Referat

Norrtälje tingsrätt

Esterand AB:s konkursbo förde vid Norrtälje tingsrätt den talan mot T.A. som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Anders Erlman samt rådmännen Mikael Gulliksson, referent, och Thorbjörn Lindvall) anförde i dom den 18 mars 2022 följande.

Bakgrund

Södertörns tingsrätt beslutade den 19 juli 2019 att inleda företagsrekonstruktion avseende Esterand AB (Esterand). Esterands styrelse utgjordes av I.R., som också ägde samtliga aktier i Esterand. Som rekonstruktör förordnades T.A., anställd vid företaget Plana AB (Plana). Ett arvode om 1 013 985 kr inklusive mervärdesskatt lyftes för arbetet. Den 21 augusti 2019 beslutade Södertörns tingsrätt om fortsatt rekonstruktion. Södertörns tingsrätt beslutade den 7 november 2019 att rekonstruktionen skulle upphöra. Esterand överklagade beslutet till Svea hovrätt, som inte gav prövningstillstånd. Efter Esterands egen ansökan försattes bolaget i konkurs den 13 december 2019 vid Södertörns tingsrätt.

Parterna är oense i frågan om arvodet till T.A. har varit skäligt.

T.A. har även invänt att han inte kan anses vara rätt part i målet, eftersom Esterands konkursbo (Konkursboet) borde ha väckt talan mot Plana. Konkursboet å sin sida har anfört att T.A. är rätt part i målet.

Yrkanden och inställning

Konkursboet

Konkursboet har yrkat att tingsrätten ska förplikta T.A. att till Konkursboet betala 581 188 kr jämte ränta – – – .

T.A.

T.A. har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats såsom i och för sig skäligt. – – – .

Grund för talan

Konkursboet

T.A. har inom sex månader från fristdagen, den 12 december 2019, erhållit betalning av arvode med sammanlagt 1 013 985 kr, inklusive mervärdesskatt. Av beloppet överstiger 581 188 kr uppenbart vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Betalningen av arvodet har varit till nackdel för övriga borgenärer i konkursen.

Esterand har inte haft nytta av arbetet motsvarande arvodet. Betalningen av arvodet har varit till nackdel för borgenärskollektivet. Beloppet i enlighet med sammanställningen av fakturor – – – ska därför återbetalas till Konkursboet enligt 4 kap. 8 § konkurslagen (1987:672).

T.A. är rätt part. Det är arvodet till honom som rekonstruktör som ska prövas även om han överlåtit detta till Plana. Plana är inte heller i god tro utan har eller borde ha känt till de förhållanden som kan grunda rätt till återvinning.

T.A.

Arvodet har inte överstigit vad som varit skäligt. I vart fall har det inte uppenbart överstigit vad som kan anses skäligt. Konkursboet har bevisbördan för att rekonstruktörsarvodet är uppenbart oskäligt. T.A. har inte utfört rekonstruktionsuppdraget vårdslöst.

Konkursboet har även riktat talan mot fel part; den som varit part i den rättshandling som Konkursboet har yrkat återgång av har varit Plana, inte T.A.

T.A. gör också gällande att Plana erhållit betalningen genom kvittning och inte genom en regelrätt betalning. Grunden för käromålet är att betalning har skett, varför käromålet ska ogillas även på denna grund.

T.A. gör slutligen gällande att förutsättningar för återvinning av kvittning, med vad arvodet ostridigt har betalats, inte föreligger.

Domskäl

Är T.A. rätt part?

Stadgandet i 4 kap. 18 § konkurslagen avser all typ av egendom. Något besittningskrav beträffande överlåtaren uppställs heller inte.

Tidigare justitierådet Gertrud Lennander har i en artikel i Insolvensrättslig tidskrift nr 2, 2020 angett följande. Om egendom som kan återvinnas har överlåtits till annan har konkursboet enligt 4 kap. 18 § konkurslagen samma rätt till återvinning mot tredje mannen som mot medkontrahenten, om tredje mannen kände till eller borde känna till omständigheterna som grundar denna rätt (se s. 42). I samma artikel anges bl.a. att konkurslagen innebär att ett konkursbo äger ”samma rätt” mot en ondtroende tredje man som mot medkontrahenten och att rättsföljden är densamma oavsett vem konkursboet riktar sin talan mot (se s. 45). Vidare framkommer att ett bifall till en talan mot tredje man förutsätter att det föreligger en återvinningsrätt mot medkontrahenten. Detta betyder dock inte att talan först måste riktas mot medkontrahenten för att boet senare ska kunna vända sig mot tredje man utan att boet har valrätt, även om det ofta kan anses lämpligt att väcka talan mot både medkontrahenten och tredje man (se vidare rättsfallet NJA 2001 s. 474, SOU 1970:75 s. 173, prop. 1975:6 s. 253, Palmér & Savin, Konkurslagen, s. 4:138 och Lennander, G., Återvinning i konkurs, s. 396).

T.A. har uppgett att arvodet genast kom Plana tillhanda samt att han vid tidpunkten för förvärvet av arvodet inte satt i styrelsen för Plana och inte innehade några aktier i bolaget. T.A. har emellertid varit verksam i Plana, han sitter numera i bolagets styrelse och är även delägare i Plana. Vid tidpunkten för rekonstruktionen ägde han visserligen inga aktier i Plana men efter att i förhöret under sanningsförsäkran ha konfronterats med uppgifter om att han ägde aktier i ett bolag som ägde aktier i Plana har han medgett att han vid den aktuella tidpunkten innehade aktierna i ett bolag som ägde omkring 40 procent av Plana. Plana har således haft god kännedom om samtliga omständigheter som kan grunda rätt till återvinning och kan inte vara i god tro.

Lagtexten talar vidare för att det inte är nödvändigt att stämma in både medkontrahenten och tredje man. I rättsfallet NJA 2001 s. 474 instämdes endast tredje man. Detta leder till slutsatsen att talan inte behöver riktas först mot medkontrahenten för att sedan kunna riktas mot tredje man. Inte heller omvänt krävs att talan först måste riktas mot tredje man för att medkontrahenten sedan ska kunna krävas. Konkursboet har alltså en valrätt och kan rikta sin talan mot såväl valfri part som mot båda gemensamt (se s. 57 i ovan nämnd artikel).

T.A. är alltså rätt part i målet.

Har arvodet reglerats genom icke återvinningsbar kvittning?

T.A. har invänt att det i detta fall inte har varit fråga om regelrätta betalningar från Esterand till Plana, utan att det har varit fråga om kvittning och att det i sådana fall inte föreligger förutsättningar för återvinning enligt konkurslagen.

Enligt 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen ska betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, gå åter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. I stadgandets andra stycke anges att det som sägs om återvinning av betalning, tillämpas också när kvittning har skett.

I detta fall kan det dock inte vara fråga om kvittning av en fordran, eftersom kvittning förutsätter att Esterand skulle ha haft en motfordran mot Plana. Någon sådan motfordran från Esterand gentemot Plana har inte påvisats. Att betalningen från Esterand till Plana har erlagts genom överföring till ett administrationskonto, är vidare endast en av många möjliga administrativa lösningar för att reglera en betalning som avsåg rekonstruktörsarvodet.

T.A:s invändning att det skulle vara fråga om en kvittning som inte är återvinningsbar kan därför inte vinna bifall.

Rättsliga utgångspunkter om rekonstruktörsarvodets skälighet

Enligt 4 kap. 4 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion har rekonstruktören rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än vad som kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning.

– – –

Enligt 4 kap. 8 § konkurslagen ska betalning av arvode som har skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, gå åter till belopp motsvarande överskottet. Bevisbördan för att rekonstruktörsarvodet har varit uppenbart oskäligt ligger på Konkursboet.

Ett rekonstruktörsarvodes skälighet ska bestämmas utifrån en helhetsbedömning av situationen samt med beaktande av om de vidtagna åtgärderna har varit till någon nytta för det rekonstruerade bolaget.

– – –

T.A:s arbetsinsats

– – –

Tingsrättens samlade bedömning – har T.A:s arvode varit uppenbart oskäligt?

Utifrån vad som ovan anförts bedömer tingsrätten sammantaget att T.A. har agerat försumligt i sitt uppdrag som företagsrekonstruktör. Han har lämnat in en svåröverskådlig arbetsredogörelse, vilken inbegriper åtgärder som varit helt utan nytta för Esterand. Exempelvis har han vidtagit flera kostsamma och tidskrävande åtgärder som inte har varit nödvändiga för att tillgodose bolagets behov, som den omfattande och mycket kostsamma administration som bolaget pådyvlades. Därtill har T.A. försummat att vidta åtgärder som hade varit av väsentlig vikt för att maximera utsikterna till framgång med företagsrekonstruktionen och menat att han endast har haft en rådgivande roll. Ett passivt förhållningssätt av detta slag kan inte anses motivera ett arvode av denna storlek.

T.A. har haft skäl att reflektera kring om det överhuvudtaget varit lämpligt att påbörja rekonstruktionen av Esterand eftersom de objektiva förutsättningarna för att en sådan skulle lyckas varit mycket begränsade. Han har därtill agerat oredligt och vilselett Södertörns tingsrätt då han lämnat tvivelaktiga och vilseledande uppgifter. Han har därefter inte heller efterlevt sin plikt att ta initiativ för att avsluta rekonstruktionen när han insett eller borde ha insett att denna inte skulle lyckas, i vilken riktning allt fler omständigheter talat för ju längre rekonstruktionen pågick.

T.A. har sammantaget uppburit ett rekonstruktörsarvode som har varit uppenbart oskäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Mot bakgrund av den utredning som framkommit i målet överstiger under alla förhållanden redan ett arvode om 432 797 kr med god marginal skälig ersättning för det arbete Plana och T.A. i detta fall utfört. Eftersom arvode överstigande detta belopp har varit uppenbart oskäligt ska Konkursboets talan således vinna fullt bifall. T.A. ska därmed förpliktas att utge 581 188 kr till Konkursboet, jämte ränta.

– – –

Domslut

T.A. ska till Esterand AB:s konkursbo utge 581 188 kr jämte ränta – – – .

– – –

Svea hovrätt

T.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla Esterand AB:s konkursbos talan i tingsrätten.

Konkursboet motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Erik Tiberg, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Matilda Anell-Haase och Jakob Sindahl) anförde i dom den 12 december 2023 följande.

Hovrättens domskäl

– – –

T.A. har gjort gällande att konkursboet inte har riktat sin återvinningstalan mot rätt part, eftersom rekonstruktörsarvodet kom Plana AB till del och han själv saknade registrering för såväl F-skatt som mervärdesskatt. Hovrätten konstaterar i detta sammanhang att uppdraget som företagsrekonstruktör är personligt. Det var alltså T.A. som hade en fordran på Esterand för arvode för det arbete som han hade utfört som rekonstruktör. Ersättningen för det arbetet kom sedan inte T.A. utan Plana till del genom att Plana tillgodogjorde sig pengar från det administrationskonto som upprättats inom ramen för företagsrekonstruktionen. Att T.A. och Plana hade ett sådant upplägg hindrar dock inte att återvinning av arvodet kan ske från T.A. enligt 4 kap. 8 § första stycket konkurslagen. Eftersom återvinningstalan inte förs mot Plana, som numera är försatt i konkurs, saknar det närmare betydelse i målet huruvida Plana kände till eller borde ha känt till de omständigheter som grundar rätten till återvinning (jfr 4 kap. 18 § konkurslagen, som avser återvinning av egendom som har överlåtits till annan).

T.A. har vidare invänt att fordringen mot Esterand avseende rekonstruktörsarvode har kvittats när Plana tillgodogjorde sig Esterands pengar på administrationskontot. Det har därför, enligt honom, inte funnits förutsättningar för återvinning. Enligt hovrättens bedömning hade möjligheten till återvinning enligt 4 kap. 8 § första stycket konkurs-lagen stått öppen även om Plana skulle anses ha tillgodogjort sig medlen genom kvittning. Bestämmelsen får nämligen anses vara tillämplig även vid kvittning trots att den enligt ordalydelsen bara anger vad som gäller vid betalning (se Savin, Konkurslagen [version 52, JUNO], kommentaren till 4 kap. 8 §). Enligt hovrätten har det dock inte skett någon kvittning när Plana tillgodogjorde sig pengar från administrationskontot för att reglera T.A:s fordran på rekonstruktörsarvode. Eftersom de redovisningsmedel som har avskilts från Esterand genom överföring till administrationskontot inte har sammanblandats med Planas medel, har det nämligen aldrig förelegat ett sådant ömsesidigt fordringsförhållande som är en förutsättning för kvittning (jfr NJA 2014 s. 935 och NJA 2019 s. 259).

Frågan blir då om T.A:s arvode uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. – – – .

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att utredningen i målet visar att det arvode som återvinningstalan avser har varit uppenbart oskäligt med hänsyn till den gjorda arbetsinsatsen, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.

Tingsrättens dom ska alltså fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

– – –

Högsta domstolen

T.A. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Esterand AB:s konkursbos talan.

Esterand AB:s konkursbo motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att arvodet varit uppenbart oskäligt, beviljade HD prövningstillstånd i frågan om T.A. var skyldig att återbetala beloppet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Johanna Siesing, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s domskäl.

Frågan i HD

6. Frågan i HD är om en företagsrekonstruktör, som anvisat att arvodet ska betalas till viss person eller visst företag, kan bli skyldig att återbetala del av arvodet enligt konkurslagens regler om återvinning.

Företagsrekonstruktörens rätt till arvode

Punkterna 7–9 motsvarar i huvudsak punkterna 6–8 i HD:s domskäl.

Återvinning av betalning av arvode

Punkterna 10–14 motsvarar i huvudsak punkterna 9–11 i HD:s domskäl.

Bedömningen i detta fall

15. Uppdraget som företagsrekonstruktör är personligt och T.A. var den som enligt företagsrekonstruktionslagen hade rätt att lyfta arvode från Esterand AB. I egenskap av rekonstruktör möjliggjorde T.A. att arvodet kunde betalas från Esterand AB till ett konto tillhörande hans arbetsgivare Plana AB. På samma sätt som om T.A. hade anvisat Esterand AB att föra över arvodet till ett konto tillhörande Plana AB, eller till något annat bolag eller person, så får betalningen anses ha skett till T.A. – – –. Att den återvinningsbara egendomen överlåtits till Plana AB hindrar inte att T.A. kan vara part i målet och därmed bli återbetalningsskyldig – – –.

16. Då betalningen av arvodet har skett till T.A. sex månader före fristdagen och bedömts vara uppenbart oskälig ska T.A. återbetala det belopp jämte ränta som framgår av tingsrättens domslut.

17. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

– – –

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, Malin Bonthron, referent, Christine Lager och Margareta Brattström) meddelade den 17 juni 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. Den 19 juli 2019 beslutade tingsrätten om företagsrekonstruktion i Esterand AB. T.A. förordnades som företagsrekonstruktör. Han var anställd i Plana AB och hade också ägarintressen i det bolaget. Företagsrekonstruktionen avslutades den 7 november 2019. Ett arvode om totalt 1 013 985 kr, inklusive mervärdesskatt, togs ut för rekonstruktörens arbete. Pengarna överfördes från Esterand AB:s klientmedelskonto till ett konto tillhörande Plana AB. Den 13 december 2019 försattes Esterand AB i konkurs.

2. Esterand AB:s konkursbo ansåg att arvodet var uppenbart oskäligt och väckte talan om återvinning i konkurs. Konkursboet yrkade att T.A. skulle återbetala 581 188 kr jämte ränta. T.A. bestred käromålet och invände att han inte var rätt part då betalningen hade skett till Plana AB, att Plana AB hade tillgodogjort sig medlen genom en icke återvinningsbar kvittning samt att arvodet inte var uppenbart oskäligt.

3. Tingsrätten ansåg att arvodet var uppenbart oskäligt och att det fanns förutsättningar för återvinning från T.A. Konkursboets talan bifölls. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

4. HD har, med utgångspunkt i hovrättens bedömning att arvodet har varit uppenbart oskäligt, beviljat prövningstillstånd i frågan om T.A. är skyldig att återbetala beloppet.

Frågan i HD

5. Frågan i HD är vilken betydelse det har vid tillämpningen av konkurs-lagens bestämmelser om återvinning av arvode att den företagsrekonstruktör som kravet riktas mot har varit anställd och haft ägarintressen i ett bolag och att arvodet har överförts direkt till det bolaget.

Uppdrag som företagsrekonstruktör

6. I målet är lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion tillämplig (se punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen, 2022:964, om företagsrekonstruktion). När det gäller de frågor som aktualiseras i detta mål kan anmärkas att bestämmelserna i den nya lagen är oförändrade i förhållande till 1996 års lag.

7. Om en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls, ska rätten samtidigt utse en företagsrekonstruktör. Rekonstruktören ska bland annat undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske. En rekonstruktör ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Behörighetskraven överensstämmer i princip med motsvarande krav på konkursförvaltare. Det framgår av de krav som ställs att endast en fysisk person kan få ett uppdrag som företagsrekonstruktör. Uppdraget är personligt och kan inte överlåtas på någon annan. (Se 1 kap. 2 § samt 2 kap. 10 och 11 §§ 1996 års företagsrekonstruktionslag, jfr 7 kap. 1 § konkurslagen.)

8. En företagsrekonstruktör har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen ska betalas av gäldenären. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Bland annat rekonstruktören och gäldenären kan begära att rekonstruktörens rätt till ersättning ska prövas av rätten. (Se 4 kap. 4 och 6 §§ 1996 års företagsrekonstruktionslag.)

Återvinning i konkurs av arvode

9. I 4 kap. 5–13 §§ konkurslagen finns bestämmelser om förutsättningar för återvinning, dvs. för att en viss rättshandling ska gå åter. Syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse försöka återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen gjordes (jfr exempelvis ”Frölunda Café” NJA 2024 s. 150 p. 10).

10. Enligt 4 kap. 8 § konkurslagen ska betalning av lön, arvode eller pension, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt gå åter till belopp motsvarande överskottet.

11. Återvinning från den som har fått en betalning av lön, arvode eller pension – konkursgäldenärens medkontrahent – regleras alltså i 4 kap. 8 § konkurslagen. Om det finns förutsättningar för återvinning mot medkontrahenten men medlen, med bibehållen identitet, har överlåtits till tredje man, har konkursboet enligt 4 kap. 18 § samma rätt till återvinning mot den tredje mannen. Detta förutsätter att den tredje mannen kände till eller borde ha känt till de omständigheter som grundar rätten till återvinning mot medkontrahenten. När återvinning kan ske enligt båda paragraferna har konkursboet valrätt och kan välja att stämma in endast medkontrahenten, endast tredje man eller båda två (jfr Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl. 2013, s. 354 f.).

Arvode för ett personligt uppdrag

12. I rättsfallet ”Advokataktiebolaget och konkursförvaltararvodet” NJA 2001 s. 872 hade en advokat bildat ett aktiebolag med ändamål att driva advokatverksamheten. Advokaten ägde samtliga aktier i bolaget och det hade visats att tidigare intäkter i verksamheten hade tillförts aktiebolaget. Både advokaten och aktiebolaget försattes i konkurs. I en konflikt mellan advokatens och aktiebolagets borgenärer ansåg HD att verksamheten hade bedrivits för bolagets räkning och att advokaten var redovisningsskyldig gentemot bolaget för de intäkter i verksamheten som advokaten hade uppburit. Det saknade betydelse att intäkterna härrörde från ett konkursförvaltaruppdrag, dvs. ett uppdrag som enligt lag endast kan ges till en enskild person.

13. I två tidigare rättsfall hade HD kommit till slutsatsen att personliga uppdrag som konkursförvaltare respektive boutredningsman inte kunde anses ha mottagits för respektive advokats bolags räkning (se ”Konkursen i Kisa” NJA 1973 s. 42 och ”Den amerikanska medborgarens testamente” NJA 2000 s. 639). Målen gällde ersättningsskyldighet för advokatbolagen, i det ena fallet för ett belopp som konkursförvaltaren hade förskingrat och i det andra för skador till följd av ett fel under utförandet av ett boutredningsmannauppdrag.

14. Rättsfallet ”Advokataktiebolaget och konkursförvaltararvodet” ger ledning för den situation som var aktuell i det målet, dvs. frågan om vem av advokatens och dennes bolags borgenärer som har bättre rätt till medel betalade till advokaten. Däremot ger rättsfallet inte fog för slutsatsen att advokater eller andra personer med liknande kvalificerad yrkesmässig bakgrund utför sina uppdrag för sitt bolags eller sin arbetsgivares räkning även i förhållande till klienten eller någon annan uppdragsgivare. Så kan vara fallet i vissa situationer men inte i andra.

15. Ett personligt uppdrag som beslutas av domstol och som endast kan ges till en fysisk person kan i relation till klienten eller uppdragsgivaren normalt inte anses utföras för ett bolags eller en arbetsgivares räkning. Det blir i de fallen normalt uppdragstagaren personligen som är part vid en prövning av arvodets storlek.

Återvinning av arvode när betalning har skett till annans konto

16. För frågan om återvinning i konkurs enligt 4 kap. 8 § konkurslagen är en omständighet av betydelse vem som har tagit emot betalningen. När det gäller sådana personliga uppdrag som att vara företagsrekonstruktör ligger det nära till hands att anse att alla arvodesbetalningar sker till rekonstruktören även om medlen betalas direkt till någon annans konto, exempelvis till rekonstruktörens bolag eller arbetsgivare. Detta eftersom det är rekonstruktören personligen som har rätt till arvodet. Betalas arvodet till annans konto får det därför i regel ses som att betalningen sker till följd av en anvisning från rekonstruktören.

17. När en gäldenärs betalning efter anvisning från borgenären sker till en tredje man som har en fordran på den som anvisat betalningen anses betalningen ha innefattat dels en betalning till borgenären, dels en betalning från borgenären till tredje man, dvs. borgenärens borgenär. Återvinning till gäldenärens konkursbo enligt 4 kap. 8 § kan då – om övriga förutsättningar är uppfyllda – ske från den som anvisade vart betalning skulle ske, dvs. från gäldenärens borgenär. Något krav på att gäldenärens borgenär ska haft besittning till medlen finns inte. (Jfr ”Gulliver” NJA 2007 s. 599, Gertrud Lennander, Överlåtelse av återvinningsbar egendom, Insolvensrättslig tidskrift 2/2020 s. 42 på s. 50 och Stefan Lindskog, Betalning, 3 uppl. 2022, s. 329 f.)

Bedömningen i detta fall

18. Utgångspunkten för HD:s bedömning är att T.A:s arvode har varit uppenbart oskäligt (se p. 4).

19. HD instämmer i hovrättens bedömning att någon kvittning inte har förekommit.

20. T.A.s uppdrag som företagsrekonstruktör var personligt och kan i relation till domstolen och Esterand AB inte anses ha utförts för Plana AB:s räkning (se p. 15).

21. Det har varit T.A. personligen som haft rätt till arvode. I målet har inte framkommit några omständigheter som ger anledning till annan bedömning än att arvodet fördes över från Esterand AB:s klientmedelskonto till Plana AB:s konto till följd av anvisning från honom. (Se p. 16.)

22. Betalningen ska således anses ha skett till T.A. Det krävs inte enligt 4 kap. 8 § konkurslagen att han i något skede haft besittning till medlen. Inte heller har det någon betydelse huruvida det hade varit möjligt att återvinna medlen även från Plana AB med stöd av 4 kap. 18 §. (Se p. 11 och 17.)

23. Övriga förutsättningar för återvinning enligt 4 kap. 8 § konkurs­lagen är uppfyllda. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

– – –

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

– – –