersättning. Försäkringskassans överklagande ska därför bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och fastställer förvaltningsrättens avgörande.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Classon, Baran, Asp och Haggren. Föredragande var justitiesekreteraren Hedvig Areskoug.

______________________________

Förvaltningsrätten i Uppsala (2022-05-31, ordförande Frånlund Althin):

Av läkarintyg daterat den 28 januari 2022 framgår bl.a. följande. Minskad överkonsumtion kan leda till mycket höga ångestnivåer för S.R. Tidigare behandling med bl.a. kognitiv beteendeterapi (KBT) och olika läkemedel har endast gett begränsad effekt. Hon har ett komplext, kroniskt tvångssyndrom som är behandlingsrefraktärt. Att fortsätta med de tvångs­handlingar som hon har kommer inte att leda till en försämring i hennes psykiska mående.

Förvaltningsrätten anser mot bakgrund av vad som anförs i läkarintyget ovan att S.R:s överkonsumtion av rengöringsmedel och förbruknings­artiklar har ett samband med hennes funktionsnedsättning. Av i målet inlämnade läkarintyg framgår dock inte huruvida överkonsumtionen har en negativ inverkan på S.R:s fysiska hälsa. Förvaltningsrätten anser därför att det genom utredningen i målet inte går att fastställa att över­konsum­tionen i sig inte bidrar till en försämring av S.R:s fysiska tillstånd (jfr Kammarrätten i Göteborgs avgörande den 20 april 2018, mål nr 3735-17).

Mot denna bakgrund anser förvaltningsrätten att S.R. inte har gjort sannolikt att överkonsumtionen inte bidrar till att försämra hennes till­stånd. Med begreppet tillstånd avser förvaltningsrätten både S.R:s psykiska men också hennes fysiska tillstånd. Försäkringskassans beslut att inte bevilja S.R. merkostnadsersättning från och med februari 2020 har därför varit riktigt. Överklagandet ska därmed avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2023-03-10, Lindqvist, Berselius och Vásquez Sepúlveda):

Fråga i målet är om S.R. har rätt till merkostnadsersättning fr.o.m. februari 2020 för kostnader hänförliga till tvångsmässig överkonsumtion.

För rätt till merkostnadsersättning ska det finnas ett orsakssamband mellan den enskildes funktionsnedsättning och de uppkomna mer­kostnaderna. Kammarrätten anser att en grundläggande förutsättning för att en utgift som är hänförlig till tvångsmässig överkonsumtion ska kunna anses rimlig och motiverad utifrån den enskildes speciella behov är att över­konsumtionen inte i sig bidrar till att försämra den enskildes tillstånd eller motverka att tillståndet förbättras. Merkostnaderna ska därtill uppgå till minst 25 procent av prisbasbeloppet. 

Av det medicinska underlaget framgår att S.R. har en svår form av tvångs­problematik som kretsar kring renlighet. Hennes problematik innebär att hon förbrukar stora mängder av bl.a. engångs- och hygien­artiklar. S.R:s överkonsumtion fortgår oavsett ekonomisk situation. Hon har haft kontakt med psykiatrin sedan år 2006 och har deltagit i kognitiv beteendeterapi hos olika psykologer i syfte att minska tvångshandlingarna men det har endast haft begränsad effekt. Inte heller läkemedelsbehandling har gett önskad effekt. Såväl hennes behandlande läkare, specialistläkare i psykiatri, som hennes leg. psykolog och psykoterapeut, bedömer att till­ståndet är kroniskt och att samtliga behandlingsmöjligheter är uttömda.

I intyg som getts in till förvaltningsrätten och kammarrätten uppger S.R:s behandlande läkare att överkonsumtionen är en direkt följd av hennes funktionsnedsättning samt att ersättning för de merkostnader som hennes tvångssyndrom medför inte bidrar till att försämra hennes hälso­tillstånd eller motverka att tillståndet förbättras och är därför inte anti­terapeutiskt. Eftersom tillståndet är kroniskt och behandlingsrefraktärt bedömer han att fortsatta tvångshandlingar inte kommer att leda till en försämring i hennes psykiska mående. I de intyg som getts in till kammar­rätten uppger han att exempelvis intag av mat och dryck med engångs­artiklar inte har en skadlig fysisk inverkan och inte heller förbrukning av handskar som skyddar händerna vid städning. Enligt läkaren kommer ersättning för den tvångsmässiga överkonsumtionen inte att ha en skadlig eller negativ inverkan för S.R. utan tvärtom utgöra ett ekonomiskt stöd och leda till bättre livssituation samt ett bättre mående. 

Kammarrätten anser sammantaget, i likhet med förvaltningsrätten, att S.R:s överkonsumtion av bl.a. rengöringsmedel och förbrukningsartiklar har ett samband med hennes funktionsnedsättning.

Mot bakgrund av utredningen i målet anser kammarrätten vidare att S.R:s tvångsmässiga överkonsumtion inte har någon negativ inverkan på hennes fysiska hälsa. Av läkarintyg framgår tvärtom att vissa av de för­bruk­ningsartiklar hon använder har en skyddande effekt. Det framgår även att hennes tvångssyndrom är kroniskt och att överkonsumtionen inte bedöms kunna leda till en försämring av hennes psykiska mående. Det finns vidare inga tecken på att överkonsumtionen är avhängig att hon beviljas merkostnadsersättning eller att hennes psykiska tillstånd skulle för­bättras om överkonsumtionen minskade. Kammarrätten bedömer därmed, till skillnad från förvaltningsrätten, att S.R:s över­konsumtion inte i sig bidrar till att försämra hennes tillstånd eller motverka att tillståndet förbättras.

Kammarrätten anser alltså att S.R:s merkostnader till följd av tvångs­mässig överkonsumtion kan berättiga henne till merkostnadsersättning, förutsatt att godkända kostnader uppgår till minst 25 procent av prisbas­beloppet och även i övrigt bedöms som skäliga och motiverade. Hur stor del av kostnaderna som ska godtas har inte tidigare prövats i målet. Det är Försäkringskassans ansvar att utreda och beräkna de sammanlagda mer­kost­nad­er­nas storlek och om dessa medför rätt till merkostnadsersättning.

Underinstansernas avgöranden ska därför upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för fortsatt handläggning.

– Kammarrätten upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till Försäkringskassan för fortsatt handläggning i enlighet med skälen för detta avgörande.

II.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 21 februari 2024 följande dom (mål nr 553-23).

Bakgrund

1. Merkostnadsersättning är en socialförsäkringsförmån som ska kompensera för de merkostnader som en person har med anledning av sin funktionsnedsättning och underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Det är enbart den ekonomiska aspekten av att ha en funktionsnedsättning som ska kompenseras.

2. Med merkostnad förstås en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i mot­svarande ålder. Merkostnadsersättning lämnas för bl.a. resor.

3. S.C. ansökte hos Försäkringskassan om merkostnadsersättning för en viss period. De kostnader som låg till grund för ansökan avsåg bl.a. kostnader för bilförsäkring, bilskatt och bilservice. Försäkrings­kassan bedömde att kostnaderna avseende bilinnehavet avsåg kostnader inom kategorin resor och att dessa uppstått som en följd av S.C:s funktionsnedsättning. Han hade därför rätt till mer­kostnads­ersättning för dem.

4. Allmänna ombudet för socialförsäkringen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Jönköping och gjorde gällande att S.C. inte hade rätt till merkostnadsersättning för resor avseende kost­nader för bilförsäkring, bilskatt och bilservice eftersom fasta kost­nader för bilinnehav är normalt att ha oavsett om man har en funktions­nedsättning eller inte.

5. Förvaltningsrätten upphävde det överklagade beslutet och förklarade att S.C. inte hade rätt till merkostnadsersättning. Dom­stolen ansåg att det var medicinskt motiverat att S.C. använde bil, men att han inte gjort sannolikt att hans fasta bilkostnader gick utöver vad som får anses normalt.

6. Både S.C. och allmänna ombudet överklagade till Kammar­rätten i Jönköping. Kammarrätten avslog överklagandena med i huvudsak följande motivering. De aktuella kostnaderna ingår i S.C:s resekostnader och skulle därför kunna utgöra en merkostnad. Det är dock normalt förekommande att ha bil och därmed förenade fasta kostnader. S.C. har inte visat att de aktuella kostnaderna går utöver vad som är normalt. Kostnaderna är därför inte att anse som merkostnader.

Yrkanden m.m.

7. Allmänna ombudet för socialförsäkringen yrkar att Högsta förval­t­nings­domstolen – med ändring av kammarrättens och för­valtnings­­rättens avgöranden – förklarar att S.C. har rätt till merkost­nads­ersättning för resor avseende kostnader för bilför­säkring, bilskatt och bilservice. Allmänna ombudet anför att även om det är vanligt med bilinnehav har S.C. bil på grund av sin funk­tionsned­sättning.

8. S.C. har inte yttrat sig.

Skälen för avgörandet

Frågan i målet

9. Frågan i målet är om fasta kostnader för bilinnehav kan utgöra merkostnader för resor som kan berättiga till merkostnads­ersättning.

Rättslig reglering m.m.

10. Bestämmelser om merkostnadsersättning finns i 50 kap. social­försäkringsbalken.

11. Med en merkostnad avses enligt 2 § första stycket en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsned­sättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

12. Enligt 9 § 3 lämnas merkostnadsersättning för merkostnader för resor.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

13. Merkostnadsersättning syftar till att ersätta merkostnader till följd av en funktionsnedsättning. Förmånen ska bidra till att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor. Härutöver är målsättningen att stödet ska underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Det är enbart den ekonomiska aspekten av att ha en funktionsned­sättning som ska kompenseras (prop. 2017/18:190 s. 62 och 108).

14. Merkostnader för resor kan enligt 50 kap. 9 § 3 social­försäkrings­balken grunda rätt till merkostnadsersättning. I de fall kostnaderna är kopplade till resor med egen bil bör även sådana kostnader kunna omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde (jfr a. prop. s. 117).

15. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening bör fasta kostnader för bilinnehav, t.ex. i form av kostnaden för bilförsäkring, i och för sig kunna utgöra ersättningsberättigande kostnader för resor. Frågan uppkommer dock under vilka förutsättningar en sådan kostnad kan anses utgöra en merkostnad.

16. Uttrycket merkostnad är definierat i 50 kap. 2 § första stycket socialförsäkringsbalken som en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Uttrycket omfattar alltså inte sådana kostnader som personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder har för jämförbar konsumtion, dvs. vad som är att anse som normala kost­nader (a. prop. s. 177).

17. S.C. har behov av bil på grund av sin funktionsnedsättning. Fasta kostnader förenade med ett bilinnehav är emellertid normalt förekommande kostnader även för personer utan funktionsned­sättning. Av lagtext och förarbeten följer att för att en fast kostnad hän­förlig till ett bilinnehav ska utgöra en merkostnad krävs att kostnaden i fråga går utöver den kostnad som kan anses normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Beträff­ande S.C:s kostnader för bilförsäkring, bilskatt och bilservice har inte framkommit att så är fallet. Kostnaderna är därför inte att anse som merkostnader.

18. Överklagandet ska således avslås.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Classon, Baran, Asp och Haggren. Föredragande var justitiesekreteraren Hedvig Areskoug.

______________________________

Förvaltningsrätten i Jönköping (2021-07-06, ordförande Lindmark):

Frågan i målet är om kostnader för bilförsäkring, bilskatt och service för bil utgör ersättningsberättigade merkostnader för resor enligt 50 kap. 9 § 3 socialförsäkringsbalken. En delfråga är om sådana kostnader går utöver en kostnad som är normal för personer utan funktionsnedsättning i motsvar­ande ålder.

Av utredningen framgår att S.C. tidigare beviljats bilstöd i form av grund­bidrag och anskaffningsbidrag för inköp av bil på grund av svårig­heter att använda allmänna kommunikationer. Försäkringskassan beslut­ade i maj 2019 att bevilja honom merkostnadsersättning bl.a. för kostnader för bilförsäkring, bilskatt och service. De godtagna merkostnaderna upp­gick totalt till 21 132 kr per år, varav merkostnaderna för bilförsäkring, bil­skatt och service uppgick till 16 650 kr per år. Utan bilkostnaderna hade alltså inte de godtagna merkostnaderna uppgått till minst 25 procent av prisbasbeloppet, vilket krävs för att vara berättigad till den lägsta nivån av merkostnadsersättning.

Såsom allmänna ombudet har anfört är det medicinskt motiverat att S.C. till följd av funktionsnedsättning har svårigheter att använda allmänna kommunikationer och därav är i behov av bil för att transportera sig. Det är dock vanligt förekommande att ha bil och därav förenade fasta kostna­der i form av bl.a. försäkring, service och skatt även för personer utan funk­tionsnedsättning. För att sådana kostnader ska beaktas som en mer­kostnad vid bedömningen av rätt till merkostnadsersättning måste det alltså röra sig om fördyrade kostnader till följd av funktionsnedsättningen, dvs. kostnader som går utöver vad som faller inom normalvariationen. Fasta bilkostnader kan även normalt variera beroende på val som den enskilde gör. Utifrån det som framgår av utredningen i målet har S.C. inte gjort sannolikt att han har sådana kostnader som går utöver vad som får anses normalt.

S.C:s kostnader för bilförsäkring, bilskatt och service är därmed inte mer­kostnader och kan därmed inte ligga till grund för rätt till merkostnads­ersättning. Med hänsyn till det uppgår S.C:s godtagna merkostnader inte till minst 25 procent av prisbasbeloppet och han uppfyller därmed inte vill­koren för att vara berättigad till merkostnadsersättning. Det överklagade beslutet ska därför upphävas.

– Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet och förklarar att S.C. inte har rätt till merkostnadsersättning.

Kammarrätten i Jönköping (2022-11-30, Rosell, Linderoth och Hansson):

Frågan i målet är om kostnader för bilförsäkring, bilskatt och service för bil utgör ersättningsberättigade merkostnader för resor enligt 50 kap. 9 § 3 socialförsäkringsbalken samt om S.C. vid tiden för det överklagade beslutet hade merkost­nader av sådan omfattning att rätt till merkostnads­ersättning föreligger.

Det är inte ifrågasatt att S.C. till följd av sin funktionsnedsättning har svårt att använda allmänna kommunikationer och att han därav är i behov av bil för att transportera sig. Kammarrätten anser likt allmänna ombudet att de exempel som ges i förarbetena talar för att med resekostnader så avses kostnader för faktiska resor och att fasta kostnader för att hålla sig med ett fordon inte ingår i denna punkt. Av förarbetena framgår dock även att regeringen bedömt att en detaljerad och uttömmande uppräkning av alla de merkostnader som faktiskt kan uppkomma till följd av funktions­ned­sättningar inte låter sig göras (prop. 2017/18:190 s. 117). Det talar enligt kammarrätten emot att göra en alltför snäv bedömning av vad som ryms inom begreppet resekostnader. Avseende posten övriga ändamål, som infördes för att möjliggöra ersättning för sådana merkostnader som inte kan fångas in under 50 kap. 9 § 1–6, har regeringen angett att det är omöjligt att räkna upp alla tänkbara merkostnader samt betonat att de exem­pel som anges i förarbetena utgör just exempel (prop. 2017/18:190 s. 119).

Kammarrätten bedömer att uttalandena i förarbetena talar för att det inte ska göras en snäv bedömning av vad som kan utgöra en merkostnad. Då S.C. till följd av sin funktionsnedsättning är i behov av bil för att transport­era sig ingår även de kostnader han har för bilen i hans resekostnader och skulle därmed kunna utgöra en merkostnad. Som förvaltningsrätten har konstaterat är det dock normalt förekommande att ha bil och därmed förenade fasta kostnader. Kammarrätten instämmer även i förvaltnings­rättens bedömning att utredningen inte visar att de kost­nader S.C. har för bil­försäkring, bilskatt och service går utöver normal­variationen. De aktuella kostnaderna är därför inte att anse som mer­kostnader. Utredningen visar därför inte att S.C. har rätt till merkostnads­ersättning. Överklagandena ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandena.