Referat

Specialtre AS förde talan vid Kalmar tingsrätt mot Hanåsa Sågverk AB.

Tingsrätten avgjorde målet genom dom den 22 april 2022. 

Under rubriken Bakgrund angav tingsrätten följande.

Specialtre är ett norskt bolag specialiserat inom återförsäljning av specialbeställda trävaror av hög kvalité. – – – Hanåsa är ett familjeägt sågverk som bedriver sin verksamhet i Hanåsa i Högsby kommun. – – – Målet gäller ett parti furupanel som Specialtre beställde av Hanåsa sommaren 2018. Specialtre hade fått en beställning av en norsk kund som i sin tur hade sålt panelen vidare till en slutkund. Furupanelen skulle användas som invändig panel varför den efter hyvling skulle ha en kvistfri yta. Något skriftligt avtal finns inte mellan parterna. Avtalet ingicks genom en mailväxling som sträckte sig över en längre tid. Parterna hade också telefonkontakter och Ø.T. från Specialtre besökte vid två tillfällen Hanåsa. Från Hanåsa skickades panelen till Fågelfors där den hyvlades på Hanåsas bekostnad. Därifrån skickades panelen, på Specialtres bekostnad, till [ett bolag] i Koppom där den lackerades. Panelen levererades därefter direkt till den norska slutkunden. Slutkunden tog in panelen inomhus och packade upp ett paket varvid uppdagades att panelen innehöll kvistar och hyvelskador. Slutkunden reklamerade till den norska säljaren/kunden som reklamerade till Specialtre som reklamerade till Hanåsa. Den 18 oktober 2018 ägde en besiktning rum i Egersund vid vilken parterna och [två vittnen] deltog. I samband med besiktningen förhandlade Specialtre med sin kund och sänkte priset – – –. Någon överenskommelse mellan Specialtre och Hanåsa kunde dock inte träffas varför Specialtre har väckt talan mot Hanåsa avseende fel i varan.

Specialtre yrkade vid tingsrätten att Hanåsa till Specialtre skulle utge ett kapitalbelopp om 215 523 norska kronor jämte ränta. Specialtre yrkade i andra hand ett belopp om 226 299 svenska kronor. Hanåsa bestred yrkandet och vitsordade endast sättet att beräkna ränta.

Som grund för sin talan anförde Specialtre bl.a. följande. Varan har varit behäftad med fel och avviker från vad Specialtre kunde förvänta sig, Specialtre har undersökt varan, reklamation har skett i rätt tid. Specialtre har rätt till prisavdrag. Specialtre har orsakats en skada och har rätt till skadestånd.

Hanåsa anförde bl.a. följande till grund för sitt svaromål. Varan har inte varit behäftad med fel och avviker inte från vad Specialtre kunde förvänta sig. Specialtre har underlåtit att undersöka varorna före köpet trots att anmodan därom lämnats av Hanåsa. Specialtre har förlorat rätten att reklamera varorna även på grund av att Specialtre inte har undersökt varorna innan de lackerats/behandlats eller innan de sammanblandats med andra trävaror på byggarbetsplatsen. Specialtre har inte gett Hanåsa möjlighet till omleverans.

I sitt domslut förpliktade tingsrätten Hanåsa Sågverk AB att till Specialtre AS utge 122 803 kr jämte ränta.

I domskälen fann tingsrätten att frågan om det förelåg fel i levererade varor utifrån vad parterna hade avtalat skulle besvaras jakande, att frågan om Specialtre hade förlorat sin rätt att åberopa felet på grund av bristande undersökning av varan innan köpet enligt 20 § köplagen skulle besvaras nekande och att frågan om Specialtre hade förlorat sin rätt att åberopa att varan var felaktig på grund av för sen reklamation enligt 32 § köplagen skulle besvaras nekande.

Båda parter överklagade tingsrättens dom i Göta hovrätt.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och ogillade Specialtre AS talan. Hovrätten fann bl.a. att Specialtre AS inte hade reklamerat felen i skälig tid och därför inte kunde åberopa att varorna varit felaktiga.

Högsta domstolen

Specialtre AS överklagade hovrättens dom. Hanåsa Sågverk AB bestred ändring.

Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att det levererade virket var behäftat med fel och att Specialtre inte fråntagits möjligheten att åberopa felen på den grunden att bolaget inte följt en uppmaning att undersöka virket före köpet, meddelade HD prövningstillstånd i frågorna om när Specialtre skulle ha undersökt virket och om bolaget reklamerat felen inom skälig tid efter det att bolaget märkt eller borde ha märkt felen. HD vilandeförklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Målet föredrogs med anledning av att fråga hade uppkommit om det var tillåtet för Hanåsa Sågverk AB att i HD åberopa ett utlåtande om branschpraxis av den 31 maj 2023 från organisationen Svenskt Trä.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anton Dahllöf, föreslog att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

Punkterna 1–4 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s skäl.

De frågor som nu ska prövas

5. HD har alltså att ta ställning till om utlåtandet från Svenskt Trä är att anse som ett bevis eller inte. Om det rör sig om ett bevis inställer sig frågan om ett rättegångsfel har förekommit i hovrätten med anledning av hur utlåtandet hanterades där. En ytterligare fråga som aktualiseras för det fall utlåtandet är ett bevis är om detta kan betraktas som nytt vid en tillämpning av preklusionsregeln i 55 kap. 13 § första stycket RB.

Utredning om branschpraxis eller andra liknande förhållanden

6. Utredning om vad som är ett etablerat och spritt handlingsmönster inom en viss bransch kan vara av betydelse i många olika sammanhang. Sådan utredning kan t.ex. vara av vikt när – likt i förevarande fall – en tillämplig rättsregel hänvisar till ”god affärssed” eller något annat liknande förhållande. Behovet av att utreda branschpraxis sammanhänger dock framför allt med att handelsbruk och annan sedvänja generellt ges en stark ställning som rättskälla inom förmögenhetsrätten. Sådana sedvanor ges i flera centrala lagar företräde framför dispositiva bestämmelser (se bl.a. 1 § andra stycket avtalslagen, 3 § köplagen, 2 § lagen [1991:351] om handelsagentur och 2 § kommissionslagen [2009:865]).

7. I likhet med lagbestämmelser får handelsbruk och annan sedvänja verkan redan i kraft av sin existens (se t.ex. Jan Ramberg och Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, 3 uppl. 2019, s. 109 ff.). Innehållet i svensk rätt förutsätts vara känt för domstolen och behöver därför inte bevisas (jfr 35 kap. 2 § andra stycket RB). Det kan mot denna bakgrund diskuteras i vad mån det är en bevisfråga att utreda sedvanor av det slag som nu har berörts.

8. Enligt motiven till rättegångsbalken (se NJA II 1943 s. 446) finns det inte något hinder mot att parterna lägger fram bevisning om tolkningen av gällande rätt eller om existensen av en sedvanerätt. Det uttalas emellertid också att sådan bevisning endast kan vara vägledande; domstolen får även ur andra källor skaffa sig kunskap om lagens innebörd. Motiven ger dock inte någon ledning om vad det närmare innebär att domstolen – vid sin utredning av gällande rätt – får efterforska existensen av en sedvanerätt.

9. Någon gång kan förekomsten av en sedvana klarläggas genom studier av de offentliga rättskällor vars innehåll domstolen är skyldig att känna till. Exempelvis kan det i rättspraxis ha slagits fast att ett visst förfarande fått 
en tillräcklig stadga och spridning för att kunna utgöra handelsbruk inom en bransch. Men i regel kan inte domstolen förväntas känna till huruvida en 
viss sedvana existerar. Domstolen måste alltså i de allra flesta fall tillföras kunskap om sakförhållanden.

10. Det nyss berörda förarbetsuttalandet är som nämnt inte alldeles tydligt. Det skulle dock föra för långt att anse det generellt vara hänförligt till rättsfrågorna i ett mål att utreda också de faktiska omständigheter som skulle kunna medföra att en sedvanerätt föreligger. För den slutsatsen talar inte minst att rättsutvecklingen senare har gått i riktning mot ett ökat genomslag för dispositionsprincipen. Av särskild betydelse i det här sammanhanget är att domstolen, efter en lagändring som trädde i kraft år 2008, inte längre har rätt att självmant inhämta någon bevisning i dispositiva tvistemål (se 35 kap. 6 §). Ansvaret för bevisningen ligger alltså helt och hållet på parterna.

11. Vidare finns det exempel på avgöranden i HD:s praxis där en utgångspunkt för domstolen har varit att förekomsten av handelsbruk och annan sedvana ska bevisas av part (se t.ex. NJA 1970 s. 478, jfr även ”Girjasdomen” NJA 2020 s. 3 p. 161 beträffande urminnes hävd). Sedvanans existens har med andra ord behandlats som en sakfråga, inte en rättsfråga.

12. Ett sådant synsätt får också stöd i den juridiska litteraturen (jfr bl.a. Niklas Arvidsson, Begreppet sedvana i Juridiska grundbegrepp. En vänbok till David Reidhav, 2019, s. 193 på s. 213 f., Henrik Edelstam, Sakkunnigbeviset, 1991, s. 137 f., Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 96, april 2024, s. 35:55 och 40:5, Bengt Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, 1987, s. 375 f., Roberth Nordh, Bevisrätt A, 2 uppl. 2019, s. 27 f., Jan Ramberg och Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, s. 108 ff. och Peter Westberg, Överraskande rättsbildning på grundval av handelsbruk eller allmänt tillämpade standardvillkor, JT 2000–01 s. 348 på s. 362 ff. och 372).

13. Slutsatsen är att själva förekomsten av en sedvana – exempelvis en viss branschpraxis – är en sakfråga (se dock p. 9). I enlighet med detta är ett utlåtande i en sådan fråga att betrakta som bevisning. Däremot är det en rättsfråga att i nästa led bedöma vilken rättslig relevans en sedvana har och vilka rättsverkningar som följer med den.

Ny bevisning i högre rätt

14. I dispositiva tvistemål gäller i princip ett förbud mot att åberopa ny bevisning i HD. Ett bevis som inte lagts fram tidigare får åberopas endast om parten gör sannolikt att han eller hon inte har kunnat åberopa beviset vid lägre rätt eller han eller hon av annat skäl haft giltig ursäkt att inte göra det (se 55 kap. 13 § första stycket RB). Motsvarande begränsningar gäller även i hovrätten (se 50 kap. 25 § tredje stycket).

15. Bestämmelserna, som hör till de s.k. preklusionsreglerna i rättegångsbalken, är både tvingande och obligatoriska. Reglerna ska alltså tillämpas av domstolarna på eget initiativ (ex officio). (Se vidare bl.a. Lars Heuman, Officialprövning eller åberopsskyldighet vid tillämpning av preklusionsregler?, JT 2006–07 s. 57, särskilt på s. 62.)

16. Ett väsentligt ändamål med preklusionsreglerna i högre rätt är att värna om instansordningen. Avsikten är att parterna ska förmås att lägga ned tillräcklig omsorg på processen i första instans, så att de åberopar allt som de bedömer vara av betydelse för att vinna processen redan där. På så sätt främjas den allmänt eftersträvade ordningen att rättegången ska ha sin tyngdpunkt i tingsrätten. Hovrätten, liksom i förlängningen HD, bör så långt som möjligt ha samma underlag för sin prövning som tingsrätten hade. (Jfr prop. 1988/89:95 s. 40 ff.)

17. I linje med det nu anförda bör uttrycket ”inte lagts fram tidigare” förstås mot bakgrund av vad som har ingått i det processmaterial som underinstansen kunnat lägga till grund för sitt avgörande (jfr bl.a. Peter Fitger m.fl., a.a., s. 50:114 ff. och Bengt Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 226 ff. och 240 ff.).

18. I ett dispositivt tvistemål får domen inte grundas på en omständighet som part inte har åberopat till grund för sin talan (se 17 kap. 3 § andra meningen). För att en omständighet ska få beaktas på detta sätt krävs att parten har gett klart och otvetydigt uttryck för att omständigheten åberopas just som grund för talan (se t.ex. NJA 2019 s. 802 p. 13).

19. Det sagda tar emellertid endast sikte på rättsfakta, dvs. sådana fakta som är av omedelbar relevans för den yrkade rättsföljden. För att en omständighet ska få beaktas som ett bevisfaktum krävs inte något åberopande; det är tillräckligt att omständigheten har förts in i målet på sådant sätt att den ingår i processmaterialet (jfr NJA II 1943 s. 204 och ”Sydkraft” NJA 1999 s. 629, se även exempelvis Robert Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, 1964, s. 11 ff. och 46 ff. samt Roberth Nordh, Bevisrätt A, s. 15 f.).

20. Enligt 35 kap. 1 § första stycket ska bevisprövningen omfatta allt som förekommit i målet. Bestämmelsen måste dock läsas tillsammans med 17 kap. 2 §. I fråga om mål som avgörs efter huvudförhandling innebär det att domen får grundas endast på det som har förekommit vid förhandlingen. Sådant som förekommit under förberedelsen är därför inte processmaterial om det inte upprepas vid huvudförhandlingen. Denna ordning gäller i alla instanser.

21. Samtidigt ska domstolen beakta allt som förekommit vid förhandlingen, dvs. även sådant som inte kan inordnas under de bevismedel som rättegångsbalken känner (se NJA II 1943 s. 444 f.). En omständighet får således beaktas som ett bevisfaktum oavsett om den har kommit fram vid parternas sakframställan, i samband med att bevisningen läggs fram eller under slutanförandena. Det är inte heller relevant på vad sätt eller av vilken part ett bevisfaktum har förts in i målet. Ett bevisfaktum kan tvärtom ges verkan mot den part som har åberopat bevisat och i förhållande till andra omständigheter än de som parten har angett som bevistema. (Se bl.a. ”Sydkraft”, Roberth Nordh, a.a., s. 15 ff. och Peter Westberg, Civilrättsskipning I, 
3 uppl. 2021, s. 381 f.)

Bedömningen i detta fall

22. I utlåtandet från Svenskt Trä finns bl.a. uttalanden om vad som i fråga om undersökning och reklamation av virke är en inarbetad och väl förankrad praxis i trävarubranschen. Uttalandena tar sikte på sakfrågor och utlåtandet är följaktligen i dessa delar att anse som bevisning (se p. 13).

23. Utlåtandet hade inte lagts fram vid tingsrätten. Hovrätten borde därför ha prövat om det var tillåtet för Hanåsa Sågverk att åberopa utlåtandet först i hovrätten (se p. 15). Hovrättens underlåtenhet att pröva denna fråga innebär att ett rättegångsfel har förekommit. Det kan dock inte antas att felet har inverkat på målets utgång. Hovrättens dom ska därför inte undanröjas.

24. Det saknas anledning att ifrågasätta Hanåsa Sågverks uppgift att utlåtandet föredrogs i samband med bolagets slutanförande i hovrätten. Utlåtandet har alltså ingått i hovrättens processmaterial och kan därför inte betraktas som ny bevisning i HD (se p. 17–21).

25. Sammanfattningsvis är Hanåsa Sågverk oförhindrat att åberopa utlåtandet som bevis i HD.

HD:s beslut

Hanåsa Sågverk AB tillåts att som bevisning i HD åberopa utlåtandet från Svenskt Trä.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Malin Bonthron, Eric M. Runesson, referent, Christine Lager och Anders Perklev) meddelade den 15 november 2024 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. I HD pågår ett tvistemål mellan Specialtre AS och Hanåsa Sågverk AB som rör möjligheterna att påtala fel i köpta trävaror. I målet aktualiseras frågor om när Specialtre skulle ha undersökt varorna och om reklamation skett inom skälig tid efter det att bolaget märkt eller borde ha märkt felen.

2. Hanåsa Sågverk har under skriftväxlingen i HD åberopat ett utlåtande daterat den 31 maj 2023 från Svenskt Trä (del av branschorganisationen Skogsindustrierna) avseende branschpraxis – – –. I utlåtandet görs uttalanden om att ett visst handlingsmönster är väl förankrat i branschen och om vilka rättsliga konsekvenser det får om det handlingsmönstret inte följs.

3. Specialtre har gjort gällande att utlåtandet utgör bevisning som inte tidigare har åberopats som sådan och därför ska avvisas i HD.

4. Hanåsa Sågverk har motsatt sig avvisningsyrkandet. Enligt bolaget är det inte fråga om ett bevis utan om ett rättsutlåtande avseende vad som utgör god affärssed (jfr 31 § första stycket köplagen). Hanåsa Sågverk har tillagt att handlingen gavs in till hovrätten under huvudförhandlingen där, och åberopades som ett rättsutlåtande i samband med bolagets slutanförande.

De frågor som nu ska prövas

5. HD har att ta ställning till om utlåtandet är att anse som ett bevis eller inte. Om utlåtandet är att betrakta som ett bevis, aktualiseras frågan om det har lagts fram i hovrätten så att det kan åberopas i HD utan hinder av preklusionsregeln i 55 kap. 13 § första stycket RB.

Branschpraxis

6. Branschpraxis kan sägas uppstå i följd av att ett handlingsmönster sprider sig och följs av personer och företag som framställer, säljer eller köper en viss typ av vara eller tjänst.

7. Domstolen kan rättsligt kvalificera branschpraxis som handelsbruk eller annan sedvänja, som i sin tur kan utgöra avtalsinnehåll på grund av utfyllnad (jfr 3 § köplagen och artikel 9 CISG[1]). Branschpraxis kan även få betydelse vid tolkning av avtal och lagregler, t.ex. när en regel hänvisar till god affärssed (jfr 31 § köplagen). Någon gång kan branschpraxis ges betydelse också som handelsbruk som har tredjemansverkningar (jfr ”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574).

Utredning om branschpraxis

8. Påståenden om branschpraxis är i regel påståenden om vissa sakförhållanden som en part har att bevisa. Att förekomsten av branschpraxis bevisas avgör dock inte dess rättsliga relevans. Bedömningen av den rättsliga relevansen gör domstolen efter sin bevisvärdering.

9. I dispositiva tvistemål är det parterna som ska svara för den bevisning som läggs till grund för domstolens rättsliga bedömning (35 kap. 6 § RB). En part har att tydligt ange vad som åberopas som bevisning. Det gäller såväl i första instans som när en dom överklagas (se 42 kap. 2 § första stycket 3, 50 kap. 4 § första stycket 5 och 55 kap. 3 § första stycket 5).

10. Det är inte parten som avgör om exempelvis ett visst åberopat dokument är att kvalificera som ett rättsutlåtande eller som ett bevismedel om förekomsten av vissa sakförhållanden. Domstolen ska aktivt undanröja eventuella oklarheter så att det blir tydligt hur parten avser att föra in ett visst material i processen (jfr 43 kap. 4 § andra stycket och 50 kap. 17 § RB). Det ligger på domstolen att fastställa den processuella karaktären av det material som en part avser att föra in i målet och ta ställning till om det får läggas fram; det som rättsligt sett utgör ett bevis om tvistiga sakförhållanden kan alltså inte föras in av parten som ett rättsutlåtande. Det måste i så fall åberopas och tillåtas som bevis. Den processuella karaktären får betydelse bl.a. för möjligheten att föra in materialet i högre rätt, där det finns begränsningar i fråga om bevis som inte har lagts fram tidigare medan nya rättsliga synpunkter kan föras fram utan begränsningar.

Ny bevisning i högre rätt

11. I dispositiva tvistemål gäller i princip ett förbud mot att i HD åberopa ett bevis som inte har lagts fram tidigare. Det får åberopas endast om parten gör sannolikt att han eller hon inte har kunnat åberopa beviset vid lägre rätt eller han eller hon av annat skäl haft giltig ursäkt att inte göra det (se 55 kap. 13 § första stycket RB). Motsvarande begränsningar gäller även i hovrätten (se 50 kap. 25 § tredje stycket).

12. Bestämmelserna, som hör till de s.k. preklusionsreglerna i rättegångsbalken, är både tvingande och obligatoriska. Reglerna ska alltså tillämpas av domstolarna på eget initiativ (jfr prop. 1988/89:95 s. 40 ff.).

13. Om material som rättsligt sett utgör bevisning har förts in i lägre instans utan att åberopas som bevisning där men sedan åberopas som bevisning i högre instans, ska tillåtligheten prövas enligt 50 kap. 25 § tredje stycket eller 55 kap. 13 § första stycket RB.

Bedömningen i detta fall

14. I utlåtandet från Svenskt Trä finns bl.a. uttalanden om vad som i fråga om undersökning och reklamation av virke är en inarbetad och väl förankrad praxis i trävarubranschen. Uttalandena utgör påståenden om existensen av vissa sakomständigheter. Utlåtandet kan alltså – om det skulle tillåtas – tjäna som bevisning om sakförhållanden som sedan, om de skulle anses bevisade, ska kvalificeras rättsligt.

15. Hanåsa Sågverk har inte åberopat utlåtandet som bevisning i hovrätten. Eftersom utlåtandet är ägnat att tjäna som bevisning, men bolaget hänfört sig till det endast som ett rättsutlåtande, har en otydlighet uppkommit som hovrätten borde ha varit aktiv för att undanröja. Det finns emellertid inget som talar för att hovrätten har tillmätt utlåtandet betydelse som bevisning. Mot denna bakgrund kan det inte antas att underlåtenheten har inverkat på målets utgång. Hovrättens dom ska därför inte undanröjas på grund av rättegångsfel.

16. Utlåtandet, som alltså är att anse som ett bevis, åberopas av Hanåsa Sågverk i HD. Bolaget har inte anfört något som utgör giltig ursäkt för att inte ha åberopat utlåtandet som bevis i lägre rätt.

17. Utlåtandet får mot denna bakgrund inte åberopas i HD.

Beslut

Hanåsa Sågverk AB tillåts inte att i HD åberopa utlåtandet av Svenskt Trä avseende branschpraxis daterat den 31 maj 2023 – – –.

^[1] Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (CISG, SÖ 1987:87).