Referat

Borås tingsrätt

Vid Borås tingsrätt förde J.S. och P.N. talan mot Hökerum Bygg Aktiebolag på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Peter Broberg, rådmannen Robert Lind och tings­fiskalen Siri Dunér) anförde följande i dom den 6 oktober 2022.

BAKGRUND

Hökerum Bygg Aktiebolag (härefter Hökerum) utvecklar och bygger bostäder samt bedriver entreprenadverksamhet. J.S. och P.N. bedrev tidigare entreprenadverksamhet i bolagen Mark och Service M.S. AB (härefter Mark & Service) och Svemark Anläggnings AB (härefter Svemark). Bolagen utförde arbeten som underentreprenörer för Hökerum. J.S. ägde tidigare samtliga aktier i Mark & Service och var ensam styrelseledamot i bolaget under perioden den 19 november 1991 till den 15 maj 2013. Vidare ägde J.S. och P.N. genom bolag hälften var av aktierna i Svemark, och var under perioden den 18 november 2008 till oktober 2013 styrelseledamöter med rätt att var för sig teckna firman. Mark & Service försattes i konkurs den 20 maj 2013 och Svemark försattes i konkurs den 8 oktober 2013 (bolagen benämns härefter gemensamt UE-bolagen).

Den 19 januari 2011 lånade J.S. och P.N. 2 500 000 kr av Hökerum. Till säkerhet för lånet pantsatte J.S. och P.N. följande pantbrev (härefter Panten):

•    Fastigheten Ekerö T 1:257 Akt. Datum IR 2011-01-05 – – – om 1 750 000 kr,

•    Fastigheten Stockholm L 44 Akt. Datum IR 2011-01-07 – – – om 1 750 000 kr,

•    Fastigheten Stockholm L 44 Akt. Datum IR 1998-01-12 – – – om 356 000 kr, samt

•    Fastigheten Stockholm L 44 Akt. Datum IR 1997-09-29 – – – om 240 000 kr.

Den 16 november 2011 lånade J.S. och P.N. ytterligare 3 000 000 kr av Hökerum. J.S. och P.N. ställde kompletterande säkerhet genom att pantsätta pantbrev i fastigheten Härjedalen F 42_224 om 1 000 000 kr.

Bakgrunden till lånen var att UE-bolagen hade likviditetsproblem. Bolagen önskade låna pengar av Hökerum som gick med på att ge ett lån under förutsättning att J.S. och P.N. var låntagare och att Panten ställdes som säkerhet. Lånebeloppet användes av J.S. och P.N. för att skjuta till kapital till UE-bolagen. J.S. och P.N. var vid inteckning ägare till de pantsatta fastigheterna och äger dem fortfarande. Panten innehas av Hökerum och har således traderats. Pantbrevet i fastigheten Härjedalen F 42_224 om 1 000 000 kr har återlämnats.

J.S. och P.N. amorterade delvis lånen kontant och betalade ränta. Lånen amorterades också på så vis att fakturafordringar som UE-bolagen hade på Hökerum sattes ned. Den 14 maj 2012 bekräftade Mark & Service att bolaget skulle betala 612 858 kr exklusive mervärdesskatt till Hökerum genom amortering och ränta på lån mellan Hökerum och J.S. och P.N. Av beloppet avsåg 541 665 kr amortering och 71 193 kr ränta. Den 28 februari 2013 bekräftade Mark & Service att bolaget skulle betala ytterligare 999 691 kr exklusive mervärdesskatt till Hökerum genom amortering och ränta på lån mellan Hökerum och J.S. och P.N. Av beloppet avsåg 902 775 kr amortering och 96 916 kr ränta. Slutligen bekräftade Svemark den 15 juni 2013 på motsvarande sätt att bolaget skulle betala 802 870 kr exklusive mervärdesskatt till Hökerum genom amortering och ränta på lån mellan Hökerum och J.S. och P.N. Av beloppet avsåg 600 000 kr amortering och 202 870 kr ränta.

Sammanlagt uppgår de betalningar som skett till Hökerum från UE-bolagen till 2 415 419 kr exklusive mervärdesskatt (612 858 + 999 691 + 802 870). Av beloppet har 2 044 440 kr avsett amortering på lånen (541 665 + 902 775 + 600 000) och resterande belopp har avsett ränta. J.S. och P.N:s skuld till Hökerum skrevs ned med anledning av betalningarna från UE-bolagen. Betalningarna från UE-bolagen har inte varit destinerade utan har kontinuerligt behandlats mot den äldsta skulden.

Sedan J.S. och P.N. amorterat och betalat ränta på lånen dels genom kontanta betalningar, dels genom betalning i form av nedsättningar från UE-bolagen kom parterna överens om att villkoren för lånet skulle ändras på så vis att J.S. och P.N. skulle betala en lägre ränta för det återstående beloppet om 3 861 202 kr. Den 2 december 2014 upprättade parterna en revers enligt vilken J.S. och P.N. per den 1 januari 2014 hade en skuld till Hökerum om 3 861 202 kr (härefter Reversen). Reversen bekräftade parternas totala skuldförhållande vid den aktuella tidpunkten. Reversen innebar att då upplupen ränta kapitaliserades och ränta därefter skulle utgå på det nya kapitalbeloppet. Avtalad ränta var noll procent under perioden den 1 januari 2014 till den 31 december 2016, och därefter referensräntan med ett tillägg om två procent. Det skedde inte någon ytterligare utbetalning till följd av Reversen. Det är ostridigt att J.S. och P.N. sedan den 2 december 2014 har betalat 3 861 202 kr till Hökerum, samt att den sista delbetalningen gjordes våren 2022.

Efter att UE-bolagen hade försatts i konkurs väckte bolagens konkursbon talan om återvinning mot Hökerum. Den 20 juni 2017 återvanns de tre betalningarna om sammanlagt 2 415 419 kr som skett till Hökerum från UE-bolagen (Hovrätten för Västra Sveriges dom den 20 juni 2017 – – –). Hökerum betalade de återvunna beloppen till respektive konkursbo den 28 september 2017. Det är ostridigt att Hökerum, innan återvinning skedde, tillgodogjort sig betalning. Frågan i målet är om återvinningen av betalningarna innebär att Hökerum alltjämt har en fordran på J.S. och P.N. och om Panten gäller som säkerhet för fordran.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

J.S. och P.N. har yrkat att tingsrätten ska förplikta Hökerum att utge följande pantbrev till dem.

•    Ekerö T 1:257, Akt. Datum IR 2011-01-05 – – – om 1 750 000 kr,

•    Stockholm L 44, Akt. Datum IR 2011-01-07 – – – om 1 750 000 kr,

•    Stockholm L 44, Akt. Datum IR 1998-01-12 – – – om 356 000 kr, och

•    Stockholm L 44, Akt. Datum IR 1997-09-29 – – –- om 240 000 kr.

Hökerum har bestritt J.S:s och P.N:s yrkande.

Hökerum har i sin tur yrkat att tingsrätten förpliktar J.S. och P.N. att betala 2 415 419 kr till Hökerum plus ränta enligt följande.

– I första hand avtalad dröjsmålsränta med 8 procent eller den lägre procentsats tingsrätten finner lämplig på beloppet 541 665 kr från den 14 maj 2012, på beloppet 902 775 kr från den 28 februari 2013 och på beloppet 600 000 kr från den 15 juni 2013.

– I andra hand avtalad dröjsmålsränta med 8 procent eller den lägre procentsats tingsrätten finner lämplig på beloppet 2 044 440 kr från den 28 september 2017.

– I tredje hand avkastningsränta enligt 2 och 5 §§ räntelagen på beloppet 2 415 419 kr från den 28 september 2017.

– I fjärde hand dröjsmålsränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen på 2 044 440 kr från dagen för delgivning av genkäromålet, dvs. den 26 september 2021.

Allt till dess betalning sker.

J.S. och P.N. har bestritt Hökerums yrkanden men vitsordat kapitalbeloppet så som skäligt i och för sig. J.S. och P.N. har vidare vitsordat ränte­yrkandet i fjärde hand. Avseende övriga ränteyrkanden har de belopp på vilka Hökerum angett att ränta ska beräknas vitsordats.

GRUNDER

Huvudkäromålet

Den 2 december 2014 ingick parterna ett låneavtal, Reversen, som innebar att J.S. och P.N. per den 1 januari 2014 hade en skuld till Hökerum om 3 861 202 kr.

Reversen, som ersatte tidigare reverser, bekräftade parternas skuldförhållande vid den aktuella tidpunkten och innebar att Panten fortsättningsvis endast var kopplad till den kvarvarande skulden. Mellan den 2 januari 2014 och den 1 februari 2019 erlades räntor och lånet amorterades varför det totalt återstod 2 378 702 kr av kapitalskulden den 31 januari 2019. Den 1 februari 2019 verkställdes en amortering om 500 000 kr.

Mellan den 1 februari 2019 och den 2 april 2020 erlades upplupna räntor. Den 2 april 2020 amorterades ytterligare 1 878 072 kr efter uppgift från Hökerum att återstående kapitalskuld uppgick till detta belopp. Reversskulden var således, sånär som på ett belopp om 630 kr, betalad per den 2 april 2020. Skulden har därefter betalats till fullo. J.S. och P.N. har under våren 2020 begärt att Panten ska återlämnas. Trots detta har Hökerum vägrat att återlämna Panten.

Hökerums bestridande

J.S. och P.N. har ställt Panten som säkerhet för tre lån från Hökerum och full betalning har inte skett. Panten är ställd som säkerhet för de fordringar som UE-bolagens betalningar destinerades mot. Reversen innebar inte någon förändring av detta förhållande utan bekräftar det som framgår av de tidigare reverserna, dvs. att Panten fortsatt ska vara säkerhet för upptagna lån. Panten utgör en säkerhet för Hökerums totala fordran på J.S. och P.N. såväl från 2011 som framåt, oaktat angivet lånebelopp i Reversen om det faktiska lånebeloppet är större. Under alla omständigheter är Panten densamma för Reversen som för de tidigare reverserna mellan parterna på vilka gäldenärernas skuld enligt Reversen grundar sig. För samtliga reverser har Panten förklarats pantsatt som säkerhet för varje angiven fordran. Eftersom UE-bolagens betalningar återvunnits är J.S. och P.N. skyldiga att betala detta belopp till Hökerum. Panten är kopplad till den kvarstående fordran genom en pantförskrivning. Eftersom betalning inte skett finns ingen skyldighet att återlämna Panten.

Genkäromålet

J.S. och P.N. har vid tre tillfällen under 2011 och 2012 lånat totalt 7 500 000 kr av Hökerum. Utöver lånen enligt reverserna upprättade den 19 januari 2011 och den 16 november 2011 lånade J.S. och P.N.  ytterligare 2 000 000 kr den 13 december 2012. Panten ställdes som säkerhet även för det lånet. Den sistnämnda reversen innebar också en uppdatering av då kvarvarande skuld till Hökerum enligt de första två lånen som per den 13 december 2012 uppgick till totalt 4 347 215 kr.

J.S. och P.N. har amorterat och betalat ränta på de tre lånen dels genom kontanta betalningar, dels genom att anvisa betalning från UE-bolagen. UE-bolagen har gjort betalningar för J.S:s och P.N:s räkning och amortering skedde då genom kvittning mot UE-bolagens fordringar på Hökerum. Genom Hökerums mottagande av betalning från UE-bolagen har Hökerum inte på något sätt avstått från rätten till betalning av J.S. och P.N. för det fall betalning med befriande verkan inte skulle anses vara uppfyllt.

Av Reversen framgår att J.S. och P.N. per den 1 januari 2014 efter amorteringar och räntebetalningar hade en återstående skuld om 3 747 215 kr samt obetalad upplupen ränta om 113 987 kr, dvs. sammanlagt 3 861 202 kr. Det återstående beloppet förutsatte och utgick från att Hökerum hade tillgodogjort sig betalningarna från UE-bolagen. Hökerum tillgodogjorde sig betalning genom kvittning, men efter att Reversen upprättats visade det sig att detta inte stämde med anledning av att betalningarna återvanns. Hökerum har återbetalat det återvunna beloppet med ränta samt rättegångskostnader till UE-bolagens konkursbon. Eftersom betalningarna för J.S:s och P.N:s skulder som skett av UE-bolagen har återvunnits har J.S. och P.N. inte erlagt full betalning för lånen. Det återstår i vart fall en skuld om 2 415 419 kr och full betalning har således inte skett. Hökerum har vid flera tillfällen aviserat skulden inklusive de återvunna beloppen, och baserat de aviserade räntebetalningarna på skulden inklusive de återvunna beloppen.

Av de tre första reverserna framgår i samtliga fall att räntan ska vara 8 procent. I första hand ska J.S. och P.N. därför betala ränta med 8 procent enligt lånevillkoren från respektive dag för bekräftelsen mellan Hökerum och UE-bolagen att UE-bolagen skulle amortera och betala ränta för J.S:s och P.N:s skuld, dvs. på beloppet 541 665 kr från den 14 maj 2012, på beloppet 902 775 kr från den 28 februari 2013, och på beloppet 600 000 kr från den 15 juni 2013.

I andra hand ska J.S. och P.N. betala ränta med 8 procent från den 28 september 2017 på beloppet 2 044 440 kr, dvs. enligt lånevillkoren och från dagen för Hovrätten för Västra Sveriges dom – – – om återvinning.

I tredje hand ska J.S. och P.N. betala avkastningsränta enligt 2 och 5 §§ räntelagen på 2 415 419 kr, dvs. på beloppet som Hökerum betalat enligt domen om återvinning. Ränta ska utgå från dagen för Hökerums betalning enligt domen, dvs. den 28 september 2017.

UE-bolagens betalning genom nedsättningar innefattade både amortering och upplupen ränta fram till betalningsdagen. Hökerum begär inte att J.S. och P.N. ska betala dröjsmålsränta på den tidigare upplupna räntan enligt lånen. Hökerums yrkande om dröjsmålsränta avser alltså bara amorteringarna som UE-bolagen gjorde. Det gäller dock inte yrkandet om avkastningsränta som avser hela det återvunna beloppet enligt återvinningsdomen.

I fjärde hand ska J.S. och P.N. betala ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen på 2 044 440 kr från dagen för delgivning av genkäromålet, dvs. den 26 september 2021.

J.S:s och P.N:s bestridande

J.S. och P.N. har lånat totalt 5 500 000 kr, inte 7 500 000 kr. Reversen av den 13 december 2012 har inte inneburit något nytt lån utan endast utgjort en justering av villkoren för de tidigare lånen samt en uppdatering av J.S:s och P.N:s totala reversskuld.

Det i Reversen angivna beloppet har inte förutsatt att Hökerum tillgodogjort sig betalningarna från UE-bolagen, något sådant villkor har inte överenskommits eller medtagits i Reversen. Påståendet saknar vidare betydelse eftersom Hökerum har tillgodogjort sig betalningarna från UE-bolagen den 14 maj 2012, den 28 februari 2013 respektive den 15 juni 2013. Det föreligger inte någon återstående betalningsskyldighet. Panten kan inte tas i anspråk för eventuella andra fordringar än vad som framgår av Reversen.

Upplägget med betalningar via UE-bolagen var Hökerums idé, och det var Hökerums jurister som tog fram förslaget och utformade avtalen. Avskrivningsavtal har tecknats mellan Hökerum och UE-bolagen. Oavsett saknar de första reverserna och UE-bolagens betalningar betydelse i målet eftersom de första reverserna ersattes av Reversen.

Full betalning har skett oaktat återvinningen. Nedskrivningarna av Hökerum mot J.S. och P.N. skedde med befriande verkan. J.S. och P.N. var aldrig parter i återvinningsmålet och det finns därför ingen rättsföljd som träffar dem. Rättsföljden av domen i återvinningsmålet var att Hökerum fick en fordran som kunde göras gällande i konkursen.

Hökerums bemötande

Hökerum var inte initiativtagare till upplägget med betalningar från UE-bolagen och det bestrids att Hökerum ensamt tog fram handlingarna. Hökerum hade att betala UE-bolagen enligt vissa fakturor som avsåg arbeten som UE-bolagen utfört för Hökerum. J.S. och P.N. uppgav för Hökerum att Hökerum delvis skulle få betalt för J.S:s och P.N:s skulder genom att UE-bolagens fakturor på Hökerum sattes ned, dvs. att UE-bolagen skulle betala amortering och ränta för J.S:s och P.N:s skuld. Handlingarna upprättades gemensamt mellan Hökerum och UE-bolagen i kvittningssyfte samt gemensamt mellan Hökerum och J.S. och P.N. för betalning av deras låneskuld till Hökerum.

UTVECKLING AV TALAN

J.S. och P.N.

Reversen från 2014 skiljer sig från de tidigare reverserna då det av ordalydelsen framgår att den ersätter tidigare upprättad revers. Syftet med Reversen var inte enbart att uppdatera lånevillkoren, utan det är fråga om en novation. Vid den tidpunkt då Reversen skrevs hade parterna kännedom om att UE-bolagen hade försatts i konkurs och att talan om återvinning väckts. Trots detta valde parterna att inte skriva något om detta i Reversen vilket kan jämföras med reversen från november 2011 som innehåller ett särskilt villkor avseende en då pågående tvist.

Betalningarna via UE-bolagen har skett i två led. För det första har UE-bolagen skrivit ned sina krav på Hökerum och för det andra har Hökerum skrivit ned sin fordran på J.S. och P.N. Hovrättens dom i återvinningsmålet har avsett det första ledet. Rättsföljden av domen var att konkursbolagens nedskrivningar gentemot Hökerum återvanns. Hökerums nedskrivningar mot J.S. och P.N. omfattades dock inte av prövningen i målet och har således aldrig återvunnits. Domen i återvinningsmålet innebär inte att UE-bolagens betalningar var ogiltiga, vilket inte heller gjorts gällande av Hökerum. Avgörandet innebar att Hökerum fick en fordran som kunde göras gällande i konkursen. Hökerum kan inte rikta samma krav gentemot J.S. och P.N.

Till de räntefakturor som Hökerum ställt ut till J.S. och P.N. har 
Hökerum bifogat en uppställning över hur ränta ska betalas. I uppställningen har det aktuella lånebeloppet angetts och först 2019 ökades totalbeloppet med ett belopp motsvarande de återvunna betalningarna. Hökerum justerade alltså upp lånebeloppet långt efter att hovrättens dom i återvinningsmålet meddelades den 20 juni 2017. Parterna har inte träffat någon överenskommelse om återbetalning efter återvinningsdomen. Skulden har inte gjorts gällande under så lång tid som Hökerum påstår. Det är först från 2019 och framåt som diskussioner har förts.

Hökerum

J.S. och P.N. tog lånen av Hökerum för att finansiera verksamheten i Mark & Service och Svemark. För att försäkra sig om betalning ville Hökerum att J.S. och P.N. skulle ta lånen personligen och ställa säkerhet. Det var mot den bakgrunden som reverserna upprättades.

Eftersom J.S. och P.N. hade svårt att betala förde parterna diskussioner. J.S. och P.N. föreslog att betalning skulle ske med hjälp av UE-bolagen. Ingen faktisk betalning skulle erläggas utan i stället skulle en nedsättning av UE-bolagens fordringar på Hökerum göras mot en motsvarande nedsättning av Hökerums krav på J.S. och P.N. De överenskomna nedsättningarna innebar att J.S. och P.N. kom i fas med den avtalade avbetalningsplanen. J.S. och P.N. har varit gäldenärer alltsedan lånen upptogs hos Hökerum och någon skuldbefrielse gentemot J.S. och P.N. har inte skett. Av samtliga tre reverser från 2011 och 2012 framgår uttryckligen att Hökerum är långivare och J.S. och P.N. låntagare.

De återstående skulderna samlades av praktiska skäl i Reversen eftersom räntevillkoren skulle ändras. Reversen var en bekräftelse av skuldförhållandet vid den aktuella tidpunkten. Avgörandena i återvinningsprocessen meddelades efter att Reversen upprättades. När Reversen skrevs hade parterna inte tagit hänsyn till de återvunna betalningarna. Hökerum har alltsedan återvinningen påtalat för J.S. och P.N. att lånet inte är betalat.

Av hovrättens dom i återvinningsmålet framgår bl.a. att UE-bolagens betalning till Hökerum ska anses utgöra en gåva eftersom UE-bolagen inte fick någon motprestation. Hovrätten framhöll att syftet med återvinning är att såvitt möjligt återställa den ekonomiska situationen som den var innan den återvunna transaktionen genomfördes. Rättshandlingen, dvs. gåvan om 2 415 419 kr, skulle därför gå åter. Hökerum har betalat i enlighet med domslutet. Tingsrätten framhöll särskilt i sin dom i återvinningsmålet att ”[g]enom att lånen upprättades med J.S. och P.N. som låntagare har Hökerum dessutom alltjämt möjlighet att kräva betalning av dem med ianspråktagande av de säkerheter som ställts”. Syftet med återvinningsinstitutet är att återställa den ekonomiska situation som den var innan den återvunna transaktionen genomfördes. Att frågan om J.S:s och P.N:s betalningar till Hökerum genom UE-bolagen inte prövades av hovrätten innebär inte att Hökerums fordran på J.S. och P.N. inte träffas av någon rättsverkan av återvinningarna. Nedsättningarna har skett i direkt kausalitet, och kan inte ses som två olika led. Genom återvinning av UE-bolagens eftergifter har motsvarande betalningar enligt de tidigare reverserna inte fullgjorts. Betalning från gäldenärerna har inte skett med befriande verkan.

Under alla omständigheter har parterna efter återvinningsdomen varit överens om att J.S. och P.N. skulle betala det belopp som återvunnits. Det har funnits en samstämmighet mellan parterna om att situationen som uppstått i och med återvinningen, dvs. att Hökerum inte fått fullt betalt för lånen och ådragit sig kostnader med anledning av återvinningsprocessen, skulle lösas på så sätt att Hökerum skulle ersättas av J.S. och P.N. Diskussioner har förts mellan parterna om hur ersättning skulle gå till, bl.a. med förslag från J.S. och P.N. eller personer som fört deras talan om att fordringar mellan Hökerum och bolag som är närstående gäldenärerna skulle skrivas ned som betalning för lånen. Parts­intentionen har varit att återställa den ekonomiska situationen som var innan de återvunna transaktionerna genomfördes, innebärandes att gäldenärerna inte erlagt betalning med befriande verkan men att så alltså skulle ske. J.S. och P.N. har inte vid något tillfälle invänt mot det belopp som Hökerum gjort gällande via aviseringar, e-post och muntliga kontakter. Därtill har Hökerum fram till den 23 maj 2022 underlåtit att betala 630 kr av skulden enligt Reversen. Fram till samma datum har betalning av ränta också uteblivit för månaderna oktober 2018, november 2018, januari 2019 samt för hela perioden från och med april 2019 och framåt. Uteblivna räntebetalningar uppgick till sammanlagt 51 136 kr.

J.S. och P.N. har den 23 maj 2022 erlagt betalning till Hökerum om 630 kr destinerat av gäldenärerna mot kapitalskulden och 51 136 kr destinerat av gäldenärerna mot upplupen ränta. Före den 23 maj 2022 har det i vart fall inte funnits grund för J.S:s och P.N:s talan. Om J.S. och P.N. skulle ha framgång med sin talan har det betydelse för fördelningen av rättegångskostnader.

UTREDNINGEN

Parterna har åberopat den skriftliga bevisning som framgår av tingsrättens protokoll från huvudförhandlingen.

Partsförhör under sanningsförsäkran har hållits med J.S. och P.N. på deras begäran. På Hökerums begäran har partsförhör under sanningsförsäkran hållits med F.S.

Tingsrätten har beaktat alla de omständigheter som kommit fram, men i domskälen redovisas uppgifter ur bevisningen endast i den utsträckning det behövs för att förstå hur tingsrätten kommit fram till sina slutsatser.

DOMSKÄL

Avvisning enligt 43 kap. 10 § RB

Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya materialet lämnas utan avseende om det kan antas att parten genom detta förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten, eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet (43 kap. 10 § RB). Om en part tidigare under rättegången har vitsordat en sakomständighet som den andra parten påstått men under huvudförhandlingen återtar detta vitsordande kan det ses som en otillåten justering i paragrafens mening (se rättsfallet NJA 1975 s. 603). Vid bedömningen av om grov vårdslöshet föreligger bör rätten särskilt beakta om det under förberedelsen upprättats en sammanfattning enligt 42 kap. 16 § RB som parterna fått tillfälle att yttra sig över. Om så skett bör parterna nämligen ha haft särskilt starka skäl att överväga om de fullständigt och korrekt angett sina grunder och sin bevisning (Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., JUNO, kommentaren till 43 kap. 10 §).

Tingsrätten har i detta mål upprättat en sammanställning över parternas ståndpunkter som parterna fått tillfälle att yttra sig över. Vid huvudförhandlingen har Hökerum anfört att det inte är ostridigt att parterna upprättat Reversen eftersom handlingen endast signerades av J.S. och P.N. Hökerum har begärt att den ostridiga bakgrunden, så som den angetts i tingsrättens sammanställning, ska justeras i enlighet med detta. Den sena ändringen har förklarats med att Hökerum först vid huvudförhandlingen uppmärksammat att Reversen inte har undertecknats för Hökerums räkning. J.S. och P.N. har begärt att Hökerums justering ska avvisas i samband med dom och för egen del, för det fall justeringen skulle tillåtas, tillagt att Reversen upprättades av F.S.

Tingsrätten konstaterar att Hökerum tidigare vitsordat att Reversen upprättades av parterna. Med hänsyn till att processen kommit så långt som till huvudförhandling, och med beaktande av att Hökerum tidigare godkänt den sammanställning som upprättats i målet, anser tingsrätten att Hökerum varit grovt oaktsamt. Hökerum tillåts därför inte återta sitt vitsordande.

Lånet den 13 december 2012

Det är tvistigt om J.S. och P.N. tog ett lån om 2 000 000 kr av Hökerum den 13 december 2012. Hökerum har påstått att så är fallet. Utifrån hur parterna utformat sin talan står det emellertid klart att den frågan saknar betydelse för yrkandena i målet, vilket Hökerum också konstaterat vid huvudförhandlingen. Eftersom frågan om lånet den 13 december 2012 inte har bäring på yrkandena faller den utanför vad tingsrätten har att pröva.

Utgångspunkter för tingsrättens prövning

Huvudregeln är att det åligger en borgenär att styrka att denne har en fordran som är förfallen till betalning, och i förekommande fall att fordran är förenad med panträtt. I vissa fall kan förekomsten av ett skuldebrev få en bevisomkastande verkan på så vis att det är gäldenären som måste bevisa ett påstående om att handlingen inte är korrekt. (Se rättsfallet ”Glasbergas entreprenadskuld” NJA 2019 s. 959.) Vidare anses en panthavare, som fått panten överlämnad till sig för en viss fordran, ha bevisbördan för ett påstående om att panträtten därefter utökats till att gälla även för en annan fordran (se rättsfallet NJA 1913 s. 619).

Det här målet handlar visserligen om J.S:s och P.N:s skuld till Hökerum är betalad eller inte, och om kopplingen mellan fordran och Panten. Det är emellertid ostridigt att J.S. och P.N. har tagit lån av Hökerum i den omfattning som nu är av betydelse, att lånet förfallit till betalning och att Panten ställts som säkerhet för lånet. Hökerum behöver därför inte bevisa dessa omständigheter. De frågor som tingsrätten har att pröva är dels om Reversen innebar att Panten inte längre var pantsatt för den del av låneskulden som vid den tidpunkten var betalad, dels vilken betydelse återvinningen av UE-bolagens nedsättningar har för skuldförhållandet mellan parterna.

Vad gäller den första frågan har parterna olika uppfattning om Reversens rättsföljder. Enligt J.S. och P.N. är avtalet en novation och innebär att tidigare pantförskrivning upphörde. Hökerum menar däremot att Reversen endast innebar att lånevillkoren uppdaterades, och att Panten alltjämt gällde som säkerhet för fordran i dess helhet. Innebörden av Reversen måste därför bestämmas genom avtalstolkning.

Vad gäller den andra frågan som tingsrätten har att pröva – den om betydelsen av att återvinning skett – har parterna dels argumenterat utifrån att detta är en ren rättsfråga, dels utifrån innebörden av överenskommelserna om betalning via UE-bolagen. Tingsrätten har kommit fram till att varken lagtext eller rättspraxis ger något klart svar på vad återvinning innebär för skuldförhållandet när gäldenären och borgenären kommit överens om att betalning ska erläggas genom tredje man, och återvinning därefter sker av betalningen. Därför får även frågan om återvinningens betydelse för Hökerums fordran på J.S. och P.N. avgöras genom tolkning av de överenskommelser som parterna träffat.

Innan tingsrätten går vidare till att tolka parternas avtal, förtjänar följande anmärkningar att göras avseende reglerna om återvinning i konkurs. Syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som förelåg innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs. Det brukar sägas att återvinningen innebär att den återvunna rättshandlingen återgår, dvs. att utväxlade prestationer ska återbäras och att situationen efter återvinningen i princip ska bli så som den skulle ha varit, om den återvunna rättshandlingen aldrig vidtagits (se Lennander, Återvinning i konkurs [2013, version 4, JUNO], s. 338 f.). En återvinningstalan avseende en avtalsprestation berör inte avtalsförhållandet mellan konkursgäldenären och återvinningssvaranden. Avtalet och därur följande rättigheter och förpliktelser består även om konkursboets återvinningstalan är framgångsrik. Om t.ex. en betalning återvinns, leder det till att fordringsrätten återuppstår, och den kan till följd av det också bevakas i konkursen. (Se rättsfallet ”Tupperware” NJA 2010 s. 734 p. 12.) I det här fallet kom parterna muntligen överens om betalning via UE-bolagen och Hökerum ingick därtill skriftliga överenskommelser med UE-bolagen avseende nedsättningarna. Tre parter var alltså inblandade i de överenskomna uppläggen, dels parterna i det här målet, dels något av UE-bolagen.

Konkurslagen (1987:672) innehåller vissa bestämmelser om hur återvinning påverkar tredje man. I 4 kap. 16 § finns regler om när tredje man ställt säkerhet eller ingått borgen för konkursgäldenärens förpliktelse. Har tredje man ställt egendom som säkerhet för en förpliktelse av gäldenären och återfått säkerheten sedan gäldenären har fullgjort förpliktelsen, är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning återbära mer än vad som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och inte heller, när han återställde säkerheten, kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens. Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet begär det, direkt till boet på nytt utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skulle ha gällt för återvinning av fullgörelse, om den i stället hade skett till honom. Det ovan angivna tillämpas också när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktelsen. Återvinning kan alltså innebära att tredje mans pantsättning eller borgensansvar återuppstår. Tanken bakom bestämmelsen är att återvinningssvaranden inte utan vidare bör försättas i en sämre situation än om gäldenären över huvud taget inte hade presterat till honom, och att det är den som på borgenärens bekostnad vinner på gäldenärens prestation som i stället ska stå för detta (se Lennander, Återvinning i konkurs [2013, version 4, JUNO], s. 397).

Den situation som är uppe för prövning i det här målet omfattas inte av bestämmelsen i 4 kap. 16 § konkurslagen. Ingen av parterna har påstått att överenskommelsen om betalning via UE-bolagen innebar ett gäldenärsbyte, och Panten återlämnades inte heller i samband med UE-bolagens nedsättningar. Det kan dock noteras att om J.S. och P.N. i och med återvinningen vunnit på UE-bolagens prestation på Hökerums bekostnad, blir riskfördelningen på ett sätt som lagstiftaren velat undvika i andra tredjemanssituationer. Ett sådant utfall kan anses stämma mindre väl överens med återvinningsinstitutets syfte. Konkurslagen ger dock inte något svar på vad som bör gälla i den uppkomna situationen som nu är uppe för prövning. Något liknande fall tycks inte heller ha prövats i rättspraxis.

Något ska också sägas om betydelsen av domarna i målet om återvinning som åberopats av Hökerum (Borås tingsrätts dom den 15 juli 2016 – – – samt Hovrätten för Västra Sveriges dom den 20 juni 2017 – – –). I samband med att förutsättningarna för jämkning prövades konstaterade underrätten att ”[g]enom att lånen upprättades med J.S. och P.N. som låntagare har Hökerum dessutom alltjämt möjlighet att kräva betalning av dem med ianspråktagande av de säkerheter som ställts”. Hovrätten uttalade sig inte särskilt om detta, men angav att det saknades förutsättningar för jämkning av samma skäl som tingsrätten angett. Det kan konstateras att frågan i målet var om UE-bolagens nedsättningar till förmån för Hökerum skulle återvinnas. Avgörandet innebär inte att det skett någon prövning i sak av hur återvinningen påverkar skuldförhållandet mellan parterna i det här målet. J.S. och P.N. var inte heller parter i den processen. Däremot kan de åberopade domarna ha betydelse som bevisning.

Tolkningen av parternas avtal

I en tvist om tolkningen av ett avtal ska domstolen som utgångspunkt försöka klarlägga vad parterna gemensamt avsett med avtalet. Det går emellertid inte alltid att fastställa en gemensam partsavsikt. När individuella förhållanden inte kan fastställas eller ge ledning, får tolkningen bygga på objektiva grunder. Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, får ledning sökas i andra faktorer. Sådana faktorer kan vara avtalets systematik, bakgrunden till avtalet (dess syfte), avtalsföremålets natur och ibland parternas ställning. Ett avtalsvillkor kan också behöva tolkas i ljuset av dispositiv rätt. Det är i allmänhet naturligt att utgå från att ett avtal ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen. (Se rättsfallen ”Mätarställningen” NJA 2021 s. 597 p. 11 och 12, ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 9 och 10 samt ”Det Andra Bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 22 och 23.)

Tingsrätten inleder med att tolka Reversen för att pröva vad handlingen innebar för kopplingen mellan Panten och den del av fordran som vid den tidpunkten var betalad. Det första tingsrätten ska göra är att försöka klarlägga den gemensamma partsavsikten. Den bevisning som finns kring detta är i första hand partsförhören. J.S. har uppgett att syftet med Reversen var att sammanfatta och se vad som var kvar av låneskulden. P.N. har i sin tur beskrivit att Reversen skrevs för att de skulle få veta exakt vad de var skyldiga Hökerum. F.S. har berättat att parterna gjorde ett antal omstarter eftersom J.S. och P.N. hade svårt att betala. Enligt F.S. var syftet med de senare reverserna att ”nolla ut” och att parterna skulle veta var de stod. Han har uppgett att parterna vid ett antal tillfällen ansåg att det var bra att börja om med en ny ordning för amortering och ränta. Tingsrätten konstaterar att det gått många år sedan Reversen skrevs och att förhörspersonernas berättelser varit kortfattade. Enligt tingsrättens uppfattning står det genom förhören klart att avsikten med Reversen i vart fall var att tydliggöra vilket belopp den återstående skulden uppgick till. Däremot har ingen av de inblandade berättat något särskilt om hur parterna resonerade kring pantsättningen. Därmed går det inte att dra någon slutsats kring ifall det fanns en gemensam partsavsikt att åstadkomma en förändring av panträtten. Tingsrätten går därför vidare till att bedöma Reversens ordalydelse.

Till att börja med kan det konstateras att Reversen innehåller följande skrivning. ”På grund av förändringar i lånevillkoren upprättas ny revers. Denna nya revers ersätter tidigare upprättad revers”. Under rubriken ”Säkerhet” anges vidare att Panten och ytterligare ett pantbrev ställdes som säkerhet för J.S:s och P.N:s skuld om 3 861 202 kr till Hökerum. Enligt tingsrättens uppfattning står det utifrån den första skrivningen klart att avsikten var att komma överens om nya lånevillkor. Uttrycket att reversen skulle ersätta tidigare upprättad revers talar vidare för J.S:s och P.N:s påstående att det var fråga om en novation, dvs. en förnyelse av det tidigare uppkomna skuldförhållandet. En novation behöver emellertid inte nödvändigtvis innebära att de ursprungliga förpliktelserna är helt överspelade (se Mellqvist och Persson, Fordran och skuld [2022, version 12, JUNO], s. 71 och rättsfallet NJA 1997 s. 58). Det framgår inte uttryckligen av Reversen att avsikten var att upphäva den pantsättning som tidigare skett och att ersätta den med en ny pantförskrivning, eller om uttrycket ”förändringar i lånevillkoren” syftar på villkoren för amortering och ränta. Eftersom ordalydelsen inte ger något klart besked måste ledning sökas i andra faktorer.

J.S. och P.N. har anfört att de är skyddsvärda i relation till Hökerum. Tingsrätten anser emellertid inte att den omständigheten att avtalet ingåtts mellan ett aktiebolag och två privatpersoner har någon större betydelse i det här fallet. Det står klart att J.S. och P.N. tog lånen efter affärsmässiga överväganden som ett led i att tillskjuta kapital till aktiebolag för vilka de var ställföreträdare.

Av större betydelse är däremot vad som i allmänhet gäller vid pantsättning. Som utgångspunkt anses nämligen Zug-um-Zugprincipen gälla vid betalning av pantsättarens skuld, dvs. att panten återlämnas när skulden är till fullo betalad (se Wallin m.fl., Panträtt [2022, version 4, JUNO], s. 366). Utgångsläget bör därmed vara att en panträtt gäller för hela den skyddade fordran fram till dess att skulden är slutligt reglerad. Det kan tilläggas att det i doktrin, i relation till bestämmelserna i 4 kap. 16 § konkurslagen, har anförts att en borgenär kan ha ett intresse av att behålla en säkerhet till dess han eller hon är tryggad mot återvinning, dvs. till dess skulden definitivt är betalad (se Palmér och Savin, Konkurs­lagen [2022, JUNO, version 49], kommentaren till 4 kap. 16 §). Reversen måste också tolkas i ljuset av de andra reverserna och med beaktande av bakgrunden till lånen. Ses Reversen i sin kontext framgår det enligt tingsrättens uppfattning att parterna avsett att Panten ska gälla som säkerhet för hela Hökerums fordran, och att Reversen inte innebar någon förändring avseende detta.

En sådan tolkning framstår också som den mest förnuftiga och rimliga regleringen av parternas intressen. Genom Reversen avtalade parterna om nya villkor för amortering och ränta som var mer förmånliga för J.S. och P.N. än vad som gällt tidigare. Att parterna därtill skulle ha kommit överens om att begränsa Hökerums panträtt framstår som långsökt. Tingsrättens sammantagna slutsats är alltså att Reversen inte innebar någon förändring av Hökerums panträtt.

Tingsrätten övergår därefter till att tolka överenskommelserna kring betalning via UE-bolagen. Inledningsvis är det ostridigt att parterna vid tre tillfällen muntligen träffade sådana överenskommelser. Ingen av parterna har påstått att de uttryckligen avtalade om vad som skulle gälla om UE-bolagens betalningar återvanns. Det har inte heller påståtts att någon av parterna vid tidpunkten för överenskommelserna förutsåg att UE-bolagens nedsättningar skulle kunna bli föremål för en talan om återvinning. Det går alltså inte att fastställa någon gemensam partsavsikt om vad som i så fall skulle gälla. Det kan dock konstateras att bakgrunden till överenskommelserna var att J.S. och P.N. hade svårt att betala på lånet, vilket F.S. berättat i förhör. Enligt F.S. gick Hökerum med på upplägget för att underlätta för gäldenärerna. Varken J.S. eller P.N. har lämnat några närmare uppgifter om bakgrunden till överenskommelserna. Det har inte framkommit något i partsförhören som tyder på att avsikten var att Hökerum skulle hamna i ett sämre läge än om betalning erlagts direkt av J.S. och P.N. Utgångspunkten för båda parter måste ha varit att Hökerum skulle få fullt betalt för lånet.

Eftersom det varit fråga om muntliga överenskommelser finns det inte någon ordalydelse att tolka. Utformningen av de skriftliga avtalen mellan Hökerum och UE-bolagen, som åberopats av Hökerum, har mindre betydelse eftersom de inte ingicks mellan parterna i det här målet. Ledning måste alltså sökas i andra faktorer.

Till att börja med anser tingsrätten att partsställningen är av mindre betydelse av samma skäl som angetts ovan. En annan omständighet som kan vara av relevans vid tolkningen är parternas agerande efter att avtalet ingicks (se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt [2022, version 12, JUNO], s. 203 f.). J.S. och P.N. har påpekat dels att parterna inte skrev in något villkor avseende återvinningsprocessen i Reversen, dels att Hökerum inte krävde dem på det återvunna beloppet förrän våren 2019. Hökerum har visserligen inte visat att kravet framställdes tidigare än så, men varken den omständigheten eller det faktum att Reversen inte innehöll något särskilt villkor är enligt tingsrätten utslagsgivande för tolkningen. Hökerum har å sin sida anfört att parterna efter återvinningsdomen varit överens om att J.S. och P.N. skulle betala det belopp som återvunnits. Både J.S. och P.N. har emellertid nekat till detta i partsförhören. Eftersom Hökerum inte bevisat sitt påstående har det inte någon betydelse för tolkningen.

Vidare har J.S. och P.N. anfört att återvinningen innebar att Hökerum fick en fordran i konkursen, och att Hökerum därför inte kan rikta samma krav mot J.S. och P.N. Det är i och för sig riktigt att en återvinningssvarande får sin fordran mot konkursgäldenären återupplivad efter återvinning (se 4 kap. 21 § konkurslagen). I förhållandet mellan UE-bolagen och Hökerum utgjorde de nedsättningar av fakturafordringar som återvanns emellertid en gåva (se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 20 juni 2017 – – –). Konkursrättsligt var det alltså inte fråga om att Hökerum tagit emot en betalning för en fordran, och återvinningen innebar i praktiken att Hökerum blev tvunget att betala skulder avseende utfört arbete som UE-bolagen tidigare avstått ifrån att kräva in. Hökerum fick inte någon fordran i vanlig bemärkelse i konkursen. Det har i doktrin uttalats att en gåvotagare bör kunna få fullgörelse till stånd genom utdelning i konkursen som efterställd fordringsägare sedan alla andra borgenärer fått sitt (se Palmér och Savin, Konkurslagen [2022, JUNO, version 49], kommentaren till 5 kap. 1 §). Hökerum hamnade alltså i en mycket sämre position i konkursen än vad som hade varit fallet om J.S. och P.N. erlagt en betalning som sedan återvunnits därför att gäldenärerna gått i konkurs.

Enligt tingsrättens uppfattning är det av avgörande betydelse att överenskommelserna inte innebar något gäldenärsbyte. Varken J.S., P.N. eller F.S. har gett uttryck för att överenskommelserna innebar ett sådant byte, och det har inte heller påståtts av någon av parterna. Som tidigare konstaterats har det inte framkommit något som tyder på att parternas avsikt var att Hökerum skulle hamna i ett sämre läge genom att godta betalning via UE-bolagen, än om betalning erlagts direkt av J.S. och P.N. Utgångspunkten för samtliga parter måste som sagt också antas ha varit att Hökerum skulle få fullt betalt för lånet. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att övervägande skäl talar för att tolka parternas avtal på så vis att betalningarna via UE-bolagen gällde under förutsättning att dessa utgjorde definitiva betalningar på skulden. En sådan tolkning framstår som den mest förnuftiga och rimliga. I annat fall skulle J.S. och P.N. i praktiken inte behöva betala tillbaka ett belopp som det är ostridigt att de lånat, och på Hökerums bekostnad vinna på att UE-bolagens nedsättningar återvanns. Tingsrättens slutsats är alltså att J.S:s och P.N:s yrkande om att återfå pantbreven ska avslås och att Hökerums yrkande om betalning ska bifallas.

Ränta

De ränteyrkanden som Hökerum framställt i första och andra hand avser dröjsmålsränta. Det är ostridigt att Hökerum tillgodogjort sig betalning genom UE-bolagens nedskrivningar innan återvinning skedde. Med hänsyn till detta kan J.S. och P.N. i vart fall inte anses ha varit i dröjsmål med betalning innan beloppen återvanns. Vidare kan skulden inte automatiskt anses ha förfallit till betalning när hovrättens dom i återvinningsmålet meddelades. Hökerum har varken påstått eller visat att krav om betalning framställts vid något visst datum. Hökerums ränteyrkanden i första och andra hand ska alltså ogillas.

I tredje hand har Hökerum begärt att J.S. och P.N. ska betala avkastningsränta på hela kapitalbeloppet från dagen för Hökerums betalning enligt återvinningsdomen, dvs. den 28 september 2017, till dess betalning sker. Enligt 2 § räntelagen utgår avkastningsränta på fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §. I detta fall är det inte fråga om återgång av betalning i den bemärkelse som avses i bestämmelsen. Hökerums ränteyrkande i tredje hand ska därför ogillas.

J.S. och P.N. har vitsordat ränteyrkandet i fjärde hand. De ska därför förpliktas att betala ränta på 2 044 440 kr från dagen för delgivning av genkäromålet till dess betalning sker.

DOMSLUT

1. Hökerum Bygg Aktiebolag tillåts inte att ta tillbaka sitt vitsordande av att parterna upprättat reversen från den 2 december 2014.

2. J.S:s och P.N:s yrkande om återlämning av pantbreven avslås.

3. J.S. och P.N. ska betala 2 415 419 kr till Hökerum Bygg Aktiebolag plus ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) på beloppet 2 044 440 kr från den 26 september 2021 tills beloppet är betalat.

4. J.S. och P.N. ska betala Hökerum Bygg Aktiebolags rättegångskostnader med 720 000 kr plus ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 6 oktober 2022 tills beloppet är betalat. Beloppet avser ombudsarvode.

Hovrätten för Västra Sverige

P.N. och J.S. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. De yrkade att hovrätten skulle bifalla deras talan vid tingsrätten och ogilla den talan som Hökerum Bygg Aktiebolag (Hökerum) hade fört där.

Hökerum motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsrådet Gustav Nyström, referent, f.d. hovrättsrådet Ann-Carin Glimstedt och hovrätts­assessorn Aneta Siskovic) anförde följande i dom den 22 juni 2023.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Parterna har åberopat grunder och utvecklat sin talan i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom.

I stort sett samma bevisning som vid tingsrätten har lagts fram. Upptagningarna av förhören där har spelats upp.

Inledningsvis står klart att P.N. och J.S. har lånat pengar av Hökerum och i samband med det upplåtit panträtt i fastigheter som de ägde. Om lånebeloppets storlek råder, såvitt har betydelse för hovrättens prövning, inte tvist. Däremot är det tvistigt om panträtten avser den fordran som Hökerum gjort gällande i målet och om skulden ska anses som till fullo betald eller inte. Av central betydelse för prövningen av dessa frågor är den revers som parterna upprättade den 2 december 2014 och återvinningen av de s.k. UE-bolagens transaktioner med Hökerum.

P.N. och J.S. har gjort gällande att nyss nämnda revers inneburit en förnyelse av skuldförhållandet (s.k. novation) med följd att panten därefter endast utgjorde säkerhet för den fordran som upptogs i reversen och inte för den tidigare fordran. Hökerum har anfört att reversen endast inneburit en uppdatering av lånevillkoren och att någon förnyelse av skuldförhållandet inte skett. Vidare har Hökerum påstått att 
panten utgjort säkerhet för samtliga av Hökerums fordringar mot P.N.  och J.S. även efter det att reversen upprättats.

Av 1 § lagen om skuldebrev framgår att den som utfärdar ett skuldebrev ansvarar för sitt åtagande men har rätt att göra invändningar som rör det bakomliggande rättsförhållandet, om annat inte är avtalat. Ett exempel på när annat kan anses avtalat är när ett skuldebrev utfärdas efter en förlikningsöverenskommelse. I sådant fall kan parternas avsikt vara att skuldebrevet ska utgöra en slutlig reglering av tidigare mellanhavanden mellan dem. Ett sådant avtal innebär att det bakomliggande rättsförhållandet anses som utplånat eller, annorlunda uttryckt, att förlikningen är det enda bakomliggande rättsförhållandet (se Walin och Herre, Lagen om skuldebrev m.m., kommentaren till 1 § lagen om skuldebrev, JUNO version 4A). En sådan verkan träffar i så fall båda parterna i rättsförhållandet.

I reversen från den 2 december 2014, vilken var den fjärde i ordningen mellan parterna, angavs att den upprättades på grund av förändringar i lånevillkoren och att den ersatte tidigare revers. Den upptog hela den kapitalskuld som kvarstod, dvs. också den skuld som omfattades av parternas tidigare revers. Det framstår därför som naturligt att den nya reversen ersatte den tidigare även utan att fråga var om en förnyelse av det tidigare skuldförhållandet. Utifrån formuleringen att reversen ersatte tidigare revers går det därmed inte att dra slutsatsen att den skulle ha inneburit en förnyelse av skuldförhållandet. Inte heller reversens innehåll i övrigt motiverar en sådan slutsats.

Av förhören med P.N., J.S. och F.S. framgår att avsikten med reversen var att göra tydligt vilket belopp som den återstående skulden uppgick till och justera ränteberäkningen. Beskrivningen av deras diskussioner ger inte vid handen att de hade karaktären av ömsesidiga förlikningsdiskussioner eller liknande, där avsikten var att slutligt reglera tidigare mellanhavanden eller annars uppnå en förnyelse av skuldförhållandet. I stället hade de en mer ensidig karaktär där Hökerum ville hjälpa P.N. och J.S. i deras ansträngningar att få bukt på UE-bolagens likviditetsproblem. Vidare önskade Hökerum uppdatera lånevillkoren sedan P.N. och J.S. fått svårigheter att följa tidigare återbetalningsplaner. Detta talar emot att parterna avsåg att åstadkomma en förnyelse av skuldförhållandet. I samma riktning verkar den omständigheten att parterna såvitt framkommit inte hade någon diskussion kring formuleringen i reversen om att den skulle ersätta tidigare revers. Trots att skrivningen inte hade funnits med i tidigare reverser verkar ingen av avtalsparterna vid denna tid ha lagt någon särskild innebörd i att den fanns med i reversen. Inte heller panträttens omfattning förefaller att ha varit föremål för en närmare diskussion utöver det som uttryckligen framgår av reversen, dvs. att samma fastigheter som tidigare skulle vara pantsatta för fordran. Uppgifterna i förhören är sammantaget sådana att de inte talar för att parternas avsikt skulle ha varit att åstadkomma en förnyelse av skuldförhållandet i samband med upprättandet av reversen.

Av det nu sagda om diskussionernas ensidiga karaktär får anses följa att även reversens syfte talar emot att en sådan förnyelse, med den därav följande inskränkningen av panträtten, varit del av en partsavsikt.

Hovrättens slutsats blir därför att det inte ska anses ha skett en förnyelse av skuldförhållandet i samband med att reversen upprättades. Det medför att reversen inte haft den verkan att pantsättningen blivit inskränkt till enbart den fordran som upptagits i skuldebrevet, utan även fortsättningsvis avsåg hela Hökerums fordran.

Frågan är då vilken verkan återvinningen av Hökerums transaktioner med UE-bolagen haft för parternas rättsförhållande. P.N. och J.S. har beträffande den frågan angett att UE-bolagens transaktioner med Hökerum är att anse som betalningar med befriande verkan även efter återvinningen. Vidare har P.N. och J.S. anfört att de inte varit parter i återvinningsmålet, att det därför inte finns någon rättsföljd som träffar dem och att Hökerum haft möjlighet att bevaka sin fordran i UE-bolagens konkurs. Hökerum har å sin sida påstått att P.N:s och J.S:s skuld ökat i motsvarande mån som det belopp bolaget fick återbetala till UE-bolagens konkursbon med anledning av återvinningen.

I 4 kap. 14–18 §§ konkurslagen finns bestämmelser om verkan av återvinning. Enligt 14 § ska vid återvinning den egendom som gäldenären har utgett återbäras till konkursboet. Paragrafen innehåller också att den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen som huvudregel har rätt att få tillbaka det som utgetts. Vidare framgår av 4 kap. 21 § konkurslagen att den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen inte behöver bevaka den.

Bestämmelserna om återvinning bygger på den grundläggande principen att det vid återvinning om möjligt ska återställas det läge som förelåg mellan parterna när den angripna rättshandlingen företogs. Om exempelvis en betalning återvinns leder det till att den fordran som förelåg före betalningen återupplivas (se Palmér och Savin, Konkurslagen, kommentaren till 4 kap. 14 §, JUNO version 51). I sådant fall behöver borgenären, i enlighet med bestämmelsen i 4 kap. 21 § konkurslagen, inte bevaka den återupplivade fordran i konkursen för att kunna få utdelning i den. För att ett sådant upplivande ska ske krävs dock uppenbarligen att en verklig fordran fanns mot konkursgäldenären före det att den angripna rättshandlingen företogs. Om så inte var fallet fanns ingen fordran som kunde återupplivas och göras gällande i konkursen.

Av utredningen i målet framgår att Hökerums transaktioner med UE-bolagen föranleddes av att P.N. och J.S. hade hamnat i svårigheter med att betala sin skuld till Hökerum. F.S., P.N. och J.S. kom då överens om upplägget att UE-bolagen skulle sätta ned sina fordringar mot Hökerum, som i sin tur minskade sin fordran mot P.N. och J.S. i motsvarande mån. Detta upplägg innebar alltså att UE-bolagen betalade en skuld som inte var deras. Upplägget kan inte betraktas som kvittning eftersom UE-bolagen inte hade någon egen skuld till Hökerum. Det bör i stället beskrivas på så sätt att P.N. och J.S. lät verkställa betalning av sin skuld till Hökerum genom annan. F.S., P.N. och J.S. måste alla tre anses som väl införstådda med upplägget såsom det beskrivits ovan.

Den senare återvinningen av transaktionerna ledde till att Hökerum till UE-bolagens konkursbon betalade ett belopp som motsvarade det belopp med vilket Hökerums fordringar mot P.N. och J.S. satts ned. Eftersom UE-bolagen hade betalat en skuld som inte var deras fanns i förhållande till Hökerum följaktligen ingen fordran som återupplivades i och med återvinningen.

Det finns inte någon bestämmelse i konkurslagen som reglerar vilken verkan återvinningen har i en sådan situation som den nu aktuella. Den allmänna rättsprincip som återvinningsregleringen bygger på, nämligen att läget ska återställas så som det var innan rättshandlingen företogs, talar dock för att P.N:s och J.S:s skuld till Hökerum ska anses återupplivad motsvarande det belopp som bolaget fick återbetala till UE-bolagens konkursbon. P.N. och J.S. har visserligen inte varit parter i återvinningsprocessen, men det kan knappast anses utgöra hinder mot att låta den nyss nämnda principen tillämpas mot dem. De har, på sätt som beskrivits ovan, valt att verkställa betalning av sin skuld till Hökerum genom annan. De har haft kännedom om de förhållanden som senare ledde till återvinning och det risktagande som upplägget innebar. Det ligger därför närmast till hands att de får bära ansvaret för sitt risktagande i en situation där risken infriats.

Enligt hovrätten medför alltså återvinningen att P.N:s och J.S:s skuld ökat på sätt som Hökerum påstått. De ska därför förpliktas att betala resterande skuld. Om beloppets storlek, liksom räntan, råder vid denna bedömning inte tvist. Vidare följer av det angivna att Hökerum har rätt att behålla pantbreven. Tingsrättens domslut i själva saken ska alltså fastställas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten förpliktar P.N. och J.S. att solidariskt ersätta Hökerum Bygg Aktiebolags rättegångskostnader vid tingsrätten.

Högsta domstolen

P.N. och J.S. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla den talan de hade fört vid tingsrätten och i hovrätten, dvs. att Hökerum Bygg Aktiebolag skulle förpliktas att till dem utge fyra pantbrev. De yrkade även att HD skulle ogilla Hökerums talan om att de till Hökerum skulle betala 2 415 419 kr och viss ränta.

Hökerum motsatte sig ändring av hovrättens dom.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christoffer Stanek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–9 överensstämmer i huvudsak med punkterna 3–15 i HD:s domskäl.

Vad målet gäller

10. De centrala frågorna i målet är om P.N:s och J.S:s förpliktelser mot Hökerum upphört och, om så inte är fallet, om pantbreven gäller som säkerhet för förpliktelserna.

Infriande av penningförpliktelser

11. Det huvudsakliga sättet att infria en penningskuld är betalning (överförande av medel i syfte att infria skulden). Med betalning likställs i allmänhet kvittning, dvs. avstående från en motfordran mot borgenären, när förutsättningar för kvittning är för handen.

12. Utgångspunkten är att gäldenärens skuld upphör genom att full betalning erläggs för skulden; en delbetalning verkar i stället partiellt skuldinfriande. Att skulden upphör innebär att den inte längre löper med ränta. Det innebär också att eventuella säkerheter inte längre häftar för skulden. När borgenären innehar en säkerhet för sin fordring behöver han med andra ord inte lämna över säkerheten om han inte samtidigt får full betalning för den säkrade fordringen. Det kan dock hända att gäldenärens skuld infriats, men att borgenären av något skäl ifrågasätter om så verkligen skett och därför håller inne en säkerhet som ställts för skulden. Borgenären står då i princip risken för sina bedömningar.

13. Det är per definition gäldenären som är skyldig att prestera. Följaktligen är borgenären i princip alltid tvungen att ta emot betalning från gäldenären. Borgenären är vid penningförpliktelser emellertid som utgångspunkt skyldig att även godta prestation från vem som helst så länge gäldenären godkänner att tredje man presterar. Detta torde gälla oavsett om prestationen sker genom betalning eller genom kvittning med en fordran som tredje mannen har mot borgenären, i vart fall om borgenären medger kvittning. (Jfr bl.a. Stefan Lindskog, Betalning, 3 uppl. 2022, s. 382 ff. och densamme, Kvittning, 4 uppl. 2024, s. 648 f., särskilt not 1985.)

14. Sedan betalning för en penningskuld skett kan återbetalning komma att ske av det ena eller andra skälet. En rätt till återkrav kan föreligga även när betalningen skedde med rättsgrund. Förhållandena kan då alltså vara sådana att skulden visserligen infriats, men att kravet på återbetalning har en sådan rättslig grund att fordringen återupplivas. Ett exempel på detta är återvinning i konkurs. (Jfr Lindskog, Betalning, s. 136 f., 886 och 901.)

Novation

15. En fordran behöver inte nödvändigtvis infrias för att den förpliktade ska bli befriad. Den kan också upphöra genom novation.

16. Med novation avses vanligtvis att en tidigare uppkommen förpliktelse nyskapas eller omgestaltas. Det kan röra sig om t.ex. en omläggning av lån eller en förlikning. Detta kan medföra att en ny förpliktelse träder i stället för den tidigare, ursprungliga, förpliktelsen och att omständigheter hänförliga till det ursprungliga skuldförhållandet inte längre är relevanta. (Jfr bl.a. Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 639 ff. och Lindskog, a.a., s. 138 f.)

17. Det är emellertid inte givet att dispositioner av det angivna slaget ska ses som en novation. Att ett skuldebrev ställs ut för en fordran eller att ett utställt skuldebrev byts ut behöver således inte i sig innebära någon ny rättsgrund för fordringsförhållandet eller att borgenären tappar de säkerheter som han har för den fordring som avses med skuldebrevet. (Jfr Rodhe, a.a., s. 646 ff. och Lindskog, a.a., s. 139, särskilt not 398.) Det avgörande för om detta varit avsikten är vad gäldenären och borgenären avtalat (jfr bl.a. ”Nyombygg” NJA 2012 s. 441 p. 7).

Betydelsen för ett skuldförhållande av att annans betalning av skulden återvinns

Förutsättningarna för återvinning

18. Bestämmelser om förutsättningarna för återvinning finns i 4 kap. 5–13 §§ konkurslagen.

19. Återvinning av en betalning av en skuld eller en kvittning kan enligt 4 kap. 10 § ske under de förutsättningar som anges närmare i bestämmelsen. En tillämpning av paragrafen förutsätter dock att det funnits ett direkt skuldförhållande mellan konkursgäldenären och betalningsmottagaren. Konkursgäldenärens betalning av annans skuld omfattas alltså inte av paragrafen. I stället kan en sådan betalning återvinnas enligt 4 kap. 6 §, om det i återvinningshänseende rör sig om en gåva. Om rättshandlingen är otillbörlig, kan återvinning också komma i fråga enligt vad som anges i 4 kap. 5 §. (Jfr ”Bilservices betalningar” NJA 2019 s. 468; jfr även Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl. 2013, s. 209 f. samt Hans Renman, Återvinning enligt 4 kap. konkurslagen, 3 uppl. 2020, s. 190 f. och 222.)

Återvinningens syfte och verkan

20. Syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse försöka återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs (jfr ”Franslast” NJA 2001 s. 805). Helt allmänt brukar också sägas att återvinningen innebär att den återvunna rättshandlingen återgår, dvs. att utväxlade prestationer ska återbäras och att situationen efter återvinningen i princip ska bli så som den skulle ha varit om den återvunna rättshandlingen aldrig vidtagits (jfr bl.a. Lars Welamson och Mikael Mellqvist, Konkurs och annan insolvensrätt, 13 uppl. 2022, s. 157 f.).

21. Verkan av återvinning regleras i 4 kap. 14–18 §§. Grundprincipen kommer till uttryck i 4 kap. 14 §. Där föreskrivs att å ena sidan egendom som konkursgäldenären utgett ska återbäras till konkursboet och att å andra sidan återvinningssvaranden har rätt att återfå det vederlag som han lämnat konkursgäldenären.

22. Enligt grundprincipen ska således en borgenär, om konkursgäldenären erlagt betalning för en fordran som borgenären haft mot denne och betalningen återvunnits, återbära betalningen medan fordringen, med vidhängande säkerheter, återupplivas och får göras gällande i konkursen; borgenärens ”vederlag” har här bestått i att hans fordran på gäldenären upphört. Om den återvunna rättshandlingen i stället utgjort en gåva och något vederlag alltså inte lämnats till konkursgäldenären, kan återvinningssvaranden vid återbäringen av gåvan inte heller kräva att återfå något av konkursboet. (Jfr bl.a. SOU 1975:75 s. 164, prop. 1975:6 s. 248 f. samt Lennander, a.a., s. 351 och 355.)

23. Överfört till återvinning av konkursgäldenärens betalning av annans skuld innebär det sagda att om återvinning sker från borgenären ska denne återbära betalningen till konkursboet och att denne som huvudregel varken får en fordran i konkursen eller kan ställa krav på att konkursboet ska återlämna något annat vederlag. Konkursgäldenären har ju i regel inte fått något vederlag av borgenären.

Återvinningens betydelse för skuldförhållandet

24. Vilken betydelse det har inbördes för parterna i ett skuldförhållande att en betalning som en konkursgäldenär i egenskap av tredje man erlagt till infriande av skulden återvinns från borgenären berörs inte av konkurslagen (jfr, när det gäller motsvarande förhållande i andra tredjemanssituationer, bl.a. justitierådet Hesslers tillägg i ”Vides konkurs” NJA 1972 s. 52). Frågan blir då vad som efter återvinningen ska anses gälla i detta förhållande.

25. Som framgått ovan innebär en återvinning i princip att rättshandlingen i fråga går åter och att läget efter återvinningen ska bli så som det skulle ha varit om den återvunna rättshandlingen aldrig vidtagits. Att konkursgäldenärens betalning av annans skuld återvinns från borgenären i skuldförhållandet innebär alltså att betalningen återgått från denne som om den aldrig gjorts. Detta måste i sin tur i allmänhet anses innebära att gäldenärens skuld till borgenären efter återvinningen finns kvar och att säkerheter som i behörig ordning lämnats för skulden alltjämt gäller för den. (Jfr bl.a. ”Tainas kiosk” NJA 1997 s. 240.)

Bedömningen i detta fall

UE-bolagen har delvis infriat P.N:s och J.S:s skuld

26. De återvunna rättshandlingarna innebar i praktiken att UE-bolagen och Hökerum avtalade om att UE-bolagen skulle fullgöra P.N:s och J.S:s förpliktelser mot Hökerum genom att kvitta med sina fordringar mot Hökerum.

27. Genom de återvunna rättshandlingarna betalade alltså UE-bolagen delar av P.N:s och J.S:s skuld till Hökerum. Som parterna fört sin talan saknas det anledning att ifrågasätta att P.N. och J.S. i vart fall samtyckte till betalningarna.

28. Betalningarna verkade följaktligen infriande på de delar av P.N:s och J.S:s skuld till Hökerum som de avsåg.

Novation har inte skett

29. Reversens ordalydelse lämnar i och för sig utrymme för att avsikten var att åstadkomma en ny betalningsförpliktelse som skulle ersätta de tidigare förpliktelserna och att pantbreven skulle gälla som säkerhet för endast den nya förpliktelsen, men kan även förstås som att det rörde sig enbart om en förändring av lånevillkoren utan att en sådan avsikt fanns.

30. Av förhören med P.N. och J.S. samt företrädaren för Hökerum, F.S., framgår också att reversen upprättades i syfte att sammanfatta vad som då återstod att betala på skulden och att justera räntevillkoren.

31. Vidare framgår att bakgrunden till att reversen upprättades var att P.N. och J.S. hade svårt att följa de villkor som enligt tidigare reverser gällde för betalning av amortering och ränta och att Hökerum ville hjälpa dem med deras betalningssvårigheter.

32. Däremot framgår inte att någon diskussion fördes kring huruvida avsikten var att genom reversen därutöver åstadkomma någon ny förpliktelse för P.N. och J.S. eller att inskränka Hökerums säkerhetsrätt. Det framgår inte heller att någon av P.N., J.S. eller F.S. vid tidpunkten ens övervägde detta.

33. Mot denna bakgrund kan reversen inte anses ha inneburit någon ny betalningsförpliktelse för P.N. och J.S. och inte heller att Hökerums panträtt inskränkts.

Återvinningsdomen innebär att skulden i dessa delar kvarstår som obetald

34. Återvinningen av UE-bolagens överenskommelser med Hökerum innebar att UE-bolagens betalningar av P.N:s och J.S:s skuld gick åter från Hökerum.

35. Det innebär att skulden finns kvar i de delar som betalningarna avsåg och att den säkerhet som ställts för skulden alltjämt gäller.

Slutsats

36. Det sagda innebär alltså, sammanfattningsvis, att P.N. och J.S. ska betala vad Hökerum återburit till UE-bolagens konkursbon för de återvunna betalningarna och att de inte har rätt att få pantbreven återlämnade till sig.

37. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Stefan Johansson, Stefan Reimer, Jonas Malmberg och Christine Lager, referent) meddelade den 18 juli 2024 följande dom.

DOMSKÄL

Vad målet gäller

1. Två bolag (UE-bolagen) har satt ned fakturafordringar som bolagen hade på ett annat bolag (Hökerum) mot att detta bolag med motsvarande belopp satte ned lånefordringar som bolaget hade på UE-bolagens ställföreträdare. UE-bolagen har därefter försatts i konkurs. I konkursen har UE-bolagens nedsättningar av fakturafordringarna återvunnits från Hökerum såsom en gåva från UE-bolagen (se 4 kap. 6 § konkurslagen).

2. Målet gäller främst om – och i så fall under vilka förutsättningar – återvinningen har betydelse för skuldförhållandet mellan Hökerum och UE-bolagens ställföreträdare.

Bakgrund

3. Hökerum bedriver entreprenadverksamhet inom byggbranschen. P.N. och J.S. bedrev tidigare verksamhet inom samma bransch genom bolagen Mark och Service M.S. AB och Svemark Anläggnings AB (UE-bolagen). Bolagen samarbetade och utförde arbeten som underentreprenörer till Hökerum. Ett av UE-bolagen kontrollerades av P.N. och det andra av dem båda.

4. År 2011 ingick P.N. och J.S. å ena sidan och Hökerum å andra sidan två låneavtal, benämnda reverser. Avtalen innebar att P.N. och J.S. lånade ett sammanlagt belopp om 5 500 000 kr av Hökerum. Som säkerhet överlämnade P.N. och J.S., såvitt nu är aktuellt, fyra pantbrev.

5. Bakgrunden till lånen var att UE-bolagen hade ekonomiska problem och att Hökerum därför fick frågan om bolaget kunde låna ut pengar till UE-bolagen. Hökerum ville fortsätta att samarbeta med UE-bolagen och var därför berett att hjälpa dem. Hökerum kunde emellertid inte acceptera att låna ut pengar till UE-bolagen, men däremot till P.N. och J.S. personligen med säkerhet i fastigheter som de ägde. P.N. och J.S. använde lånebeloppen som kapitaltillskott till UE-bolagen.

6. P.N. och J.S. betalade efter hand delar av lånen. Därutöver kom UE-bolagen och Hökerum överens om att delar av P.N:s och J.S:s lån skulle regleras på så sätt att fakturafordringar för utfört arbete som UE-bolagen hade mot Hökerum skulle sättas ned och lånen minskas med motsvarande belopp. Sammantaget satte UE-bolagen ned fakturafordringar mot Hökerum på 2 415 419 kr som amortering och ränta på P.N:s och J.S:s låneskuld till Hökerum.

7. Efter att nedsättningarna genomförts och sedan UE-bolagen hade försatts i konkurs upprättade Hökerum å ena sidan och P.N. och J.S. å andra sidan en ny revers. I denna angavs under rubriken bakgrund att låntagarna hade en viss angiven skuld, att ny revers upprättades på grund av förändringar i lånevillkoren och att denna nya revers ersatte tidigare upprättad revers. Därefter angavs ett nytt lånebelopp, ny lägre ränta och nya räntevillkor även i andra avseenden. Vidare angavs att P.N. och J.S. som säkerhet pantsatte, såvitt nu är aktuellt, fyra pantbrev. Dessa var desamma som redan tidigare hade pantsatts och som Hökerum alltså redan innehade.

8. UE-bolagens konkursbon väckte talan om återvinning och yrkade att Hökerum skulle utge ett belopp vilket motsvarade det belopp som UE-bolagen hade satt ned sina fordringar mot Hökerum med.

9. Tingsrätten och hovrätten biföll konkursbonas talan. Hovrätten bedömde att UE-bolagens avskrivning av fordringarna på Hökerum skett utan att UE-bolagen erhållit någon motprestation och att förfarandet därför måste anses utgöra en gåva i konkurslagens mening (se 4 kap. 6 § konkurslagen). Domen fick laga kraft och Hökerum har betalat beloppet till konkursbona.

10. P.N. och J.S. har betalat det belopp som angavs i den senast upprättade reversen.

Parternas talan m.m.

11. P.N. och J.S. väckte talan och yrkade att Hökerum skulle förpliktas att till dem utge pantbreven. De gjorde gällande att parternas avtal enligt den senaste reversen ersatte tidigare reverser så att ett nytt skuldförhållande uppkommit och att säkerheten i form av pantbreven därefter endast var knuten till skulden enligt den senaste reversen. Eftersom P.N. och J.S. till fullo betalat den skulden, skulle pantbreven återlämnas.

12. Hökerum bestred yrkandet och yrkade genstämningsvis att P.N. och J.S. skulle betala vad Hökerum till följd av återvinningen återburit till UE-bolagens konkursbon.

13. Enligt Hökerum hade P.N. och J.S. ställt säkerheten, dvs. de nu aktuella fyra pantbreven, även för tidigare lån. Den senaste reversen innebar inte att de tidigare lånen ersattes. Den innebar endast att de återstående skulderna samlades eftersom räntevillkoren ändrades. Säkerheten gällde därför fortfarande för Hökerums hela fordran, även enligt tidigare reverser. Vid tidpunkten för den senaste reversen hade avgörandet i återvinningsmålet inte kommit och reversen tog därför inte hänsyn till det belopp som senare återvanns. Återvinningen innebar att P.N. och J.S. inte fullgjort betalningen till Hökerum av det belopp som återvanns. Hökerum var därför inte skyldigt att lämna tillbaka säkerheten. I stället var P.N. och J.S. skyldiga att betala det återvunna beloppet till Hökerum.

14. P.N. och J.S. bestred Hökerums betalningsyrkande. De invände att den senaste reversen ersatt de första och att UE-bolagens nedsättningar av sina fordringar mot Hökerum därför saknade betydelse. Vidare hade regleringen av lånebeloppet i förhållande till dem skett med befriande verkan, oavsett återvinningen. Eftersom de inte var parter i återvinningsmålet hade domen i det målet ingen betydelse för deras betalningsansvar.

15. Tingsrätten och hovrätten har ogillat P.N:s och J.S:s talan om att få tillbaka pantbreven, samt bifallit Hökerums talan om betalning av låneskulden.

Allmänt om återvinning i konkurs

16. I 4 kap. 5–13 §§ konkurslagen finns bestämmelser om förutsättningar för återvinning, dvs. för att en viss rättshandling ska gå åter. Syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som rådde innan rättshandlingen företogs (se ”Franslast” NJA 2001 s. 805).

17. Enligt 4 kap. 6 § ska en gåva från konkursgäldenären gå åter om den fullbordats viss tid före konkursen och vissa andra förutsättningar är uppfyllda. Att en konkursgäldenär betalat någon annan gäldenärs skuld kan vara en återvinningsbar gåva (jfr Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl. 2013, s. 209 f. och Hans Renman, Återvinning enligt 4 kap. konkurslagen, 3 uppl. 2020, s. 190 f. och 222).

18. Verkan av återvinning regleras i 4 kap. 14–18 §§. Huvudregeln är att den egendom som konkursgäldenären utgett ska återbäras till konkursboet och att återvinningssvaranden har rätt att återfå det vederlag som han eller hon lämnat konkursgäldenären.

Återvinningens verkan i förhållande till tredje man

19. I 4 kap. 16 § finns en bestämmelse som avser situationen när en tredje man ställt säkerhet eller ingått borgen för en förpliktelse som konkursgäldenären har i förhållande till en borgenär. Om konkursgäldenären fullgjort förpliktelsen före konkursen – t.ex. betalat en skuld – och tredje mannen därför återfått säkerheten men fullgörelsen återvinns, är tredje mannen under vissa förutsättningar skyldig att utge säkerheten igen.

20. Även om vissa tredjemanssituationer regleras i konkurslagen innehåller lagen inga bestämmelser om vad som slutligen gäller mellan den tredje man som ställt säkerhet eller ingått borgen och borgenären.

21. I rättsfallet ”Tainas kiosk” NJA 1997 s. 240 har HD bedömt en sådan tredjemanssituation, nämligen förhållandet mellan en borgenär och en borgensman. Bakgrunden i målet var att en person hade tagit ett lån i en bank för vilket två andra ingått borgen såsom för egen skuld. Personen betalade skulden till banken, men gick därefter i konkurs. Konkursboet riktade återvinningskrav mot banken. Banken godtog kravet och återbetalade därför beloppet till konkursboet. Banken stämde sedan borgensmännen på det belopp som banken inte erhållit utdelning för i konkursen.

22. I fråga om vilken betydelse återvinningen – där alltså borgensmännen inte hade varit parter – hade för borgensåtagandet uttalade HD sammanfattningsvis följande. Borgensansvar gäller till dess den fordran för vilken borgensmannen iklätt sig ansvar rätteligen betalats. Om emellertid betalningen av någon anledning skulle gå åter och skulden på grund därav finns kvar, kvarstår även det ursprungliga borgensansvaret. En befrielse från detta ansvar kan i en sådan situation undantagsvis komma i fråga. Om borgenären i gäldenärens konkurs ger vika för ett oberättigat återvinningskrav bör borgensmannens ansvar inte anses kvarstå. Och om borgenären efter erhållen betalning gett borgensmannen särskild anledning tro att hans ansvar upphört, kan borgensmannen också ha blivit befriad så att risken för förlust vid en återbetalning i stället vilar på borgenären. Ytterligare undantag kan tänkas förekomma. HD fäste även vikt vid att återvinning hade kunnat ske från borgensmännen. Slutsatsen var att borgensmännen var betalningsskyldiga eftersom någon undantagssituation som kunde befria dem från ansvar inte förelåg. (Se ”Tainas kiosk”, och jfr även ”Vides konkurs” NJA 1974 s. 52.)

Betydelsen för tredje man av att en rättshandling återvinns som utgjort ett skuldinfriande för denne

23. Om en konkursgäldenär betalat en tredje mans skuld direkt till borgenären och denna betalning återvunnits bör i regel en återvinning från borgenären – i linje med vad HD tidigare slagit fast för borgensansvar – medföra att skulden mellan borgenären och tredje mannen inte anses infriad. Motsvarande bör gälla om en rättshandling i form av en eftergift av en fordran återvinns och eftergiften även innebar ett skuldinfriande till förmån för tredje man. Även om skulden varit infriad för den tredje mannen gäller skulden alltså i regel igen. Det innebär i regel också att en säkerhet som lämnats för skulden fortfarande gäller.

24. Även de undantag som angavs i rättsfallet ”Tainas kiosk” bör tillämpas på motsvarande sätt för den tredje man vars betalningsansvar i de beskrivna situationerna som huvudregel alltså kvarstår till följd av en återvinning. Och liksom uttalades i rättsfallet kan även vissa ytterligare undantag tänkas förekomma. Att omständigheterna talar för att återvinning i konkursen kunde ha skett direkt från den tredje mannen kan, på liknande sätt som bedömdes i rättsfallet ”Tainas kiosk”, vara ett ytterligare skäl som bidrar till att undantag inte ska göras. Detsamma bör gälla om tredje mannen var i ond tro om de omständigheter som medförde återvinningen från borgenären.

Bedömningen i detta fall

Betydelsen av den nya reversen

25. P.N. och J.S. har gjort gällande att den nya reversen har ersatt parternas skuldförhållande enligt de tidigare låneavtalen så att ett nytt skuldförhållande uppkommit och att säkerheten i form av pantbreven därför endast är knuten till den skuld som anges i den nya reversen. Konkret är den fråga som HD ska ta ställning till om den nya reversen utesluter att P.N. och J.S. är betalningsansvariga för ett belopp som motsvarar det belopp som återvunnits och om reversen innebär att de pantbrev som tidigare överlämnats till Hökerum endast skulle vara säkerhet för den skuld som nämns i den reversen. Den frågan får avgöras genom avtalstolkning. (Jfr ”Nyombygg” NJA 2012 s. 441 p. 6 och 7, ”Det preskriberade medansvaret” NJA 2019 s. 941 p. 22 och ”Mätarställningen” NJA 2021 s. 597 p. 11–14.)

26. Inledningsvis kan konstateras att det inte framkommit att parterna hade någon gemensam partsavsikt i frågan om vad den nya reversen skulle innebära.

27. Ordalydelsen i den nya reversen är inte entydig men ger ett visst stöd för att den endast anger vilket belopp som återstod att betala och nya villkor som ersätter de villkor som angetts i tidigare revers.

28. Av utredningen framgår att bakgrunden till att den nya reversen upprättades var att P.N. och J.S. hade svårt att följa de villkor för deras lån från Hökerum som gällde enligt tidigare reverser och att Hökerum ville hjälpa dem med deras betalningssvårigheter. Det framgår också att reversen upprättades i syfte att sammanfatta vad som då återstod att betala på skulden och att justera räntevillkoren. Men det finns inget stöd för att syftet var att helt ersätta det skuldförhållande som uppkommit genom de tidigare lånen. Säkerheten i form av pantbreven gäller därmed fortfarande som säkerhet för Hökerums fordran grundad på det skuldförhållande som redan gällde mellan parterna enligt de låneavtal som ingåtts tidigare.

Återvinningens betydelse för P.N:s och J.S:s låneskuld

29. UE-bolagen och Hökerum har kommit överens om att UE-bolagen skulle sätta ned sina fakturafordringar på Hökerum med vissa belopp mot att Hökerum skulle sätta ned sina lånefordringar på P.N. och J.S. med motsvarande belopp. Upplägget accepterades av samtliga parter och innebar alltså att UE-bolagens nedsättningar av sina fordringar mot Hökerum infriade P.N:s och J.S:s låneskulder till Hökerum med motsvarande belopp (jfr den situation som beskrivs i Stefan Lindskog, Kvittning, 4 uppl. 2024, s. 648).

30. UE-bolagens nedsättningar av fordringarna mot Hökerum återvanns senare och Hökerum har betalat de sammanlagda beloppen till UE-bolagens konkursbon. Eftersom P.N:s och J.S:s skulder till Hökerum infriats genom UE-bolagens nedsättningar är huvudregeln att återvinningen innebär att motsvarande belopp av deras låneskuld är obetalt och att den säkerhet som ställts för låneskulden därmed fortfarande gäller. (Se p. 23.)

31. Frågan är då om det finns några omständigheter som motiverar att undantag görs från huvudregeln. UE-bolagens konkursbons återvinningskrav har avgjorts efter rättslig prövning. Omständigheterna talar för att en återvinning av det eftergivna beloppet direkt från P.N. och J.S. hade varit möjlig (jfr p. 17). Till detta kommer att P.N. och J.S. har varit väl insatta i upplägget att UE-bolagen skulle efterge fordringar på Hökerum till förmån för dem och i UE-bolagens ekonomiska problem. Sammantaget innebär detta att det inte finns skäl för att göra undantag från huvudregeln (se p. 24).

32. Återvinningsdomen mellan UE-bolagens konkursbon och Hökerum har alltså den betydelsen att det sammanlagda belopp som Hökerum betalat till konkursbona har medfört att motsvarande belopp av P.N:s och J.S:s låneskuld till Hökerum är obetalt och att den säkerhet som ställts för deras låneskuld därmed fortfarande gäller.

33. Vid denna bedömning föreligger det ingen tvist om beloppet och räntan.

Slutsats

34. Slutsatsen är att P.N. och J.S. inte har rätt att få tillbaka säkerheten i form av pantbreven samt att de till Hökerum ska betala vad bolaget till följd av återvinningen betalat till UE-bolagens konkursbon.

35. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Christine Lager tillade för egen del följande.

I det aktuella fallet var omständigheterna sådana att det stod klart att huvudregeln skulle tillämpas, dvs. att återvinningen innebar att skulden mellan tredje männen och borgenären inte var infriad. Rättshandlingarna som återvanns hade skett från de konkursgäldenärer som tredje männen kontrollerade, de hade full insyn i upplägget och rättshandlingarna företogs även i deras intresse. Omständigheterna talade för att en återvinning hade kunnat ske direkt från dem. De var även i ond tro om de omständigheter som föranledde återvinningen från borgenären. Det var därför ingen tvekan om att de skulle bära risken och därmed få ta konsekvenserna av återvinningen i förhållandet mellan dem och borgenären.

Det är emellertid möjligt att tänka sig situationer där en tredje man har varit i god tro om de omständigheter som föranledde att en rättshandling som har betydelse för tredje mannens betalningsansvar återvunnits och att det tillsammans med andra omständigheter medför att riskfördelningen bör falla ut på ett annat sätt. Det behöver inte endast röra sig om en sådan situation som angavs i rättsfallet ”Tainas kiosk” NJA 1997 s. 240, dvs. att borgenären efter erhållen betalning givit tredje mannen särskild anledning att tro att hans ansvar upphört.

En tänkbar situation kan vara att borgenären var närstående till konkursgäldenären men att tredje mannen inte var det och att återvinning därför inte hade kunnat ske direkt från tredje mannen. Detta eftersom det i flera avseenden är lättare att återvinna en rättshandling från en närstående än från någon annan. Om den tredje mannen dessutom var i god tro om de omständigheter som medförde återvinningen från borgenären och tredje mannen inrättat sig efter att rättshandlingen skulle bestå, bör det vara skäl för att undantag ska kunna göras. (Jfr Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl. 2013, s. 404 f., Stefan Lindskog, Betalning, 3 uppl. 2022, s. 900 f., jfr även Mikael Möllers resonemang i förhållande till 4 kap. 18 konkurslagen i Insolvensrättsliga utlåtanden, 2016, s. 655 f.)

Även om huvudregeln är att en återvinning av en rättshandling som har betydelse för en tredje mans betalningsansvar medför att dennes skuld inte anses infriad bör alltså tredje mannens goda tro om de omständigheter som grundade återvinningen kunna bidra till att riskfördelningen mellan den tredje mannen och dennes borgenär bör falla ut på ett annat sätt.