IkL: Enkelt förklarad
Inkassolagen sätter spelreglerna för hur man får driva in en skuld. När en faktura inte
betalas kan borgenären – den som ska ha pengarna – själv skicka krav, eller anlita ett
inkassoföretag som gör det. Lagen bestämmer hur ett sådant krav ska se ut, vad man får och
inte får göra mot den som är skyldig pengar (gäldenären), och vem som håller uppsikt över
branschen.
Den bärande tanken är att indrivning ska ske korrekt och hänsynsfullt. Att kräva betalt
är fullt tillåtet, men gäldenären ska inte utsättas för onödig skada, olägenhet eller otillbörliga
påtryckningar. Denna princip sammanfattas i lagens nyckelbegrepp god inkassosed (4 §), som
de mer detaljerade reglerna i 5–11 §§ fyller ut.
Lagen har två sidor. Den ena är näringsrättslig: den som driver in fordringar åt andra
behöver som huvudregel tillstånd och står under tillsyn. Sedan den 1 januari 2024 är det Finansinspektionen
som prövar tillstånd och utövar tillsyn – tidigare låg uppgiften hos Datainspektionen och därefter
Integritetsskyddsmyndigheten. Den andra sidan är civilrättslig: några regler gäller själva
skuldförhållandet, till exempel att en betalning till inkassoombudet befriar gäldenären även mot
borgenären (9 §).
IkL: Fördjupning
Inkassolagen bygger på utredningsbetänkandet SOU 1973:39 God
inkassosed och infördes genom prop. 1974:42. Lagen reglerar
inkassoverksamhet i två avseenden som bör hållas isär: dels ett näringsrättsligt
tillstånds- och tillsynssystem (2–3, 13–16 §§), dels beteenderegler för själva
indrivningen (4–11 §§) med en straff- och skadeståndssanktion (17–18 §§).
Grundnormen god inkassosed i 4 § är en rättslig standard som avsiktligt lämnats öppen
och som fylls ut dels av de konkreta reglerna i 5–11 §§, dels av tillsynsmyndighetens praxis och
allmänna råd. Enligt förarbetena förutsattes att närmare riktlinjer skulle utbildas i praxis,
främst genom tillsynsmyndighetens verksamhet (prop. 1974:42 s. 108). Den praktiska innebörden av
lagen belyses och konkretiseras därför på flera punkter genom tillsynsmyndighetens vägledning och
beslut – vid sidan av lag, förarbeten, eventuella föreskrifter och allmänna rättsprinciper –
numera under Finansinspektionens ansvar.
Lagens tillämpningsområde och tillsynsordning har ändrats i flera omgångar. Tillämpningsområdet
fick sin nuvarande utformning genom SFS 1981:738 (prop. 1980/81:10), och
tillsyns- och tillståndsuppgifterna flyttades till Finansinspektionen genom SFS
2023:716 (prop. 2023/24:23) i samband med genomförandet av EU:s direktiv om kreditförvärvare
och kreditförvaltare. Vid sidan av lagen står den närbesläktade lagen (1981:739) om ersättning för
inkassokostnader m.m., som reglerar vad gäldenären får debiteras (se 12 §).
Källor — Lagrum: inkassolagen (1974:182). Förarbeten: SOU 1973:39; prop. 1974:42; prop. 1980/81:10; prop. 2023/24:23.
Källa: Sveriges riksdag, öppna data — sfs-1974-182. Författningstext omfattas ej av upphovsrätt (9 § URL).
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller annan inkassoåtgärd (inkassoverksamhet). Med inkassoåtgärd förstås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.
Beträffande enskilda personers indrivning av egna eller närståendes fordringar och dödsbons indrivning av egna fordringar tillämpas lagen endast om fordringen har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning. Som närstående till en indrivare anses den som är gift med indrivaren eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till indrivaren eller är besvågrad med honom eller henne i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står indrivaren personligen särskilt nära.
Lagen gäller ej Kronofogdemyndighetens verksamhet.
Lag (2006:691).
1 § IkL: Enkelt förklarad
Som huvudregel gäller lagen så snart någon driver in en skuld med en påtryckning.
Gränsen går mellan att bara påminna och att pressa. En vanlig betalningspåminnelse –
”du har glömt att betala, ny betaldag är den 15:e” – är ingen inkassoåtgärd. Inte heller en ren
upplysning om att fordringen kan komma att lämnas över till inkasso är i sig en
inkassoåtgärd; lagtexten undantar uttryckligen den. Först när meddelandet lägger på ett tryck
utöver detta – typiskt ett hot om domstol, Kronofogden eller annan rättslig åtgärd om betalning
uteblir – blir det fråga om inkasso och lagen slår till. (Två avgränsningar återkommer nedan:
privatpersoners indrivning av rent privata fordringar faller ofta utanför, och Kronofogdens egen
verksamhet omfattas inte.)
Lagen gör inte skillnad på om man driver in sin egen fordran eller någons annans.
Ett företag som kräver in sina egna obetalda fakturor omfattas alltså på samma sätt som ett
renodlat inkassoföretag. En viktig avgränsning gäller privatpersoner: när en privatperson
driver in en privat skuld gäller lagen bara om fordran kommer från näringsverksamhet eller har
köpts eller tagits över för indrivning. Kräver du tillbaka en slant du lånat ut till en vän är du
alltså inte bunden av lagen. Kronofogdens eget arbete ligger utanför lagen.
Exempel. Bengts verkstad har en obetald faktura på Anna. Skickar verkstaden
en påminnelse med ny förfallodag är det ingen inkassoåtgärd. Skickar den i stället ett brev där
det står ”betala inom åtta dagar, annars lämnas ärendet till domstol” har verkstaden vidtagit en
inkassoåtgärd – och reglerna i 4–8 §§ gäller, oavsett att verkstaden driver in sin egen fordran.
1 § IkL: Fördjupning
Tillämpningsområdet bestäms av begreppet inkassoåtgärd: en åtgärd som innebär annan
påtryckning på gäldenären än ett angivande av betalningstid eller en upplysning om att fordringen
kan komma att överlämnas för inkasso. Rekvisitet ”påtryckning” avgränsar inkasso från den rena
betalningspåminnelsen. I förarbetena beskrivs detta som att verksamheten måste ha ett inslag av
hot eller tvång; den typiska inkassoåtgärden är ett kravbrev med hot om rättslig åtgärd, medan en
betalningsavi faller utanför (prop. 1974:42 s. 103 f.).
Den nuvarande lydelsen fick sin utformning genom SFS 1981:738. Därigenom slopades det tidigare
kravet på att verksamheten skulle vara yrkesmässig, och lagen gäller numera indrivning av
såväl egen som annans fordran. Genom andra stycket görs ändå ett undantag för privatlivet:
enskildas och dödsbons indrivning av egna eller närståendes fordringar omfattas bara om fordringen
uppkommit i näringsverksamhet eller övertagits för indrivning (prop. 1980/81:10). Närståendekretsen
definieras i lagtexten genom en uppräkning som avslutas med en generalklausul för den som annars
står indrivaren personligen särskilt nära.
Undantaget för Kronofogdemyndigheten i tredje stycket (tidigare ”exekutiv myndighet”, ändrat
genom SFS 2006:691) markerar gränsen mot det statliga verkställighetsförfarandet: den summariska
processen och utsökningen regleras i annan ordning och utgör inte inkassoverksamhet i lagens
mening. Att en åtgärd faller utanför lagen betyder däremot inte att den är oreglerad – marknads-
och dataskyddsrättsliga regler kan vara tillämpliga oberoende av inkassolagen.
Källor — Lagrum: 1 § inkassolagen; jfr 4 § (god inkassosed). Förarbeten: prop. 1974:42 s. 103 f.; prop. 1980/81:10. Ändr. Lag (1981:738), Lag (2006:691).
Tillstånd för viss inkassoverksamhet
2 § Inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för någon annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen.
Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet, eller om inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag inom samma koncern, behövs tillstånd endast i fall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.
Tillstånd behövs inte för inkassoverksamhet som bedrivs av företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt någon annan författning eller av advokater. Lag (2023:716).
2 § IkL: Enkelt förklarad
Att driva in andras skulder, eller skulder man köpt för att driva in, kräver
tillstånd från Finansinspektionen. Kravet träffar de egentliga inkassoföretagen. Att kräva in sina
egna fakturor kräver däremot inget tillstånd – då gäller lagens beteenderegler, men inte
tillståndsplikten.
Det finns undantag. Banker och andra företag som redan står under Finansinspektionens tillsyn
enligt annan lagstiftning behöver inte söka särskilt inkassotillstånd, och inte heller
advokater. Ett smalare undantag gäller inkasso inom en koncern, liksom inkasso som
är ett underordnat led i annan verksamhet – men det senare bara när varken inkassot
eller huvudverksamheten är näringsverksamhet. En vanlig näringsidkare slipper alltså inte
tillstånd bara för att indrivningen åt andra är en liten del av rörelsen.
Exempel. Cecilia startar ett inkassoföretag som åtar sig att driva in
obetalda fakturor åt butiker i staden. Eftersom hon driver in andras fordringar måste hon
ha tillstånd av Finansinspektionen. Butikerna själva, som kräver in sina egna kunder, behöver
inget tillstånd.
2 § IkL: Fördjupning
Tillståndsplikten är knuten till att verksamheten avser fordringar för annans räkning
eller fordringar som övertagits för indrivning; indrivning av egna, ursprungliga fordringar
faller utanför tillståndskravet men omfattas av lagens övriga regler. Enligt förarbetena träffar
plikten inte bara de egentliga inkassoföretagen utan även den som yrkesmässigt bedriver inkasso vid
sidan av annan näringsverksamhet, liksom företag som förvärvar och driver in inkuranta fordringar
(prop. 1974:42 s. 104 f.).
Undantagen i tredje stycket för företag under Finansinspektionens tillsyn enligt annan
författning och för advokater gäller oavsett verksamhetens omfattning. Att advokater undantas
hänger samman med att de står under Advokatsamfundets tillsyn och det advokatetiska regelverket.
Undantaget i andra stycket för inkasso som utgör ett underordnat led eller sker inom en koncern är
försett med en spärr: det gäller inte om verksamheten avser fordringar från någon som själv hade
behövt tillstånd, vilket hindrar att tillståndsplikten kringgås.
Prövningen ligger sedan den 1 januari 2024 hos Finansinspektionen. Uppgiften låg
ursprungligen hos Datainspektionen och därefter Integritetsskyddsmyndigheten; flytten skedde genom
SFS 2023:716 i samband med genomförandet av kreditförvärvar- och kreditförvaltardirektivet (prop.
2023/24:23), som samordnade tillsynen över inkasso med tillsynen över den finansiella
kreditmarknaden. För kreditförvaltare enligt lagen (2023:714) gäller särskilda regler.
Källor — Lagrum: 2 § inkassolagen; jfr 3, 13 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 104 f.; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
3 § Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.
Tillstånd får meddelas för en tid av högst tio år i sänder. Tillståndet får förenas med villkor om hur verksamheten ska bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndet. Lag (2023:716).
3 § IkL: Enkelt förklarad
För att få tillstånd måste verksamheten kunna antas skötas på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt. Det handlar om sökandens kunnande och pålitlighet – att den som ska driva
in andras skulder gör det ordentligt och hänsynsfullt. Någon prövning av om det ”behövs” fler
inkassoföretag görs inte; det är lämpligheten som räknas.
Tillståndet gäller i högst tio år åt gången och kan förenas med villkor om hur
verksamheten ska bedrivas. Vid ansökan om förnyat tillstånd görs en ny lämplighetsprövning, där
tidigare skötsamhet naturligtvis är en relevant omständighet.
Exempel. Cecilias inkassoföretag beviljas tillstånd, men Finansinspektionen
tar in ett villkor om att bolaget ska anmäla om den ansvariga ledningen byts ut. Villkoret gör det
lättare för myndigheten att följa att verksamheten fortsatt sköts på ett omdömesgillt sätt.
3 § IkL: Fördjupning
Prövningen är en lämplighetsprövning inriktad på sökandens kvalifikationer, inte en
behovsprövning. Enligt förarbetena ska tillstånd meddelas om det med hänsyn till samtliga
omständigheter finns anledning att anta att verksamheten kommer att bedrivas på ett lämpligt sätt;
visar det sig i efterhand att bedömningen var felaktig kan myndigheten ingripa och ytterst
återkalla tillståndet enligt 15 § (prop. 1974:42 s. 106 f.). Tidsgränsen tio år är en yttre ram –
kortare tillståndstid kan väljas när underlaget för lämplighetsbedömningen är osäkert eller
riskerna för gäldenärerna är särskilt stora.
Villkor enligt andra stycket är ett centralt tillsynsinstrument. Förarbetena framhåller att
villkoren i första hand bör ta sikte på att undanröja risken för att gäldenärer utsätts för
otillbörliga inkassoåtgärder eller onödig skada, och kan avse kravrutiner, information till
gäldenärerna och tidsfrister (prop. 1974:42 s. 107 f.). Villkorsmöjligheten i tillståndsskedet
motsvaras av en möjlighet att meddela villkor löpande under tillsynen enligt 15 §.
Källor — Lagrum: 3 § inkassolagen; jfr 15 §. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 106 ff.; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
Regler för inkassoverksamhet
4 § Inkassoverksamhet ska bedrivas enligt god inkassosed. I det ingår att se till att en gäldenär inte drabbas av onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller någon annan otillbörlig inkassoåtgärd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om god inkassosed. Lag (2023:716).
4 § IkL: Enkelt förklarad
Detta är lagens hjärta. All inkassoverksamhet ska ske enligt god inkassosed. Att kräva
betalt är tillåtet, men det ska göras korrekt och med hänsyn. Gäldenären får inte drabbas av
onödig skada eller olägenhet och får inte utsättas för otillbörliga påtryckningar.
Vad som är otillbörligt utvecklas av tillsynsmyndigheten. Exempel på sådant som typiskt sett
strider mot god sed är att kräva betalt för en skuld man vet är felaktig, att lägga på ett
överdrivet tryck genom upprepade telefonsamtal eller att hota med åtgärder man egentligen inte
tänker vidta, till exempel konkurs för en liten skuld.
Exempel. Farah har en tvistig skuld på 400 kr. Inkassoföretaget ringer henne
flera gånger om dagen och antyder att hon ska ”polisanmälas för bedrägeri” om hon inte betalar
genast. Att bygga upp ett sådant tryck för en liten och dessutom bestridd fordran ligger långt
från god inkassosed.
4 § IkL: Fördjupning
Kravet på god inkassosed är en rättslig standard. Lagtexten anger endast kärnan – förbud
mot onödig skada, olägenhet och otillbörlig påtryckning – medan det närmare innehållet enligt
förarbetena förutsattes bli utbildat i praxis, främst genom tillsynsmyndighetens verksamhet (prop.
1974:42 s. 108). Standarden fylls ut dels av de efterföljande konkreta reglerna i 5–11 §§, dels av
myndighetens vägledning och beslut. I praktiken är tillsynsmyndighetens vägledning om
tillämpningen av inkassolagen en central kunskapskälla för innehållet i god inkassosed –
ursprungligen Datainspektionens allmänna råd, därefter Integritetsskyddsmyndighetens. Sådana
allmänna råd och vägledningar är dock inte bindande på samma sätt som lag eller föreskrifter; de
har betydelse som vägledning i den mån de inte ersatts eller blivit inaktuella. Finansinspektionen
är sedan 2024 behörig tillsynsmyndighet och övertar den rollen framåt.
Bland de förhållningssätt som i förarbeten och tillsynspraxis ansetts oförenliga med god sed
märks att information om påföljder vid utebliven betalning används som ett otillbörligt
påtryckningsmedel. Enligt förarbetena bör upplysningar begränsas till åtgärder som typiskt sett kan
följa av utebliven betalning och som borgenären verkligen överväger; att hota med konkursansökan
när det med hänsyn till beloppet är uppenbart att någon sådan inte kommer att göras, eller att
slentrianmässigt upplysa om polisanmälan, framhålls som otillbörligt (prop. 1974:42 s. 107 ff.).
Andra stycket ger ett normgivningsbemyndigande: regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, får meddela föreskrifter om god inkassosed. Bemyndigandet infördes genom SFS 2023:716.
Att tillsynsmyndigheten meddelar bindande föreskrifter förutsätter alltså att regeringen faktiskt
delegerat normgivningen; först då kan standardens innehåll preciseras i föreskriftsform utöver de
icke bindande allmänna råd som traditionellt använts.
Källor — Lagrum: 4 § inkassolagen; jfr 5–11, 15, 18 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 108 ff.; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
5 § Krav mot en gäldenär skall framställas skriftligt. Kravet skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och om det förhållande som fordringen grundar sig på. Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsatts och kan gäldenären på grund härav ej med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om detta förhållande. I krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt.
I krav skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, räntesatsen samt den tid och det kapitalbelopp som ligger till grund för ränteberäkningen.
I samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Lag (1981:738).
5 § IkL: Enkelt förklarad
Ett inkassokrav ska vara skriftligt och så tydligt att gäldenären kan förstå och
kontrollera det. Det ska framgå vem som vill ha betalt och vad skulden avser.
Beloppen ska specificeras var för sig – hur mycket som är själva skulden (kapital), hur
mycket som är ränta och hur mycket som är kostnader. För räntan ska det framgå hur den räknats
fram: räntesats, tidsperiod och på vilket belopp.
Gäldenären ska också få en skälig tid på sig att antingen betala eller invända mot
kravet. Har fordran sålts vidare, så att man inte längre kan betala till den ursprungliga
borgenären med befriande verkan, ska kravet upplysa om det – annars riskerar gäldenären att betala
till fel mottagare.
Exempel. Elin får ett inkassokrav. Där står David Handel AB som borgenär,
att skulden avser en möbelfaktura, och en uppställning: 3 000 kr i kapital, 74 kr ränta (8 % från
förfallodagen på 3 000 kr) och 180 kr i kostnad. Hon får fjorton dagar på sig att betala eller
höra av sig med invändning. Kravet uppfyller 5 §.
5 § IkL: Fördjupning
Bestämmelsen konkretiserar god inkassosed i fråga om kravets form och innehåll och gäller endast
krav som ingår som ett led i indrivning, inte rena påminnelser (prop. 1974:42 s. 109). Den centrala
funktionen är att göra kravet kontrollerbart: genom uppgift om borgenär och grund samt
uppdelningen på kapital, ränta och kostnad kan gäldenären bedöma anspråket och urskilja vad
som är den egentliga skulden respektive tillkommande poster. Ränteuppgiften ska vara så preciserad
att beräkningen kan följas – upplupet belopp, räntesats, tid och kapitalunderlag.
Upplysningsplikten vid överlåtelse eller pantsättning skyddar gäldenären mot att betala till
fel mottagare och hänger nära samman med reglerna om betalning med befriande verkan; den
korresponderar med den civilrättsliga regeln i 9 § om att betalning till inkassoombudet gäller mot
borgenären. Fristen i tredje stycket ska vara skälig. Vad som är skäligt fylls ut av
tillsynspraxis; i denna har en frist om minst omkring åtta dagar ofta ansetts vara en normal
miniminivå vid ordinära fordringar, men fristen måste bestämmas så att gäldenären faktiskt får
rimlig tid att betala eller invända.
Reglerna i paragrafen är inte straffsanktionerade. Åsidosättanden hanteras i stället inom
tillsynen: tillsynsmyndigheten kan meddela villkor och förelägga vite enligt 15 § och ytterst
återkalla tillståndet (prop. 1974:42 s. 110). Ett bristfälligt krav kan dessutom få
kostnadsrättslig betydelse: rätten att ta ut ersättning för inkassokostnad av gäldenären
enligt lagen (1981:739) förutsätter att åtgärden varit befogad och utförd på föreskrivet sätt.
Källor — Lagrum: 5 § inkassolagen; jfr 6, 9, 12, 15 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 109 f.; prop. 1980/81:10. Ändr. Lag (1981:738).
6 § Rättslig åtgärd med anledning av fordran får ej vidtagas förrän gäldenären tillställts krav som avses i 5 § och den angivna tiden löpt ut.
6 § IkL: Enkelt förklarad
Innan borgenären går vidare till domstol eller Kronofogden ska gäldenären först ha fått
ett korrekt krav och den utsatta fristen ska ha löpt ut. Gäldenären ska med andra ord få en
verklig chans att betala eller invända innan det blir en formell process med extra kostnader.
Exempel. Farah har fått ett inkassokrav med fjorton dagars frist. Redan efter
fem dagar ansöker borgenären om betalningsföreläggande hos Kronofogden. Det är för tidigt –
fristen måste först ha gått ut.
6 § IkL: Fördjupning
Bestämmelsen förbjuder rättslig åtgärd – t.ex. ansökan om betalningsföreläggande, stämning,
konkursansökan eller annan rättslig åtgärd med anledning av fordringen – innan krav enligt 5 §
framställts och fristen löpt ut. Ett åsidosättande utgör dock inte något rättegångshinder: en domstol kan inte avvisa borgenärens talan på den grunden att gäldenären
inte krävts i enlighet med inkassolagen (prop. 1974:42 s. 110). Sanktionen ligger i stället i
tillsynen och i kostnadsreglerna – ett för tidigt rättsligt steg är inte rättegångshinder, men
kan få betydelse för rätten till ersättning för inkassokostnad enligt lagen (1981:739) och för
process- och rättegångskostnader enligt rättegångsbalken respektive reglerna om
betalningsföreläggande.
Kravet på att gäldenären ”tillställts” krav innebär enligt förarbetena inte mer än att skäliga
åtgärder vidtagits för att kravet ska nå gäldenären; normalt räcker att kravbrev sänts till
gäldenärens vanliga adress. Kommer brevet i retur bör borgenären försöka få fram en ny adress innan
rättslig åtgärd vidtas (prop. 1974:42 s. 110). Frågan om delgivning och bevisning om att ett krav
nått mottagaren aktualiseras även i andra sammanhang, såsom vid preskriptionsavbrott, men
inkassolagens krav tar sikte på förfarandet inför en rättslig åtgärd.
Källor — Lagrum: 6 § inkassolagen; jfr 5, 7 §§; 18 kap. rättegångsbalken. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 110.
7 § Bestämmelsen i 6 § gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där. Lag (1981:738).
7 § IkL: Enkelt förklarad
Regeln i 6 § – krav och frist före domstol – gäller inte alltid. Om gäldenären uppenbart
försöker slippa undan att betala, eller om det finns andra särskilda skäl, får
borgenären gå vidare med rättslig åtgärd direkt. Undantaget ska användas sparsamt; det är till för
situationer där ett krav ändå inte skulle fylla någon funktion.
Exempel. Gäldenären håller på att göra sig av med sina tillgångar och tycks
förbereda att lämna landet för att undgå betalning. Då kan borgenären vara tvungen att agera snabbt
utan att först invänta att en kravfrist löper ut.
7 § IkL: Fördjupning
Undantaget avser fall där gäldenären uppenbarligen söker undandra sig betalning eller där
det annars finns särskilda skäl. Förarbetena understryker att bestämmelsen är avsedd att
tillämpas endast i undantagsfall (prop. 1974:42 s. 110 f.). Typexemplet är att gäldenären vidtar
åtgärder för att omöjliggöra en senare verkställighet, där dröjsmålet med ett krav skulle kunna
omintetgöra borgenärens möjligheter. Att undantaget är tillämpligt befriar inte från lagens övriga
krav – god inkassosed enligt 4 § gäller alltjämt.
Källor — Lagrum: 7 § inkassolagen; jfr 6 §. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 110 f. Ändr. Lag (1981:738).
8 § Föreligger sannolika skäl för att fordran ej är lagligen grundad eller framstår fordringen annars som obefogad, bör inkassoåtgärd ej vidtagas.
8 § IkL: Enkelt förklarad
Man bör inte driva in en skuld som sannolikt inte finns eller som annars framstår
som obefogad. Lagen uttrycker detta som en stark bör-regel. Ett inkassoföretag behöver inte
utreda varje fordran i botten, men om det framgår att skulden saknar grund bör man inte gå vidare
med den.
Nära detta ligger frågan om bestridda fordringar. Invänder gäldenären sakligt mot skulden
och är invändningen inte uppenbart ogrundad, bör fortsatt inkasso som påtryckning normalt upphöra.
Vill borgenären ändå driva sitt anspråk får saken i stället prövas rättsligt. För obestridda krav
kan betalningsföreläggande hos Kronofogden användas; bestrids kravet gör Kronofogden ingen
prövning i sak, utan tvisten får i regel prövas av domstol om borgenären begär att målet lämnas
över dit.
Exempel. Gustav får ett inkassokrav för ett abonnemang han aldrig tecknat, och
det framgår av handlingarna att avtalet ingåtts av någon annan. Då talar sannolika skäl för att
fordran inte är riktig, och inkassoåtgärd bör inte vidtas.
8 § IkL: Fördjupning
Bestämmelsen är formulerad som en rekommendation (”bör”) och utgör enligt förarbetena en
utfyllnad av grundnormen om god inkassosed; den riktar sig i första hand till de egentliga
inkassoföretagen och ger uttryck för att de inte bör medverka till indrivning av tvivelaktiga
fordringar (prop. 1974:42 s. 111). Något krav på att företaget ingående prövar grunden för varje
fordran finns inte, men framgår det av handlingarna eller under handläggningen att fordran saknar
laga grund bör ärendet inte drivas vidare.
Förarbetena nämner som exempel att bestämmelsen kan aktualiseras om gäldenären är omyndig, om
ett avtalsvillkor är oskäligt, om avtalet kan antas vara ogiltigt på grund av tvång eller svek,
eller om ränta krävs efter högre räntesats än vad lag, avtal eller sedvänja medger (prop. 1974:42
s. 111). Att bestämmelsen är en rekommendation innebär inte att den saknar verkan: att systematiskt
driva in obefogade fordringar strider mot god inkassosed enligt 4 § och kan föranleda ingripande
inom tillsynen. Bestämmelsen har också en tydlig koppling till hanteringen av bestridda
fordringar. I tillsynspraxis har det ansetts oförenligt med god inkassosed att fortsätta driva
inkasso som påtryckning sedan gäldenären framställt en saklig invändning som inte är uppenbart
ogrundad; borgenären hänvisas då till rättslig prövning.
Källor — Lagrum: 8 § inkassolagen; jfr 4 §; 36 § avtalslagen. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 111.
Verkan av viss betalning
9 § Betalning som gäldenären erlagt till den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot borgenären.
9 § IkL: Enkelt förklarad
Den som får ett inkassokrav ska kunna betala till inkassoföretaget utan att riskera att
behöva betala en gång till. Har gäldenären betalat till den som har uppdrag att driva in
fordringen, är betalningen giltig även mot borgenären – alltså mot den som egentligen ska ha
pengarna. Gäldenären ska inte behöva oroa sig för det interna förhållandet mellan borgenären och
dess ombud.
Exempel. Hanna får ett inkassokrav från Ivar Inkasso AB och betalar hela
beloppet dit. Om Ivar Inkasso sedan inte för pengarna vidare till borgenären är det inte Hannas
problem – hon har betalat med befriande verkan och är skuldfri.
9 § IkL: Fördjupning
Bestämmelsen ger inkassouppdraget en betalningslegitimerande verkan: den som har uppdrag
att driva in fordran är behörig att ta emot betalning med verkan mot borgenären, och gäldenären
står alltså inte risken för det interna förhållandet mellan borgenären och ombudet (prop. 1974:42
s. 111 f.). Regeln kompletterar den allmänna betalnings- och fullmaktsrätten och innebär att risken
för att ombudet inte redovisar medlen vidare bärs av borgenären, inte av gäldenären.
Bestämmelsen bör läsas tillsammans med upplysningsplikten i 5 § om överlåtelse och pantsättning:
kan gäldenären inte längre betala till den ursprunglige borgenären med befriande verkan ska kravet
upplysa om det, så att betalning styrs till rätt mottagare. Sambandet med skyldigheten enligt 10 §
att hålla inkasserade medel avskilda är också tydligt – avskiljandet skyddar borgenärens rätt till
medlen sedan gäldenären med befriande verkan betalat till ombudet.
Källor — Lagrum: 9 § inkassolagen; jfr 5, 10 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 111 f.
Hantering av inkasserade medel
10 § Medel som har inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda.
Har medlen uppburits i inkassoverksamhet som inte är av tillfällig natur och inte avser endast enstaka fordringar, skall de utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande.
Om den som får en borgenärs uppdrag att driva in en fordran har ett annat, fortlöpande uppdrag av borgenären att i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning utan skyldighet att hålla dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskomma om undantag från första stycket.
Medel som har inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovisas till denne, om ej annat har avtalats. Lag (1981:738).
10 § IkL: Enkelt förklarad
Pengar som ett inkassoföretag driver in åt någon annan tillhör egentligen uppdragsgivaren,
inte inkassoföretaget. Därför ska sådana medel hållas avskilda från företagets egna pengar
och normalt sättas in på ett särskilt bankkonto utan dröjsmål. Pengarna ska sedan redovisas
till uppdragsgivaren utan dröjsmål.
Poängen är att skydda uppdragsgivaren om inkassoföretaget skulle få ekonomiska problem: hålls
pengarna avskilda blandas de inte ihop med företagets egna medel och kan inte tas i anspråk av
företagets borgenärer.
Exempel. Johannas inkassoföretag driver in 50 000 kr åt en klient. Pengarna
sätts utan dröjsmål in på ett särskilt klientmedelskonto, skilt från företagets driftskonto, och
förs vidare till klienten. Har medlen avskilts korrekt och i tid är de skyddade om
inkassoföretaget senare skulle gå i konkurs.
10 § IkL: Fördjupning
Skyldigheten gäller den som i inkassoverksamhet inkasserar medel för annans räkning, inte
bara de egentliga inkassoföretagen (jfr prop. 1974:42 s. 112). Kravet på insättning på bank eller
motsvarande enligt andra stycket gäller dock endast när verksamheten inte är av tillfällig natur
och inte avser endast enstaka fordringar. Bestämmelsen är utformad så att lagen (1944:181) om
redovisningsmedel blir tillämplig på medel som avskilts i föreskriven ordning; medlen blir därigenom
förbehållna huvudmannen och kan då åtnjuta sakrättsligt skydd mot inkassoföretagets
borgenärer. Skyddet är dock inte automatiskt: det förutsätter att medlen är redovisningsmedel och
att avskiljandet skett skyndsamt och utan sådan sammanblandning som bryter skyddet. Det krävs inte
att varje huvudmans medel hålls på egen räkning – ett gemensamt klientmedelskonto är tillräckligt.
Undantaget i tredje stycket tar sikte på situationer där inkassouppdraget ingår i ett vidare,
fortlöpande uppdrag att uppbära medel för borgenärens räkning utan avskiljandeskyldighet; parterna
kan då skriftligen avtala bort avskiljandet enligt första stycket. Redovisningsskyldigheten i
fjärde stycket – att medlen utan dröjsmål ska redovisas till huvudmannen om inte annat avtalats –
korresponderar med den betalningslegitimerande verkan som betalning till ombudet har enligt 9 §.
Källor — Lagrum: 10 § inkassolagen; jfr 9 §; lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 112. Ändr. Lag (1981:738).
Register i inkassoverksamhet
10 a § Ett register som avser gäldenärer och som används i tillståndspliktig inkassoverksamhet får överlåtas eller upplåtas till någon annan endast efter medgivande av Finansinspektionen.
Den som upphör med tillståndspliktig inkassoverksamhet eller som avser att flytta en sådan verksamhet till ett annat land eller att kassera ett register som avser gäldenärer och som används i sådan verksamhet ska anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen beslutar i sådana fall hur ett register som berörs av åtgärden ska hanteras. Lag (2023:716).
10 a § IkL: Enkelt förklarad
Ett inkassoföretag bygger upp register över gäldenärer – integritetskänsliga uppgifter om
människors skulder. Sådana register får inte säljas eller lånas ut till vem som helst. Det krävs
medgivande från Finansinspektionen. Den som lägger ner verksamheten, flyttar den utomlands
eller vill kassera ett register måste anmäla det, och Finansinspektionen bestämmer hur
registret ska hanteras.
Exempel. Ett inkassoföretag ska avvecklas och vill sälja sitt
gäldenärsregister till ett annat bolag. Överlåtelsen får ske först sedan Finansinspektionen gett
sitt medgivande.
10 a § IkL: Fördjupning
Bestämmelsen kompletterar tillståndssystemet med en kontroll över själva gäldenärsregistren,
som typiskt sett innehåller integritetskänsliga uppgifter. Överlåtelse eller upplåtelse av ett
register i tillståndspliktig verksamhet förutsätter Finansinspektionens medgivande, och åtgärder
som avveckling, utlandsflytt eller kassering är anmälningspliktiga, varvid inspektionen beslutar om
registrets hantering. Kravet upprätthålls av straff- och förverkanderegler: överträdelse av 10 a §
är straffbelagd enligt 17 § och kan leda till förverkande av registret enligt 17 a §. Bestämmelsen
har äldre bakgrund i 1981 års reform (prop. 1980/81:10) och anpassades senast genom SFS 2023:716 i
samband med att tillsynen flyttades till Finansinspektionen. Den ska tillämpas vid sidan av
dataskyddsregleringen.
Källor — Lagrum: 10 a § inkassolagen; jfr 17, 17 a §§. Förarbeten: prop. 1980/81:10; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
Tystnadsplikt i inkassoverksamhet
11 § Den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för någon annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon till följd därav har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter. Detta gäller dock inte i fråga om inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.
Första stycket tillämpas inte i fråga om den som enligt någon annan författning är underkastad en motsvarande tystnadsplikt. I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:415).
11 § IkL: Enkelt förklarad
I inkassoverksamhet för annans räkning – och vid indrivning av fordringar som övertagits
för indrivning – gäller en särskild tystnadsplikt. Den som arbetar där får reda på mycket
känsligt: vem som är skuldsatt, vad skulderna avser, företags affärsförhållanden. Sådana
uppgifter får man inte föra vidare eller utnyttja obehörigen. Tystnadsplikten gäller både
personliga förhållanden och yrkes- och affärshemligheter.
Exempel. En handläggare på ett inkassoföretag känner igen en granne bland
gäldenärerna. Att berätta för andra i bostadsområdet att grannen har skulder hos företaget vore ett
brott mot tystnadsplikten.
11 § IkL: Fördjupning
Tystnadsplikten omfattar den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet som avser
indrivning för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning, och tar sikte på både
enskildas personliga förhållanden och yrkes- eller affärshemligheter (jfr prop. 1974:42 s. 112 f.).
Avgränsningen följer lagtexten och är alltså inte knuten till tillståndsplikt: en verksamhet kan
vara undantagen från tillstånd enligt 2 § men ändå träffas av tystnadsplikten. Den gäller dock inte
inkasso av tillfällig natur som avser enstaka fordringar, och inte den som enligt annan författning
är underkastad en motsvarande tystnadsplikt. Rekvisitet ”obehörigen” markerar att röjande som sker
med stöd av lag eller på annan legitim grund inte är otillåtet – exempelvis uppgifter till
uppdragsgivaren, gäldenären, ett ombud, domstol, Kronofogdemyndigheten eller tillsynsmyndigheten när
det behövs för handläggningen eller följer av lag.
Andra stycket löser konkurrensen med annan reglering: den som redan är underkastad motsvarande
tystnadsplikt enligt annan författning omfattas inte, och i det allmännas verksamhet tillämpas
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället. Denna avgränsning fick sin nuvarande form
genom SFS 2009:415 vid tillkomsten av OSL.
Källor — Lagrum: 11 § inkassolagen; offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Förarbeten: prop. 1974:42 s. 112 f. Ändr. Lag (2009:415).
Kostnader för inkassoåtgärder
12 § Om gäldenärers skyldighet att ersätta kostnader för inkassoåtgärder finns särskilda bestämmelser. Lag (1981:738).
12 § IkL: Enkelt förklarad
När en skuld drivs in tillkommer kostnader, och gäldenären kan bli skyldig att ersätta en del av
dem. Men hur mycket som får tas ut är reglerat i en särskild lag – lagen om ersättning för
inkassokostnader. Där sätts ett tak för vad gäldenären får debiteras för en
betalningspåminnelse, ett inkassokrav och upprättandet av en amorteringsplan. Ett inkassoföretag
kan alltså inte lägga på hur stora avgifter som helst. För en betalningspåminnelse krävs dessutom
att ersättningsskyldigheten har avtalats.
Exempel. Elin får ett inkassokrav och debiteras en inkassokostnad. Beloppet
får inte överstiga det schablonbelopp som anges i förordningen till lagen om ersättning för
inkassokostnader; ett högre påslag är hon inte skyldig att betala.
12 § IkL: Fördjupning
Paragrafen innehåller endast en hänvisning till särskilda bestämmelser om gäldenärens
kostnadsansvar. Dessa finns i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m., med
kompletterande belopp fastställda i förordning. Ersättningen för betalningspåminnelse, inkassokrav
och upprättande av amorteringsplan är begränsad till schablonbelopp, och en förutsättning för
ersättning är att åtgärden vidtagits i enlighet med lagens krav. För betalningspåminnelse krävs
dessutom att ersättningsskyldigheten grundas på avtal. Beloppen anges i förordning och har justerats
vid flera tillfällen; för aktuella belopp bör den gällande förordningen konsulteras. I
näringsförhållanden kan även regler om förseningsersättning aktualiseras.
Vid tiden för inkassolagens tillkomst reglerades kostnadsersättningen i annan ordning (jfr prop.
1974:42 s. 112 f., som hänvisade till dåtida bestämmelser om ersättning för inkassokostnad).
Hänvisningsbestämmelsens nuvarande lydelse infördes genom SFS 1981:738 i samband med att den
fristående ersättningslagen tillkom. Kostnadsersättningen ska hållas isär från de
rättegångskostnader som kan utgå om ärendet går vidare till domstol eller Kronofogden.
Källor — Lagrum: 12 § inkassolagen; lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 112 f.; prop. 1980/81:10. Ändr. Lag (1981:738).
Tillsyn m.m.
13 § Finansinspektionen utövar tillsyn över att denna lag följs. Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av advokater.
Tillsynen ska utövas så att den inte orsakar större kostnader eller olägenheter än som är nödvändigt. Lag (2023:716).
13 § IkL: Enkelt förklarad
En myndighet håller uppsikt över att inkassolagen följs. Sedan 2024 är det
Finansinspektionen (tidigare Datainspektionen och därefter Integritetsskyddsmyndigheten).
Tillsynen omfattar inte advokater, som i stället kontrolleras av Advokatsamfundet. Tillsynen ska
ske proportionerligt – utan att orsaka större besvär än nödvändigt.
Exempel. Finansinspektionen får in flera klagomål om att ett inkassoföretag
använder aggressiva metoder. Inspektionen kan då granska företaget för att se om god inkassosed
följs.
13 § IkL: Fördjupning
Finansinspektionen är sedan den 1 januari 2024 tillsynsmyndighet enligt lagen (SFS 2023:716,
prop. 2023/24:23). Enligt förarbetena till den ursprungliga lagen skulle tillsynsmyndigheten
fungera som en instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål och förfrågningar, och klagomål
utgör ofta anledning till inspektion; myndigheten bör också självmant företa regelbundna
inspektioner, normalt begränsade till dem som bedriver tillståndspliktig verksamhet (prop. 1974:42
s. 113 f.). Tillsynen avser att lagen följs och är enligt lagtexten inte begränsad till renodlade
inkassobolag – även beteendereglerna vid egeninkasso kan omfattas, även om tillsynens praktiska
tyngdpunkt ligger på tillståndspliktig verksamhet. Undantaget för advokater motsvarar undantaget
från tillståndsplikt i 2 § och hänger samman med Advokatsamfundets tillsyn. Proportionalitetskravet
i andra stycket knyter tillsynen till allmänna förvaltningsrättsliga principer.
Källor — Lagrum: 13 § inkassolagen; jfr 2, 14, 15 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 113 f.; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
14 § Finansinspektionen får genomföra en undersökning på plats hos den som bedriver inkassoverksamhet och ta del av alla handlingar som rör verksamheten.
Den som bedriver verksamheten ska lämna de upplysningar om verksamheten som Finansinspektionen begär för sin tillsyn.
Om den som bedriver verksamheten inte ger tillgång till en handling eller inte lämnar en upplysning i ett fall som avses i denna paragraf, får Finansinspektionen förelägga vite.
Lag (2023:716).
14 § IkL: Enkelt förklarad
För att kunna kontrollera ett inkassoföretag får Finansinspektionen besöka verksamheten
och ta del av alla handlingar. Företaget är skyldigt att lämna de upplysningar som behövs.
Vägrar företaget kan inspektionen förena begäran med vite – en hotad avgift som pressar fram
medverkan.
Exempel. Finansinspektionen begär att få se ett inkassoföretags kravrutiner
och exempel på utskickade kravbrev. Om företaget inte lämnar ut handlingarna kan inspektionen
förelägga vite.
14 § IkL: Fördjupning
Paragrafen ger tillsynsmyndigheten befogenhet till platsundersökning, tillgång till
samtliga handlingar som rör verksamheten och rätt att begära upplysningar, med vite som
påtryckningsmedel vid bristande medverkan. Förarbetena framhåller att vite bör kunna föreläggas
såväl fysisk som juridisk person och att höga vitesbelopp kan vara motiverade när ekonomiska
intressen ligger bakom en vägran (prop. 1974:42 s. 113). Att lämna osann uppgift i svar på en
begäran om upplysningar enligt 14 § andra stycket är dessutom straffbelagt enligt 17 § 4 – detta
ska hållas isär från underlåtenheten att ge tillgång till en handling enligt första stycket, som
hanteras med vite. Beslut om vitesföreläggande kan överklagas, varvid prövningstillstånd krävs i
kammarrätten enligt 19 §.
Källor — Lagrum: 14 § inkassolagen; jfr 15, 17, 19 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 113; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
15 § Om Finansinspektionens tillsyn föranleder det, får inspektionen meddela villkor om hur inkassoverksamheten ska bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndet att bedriva inkassoverksamheten. Ett villkor om hur inkassoverksamheten ska bedrivas får förenas med vite.
Om den som har fått tillstånd att bedriva inkassoverksamhet åsidosätter någon bestämmelse i denna lag eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och inte gör rättelse, eller om förutsättningarna för tillståndet i övrigt inte längre är uppfyllda, får Finansinspektionen återkalla tillståndet.
Lag (2023:716).
15 § IkL: Enkelt förklarad
Om tillsynen visar att något behöver rättas till kan Finansinspektionen ställa villkor för
hur verksamheten ska skötas, och förena villkoret med vite. Den yttersta åtgärden är att
återkalla tillståndet. Det kan ske om företaget bryter mot lagen eller mot villkor och inte
rättar sig, eller om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns.
Exempel. Ett inkassoföretag fortsätter att skicka bristfälliga kravbrev trots
påpekanden. Inspektionen meddelar då ett villkor om hur kraven ska utformas, förenat med vite.
Fortsätter överträdelserna utan rättelse kan tillståndet återkallas.
15 § IkL: Fördjupning
Paragrafen rymmer en ingripandetrappa: villkor med vite som lindrigare åtgärd och
återkallelse av tillstånd som den mest ingripande. Villkoren är av samma art som de som kan meddelas
redan vid tillståndsprövningen enligt 3 § och kan även innefatta förbud mot en viss åtgärd (prop.
1974:42 s. 114). Förarbetena framhåller att vitesföreläggande i princip inte bör användas första
gången en föreskrift meddelas, utan först om föreskriften inte följs, och att återkallelse bör
tillgripas endast vid mer väsentliga försummelser och sedan andra möjligheter att åstadkomma
rättelse prövats utan resultat (prop. 1974:42 s. 114). Att underlåta att anmäla ändrade förhållanden
enligt ett villkor är straffbelagt enligt 17 § 2.
Källor — Lagrum: 15 § inkassolagen; jfr 3, 13, 17 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 114; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
16 § De som bedriver inkassoverksamhet ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag.
Finansinspektionen får ta ut avgifter för ansökningar och anmälningar enligt denna lag.
Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna.
Lag (2023:716).
16 § IkL: Enkelt förklarad
Tillsynen ska finansieras genom avgifter från dem som bedriver inkassoverksamhet, med
årliga avgifter till Finansinspektionen och avgifter för ansökningar och anmälningar. Exakt
vilka aktörer och ärenden som omfattas, och avgifternas storlek, preciseras dock i regeringens
föreskrifter – den aktuella avgiftsförordningen får kontrolleras i det enskilda fallet.
Exempel. Ett inkassoföretag med tillstånd betalar en årlig tillsynsavgift och
en avgift när det ansöker om förnyat tillstånd. Avgifterna finansierar Finansinspektionens arbete
enligt lagen.
16 § IkL: Fördjupning
Nuvarande 16 § reglerar avgiftsfinansieringen av tillsynen. Numreringen rymmer en
historisk komplikation: den ursprungliga 16 §, som innehöll en tystnadsplikt för dem som tog
befattning med tillstånds- eller tillsynsärenden, upphävdes genom lag (1980:969) sedan sekretessen
för det allmännas verksamhet i stället kom att regleras i sekretesslagstiftningen (numera
offentlighets- och sekretesslagen, jfr 11 § andra stycket). Den avgiftsbestämmelse som nu bär
beteckningen 16 § fick sin lydelse genom SFS 2023:716 och innebär att verksamheten bekostas med
årliga avgifter samt ansöknings- och anmälningsavgifter, med närmare föreskrifter meddelade av
regeringen.
Källor — Lagrum: 16 § inkassolagen; jfr 11 §. Förarbeten: prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (1980:969), Lag (2023:716).
Straff och skadestånd m.m.
17 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. utan föreskrivet tillstånd vidtar en åtgärd som utgör inkassoverksamhet enligt denna lag,
2. bryter mot föreskrift enligt 3 § andra stycket eller 15 § första stycket att anmäla ändring av visst förhållande,
3. bryter mot 10 a § första stycket eller andra stycket första meningen eller mot föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 § andra stycket. Lag (1999:73).
17 § IkL: Enkelt förklarad
De allvarligaste överträdelserna är straffbelagda med böter eller fängelse i högst ett år.
Det gäller framför allt att bedriva tillståndspliktig inkasso utan tillstånd, att inte anmäla
sådana ändringar man är skyldig att anmäla, att bryta mot reglerna om gäldenärsregister, och
att lämna osanna uppgifter till Finansinspektionen.
Notera att brott mot själva beteendereglerna – till exempel ett bristfälligt kravbrev eller ett
övertramp mot god inkassosed – inte är straffbelagt. Sådant hanteras främst inom tillsynen.
Skadestånd kan bli aktuellt, men bara om agerandet samtidigt innebär en otillbörlig inkassoåtgärd
som orsakat skada (18 §) – inte automatiskt vid varje formellt fel.
Exempel. Någon startar och driver in fordringar åt andra företag utan att ha
sökt tillstånd. Att bedriva tillståndspliktig inkassoverksamhet utan tillstånd är straffbart.
17 § IkL: Fördjupning
Straffansvaret är medvetet avgränsat till formella och systemhotande överträdelser: att
bedriva tillståndspliktig verksamhet utan tillstånd, brott mot anmälningsskyldighet enligt 3 respektive
15 §, brott mot registerreglerna i 10 a § och osanna uppgifter till tillsynsmyndigheten enligt 14 §.
Överträdelser av beteendereglerna i 5–8 §§ och av god inkassosed enligt 4 § är däremot inte
kriminaliserade, utan hanteras genom tillsynsingripanden enligt 15 § och, vid otillbörliga
inkassoåtgärder som orsakat skada, skadestånd enligt 18 §. Straffbestämmelsen har en avgränsad
katalog av överträdelser; enligt ändringsnotisen följer den nuvarande lydelsen av SFS 1999:73.
Källor — Lagrum: 17 § inkassolagen; jfr 2, 3, 10 a, 14, 15, 18 §§. Förarbeten: prop. 1974:42 s. 114 f.; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (1999:73).
17 a § Om inkassoverksamhet har bedrivits utan föreskrivet tillstånd, ska ett register som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller, om ett register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket eller om föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen inte har följts. Lag (2024:801).
17 a § IkL: Enkelt förklarad
Har inkasso bedrivits utan tillstånd, eller har ett gäldenärsregister överlåtits eller
upplåtits utan medgivande eller hanterats i strid med Finansinspektionens beslut enligt 10 a §,
ska registret normalt förverkas – alltså tas ifrån verksamheten. Undantag görs bara
om det skulle vara uppenbart oskäligt. Regeln kompletterar straffet och gör det svårare att dra
nytta av en olaglig verksamhet.
Exempel. Ett bolag har byggt upp ett gäldenärsregister i inkassoverksamhet som
bedrivits utan tillstånd. Registret kan förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.
17 a § IkL: Fördjupning
Bestämmelsen är en särskild förverkanderegel riktad mot gäldenärsregister i tre
situationer: register som använts i inkassoverksamhet utan föreskrivet tillstånd, register som
överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § första stycket, samt fall där en föreskrift enligt
10 a § andra stycket andra meningen inte följts. Med den ”föreskrift” som 17 och 17 a §§ hänvisar
till avses här Finansinspektionens beslut i det enskilda fallet om hur registret ska hanteras
enligt 10 a § andra stycket, inte en normföreskrift i vanlig mening. Förverkande ska ske om
det inte är uppenbart oskäligt – lagtexten uppställer alltså en stark presumtion för förverkande
med en snäv oskälighetsventil, inte en fri möjlighet. Regeln har äldre bakgrund i 1981 års reform
(då 17 a § infördes) och fick sin nuvarande lydelse genom SFS 2024:801 i samband med den nya
förverkandelagstiftningen. Den fyller en preventiv funktion vid sidan av straffet i 17 § och
registerkontrollen i 10 a § och ska tillämpas mot bakgrund av de allmänna förverkandereglerna.
Källor — Lagrum: 17 a § inkassolagen; jfr 10 a, 17 §§. Förarbeten: prop. 1980/81:10 (införande); jfr prop. 2023/24:144 (ny förverkandelagstiftning). Ändr. Lag (2024:801).
18 § Den som bedriver inkassoverksamhet skall ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått tages hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
18 § IkL: Enkelt förklarad
Den som utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder kan ha rätt till skadestånd från
den som bedriver verksamheten. Det speciella med denna regel är att ersättning kan lämnas inte bara
för rena ekonomiska förluster, utan också för lidande och annat obehag – alltså sådant som
normalt inte ersätts vid rena förmögenhetsskador.
Exempel. Karim utsätts under lång tid för trakasserande indrivning för en
skuld som visar sig vara felaktig – upprepade samtal, hot och kränkande brev. Utöver eventuella
ekonomiska förluster kan det lidande han orsakats beaktas när skadeståndet bestäms.
18 § IkL: Fördjupning
Skadeståndsregeln träffar den som bedriver inkassoverksamhet och avser skada till följd av
otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Det principiellt intressanta
är att ersättningen uttryckligen kan omfatta även ideell skada – lidande och andra
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse – trots att inkassoförhållandet typiskt sett
rör ett förmögenhetsrättsligt anspråk (prop. 1974:42 s. 115). Det är detta som skiljer regeln från
vad som annars gäller för ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden.
Bestämmelsen är inte utformad som en vanlig culparegel: ansvaret knyts inte i första hand till
uppsåt eller oaktsamhet utan till att skada tillfogats genom en otillbörlig inkassoåtgärd,
vilket i sin tur anknyter till bedömningen av god inkassosed enligt 4 §. Den skadelidande måste
dock visa skada och orsakssamband, och ersättningen bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga
principer med den särskilda möjlighet till ersättning för lidande som paragrafen anger. Varje
avvikelse från god inkassosed leder alltså inte automatiskt till ersättning.
Källor — Lagrum: 18 § inkassolagen; jfr 4 §; skadeståndslagen (1972:207). Förarbeten: prop. 1974:42 s. 115.
19 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut om föreläggande av vite. Lag (2023:716).
19 § IkL: Enkelt förklarad
Den som är missnöjd med ett beslut av Finansinspektionen – till exempel ett avslag på en
tillståndsansökan eller en återkallelse – kan överklaga till förvaltningsdomstol.
Dessutom får Justitiekanslern föra talan för att ta tillvara allmänna intressen. Går ett
vitesföreläggande vidare till kammarrätten krävs prövningstillstånd.
Exempel. Ett inkassoföretag får sitt tillstånd återkallat och anser att beslutet
är felaktigt. Företaget kan överklaga till förvaltningsrätten och få saken prövad.
19 § IkL: Fördjupning
Beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (förvaltningsrätten). För
beslut om föreläggande av vite krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten;
för övriga beslut uppställer paragrafen inte något sådant krav. Ordningen fick sin nuvarande
utformning genom SFS 2023:716; enligt den ursprungliga lagen anfördes besvär hos Kungl. Maj:t. Bestämmelsen om
Justitiekanslerns talerätt för att ta tillvara allmänna intressen har funnits sedan lagens
tillkomst och motiverades av behovet av en företrädare för det allmänna på ett område med särskilda
skaderisker för enskilda (prop. 1974:42 s. 115 f.). JK:s talerätt är ett komplement till den
enskildes rätt att överklaga beslut som gått denne emot.
Källor — Lagrum: 19 § inkassolagen; förvaltningsprocesslagen (1971:291). Förarbeten: prop. 1974:42 s. 115 f.; prop. 2023/24:23. Ändr. Lag (2023:716).
Övergångsbestämmelser
1994:1398
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
1998:381
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
2023:716
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.
2. Ett tillstånd att bedriva inkassoverksamhet som har beviljats före ikraftträdandet gäller fortfarande. För verksamhet som bedrivs av en kreditförvaltare gäller dock tidigare beslut om tillstånd längst till och med den 29 juni 2024 eller till det tidigare datum då tillstånd för kreditförvaltning enligt lagen (2023:714) om förvärv och förvaltning av nödlidande kreditavtal beviljas.
3. Ansökningar om tillstånd som har gjorts hos Integritetsskyddsmyndigheten men som ännu inte har avgjorts ska vid ikraftträdandet överlämnas till Finansinspektionen.