Referat

L.H. och Le.H. äger fastigheten LB 1:26 i Sunne kommun. Till förmån för deras fastighet finns ett s.k. plankorsningsservitut på den av Trafikverket ägda järnvägsfastigheten LB 1:18. Servitutet ger en rätt att använda en obevakad järnvägsövergång för fordonstrafik och gångtrafik.

Med anledning av en planerad upprustning av järnvägen mellan Sunne och Torsby ansökte Trafikverket om att servitutet skulle upphävas. Makarna H. motsatte sig detta men gick i andra hand med på att servitutet ändrades till att avse endast överfart för gångtrafik.

Lantmäteriet beslutade att servitutet skulle ändras till att avse endast överfart för gångtrafik, men mark- och miljödomstolen upphävde beslutet. Enligt domstolen skulle en överfart för gångtrafik – även om siktförhållandena vid överfarten var godtagbara – hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten med hänsyn till risken för olyckor. Eftersom Lantmäteriet inte hade prövat Trafikverkets yrkande att servitutet skulle upphävas, återförvisades målet dit för fortsatt handläggning. Mark- och miljödomstolens dom överklagades inte och fick därför laga kraft.

Lantmäteriet kom därefter att upphäva servitutet genom beslut den 4 oktober 2021.

Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen

L.H. och Le.H. yrkade, som det fick förstås, i första hand att Lantmäteriets beslut av den 4 oktober 2021 – att upphäva befintligt plankorsningsservitut och stänga ifrågavarande plankorsning – skulle upphävas. I andra hand yrkade de ändring till överfart för gångtrafik. L.H. och Le.H. yrkade ersättning om lantmäteribeslutet skulle vinna laga kraft.

Trafikverket bestred ändring av lantmäteriets beslut den 4 oktober 2021.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Titti Heina, ordförande, och tekniska rådet Marianne Larsson Carlbring) anförde i dom den 26 april 2022 följande.

Bakgrund

Trafikverket ansökte år 2017 hos lantmäteriet om upphävande av överfartsrättighet – – –. Servitutet belastar Trafikverkets järnvägsfastighet LB 1:18 och gäller till förmån för LB 1:26. Skälet till Trafikverkets ansökan om upphävande av servitutet – – – och ett antal andra befintliga överfartsservitut, som innebär stängningar av obevakade plankorsningar på Frykdalsbanan, är upprustningen av järnvägen mellan Sunne och Torsby.

Trafikverket gjorde en utredning om en ersättningsväg – – –. Trafikverket bedömde att kostnaden för vägbyggnation skulle bli allt för hög och ändrade yrkandet till att plankorsning – – – skulle stängas utan att någon ersättningsväg skulle anläggas. L.H. och Le.H., ägare av LB 1:26, yrkade att plankorsningen skulle bibehållas för fordonstrafik eller i andra hand att servitutet ändras till trafik för gående.

Lantmäteriet meddelade den 2 oktober 2019 beslut i ärendet. Beslutet innebar bl.a. att befintligt servitut ändrades till gångtrafik – – –. För att uppfylla gällande normer för siktförhållanden bildades ett siktservitut för att avverka skog på LB 1:26 till förmån för järnvägsfastigheten LB 1:18.

Trafikverket överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen som upphävde lantmäteriets beslut och återförvisade ärendet till lantmäteriet.

Lantmäteriet meddelade den 4 oktober 2021 beslut i ärendet. Beslutet innebar bl.a. att befintligt servitut upphävdes – – –. Enligt ersättningsbeslut ska Trafikverket ersätta L.H. och Le.H. med 252 000 kronor, med hälften vardera. Därutöver tog Lantmäteriet beslut om tillträde, fördelning av förrättningskostnad samt avslutningsbeslut.

– – –

Domskäl

Prövningsramen

Mark- och miljödomstolen har att pröva huruvida Lantmäteriets beslut om upphävande av servitut – – – uppfyller tillämpliga villkor i 3, 5 och 7 kap. FBL. Prövningen i detta fall inriktas först på frågan om förutsättningar enligt 7 kap. FBL föreligger för ändring eller upphävande av servituten, varefter tillåtligheten av åtgärderna enligt 5 kap. och därefter 3 kap. FBL får prövas. Slutligen prövas egendomsskyddet enligt 2:15 RF.

Ändring och upphävande av servitut 7 kap. 4–5 §§ FBL

Förstahandsyrkandet – att Lantmäteriets beslut att upphäva 
servitutet ska upphävas

I 7 kap. FBL finns särskilda bestämmelser om servitutsbildning och ändring/upphävande av servitut genom fastighetsreglering. Någon bestämmelse till skydd för den härskande fastigheten har inte givits för detta fall. De allmänna bestämmelserna i 3 kap. och 5 kap. har här ansetts utgöra ett tillräckligt skydd mot att den härskande fastigheten försämras på ett inte godtagbart sätt (prop. 1969:128 s. B 558).

Enligt 7 kap. 4 § 1 st. FBL kan ett servitut ändras om det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten och olägenheten kan undanröjas genom ändringen. Kan olägenheten inte undanröjas genom ändring får servitutet enligt 7 kap. 5 § 1 st. upphävas.

Enligt 7 kap. 4 § 2 st. FBL kan om ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, servitutet ändras, om det skulle innebära en väsentlig fördel för den tjänande eller härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.

Servitut får vidare enligt 7 kap. 5 § 2 st. FBL upphävas om till följd av ändrade förhållanden servitutet inte behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten.

Det finns ett påtagligt allmänt intresse av ökad och snabbare järnvägstrafik. För att möjliggöra ökad trafik och ökad hastighet på järnvägen måste risken för olyckor i möjligaste mån elimineras. Överfarter av denna beskaffenhet måste med hänsyn till risken för olyckor anses hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten. Det får anses vara uppenbart att en obevakad plankorsning som vid – – – utgör en allvarlig säkerhetsrisk och hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten.

Gångtrafik

Mark- och miljödomstolen noterade vid syn den 13 april 2022 övergången utifrån den av Trafikverket, vid synen, angivna hastighetsbegränsningen på platsen 75 km/h, och siktkravet tre gånger hastigheten uttryckt i meter, 
dvs. 225 meter, mätt 5 meter utanför yttre räl på båda sidor om järnvägen söderut och norrut. Vid syn på platsen och mätning i kartverktyg kan domstolen dra slutsatsen att siktkravet är uppfyllt.

Samhällets moderna krav på trafiksäker och väl fungerande tågtrafik innebär att ändrade förhållanden har inträtt sedan servitutets tillkomst. Det är en väsentlig fördel för järnvägsfastigheten att ersätta befintligt körservitut över obevakad övergång, med en gångfålla där siktförhållanden är tillfyllest. Det innebär även en ökad säkerhet för gångtrafik för fastighetsägaren. Det betyder en säker gångtrafik till sjöstugan och att området vid Sjön Övre Fryken kan nyttjas för bad och rekreation så som tidigare. Servitut för gångtrafik med erforderliga säkerhetsanordningar bedöms inte medföra olägenhet av betydelse för järnvägsfastigheten (7 kap. 4 § 2 st. FBL).

Det noterades vid synen att överfarten är den enda praktiskt användbara för boende i byn – – –, och den används av 12 hushåll för att nå strand, bad och båtar. Därmed ökar säkerheten generellt, för undvikande av s.k. spårspring.

Skogen

– – –

Domstolen bedömer att den av Lantmäteriet beslutade lösningen för åtkomst av skogsmarken är godtagbar.

Det föreligger således förutsättningar enligt 7 kap. FBL att ändra servitutet till gångtrafik med gångfålla.

Efter domstolens prövning vad avser ändring av servitutet enligt 7 kap. FBL, prövas tillåtligheten av åtgärderna enligt 5 kap. och därefter 3 kap. FBL. Med fastighetsreglering, förstås ändring av servitut i det aktuella fallet.

Villkor vid fastighetsreglering 5 kap. 4–8 §§ FBL

– – –

Allmänna villkor och skyddet för jordbruksnäringen – 3 kap. 1 §, 5 § och 6 § FBL

– – –

Proportionalitetsbedömning

– – –

Intrångsersättning

– – –

Domslut

1.1 Mark- och miljödomstolen ändrar befintligt plankorsningsservitut – – – till gångtrafik.

1.2. Lantmäteriets ersättningsbeslut ändras till 2 000 kr.

Det åligger Lantmäteriet att göra erforderliga ändringar i lantmäteri­akten.

Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen

Trafikverket överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att Mark- och miljööverdomstolen skulle fastställa lantmäteri­myndighetens beslut och i andra hand återförvisa målet till lantmäterimyndigheten för förnyad prövning.

L.H. och Le.H. motsatte sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsrådet Lars Borg, tekniska rådet Jan Gustafsson, hovrättsrådet Li Brismo, referent, och tf. hovrättsassessorn Alexandra Tavaststjerna) anförde i dom den 30 maj 2023 följande.

Bakgrund

Trafikverket ansökte 2017 hos lantmäterimyndigheten om upphävande av plankorsningsservitut – – –. Den 2 oktober 2019 beslutade lantmäterimyndigheten att i stället ändra servitutet till att avse endast gångtrafik. Efter att Trafikverket överklagat beslutet upphävde mark- och miljödomstolen genom dom den 19 augusti 2020 – – – lantmäterimyndighetens beslut och återförvisade förrättningen dit för fortsatt handläggning i enlighet med domskälen. Av domskälen framgick bl.a. att mark- och miljö-domstolen ansåg att det beslutade plankorsningsservitutet avseende gångtrafik hindrade ett ändamålsenligt nyttjande av järnvägsfastigheten och därför inte uppfyllde förutsättningarna för ändring enligt 7 kap. 4 § FBL. Vidare framgick att förrättningen, på grund av instansordningens princip, skulle återförvisas till lantmäterimyndigheten för prövning av Trafikverkets yrkande om upphävande av servitutet. Mark- och miljödomstolens dom avseende återförvisning överklagades inte och vann således laga kraft.

Efter återförvisningen begränsade lantmäterimyndigheten sin prövning, i enlighet med mark- och miljödomstolens bedömning, till frågan om upphävande av servitutet enligt 7 kap. 5 § FBL och beslutade den 4 oktober 2021 att bifalla Trafikverkets yrkande om detta. I nu överklagad dom har mark- och miljödomstolen, i motsats till sin tidigare bedömning, ändrat det aktuella plankorsningsservitutet till gångtrafik med hänvisning till bl.a. att förutsättningarna enligt 7 kap. 4 § FBL för ändring varit uppfyllda.

Utveckling av talan i mark- och miljööverdomstolen

Trafikverket har anfört bl.a. följande. Mark- och miljödomstolen har inte beaktat att samma domstol i lagakraftvunnen dom den 19 augusti 2020 – – – bedömt att ett plankorsningsservitut för gångtrafik hindrar ett ändamålsenligt nyttjande av järnvägsfastigheten samt innebär en olägenhet för det allmänna intresset av säkra järnvägsförbindelser. Domstolen uttalade i tidigare dom även att denna olägenhet övervägde fördelarna att nå båthus och område för rekreation för gående över plankorsningen. Domstolen har istället för att beakta detta valt att göra en helt annan och motsatt bedömning, helt i strid med det lagakraftvunna avgörandet.

L.H. och Le.H. har anfört bl.a. följande. I enlighet med överklagandet till mark- och miljödomstolen motsätter de sig lantmäterimyndighetens beslut att upphäva plankorsningsservitutet. De anser att beslutad ersättning för upphävandet är för låg eftersom ägarna till fastigheten LB 1:26 för all framtid berövas möjligheten att nyttja marken. Tillgången till sjön med sjöstuga, båtplatser, badplats och möjligheten att bruka skogen är ovärderlig.

Mark- och miljööverdomstolens domskäl

Trafikverket har invänt att mark- och miljödomstolen har frångått sin tidigare bedömning avseende förutsättningarna att besluta om ändring av plankorsningsservitutet.

En grundläggande fråga är om den sakprövning som görs av en överinstans i samband med ett beslut om återförvisning och som rör en fråga som inverkar på målets utgång är bindande under den fortsatta handläggningen. Någon författningsbestämmelse som reglerar denna fråga finns inte och formell bundenhet föreligger inte eftersom det som uttalas i domskäl inte vinner rättskraft. I praxis har dock uttalats att det ligger i instansordningens natur att en underinstans normalt har att godta en överinstans bedömning i ett återförvisningsbeslut och att huvud­regeln är att överinstansens sakprövning, sådan den kommer till uttryck i beslutsmotiveringen, ska vara bindande. Undantag från huvudregeln har ansetts föreligga om det finns särskilda skäl, liknande resningsgrunderna, bl.a. om grovt handläggningsfel förekommit, om ny utredning eller andra omständigheter tillkommit som ställer saken i annat läge eller om det framstår som uppenbart att överinstansen förbisett en viktig omständighet eller gjort en felbedömning. För att det processuella systemet ska vara ändamålsenligt och förutsägbart bör samma synsätt gälla även efter att underinstansens nya avgörande har överklagats. Det motiveras även utifrån processekonomiska aspekter. Möjligheten att överklaga ett återförvisningsbeslut, som innefattar en sakprövning, skulle inte fylla någon egentlig funktion om den instans som meddelat återförvisningsbeslutet eller som överprövat detta beslut inte behöver följa sin bedömning om ärendet efter återförvisningen på nytt överklagas dit. Ett motsatt synsätt skulle kunna få den orimliga konsekvensen att prövningsförfarandet, med upprepade överklaganden, dras ut i det oändliga. (Se RÅ 1997 not 125, RÅ 1979 1:95, MÖD 2012:54, Mark- och miljööverdomstolens domar den 20 juni 2018 i mål nr P 12016-17, den 19 februari 2021 i mål nr P 7395-19/P 9162-19 och den 2 december 2022 i mål nr P 2481-21, JO 1992/93 s. 238, JO 2006/07 s. 422 samt Lars Bejstam FT 2/2004 s. 98 ff.)

I nu överklagad dom har mark- och miljödomstolen, i motsats till den bedömning domstolen gjorde i dom den 19 augusti 2020 – – –, funnit att förutsättningar föreligger att ändra det aktuella plankorsningsservitutet till gångtrafik och därför inte prövat frågan om upphävande av servitutet (jfr 7 kap. 4 och 5 §§ FBL). Den tidigare domen, som inte överklagades, har vunnit laga kraft. Några särskilda skäl har inte framkommit som kan motivera en annan bedömning än den mark- och miljödomstolen gjorde i sitt tidigare avgörande. Vid dessa förhållanden anser Mark- och miljööverdomstolen att mark- och miljödomstolen inte haft utrymme att besluta om ändring av plankorsningsservitutet. Domstolen borde i stället ha prövat förutsättningarna för att upphäva servitutet och därmed sammanhängande frågor om ersättning m.m. Någon sådan prövning har dock inte skett i mark- och miljödomstolen varför ärendet ska återförvisas dit för fortsatt behandling.

Det får anses vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen att målet prövas av HD. Mark- och miljööverdomstolen tillåter därför med stöd av 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar att domen överklagas.

Mark- och miljööverdomstolens domslut

Mark- och miljööverdomstolen undanröjer mark- och miljödomstolens dom och återförvisar målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt behandling.

Högsta domstolen

L.H. och Le.H. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa mark- och miljödomstolens domslut.

Trafikverket motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Petter Selberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

Punkten 6 motsvarar i huvudsak punkten 8 i HD:s domskäl.

Rättskraft och laga kraft

7. Lagen (1996:242) om domstolsärenden innehåller inte någon bestämmelse om rättskraft. Utgångspunkten är dock att avgöranden i mål eller ärenden som handläggs enligt ärendelagen får rättskraft enligt samma regler som gäller för tvistemålsdomar, om det har förekommit ett tvåpartsförhållande (jfr prop. 1995/96:115 s. 99 f.). Ett förrättningsbeslut rörande ett servitut avser ett rättsförhållande mellan parter på motsvarande sätt som en dom i ett tvistemål och har därför ansetts få rättskraft på samma sätt som en sådan dom (se NJA 2013 s. 135 p. 7 med vidare hänvisningar).

8. I tvistemål har en lagakraftvunnen dom rättskraft såvitt avser den sak som talan har avsett. Rättskraften innebär bl.a. att den sak som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för prövning i en ny rättegång (se 17 kap. 11 § tredje stycket RB). Domen utgör alltså processhinder i en senare process; den har då s.k. negativ rättskraft (res judicata). Rättskraften kan också innebära att den dom där saken är prövad får bindande verkan i en annan rättegång där den fråga som tidigare prövats har betydelse för utgången, s.k. positiv rättskraft (prejudiciell betydelse).

9. En doms rättskraft är i princip begränsad till den rättsföljd som har gjorts gällande i målet. Det innebär bl.a. att domskäl inte får rättskraft (se t.ex. ”Panträtten i Nacka Kummelnäs” NJA 2021 s. 118 p. 6; jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, 8 uppl. 2018, s. 173 f.).

10. Att en dom har fått laga kraft är inte detsamma som att den har rättskraft. Laga kraft är ett sammanfattande uttryck för att domen inte får eller inte har överklagats eller efter överklagande har fastställts av högre instans utan att det går att angripa den högre instansens avgörande. Rättskraften hos en dom uppstår vid samma tidpunkt som den laga kraften men har en annan innebörd. Detta visas bl.a. av att den laga kraften får betydelse om en part vill överklaga domen, medan rättskraften får betydelse om han eller hon vill föra en ny process om saken. (Se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 97, oktober 2024, s. 17:38.)

Återförvisning

11. I mål som handläggs enligt ärendelagen tillämpas rättegångsbalkens regler om undanröjande och återförvisning i tvistemål (50 kap. 26–29 §§ och 55 kap. 15 § andra stycket) analogiskt (se prop. 1995/96:115 s. 122; jfr t.ex. NJA 2005 s. 697). Ärendelagen tillåter att återförvisning sker också till en förvaltningsmyndighet (jfr 37 § andra stycket).

12. Bestämmelserna i rättegångsbalken förutsätter att ett rättegångsfel har förekommit i lägre instans. Högre instans har dock även möjlighet att utan lagstöd undanröja ett avgörande och visa målet åter till lägre instans, om det behövs för att åstadkomma en lämplig handläggning (se t.ex. NJA 1989 s. 646). Detta gäller bl.a. om det i målet aktualiseras en fråga som inte har bedömts av den lägre instansen. Återförvisning sker då med stöd av den s.k. instansordningens princip.

Bundenhet vid återförvisning

13. När ett mål har visats åter till en lägre instans är det inte fråga om att återförvisningsavgörandet har rättskraft, ens om det har kunnat överklagas och därmed fått laga kraft (jfr p. 9–10). Den prövning som legat till grund för återförvisningen leder alltså inte i sig till ett rättskraftigt avgörande av den eller de frågor som prövats, t.ex. om huruvida rättegångshinder föreligger.

14. Som ett utflöde av instansordningens princip har det ändå ansetts att den lägre instansen efter att målet återförvisats är bunden av den högre instansens prövning i den mån denna har avgjort en fråga som inverkar på målets utgång (se t.ex. NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 samt Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 6 uppl. 2022, s. 128). Bundenheten är då även en naturlig följd av att avgörandet har gått att överklaga (se 54 kap. 3 § andra stycket RB och 37 § andra stycket ärendelagen).

15. I linje med det är bundenhet utgångspunkten inte bara när den prövning som legat till grund för återförvisningen har avsett en processuell fråga utan också när det är en fråga om saken som har prövats (se t.ex. NJA 1991 s. 32; jfr dock Natanael Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 815).

16. Såväl rättssäkerhetsskäl som processekonomiska aspekter talar för att även den återförvisande instansen bör vara bunden av sin tidigare bedömning i en fråga som inverkar på målets utgång, när den efter överklagande har att avgöra det återförvisade målet. Annars skulle inte heller lägre instans bundenhet fylla någon egentlig funktion.

17. I förvaltningsprocessen gäller motsvarande princip om bundenhet efter återförvisning. Bundenheten har dock ansetts kunna genombrytas om det finns särskilda skäl (se t.ex. RÅ 1979 1:95). De omständigheter som kan motivera att högre instans ställningstagande frångås påminner om dem som i allmän domstol kan utgöra grund för resning eller domvilla beträffande lagakraftvunna avgöranden (jfr RÅ 1997 not 125 och JO 1992/93 s. 238). Det har ifrågasatts om det inom den allmänna domstolsprocessen finns utrymme för motsvarande undantag (se Welamson och Munck, a.a., s. 127 f.).

18. I huvudsak samma rättssäkerhetsskäl och processekonomiska aspekter som talar för att bundenhet ska gälla under hela den fortsatta handläggningen (se p. 16) medför också att bundenheten inte kan vara undantagslös. Särskilda omständigheter bör således kunna genombryta bundenheten. Exempelvis bör det vara möjligt att beakta sådana omständigheter som kan utgöra grund för resning eller domvilla. Det kan bl.a. röra sig om att det i den tidigare processen har förekommit ett grovt handläggningsfel. Begränsningen till omständigheter av denna karaktär är följdriktig av systematiska hänsyn, nämligen parternas möjlighet att överklaga ett återförvisningsavgörande som innefattar en fråga som inverkar på målets utgång och det förhållandet att avgörandet har laga kraft när prövningen sker i det återförvisade målet.

Bedömningen i detta fall

Punkterna 19–21 motsvarar i huvudsak punkterna 19–21 i HD:s domskäl.

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, referent, Dag Mattsson, Jonas Malmberg och Margareta Brattström) meddelade den 10 april 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. I 7 kap. FBL finns bestämmelser om att bilda, ändra eller upphäva servitut genom fastighetsreglering. Ett servitut får ändras om det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten. Kan olägenheten inte undanröjas genom ändring får servitutet upphävas.

2. L.H. och Le.H. äger fastigheten LB 1:26 i Sunne kommun. Till förmån för deras fastighet finns ett s.k. plankorsningsservitut på den av Trafikverket ägda järnvägsfastigheten LB 1:18. Servitutet ger rätt att använda en obevakad järnvägsövergång för fordonstrafik och gångtrafik.

3. Med anledning av en planerad upprustning av järnvägen mellan Sunne och Torsby ansökte Trafikverket om att servitutet skulle upphävas. Makarna H. motsatte sig detta men gick i andra hand med på att servitutet ändrades till att avse endast överfart för gångtrafik.

4. Lantmäteriet beslutade att servitutet skulle ändras till att avse endast överfart för gångtrafik, men mark- och miljödomstolen upphävde beslutet. Enligt domstolen skulle en överfart för gångtrafik – även om siktförhållandena vid överfarten var godtagbara – hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten med hänsyn till risken för olyckor.

5. Eftersom Lantmäteriet inte hade prövat Trafikverkets yrkande att servitutet skulle upphävas återförvisades målet dit för fortsatt handläggning. Mark- och miljödomstolens dom överklagades inte och fick därför laga kraft.

6. Lantmäteriet kom därefter att upphäva servitutet. Sedan det beslutet hade överklagats ändrade mark- och miljödomstolen servitutet till att avse överfart för gångtrafik. Domstolen bedömde då att en sådan överfart med erforderliga säkerhetsanordningar inte medförde någon olägenhet av betydelse för järnvägsfastigheten.

7. Mark- och miljööverdomstolen har undanröjt mark- och miljödomstolens dom och återförvisat målet dit. Enligt Mark- och miljööverdomstolen hade det inte framkommit några särskilda skäl som kunde motivera en annan bedömning än den mark- och miljödomstolen gjort i sin tidigare dom. Det fanns därför inte utrymme för mark- och miljödomstolen att besluta om ändring av servitutet.

Frågan i målet

8. Frågan är om mark- och miljödomstolen har varit förhindrad att ändra servitutet till att avse endast överfart för gångtrafik efter att domstolen i sin tidigare dom bedömt att det saknats förutsättningar för ett sådant servitut.

Bundenhet vid återförvisning

9. Utgångspunkten är att avgöranden i mål eller ärenden som handläggs enligt lagen (1996:242) om handläggning av domstolsärenden får rättskraft enligt samma regler som gäller för tvistemålsdomar, om det har varit fråga om ett tvåpartsförhållande. Ett beslut rörande servitut avser ett rättsförhållande mellan parter på motsvarande sätt som en dom i ett tvistemål och har därför ansetts få rättskraft på samma sätt som en sådan dom. (Jfr prop. 1995/96:115 s. 99 f. och NJA 2013 s. 135 p. 7 med vidare hänvisningar.)

10. Rättskraften innebär bl.a. att den sak som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för prövning i en ny rättegång. Domen utgör alltså processhinder i en senare process. Rättskraften kan också medföra att den dom där saken är prövad får bindande verkan i en annan rättegång där den fråga som tidigare prövats har betydelse för utgången. (Jfr 17 kap. 11 § tredje stycket RB.)

11. Ett beslut av en hovrätt eller en tingsrätt enligt vilket ett mål återförvisats till en lägre instans får överklagas om prövningen innefattar ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång (se 54 kap. 3 § andra stycket RB och 37 § andra stycket ärendelagen). Om avgörandet inte överklagas får det alltså laga kraft.

12. När ett mål har visats åter till en lägre instans är det emellertid inte fråga om att återförvisningsavgörandet har rättskraft, ens om det har kunnat överklagas och därmed fått laga kraft. Den prövning som legat till grund för återförvisningen leder inte i sig till ett rättskraftigt avgörande av den eller de frågor som prövats och som har lett fram till återförvisningen.

13. Som ett utflöde av instansordningens princip anses den lägre instansen ändå bunden av den högre instansens prövning om denna har avgjort en fråga som inverkar på målets utgång. Bundenheten har ett naturligt samband med att avgörandet har gått att överklaga. Såväl processekonomiska överväganden som rättssäkerhetsaspekter kan också framföras som skäl för en sådan ordning. (Se t.ex. NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 samt Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 6 uppl. 2022, s. 128; jfr även Lars Bejstam, Om återförvisningsbesluts överklagbarhet, i Förvaltningsrättslig tidskrift 2/2004.)

14. Utgångspunkten är således att bundenhet vid ett tidigare ställningstagande gäller, både när den prövning som legat till grund för återförvisningen har avsett en processuell fråga och när det är en fråga rörande saken som har prövats (se t.ex. NJA 1991 s. 32).

Kan bundenheten genombrytas?

15. I förvaltningsprocessen gäller motsvarande princip om bundenhet efter återförvisning. Bundenheten har dock ansetts kunna genombrytas om det finns särskilda skäl (se t.ex. RÅ 1979 1:95). Det har ifrågasatts om det inom den allmänna domstolsprocessen finns utrymme för ett motsvarande undantag (se Welamson och Munck, a.a., s. 127 f.).

16. De rättssäkerhetsskäl och processekonomiska aspekter som talar för en bundenhet efter återförvisning gör sig gällande också rörande frågan om det bör finnas undantag från bundenheten. Den princip som tillämpas inom förvaltningsprocessen bör alltså gälla även inom den allmänna domstolsprocessen. Särskilda omständigheter bör således kunna genombryta bundenheten.

17. Exempel på särskilda omständigheter som kan motivera att det första ställningstagandet frångås är att domstolen vid den tidigare prövningen har gjort sig skyldig till en uppenbar felbedömning eller att det då förekommit ett allvarligt fel vid handläggningen. Ett annat exempel kan vara att det efter återförvisningen har framkommit nya omständigheter, vilka rimligen hade medfört ett annat ställningstagande vid den tidigare prövningen om de varit kända då. (Jfr RÅ 1997 not 125 och JO 1992/93 s. 238.)

18. Det är inte möjligt att uttömmande redovisa de situationer där det finns skäl att frångå huvudprincipen om bundenhet. Möjligheten att avvika från det tidigare ställningstagandet bör dock tillämpas med försiktighet.

Bedömningen i detta fall

19. Mark- och miljödomstolen har som utgångspunkt varit bunden av sin bedömning i den tidigare domen att det saknats förutsättningar att ändra servitutet till att avse endast överfart för gångtrafik. Såvitt framkommit har det inte funnits någon omständighet som utgjort skäl för att genombryta bundenheten. Mark- och miljödomstolen har därför varit förhindrad att besluta om ändring av servitutet.

20. Rättegångsfelet har inverkat på målets utgång och det får godtas att felet inte utan väsentlig olägenhet har kunnat avhjälpas i Mark- och miljööverdomstolen.

21. Mark- och miljööverdomstolens domslut ska därför fastställas.

Domslut

HD fastställer Mark- och miljööverdomstolens domslut.