Referat

Norrtälje tingsrätt

R.S. väckte vid Norrtälje tingsrätt den talan mot K.L. och R.N. som framgår av tingsrättens beslut.

Tingsrätten (rådmannen Ylva Myhrberg) anförde i beslut den 14 juni 2022 följande.

BAKGRUND

V.S. och hans hustru G.-B.S. upprättade den 8 februari 1979 ett inbördes testamente enligt vilket den av dem som överlevde den andre med fri förfoganderätt skulle erhålla all den avlidnes egendom och sedan de båda avlidit skulle all egendom lika fördelas mellan I.S., B.S., R.N. och K.L. V.S. avled den 5 oktober 1994 och efterlämnade – utöver sin hustru G.-B.S. – sina två barn från ett tidigare äktenskap, I.S. och B.S. Bland tillgångarna efter V.S. fanns bl.a. fastigheterna [X] 1:9 och [X] 1:14.

Den 1 oktober 2005 gav G.-B.S. genom gåva bort fastigheten [X] 1:9 till sina barn R.N. och K.L.

År 2011 gav G.-B.S. genom gåva bort fastigheten [X] 1:14 till sina barn R.N. och K.L.

G.-B.S. avled den 27 april 2017.

R.S. – som är ensam arvinge och dödsbodelägare efter numera avlidna I.S. – har den 25 april 2022 inkommit med en stämningsansökan till tingsrätten och anfört yrkanden och grunder enligt bilaga – – –*.

Tingsrätten har förelagt R.S. att yttra sig över hur tidsfristen för talans väckande enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄB förhåller sig till förhållandena i målet och tidpunkten för gåvorna – – –.

R.S. har begärt att tingsrätten, innan frågan om det föreligger rättegångshinder i anledning av bestämmelsen i 3 kap. 3 § ÄB avgörs, håller en särskild förhandling i frågan för upptagande av såväl muntlig som skriftlig bevisning – – –.

R.S. har slutfört sin talan. – – –

TINGSRÄTTENS SKÄL

R.S:s talan innebär att han önskar att gåvorna av fastigheterna [X] 1:9 och 1:14 eller del av dessa eller motsvarande värde ska återbäras till dödsboet efter G.-B.S. Det är därmed bestämmelserna i 3 kap. 3 § ÄB – via hänvisning i 12 kap. 1 § ÄB – som ska ligga till grund för tingsrättens prövning.

Enligt 3 kap. 3 § första stycket ÄB ska, om den efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar orsakat väsentlig minskning av sin egendom, av den lott som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Enligt andra stycket i nämnda bestämmelse stadgas att för det fall vederlag inte kan utgå ska gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Det är denna bestämmelse som är tillämplig i förevarande mål. En sådan talan får enligt samma stycke inte väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.

R.S. väckte talan vid tingsrätten den 25 april 2022. Gåvorna mottogs år 2005 respektive år 2011, dvs. mer än fem år före det att talan väcktes. Såvitt framkommit råder inte tvist om tidpunkterna för gåvorna.

Enligt 34 kap. 1 § RB har domstolen en skyldighet att självmant (ex officio) uppmärksamma frågor om rättegångshinder och snarast ta upp dessa till prövning.

Den första fråga som tingsrätten har att pröva är om tingsrätten ex officio ska beakta den i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB stadgade fristen om fem år för talans väckande. Denna fråga finns inte besvarad i förarbeten eller rättspraxis. Det finns därtill olika synsätt när det gäller om en domstol självmant eller först efter invändning från svaranden ska beakta olika i lag bestämda frister för en talans väckande samt om frågan huruvida den aktuella fristen har iakttagits ska prövas som ett rättegångshinder eller som en del av saken.

Det får anses klarlagt att tingsrätten ex officio som ett rättegångshinder ska beakta att talan väckts i rätt tid i frågor som rör klander av arvskifte, klander av bodelning och återvinning i konkurs men inte i frågor gällande t.ex. klander av föreningsstämmobeslut och klander av bolagsstämmobeslut. Det finns även som käranden påpekat rättsfall som visar att vissa frågor om talefrister inte utgör en fråga om rättegångshinder utan rör själv saken (se t.ex. rättsfallen NJA 1988 s. 580 och NJA 2018 s. 341). I de nämnda rättsfallen förelåg tvist om utgångspunkterna för talefristen.

Vid talan om återgång vid otillåtet förfogande av make enligt 7 kap. 9 § ÄktB stadgas att talan ska väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendomen, medan det i andra meningen stadgas att sedan ”lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas”. En likalydande bestämmelse finns i 25 § sambolagen. Enligt uttalande i doktrinen torde innebörden av att talan inte får väckas vara att det föreligger ett rättegångshinder och att talan ska avvisas (se Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken, 5 uppl., 2020).

Bestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB – som har samma inledande lydelse som i 7 kap. 9 § ÄktB och 25 § sambolagen, om att talan inte får väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs – är konstruerad som en regel om rättegångshinder vilket talar för att om tidsfristen försuttits utgör den omständigheten ett sådant hinder som rätten enligt 34 kap. 1 § RB självmant har att beakta.

HD har i flera rättsfall uttalat att hänsyn också måste tas till vad en tidsfrist avser att skydda (se rättsfallet NJA 1997 s. 332 med däri anmärkta rättsfall). I de fall där HD förklarat att rätten ska beakta föreskriven tidsfrist ex officio som ett rättegångshinder har omständigheterna varit sådana att det befunnits vara av särskild vikt att iaktta tredje mans eller den allmänna omsättningens intressen. Sådana omständigheter gör sig gällande även i förevarande fall.

Tingsrätten anser mot nu redovisade bakgrund att en fråga om talefristen enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄB ska prövas som en fråga om rättegångshinder och inte som en del av saken.

R.S. har anfört att tidsfristen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB inte är direkt tillämplig eftersom G.-B.S. ärvt V.S. genom testamente och inte enligt en legal arvsregel och då regeln om väckande av talan inom viss tid inte överensstämmer med testators vilja. Det kan härvid konstateras att enligt 12 kap. 1 § ÄB äger vad som i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning avseende egendom som ska tillfalla annan sedan efterlevande makens rätt upphört, om inte annat följer av testamentet. I 12 kap. 1 § ÄB ges enligt tingsrättens mening endast en tolkningsregel beträffande förordnanden som faller inom lagrummets tillämpningsområde och träffar inte i egentlig mening bestämmelsen om fristen för när en talan om sådan egendom får väckas. Bestämmelsen i 12 kap. 1 § kan alltså inte anses ge testators vilja inflytande över fristen för talans väckande enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄB.

R.S. har vidare anfört att tidsfristen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB inte är tillämplig eftersom gåvorna är att jämställa med testamente. Någon motsvarighet till det skydd som 7 kap. 4 § ÄB ger för bröstarvinges laglott genom nedsättning eller återbäring av gåva som till syftet är att likställa med testamente finns emellertid inte i 3 kap. 3 § ÄB. Lagstiftarens syfte var inte heller att ge sekundosuccessorerna det skydd mot testamentsliknande gåvor av efterlevande maken som tillerkändes bröstarvingar för deras laglott (se Lind och Walin JUNO version: 7 Ä, 2022-04-08). Se även rättsfallet NJA 2004 s. 487 där 3 kap. 3 § andra stycket ÄB tillämpades på en gåva som påstods utgöra en s.k. dödsfallsgåva. Den omständigheten att gåvorna kan vara att jämställa med testamente saknar därmed betydelse för frågan om rättshandlingarna omfattas av tidsfristen i 3 kap. 3 § ÄB.

Sammantaget anser tingsrätten att bestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB om en tidsfrist om fem år är tillämplig på de gåvorna som talan avser. Eftersom det gått mer än fem år sedan gåvorna mottogs får en sådan talan som nu är i fråga inte väckas. R.S:s talan ska därför redan på denna grund avvisas.

TINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Tingsrätten – som inte finner skäl att hålla muntlig förhandling – avvisar R.S:s talan.

Svea hovrätt

R.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrätten (hovrättsråden Susanne Sundberg, Anders Hübinette, referent, och Camilla Ulvenfalk) anförde i beslut den 29 november 2022 följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås.

BESLUT

– – –

Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

R.S. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja tingsrättens och hovrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

K.L. och R.N. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Axel Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–5 i HD:s skäl.

Frågan i målet

Punkten 6 motsvarar i huvudsak punkten 6 i HD:s skäl.

Den rättsliga regleringen

Fristen för återbäring av gåva i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB m.m.

Punkterna 7 och 8 motsvarar i huvudsak punkterna 7–9 i HD:s skäl.

9. Av 3 kap. 3 § andra stycket framgår att en sådan talan om återbäring dock inte får väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs. Fristen motiverades i utredningsbetänkandet av att det ändå skulle vara utsiktslöst att föra en senare talan. Samtidigt föreslogs det att den först avlidnes arvingar för att undvika rättsförlust skulle kunna begära avskiljande för särskild förvaltning av del av boet om deras rätt äventyrades. Någon regel om avskiljande kom dock aldrig att införas. (Se NJA II 1928 s. 307, 311 och 322 f. i förening med Konkurslagstiftningskommitténs förslag till konkurs­lag, 1911, s. 215.) Fristen har i doktrin varit föremål för kritik för att vara för strikt då den i praktiken är tillämplig på gåvor som mottagits inom enbart fem år från bouppteckningen (se bl.a. Margareta Brattström och Anna Singer, Rätt arv, 6 uppl., 2023, s. 151 och fotnot 43).

Rättegångshinder

Punkten 10 motsvarar i huvudsak punkten 10 i HD:s skäl.

11. Prövningen av om rättegångshinder föreligger ska enligt 34 kap. ske så snart anledning förekommer därtill. Regelverket kring processförutsättningar är också på många sätt uppbyggt för ett avgörande som kan ske snabbt och i ett tidigt stadium av processen. Bl.a. föreligger vid prövningen av rättegångshinder utökade möjligheter för avvisning innan stämning utfärdats och det ställs inte samma krav på att hålla muntlig förhandling (42 kap. 4 § andra stycket och 18 § första stycket 1, jfr ”Slutbesiktningen och klagointresset” NJA 2018 s. 467 p. 12). Att prövningen av om det föreligger rättegångshinder skiljer sig från den i sak och ska ske före bedömningen i sak åskådliggörs även av att om rätten avgör ett mål i sak trots att det förelegat ett rättegångshinder utgör det många gånger grund för domvilla (se 59 kap. 1 § första stycket 1).

12. Det finns i lagtexten ingen fullständig uppräkning över vad som utgör ett rättegångshinder även om det kan framgå av enskilda bestämmelser att ett visst förhållande utgör ett rättegångshinder ( jfr bl.a. 45 kap. 8 §). Exempel på rättegångshinder är att det skett en otillåten taleändring enligt 13 kap. 3 § eller att saken som ska prövas redan är avgjord (17 kap. 11 §).

13. Generellt sett är det avgörande för om en fråga ska avgöras genom avvisning eller ogillande vilket regelkomplex som anses mest ändamålsenligt för omständigheten i fråga eller för frågor av det aktuella slaget (se bl.a. Per Henrik Lindblom, Processhinder, 1974, s. 12 f., 94 och 231 samt NJA 2011 s. 792 p. 13 med hänvisningar).

14. När det sedan gäller bedömningen av om det föreligger ett rättegångshinder bl.a. när någon har överskridit i lag angiven tidsfrist bör det fästas särskilt avseende vid även vad tidsfristen avser att skydda. I de rättsfall där HD förklarat att rätten självmant ska beakta föreskriven tidsfrist har omständigheterna varit sådana att det ansetts vara av särskild vikt att iaktta tredje parts eller den allmänna omsättningens intressen. (Se NJA 1997 s. 332, jfr även bl.a. NJA 2011 s. 306 p. 2.) Ett exempel på detta är överskridande av fristen för klander av bodelning (se NJA 1978 s. 132).

15. I de flesta fall bör dock omständigheterna vara sådana att prövningen av om en i lag angiven tidsfrist överskridits lämpligen sker i sak. I rättsfallet NJA 2009 s. 717 ansågs också det vara fallet när det gällde fristen att väcka talan om återbäring av gåva enligt det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB. Enligt den bestämmelsen ska talan väckas mot gåvomottagaren, som till skillnad från när det gäller bestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket inte behöver vara i ond tro, inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades för att talan inte ska gå förlorad. Båda bestämmelserna har som grundläggande syfte att skydda bröstarvingar mot att deras rätt till arv går förlorad (se bl.a. ”Bröstarvingarnas taleändring” NJA 2021 s. 193 p. 17–19).

Bedömningen i detta fall

16. Så som fristen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB är utformad framstår det som tänkbart att den inte helt sällan kan medföra en tvist beträffande bl.a. när en gåva har mottagits och det kan dessutom uppstå frågor om testator avsett att regelverket om efterarv i 3 kap. ska vara tillämpligt över huvud taget. Det är frågor som inte alltid kan avgöras snabbt och avser förhållanden som ofta kan lämpa sig för en mer utförlig materiell prövning än det regelverk som gäller för prövningen av rättegångshinder är anpassat efter.

17. Enligt förarbetena är det närmast hänsyn till gåvomottagarna som motiverat fristen i 3 kap. 3 §. Bestämmelsen kräver att mottagarna varit i ond tro vilket får anses påtagligt begränsa angelägenheten i att iaktta deras intressen.

18. Sett i ljuset av det grundläggande syftet med 3 §, alltså att skydda bröstarvingars arv från efterlevande makes illojala dispositioner, kan därutöver inte heller övriga tredje parters och den allmänna omsättningens intressen i regel anses väga tungt. Även om t.ex. återbäring av en fastighet visserligen skulle kunna påverka utomstående som har intresse i en stabil fastighetsmarknad framstår på det hela taget alltså inte skyddsintressena för att fristen ska iakttas självmant av rätten som särskilt starka jämfört med vad som gäller bl.a. en bodelning, som i form av rättsverkan kan liknas vid en dom och där det ofta kan vara av särskild vikt att fristen inte överskrids.

19. Mot den nu tecknade bakgrunden föreligger det inte några mer vägande skäl att beakta ett överskridande av fristen i 3 kap. 3 § andra stycket som ett rättegångshinder utan den frågan ska prövas som en del av själva saken och endast efter invändning. Med ändring av hovrättens beslut ska därför tingsrättens beslut undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD:S AVGÖRANDE

Med ändring av hovrättens beslut undanröjer HD tingsrättens avvisnings­beslut och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD ( justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, referent, Stefan Johansson, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 26 april 2024 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. Makarna V.S. och G.-B.S. förordnade i ett inbördes testamente att den av dem som överlevde den andre med fri förfoganderätt skulle erhålla all den avlidnes egendom. Efter bådas frånfälle skulle deras egendom fördelas lika mellan deras respektive bröstarvingar. Makarna hade inga gemensamma barn.

2. V.S. avled 1994. Bland tillgångarna efter honom fanns två fastigheter. G.-B.S. överlät genom gåva fastigheterna till sina barn K.L. och R.N. Överlåtelserna skedde 2005 respektive 2011.

3. G.-B.S. avled 2017. V.S:s dotter I.S. avled 2019. Hon efterlämnade sin son R.S. som ensam arvinge och dödsbodelägare.

4. R.S. väckte 2022 talan mot K.L. och R.N. och yrkade i första hand att fastigheterna skulle återbäras.

5. Tingsrätten avvisade talan utan att utfärda stämning på den grunden att det förelåg ett rättegångshinder. Detta bestod enligt tingsrätten i att talan om återbäring inte, vilket krävs enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄB, hade väckts inom fem år från det att gåvorna mottogs. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Prejudikatfrågan

6. Frågan är om den i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB angivna fristen för att väcka talan ska betraktas som en fråga om rättegångshinder eller som en del av själva saken.

Skyddet för efterarvingar

7. När en efterlevande make ärver egendom med fri förfoganderätt gäller vissa begränsningar av möjligheten att förfoga över den jämfört med om egendomen tillkommer den efterlevande med full äganderätt. Begränsningarna syftar till att skydda den först avlidnes arvingar, som efter båda makarnas död ska få ut sitt arv. (Se 3 kap. 1 och 2 §§ ÄB.)

8. Om den efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, har orsakat väsentlig minskning av sin egendom, ska vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för den minskning som belöper på deras andel. Vederlaget ska utgå av den lott som vid efterlevande makens död tillkommer den efterlevandes arvingar. När vederlag inte kan utgå ska gåvan eller dess värde återbäras, om den som mottog gåvan insåg eller borde ha insett att den skulle medföra en nackdel för arvingarna efter den först avlidne. En talan om återbäring av gåvan eller dess värde får inte väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs. (Se 3 kap. 3 §.)

9. Bestämmelserna i 3 kap. tillämpas även beträffande testamentariska förordnanden om fri förfoganderätt, om inte annat följer av testamentet (se 12 kap. 1 §).

Rättegångshinder vid frister för att väcka talan

10. Om det finns ett rättegångshinder ska målet eller en del av det avvisas. Frågan om rättegångshinder ska beaktas självmant av rätten om inget annat är stadgat och rätten ska pröva frågan så snart som möjligt, helst innan någon prövning sker av talan i målet. ( Jfr 34 kap. 1 § RB.)

11. Det finns inte något enhetligt svar på frågan om en i lag angiven frist för att väcka talan ska betraktas som ett rättegångshinder, vilket medför att talan avvisas, eller om den ska behandlas som en del av själva saken. Det står klart att bestämmelsens ordalydelse och konstruktion normalt inte ger vägledning för bedömningen ( jfr t.ex. ”Porjus skadeområde” NJA 1997 s. 332).

12. Regelverket kring rättegångshinder är på många sätt uppbyggt för att avgörandet ska kunna ske snabbt och i ett tidigt stadium av processen. Om en frist utgår från omständigheter som kan kräva utredning talar det mot att pröva frågan som ett rättegångshinder. Detsamma gäller om fristen ska ses som en del av den materiella regleringen och om fristen är något som parterna bör kunna förfoga över. (Se ”AQ Enclosure Systems” NJA 2010 s. 448 p. 9 och ”Brunnen” NJA 2011 s. 792 p. 13.)

13. Om fristen däremot tydligt avser att skydda allmänna intressen eller om hänsyn till tredje man gör sig gällande talar det för att fristen ska beaktas som ett rättegångshinder och att det inte ska överlåtas till en enskild part att förfoga över om fristen ska göras gällande ( jfr ”Tomträttsavgäld och rättegångshinder” NJA 1984 s. 777). Detsamma gäller om fristen utgår från ett beslut efter en judiciell förrättning eller något liknande ställningstagande som blir bindande sedan fristen löpt 
ut ( jfr ”Klanderfrist och bodelning” NJA 1978 s. 132). En jämförelse kan i dessa fall göras med vad som gäller för frister för att överklaga domar och beslut.

Särskilt om fristen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB

14. Bestämmelserna i 3 kap. 3 § syftar till att skapa en rimlig avvägning mellan den efterlevande makens rätt att förfoga över den ärvda egendomen och efterarvingarnas skydd för sitt arv. Tidsfristen i andra stycket utgör en del i den avvägningen och är på så sätt en del av bestämmelsernas materiella innehåll. Fristen utgår från civilrättsliga dispositioner mellan enskilda och några tydliga allmänna intressen gör sig inte gällande.

15. Det kan i många fall krävas utredning för att bedöma utgångspunkten för fristen, alltså vid vilken eller vilka tidpunkter den efterlevande maken genom gåva överlåtit egendom. Det gäller såväl frågan om maken faktiskt har överlåtit egendom genom gåva som frågan om vid vilken tidpunkt det i så fall skedde. Dessa förhållanden kan också få betydelse vid den materiella prövning som ska göras enligt 3 kap. 3 § andra stycket. Fristen kan alltså avse förhållanden som passar mindre väl att prövas som rättegångshinder.

16. En jämförelse kan också göras med bestämmelserna i 7 kap. 4 § ÄB som skyddar bröstarvingar mot att en arvlåtare kringgår laglottsreglerna genom att skänka bort sina tillgångar i stället för att upprätta testamente. Om arvlåtaren har gett bort egendom under omständigheter som är att jämställa med testamente kan jämkning av gåvan påkallas. För att jämkning ska kunna göras gällande krävs att talan väcks inom ett år från det att bouppteckningen avslutades. Frågan om talan väckts inom den fristen har ansetts höra till själva saken (se ”Den oavslutade bouppteckningen” NJA 2009 s. 717).

17. Här finns också skäl att beröra avgörandet ”Bröstarvingarnas taleändring” NJA 2021 s. 193. Målet avsåg ursprungligen återbäring av gåva enligt 7 kap. 4 § men under handläggningen framställdes ett nytt yrkande om återbäring av gåva med tillämpning av 3 kap. 3 §. HD uttalade att det nya yrkandet stödde sig på väsentligen samma grund som yrkandet om återbäring på grund av laglottskränkning (se p. 17–19 och 24 i avgörandet). Dispositioner som gjorts kan alltså aktualisera en tillämpning av båda bestämmelserna och det talar i sig för att fristen i 3 kap. 3 § ska bedömas på samma sätt som den i 7 kap. 4 § uppställda fristen.

18. Frågan om talan har väckts inom den tid som anges i 3 kap. 3 § andra stycket ska mot den nu angivna bakgrunden anses höra till själva saken och ska alltså inte prövas som en fråga om rättegångshinder.

Bedömningen i detta fall

19. R.S:s talan har avvisats med hänvisning till att det gått mer än fem år sedan de aktuella gåvorna mottogs. Frågan om han har väckt talan inom den i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB föreskrivna tiden ska dock prövas som en del av själva saken.

20. Målet ska därför visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD:S AVGÖRANDE

HD ändrar hovrättens beslut, undanröjer tingsrättens avvisningsbeslut och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

* Av bilagan framgår att R.S. yrkade bl.a. att tingsrätten skulle fastställa att dödsboet efter G.-B.S. hade bättre rätt än R.N. och K.L. till hela eller delar av fastigheterna [X] 1:9 och 1:14 samt förplikta R.N. och K.L. att återbära dessa eller motsvarande värde till dödsboet (red:s anm.).