Referat

“Förbudet från kommissionen”

Nacka tingsrätt

I.M., S.C European Food S.A, S.C Multipack S.R.L, S.C Starmill S.R.L och V.M. (M. m.fl.) ansökte i augusti 2016 hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet av en skiljedom meddelad av Internationella centralorganet för biläggande av investeringstvister (ICSID) i mål mellan M. m.fl. och Rumänien. Rumänien invände att det fanns hinder mot verkställighet. Kronofogdemyndigheten beslutade att verkställighet inte fick ske. M. m.fl. överklagade Kronofogdemyndighetens beslut i Nacka tingsrätt. Tingsrätten gjorde samma bedömning som Kronofogdemyndigheten och förpliktade M. m.fl. att ersätta Rumänien för rättegångskostnad.

Svea hovrätt

Såväl M. m.fl. som Rumänien överklagade tingsrättens beslut i Svea hovrätt.

I protokoll från föredragning i hovrätten den 2 februari 2021 och den 31 mars 2021 antecknades följande.

Rumänien förpliktades genom skiljedom av Internationella centralorganet för biläggande av investeringstvister (ICSID) den 11 december 2013 att betala skadestånd till I.M., S.C European Food S.A, S.C Starmill S.R.L, S.C Multipack S.R.L och V.M. (M. m.fl.) med 376 433 229 rumänska lei (motsvarande drygt 900 miljoner kr) jämte ränta.

I beslut den 30 mars 2015 fastställde EU-kommissionen (Kommissionen) att betalningar i enlighet med skiljedomen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och att de är oförenliga med den inre marknaden. Kommissionen föreskrev också att Rumänien inte fick betala ut sådant statligt stöd och att Rumänien skulle återkräva det stöd som redan hade betalats ut. Vidare fastställde Kommissionen att M. m.fl. var gemensamt ansvariga för återbetalningen av det stöd som de mottagit. Med anledning av Kommissionens beslut väckte M. m.fl. talan vid EU-tribunalen och yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet. Den 18 juni 2019 meddelade EU-tribunalen dom varigenom tribunalen ogiltigförklarade Kommissionens beslut (dom i mål European Food m.fl. mot Europeiska kommissionen, de förenade målen T-624/15, T-694/15 och T-704/15, EU:T:2019:423). Skälen var i korthet att tribunalen fann att en del av den aktuella ersättningen omfattade en period före det att Rumänien anslöt sig till EU och att Kommissionen i sitt beslut inte hade gjort någon åtskillnad mellan de belopp som skulle återkrävas för perioden före anslutningen och de belopp som hänförde sig till perioden därefter. Kommissionen har överklagat domen till EU-domstolen som ännu inte har avgjort målet slutligt (EU-domstolens mål C-638/19 P).

I augusti 2016 ansökte M. m.fl. om verkställighet av skiljedomen i Sverige hos Kronofogdemyndigheten. I ärendet hos Kronofogdemyndigheten invände Rumänien bland annat att Kommissionens beslut utgjorde verkställighetshinder. Kronofogdemyndigheten biföll Rumäniens invändning och beslutade att verkställighet inte fick ske. Efter att M. m.fl. överklagat Kronofogdemyndighetens beslut meddelade tingsrätten beslut i ärendet den 23 januari 2019. Tingsrätten avslog överklagandet och anförde bl.a. att så länge Kommissionens beslut var giltigt var det enligt lojalitetsplikten i artikel 4.3 i Fördraget om Europeiska unionen inte möjligt att tillåta den sökta verkställigheten. Genom tingsrättens beslut förpliktades även M. m.fl. att ersätta Rumänien för rättegångskostnader. Rumänien hade yrkat ersättning med totalt 302 729 euro. Tingsrätten bedömde att skälig ersättning inte översteg 90 000 euro inklusive mervärdesskatt.

Såväl M. m.fl. som Rumänien har överklagat tingsrättens beslut.

Den 18 december 2019 uppgav Rumänien att full betalning hade erlagts till M. m.fl. i enlighet med ICSID-domen. Rumänien angav att betalning hade skett med anledning av en dom meddelad den 21 oktober 2019 av Bukarests appellationsdomstol och en efterföljande ansökan om verkställighet samt åtgärder med anledning därav i Rumänien. Rumänien uppgav även att betalning till S.C European Food S.A. (European Food) fullgjorts genom kvittning. M. m.fl. bekräftade därefter att betalningen skett, men uppgav att Rumänien inte hade erlagt full betalning till European Food. Parterna hemställde, med anledning av att kvittningens giltighet hade ifrågasatts vid rumänsk domstol, att hovrätten skulle avvakta med vidare handläggning. Hovrätten förordnade den 23 april 2020 att målet skulle vila till dess att Rumäniens Högsta kassationsdomstol meddelat dom avseende frågan.

I yttrande den 25 augusti 2020 uppgav Rumänien att resterande betalning till European Food hade fullgjorts efter det att Högsta kassationsdomstolen förklarat att kvittningen var ogiltig. Hovrätten beslutade därefter att handläggningen av målet skulle återupptas. Betalningen har i huvudsak bekräftats av M. m.fl., som dock uppgett att ett belopp motsvarande tre procent av det belopp som European Food har begärt verkställighet av ännu inte erlagts. M. m.fl. har även uppgett att det pågår en rättsprocess samt två verkställighetsprocesser vid rumänska domstolar och myndigheter beträffande det återstående beloppet, men att European Food räknar med att betalning kommer att fullgöras av Rumänien.

M. m.fl. har därefter uppgett att de återkallar ansökan om verkställighet och förklarat att de alltjämt vidhåller sina yrkanden i frågan om rättegångskostnader. Rumänien har inte haft någon invändning mot att målet skrivs av.

När det gäller frågan om rättegångskostnader har M. m.fl. yrkat att hovrätten, med ändring av – – – tingsrättens beslut, ska befria M. m.fl. från skyldigheten att solidariskt ersätta Rumänien för rättegångskostnader vid tingsrätten. M. m.fl. har därtill i första hand yrkat att Rumänien ska förpliktas att ersätta samtliga av dem för deras rättegångskostnader vid tingsrätten. I andra hand har de yrkat att Rumänien ska förpliktas att ersätta European Food och V.M. för deras rättegångskostnader i enlighet med yrkandena i tingsrätten. M. m.fl. har även yrkat att Rumänien ska förpliktas ersätta dem för deras rättegångskostnader i hovrätten. M. m.fl. har gjort gällande att eftersom Rumänien har fullgjort betalning föreligger särskilda skäl enligt 18 kap. 5 § RB för att de ska få ersättning för sina rättegångskostnader.

Rumänien har bestritt att det föreligger sådana särskilda omständigheter som innebär att Rumänien ska ersätta M. m.fl. för deras rättegångskostnader. Rumänien har yrkat att hovrätten fullt ut ska bifalla Rumäniens yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten och att yrkandet av M. m.fl. avseende ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten ska avvisas. Rumänien har även yrkat att hovrätten ska förplikta M. m.fl. att ersätta Rumänien för deras rättegångskostnader i hovrätten.

M. m.fl. har motsatt sig bifall till Rumäniens yrkande om full ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten.

Parterna har yttrat sig över skäligheten av respektive parts kostnadsyrkanden. Inget belopp har vitsordats som skäligt i sig.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Beergrehn, Kerstin Norman, referent, och Eva Edwardsson) anförde i beslut den 29 april 2021 följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

M. m.fl. har uppgett att de återkallar sin ansökan om verkställighet och, som det får förstås, begärt att målet i hovrätten ska skrivas av från vidare handläggning samt yrkat ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten. Rumänien har inte haft någon invändning mot att hovrätten skriver av målet. Vid sådana förhållanden ska hovrättens mål i huvudsaken skrivas av från vidare handläggning.

Beträffande rättegångskostnaderna instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att ärendet är av sådan karaktär att det finns anledning att tillämpa bestämmelserna i 18 kap. RB. Frågan som hovrätten har att ta ställning till är hur rättegångskostnaderna i tingsrätten och i hovrätten ska fördelas när ansökan om verkställighet har återkallats.

Enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB ska en part som återkallar sin talan ersätta motpartens rättegångskostnad, men undantag från huvudregeln kan göras om särskilda omständigheter ger anledning att bestämma ersättningsskyldigheten på annat sätt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att en sådan särskild omständighet som avses i bestämmelsen kan vara att käranden i ett tvistemål återkallar sin talan på grund av att svaranden efter talans väckande fullgjort det anspråk som görs gällande i rättegången (se NJA II 1943 s. 231). Om återkallelsen i en högre rätt avser den talan i underinstansen som föranlett det överklagade avgörandet, bör i allmänhet även rättegångskostnaderna i den lägre instansen fördelas efter vad som följer av bestämmelsen (se NJA 2010 s. 725). I detta sammanhang kan också nämnas bestämmelsen i 18 kap. 3 § andra stycket RB. Enligt den bestämmelsen kan domstolen förordna att vardera parten ska bära sin kostnad om den omständighet, varav utgången berodde, inte före rättegången var känd för den tappande parten och parten inte heller hade bort äga kännedom därom.

Eftersom M. m.fl. har återkallat sin ansökan om verkställighet är således utgångspunkten enligt huvudregeln att de ska ersätta Rumänien för deras rättegångskostnader. Frågan är dock om det föreligger sådana särskilda omständigheter som innebär att det finns skäl att frångå huvudregeln och bestämma ersättningsskyldigheten på annat sätt.

Återkallelsen av verkställighetsansökan föranleddes av att Rumänien hade erlagt betalning motsvarande i princip hela det belopp som begäran om verkställighet avsåg. Detta är en sådan omständighet som i och för sig talar för att Rumänien, med avsteg från huvudregeln, ska ersätta M. m.fl. för deras rättegångskostnader. Mot detta står dock att Kommissionen – före det att M. m.fl. ansökte om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten – i beslut den 30 mars 2015 hade fastställt att utbetalningar i enlighet med skiljedomen utgör otillåtet statligt stöd och bland annat förbjudit Rumänien att erlägga fortsatt betalning enligt skiljedomen. I enlighet med medlemsstaternas lojalitetsplikt såsom den följer av artikel 4.3 i EU-fördraget hade alltså Rumänien en skyldighet att följa Kommissionens beslut. Så länge som ett sådant beslut gäller finns det således ett hinder för verkställighet. Det förhållandet att M. m.fl., trots att de haft kännedom om Kommissionens beslut, valde att ansöka om verkställighet av skiljedomen i Sverige medför, enligt hovrättens mening, att det inte är rimligt att M. m.fl. ska få ersättning för sina rättegångskostnader – i vart fall inte i den del de avser kostnader som uppkommit i tiden före Tribunalens dom. Samtidigt kan det också konstateras att Rumänien har erlagt i princip full betalning enligt skiljedomen och det kan inte uteslutas att de sökta verkställighetsåtgärderna bidragit till att M. m.fl. nu erhållit betalning. I detta sammanhang kan särskilt noteras att Rumänien under ärendets handläggning som skäl för hinder mot verkställighet – utöver Kommissionens beslut – även fört fram invändningar om kvittning.

De sammantagna omständigheterna är därför sådana att det föreligger särskilda skäl att frångå huvudregeln i 18 kap. 5 § RB och i stället förordna att var och en av parterna ska stå sin egen rättegångskostnad såväl i tingsrätten som i hovrätten.

Vid denna bedömning saknas det anledning att pröva om M:s m.fl. förstahandsyrkande avseende rättegångskostnader i tingsrätten ska avvisas.

BESLUT

1. Med ändring av tingsrättens beslut – – – förordnar hovrätten att var och en av parterna ska stå sin rättegångskostnad i tingsrätten.

2. Hovrättens mål i övrigt skrivs av från vidare handläggning.

3. Var och en av parterna ska stå sin rättegångskostnad i hovrätten.

Högsta domstolen

Samtliga parter överklagade hovrättens beslut.

Rumänien yrkade att HD skulle förplikta I.M., S.C European Food S.A, S.C Multipack S.R.L, S.C Starmill S.R.L och V.M. (M. m.fl.) att fullt ut ersätta Rumänien för dess rättegångskostnader.

M. m.fl. yrkade att Rumänien skulle förpliktas att ersätta dem för deras rättegångskostnader.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden och yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Sofie Westlin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Punkterna 1-13 motsvarar i huvudsak punkterna 1-16 i HD:s skäl.

Fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse i ett verkställighetsärende

14. Även vid återkallelse av en ansökan om verkställighet bör särskilda omständigheter som utgångspunkt föreligga när sökanden återkallar på grund av att motparten har fullgjort det som begäran om verkställighet avsåg. Vid bedömningen av hur rättegångskostnaderna ska fördelas i en sådan situation är det av betydelse av vilken anledning motparten har fullgjort.

15. Motpartens fullgörelse i enlighet med ansökan om verkställighet kan ske under sådana omständigheter att parten kan anses ha föranlett ärendet i onödan och därför bör betraktas som förlorande part vid fördelningen av rättegångskostnader (jfr 18 kap. 3 § första stycket RB). Så är fallet om verkställighetsärendet kan anses orsakat av motpartens försummelse att fullgöra enligt exekutionstiteln.

16. Om motparten har fullgjort på grund av omständigheter som inträffar under verkställighetsprocessen och som ligger utanför parternas kontroll talar det för att särskilda omständigheter föreligger. I en sådan situation bör som utgångspunkt vardera parten bära sin rättegångskostnad.

Bedömningen i detta fall

17. M. m.fl. har återkallat sin ansökan om verkställighet på grund av att Rumänien har fullgjort det som begäran om verkställighet avsåg.

18. En översiktlig genomgång av processmaterialet ger vid handen att det varken är uppenbart att verkställighet skulle ske eller att det förelåg hinder mot verkställighet. Bedömningen av hur rättegångskostnaderna ska fördelas ska därför inte göras utifrån vad som kan antas om utgången i sak utan i stället utgå från de omständigheter under vilka Rumänien betalade (se p. 14).

19. Frågan om skiljedomen kan verkställas i Sverige är en oklar och komplicerad rättsfråga. Att Rumänien anförde att det förelåg hinder mot verkställighet kan mot den bakgrunden inte utgöra skäl för att anse att processen har orsakats av Rumäniens försummelse.

20. Det är utrett att Rumäniens betalning skedde cirka fyra år efter det att verkställighetsärendet inleddes samt att fullgörelse ägde rum efter det att EU-tribunalen och domstolar i Rumänien hade meddelat avgöranden av betydelse för frågan om verkställighetshinder. Avgörandena meddelades under tiden verkställighetsärendet pågick och utgången i avgörandena har legat utanför parternas kontroll.

21. Mot denna bakgrund föreligger det sådana särskilda omständigheter som medför att vardera parten, med tillämpning av 18 kap. 5 § andra stycket RB, bör bära sin rättegångskostnad i tingsrätten och hovrätten. Kostnaderna ska alltså kvittas och överklagandena avslås.

22. Vid denna utgång bör vardera parten bära sin rättegångskostnad även i HD.

HD:S AVGÖRANDE

Se HD:s beslut.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, referent, Dag Mattsson, Malin Bonthron och Johan Danelius) meddelade den 17 mars 2023 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. I slutet av 1990-talet införde Rumänien stödordningar som gav investerare i missgynnade regioner vissa investeringsincitament, bl.a. befrielse från skatt och tullar. M. m.fl. investerade i en sådan region. European Food, Multipack och Starmill tilldelades investerarcertifikat och hade därmed rätt till förmåner enligt stödordningarna.

2. Rumänien och Sverige ingick med verkan från och med 2003 ett bilateralt avtal som gav investerare från vartdera landet visst skydd för investeringar i det andra landet. Enligt avtalet hade investerare rätt att inleda förhandlingar vid Internationella centralorganet för biläggande av investeringstvister (ICSID) om de ansåg att deras rättigheter enligt avtalet hade satts åt sidan av värdlandet. I.M. och V.M. är svenska medborgare och omfattades av avtalet, liksom deras bolag (övriga parter i detta mål).

3. I samband med förberedelserna inför Rumäniens anslutning till EU upphävdes 2004 flera rumänska stödordningar. M. m.fl. ansåg att deras rättigheter enligt det bilaterala avtalet hade satts åt sidan och inledde ett skiljeförfarande vid ICSID där de begärde ersättning för skador till följd av att incitamenten hade upphävts. Europeiska kommissionen intervenerade under förfarandet och gjorde gällande att investeringsincitamenten var oförenliga med unionsrättens regler om statligt stöd.

4. ICSID meddelade skiljedom i december 2013 och förpliktade Rumänien att betala skadestånd till M. m.fl. med motsvarande drygt 900 miljoner kr. Skiljedomstolen konstaterade att Rumänien brutit mot det bilaterala investeringsavtalet med Sverige och därmed orsakat M. m.fl. bl.a. ökade kostnader för socker och andra råvaror och minskad vinst vid försäljning av varor.

5. Kommissionen fastställde i ett beslut från 2015 att betalningar enligt skiljedomen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och att sådana betalningar är oförenliga med den inre marknaden. Kommissionen föreskrev att Rumänien inte fick betala ut sådant statligt stöd och att Rumänien skulle återkräva det stöd som redan hade betalats ut < Kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Rumänien har genomfört. – Skiljedomen M mot Rumänien av den 11 december 2013.>.

6. M. m.fl. ansökte i augusti 2016 hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet av skiljedomen. Med hänvisning bl.a. till kommissionens beslut och till att viss betalning hade erlagts genom kvittning invände Rumänien att det fanns hinder mot verkställighet. Kronofogdemyndigheten beslutade att verkställighet inte fick ske. Tingsrätten gjorde samma bedömning som Kronofogdemyndigheten och förpliktade M. m.fl. att ersätta Rumänien för dess rättegångskostnad.

7. Under handläggningen i hovrätten ogiltigförklarade EU-tribunalen, i juni 2019, kommissionens beslut på den grunden att en del av skadeståndet omfattade en period som låg i tiden före Rumäniens anslutning till unionen.

8. I december 2019 betalade Rumänien enligt skiljedomen, förutom det belopp som enligt Rumänien hade varit föremål för kvittning. Rumänien har uppgett att betalningen skedde med anledning av tribunalens dom, en dom meddelad av Bukarests appellationsdomstol och en efterföljande ansökan om verkställighet i Rumänien. Efter att Rumäniens högsta kassationsdomstol därefter förklarat den av Rumänien åberopade kvittningen ogiltig betalade Rumänien det resterande beloppet till M. m.fl.

9. I september 2020 återkallade M. m.fl. ansökan om verkställighet. De yrkade att Rumänien skulle förpliktas att ersätta dem för deras rättegångskostnader.

10. Rumänien hade ingen erinran mot att målet skrevs av men bestred ersättningsyrkandet och yrkade för egen del ersättning för sin rättegångskostnad.

11. Hovrätten har skrivit av målet från vidare handläggning och förordnat att var och en av parterna ska stå sina rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.

Frågan i HD

12. Frågan i HD är hur rättegångskostnaderna ska fördelas.

Rättsliga utgångspunkter

13. När Kronofogdemyndighetens beslut i ett verkställighetsärende överklagas gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 18 kap. 1 § UB). I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med tillämpning av 18 kap. RB förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för kostnader i ärendet (32 § ärendelagen). Bestämmelsen bör tillämpas i sådana fall där det finns en intressemotsättning mellan parterna (se t.ex. “Kostnaderna i godmansärendet” NJA 1979 s. 164).

14. När ett mål skrivs av på grund av att en part har återkallat sin talan
ska han eller hon ersätta motpartens rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt (se 18 kap. 5 § andra stycket RB).

15. Särskilda omständigheter föreligger normalt när käranden i ett tvistemål återkallar talan på grund av att svaranden har fullgjort det som yrkats. Käranden får då vanligen anses ha vunnit målet i sak och svaranden ska därför stå för såväl sina egna som kärandens rättegångskostnader. (Se NJA II 1943 s. 231.)

16. Endast undantagsvis kan frågan om det föreligger särskilda omständigheter bedömas med hänsyn till vad som kan antas om utgången efter en prövning i sak. Det gäller främst när det redan vid en översiktlig genomgång av processmaterialet framstår som uppenbart att talan skulle ha bifallits eller ogillats. (Se “Den skadade skulpturen” och “De tre borgensmännen” HD:s beslut den 1 december 2022 i mål Ö 1201-21 respektive Ö 1851-21 <NJA 2022 s. 841 I och II (red:s anm.)> .

Fördelning av rättegångskostnader efter återkallelse i ett verkställighetsärende

17. Även vid återkallelse av en ansökan om verkställighet bör särskilda omständigheter som utgångspunkt anses föreligga när sökanden återkallar på grund av att motparten har fullgjort det som begäran om verkställighet avsåg. Normalt bör alltså sökanden få ersättning för sina rättegångskostnader i en sådan situation.

18. I speciella undantagsfall kan det dock finnas anledning att beakta skälet till att motparten inte tidigare har fullgjort enligt exekutionstiteln. Ett sådant fall är om det funnits rättsliga hinder mot fullgörelse, exempelvis ett beslut från en domstol eller myndighet med förbud mot att betala eller på annat sätt fullgöra enligt exekutionstiteln.

19. Om fullgörelse i en sådan situation sker när hindret har upphört, bör som utgångspunkt vardera parten bära sin rättegångskostnad (jfr bevekelsegrunderna för 18 kap. 3 § andra stycket RB).

Bedömningen i detta fall

20. M. m.fl. har återkallat sin ansökan om verkställighet på grund av att Rumänien har fullgjort det som begäran om verkställighet avsåg.

21. En översiktlig genomgång av processmaterialet (jfr p. 16) ger vid handen att det varken är uppenbart att verkställighet skulle ske eller att det fanns hinder mot verkställighet. Rättegångskostnaderna ska därför inte fördelas utifrån vad som kan antas om utgången i sak utan i stället utgå från de omständigheter under vilka Rumänien betalade.

22. Med hänsyn till kommissionens beslut – som trädde i kraft omedelbart – hade Rumänien giltigt skäl (jfr p. 18) att avvakta med betalningen. Att Rumänien till en början invände mot verkställigheten kan mot den bakgrunden inte läggas Rumänien till last vid fördelningen av rättegångskostnaderna.

23. När Rumänien sedermera betalade, skedde det efter att tribunalen hade upphävt kommissionens beslut och domstolar i Rumänien hade meddelat avgöranden av betydelse för frågan om verkställighetshinder. Avgörandena meddelades under tiden verkställighetsärendet pågick.

24. Mot denna bakgrund föreligger det sådana särskilda omständigheter som medför att vardera parten, med tillämpning av 18 kap. 5 § andra stycket RB, bör bära sina rättegångskostnader. Kostnaderna ska alltså kvittas och överklagandena avslås.

25. Vid denna utgång bör vardera parten bära sin rättegångskostnad även i HD.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandena.

Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i HD.