Referat

Örebro tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Örebro tingsrätt mot E.B. och två andra personer. A.A., som var E.B:s make, åtalades för bl.a. fyra fall av grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § andra stycket BrB (åtalspunkterna 1–4). Åtalen mot E.B. hade följande lydelse.

6. Näringspenningtvätt, grovt brott

E.B. har under tidsperioden mellan den 1 januari 2017 och den 31 december 2020 i Örebro kommun, som ett led i en verksamhet som bedrivits vanemässigt eller i större omfattning, på sina privata bankkonton tagit emot sammanlagt cirka 3 120 000 kr från A.A. enligt följande:

2017:

– cirka 940 000 kr från bankkontot som har använts till flertalet av affärshändelserna under åtalspunkten 1, och

– cirka 96 000 kr från A.A:s privata bankkonto.

2018:

– cirka 299 000 kr från bankkontot som använts till flertalet av affärshändelserna under åtalspunkten 2, och

– cirka 746 000 kr från A.A:s privata bankkonto.

2019:

– cirka 227 000 kr från bankkontot som har använts till flertalet av affärshändelserna i åtalspunkten 3, och

– cirka 609 000 kr från A.A:s privata bankkonto.

2020:

– cirka 30 000 kr från bankkontot som har använts för flertalet av affärshändelserna i åtalspunkten 4, och

– cirka 177 000 kr från A.A:s privata bankkonto.

E.B. har sedan använt pengarna för konsumtion samt, utifrån instruktioner från A.A., till bland annat betalningar och överföringar till privatpersoner och företag. Cirka 194 000 kr har E.B. under tidsperioden, på uppdrag från A.A., tagit ut i kontanter och lämnat åter till A.A.

E.B. har härigenom medverkat till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i syfte att dölja att pengar härrör från brott eller brottslig verksamhet, eller för att främja för någon att tillgodogöra sig pengar från brottslig verksamhet.

Det klandervärda risktagandet består av kombinationen av följande omständigheter:

– A.A. har under den tidsperiod som denna åtalspunkt omfattar drivit en skrotverksamhet där den absoluta merparten av intäkterna betalats ut till en annan persons bankkonto i syfte att dölja den verkliga mottagaren,

– A.A. hade från och med den 11 januari 2018, och sedan under resten 
av åtalsperioden, näringsförbud, och

– de summor som A.A. fört över har vida överstigit hans officiella inkomster och tillgångar.

Brottet är att anse som grovt eftersom det avsett betydande värden samt eftersom de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en verksamhet som har utövats systematiskt eller i större omfattning.

E.B. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 7 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott.

7. Medhjälp till överträdelse av näringsförbud

A.A. har genom en dom från Örebro tingsrätt meddelats näringsförbud. Beslutet om näringsförbud vann laga kraft den 11 januari 2018 och gällde från och med den dagen och tre år framåt.

E.B. har mellan den 11 januari 2018 och den 31 december 2020 i Örebro kommun främjat A.A:s överträdelsegärning, genom att på sina bankkonton ta emot pengar från A.A:s enskilda näringsverksamhet och sedan hantera pengarna utifrån instruktioner från A.A.

E.B. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 47 § lagen (2014:836) om näringsförbud samt 23 kap. 4 § BrB.

E.B. förnekade båda åtalspunkterna.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Tommy Eriksson) anförde följande i dom den 8 april 2022.

DOMSKÄL

På anförda skäl fann tingsrätten att båda åtalen var styrkta och skulle bedömas så som åklagaren gjort gällande.

Påföljdsfrågan

E.B. har medverkat till att omfattande penningbelopp undandragits vilket innebär att en presumtion för fängelsepåföljd föreligger till följd av gärningarnas höga straffvärde.

Hennes personliga förhållanden är emellertid sådana att annan påföljd om möjligt skall sökas. E.B. lever på skyddat boende sedan en längre tid och en fängelsepåföljd kan för henne vara äventyrlig. Tingsrätten finner därför att hon kan erhålla villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde E.B. i enlighet med åtalen till villkorlig dom med samhällstjänst 240 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 10 månader ha dömts ut.

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden för E.B. till fängelse.

Även E.B. överklagade. Hon yrkade att hovrätten skulle frikänna henne.

Hovrätten (hovrättsråden Jim Karlsson och Stellan Gylestam, tf. hovrätts-assessorn Karin Björkdahl, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 10 februari 2023.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

– – –

Näringspenningtvätt, grovt brott

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 7 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott döms den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte för näringspenningtvätt. Som framhålls i förarbetena (prop. 2013/14:121 s. 115) är det för bestämmelsens tillämpning inte nödvändigt att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. I stället är grunden att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande genom att han eller hon medverkar till en åtgärd trots att den – vid en objektiv bedömning – skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Gärningen är alltså straffbar även om det senare skulle visa sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

E.B.

Det är utrett att E.B. hanterat pengarna på det sätt som åklagaren har preciserat i gärningsbeskrivningen och att hon därigenom medverkat till sådana åtgärder som skäligen kan antas ha vidtagits i penningtvättssyfte. Omfattningen av åtgärderna ger vid handen att dessa kan anses ha skett som ett led i en verksamhet som har bedrivits vanemässigt eller i större omfattning. Objektivt sett är rekvisiten för näringspenningtvätt därmed uppfyllda.

E.B. har haft insikt i A.A:s förehavanden och upplägg kring bankkontot och även att A.A. sedan år 2018 haft näringsförbud. Därigenom har hon haft insikt om de omständigheter under vilka transaktionerna skedde och som innebär att det har funnits skälig anledning att anta att pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i det att E.B:s egna uppgifter, även mot bakgrund av vad som har lagts fram i hovrätten, inte är sådana att det har varit fråga om en nödsituation. E.B. ska alltså, precis som tingsrätten funnit, dömas för näringspenningtvätt.

– – –

Brottens rubricering

Vad gäller rubriceringen konstaterar hovrätten att utöver den långa tidsperioden och frekvensen av olika transaktioner – – – har brottsligheten avsett betydande belopp och det har varit fråga om en brottsplan varigenom kontot enbart har haft som funktion att hantera A.A:s pengar. – – – E.B. har i vart fall nyttjat en stor del av de influtna medlen för familjens vardagliga försörjning och annan konsumtion. Brotten ska därför på de av åklagaren angivna skälen rubriceras som grova.

– – –

Medhjälp till överträdelse av näringsförbud

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att E.B:s agerande främjat A.A:s överträdelse. E.B. var medveten om att A.A. hade näringsförbud. Under sådana förhållanden måste hon ha insett att det funnits en hög sannolikhet för att hennes åtgärder skulle underlätta för A.A. att bryta mot förbudet och genom sitt agerande är det visat att hon varit likgiltig inför om så var fallet eller inte. Hon har därmed begått gärningen med likgiltighetsuppsåt och ska i enlighet med tingsrättens dom dömas för brottet.

– – –

Påföljd

– – –

E.B.

I NJA 2022 s. 42 har HD uttalat att näringspenningtvätt ska anses som en lika allvarlig gärning som penningtvättsbrott och att de hållpunkter för bestämning av straffvärde som gäller vid penningtvättsbrott liksom vid förmögenhetsbrott i allmänhet då ska vara vägledande.

Utöver beloppet ska det i straffvärdehänseende framhållas att E.B. haft insikt i samt en framträdande och aktiv, om än inte ledande, roll i verksamheten där hon har hanterat en stor del av influtna medel och dragit nytta av pengarna. Det sammantagna straffvärdet bedöms motsvara fängelse ett år och sex månader. Medhjälpsbrottet får inget genomslag i straffvärdehänseende. Det saknas skäl att vid straffmätningen frångå straffvärdet. Annan påföljd än fängelse är med hänsyn till straffvärdet utesluten. Tingsrättens dom ska därför ändras.

– – –

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till fängelse 1 år 6 månader.

Högsta domstolen

E.B. överklagade och yrkade att HD skulle lindra påföljden.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Oscar Lindberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Tingsrätten dömde E.B. för ett fall av näringspenningtvätt, grovt brott, bestående i att hon mellan den 1 januari 2017 och den 31 december 2020 på sina privata bankkonton tagit emot sammanlagt cirka 3 120 000 kr från en medtilltalad och använt pengarna på vissa sätt. Brottet ansågs grovt eftersom det hade avsett betydande värden och eftersom de brottsliga åtgärderna hade ingått som ett led i en verksamhet som hade utövats systematiskt eller i större omfattning. Tingsrätten dömde henne även för medhjälp till överträdelse av näringsförbud. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och samhällstjänst med ett alternativt fängelsestraff på tio månader.

2. De pengar som E.B. hade tagit emot härrörde från den medtilltalades handel med skrot. Tingsrätten dömde honom för fyra fall av grovt bokföringsbrott, som avsåg samma tidsperiod, för att han underlåtit att bokföra bl.a. intäkter uppgående till sammanlagt cirka 9 700 000 kr. Han dömdes även för överträdelse av näringsförbud. E.B. var tidigare gift med honom. Tillsammans har de en son som är född 2018.

3. Hovrätten har bestämt påföljden för E.B. till fängelse i ett år och sex månader.

4. E.B. har i HD gjort gällande att hennes sons bästa ska beaktas vid påföljdsbestämningen och att det sedan Barnkonventionen har blivit lag finns ett större utrymme än tidigare att beakta ett barns intresse.

5. Riksåklagaren har anfört att barnets bästa i enlighet med Barnkonventionen ska vägas in vid bestämmandet av påföljd för en förälder. Enligt riksåklagaren väger dock intresset av en effektiv lagföring och en enhetlig rättstillämpning så tungt i detta fall att hovrättens påföljdsbestämning bör stå fast.

Vad målet gäller

6. Målet i HD gäller framför allt Barnkonventionens betydelse vid påföljdsbestämningen. I målet aktualiseras också frågor om antalet brott och rubricering.

Barnkonventionen och påföljdsbestämning

7. Artiklarna 1–42 i Barnkonventionen gäller, i originaltexternas lydelse, sedan den 1 januari 2020 som svensk lag (se lagen, 2018:1197, om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). En tanke med inkorporeringen har varit att tydliggöra att konventionens rättigheter ska beaktas vid avvägningar och bedömningar som rör barn (se prop. 2017/18:186 s. 74).

8. Enligt artikel 3.1 i konventionen ska i första hand barnets bästa beaktas vid åtgärder som rör barn. Det innebär dock inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande, utan barnets bästa ska balanseras gentemot andra intressen och rättigheter. Artikeln innefattar en rätt för barnet att få sitt bästa utrett, bedömt och beaktat. (Jfr ”Barnens bostad” NJA 2021 s. 1065 p. 11 och 12.)

9. Det är främst när det är aktuellt att döma till fängelse som påföljdsbestämningen avseende en förälder kan röra ett barn i konventionens mening. I påföljdssystemet är olika intresseavvägningar inbyggda, bl.a. genom att skälen för och emot fängelse ska vägas mot varandra (se 30 kap. 4 § BrB). Vid den avvägningen har det sedan länge varit möjligt att med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8[1] BrB beakta att ett fängelsestraff får negativa konsekvenser för den dömdes barn (se t.ex. NJA 1989 s. 564).

10. De intressen som ligger bakom att fängelsestraff döms ut utgör sådana angelägna allmänna intressen som medför att barnets bästa i många fall får vika vid en rättslig prövning. Barnets bästa ska dock beaktas inom all offentlig verksamhet när en åtgärd rör ett barn. Om en förälder döms till fängelse har andra aktörer, främst socialtjänsten och Kriminalvården, ett ansvar för barnets bästa och för att begränsa de negativa konsekvenser som straffet får för barnet.

11. Inkorporeringen av Barnkonventionen kan inte anses ha medfört att intressena ska vägas på något annat sätt vid påföljdsbestämningen. Genom inkorporeringen har det dock förtydligats att barnets intresse är en relevant faktor som ska bedömas och beaktas.

12. Det kommer förstås ofta utan vidare utredning stå klart att det bästa för barnet är att föräldern inte döms till fängelse. Omständigheterna i det enskilda fallet kan emellertid variera betydligt och därmed också med vilken tyngd barnets intresse talar emot ett fängelsestraff.

13. Fastän domstolen har ett ansvar för utredningen av sådana omständigheter som förekommer vid sidan av skuldfrågan, men som inverkar på påföljdsbestämningen, måste det ligga på den tilltalade att uppmärksamma rätten på att ett barn kan drabbas om den tilltalade döms till fängelse. En domstol har generellt sett begränsade möjligheter att vidta åtgärder i syfte att få underlaget för den kommande domen att bli komplett, bl.a. med hänsyn till den opartiska position som rätten ska inta. (Jfr ”Flyktingpojkens ålder” NJA 2016 s. 719 p. 17.) I ett brottmål har domstolen också begränsade formella möjligheter att inhämta utredning om hur ett barn skulle påverkas av att en förälder döms till fängelse (jfr 6 § andra stycket lagen, 1991:2041, om särskild personutredning i brottmål, m.m. och prop. 2003/04:113 s. 16). Dessutom måste brottmål många gånger avgöras skyndsamt och under alla förhållanden inom skälig tid. När det gäller omständigheter hänförliga till en tilltalads barn måste det därför ligga närmast på den tilltalade att lägga fram uppgifterna och att sörja för att exempelvis läkarintyg finns att tillgå.

14. Många gånger kommer förhållanden av betydelse att vara okända vid tidpunkten för domen. Det kan t.ex. röra hur omvårdnaden om barnet kommer att se ut. Ofta är också själva verkställigheten avgörande för i vilken utsträckning förälderns fängelsestraff kommer att drabba barnet. Förhållanden som har uppstått efter domen kan som tidigare beaktas inom ramen för ett nådeärende. Också om ett sådant ärende rör ett barn ska barnets bästa beaktas. Föreligger det omständigheter som domstolen har möjlighet att beakta ligger det emellertid på domstolen att göra det (jfr Martin Borgeke och Mikael Forsgren, Att bestämma påföljd för brott, 4 uppl. 2021, s. 289 och Jack Ågren, Billighetsskälen, 2013, s. 287 och 288).

Brottsenhet och rubricering

15. Det går inte att ange några generella kriterier för hur brottsenheten ska bestämmas. Som huvudregel gäller att så snart de i brottsbeskrivningen angivna rekvisiten är för handen är det fråga om ett fullbordat brott och därmed också en färdig brottsenhet. Det kan finnas skäl att göra undantag från huvudregeln, men vanligen föreligger sådana skäl bara när det finns ett nära tidsmässigt eller rumsligt samband mellan de olika moment som annars skulle utgöra egna brottsenheter. (Se ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 p. 18 och 19.)

16. HD har också varit restriktiv med att frångå huvudregeln vid gärningar som är utspridda över tid. Restriktiviteten bör ses i ljuset av bl.a. att bedömningen av frågor om brottsenhet kan ha konsekvenser för andra straffrättsliga frågor, avseende t.ex. gradindelning, medverkan till brott och preskription. (Se ”Upprepade övergrepp i rättssak” p. 20 och 21.)

17. Rubriceringsfrågan ska avgöras utifrån en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter. HD har varit klart återhållsam med att bedöma upprepade brott som grova med hänsyn till systematiska inslag, främst med hänsyn till konsekvenserna för straffmätningen (se ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 p. 16, 20 och 21).

18. Varje fall av näringspenningtvätt ska behandlas som ett särskilt brott, trots att ”vanemässigt” och ”i större omfattning” ingår i brottsbeskrivningen (se prop. 2013/14:121 s. 115 och prop. 1979/80:66 s. 25). Straffet är fängelse i högst två år. Om brottet är grovt, döms till fängelse lägst sex månader och högst sex år. (Se 7 § första och andra styckena lagen, 2014:307, om straff för penningtvättsbrott.)

19. Ledning för bedömningen av när brottet ska bedömas som grovt brott får hämtas från de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett penningtvättsbrott är grovt (se 5 §). Det är framför allt om gärningen har avsett betydande värden eller i annat fall har varit av särskilt farlig art som kan få betydelse vid bedömningen. Att brotten har upprepats kan beaktas vid straffvärdebedömningen men det ska då beaktas att brottet är konstruerat på ett sådant sätt att det ofta har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning. (Se ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” NJA 2022 s. 42 p. 21 och 22.)

Bedömningen i detta fall

20. Som hovrätten har funnit ska E.B. dömas för medhjälp till överträdelse av näringsförbud.

21. Vad gäller näringspenningtvätten har samtliga rekvisit för brott uppfyllts vid varje tillfälle som E.B. har tagit emot pengar. Det rör sig om ett stort antal mottaganden, 376 stycken, men de har varit utspridda under en fyraårsperiod. Något tungt vägande skäl att frångå huvudregeln om brotts-enheten har inte framkommit (jfr p.15). Hovrätten har förvisso ansett att det har funnits en plan men E.B:s delaktighet och insikter i den är inte klargjorda. Varje mottagande ska alltså bedömas som ett särskilt fall av näringspenningtvätt.

22. I inget fall har värdet uppgått till den gräns som normalt gäller för att bedöma näringspenningtvätt som grovt brott (jfr ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” p. 23 och 24). Några skäl för att ändå bedöma brotten som grova har inte framkommit. Varje brott ska därför bedömas som ett brott av normalgraden.

23. Det innebär att de första fyra fallen av näringspenningtvätt är preskriberade. Trots att E.B. endast har överklagat avseende påföljdsfrågan finns det förutsättningar att ogilla åtalet i den delen (se NJA 2013 N 10 p. 10 och 11).

24. Det rör sig alltså om 372 fall av näringspenningtvätt. Även med beaktande av att det har varit fråga om näringspenningtvätt, måste det förhållandet att åtgärderna har upprepats vid ett mycket stort antal tillfällen få betydelse vid den samlade straffvärdebedömningen. Insättningarnas storlek har varierat betydligt. Vid två tillfällen har värdet legat förhållandevis nära vad som normalt bedöms som grovt brott. Tre insättningar har rört belopp på eller nära 100 000 kr. I övrigt är spridningen stor men merparten av insättningarna har avsett förhållandevis låga belopp.

25. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de omständigheter som hovrätten har beaktat vid straffmätningen motsvarar det samlade straffvärdet för näringspenningtvättsbrottsligheten i vart fall det som hovrätten har kommit fram till, dvs. ett år och sex månaders fängelse. Medhjälpsbrottet saknar betydelse för det samlade straffvärdet.

26. Med hänsyn till det höga straffvärdet är utgångspunkten vid påföljdsvalet att E.B. ska dömas till fängelse.

27. E.B. har i HD anfört att hennes och sonens liv med sonens pappa har präglats av våld och hot. Hon har nu lyckats bryta sig loss från det destruktiva förhållandet och byggt upp ett nytt liv på hemlig ort med sekretessbelagda personuppgifter. Sonen är hårt drabbad av vad han har varit med om och om hon skulle dömas till fängelse skulle det äventyra hans vård. Hon är sonens enda trygga punkt. Domstol har beslutat att hon har ensam vårdnad om sonen och att sonen inte ska ha något umgänge med sin pappa. Skulle hovrättens dom inte ändras innebär det att sonen skulle behöva placeras i ett familjehem under ett år. Sonen har gått igenom ett uppbrott från sin gamla familj och har först efter lång tid börjat må bättre. En familjehemsplacering skulle innebära ett nytt uppbrott och skulle få allvarliga konsekvenser för honom.

28. Av utredningen i HD framgår att sonen sedan maj 2023 behandlas vid en barn- och ungdomspsykiatrisk traumamottagning där han tillsammans med E.B. träffar psykolog en gång i veckan och där läkarbedömning ingår. Bedömningen är att han är komplext traumatiserad och uppfyller kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom med dissociativa symtom. Behandlingen är planerad att fortsätta under hösten 2024 och det finns inga planer på att avsluta den. Enligt behandlande psykolog och läkare har sonen ett oundgängligt behov av behandling på en högspecialiserad traumamottagning. En förutsättning för behandlingen och för sonens fortsatta positiva utveckling är enligt dessa att sonen kan genomföra behandlingen på mottagningen tillsammans med sin mamma. Om hon inte kan delta i behandlingen finns det enligt dem inte förutsättningar för behandling av sonen, vilket allvarligt riskerar hans fortsatta hälsa och utveckling.

29. Det står klart att det vore bäst för E.B:s son att hon inte döms till det fängelsestraff som hovrätten har bestämt. Mer exakt på vilket sätt han skulle drabbas om hon skulle avtjäna straffet är, som ofta är fallet, inte helt klart. Det gäller bl.a. hur omvårdnaden om honom skulle se ut liksom de närmare förutsättningarna för verkställigheten och därmed i vilken utsträckning behandlingen av honom skulle kunna fortgå. Det måste dock redan i dagsläget bedömas vara uteslutet att vården skulle kunna fortsätta i nuvarande form. Sonen skulle också i ett känsligt läge drabbas av ett nytt uppbrott om hans mamma döms till ett längre fängelsestraff. Den fortsatta behandlingen av sonen och den positiva utveckling som har skett skulle därmed allvarligt äventyras om E.B. döms till ett fängelsestraff i enlighet med straffvärdet. Sonens bästa väger därför förhållandevis tungt i detta fall.

30. Det väger emellertid inte tillräckligt tungt för att det skulle vara möjligt att bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn, inte heller i förening med en föreskrift om samhällstjänst. Sonens intresse i detta fall gör det dock möjligt att undvika ett fängelsestraff utmätt efter straffvärdet om påföljden bestäms till skyddstillsyn förenad med ett kortare fängelsestraff (se 30 kap. 11 § BrB, jfr ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 p. 19 och 20). Den omständigheten att Kriminalvården har angett att E.B. inte har något övervakningsbehov bör inte tillmätas någon avgörande betydelse i sammanhanget (jfr t.ex. ”28:3-fängelse” NJA 2015 s. 1024 p. 22).

31. Det saknas anledning att beakta de övriga skäl för en lindrigare påföljd som E.B. har anfört.

32. E.B. ska alltså dömas till skyddstillsyn som ska förenas med fängelse. Med hänsyn till brottslighetens samlade straffvärde ska fängelsestraffets längd bestämmas till tre månader.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att HD

• ogillar åtalet för näringspenningtvätt, grovt brott, såvitt avser perioden fr.o.m. den 1 januari 2017 t.om. den 13 januari 2017,

• dömer E.B. för näringspenningtvätt enligt 7 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott i stället för näringspenningtvätt, grovt brott, och

• bestämmer påföljden, med tillämpning av 28 kap. 3 § BrB, till skyddstillsyn och fängelse tre månader.

Kriminalvården ska ansvara för övervakningen av E.B.

HD (justitieråden Dag Mattsson, Eric M. Runesson, Jonas Malmberg, referent, Christine Lager och Anders Perklev) meddelade den 24 oktober 2024 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Tingsrätten och hovrätten har dömt E.B. för ett fall av näringspenningtvätt, grovt brott, och ett fall av medhjälp till överträdelse av näringsförbud.

2. Näringspenningtvätten avsåg att E.B. under åren 2017–2020 på sina privata bankkonton tagit emot drygt 3 miljoner kronor. Medlen sattes in av hennes dåvarande make och kom från den skrothandel som han bedrev utan att bokföra intäkter och delvis under tid när han hade näringsförbud. Det var fråga om närmare 400 insättningar. Det högsta beloppet var 200 000 kr och de lägsta beloppen låg under 1 000 kr. E.B. använde pengarna för konsumtion samt till bl.a. betalningar och överföringar till privatpersoner och företag.

3. Tingsrätten bestämde påföljden till villkorlig dom och 240 timmar samhällstjänst. Alternativstraffet angavs till tio månaders fängelse.

4. Hovrätten har dömt E.B. till fängelse i ett år och sex månader.

5. E.B. har i HD gjort gällande att påföljden bör lindras av hänsyn till hennes barn. Hon har även anfört att hon varit i en nödliknande situation, att det gått lång tid efter gärningen och att hon lämnat uppgifter som haft väsentlig betydelse för utredningen av annans brott. Vidare har hon framhållit att hon bör dömas för flera fall av näringspenningtvätt av normalgraden i stället för ett fall av näringspenningtvätt, grovt brott, och att åtalet för de fyra första fallen av näringspenningtvätt därför ska ogillas på grund av preskription.

Vad målet gäller

6. Målet i HD gäller dels hur straffvärdet bör bestämmas vid näringspenningtvätt, dels hur hänsyn bör tas till barnets bästa när påföljden för en förälder bestäms.

Straffvärdebedömningen vid näringspenningtvätt

7. Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska bl.a. beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. (Se 29 kap. 1 § BrB.)

8. Straffskalan för näringspenningtvätt är densamma som för penningtvättsbrott. Straffet för brott av normalgraden är fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. (Se 3, 5 och 7 §§ lagen, 2014:307, om straff för penningtvättsbrott.)

9. Lagstiftningen är avsedd att motverka åtgärder som syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller som främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Den skada och fara som penningtvättsåtgärder medför är främst att de hindrar ekonomisk upprättelse för den skadelidande och försvårar eller omöjliggör för de brottsbekämpande myndigheterna att komma åt brottsutbytet. Åtgärderna kan också bidra till att brottsutbyte förs in i och cirkulerar i de finansiella systemen. (Jfr prop. 2013/14:121 s. 49.)

10. Penningtvättsbrott kan utföras på olika sätt och det kan förekomma förbrott av varierande slag. Frågan om vilka överväganden som gör sig gällande vid straffvärdebedömningen kan därför inte besvaras generellt (se t.ex. ”Mottagarkontona” NJA 2020 s. 344 p. 23).

11. En faktor som beaktas är värdet av den egendom som åtgärden avser. När det gäller penningtvättsbrott som hänger samman med förmögenhetsbrott har HD i fråga om värdet anlagt samma synsätt som tillämpas vid häleribrott, vilka har samma straffskalor som penningtvättsbrott. Till exempel har straffvärdet med hänsyn enbart till det belopp förbrottet avser ansetts motsvara fängelse i sex månader när värdet uppgår till fem basbelopp. Det har samtidigt understrukits att ett på så sätt bedömt straffvärde inte är ensamt avgörande. Det ska göras en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid andra faktorer än det värde som gärningen avser ska beaktas, såsom karaktären på penningtvättsåtgärderna och den roll som en person har intagit vid penningtvätten. (Se bl.a. ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010, ”Tavelbedrägeriet” NJA 2019 s. 305 och ”Mottagarkontona”.)

12. Näringspenningtvätt anses som en lika allvarlig gärning som penningtvättsbrott och de hållpunkter som har utvecklats för bedömningen av straffvärdet hos penningtvättsbrott bör därför som utgångspunkt användas även för näringspenningtvätt (jfr ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” NJA 2022 s. 42 p. 24).

13. En skillnad mellan brotten är emellertid att åklagaren vid näringspenningtvätt inte, såsom vid penningtvättsbrott, behöver styrka att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Det är för straffansvar tillräckligt att medverka till en gärning som skäligen kan antas ha vidtagits i penningtvättsyfte. Den straffbara gärningen består i ett klandervärt risktagande från gärningsmannens sida och den är straffbar även om det senare skulle visa sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet. (Se ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” p. 16 och prop. 2013/14:121 s. 60 f.)

14. Mot denna bakgrund kan straffvärdet av en näringspenningtvätt inte på samma sätt som vid penningtvättsbrott kopplas till straffvärdet hos förmögenhetsbrott. Vid bedömningen av straffvärdet av näringspenningtvätt bör i högre grad läggas vikt vid karaktären av det risktagande som gärningen har innefattat. Även den roll som gärningsmannen har intagit vid näringspenningtvätten har betydelse. Eftersom det inte finns något krav på att egendomen i realiteten har ett brottsligt ursprung, kan däremot den konkreta fara eller skada som gärningen inneburit mera sällan fastställas.

Påföljdsbestämning och principen om barnets bästa

Allmänt om påföljdsbestämning och billighetsskäl

15. Enligt 29 kap. 5 §1 BrB ska rätten vid straffmätning, utöver straffvärdet, i skälig omfattning beakta vissa uppräknade slag av omständigheter, s.k. billighetsskäl. Uppräkningen i paragrafen avslutas med punkten 8 
där det anges att rätten kan beakta om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Punkten innefattar s.k. tredjemansskäl, dvs. hänsyn till att någon annan än gärningsmannen, t.ex. hans eller hennes barn, drabbas på ett helt oproportionerligt och orimligt sätt (se prop. 1987/88:120 s. 96).

16. Billighetsskälen kan beaktas såväl vid straffmätningen som vid påföljdsvalet (se 29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § första stycket).

17. Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 4 § fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten beakta brottslighetens straffvärde och art samt om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

18. Om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse, anses det innebära en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd. Om straffvärdet är så högt men ett fängelsestraff, ifall fängelse hade valts som påföljd, hade bestämts till kortare tid än ett år, blir den tänkta kortare strafflängden – det s.k. straffmätningsvärdet – avgörande för om det råder en presumtion för fängelse med hänsyn till straffvärdet. Detta gäller i allmänhet också om det är billighetsskäl som motiverar straffsänkningen (se t.ex. ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 9. och ”Kontraktsvård och frihetsberövande” HD:s dom den 20 maj 2024 i mål B 8385-23* p. 10). Vissa billighetsskäl anses dock främst ha betydelse vid straffmätningen medan andra främst har betydelse för påföljdsvalet (se t.ex. ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 och ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687 p. 15.)*

Hänsynen till barn vid påföljdsbestämningen

19. När påföljden för en förälder ska bestämmas kan straffets negativa konsekvenser för hans eller hennes barn utgöra billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 och därmed påverka påföljdsvalet med stöd av 30 kap. 4 § BrB. Lagstiftningen ska i detta avseende tillämpas i ljuset av Barnkonventionen, som gäller som svensk lag. Det förhållandet att konventionen gäller som lag har konkretiserat och i viss grad förstärkt betydelsen av ett barns intressen i sammanhanget. Barnets bästa är ett rättsligt skyddat intresse som ska beaktas (jfr ”Barnets bostad” NJA 2021 s. 1065).

20. Principen om barnets bästa finns i artikel 3 i konventionen. Enligt denna grundläggande bestämmelse ska det vid alla åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Bestämmelsen är tillämplig också på åtgärder som vidtas av domstol. I bestämmelsen ligger att barnets bästa ska bli utrett, bedömt och beaktat (se t.ex. ”Patronen och bilen” NJA 2020 s. 761 p. 22 och ”Barnens bostad” p. 11).

21. Om en förälder som svarar för ett barns omvårdnad döms till fängelse, är detta en åtgärd som rör barnet på ett sådant sätt att artikeln blir tillämplig.

22. Kravet att barnets bästa ska bli utrett innebär primärt att det ska finnas beslutsprocesser som gör att de konsekvenser som en åtgärd får för barnet ska bli belysta i samband med att beslut om åtgärden ska fattas. Vid det straffrättsliga förfarandet ska såväl domstolen som åklagaren, den tilltalade och försvararen verka för att omständigheter som har betydelse för påföljdsbestämningen blir tillräckligt utredda. På samma sätt som när det gäller andra personliga förhållanden ligger det i praktiken närmast på den tilltalade och försvararen att lägga fram uppgifter om vilka konsekvenser ett eventuellt fängelsestraff skulle få för den tilltalades barn. Det kan finnas anledning för rätten att genom materiell processledning uppmärksamma parterna på det förhållandet.

23. Det ankommer på domstolen att bedöma på vilket sätt och i vilken grad som det kan antas påverka det aktuella barnets bästa om en förälder döms till ett fängelsestraff. Vid den bedömningen är barnets intresse att bevara hem- eller familjemiljön och upprätthålla nära relationer en central faktor. Därvid bör beaktas att bl.a. socialtjänsten och Kriminalvården har ett ansvar för att begränsa de negativa konsekvenser som straffet får för barnet.

24. Att barnets bästa ska beaktas ”i första hand” innebär inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande. Barnets bästa ska balanseras gentemot andra intressen och rättigheter (se t.ex. ”Barnens bostad” p. 12). Att uttrycket ”i första hand” har valts i konventionen kan återspegla det förhållandet att barns intressen tenderar att förbises om man inte sätter ljuset på dem.

25. När fråga uppkommer om att döma en förälder till fängelse ska barnets bästa ställas mot det allmänna intresset av att lagföra begångna brott och att verkställa utdömda straff, liksom mot intresset av en enhetlig rättstillämpning. Konventionen ger inte någon ledning för hur dessa intressen närmare bör vägas mot varandra.

26. En förutsättning för att hänsyn till barnet ska påverka påföljden för en förälder är att straffet kan antas medföra mer påtagliga negativa konsekvenser för barnet. Att ett barn kan tänkas mötas av negativa sociala reaktioner, t.ex. ogillande från omgivningen, på grund av att en förälder döms för brott är knappast tillräckligt. Det är främst när en förälder, som ensam ansvarar för omvårdnaden, riskerar att dömas till fängelse som hänsynen till den tilltalades barn kan få genomslag vid påföljdsbestämningen (jfr ”Mamman och påföljden” NJA 1989 s. 564, ”Bedrägeriet mot Fiskars” NJA 1989 s. 810 och ”Kassörens förskingring” NJA 1997 s. 781; jfr även ”Patronen och bilen”). I rättsfallet ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9, där barnen bodde tillsammans med båda föräldrarna, ansågs hänsyn till barnets bästa inte vara ett tillräckligt starkt skäl för att påverka påföljdsbestämningen.

Bedömningen i detta fall

27. Målet är inte överklagat i skuldfrågan. Hovrättens bedömning att det är fråga om ett och inte flera fall av näringspenningtvätt får godtas. Brottstiden sträcker sig över flera år och omfattar sammanlagt ett betydande belopp. Brottet bör därför rubriceras som grovt.

28. Vid bedömningen av straffvärdet bör beaktas att de belopp som E.B. mottagit har överförts från konton som disponerades av hennes make. Enligt åtalet har E.B. visserligen tagit ut en mindre del av medlen i kontanter och återlämnat till sin make. I övrigt är det dock inte utrett att hon har medverkat i några mer kvalificerade åtgärder för att dölja medlens ursprung. Det har visserligen handlat om betydande belopp, men egendomens värde bör inte tillmätas samma betydelse här som vid penningtvättsbrott (jfr p. 14). En samlad bedömning av E.B:s brottslighet leder till slutsatsen att straffvärdet ska anses motsvara fängelse i ett år. Det E.B. har anfört om att hon varit i en nödliknande situation är inte tillräckligt för att påverka straffvärdet.

29. Vad E.B. har gjort gällande om att det gått lång tid efter gärningen och att hon lämnat uppgifter som var av väsentlig betydelse för utredningen av annans brott utgör inte skäl att sätta straffmätningsvärdet lägre än brottslighetens straffvärde. I detta fall bör hänsynen till hennes barn beaktas endast vid påföljdsvalet.

30. Straffmätningsvärdet talar för att E.B. ska dömas till fängelse. Varken brottets art eller tidigare brottslighet talar för fängelse.

31. I HD har, bl.a. genom yttrande från en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik, följande framkommit. E.B. och hennes tidigare make har en son som nu är sex år. Deras relation präglades av våld och hot mot E.B. och sonen. De har flyttat från pappan och lever nu på annan ort med skyddade personuppgifter till följd av våldsutsatthet. Enligt domstolsbeslut har E.B. ensam vårdnad. Pappan har inget umgänge. Hon och sonen genomgår båda behandling för besvär till följd av trauman. Han uppvisar symptom som är vanliga hos barn som blivit utsatta för våld. Symptomen uppfyller kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom. Mamman är hans primära anknytnings- och omvårdnadsperson. Om han skulle skiljas från henne skulle han utsättas för ett ytterligare trauma vilket riskerar att återuppväcka tidigare trauman. Om mamman döms till fängelse skulle också den pågående behandlingen, som förutsätter att mamman är delaktig, inte kunna fortsätta, vilket skulle riskera sonens hälsa och utveckling.

32. Det finns, mot bakgrund av vad som framkommit, anledning att anta att sonen skulle drabbas oproportionerligt och orimligt hårt om E.B. döms till fängelse och han därmed skulle behöva separeras från henne. Ett fängelsestraff skulle därmed vara klart oförenligt med barnets bästa. Sammantaget är omständigheterna sådana att det även med beaktande av straffmätningsvärdet finns utrymme för att bestämma påföljden till villkorlig dom. Den villkorliga domen ska förenas med dagsböter.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till villkorlig dom och 200 dagsböter på 50 kr.

 

 

^[1] Lydelsen före den 1 juli 2022 är tillämplig i målet (SFS 2015:78). Bestämmelsen har för tiden därefter ändrats genom SFS 2022:792 och SFS 2022:1016. Ändringarna saknar betydelse för de frågor som HD ska pröva i målet, men innebär att de uppräknade punkterna delvis har fått en ny placering. Hänvisning görs till den nuvarande lydelsen.

 

1 Lydelsen före den 1 juli 2022 är tillämplig i målet (SFS 2015:78). Bestämmelsen har för tiden därefter ändrats genom SFS 2022:792 och SFS 2022:1016. Ändringarna saknar betydelse för de frågor som ska prövas i målet men innebär att de uppräknade punkterna delvis fått en ny placering. Hänvisning görs fortsättningsvis till den nuvarande lydelsen.

 

* NJA 2024 s. 293 (red:s anm.).