Referat

Eksjö tingsrätt

Jordbruksverket väckte talan vid Eksjö tingsrätt mot L.R. och yrkade att denne skulle förpliktas att till Jordbruksverket betala 28 169 kr 56 öre jämte ränta enligt 8 och 13 §§ Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:46) om återbetalning av stöd från den 9 juni 2017 till dess betalning sker.

L.R. bestred yrkandet.

Jordbruksverket åberopade ett länsstyrelsebeslut den 28 november 2012 enligt vilket L.R. skulle återbetala utbetalat gårdsstöd för 2008 med ett belopp om 29 342 kr. Återbetalning skulle ske genom avdrag på kommande utbetalningar av stöd. I ett nytt beslut den 8 juni 2017 förordnade länsstyrelsen att L.R. skulle betala tillbaka gårdsstödet genom inbetalning. Det nya beslutet grundade sig på att det tidigare beslutet om återbetalning genom avdrag inte kunnat verkställas. L.R. överklagade beslutet till Jordbruksverket som avslog överklagandet, varefter L.R. överklagade till förvaltningsrätten, som också avslog överklagandet. Länsstyrelsens beslut stod slutligen fast sedan Högsta förvaltningsdomstolen inte meddelat prövningstillstånd. Den aktuella fordringen grundade sig i att den areal som L.R. angett i SAM-ansökan 2008 var större än den som var godkänd efter inventeringen av jordbruksmarken. Den 3 september 2021 inkom en inbetalning om 1 172 kr 44 öre, vilken avräknades mot fordringens kapitalbelopp.

L.R. anförde bland annat att det år 2009 hade gjorts en felaktig arealkontroll som hade resulterat i att alla gränser blev mindre. Han hade framfört preciserad kritik men Jordbruksverket godkände den felaktiga arealkontrollen. L.R. redovisade i tingsrätten de fel han ansåg föreligga.

Jordbruksverket åberopade som skriftlig bevisning bl.a. de aktuella besluten och domarna.

L.R. åberopade inte någon bevisning.

Målet avgjordes utan huvudförhandling.

Tingsrätten (rådmannen Erik Handmark) anförde följande i dom den 23 mars 2022.

DOMSKÄL

Länsstyrelsens beslut av den 28 november 2012 om att L.R. ska återbetala gårdsstöd, och beslut av den 8 juni 2017 om att återbetalningen ska ske genom inbetalning, har vunnit laga kraft. Tingsrätten är emellertid trots detta i sin prövning av återbetalningsfrågan, inom ramen för parternas yrkanden och medgivanden, obunden av Länsstyrelsens beslut, och ska i målet i sak pröva frågan om L.R. är skyldig att återbetala gårdsstöd (jfr NJA 2008 s. 560 m.fl. däri angivna rättsfall). Jordbruksverket har bevisbördan för att en återbetalningsskyldighet föreligger.

Länsstyrelsens beslut om återkrav av 29 342 kr i för mycket utbetalt gårdsstöd har sin grund i att L.R. i sin SAM-ansökan 2008 ansökt om gårdsstöd för en större areal än den areal som blev bedömd som jordbruksmark godkänd för gårdsstöd vid Länsstyrelsens kontrollant P.R:s fältkontroll den 25 juni 2009.

L.R. har framfört som sin uppfattning att domstolen har i uppgift att självmant utreda om den utförda kontrollen är riktig. Det är en felaktig uppfattning. Enligt 35 kap. 6 § RB får domstol inte självmant inhämta bevisning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten. Det ligger helt och hållet på parterna att i dessa mål inhämta och lägga fram bevisning till stöd för sin sak.

En kontroll utförd av en kontrollant vid en myndighet måste i sig bedömas ha ett starkt bevisvärde för att de avvikelser som konstaterats av kontrollanten vid kontrollen är riktiga, och styrker i sig de konstaterade förhållandena, om uppgifterna inte kan motbevisas av annan av motparten åberopad bevisning.

L.R. har inte åberopat någon bevisning som visar att resultatet av den utförda fältkontrollen varit felaktigt, utan har till stöd för påståendet endast framfört sina uppgifter i egen sak om att han anser att så varit fallet. Resultatet av fältkontrollen ska därmed läggas till grund för bedömningen. Det innebär att L.R. har fått för mycket utbetalt gårdsstöd. Han ska återbetala beloppet genom betalning till Jordbruksverket i enlighet med Länsstyrelsens beslut, med avdrag för den avräkning som skett.

Käromålet ska bifallas.

DOMSLUT

L.R. förpliktas att till Jordbruksverket betala 28 169 kr 56 öre jämte ränta enligt 8 och 13 §§ Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:46) om återbetalning av stöd från den 9 juni 2017 till dess betalning sker.

Göta hovrätt

L.R. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle befria honom från skyldigheten att betala 28 169 kr 56 öre jämte ränta till Jordbruksverket.

Jordbruksverket motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. Verket yrkade i andra hand att ränta på kapitalbeloppet skulle utgå enligt 6 § räntelagen räknat från den 8 juli 2017 till dess betalning sker.

Hovrätten avgjorde målet utan huvudförhandling.

Hovrätten (hovrättsråden Ann Ganelind och Mattias Henriksson samt tf. hovrättsassessorn Victor Backlund, referent) anförde följande i dom den 4 oktober 2022.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Kapitalbelopp

L.R. har i hovrätten vidhållit att den fältkontroll som genomfördes av Länsstyrelsen är felaktig och att han därmed har varit berättigad till ersättning för hela den jordbruksmark som redovisades i ansökan om jordbruksstöd. Även med beaktande av vad L.R. anfört och den bevisning han åberopade vid tingsrätten anser också hovrätten att resultatet av Länsstyrelsens fältkontroll mycket starkt talar för att de avvikelser som konstaterades vid fältkontrollen är riktiga. Den av L.R. åberopade bevisningen visar inte att resultatet av Länsstyrelsens fältkontroll var felaktigt vid tidpunkten då mätningen skedde. Tingsrättens dom ska således inte ändras i denna del.

Ränta

Jordbruksverket har yrkat att ränta ska utgå på kapitalbeloppet i enlighet med 8 och 13 §§ Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:46). Av 13 § i föreskrifterna framgår att ränta ska beräknas enligt den aktuella bestämmelsen i situationer då återbetalning ska göras genom avdrag på kommande utbetalningar av stöd.

Jordbruksverket har emellertid yrkat att återbetalning av det felaktigt utbetalda stödet ska ske genom inbetalning till Jordbruksverket. Ränta kan därmed inte utgå med stöd av 13 § i föreskrifterna. Den alternativa grunden för Jordbruksverkets ränteyrkande har åberopats först i hovrätten och kan därför inte prövas. Tingsrättens dom ska därmed ändras på så sätt att vad tingsrätten har förordnat i fråga om ränta ska upphävas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten befriar L.R. från skyldigheten att betala ränta på kapitalbeloppet 28 169 kr 56 öre från den 9 juni 2017 till dess betalning sker.

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

L.R. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning. Han yrkade i sak att käromålet skulle ogillas.

Jordbruksverket motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om hovrätten fått avgöra målet utan huvudförhandling. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Hellner Kirstein, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Anders Eka, Svante O. Johansson, Stefan Johansson, Johan Danelius, referent, och Margareta Brattström) meddelade den 21 juni 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Jordbruksverket väckte talan i tingsrätten mot L.R. med yrkande att han skulle förpliktas betala ett belopp om drygt 28 000 kr och ränta. Yrkandet avsåg återbetalning av s.k. gårdsstöd för den jordbruksverksamhet som han tidigare hade bedrivit. Kravet på återbetalning grundades på en bedömning av markarealen som hade gjorts vid en fältkontroll av hans marker. L.R. bestred käromålet och gjorde gällande att fältkontrollen hade varit felaktig.

2. Tingsrätten avgjorde målet utan att hålla vare sig sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling. Käromålet bifölls. Enligt rätten hade en kontroll som utförts av en kontrollant vid en myndighet i sig ett mycket starkt bevisvärde. Det konstaterades också att L.R. inte hade åberopat någon bevisning som visade att resultatet av fältkontrollen varit felaktigt. Detta resultat lades därför till grund för bedömningen.

3. Hovrätten tog i ett särskilt beslut ställning till om tingsrätten hade brustit i sin materiella processledning, bl.a. genom att inte i tillräcklig utsträckning reda ut vilken bevisning som L.R. avsett att åberopa. Så ansågs inte vara fallet. Parterna upplystes därefter om att hovrätten avsåg att avgöra målet på handlingarna. De bereddes tillfälle att slutföra sin talan. I sin slutskrift ifrågasatte L.R. hovrättens beslut att inte hålla huvudförhandling.

4. Hovrätten har avgjort målet på handlingarna och ändrat tingsrättens dom endast med avseende på skyldigheten att betala ränta.

Avgörande av tvistemål utan huvudförhandling

Tingsrätten

5. Huvudregeln enligt 42 kap. 18 § RB är att tvistemål i tingsrätten ska avgöras efter huvudförhandling. Ett mål får dock avgöras på handlingarna bl.a. om en förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. Eftersom tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans, är utrymmet för att avgöra mål på handlingarna betydligt mindre i tingsrätten än i högre rätt.

6. Huvudförhandling kan behövas även om inte muntlig bevisning ska tas upp. Det gäller särskilt när en part processar utan ombud. Vad parten vill säga kommer ofta fram avsevärt bättre och snabbare vid en förhandling under rättens ledning än genom skriftväxling. (Jfr prop. 1986/87:89 s. 210.)

7. En förutsättning för att ett mål ska få avgöras på handlingarna är att domstolen har fullgjort sin materiella processledningsskyldighet under förberedelsen. Under förberedelsen ska domstolen bl.a. klarlägga vilka omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan och i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden. För detta ändamål är det ofta lämpligt att parterna kallas till ett sammanträde för muntlig förberedelse. Ett sådant sammanträde kan, under vissa förutsättningar, övergå till en huvudförhandling i förenklad form. (Se 42 kap. 6-9 och 20 §§, jfr a. prop. s. 211.)

Hovrätten

8. I 50 kap. 13 § RB anges under vilka förutsättningar tvistemål får avgöras utan huvudförhandling i hovrätten. Hovrätten får alltid avgöra målet utan huvudförhandling om en sådan förhandling är obehövlig (tredje stycket).

9. Vid bedömningen av om en förhandling är obehövlig ska parternas inställning tillmätas stor betydelse. Huvudregeln är att en huvudförhandling ska hållas när en part begär det. En helhetsbedömning måste dock göras. Av betydelse är då vad målet rör, karaktären av de frågor som ska prövas och de intressen som står på spel för den part som önskar en förhandling. Om det blir aktuellt för hovrätten att pröva omständigheter som inte har varit uppe till prövning i tingsrätten, talar det för att hovrätten bör hålla en förhandling. Om en part har svårigheter att ta till vara sin rätt, t.ex. på grund av att han eller hon saknar ombud, kan det också tala för en förhandling. (Jfr “Bassängen” NJA 2020 s. 652 särskilt p. 23 och 24.)

10. Tidigare gällde att hovrätten fick avgöra ett tvistemål på handlingarna mot en parts vilja endast om en huvudförhandling var uppenbart obehövlig. Den 1 januari 2022 togs kravet på uppenbarhet bort. De allmänna förutsättningar som gäller för när ett mål kan avgöras utan huvudförhandling (se föregående punkt) påverkades inte av ändringen. Vid bedömningen av om ett mål kan avgöras på handlingarna ska hänsyn tas också till de krav som följer av 2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6 i Europakonventionen samt den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till dessa bestämmelser. (Jfr prop. 2020/21:214 s. 13 f.)

Europadomstolens praxis

11. Av Europadomstolens praxis framgår att det endast undantagsvis är förenligt med rätten till en rättvis rättegång (se artikel 6 i Europakonventionen) att inte hålla muntlig förhandling i någon instans. Vilket utrymme som det finns för detta i det enskilda fallet beror bl.a. på karaktären av de frågor som ska behandlas. När prövningen innefattar trovärdighetsbedömningar eller när parterna har olika uppfattningar om de faktiska omständigheter som är av betydelse för prövningen finns det i regel en rätt till muntlig förhandling, i vart fall i en instans. Mål som rör rena rättsfrågor av begränsad omfattning och komplexitet eller frågor av utpräglad teknisk karaktär kan däremot ofta avgöras på handlingarna utan att det står i strid med artikel 6. (Se t.ex. Ramos Nunes de Carvalho e Sá v. Portugal [GC], nos. 55391/13, 57728/13 and 74041/13, § 190 f., 6 November 2018.)

12. Om det har hållits förhandling i första instans, är kravet på förhandling i överrätt mindre strikt. Detsamma gäller om den enskilde, uttryckligen eller underförstått, har avstått från sin rätt till en muntlig förhandling i första instans. Det kan vara möjligt att läka en brist på förhandling i första instans genom att hålla en sådan i överrätten. (Se t.ex. Ramos-fallet, § 192, Iselsten v. Sweden, no. 11320/05, § 35 f., 4 November 2008 och Fexler v. Sweden, no. 36801/06, § 58 f., 13 October 2011.)

Bedömningen i detta fall

13. L.R:s inställning kunde inte uppfattas på annat sätt än att han motsatte sig att hovrätten avgjorde målet på handlingarna. Målet fick därmed avgöras utan huvudförhandling endast om en förhandling var obehövlig.

14. Sakförhållandena i målet är inte helt okomplicerade och parterna hade redan i tingsrätten olika uppfattning om de faktiska omständigheter som låg till grund för Jordbruksverkets krav. L.R. har inte heller företrätts av något ombud som har kunnat hjälpa honom att ta tillvara hans rätt. I tingsrätten hölls det trots detta varken något sammanträde för muntlig förberedelse eller någon huvudförhandling.

15. Sammantaget kan förhållandena inte anses ha varit sådana att en förhandling i hovrätten var obehövlig. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras på så sätt att det inte har funnits förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling. Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt.

16. Hovrättens handläggning har utgjort ett sådant rättegångsfel att domen ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny behandling.

DOMSLUT

HD förklarar att det har saknats förutsättningar för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling.

HD meddelar prövningstillstånd i de delar som målet har förklarats vilande, undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten för ny behandling.

HD:s dom meddelad: den 21 juni 2023.

Mål nr: T 6912-22.

Lagrum: 2 kap. 11 § RF, 42 kap. 18 § och 50 kap. 13 § RB samt artikel 6 i Europakonventionen.

Rättsfall: “Bassängen” NJA 2020 s. 652 samt Europadomstolens domar Iselsten v. Sweden, no. 11320/05, 4 November 2008, Fexler v. Sweden, no. 36801/06, 13 October 2011 och Ramos Nunes de Carvalho e Sá v. Portugal [GC], nos. 55391/13, 57728/13 and 74041/13, 6 November 2018.