Referat

Skaraborgs tingsrätt

År 2019 väckte I.K. och E.L. vid Skaraborgs tingsrätt talan mot R.M. De klandrade ett gemensamt testamente som upprättats 2013 mellan R.M. och hans bror S.M. S.M. avled i oktober 2017. I.K., E.L., R.M. och S.M. var syskon. S.M. efterlämnade också två halvsyskon.

Testamentet innehöll bl.a. följande förordnanden.

[…] den av oss som överlever den andre skall erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap. All egendom erhålles med fri förfoganderätt. Den efterlevande brodern har således inte rätt att testamentariskt förfoga över denna del av kvarlåtenskapen.

[…]

Vid den efterlevande broderns bortgång skall all vår kvarlåtenskap tillfalla S.Lo. […] och E.Lo. […] med lika delar.

Är S.Lo. eller E.Lo. avliden vid den efterlevande broderns bortgång erhåller den av dem som fortfarande är i livet all kvarlåtenskap. Är både S.Lo. och E.Lo. avlidna träder deras bröstarvingar i deras ställe.

Tingsrätten (lagmannen Anna-Karin Lundberg, rådmannen Magnus Patriksson, referent, och tingsfiskalen Martin Starsmark) anförde följande i slutligt beslut den 12 juli 2022.

Handlingarna gås igenom och följande antecknas.

Svaranden R.M. och dennes bror, S.M., upprättade år 2013 ett gemensamt testamente med innebörden att den som överlevde den andre skulle erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt (första stycket). Vid den efterlevande broderns bortgång skulle all kvarlåtenskap tillfalla S.Lo. och E.Lo., om de var döda, deras bröstarvingar (tredje och fjärde styckena).

– – –

Kärandena, I.K. och E.L., är systrar till bröderna M. och har i ansökan om stämning mot R.M. klandrat testamentet. Inledningsvis yrkade de att tingsrätten skulle fastställa att testamentet efter S.M. ej skulle gälla som ett giltigt förordnande från testators sida. Som grund för yrkandet angavs att S.Lo. och/eller E.Lo. har tvingat testatorn att upprätta testamentet eller förmått honom därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet och/eller beroendeställning, varvid testamentet ej ska anses gällande enligt 13 kap. 3 § första stycket ÄB; i vart fall får testatorn anses ha blivit svikligen förledd av S.Lo. och/eller E.Lo. att upprätta testamentet och/eller annars svävat i villfarelse som varit avgörande för hans vilja att göra testamentet, varvid testamentet ej ska anses gällande enligt andra stycket samma paragraf.

Sedan fråga uppkommit om huruvida talan även borde ha riktats mot makarna Lo. har kärandena justerat sin talan till att det endast är första stycket i testamentet som yrkas ogiltigförklarat.

R.M. har bestritt käromålet. Han har även yrkat att tingsrätten inte ska tillåta ändringen av yrkandet och att tingsrätten ska avvisa käromålet då det råder nödvändig processgemenskap mellan honom och makarna Lo., det vill säga på svarandesidan i denna tvist.

Tingsrätten har förklarat att den avser att pröva frågan om taleändringens tillåtlighet och/eller om käromålet ska avvisas på grund av nödvändig processgemenskap i ett särskilt beslut. Parterna har – – – anfört i huvudsak följande.

Kärandena

– – –

Testamentarisk sekundosuccession

Ett inbördestestamente är som två testamenten i ett. Det är inte enbart makar eller sambor som kan förordna om egendom genom inbördestestamente. Det är alltså möjligt att ha ett inbördestestamente mellan andra personer. I.K. och E.L. har klandrat S.M:s förordnande i testamentet och inte vad R.M. förordnat. R.M. lever och testamentet kan därför inte angripas i den delen så länge R.M. lever.

Anledningen till att kärandena endast stämt R.M. och inte någon annan som nämns i testamentet beror på att det är R.M. som enligt testamentet ärver S.M. Enligt testamentet ska R.M. ärva med fri förfoganderätt. S.Lo. och E.Lo. får egendomen först efter att båda bröderna avlidit. Ifall S.Lo. och E.Lo. är avlidna får deras bröstarvingar egendomen. Eftersom efterarvet beror på bestämmelser i ett testamente är det fråga om testamentarisk sekundosuccession. S.Lo. och E.Lo. och deras bröstarvingar är inte dödsbodelägare utan de har en efterarvsrätt enligt testamentet, således testamentariska sekundosuccessorer.

Uttrycket testamentarisk efterarvinge har ifrågasatts i doktrinen av Anders Eriksson som anser det vara ett något tvivelaktigt uttryck eftersom det inte är ett arv. Det handlar inte om att någon ska ärva utan om en person som grundar sin rätt till egendomen på ett testamente. Arv och testamente, Anders Eriksson, Thomson förlag, 2008, s. 16 och 138. Generellt gäller för dem som har rätt till efterarv efter den först avlidne på grund av arv eller testamente att de inte är dödsbodelägare i arvlåtarens eller testators dödsbo utan först i boet efter den som först erhållit egendomen genom arv eller testamente. Lexino lagkommentar 18 kap. 1 § 3 st. ÄB.

Den som får egendomen med fri förfoganderätt hamnar i samma situa­tion som för en make som ärver den andre makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt. Arv och testamente, Anders Eriksson, Thomson förlag, 2008, s. 170. I 3 kap. 2 § ÄB regleras efterarv för den först avlidne makens efterarvingar. Regleringen innebär att efterarvingarna får vänta på sitt arv efter den först avlidne maken tills den efterlevande maken har avlidit. Av Norstedts Juridiks lagkommentar till 3 kap. 2 § ÄB framgår att makes arv med fri förfoganderätt är kombinerad med en rätt till sekundosuccession (efterarv) för vissa av den först avlidne makens arvingar. De är sekundosuccessorer (efterarvingar) och får vänta på sitt arv efter den först avlidne maken tills den efterlevande maken har avlidit. De är arvingar till den först avlidne maken, men inte delägare i den först avlidnes dödsbo (jfr 18 kap. 1 § 3 st. ÄB).

Sekundosuccessorernas rätt är en andelsrätt i en framtida förmögenhetsmassa. Efterlevande make ärver med fri förfoganderätt (fri dispositionsrätt) och råder över arvet som ägare och har rätt att huvudsakligen fritt disponera arvet i sin livstid. Den efterlevande kan fritt förfoga över egendomen genom att avyttra eller upplåta rättigheter i egendomen. Den efterlevande har också rätt att nyttja och njuta avkastningen av egendomen. Inget hindrar heller att den efterlevande helt konsumerar arvet för sina levnadsbehov, men får inte genom testamente bestämma över egendom som ska tillfalla efterarvingarna. Ärvdabalken en kommentar del 1, kap. 3, JUNO.

Fri förfoganderätt innebär således att R.M. kan konsumera och avyttra all egendom förutom genom testamentsförordnande. Det finns alltså inga garantier att det finns någon egendom kvar för de testamentariska sekundosuccessorerna att ärva. Bröderna M. torde inte omfattas av vederlagsregeln då de varken var gifta eller sambo och makarna Lo. omfattas heller inte av förstärkt laglottsskydd.

Utifrån att två halvsyskon till S.M. inte klandrat testamentet så gäller testamentet avseende deras del av arvet oavsett. Den av arvingarna som anser att det finns grund för klander har således rätt att föra talan oberoende av övriga arvingar. Det föreligger inte nödvändig processgemenskap mellan arvingarna. Om talan bifalls blir testamentet ogiltigt för dem som fört talan, men förblir giltigt för övriga arvingar. Testamentstagarens rätt blir därmed beroende av dels hur många arvingar som för klandertalan, dels processens utgång. Klandertalan kan föras mot ett testamente i dess helhet eller mot viss testamentstagare. I det sistnämnda fallet kommer eventuell ogiltighet bara att träffa berört förordnande medan resterande delar av testamentet förblir giltigt. Rätt arv, Brattström & Singer, e-bok JUNO, 2020, avsnitt 4.5, s. 107.

Efterarvingar

En testamentstagare som vill göra sin rätt enligt testamentet gällande kan antingen få arvingarnas godkännande av testamentet, eller delge dem testamentet i enlighet med 14 kap. 4 § st. 1 ÄB. Av paragrafens andra stycket framgår att med arvinge avseende delgivning av testamente avses både den som är direkt arvsberättigad och den som är efterarvinge.

Frågan om efterarvingar i förhållande till rätten att klandra ett testamente prövades genom beslut 2014-03-25 av Hovrätten för Övre Norrland, Ö 459-13. ”Enligt hovrättens mening är det uppenbart att det endast är arvingar till testatorn (den som upprättat testamentet) som har rätt att klandra detsamma. Det är också just dessa arvingar som ska delges testamentet enligt 14 kap. 4 § ÄB. I kretsen av taleberättigade ingår testatorns efterarvingar även om deras arvsrätt inte är aktuell vid tiden för talan. Walin har uttalat att efterarvingarna i den situationen är nödsakade att väcka sådan talan inom viss tid efter behörig delgivning av testamentet vid äventyr att de annars förlorar sin rätt (Walin, Kommentar till Ärvdabalken, del I, femte upplagan, 2000, s. 368). Mot bakgrund av vad som framgår av 14 kap. 4 och 5 §§ ÄB kan, enligt hovrättens uppfattning, uttalandet dock inte tolkas på så sätt att även efterarvingar till den först avlidna maken generellt skulle vara taleberättigade i förhållande till den efterlevande makens testamente. Det finns dock en situation där efterarvingar till den först avlidna maken måste anses ha talerätt i förhållande till den efterlevande makens testamente. Enligt 3 kap. 8 § ÄB ska nämligen, för det fall det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade endast efter den först avlidne maken, dessa arvingar ärva allt. I den situationen blir efterarvingarna även arvingar till den efterlevande maken med rätt att klandra ett eventuellt testamente som denne upprättat (Walin och Lind, Kommentar till Ärvdabalken, del I, sjätte upplagan, 2008, s. 143).”

Vad gäller då processgemenskap för efterarvingar i fråga om vederlagsregeln i 3 kap. 3 § st. 2 ÄB. För det fall vederlag inte kan utgå, helt eller delvis, ur den efterlevande makens egendom kan efterarvingarna under vissa förutsättningar begära återgång av gåvan. Talan kan föras av var och en av efterarvingarna. Utifrån att efterarvingarna kan ha sinsemellan motstående intressen är det i någorlunda hög grad självklart att nödvändig processgemenskap inte föreligger mellan efterarvingarna. Vilket också bekräftats genom NJA 1973 s. 66. När talan förs mot tredjeman är dock det normala att det föreligger nödvändig processgemenskap mellan dödsbodelägarna, jfr NJA 2007 s. 69. Rätt arv, Brattström & Singer, e-bok JUNO, 2020, avsnitt 5.3.2, s. 147–148.

Om arvinge avlider utan att ha begagnat sig av sin rätt att klandra testamentet (ÄB 14 kap. 5 §), övergår denna rätt på dem som enligt lag eller testamente trätt i arvingens ställe. Av lagkommentaren (NJ Ärvdabalken del 1) framgår att det varit under övervägande att utvidga föreskriften om testamentsklander att inbegripa även annan som har intresse av att testamentet blir förklarat ogiltigt. Sådant intresse kan tillkomma annan testamentstagare än den som åberopar testamentet, i den mån denne kan dra fördel av testamentets ogiltighet. Det är emellertid en definitiv skillnad mellan arvinge och testamentstagare i fråga om deras rättsliga ställning.

Arvinge har i sin legala arvsrätt en oomtvistlig rättsgrund för sin talan, under det att testamentstagare senare har berättigade anspråk endast under förutsättning att det till förmån för honom gjorda förordnandet ej i sin tur lider av fel som kan föranleda dess ogiltighet.

Reglerna om delgivning och iakttagande av viss klandertid lämpar sig redan på den grunden mindre väl såvitt angår testamentstagare. En sådan utsträckning av klanderskyldigheten skulle även framstå såsom en hårdhet i många fall, särskilt då testamentstagarens intresse representerar ett i jämförelse obetydligt värde. NJ lagkommentar Ärvdabalken del 1, 14 kap. 5 §.

Det skiljer sig mellan den förste testamentstagarens befogenheter (R.M.) och sekundosuccessorernas (makarna Lo. och deras bröstarvingar) befogenheter (innan föregående testamentstagares rätt upphört). Vid fri förfoganderätt äger förste testamentstagaren inte förfoga över egendomen genom testamente eller annan rättshandling för dödsfalls skull, men i övrigt är hans befogenheter obegränsade. Sekundosuccessor äger inte på något sätt förfoga över egendomen. Om sekundosuccessor äger förfoga över sin rätt därtill är tveksamt. Svensk familjerättspraxis, JUNO, avsnitt a) presumtion för full äganderätt, tabell, Göran Lind, Anna Singer, Örjan Teleman.

Sekundosuccessorns rätt är en äganderätt, begränsad såtillvida att den är suspensivt inskränkt genom föregående testamentstagares rätt. Ju starkare förste testamentstagarens rätt är, desto svagare är sekundosuc­cessorns (jfr NJA II 1930 s. 165–170). Då förste testamentstagaren har fri förfoganderätt, är hans rätt uppenbarligen den starkaste. Sekundosuccessorn har, så länge den fria förfoganderätten varar, praktiskt taget inga befogenheter alls (NJA 1937 s. 37; jfr NJA II 1928 s. 311 ff.). Beträffande senare upprättade testamenten gäller däremot otvivelaktigt, att sekundosuccessorernas rätt inträder först vid efterlevande makens frånfälle (NJA II 1928 s. 295); med den först avlidnes arvingar förstås de som vid den efterlevandes död är närmast till arv efter den först avlidne (jfr emellertid rättsfallsöversikten i ÄB I s. 356 ff. Svensk familjerättspraxis, JUNO, avsnitt h) istadarätt till sekundosuccession, Göran Lind, Anna Singer, Örjan Teleman.

Nödvändig processgemenskap

Processgemenskap är för det mesta frivillig i fråga om att parterna inte behöver uppträda tillsammans i en rättegång för att talan ska kunna upptas till prövning. De kan alltså föra talan var och en för sig. Det finns dock vissa fall där flera rättssubjekt måste uppträda tillsammans, som medparter, i en rättegång rörande en viss sak, för att talan ska upptas till prövning. Medparterna har då enbart i förening talerätt och nödvändig processgemenskap sägs finnas mellan dem. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 94.

Av lagkommentar till 14 kap. 8 § RB framgår att paragrafen reglerar två situationer. Det första stycket behandlar ordinär processgemenskap, dvs. de regler som gäller när medparterna processar oberoende av varandra. Det andra stycket reglerar speciella situationer där saken är sådan att endast en dom kan ges för alla som har del i saken. Då föreligger s.k. speciell processgemenskap. Nödvändig processgemenskap är någonting annat, men i vilken grad det finns anledning att göra en klar åtskillnad mellan behandlingen av speciell processgemenskap och nödvändig processgemenskap framgår inte av praxis från HD. Lexino lagkommentar 14 kap. 8 § RB.

I Norstedts Juridiks lagkommentar redogörs för om nödvändig processgemenskap även är att se som speciell sådan och om andra stycket i 14 kap. 8 § RB i så fall ska tillämpas direkt eller analogivis när detta slag av processgemenskap uppkommer. Utifrån ståndpunkten att nödvändig processgemenskap inte är speciell ska andra stycket i 14 kap. 8 § RB tillämpas analogt i fall av nödvändig processgemenskap. ”Nödvändig processgemenskap uppstår när flera parter förenas på ena sidan i en tvist angående ett odelbart rättsförhållande. Det är alltså inte fråga om kumulation i sådana situationer. Det förefaller dock vara odiskutabelt att andra stycket i rättspraxis tillämpas också vid fall av nödvändig pro­cessgemenskap (se bl.a. rättsfallen NJA 1975 s. 611, NJA 1988 s. 78 och NJA 2000 s. 10). Enligt Lehrberg (a.a. s. 461) torde det emellertid vid nödvändig processgemenskap vara mest korrekt att utgå från ett krav på överensstämmande uppträdande av medparter och att tillämpa stycket analogivis endast när det är nödvändigt för undvikande av förfogandeliknande verkningar till nackdel för någon medpart. Till fall av nödvändig processgemenskap – där det alltså inte rör sig om någon förening av mål – hör främst samäganderättsfall enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och sådana fall där enligt 4 kap. 20 § UB en tredje man hänvisas att väcka talan om bättre rätt mot såväl en utmätningssökande som en utmätningsgäldenär (se rättsfallen NJA 1987 s. 500 och NJA 1989 s. 64 om att andra stycket tillämpas i utsökningsfallen; jfr prop. 1980/81:8 s. 1113 och 1212; se härtill Lehrberg (a.a. s. 193 ff., Sundström, Tolv studier i processuella spörsmål, s. 49, och RH 1980:104).” NJ lagkommentar 14 kap. 8 § RB.

Nödvändig processgemenskap omfattar således i första hand sådana situationer där flera personer har del i ett odelbart materiellt rättsförhållande. Samtliga i rättsförhållandet delaktiga med nödvändighet måste föra talan som parter i en process som avser den odelbara rättigheten eller förpliktelsen (gemensam talerätt). Endast en dom i sak kan ges för de delaktiga. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juri­dik, 2 uppl., 2000, s. 229. Karaktäristiskt för ett enligt materiell rätt odelbart rättsförhållande är att det med nödvändighet måste gälla enhetligt för samtliga som har del i det, exempelvis samäganderätt. Utöver samäganderätt är egendomsgemenskap, gemensamma sakrätter, samfordringsrätter exempel på kategorier av (eventuellt) odelbara rättsförhållanden. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 126–127.

I hovrättsfallet (SvJT 1961 rf s. 14) som avsåg klander av testamente ansåg hovrätten att endast en dom kunde ges i förhållande till flera universella testamentstagare (gren A, B, C och D) trots att det i praktiken inte skulle vara omöjligt att verkställa domar med olika innehåll i förhållande till dem. På grund av testamentsbestämmelsens art fann hovrätten att endast en dom kunde ges i förhållande till testamentstagarna och att den av A- och B-grenen fullföljda talan fick anses riktad även mot D-grenen. Det bör dock noteras att utgången kritiserats i doktrinen. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 177–178.

Reglerna om dödsboförvaltning kan innebära nödvändig processgemenskap på grund av rättsförhållandets natur. Dödsbodelägare i mål som rör boet för talan som part(er) i eget namn men för dödsboets räkning. Då talan i dessa fall gäller dödsboets rätt måste ett enhetligt avgörande träffas för alla vilkas rätt är beroende av dödsboets rätt. Talan gäller i dessa fall inte något odelbart rättsförhållande i vilket flera har del. Rättsförhållandet är odelbart därför att enbart dödsboet är delaktigt i rättsförhållandet. Saken är odelbar i relation till medparterna därför att de för talan med avseende på dödsboets rätt. Processgemenskap i dis­positiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 197.

Talerättsprövning

Vid nödvändig processgemenskap ska en talerättsprövning göras. Grunden till att saken är odelbar är i regel att talan avser ett anspråk eller en förpliktelse som enligt materiell rätt tillkommer eller åvilar flera endast i förening. Brister det i partsställningen på någondera sidan i processen ska rätten ex officio avvisa talan. Innan avvisning sker bör dock rätten bereda käranden möjlighet att avhjälpa bristen i talerätt. Medpart kan då inträda i rättegången utan att stämning behöver uttas (NJA 1988 s. 78). Så länge det inte i grunden för kärandens talan ingår ett påstående om ett rättsförhållande, som är att bedöma som odelbart, kommer käromålet inte avvisas på grund av processhinder i det hänseendet. Skulle under sådana omständigheter kärandens påståenden om det omtvistade rättsförhållandets beskaffenhet komma att motbevisas i processen ska käromålet ogillas, inte avvisas. Om domstolen bedömer det av käranden åberopade rättsförhållandet som odelbart, skall avvisning ske oavsett om käranden är av annan uppfattning. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 199–200.

Dödsbodelägarna har gemensamt att förvalta den dödes egendom och de företräder dödsboet gemensamt mot tredje man och att de har rätt att tala och svara i mål som rör dödsboet (18 kap. 1 § ÄB). Dödsboet är ett typexempel på ett odelbart rättsförhållande. I en process råder nödvändig processgemenskap mellan dödsbodelägarna i det att samtliga dödsbodelägare måste vara representerade på kärande- respektive svarandesidan. Klander av arvskifte är exempel på nödvändig processgemenskap på grund av lag. Ett arvskifte som har förrättats av skiftesman kan klandras av en dödsbodelägare som är missnöjd med skiftet. Dödsbodelägare måste då inom 4 veckor väcka talan mot alla övriga dödsbodelägare. Vid klander av arvskifte är saken vanligen odelbar då arvskiftet endast kan gälla enhetligt i förhållande till samtliga dödsbodelägare, men så är inte alltid fallet. Ett yrkande kan beröra endast vissa av dödsbodelägarna och det inte finns risk för att yrkandet föranleder ändring av de övriga dödsbodelägarnas lotter. I situationer där saken inte är odelbar uppkommer frågan om lagstiftarens krav på att samtliga övriga dödsbodelägare ska stämmas in bör upprätthållas. Lehrberg menar att regeln om att talan om klander ska riktas mot samtliga övriga dödsbodelägare inte kan anses omfatta enbart sådana fall där ett odelbart rättsförhållande föreligger mellan samtliga dödsbodelägare. Rättsförhållande mellan dödsbodelägarna kan betraktas som odelbart (att det måste gälla enhetligt för samtliga dödsbodelägare) endast i den mån det i klandertalan framställda yrkandet förutsätter ändringar i samtliga dödsbodelägares lotter. Om en klandertalan (som förs mot endast en eller vissa av dödsbodelägarna) vinner bifall utan att de icke instämda dödsbodelägarnas lotter påverkas föreligger inte nödvändig processgemenskap på grund av förhållandets natur. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 175 och 197–198.

Om käranden åberopar ett odelbart rättsförhållande till grund för sin talan är det avvisning som kan komma ifråga. Även om kärande yrkat något för egen del, men de åberopade grunderna bedöms avse ett odelbart rättsförhållande, så ska avvisning ske på grund av bristande talerätt. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 206.

När det inte av de omständigheter som käranden åberopat till grund för sin talan framgått att ett odelbart materiellt rättsförhållande varit för handen har käranden ansetts ha rätt till sakprövning av det rättsförhållande varom han fört talan. Ogillande dom har meddelats om svaranden framställt invändning om bristande talerätt och invändningen befunnits befogad. Avvisning på grund av bristande talerätt har däremot skett om det av de omständigheter som käranden åberopat till stöd för sin talan framgått, att ett odelbart materiellt rättsförhållande är grunden för käromålet. Rättspraxis ståndpunkt när det gäller brist i partsställning på svarandesidan är möjligen något osäker enligt Lehrberg. Talan ska avvisas endast om käranden åberopar en omständighet som medför att brist i partsställningen föreligger eller denna annars uppenbart framgår av hans talan. Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, Elisabeth Lehrberg, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2000, s. 212.

Slutligen

I aktuellt mål är S.Lo. och E.Lo. inte dödsbodelägare utan testamentariska sekundosuccessorer. Det är inte fråga om att makarna Lo. ska ärva utan om att de i så fall skulle grunda sin rätt till egendomen på ett testamente. Deras rätt är en andelsrätt i en framtida förmögenhetsmassa. De har ingen självständig rätt att få egendomen utan erhåller egendomen enbart om R.M. först ärver med fri förfoganderätt.

Om testamentet avseende S.M. ogiltigförklaras kommer R.M. inte ärva med fri förfoganderätt och de testamentariska sekundosuccessorerna kan inte erhålla något från S.M. om inte R.M. först ärver S.M. Att vara efterarvinge enligt testamente (enbart testamentarisk sekundosuccessor och inte dödsbodelägare eller legal arvinge) innebär inte någon självständig rätt i processen, eller ett odelbart materiellt rättsförhållande och inte heller någon processgemenskap på grund av rättsförhållandets natur.

Av ovan redogörelse kring rättsläget blir det uppenbart att det i aktuellt mål inte kan vara fråga om någon nödvändig processgemenskap. Om tingsrätten mot all förmodan skulle komma fram till att nödvändig processgemenskap föreligger skulle det innebära att även S.Lo:s och E.Lo:s bröstarvingar och deras eventuella bröstarvingar också måste vara parter i målet. Ett resultat som både av processekonomiska och av praktiska skäl framstår som orimligt. Det kan inte vara lagstiftarens avsikt att reglerna om nödvändig processgemenskap ska tillämpas på det sättet i fråga om testamentariska sekundosuccessorer.

Svaranden

Om talan inte väcks av eller gentemot de parter mellan vilka nödvändig processgemenskap råder, det vill säga att det mellan parterna finns ett odelbart rättsförhållande, ska talan avvisas.

Kärandena har i sitt yttrande redogjort och argumenterat en hel del avseende rättsläget i olika delar. Dock ska en bedömning avseende huruvida nödvändig processgemenskap föreligger ta avstamp i det enskilda fallet samt i på vilket sätt kärandena utformat sin talan. R.M., S.Lo. och E.Lo. erhåller alla sin arvsrätt från det klandrade testamentet. Kärandena har sent i samband med den inställda huvudförhandlingen valt att justera sin talan till att gälla enbart det första stycket i testamentet. Detta i syfte att separera processgemenskapen mellan R.M. och makarna Lo. Tredje stycket hänvisar dock till ”all kvarlåtenskap” efter S.M. och R.M. R.M. och S.M. hade således för avsikt precis som testamentet anger att ärva varandra med fri förfoganderätt samt sedermera låta makarna Lo. ärva dem efter båda brödernas bortgång.

Inledningsvis bör påpekas att om det första stycket i testamentet ogiltigförklaras kommer även den efterarvsrätt som tillkommer makarna Lo. att påverkas då de enligt en sådan dom ej skulle erhålla ”all kvarlåtenskap” efter bröderna M. Makarna Lo. har således ett uppenbart intresse i processen. Frågan är huruvida makarna Lo. överhuvudtaget ärver S.M. om det första stycket ogiltigförklaras. Rättsförhållandet är därför att betrakta som odelbart. Makarna Lo. har således i egenskap av sekundosuccessorer sådan del i saken att även de rätteligen bort instämmas jämte R.M. Huruvida R.M. har fri förfoganderätt över egendomen saknar betydelse för bedömningen. Den föreliggande situationen har flera likheter med de som kan uppstå vid samägd egendom.

I det av kärandena hänvisade avvisningsbeslut som meddelades den 25 mars 2014 av Hovrätten i Övre Norrland Ö 459-13 – – – framgår att efterarvingarna till testators avlidne make inte har rätt att klandra det av efterlevande make tillika testator upprättade testamentet. Inte att efterarvingar till testator skulle sakna sådan rätt. Att sådan rätt tillkommer efterarvingar till testator framgår för övrigt av samma beslut. Om, som i förevarande fall, de testamentariska efterarvingarnas rätt till arv riskerar att gå förlorad genom av testators arvingar väckt klandertalan, skulle de fråntas möjligheten att tillvarata sin rätt om käranden tilläts föra talan endast mot den (R.M.) med vilken det inbördes testamentet upprättades. En sådan ordning kan ej ha varit avsedd av lagstiftaren. Det kan hävdas att kärandena gentemot R.M. också för en talan angående makarna Lo:s rättsställning i förhållande till testamentet oavsett den ändring i yrkandet som framförts på huvudförhandlingen. Parterna i målet processar helt enkelt om makarna Lo:s rätt, vilket som regel ej ska tillåtas.

Vidare talar eventuell doms rättskraft för att nödvändig processgemenskap råder mellan R.M. och makarna Lo. Om talan vinner bifall och testamentet mellan R.M. och S.M. förklaras ogiltigt, torde makarna Lo. inte i efterhand kunna väcka en positiv fastställelsetalan med yrkande om att de har rätt till testamentariskt efterarv enligt det testamente varom nu tvistas. Om domen inte äger rättskraft gentemot makarna Lo. och första stycket förklaras ogiltigt (vid bifall för kärandens talan) är frågan om boet överhuvudtaget kan skiftas. I sådant fall finns också en risk för två motstridiga domar. Ett rättsförhållande som ej kan realiseras i praktiken riskerar således att uppkomma.

Det nu anförda ligger väl i linje med hur nödvändig processgemenskap beskrivs i litteratur och praxis. Sådan processgemenskap grundas i de flesta fall på att det föreligger ett materiellt rättsförhållande som är odelbart och att det måste gälla enhetligt för alla som har del i det. Av att ett rättsförhållande är odelbart följer att endast en dom kan ges för alla som är delaktiga i rättsförhållandet (Lehrberg, Processgemenskap i dis­positiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, 2 uppl., 2000, s. 96 f., 126 f. och 229). Att makarna Lo. är delaktiga i samt att endast en dom kan ges över rättsförhållandet torde, med hänvisning till ovanstående, stå klart.

TINGSRÄTTENS SKÄL FÖR BESLUTET

Nödvändig processgemenskap

Det klandrade testamentet är ett inbördes testamente mellan S.M. och R.M. Det förordnas i testamentet att den som överlever den andre ska erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt. Vidare förordnas att vid den efterlevande broderns bortgång ska all brödernas kvarlåtenskap tillfalla S.Lo. och E.Lo. med lika delar. Är någon av dem avliden ska den som lever erhålla allt och om båda är avlidna träder deras bröstarvingar i deras ställe.

Kärandena har i målet klandrat testamentet och riktat sin talan mot R.M. S.Lo. och E.Lo. är inte parter i målet. Det är dock uppenbart att deras rätt som testamentariska sekundosuccessorer påverkas av utgången i målet om testamentet i dess helhet eller dess första stycke förklaras ogiltigt. Frågan är då om detta innebär att det föreligger ett sådant odelbart rättsförhållande som innebär att endast en dom kan ges för alla och att det faktum att S.Lo. och E.Lo. inte är parter i målet utgör ett rättegångshinder.

Vid klander av testamenten kan situationen vara sådan att det föreligger ett odelbart rättsförhållande eller att det inte föreligger ett sådant. Detta beror dels på hur testamentet är utformat, dels på hur yrkandet är framställt. I många fall är det fullt möjligt att rikta talan mot endast en testamentstagare avseende ett specifikt förordnande i testamentet utan att detta berör eller negativt påverkar övriga testamentstagare eller arvingar. Rättsförhållandet är då inte odelbart. Motsatsvis gäller att om flera testamentstagare påverkas av det angripna förordnandet så måste talan riktas mot samtliga dessa (se SvJT 1961 rf s. 14). Samma sak gäller vid klander av arvsskiften, se NJA 2018 s. 405.

Legala arvingar till testatorn, som kärandena i förevarande fall är, har rätt att klandra testamentet. Talan ska, som sagts, riktas mot den eller dem som grundar sin rätt på förordnandet som angrips. Testamentet såsom det är formulerat utgör en sammanhållen enhet. Det går inte att upphäva R.M:s rätt enligt testamentet utan att samtidigt påverka S.Lo:s och E.Lo:s rätt. Tredje stycket förutsätter första stycket. Detta gäller oavsett om talan ändras till att endast avse första stycket.

Tingsrätten finner alltså att det är fråga om ett odelbart rättsförhållande. Att S.Lo. och E.Lo. är testamentariska sekundosuccessorer och alltså har rätt enligt testamentet först vid båda bröderna M:s bortgång påverkar inte den bedömningen.

Eftersom det råder ett odelbart rättsförhållande och S.Lo. och E.Lo. inte är parter i målet ska käromålet avvisas.

Vid denna utgång saknas anledning att särskilt pröva frågan om taleändring.

SLUTLIGT BESLUT

Tingsrätten avvisar talan.

Göta hovrätt

I.K. och E.L. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

R.M. avled under handläggningen i hovrätten.

Dödsboet efter R.M. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

Parterna utvecklade sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt, hovrättsrådet Ulrik Lönnmyr, adjungerade rådet Robert Gerdin och tf. hovrättsassessorn Viktor Wetterö, referent) anförde följande i beslut den 24 maj 2023.

HOVRÄTTENS SKÄL FÖR BESLUTET

Tingsrätten har i sitt beslut utförligt redogjort för sin bedömning. Hovrätten ansluter sig helt till denna bedömning. Tingsrättens beslut ska därför fastställas.

BESLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

Högsta domstolen

I.K. och E.L. överklagade.

I.K. avled under handläggningen i HD.

E.L. och dödsboet efter I.K. yrkade att HD skulle undanröja tingsrättens och hovrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Dödsboet efter R.M. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Jenny Engvall, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–8 i HD:s skäl.

Frågan i HD

6. Målet gäller klander av ett testamente som innehåller förordnande dels om att en efterlevande person ska få all kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, dels efterarvsrätt för andra personer. Frågan är om klandertalan ska avvisas när den väckts mot den första testamentstagaren men inte mot de testamentariska efterarvingarna.

Rättsliga utgångspunkter

Inbördes testamente med utpekade sekundosuccessorer

Punkterna 7–9 motsvarar i huvudsak punkterna 10, 12 och 13 i HD:s skäl.

Klander av testamente

10. Enligt 14 kap. 5 § ÄB ska en arvinge som vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt enligt 13 kap. väcka klandertalan inom sex månader efter det att han eller hon fick del av testamentet. Om denna tid försittes, är rätt till talan förlorad.

11. Av allmänna processuella grundsatser följer att en sådan klandertalan har rättslig verkan endast i förhållande till den testamentstagare mot vilken talan anhängiggjorts samt att klandret inte gäller för annan än den som väckt talan. Efter en klanderprocess kan det alltså förhålla sig så, att ett testamente är verkställbart endast i förhållande till någon eller några av ett flertal arvingar. (Jfr Gösta Walin och Göran Lind, Kommentar till Ärvdabalken, Del I, 8 uppl., s. 437.)

Processgemenskap

Punkten 12 motsvarar i huvudsak punkterna 19 och 20 i HD:s skäl.

13. Ett exempel på när det kan föreligga nödvändig processgemenskap är vid klander av arvskifte. Huvudregeln är att den som önskar klandra ett arvskifte har att inom klanderfristen väcka talan mot alla övriga dödsbodelägare. Det finns goda skäl för den ordningen eftersom en framgångsrik klandertalan i regel innebär att de övriga dödsbodelägarnas rätt berörs t.ex. genom att deras kvotdelar blir mindre eller lottläggningen en annan. Om det inte skulle fylla någon praktisk funktion att väcka talan mot samtliga dödsbodelägare får emellertid undantag göras från huvudregeln. (Se ”Arvskiftet i Västerås” NJA 2018 s. 405.)

Processgemenskap vid klander av testamente

14. Som angetts i p. 11 krävs som utgångpunkt inte att en talan om klander av testamente väcks mot alla testamentstagare, vilket kan innebära att eventuell ogiltighet bara träffar berört förordnande medan resterande delar av testamentet förblir giltigt (jfr NJA 1978 s. 189). Vissa förordnanden i ett testamente kan dock vara utformade på ett sådant sätt att talan måste väckas mot alla testamentstagare.

15. När det gäller ett testamente med förordnande dels om kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, dels om efterarvsrätt till kvarlåtenskapen, så förutsätter normalt ett realiserande av det senare förordnandet att det förra är giltigt. Ett yrkande om att förklara det första förordnandet ogiltigt kan således komma att beröra efterarvingarnas rätt till kvarlåtenskapen som den första testamentstagaren skulle ha fått med fri förfoganderätt. En dom i enlighet med ett sådant yrkande skulle kunna ge upphov till ett rättsläge som inte går att realisera då det skulle kunna innebära två motstridiga förordnanden. När så är fallet är alltså processföremålet odelbart.

16. Det finns mot den nu angivna bakgrunden skäl för en ordning som innebär att klandertalan i en sådan situation ska väckas även mot de berörda testamentariska efterarvingarna. En bedömning av vem eller vilka som talan ska väckas mot i det enskilda fallet måste göras med utgångspunkt i hur yrkandet i klandertalan är utformat och innehållet i testamentet.

Bedömningen i detta fall

17. R.M. ska enligt testamentet få all kvarlåtenskap efter S.M. med fri förfoganderätt. Vid R.M:s bortgång ska kvarlåtenskapen efter båda bröderna tillfalla S.Lo. och E.Lo. om dessa är i livet.

18. E.L. och I.K. har väckt talan endast mot R.M. S.Lo:s och E.Lo:s rätt enligt testamentet berörs emellertid av talan på ett sådant sätt att denna även skulle ha väckts mot dem, processföremålet är alltså odelbart. Det har således funnits skäl att avvisa käromålet.

HD:S AVGÖRANDE

HD fastställer hovrättens beslut.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Svante O. Johansson och Malin Bonthron) meddelade den 12 juni 2024 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. I ett gemensamt testamente mellan bröderna S.M. och R.M. upprättat 2013 intogs bl.a. följande förordnanden.

[…] den av oss som överlever den andre skall erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap. All egendom erhålles med fri förfoganderätt. Den efterlevande brodern har således inte rätt att testamentariskt förfoga över denna del av kvarlåtenskapen.

[…]

Vid den efterlevande broderns bortgång skall all vår kvarlåtenskap tillfalla S.Lo. […] och E.Lo. […] med lika delar.

Är S.Lo. eller E.Lo. avliden vid den efterlevande broderns bortgång erhåller den av dem som fortfarande är i livet all kvarlåtenskap. Är både S.Lo. och E.Lo. avlidna träder deras bröstarvingar i deras ställe.

2. S.M. avled 2017. Han var ogift och hade inga barn. Som närmaste släktingar efterlämnade han tre helsyskon – dels R.M., dels systrarna E.L. och I.K. – samt två halvsyskon.

3. E.L. och I.K. klandrade testamentet genom ansökan om stämning mot R.M. Inledningsvis yrkade de att tingsrätten skulle fastställa att testamentet efter S.M. inte skulle gälla som ett giltigt förordnande från testators sida. Som grund för testamentets ogiltighet anförde de att testator hade blivit utsatt för tvång eller annan otillbörlig påverkan av S.Lo. och/eller E.Lo.

4. R.M. bestred systrarnas talan och yrkade att tingsrätten skulle avvisa käromålet. Som grund för yrkandet om avvisning angav han att det föreligger nödvändig processgemenskap mellan honom och makarna Lo., bl.a. eftersom det genom testamentets utformning råder ett odelbart rättsförhållande mellan dem.

5. Sedan frågan om avvisning uppkommit justerade E.L. och I.K. sin talan mot R.M. till att endast avse första stycket i testamentet. De invände mot att nödvändig processgemenskap skulle föreligga mellan R.M. och makarna Lo. eftersom makarna inte har någon självständig rätt att få egendom efter S.M.

6. Tingsrätten ansåg att det råder ett odelbart rättsförhållande mellan R.M. och makarna Lo. Tingsrätten avvisade därför käromålet. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

7. Under handläggningen i hovrätten avled R.M. Dödsboet efter honom, som förvaltas av en boutredningsman, blev svarande i tvistemålet.

8. Under handläggningen i HD har I.K. avlidit. Dödsboet efter henne har, jämte E.L., blivit kärande i tvistemålet.

Frågan i HD

9. Tvistemålet i tingsrätten gäller klander av ett inbördes testamente mellan två bröder. Frågan i HD är om det föreligger nödvändig processgemenskap mellan en efterlevande bror som enligt testamente skulle få testators egendom med fri förfoganderätt och testamentariska efterarvingar avseende samma egendom, och om en klandertalan som riktats enbart mot den efterlevande brodern därför ska avvisas.

Inbördes testamente med utpekade sekundosuccessorer

10. Det är inte ovanligt att två personer, till exempel sambor eller syskon, gemensamt upprättar ett testamente, ofta kallat inbördes testamente, där de förordnar dels att den av dem som överlever den andre ska ärva den först avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, dels hur förmögenheten ska fördelas efter bådas död. Det andra ledet brukar beträffande den först avlidnes kvarlåtenskap kallas testamentarisk sekundosuccession eller testamentarisk efterarvsrätt.

11. Det är även möjligt att i ett testamente förordna huvudsakligen om sekundosuccession, om testator önskar låta arvet i första ledet fördelas enligt lag med den skillnaden att arvet i det skedet ska få disponeras endast med fri förfoganderätt.

12. Fri förfoganderätt innebär att den efterlevande blir ägare till de ärvda tillgångarna men utan att genom testamente kunna förfoga över den kvotdel av sin förmögenhet som han eller hon erhållit med sådan rätt (jfr regleringen i 3 kap. 2 § ÄB om arvsrätt för en efterlevande make och efterarvsrätt för arvingar).

13. Vid testamentarisk sekundosuccession erhåller de testamentariska efterarvingarna inte någon del av kvarlåtenskapen vid den första personens frånfälle utan först när den efterlevande avlider. Efterarvets storlek bestäms då av kvoten som den efterlevande har fått med fri förfoganderätt i förhållande till värdet av dennes samlade förmögenhet vid sitt frånfälle.

Delgivning och klander av testamente

14. En testamentstagare ska delge den avlidnes arvingar en bestyrkt kopia av testamentet. Om den avlidna efterlämnar såväl en make som efterarvingar (sekundosuccessorer) som har rätt till arv efter maken, ska de som vid tidpunkten för delgivningen är närmast till arv efter testator få del av testamentet. Ombesörjs delgivningen av en av flera testamentstagare gäller den för samtliga. (Se 14 kap. 4 § ÄB.)

15. En arvinge som vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt enligt 13 kap. ska väcka klandertalan inom sex månader efter det att han eller hon fick del av testamentet. Om denna tid försitts, är rätten till talan förlorad. Efter klanderfristens utgång kan en arvinge inte ens invändningsvis åberopa att det föreligger anledning till ogiltighet av ett testamentsförordnande. (Se 14 kap. 5 §, jfr NJA II 1930 s. 374.)

16. Av allmänna processuella grundsatser följer att en klandertalan har rättslig verkan endast i förhållande till den testamentstagare som talan riktas mot samt att klandret inte gäller för någon annan arvinge än den som har väckt talan. En klanderprocess kan alltså få till konsekvens att ett testamente saknar verkan i förhållande till en klandrande arvinge men inte i förhållande till övriga arvingar. Vidare kan klanderprocessen medföra att ett förordnande till en testamentstagare förklaras ogiltigt, medan andra förordnanden till andra testamentstagare fortsätter att gälla i förhållande till alla arvingar. (Jfr NJA II 1930 s. 367 f. och 377.)

Testamentstolkning

17. Ett testamente ska tolkas på ett sätt som kan antas stämma överens med testators vilja (se 11 kap. 1 § ÄB). När en arvlåtare efterlämnar ett testamente, ska kvarlåtenskapen alltså fördelas i enlighet med testators faktiska eller hypotetiska vilja. Det gäller också om en klandertalan lett till partiell ogiltighet av ett testamente (jfr NJA II 1930 s. 377). Om någon vilja från testator inte kan utrönas, får fördelningen göras efter vad som följer av reglerna om legal arvsrätt (jfr Gösta Walin och Göran Lind, Kommentar till Ärvdabalken, Del I, 8 uppl. 2024, s. 319).

18. Oenighet mellan berörda parter om vad som utgör testators vilja kan leda till att frågan måste avgöras av domstol. Till skillnad mot vad som gäller för klander av testamente finns det inte, utöver allmänna processförutsättningar, någon begränsning av vem som kan vara part i en sådan tvist. Det finns inte heller någon i lag angiven tidsfrist inom vilken en talan ska föras.

Allmänt om processgemenskap

19. Processgemenskap är för det mesta frivillig, i den meningen att flera personer inte behöver uppträda tillsammans i en rättegång.

20. I vissa fall måste emellertid mer än ett rättssubjekt medverka på kärande- eller svarandesidan för att en talan ska tas upp till prövning; de har endast tillsammans talerätt. Det råder då nödvändig processgemenskap mellan dem. I dessa fall anses endast ett mål föreligga, det är alltså inte fråga om kumulation. (Jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 218 ff. och Elisabeth Lehrberg, Processgemenskap i dispositiva tvistemål där saken är sådan att endast en dom kan ges, 2 uppl. 2000, s. 94.)

21. Frågan huruvida nödvändig processgemenskap föreligger beror i första hand på de civilrättsliga reglernas utformning. Nödvändig processgemenskap har ofta en koppling till civilrättsliga regler enligt vilka möjligheten att avtalsvis uppnå ett visst rättsläge förutsätter medverkan av fler än två personer. Det är däremot inte givet att det alltid råder nödvändig processgemenskap när de civilrättsliga reglerna ser ut på det sättet. (Jfr Lars Welamson, Domvillobesvär av tredje man, 1956, s. 124.)

22. Ett tydligt fall av nödvändig processgemenskap är när det är fråga om ett odelbart rättsförhållande. Med det avses att rättsförhållandet måste gälla enhetligt för alla som har del däri. Som exempel kan nämnas fall av samäganderätt där ett förfogande över hela egendomen förutsätter medverkan av samtliga samägare. I en process med tredje man om egendomen råder då nödvändig processgemenskap mellan samägarna.

23. Ett skäl för nödvändig processgemenskap vid odelbara rättsförhållanden är att rättsläget annars skulle bli svårt eller till och med omöjligt att realisera i praktiken. Med det avses inte redan det förhållandet att två logiskt oförenliga domar kan komma att meddelas, och att den ena av dessa måste vara materiellt oriktig. I stället är det fråga om situationer, där man ställs inför en praktiskt sett olöslig uppgift, om man ska tillerkänna motstridiga domar relevans i förhållande till olika personer. (Jfr Welamson, a.a., s. 120 f.)

Processgemenskap vid klander av testamente

24. Något allmänt krav på att en talan om klander av testamente ska väckas mot alla testamentstagare finns inte (se p. 16). En ogiltighet träffar bara angripet förordnande i relation till klandrande arvingar, medan testamentet förblir giltigt i övrigt. Rättskraften av en sådan dom kommer normalt endast att träffa de som varit parter i målet. En annan sak är att utformningen av ett testamente kan föranleda att klandertalan måste väckas mot fler än en testamentstagare för att en ogiltighet ska kunna leda till att den eller de som fört talan får del av kvarlåtenskapen.

25. När det gäller ett testamente med förordnande om dels att en testamentstagare ska få kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, dels efterarvsrätt avseende samma del av kvarlåtenskapen, kan ett realiserande av efterarvet förutsätta att det första förordnandet är giltigt. Så behöver dock inte vara fallet och förhållandet mellan de båda förordnandena kan ställa sig olika i skilda situationer. Exempelvis kan den kvarlåtenskap som de klandrande arvingarna gör anspråk på i stället tillfalla de testamentariska efterarvingarna redan vid testators frånfälle för det fall att förordnandet om fri förfoganderätt förklaras ogiltigt. Situationen kan också vara sådan att de testamentariska efterarvingarna har rätt till egendomen efter de legala arvingarnas frånfälle. Hur det förhåller sig i ett enskilt fall måste avgöras genom en tolkning av testators vilja (se p. 17).

26. Redan av det anförda kan den slutsatsen dras att det inte råder ett odelbart rättsförhållande mellan den som i ett testamente förordnats att vara testamentstagare direkt efter testators frånfälle och en testamentarisk efterarvinge. Det står visserligen klart att den juridiska situationen skulle kunna bli komplex och svårtydd om ett förordnande om sekundosuccession blir bestående medan det förordnande som sekundoförordnandet anknyter till förklaras ogiltigt i förhållande till den testamentstagare som stått först i tur att få kvarlåtenskapen. Det kan emellertid inte förutses att en senare dom mellan sekundosuccessorn och den legala arvingen angående tolkningen av testamentet skulle riskera att medföra att ett skifte av arvet blir en rättsligt eller praktiskt sett olöslig uppgift. I förhållandet dem emellan blir det domen avseende testamentstolkning som kommer att reglera situationen.

27. Att domen i klandermålet skulle kunna få viss bevisverkan även mot de testamentariska efterarvingarna utgör inte ett tillräckligt starkt skäl för att anse att nödvändig processgemenskap råder.

28. Sammantaget saknas anledning att anse att det råder nödvändig processgemenskap mellan den som genom ett testamente fått egendom med fri förfoganderätt och den som är testamentarisk efterarvinge avseende samma egendom.

Bedömningen i detta fall

29. E.L. och I.K. har fört klandertalan mot R.M. Något motsvarande ogiltighetsyrkande har inte framställts mot makarna Lo.

30. Det råder inte nödvändig processgemenskap mellan R.M:s dödsbo och makarna Lo. (se p. 28). Det finns därför inte grund för att avvisa E.L:s och dödsboet efter I.K:s talan.

31. Mot denna bakgrund ska hovrättens beslut ändras, tingsrättens beslut undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

HD:S AVGÖRANDE

HD ändrar hovrättens beslut, undanröjer tingsrättens avvisningsbeslut och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Justitieråden Anders Perklev och Margareta Brattström, referent, var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens beslut. De ansåg att skälen för HD:s beslut från och med punkten 25 skulle ha följande lydelse.

25. När det gäller ett testamente med förordnande om dels att en testamentstagare ska få kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, dels efterarvsrätt avseende samma del av kvarlåtenskapen, förutsätter ett realiserande av efterarvet som regel att det första förordnandet är giltigt. Det beror på att innehållet i efterarvsrätten bestäms av framtida händelser som är knutna till den som först ärver egendomen. Den testamentstagare som ska få egendomen med fri förfoganderätt kan därför inte bytas ut mot en annan testamentstagare eller legal arvinge utan att den testamentariske efterarvingens rätt riskerar att negativt påverkas.

26. Om ogiltighet av ett förordnande, att en testamentstagare ska få kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, i stället ges den verkan att en testamentarisk efterarvinge träder i dennes ställe och därmed tilldelas egendomen redan vid testators frånfälle påverkas inte efterarvingens rätt negativt av en klandertalan. I så fall skulle dock den som väckt talan inte ha något intresse att få den prövad och grund för avvisning skulle föreligga av det skälet (jfr Walin och Lind, a.a., s. 434 samt Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 81, oktober 2016, s. 13:23 f.).

27. Att en talan om klander av ett testamente inte längre kan föras, till följd av att fristen i 14 kap. 5 § har försuttits, hindrar inte att en legal arvinge eller testamentstagare gör gällande att testamentet ska anses ha en annan innebörd än vad som följer av testamentets ordalydelse, eller att oenighet råder om vilken effekt ett bifall i en klanderprocess ska få på fördelningen av kvarlåtenskapen. Vid tvist kan frågan avgöras av domstol. Det ankommer i så fall på den som vill hävda en från testamentets ordalydelse avvikande tolkning att väcka talan. (Jfr p. 18.)

28. En ordning där den som med stöd av ett förordnande i ett testamente anser sig ha viss rätt inte skulle kunna säkra sin ställning genom att delge arvingarna testamentet, utan dessutom vara hänvisad till att själv väcka talan för att få testators vilja fastställd får anses strida mot ändamålet bakom reglerna i 14 kap. ÄB (jfr p. 14 och 15).

29. Av det nu anförda kan den slutsatsen dras att det föreligger ett odelbart rättsförhållande mellan den som i ett testamente förordnats att vara testamentstagare direkt efter testators frånfälle och en testamentarisk efterarvinge, såtillvida att ett anspråk på att den förres del av arvet ska tilldelas någon annan inte kan realiseras utan att den senares rätt träds förnär. Eftersom en klandertalan endast har rättslig verkan mot den testamentstagare som talan riktas mot måste käromålet avse även den testamentariske efterarvingen (jfr p. 16). I sådana fall föreligger alltså nödvändig processgemenskap på svarandesidan i processen.

Bedömningen i detta fall

30. E.L. och I.K. har fört klandertalan mot R.M. Något motsvarande ogiltighetsyrkande har inte framställts mot S.Lo. och E.Lo. Som förklaring har systrarna angett att de anser att en rätt för makarna Lo. att få del av kvarlåtenskapen efter S.M. förutsätter att R.M. först erhåller kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt. Ett av syftena med talan måste därför anses vara att rätten till efterarv enligt testamentet ska upphöra.

31. Det får anses stå klart att ett bifall av klandertalan inte skulle kunna realiseras utan att påverka makarna Lo:s rätt (jfr p. 25 och 29).

32. På svarandesidan bör det därför råda nödvändig processgemenskap mellan R.M., S.Lo. och E.Lo.

33. Skäl att avvisa käromålet har således förelegat. Hovrättens beslut ska därför fastställas.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.