Vad konsumentköplagen är och när den gäller
Konsumentköplagen innehåller reglerna för det allra vanligaste avtalet i vardagen: att en privatperson köper en vara av ett företag. Lagen gäller när köparen är konsument – en privatperson som handlar huvudsakligen för ändamål utanför näringsverksamhet, i praktiken oftast för eget eller hushållets bruk – och säljaren är näringsidkare, alltså ett företag eller någon annan som säljer i sin näringsverksamhet. Med vara menas lösa saker: kläder, möbler, bilar, telefoner, husdjur och mycket annat. Sedan 2022 gäller lagen dessutom när ett företag tillhandahåller digitalt innehåll eller digitala tjänster till en konsument – appar, e-böcker, streamingtjänster, molnlagring – och även när konsumenten inte betalar med pengar utan i stället ska lämna sina personuppgifter.
Lagen bestämmer vad säljaren och köparen ska göra – leverera varan respektive betala – och vad som händer när något går snett: varan kommer för sent, den är felaktig eller betalningen uteblir. Den viktigaste skillnaden mot den allmänna köplagen är att konsumentköplagen är tvingande till konsumentens förmån. Ett företag kan inte i sina villkor ge konsumenten sämre rättigheter än lagen ger; sådana villkor gäller helt enkelt inte. Bättre villkor får däremot alltid avtalas.
Exempel. Anna köper en ny mobiltelefon i en elektronikbutik – hon är konsument och butiken är näringsidkare, så konsumentköplagen gäller. Bengt köper en begagnad cykel av en granne via en annons – två privatpersoner, så där gäller köplagen i stället. Anna tecknar också ett abonnemang på en musiktjänst: det är ett avtal om en digital tjänst, som numera också omfattas av konsumentköplagen.
Lagen är indelad i nio kapitel. Första kapitlet anger vilka avtal lagen gäller och slår fast att den är tvingande. Kapitlen 2–8 handlar om köp av varor, ungefär i den ordning ett köp förlöper: var och när varan ska avlämnas och vem som står risken om den skadas (2 kap.), säljarens dröjsmål (3 kap.), vad som är fel på varan (4 kap.), vilka påföljder konsumenten kan kräva vid fel (5 kap.), skadestånd (6 kap.), konsumentens betalning och dröjsmål (7 kap.) samt vissa gemensamma regler, bl.a. om krav mot tidigare säljled (8 kap.). Nionde kapitlet innehåller motsvarande regler för digitalt innehåll och digitala tjänster.
Bland nyheterna i 2022 års lag märks att ett fel som visar sig inom två år efter att varan lämnades ut till konsumenten som utgångspunkt antas ha funnits redan då (tidigare sex månader), att säljaren ansvarar för att en vara med digitala delar får nödvändiga uppdateringar, samt särskilda regler vid köp av levande djur. Lagen bygger på två EU-direktiv, vilket betyder att den i stora delar ser likadan ut i hela EU.
Lagens tillkomst, EU-rättsliga grund och förhållande till äldre rätt
Konsumentköplagen (2022:260) antogs efter prop. 2021/22:85 och trädde i kraft den 1 maj 2022. Den ersatte konsumentköplagen (1990:932), som i sin tur hade ersatt 1973 års lag och som anpassats till konsumentköpsdirektivet 1999/44/EG genom lagändringar 2002 (prop. 2001/02:134). Genom 2022 års lag genomförs dels varudirektivet (EU) 2019/771, dels digitaldirektivet (EU) 2019/770. Direktiven är i princip fullharmoniserande, vilket skiljer dem från det tidigare minimidirektivet och begränsar det nationella handlingsutrymmet; harmoniseringsgraden måste dock bedömas fråga för fråga, eftersom direktiven på flera punkter lämnar nationella valmöjligheter och lagen även innehåller bestämmelser som ligger utanför direktivens tillämpningsområde (prop. 2021/22:85 s. 232 f.). Bestämmelser som genomför direktiv ska tolkas direktivkonformt, och EU-domstolens praxis om konsument- och näringsidkarbegreppen har därför direkt betydelse (jfr NJA 2018 s. 866 p. 10–12, där Högsta domstolen tolkade näringsidkarbegreppet med ledning av EU-domstolens avgöranden).
Ett stort antal bestämmelser har förts över från 1990 års lag med endast språkliga eller redaktionella ändringar. För dessa är förarbetena till den äldre lagen – främst prop. 1989/90:89, prop. 2001/02:134 och prop. 2013/14:15 – av fortsatt betydelse, liksom äldre rättspraxis och analogier till köplagen (1990:931) (prop. 2021/22:85 s. 233). I propositionens bilaga 7 finns en jämförelsetabell mellan den nya lagens paragrafer och 1990 års lag. I denna kommentar anges för varje paragraf om den har en motsvarighet i den äldre lagen, eftersom det avgör vilka äldre källor som kan användas.
Lagen är fristående från köplagen: den innehåller en i princip uttömmande reglering av konsumentköpet, och köplagen är inte tillämplig vid sidan av den. I doktrinen har framhållits att analogier till köplagen i oreglerade frågor kräver försiktighet, eftersom samma prestationer inte alltid kan krävas av en konsument som av en näringsidkare. Lagens systematik följer köplagens – parternas huvudförpliktelser, avtalsbrott och påföljder – men avviker i sak på många punkter till konsumentens förmån, bl.a. genom en treårig ansvarstid för fel (4 kap. 14 §), en tvåårig presumtion för ursprungligt fel (4 kap. 17 §) och en uppdateringsskyldighet för varor med digitala delar (4 kap. 4 §).
Uppdelningen i kapitel är ny. 1 kap. gäller för både varuköp och avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster; 2–8 kap. tillämpas på köp av varor och 9 kap. på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (prop. 2021/22:85 s. 233). Nyheterna i förhållande till 1990 års lag är främst konsumentskyddet vid tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster – även när konsumenten i stället för att betala ska tillhandahålla personuppgifter – reglerna om varor med digitala delar samt särreglerna vid köp av levande djur (4 kap. 18–20 §§).
Övergångsbestämmelserna innebär att 1990 års lag fortfarande gäller för avtal som omfattas av den lagen och som ingåtts före den 1 maj 2022. För avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster gäller däremot en särskild regel: bestämmelserna i 1 och 9 kap. tillämpas även på avtal som ingåtts före ikraftträdandet, om tillhandahållandet sker efter ikraftträdandet – med undantag för 9 kap. 19 och 20 §§ (SFS 2022:260, övergångsbestämmelserna p. 2 och 4). Avtalsdagen är alltså avgörande för varuköp, medan tidpunkten för tillhandahållandet styr för digitalt innehåll och digitala tjänster.
Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 866. Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 232 f. · Prop. 2001/02:134 · Prop. 1989/90:89. Författningar: SFS 2022:260 t.o.m. SFS 2023:732 · direktiv (EU) 2019/771 (varudirektivet) · direktiv (EU) 2019/770 (digitaldirektivet).
Källa: Sveriges riksdag, öppna data — sfs-2022-260. Författningstext omfattas ej av upphovsrätt (9 § URL).
1 kap. Grundläggande bestämmelser
Lagens innehåll
1 § I denna lag finns bestämmelser om skydd för konsumenter vid köp av varor där köparen är konsument och säljaren är näringsidkare (2-8 kap.). I lagen finns även bestämmelser om konsumentskydd vid avtal där en näringsidkare tillhandahåller en konsument digitalt innehåll eller digitala tjänster (9 kap.).
En innehållsförteckning i lagform
Paragrafen ger inga rättigheter eller skyldigheter i sig. Den talar om vad lagen handlar om och pekar på lagens två huvuddelar. Den första delen (2–8 kap.) gäller när en konsument köper en vara av en näringsidkare. Den andra delen (9 kap.) gäller när en näringsidkare tillhandahåller digitalt innehåll eller en digital tjänst till en konsument – till exempel en app, ett datorspel, en e-bok, en streamingtjänst eller ett molnlagringskonto.
Exempel. Cecilia köper en robotdammsugare i en butik. Det är ett köp av en vara – reglerna i 2–8 kap. gäller. Samma kväll köper hon ett ordbehandlingsprogram som hon laddar ned från tillverkarens webbplats – ett avtal om digitalt innehåll. Hade hon i stället tecknat ett abonnemang på ordbehandling i molnet hade det varit en digital tjänst. I båda fallen gäller reglerna i 9 kap. Alla tre avtalen omfattas av konsumentköplagen, men av olika kapitel.
Orden konsument, näringsidkare, vara, digitalt innehåll och digital tjänst har en bestämd betydelse i lagen. De förklaras i 2 §, och var gränsen går för lagens tillämpning framgår närmare av 3–8 §§.
En upplysningsbestämmelse utan motsvarighet i äldre rätt
Paragrafen saknar motsvarighet i 1990 års lag och ger endast en övergripande beskrivning av lagens innehåll (prop. 2021/22:85 s. 233). Den anger upplysningsvis de två huvudtyper av konsumentavtal som lagen reglerar; de egentliga tillämpningsområdesreglerna finns i 3–8 §§. Förarbetena klargör två terminologiska utgångspunkter för varureglerna: med näringsidkare avses i lagen säljaren om inte något annat anges, och med konsument avses köparen. När lagen avser en annan näringsidkare än säljaren – t.ex. någon i ett tidigare säljled (8 kap.) – anges det särskilt (prop. 2021/22:85 s. 233). Vid avtal enligt 7 § är näringsidkaren i stället den som tillhandahåller det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.
Att lagens varuregler gäller även vid förmedlingsköp, byte och tillverkningsköp följer av 4–6 §§. Kapitelindelningen innebär att 1 kap. är gemensamt för båda avtalstyperna, medan 2–8 kap. respektive 9 kap. tillämpas var för sig. Gränsen mellan de två regelverken dras i 3 § andra stycket och 7 §: digitalt innehåll som utgör en digital del av en vara följer varureglerna, medan fristående digitalt innehåll och digitala tjänster följer 9 kap.
Källor — Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 233.
Uttryck i lagen
2 § I denna lag avses med
digitalt innehåll: data som framställs och tillhandahålls i digital form,
digital tjänst: en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta uppgifter eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av tjänsten,
driftskompatibilitet: förmåga att fungera med annan hårdvara eller programvara än sådan som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,
kompatibilitet: förmåga att utan konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,
offentlig auktion: en försäljningsmetod där näringsidkaren genom ett öppet budgivningsförfarande som sköts av en auktionsförrättare bjuder ut varor till försäljning till konsumenter som har möjlighet att personligen närvara vid försäljningen, och där den som lämnar det vinnande budet är skyldig att köpa varan,
personuppgifter: sådan information som avses i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning),
tillverkare: den som tillverkar varor eller som genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på varor uppger sig vara tillverkare, eller den som importerar varor till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
vara: lös sak, med eller utan digitala delar,
vara med digitala delar: lös sak som är integrerad eller sammankopplad med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att avsaknaden av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varan inte kan användas på det sätt som är avsett.
Lagens ordlista – vem är konsument och vad är en vara?
Paragrafen förklarar de viktigaste orden i lagen. De två mest centrala är konsument och näringsidkare, eftersom lagen bara gäller när en konsument handlar av en näringsidkare.
En konsument är en privatperson (en ”fysisk person”) som handlar huvudsakligen för ändamål utanför näringsverksamhet – alltså för sig själv, sin familj eller sitt hushåll. Företag, föreningar och dödsbon kan aldrig vara konsumenter. Ordet ”huvudsakligen” betyder att köpet får ha ett mindre inslag av yrkesmässig användning utan att skyddet försvinner. Det spelar ingen roll om varan är tänkt för någon annan i familjen eller som present.
En näringsidkare är ett företag eller en person som säljer i sin näringsverksamhet. Det krävs inte att verksamheten går med vinst eller är stor, men försäljningen måste ha samband med verksamheten. En företagare som säljer sin privata soffa är inte näringsidkare i det köpet.
Exempel. David driver en snickerifirma. Han köper en skruvdragare till firman – då är han näringsidkare, och köplagen gäller. Han köper också en bärbar dator till familjen – då är han konsument. Om datorn mest används hemma men ibland för att skriva fakturor i firman är han fortfarande konsument, eftersom det privata ändamålet är det huvudsakliga. Säljer David sedan sin privata soffa till en kollega är det ett köp mellan privatpersoner, inte ett konsumentköp – soffan har inget samband med snickeriverksamheten.
En vara är en lös sak – ett fysiskt föremål som kan flyttas: kläder, en bil, ett kylskåp, en hund. Fastigheter, bostadsrätter, aktier och andra rättigheter är inte varor. En vara med digitala delar är en sak som behöver ett digitalt innehåll eller en digital tjänst för att fungera som den ska, till exempel en smartklocka som kräver en app eller en smart-tv med inbyggda tjänster. Digitalt innehåll är data i digital form – program, spel, musik- och videofiler, e-böcker – medan en digital tjänst är en tjänst som låter konsumenten skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till digitala uppgifter, eller dela och interagera med sådana uppgifter – typiskt sådant som streaming, sociala medier och molnlagring, där konsumenten inte får någon egen kopia. Personuppgifter är all information som direkt eller indirekt kan knytas till en levande person. Kompatibilitet handlar om att fungera med den utrustning som normalt används tillsammans med produkten, driftskompatibilitet om att fungera även med annan utrustning. Offentlig auktion är en auktion där man kan vara med på plats – renodlade nätauktioner räknas inte. Tillverkare omfattar även den som sätter sitt varumärke på varan och den som importerar den till EES.
Rekvisiten i konsument- och näringsidkarbegreppen, EU-rättslig tolkning och gränsfall
Paragrafen motsvarar delvis 1 § fjärde stycket i 1990 års lag och genomför artikel 2 i varudirektivet och artikel 2 i digitaldirektivet (prop. 2021/22:85 s. 234). Definitionerna av konsument och näringsidkare är oförändrade sedan 2002 års reform, då de utformades efter konsumentköpsdirektivet och likalydande definitioner i annan konsumentlagstiftning (prop. 2001/02:134 s. 80). Begreppen är unionsrättsliga och ska tolkas enhetligt och med beaktande av direktivens syfte att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå (NJA 2018 s. 866 p. 10–12, med hänvisning till EU-domstolens avgöranden Wathelet, C-149/15, och de Grote, C-147/16).
Konsument. Huvudsaklighetsrekvisitet innebär att lagen gäller även om varan till en jämförelsevis mindre väsentlig del ska användas i näringsverksamhet; en bil som köps för familjens bruk men tillfälligtvis används i rörelsen är ett konsumentköp, medan en bil som huvudsakligen ska användas i en taxirörelse inte är det (prop. 1989/90:89 s. 60, prop. 2001/02:134 s. 81). Att varan förvärvas för att överlåtas vidare hindrar inte att köparen är konsument, om inte vidareöverlåtelsen sker i köparens näring eller yrke. Enligt förarbetena är köparens avsikt med förvärvet avgörande vid tvist, och egenskapen av konsument behöver i princip inte vara synbar för näringsidkaren; enligt samma förarbeten lär dock den omständigheten att näringsidkaren vilseletts av köparens eget handlande – t.ex. genom att varan beställts under ett företags firma – ibland vara skäl nog för att lagen inte ska tillämpas, så att beställaren normalt inte anses som konsument (prop. 2001/02:134 s. 81). Huvudsaklighetsrekvisitet har unionsrättsligt stöd i direktivens skäl om avtal med dubbla syften: en person bör anses som konsument även när avtalet delvis ingås för näringsändamål, om näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang (skäl 22 i varudirektivet, skäl 17 i digitaldirektivet). I doktrinen har diskuterats om ett synbarhetskrav ändå bör upprätthållas; det har antagits att något sådant krav inte kan ställas upp vid tolkningen av direktiven, samtidigt som varans art i praktiken ger näringsidkaren ledning om det typiska ändamålet. Enligt EU-domstolens avgörande Faber, C-497/13, är en nationell domstol skyldig att på eget initiativ pröva om köparen är konsument så snart den har, eller genom en enkel begäran om klarläggande kan få, de uppgifter som behövs.
Näringsidkare. Med näringsverksamhet avses verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig; det krävs varken vinstsyfte eller någon större omfattning, och även statliga och kommunala organ omfattas när de driver verksamhet av ekonomisk natur (prop. 1989/90:89 s. 60, NJA 2018 s. 866 p. 8). Att verksamheten skatterättsligt inte betraktas som näringsverksamhet saknar självständig betydelse. Det avgörande gränsfallet är sambandsrekvisitet: säljaren måste handla för ändamål som har samband med näringsverksamheten. Av NJA 2018 s. 866 (Hästen Favor) följer att sambandet normalt är givet när omsättnings- eller anläggningstillgångar i rörelsen säljs, men att det vid försäljning av något som inte ingår i verksamheten krävs en förbindelselänk mellan verksamheten och avtalet. Lagens rekvisit är alltjämt sambandet mellan avtalet och näringsverksamheten, men vid bedömningen av om sambandet är tillräckligt påtagligt har det betydelse om förbindelselänken aktualiserar ett konsumentskyddsintresse; bedömningen ska utgå från den typiske konsumentens skyddsintresse och göras objektiverat, och avgörande blir då enligt Högsta domstolen om säljaren på grund av sin näringsverksamhet kan anses ha intagit en överlägsen ställning vid avtalet, t.ex. genom att använda verksamhetens marknadsföringsresurser eller avtalsformulär (p. 15–18). I fallet hade en ridskoleinnehavare sålt en privat tävlingshäst som köpts före verksamhetens start, inte bokförts i rörelsen och inte bjudits ut via verksamhetens marknadsföring; konsumentköplagen var inte tillämplig. Högsta domstolen framhöll samtidigt att äldre praxis om näringsidkarbegreppet – främst NJA 2001 s. 155, där en båtbyggares privata försäljning av en segelbåt med nära anknytning till bolagets verksamhet bedömdes som konsumentköp – inte ger någon egentlig ledning för sambandsbedömningen efter 2002 års reform (p. 13). Att försäljningen inte ingår i den löpande verksamheten hindrar inte tillämpning; förarbetenas exempel är en livsmedelshandlare som säljer ut sin kontorsutrustning (prop. 2001/02:134 s. 81). Enligt förarbetena kan även en plattformsleverantör vara näringsidkare, om leverantören är direkt avtalspart i förhållande till konsumenten (prop. 2021/22:85 s. 236).
Vara och vara med digitala delar. Vara är lös sak; lös egendom som inte är lösa saker – hyres- och bostadsrätter, fordringar, aktier, byggnad på annans mark – faller utanför, liksom elektrisk kraft, medan gas och vätskor är lösa saker (jfr undantaget för ledningsburen gas i 10 § andra stycket). När lagen endast talar om ”varan” omfattas även varor med digitala delar (prop. 2021/22:85 s. 236). Avgörande för om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst utgör en digital del är att den behövs för att varan ska fungera på avsett vis; den behöver inte bidra till någon huvudfunktion, men digitalt innehåll som inte påverkar varans funktioner gör den inte till en vara med digitala delar. Exempel i förarbetena är operativsystem och förinstallerade appar, molnbaserad programvara, kontinuerlig trafikdata i ett navigationssystem och individanpassade träningsplaner till en smartklocka (prop. 2021/22:85 s. 236 f.).
Digitalt innehåll och digital tjänst. Digitala värderepresentationer – t.ex. virtuella valutor – är inte digitalt innehåll. Definitionen av digital tjänst är funktionell – tjänsten ska göra det möjligt att skapa, bearbeta, lagra, få tillgång till, utbyta eller interagera med uppgifter i digital form – och beskrivs i förarbetena som bred: den omfattar allt tillhandahållande där konsumentens tillgång inte bygger på en egen varaktig kopia, såsom streaming, sociala medier, molnlagring och webbaserad e-post. En yrkesmässig tjänst som utförs personligen blir inte digital enbart för att resultatet framställs eller levereras digitalt. Gränsen mellan innehåll och tjänst saknar i princip betydelse för lagens tillämpning; den åtskillnad lagen gör är i stället mellan enstaka tillhandahållande och kontinuerligt tillhandahållande under en period, vilket styr bl.a. ansvarstider och uppdateringsskyldighet (prop. 2021/22:85 s. 234 ff.). Definitionerna av kompatibilitet och driftskompatibilitet följer direktiven (skäl 27 i varudirektivet, skäl 43 i digitaldirektivet): kompatibilitet avser förmågan att utan konvertering fungera med den hård- och programvara som normalt används med samma typ av produkt, driftskompatibilitet förmågan att fungera även med annan hård- eller programvara. Begreppen får konkret betydelse för de objektiva kraven på varan i 4 kap. och för motsvarande krav i 9 kap. Personuppgifter har samma innebörd som i artikel 4 i dataskyddsförordningen – all information som direkt eller indirekt kan hänföras till en levande fysisk person (prop. 2021/22:85 s. 236). Offentlig auktion förutsätter möjlighet till personlig närvaro, så att renodlade internetauktioner faller utanför (prop. 2021/22:85 s. 236); begreppet får betydelse för den särskilda felregeln vid köp av begagnade varor på offentlig auktion (4 kap. 13 §). Tillverkare omfattar även den som genom namn eller varumärke uppger sig vara tillverkare samt importören till EES, vilket får betydelse bl.a. för tillverkarens hållbarhetsgaranti (4 kap. 22 §).
Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 866 (Hästen Favor) · NJA 2001 s. 155 · EU-domstolen: Wathelet, C-149/15 · de Grote, C-147/16 · Faber, C-497/13. Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 234–237 · Prop. 2001/02:134 s. 80 f. · Prop. 1989/90:89 s. 60.
Lagens tillämpningsområde
3 § Denna lag gäller köp av en vara som en näringsidkare säljer till en konsument.
Vid köp av en vara med digitala delar ingår det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i köpet av varan, om något annat inte har avtalats. Det gäller även i fall då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls av någon annan än näringsidkaren.
Huvudregeln – och vad som ingår när varan är ”smart”
Första stycket är lagens grundregel: konsumentköplagen gäller när en näringsidkare säljer en vara till en konsument. I huvudfallet ska alltså tre delar vara uppfyllda – rätt säljare, rätt köpare och en vara (en lös sak). Lagen sträcks sedan ut i 4–7 §§ till förmedlingsköp, byte, tillverkningsköp och avtal om digitalt innehåll. Faller man utanför gäller andra regler för varuköpet: köplagen mellan privatpersoner eller mellan företag, jordabalken vid fastighetsköp och konsumenttjänstlagen när det i huvudsak är fråga om en tjänst.
Andra stycket löser en modern fråga. Många varor fungerar inte utan programvara eller en uppkopplad tjänst – en smart-tv, en smartklocka, en robotgräsklippare med app. Lagen säger att de digitala delarna ingår i köpet av varan om inget annat har avtalats. Det gäller även om det är någon annan än butiken, till exempel tillverkaren, som levererar appen eller tjänsten. Konsekvensen är att hela paketet bedöms som ett varuköp: krånglar appen så att klockan inte fungerar, är det ett fel på varan som säljaren ansvarar för.
Exempel. Elin köper en smartklocka i en sportbutik. För att klockan ska fungera måste hon ladda ned tillverkarens app. Appen ingår i köpet – butiken svarar för att både klockan och appen fungerar som de ska. Hade butiken och Elin uttryckligen avtalat att klockan såldes utan app och att Elin skulle köpa programvaran separat, hade i stället reglerna i 9 kap. om digitalt innehåll gällt för den delen.
Köpbegreppet, installation och gränsen mot 9 kap.
Första stycket motsvarar 1 § första stycket i 1990 års lag; andra stycket är nytt och genomför artikel 3.1 och 3.3 i varudirektivet samt artikel 3.4 i digitaldirektivet (prop. 2021/22:85 s. 237). Med köp avses ett avtal enligt vilket näringsidkaren överför eller åtar sig att överföra äganderätten till en vara och konsumenten betalar eller åtar sig att betala för detta (artikel 2.1 i varudirektivet). Installation som utgör en del av köpeavtalet och utförs av näringsidkaren eller under dennes ansvar ingår i köpet, vilket knyter an till felregeln om installation i 4 kap. 9 § (prop. 2021/22:85 s. 237). Upplåtelse av en begränsad rätt till varan, t.ex. hyra, är inte köp. Levande djur är lösa saker och därmed varor i lagens mening; särregler för djurköp finns i 4 kap. 18–20 §§.
Andra stycket är en presumtion om avtalets omfattning. Frågan om ett innehåll eller en tjänst över huvud taget är en digital del avgörs av definitionen i 2 §; andra stycket rör därefter vad köpeavtalet omfattar. Parternas avtal avgör vad konsumenten har köpt, men saknas uttrycklig reglering får enligt förarbetena det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i regel anses utgöra en del av köpeavtalet när det är normalt för varor av samma typ och något konsumenten med fog kan förutsätta med hänsyn till varans art och offentliga uttalanden av näringsidkaren eller tidigare led, t.ex. tillverkaren (jfr 4 kap. 2 §). Råder tvivel bör tillhandahållandet anses omfattat av köpeavtalet (artikel 3.3 i varudirektivet). Att konsumenten måste godkänna ett licensavtal med tredje part påverkar inte bedömningen (prop. 2021/22:85 s. 237 f.). Rättsföljden är att lagens varuregler tillämpas på hela avtalet. Har parterna däremot avtalat att de digitala delarna inte ingår – propositionens exempel är en smarttelefon som uttryckligen säljs utan operativsystem, vilket konsumenten sedan köper separat – tillämpas 9 kap. på det separata avtalet om det digitala innehållet, förutsatt att det avtalet uppfyller rekvisiten i 7 §; att näringsidkaren fungerat som mellanhand vid det separata avtalet förändrar enligt förarbetena inte bedömningen (prop. 2021/22:85 s. 238). Andra stycket andra meningen klargör att köpet är ett köp av en vara med digitala delar också när tredje part enligt avtalet ska tillhandahålla de digitala delarna; säljaren svarar alltså mot konsumenten för dessa.
Källor — Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 237 f. Författningar: direktiv (EU) 2019/771 art. 2.1, 3.1 och 3.3 · direktiv (EU) 2019/770 art. 3.4.
4 § Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare. I sådana fall svarar båda för de skyldigheter en näringsidkare har enligt lagen.
När ett företag säljer åt en privatperson
Ibland är den egentliga säljaren en privatperson, men ett företag sköter försäljningen i ägarens namn – en bilhandlare förmedlar en kunds gamla bil, en båtfirma förmedlar en privatägd båt som ligger på firmans varv, en auktionsfirma säljer ett dödsbos möbler för dödsboets räkning. Utan en särskild regel skulle köparen i sådana fall inte få konsumentskydd, eftersom motparten är en privatperson. Paragrafen löser detta: när köpet förmedlas av en näringsidkare gäller konsumentköplagen ändå.
Regeln har dessutom en andra del som gör den kraftfull: både förmedlaren och säljaren ansvarar gentemot konsumenten för det en näringsidkare ska svara för enligt lagen. Konsumenten kan alltså välja att rikta sina krav mot företaget, mot privatpersonen eller mot båda. Hur företaget och privatpersonen sedan gör upp sinsemellan är deras sak.
Exempel. Farah köper en begagnad husbil av en privatperson, Gustav, men affären sköts av en husbilsfirma: bilen står på firmans anläggning, annonseras på firmans webbplats och firmans säljare skriver kontraktet på firmans formulär. Efter ett par veckor visar sig ett allvarligt fel. Farah är konsument och kan kräva avhjälpande eller andra påföljder enligt konsumentköplagen – av firman, av Gustav eller av båda. Hade firman bara tipsat Farah om att Gustav ville sälja, utan att delta i affären, hade det inte varit förmedling; då hade köplagen gällt mellan Farah och Gustav.
Förmedlingsrekvisitet, det solidariska ansvaret och regressen
Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i 1990 års lag (prop. 2021/22:85 s. 238), och de äldre förarbetena är därför vägledande. Syftet är att hindra kringgående av konsumentskyddet genom att näringsidkaren intar en förmedlarposition i stället för att formellt uppträda som säljare. Förmedling förutsätter inte att näringsidkaren varit fullmäktig för säljaren; det räcker att näringsidkaren på annat sätt har medverkat på säljarens vägnar vid köpets tillkomst, t.ex. genom att ställa sitt kontraktsformulär till förfogande. Har näringsidkaren endast satt parterna i förbindelse med varandra utan att delta i förhandlingarna är bestämmelsen inte tillämplig (prop. 1989/90:89 s. 61). Förmedlingen ska ske inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet, men det krävs inte att varan är av det slag näringsidkaren normalt saluför – förarbetenas exempel är en bensinstationsinnehavare som förmedlar köp av en begagnad motorcykel. En näringsidkare som i egenskap av privatperson i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en annan privatpersons vara omfattas däremot inte (prop. 1989/90:89 s. 61).
Bestämmelsen förutsätter att säljaren inte är näringsidkare i lagens mening. Förmedlar en näringsidkare försäljning för en annan näringsidkares räkning gäller 3 § direkt mot säljaren, och förmedlaren träffas inte av det särskilda ansvaret (prop. 1989/90:89 s. 61). Säljaren behöver dock inte vara en privatperson; i doktrinen har framhållits att även t.ex. en ideell förening som inte är näringsidkare kan vara säljare i förmedlingsfallen. Uppträder näringsidkaren i stället som försäljningskommissionär – i eget namn för säljarens räkning – är näringsidkaren själv säljare enligt 3 §, och rättsförhållandet till uppdragsgivaren bedöms enligt andra regler. Näringsidkarbegreppet vid förmedling av köp mellan privatpersoner har också prövats av EU-domstolen i Wathelet, C-149/15, som rörde en yrkesmässig mellanhands ställning som säljare enligt 1999 års konsumentköpsdirektiv; avgörandet åberopas i NJA 2018 s. 866 (p. 10 f.) för att begreppet ska tolkas enhetligt i unionen och i ljuset av direktivets konsumentskyddssyfte. Konsumentskyddet får i förmedlingsfallen en spegelbild: en konsument som låter en näringsidkare förmedla försäljning av egen egendom kan komma att svara för de skyldigheter lagen lägger på en säljare (prop. 1989/90:89 s. 61).
Rättsföljden är ett primärt solidariskt ansvar: konsumenten väljer om krav på grund av fel eller dröjsmål riktas mot säljaren eller förmedlaren, och kan vända sig mot den andre om ett krav mot den ene inte kan tillgodoses; förmedlaren har samma möjlighet som säljaren att avvärja andra påföljder genom avhjälpande (prop. 1989/90:89 s. 61). Som en konsekvens får meddelanden om hävning och skadestånd vid dröjsmål (3 kap. 6 § andra stycket) och reklamation av fel (5 kap. 2 §) lämnas till förmedlaren i stället för till säljaren. Den slutliga fördelningen mellan säljare och förmedlare regleras inte i lagen; av allmänna regler torde enligt förarbetena följa att förmedlaren normalt har regressrätt mot säljaren för vad som utgetts till konsumenten (prop. 1989/90:89 s. 61). I doktrinen har antagits att regressen kan vara utesluten när avtalsbrottet beror på en utfästelse från förmedlaren som saknar täckning i förhållandet till säljaren, och att regressfrågan kan regleras i avtalet mellan säljaren och förmedlaren.
Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 866 · EU-domstolen: Wathelet, C-149/15. Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 238 · Prop. 1989/90:89 s. 61.
5 § Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av en vara.
När betalningen är en annan vara
Ett byte är ett avtal där båda parter lämnar ifrån sig något annat än pengar. I konsumentförhållanden är rena byten ovanliga, men de förekommer – och ännu vanligare är blandformen där konsumenten betalar delvis med en vara och delvis med pengar, till exempel när den gamla bilen lämnas som dellikvid vid köp av en ny. Paragrafen säger att lagen gäller ”i tillämpliga delar” även vid byte. Reglerna om säljarens skyldigheter – att leverera i tid och att varan ska vara felfri – tillämpas då på det näringsidkaren lämnar ifrån sig, så att konsumentens skydd för det hon får i allt väsentligt blir detsamma som vid ett vanligt köp; regler som förutsätter betalning i pengar får anpassas till att motprestationen är en vara.
Exempel. Hanna lämnar sin gamla mobiltelefon till en butik och får i utbyte en begagnad surfplatta utan att någon betalning i pengar sker – ett rent byte. Visar sig surfplattan felaktig kan Hanna kräva avhjälpande, omleverans eller andra påföljder enligt konsumentköplagen. Om hon i stället byter in telefonen mot en ny modell och betalar mellanskillnaden är det i regel en kombination av två köp, där hennes köp av den nya telefonen redan omfattas av 3 §.
Gränsen mellan byte och två köp samt lagens tillämpning på konsumentens prestation
Paragrafen motsvarar 1 § tredje stycket i 1990 års lag (prop. 2021/22:85 s. 238). Byte föreligger när båda parter överlåter annat än pengar; många vardagliga ”byten”, såsom inbyte av en gammal bil som dellikvid, är rättsligt en kombination av två köp. Gränsen har enligt förarbetena mindre betydelse, eftersom lagen gäller i tillämpliga delar även vid byte, och reglerna om säljarens prestation får då tillämpas på båda parternas prestationer (prop. 1989/90:89 s. 62).
Förarbetsuttalandet har kritiserats i doktrinen: lagens regler om näringsidkarens prestation är anpassade för att skydda den svagare parten, och något motsvarande skyddsbehov finns inte för näringsidkaren i den del av transaktionen som avser konsumentens leverans av en vara. Enligt denna uppfattning bör köplagens regler tillämpas på konsumentens varuprestation – på samma sätt som när två privatpersoner byter – medan konsumentköplagen tillämpas på näringsidkarens prestation och direkt på den del som avser konsumentens betalning i pengar. Uttrycket ”i tillämpliga delar” anses ge utrymme för en sådan differentierad tillämpning. Frågan har inte prövats i Högsta domstolen.
Källor — Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 238 · Prop. 1989/90:89 s. 62.
6 § Lagen gäller även köp av en vara som ska tillverkas. Om konsumenten ska tillhandahålla en väsentlig del av materialet, gäller därutöver 4 § första stycket och 6 och 7 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716).
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som ska leverera en vara även ska utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av förpliktelsen.
Köp eller tjänst? Två hjälpregler
Många varor finns inte färdiga när avtalet ingås: ett kök beställs efter mått, en bil tillverkas med kundens val av färg och utrustning, en tårta bakas på beställning. Första stycket slår fast att sådana tillverkningsköp är köp – konsumentköplagen gäller. Det gäller till och med när konsumenten själv står för en väsentlig del av materialet, till exempel lämnar eget tyg till en skräddare. Då är tillverkarens insats i huvudsak arbete, och därför gäller dessutom tre regler ur konsumenttjänstlagen: arbetet ska utföras fackmässigt och med omsorg om konsumentens intressen (4 § första stycket), näringsidkaren ska avråda om arbetet inte är till rimlig nytta för konsumenten (6 §), och den som försummar att avråda kan få sin rätt till betalning nedsatt (7 §).
Andra stycket handlar om blandade avtal, där företaget både levererar en vara och utför en tjänst. Kan avtalet inte naturligt delas upp i en köpdel och en tjänstedel bedöms det som en helhet: är tjänsten den övervägande delen av åtagandet gäller inte konsumentköplagen – då gäller i stället som regel konsumenttjänstlagen, om tjänsten är av det slag den lagen omfattar; annars är hela avtalet ett köp. Består avtalet av två självständiga delar kan de däremot bedömas var för sig. Gränsdragningen spelar roll, bland annat för hur länge konsumenten kan göra fel gällande.
Exempel. Ivar köper en diskmaskin med installation av en vitvarubutik. Maskinen kostar det mesta, installationen är enkel och maskinen kan lätt tas loss igen – hela avtalet är ett köp, och konsumentköplagen gäller även för installationen. Ivar anlitar också en hantverkare för att bygga om hela badrummet, där hantverkaren även levererar kakel och en ny dusch. Här är arbetet det dominerande – avtalet är en tjänst, och konsumenttjänstlagen gäller.
Materialrekvisitet, helhetsbedömningen och möjligheten att dela upp avtalet
Paragrafen motsvarar 2 § i 1990 års lag och genomför artikel 3.2 i varudirektivet (prop. 2021/22:85 s. 238 f.); direktivartikeln avser varor som ska tillverkas och bär första stycket, medan andra styckets gränsdragning mot tjänsteavtal är en nationell avgränsningsregel som förts över från 1990 års lag. Första stycket fick sin nuvarande innebörd 2002: dessförinnan föll tillverkningsavtal där beställaren tillhandahöll en väsentlig del av materialet helt under konsumenttjänstlagen, men konsumentköpsdirektivets artikel 1.4 krävde att alla avtal om varor som ska tillverkas behandlas som köp. Lagstiftaren lät därför konsumentköplagen gälla samtliga tillverkningsköp och kompletterade med konsumenttjänstlagens regler om fackmässighet och omsorg (4 § första stycket) samt avrådande- och underrättelseplikt (6–7 §§) för de fall där beställaren står för en väsentlig del av materialet. Åsidosätter tillverkaren kraven i 4 § konsumenttjänstlagen får varan som regel anses avvika från vad konsumenten med fog kunnat förutsätta och är därmed felaktig enligt konsumentköplagens felregler (prop. 2001/02:134 s. 81 f.).
Vad som är en väsentlig del av materialet bedöms samlat, där värdet är en faktor men inte den enda: tillhandahåller tillverkaren en ur funktionell synpunkt väsentlig del av materialet, saknar det i regel avgörande betydelse att beställaren anskaffar värdemässigt dyra tillbehör – ett emblem i guld som sys på en kavaj gör inte avtalet till något annat än köp, medan det ändrar karaktär om beställaren också håller tyget (prop. 1989/90:89 s. 63). Ordet ”tillverkas” omfattar även framställning genom kemiska eller naturliga processer, t.ex. odling. Det är tillverkning av en lös sak även om föremålet efter tillverkningen ska förenas med mark eller byggnad så att det blir fast egendom – beställning av dörrar, fönster eller ett monteringsfärdigt hus är tillverkningsköp, låt vara att montering ofta ingår och att andra stycket då också måste beaktas – men inte om motparten förfärdigar något som redan genom tillverkningen antar karaktär av fast egendom eller, med förarbetenas uttryck, ”fast sak”, t.ex. en byggnad eller anläggning på annans mark (prop. 1989/90:89 s. 63 f.). Något uttryckligt undantag för byggnadsentreprenader, som i 2 § köplagen, behövs inte eftersom lagen är begränsad till lösa saker.
Andra stycket utgår enligt förarbetena från att förpliktelsen är odelbar och besvarar då frågan om avtalet som helhet är köp eller tjänst. Värdet av vara respektive tjänst är en faktor av betydelse, men arbetet kan på grund av erforderlig fackkunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget även när reservdelarna är av större värde; leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning bedöms i regel som tjänst, medan leverans och installation av tvätt- och diskmaskiner, spisar, kylskåp och tv-apparater i sin helhet betraktas som köp (prop. 1989/90:89 s. 64 f.). Högsta domstolen har i NJA 2001 s. 138 bekräftat att bedömningen ska göras genom en helhetsbedömning av om varan eller tjänsten utgjorde den övervägande delen av förpliktelsen, med hänsyn framför allt till värdet på varan och tjänsten, till om särskild fackkunskap, skicklighet eller utrustning erfordrades och till om varan efter installationen lätt kunde frigöras och därmed behållit sin identitet; leverans och installation av en värmepanna bedömdes som köp. Bestämmelsen hindrar inte att ett avtal vars prestationer består av två tillräckligt självständiga delar behandlas som ett köp och ett tjänsteavtal – t.ex. leverans av teknisk utrustning med årlig service, eller en köksrenovering där spis och kylskåp levereras – men Högsta domstolen har manat till försiktighet med sådan uppdelning, bl.a. med hänsyn till svårigheterna att fastställa orsakssamband och beräkna prisavdrag (prop. 1989/90:89 s. 65, NJA 2001 s. 138). Installation som ingår i köpet omfattas i stället av köpreglerna, se 4 kap. 9 § om fel på grund av bristfällig installation. Motsvarande gränsdragning gjordes av EU-domstolen i Schottelius, C-247/16, som rörde ett avtal om renovering av en pool i vilket ingick leverans av bl.a. ett filtersystem: avgörande för om ett sådant avtal är ett köp i direktivets mening är om varuleveransen eller tjänsten utgör avtalets huvudsakliga föremål, och i det fallet ansågs renoveringstjänsterna utgöra huvudsyftet.
Källor — Rättsfall: NJA 2001 s. 138 · EU-domstolen: Schottelius, C-247/16. Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 238 f. · Prop. 2001/02:134 s. 81 f. · Prop. 1989/90:89 s. 62–65.
7 § Lagen gäller även avtal där en näringsidkare mot betalning ska tillhandahålla eller utveckla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst till en konsument. Detsamma gäller om konsumenten ska tillhandahålla sina personuppgifter, utom när konsumentens personuppgifter behandlas av näringsidkaren endast för att uppfylla rättsliga krav som gäller för denne eller för att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.
När en del av ett avtal avser ett sådant tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som avses i första stycket, gäller lagens bestämmelser om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster för den delen av avtalet. Detsamma gäller när ett digitalt innehåll tillhandahålls på ett fysiskt medium som uteslutande fungerar som bärare av det digitala innehållet.
Appar, streaming och ”gratis” tjänster där konsumenten lämnar personuppgifter
Här öppnas lagens andra dörr: den gäller också när ett företag mot betalning tillhandahåller digitalt innehåll eller en digital tjänst till en konsument, eller åtar sig att utveckla sådant, till exempel efter konsumentens önskemål – appar, spel, e-böcker, streaming, molnlagring, en beställd webbplats. Betalning kan ske med pengar eller med en digital värderepresentation, till exempel en elektronisk kupong. Nyheten är att lagen gäller även när konsumenten inte betalar alls utan i stället ska lämna sina personuppgifter, som när man skapar ett konto på en ”gratis” tjänst och godkänner att uppgifterna används för marknadsföring – oavsett om uppgifterna rättsligt kan ses som en betalning eller inte. Undantag gäller om företaget använder uppgifterna bara för att kunna leverera tjänsten eller för att följa lagkrav, till exempel identitetskontroll.
Andra stycket reder ut blandade situationer. Om ett avtal delvis avser digitalt innehåll och delvis något annat, tillämpas lagens regler om digitalt innehåll (9 kap.) på just den delen. Och när digitalt innehåll säljs på ett fysiskt medium som bara är en bärare – en dvd, ett usb-minne med ett program – bedöms hela avtalet, mediet inräknat, enligt reglerna om digitalt innehåll i 9 kap. i stället för som ett varuköp.
Exempel. Johanna registrerar ett konto på en social medietjänst. Hon betalar inget, men lämnar namn, e-postadress och samtycke till att uppgifterna används för riktad reklam. Konsumentköplagen gäller, eftersom hon ska lämna personuppgifter. Johanna köper också ett datorspel på en fysisk skiva i en butik. Skivan är bara en bärare av spelet, så avtalet bedöms enligt reglerna om digitalt innehåll i 9 kap. – inte som ett varuköp. Ett tomt usb-minne hon köper samtidigt är däremot en vanlig vara.
Tillhandahållande av personuppgifter, avtalskravet och blandade avtal
Paragrafen saknar motsvarighet i 1990 års lag och genomför artikel 3.4 a i varudirektivet samt artikel 3.1–3.3 och 3.6 i digitaldirektivet (prop. 2021/22:85 s. 239). Första stycket första meningen kräver att konsumenten som motprestation betalar ett pris; enligt digitaldirektivets definition (artikel 2.7) kan priset bestå av ett penningbelopp eller en digital värderepresentation. Med betalning avses inte personuppgifter – dessa fångas i stället av andra meningen. Lagen gäller när konsumenten tillhandahåller personuppgifter, t.ex. vid registrering av ett konto som sedan används för andra syften än leverans, eller genom samtycke till behandling i marknadsföringssyfte; uppgifterna kan tillhandahållas vid avtalets ingående eller senare, t.ex. genom uppgifter som konsumenten laddar upp eller skapar vid användningen. Det ska vara fråga om uppgifter som konsumenten tillhandahåller – metadata som näringsidkaren själv samlar in, t.ex. genom kakor, är normalt inte personuppgifter som konsumenten har tillhandahållit i paragrafens mening och kan inte ensamt grunda lagens tillämplighet (se nedan om avtalskravet). För tillämpligheten saknar det betydelse om tillhandahållandet kan ses som en motprestation (prop. 2021/22:85 s. 239 f.). Lagen ger däremot inte någon rättslig grund för behandlingen utöver dataskyddsförordningens; se 9 §.
Undantaget i andra meningen gäller när personuppgifterna behandlas endast för att uppfylla rättsliga krav som gäller för näringsidkaren – t.ex. författningsreglerade åtgärder mot penningtvätt eller registrering i säkerhets- eller identifieringssyfte, där rekvisitet ska förstås brett och omfattar lag, förordning och myndighetsföreskrifter – eller för att tillhandahålla innehållet eller tjänsten, t.ex. när konsumentens geografiska position är nödvändig för en gps-tjänst. Näringsidkaren har bevisbördan för att ett sådant undantagsfall föreligger; vilka ytterligare situationer som omfattas, t.ex. personalisering av tjänsten, får avgöras i rättstillämpningen (prop. 2021/22:85 s. 240).
Lagen förutsätter ett avtal, vilket kräver ett aktivt agerande från konsumenten. Ett godkännande av att näringsidkaren samlar in metadata (kakor) utgör inte något avtal om digitalt innehåll, och lagen gäller inte heller när konsumenten utan avtal exponeras för reklam för att få tillgång till innehållet. Om avtal har ingåtts avgörs enligt allmänna avtalsrättsliga principer (prop. 2021/22:85 s. 240). Även avtal om att utveckla digitalt innehåll eller en digital tjänst omfattas – förarbetenas exempel är utveckling enligt konsumentens anvisningar – medan digitala delar av en vara följer varureglerna enligt 3 § andra stycket och 8 § undantar vissa avtalstyper.
Andra stycket första meningen har störst betydelse när ett och samma avtal omfattar både digitalt innehåll eller en digital tjänst och en annan typ av tjänst: lagen tillämpas då på den digitala delen. Avser avtalet dels köp av en vara, dels fristående digitalt innehåll, är lagen tillämplig på hela avtalet men med olika bestämmelser för de olika delarna. Bestämmelsen reglerar inte vilka följder en uppsägning eller hävning av en del får för de övriga delarna; den frågan får besvaras av avtalet, annan författning eller allmänna avtalsrättsliga principer (prop. 2021/22:85 s. 240 f.). Andra meningen innebär att digitalt innehåll på ett fysiskt medium som uteslutande är bärare – dvd, cd, usb-minne, minneskort – bedöms enligt 9 kap. i sin helhet, inklusive mediet; förutsättningen är att innehållet enligt avtalet tillhandahålls på mediet, medan köp av ett tomt minneskort är ett varuköp (prop. 2021/22:85 s. 241). I 9 kap. finns särskilda regler om vilka bestämmelser i 2 kap. som ändå tillämpas på det fysiska mediet (9 kap. 1 § tredje stycket, i lydelse enligt SFS 2023:732).
Källor — Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 239–241. Författningar: direktiv (EU) 2019/770 art. 2.7, 3.1–3.3 och 3.6 · direktiv (EU) 2019/771 art. 3.4 a · SFS 2023:732.
8 § Lagen gäller inte
1. avtal som avser elektroniska kommunikationstjänster med undantag för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster,
2. avtal som avser vadhållning, kasinospel eller andra typer av spel enligt spellagen (2018:1138),
3. avtal om digitalt innehåll eller digitala tjänster som avser åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador eller tandvård enligt 1 § tandvårdslagen (1985:125), och som tillhandahålls av sådan hälso- och sjukvårdspersonal som avses i artikel 3 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, i den ursprungliga lydelsen,
4. avtal som avser finansiella tjänster,
5. avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som är en del av ett framförande eller ett evenemang, om det digitala innehållet görs tillgängligt för allmänheten på annat sätt än genom signalöverföring,
6. tillhandahållande av digitalt innehåll i enlighet med lagen (2022:818) om den offentliga sektorns tillgängliggörande av data, eller
7. tillhandahållande av fri programvara med öppen källkod, om de personuppgifter som konsumenten har tillhandahållit behandlas av näringsidkaren endast för att förbättra säkerheten, kompatibiliteten eller driftskompatibiliteten hos programvaran. Lag (2022:820).
Sju typer av digitala avtal som lämnas utanför
Reglerna om digitalt innehåll och digitala tjänster är breda, och paragrafen lyfter därför bort sju typer av avtal där andra regler passar bättre. Undantagen gäller de digitala avtalen – de påverkar inte köp av varor.
1. Elektroniska kommunikationstjänster – mobil- och bredbandsabonnemang regleras i annan lagstiftning. Men chatt- och meddelandeappar som inte använder telefonnummer (”nummeroberoende” tjänster) omfattas ändå av konsumentköplagen – förutsatt att avtalet uppfyller kraven i 7 §, det vill säga att konsumenten betalar eller ska lämna personuppgifter. 2. Spel enligt spellagen: lotterier, vadhållning, kasino- och pokerspel. 3. Digital hälso- och sjukvård som ges av vårdpersonal, till exempel en digital läkarkonsultation – men en vanlig hälso- eller träningsapp från ett företag omfattas. 4. Finansiella tjänster – det är tjänstens funktion som avgör: betalningar, penningöverföringar, försäkringar, bank-id, oavsett om de erbjuds i en app. 5. Framföranden och evenemang där digitalt innehåll visas för en publik på plats, som en digital filmvisning eller en interaktiv utställning – tv-sändningar och streaming faller däremot inte under undantaget och kan omfattas av lagen om kraven i 7 § är uppfyllda. 6. Data som myndigheter tillgängliggör enligt lagen om den offentliga sektorns tillgängliggörande av data. 7. Fri programvara med öppen källkod, om personuppgifterna bara används för att förbättra programmets säkerhet, kompatibilitet och driftskompatibilitet.
Exempel. Karim tecknar ett mobilabonnemang – det är en elektronisk kommunikationstjänst, som konsumentköplagen inte gäller. Han laddar också ned en meddelandeapp som fungerar via internet utan telefonnummer och där han ska lämna sina personuppgifter – den omfattas av lagen. Hans digitala vårdbesök hos en läkare via en app faller utanför (punkt 3), medan stegräknarappen han köper omfattas.
Undantagens närmare avgränsning
Paragrafen saknar motsvarighet i 1990 års lag och genomför artikel 3.5 i digitaldirektivet (prop. 2021/22:85 s. 241 f.). Punkt 6 fick sin nuvarande lydelse genom SFS 2022:820, när lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen ersattes av lagen (2022:818) om den offentliga sektorns tillgängliggörande av data.
Punkt 1. Begreppen har samma betydelse som i artikel 2.4 och 2.7 i direktiv (EU) 2018/1972 (kodexen för elektronisk kommunikation). En interpersonell kommunikationstjänst möjliggör direkt interaktivt informationsutbyte mellan ett begränsat antal personer där deltagarna bestämmer mottagarna – e-post, meddelandetjänster och gruppchattar – men enligt förarbetena inte t.ex. sociala nätverk eller bloggar som sådana, och inte heller kommunikation som endast är en extrafunktion av mindre betydelse direkt kopplad till en annan tjänst; en självständig meddelandefunktion i en annan tjänst får bedömas för sig. Nummeroberoende är tjänsten om den varken etablerar förbindelse till nummer i nationella eller internationella nummerplaner eller möjliggör kommunikation med sådana nummer; för dessa gäller 9 kap., medan övriga elektroniska kommunikationstjänster undantas (prop. 2021/22:85 s. 242).
Punkt 2 omfattar lotteri, vadhållning, kasinospel och andra spel enligt spellagen, både renodlade slumpspel och spel med skicklighetsinslag som poker (2 kap. 3 § spellagen). Punkt 3 förutsätter kumulativt att det rör sig om hälso- och sjukvård eller tandvård i tandvårdslagens mening och att den tillhandahålls av hälso- och sjukvårdspersonal enligt artikel 3 f i patientrörlighetsdirektivet – läkare, sjuksköterskor, tandläkare, barnmorskor, farmaceuter och andra reglerade vårdyrken. Hälsoapplikationer som tillhandahålls av en näringsidkare utan att förskrivas eller tillhandahållas av vårdpersonal omfattas av lagen, liksom köp av varor på området (prop. 2021/22:85 s. 242 f.). Punkt 4 avser främst tjänster från banker, kreditmarknadsbolag och försäkringsbolag, men även detaljhandelns kontokortstjänster, betalnings- och överföringstjänster på internet, digitala försäkringsapplikationer och bank-id; i vart fall tjänster som är finansiella enligt artikel 2 b i direktiv 2002/65/EG undantas (prop. 2021/22:85 s. 243).
Punkt 6 undantar tillhandahållande av digitalt innehåll i enlighet med lagen (2022:818) om den offentliga sektorns tillgängliggörande av data, dvs. den lag som reglerar myndigheters och andra offentliga aktörers tillgängliggörande av data för vidareutnyttjande; enligt förarbetena till den ursprungliga lydelsen kan det avse handlingar som registreras, återges eller överförs med hjälp av digitala medel (prop. 2021/22:85 s. 243). Det är anknytningen till just den lagen som är avgörande, inte att informationen kommer från det allmänna. Punkt 5 tar sikte på digitalt innehåll som en del av ett konstnärligt framförande eller annat evenemang för en offentlig publik, t.ex. digital filmvisning eller audiovisuell teaterföreställning. Uttrycket ”framförande eller evenemang” ska ges vidsträckt betydelse och det centrala är om innehållet görs tillgängligt för allmänheten; interaktiva museiutställningar omfattas i regel av undantaget, medan framföranden genom signalöverföring, som digitala televisionstjänster, faller under lagen. Punkt 7 avser fri programvara med öppen källkod – källkoden kan delas och användarna fritt använda, ändra och vidaredistribuera programvaran, t.ex. vissa operativsystem och webbläsare – när personuppgifterna behandlas endast för att förbättra säkerheten, kompatibiliteten eller driftskompatibiliteten hos den specifika programvaran (prop. 2021/22:85 s. 243). Behandlas uppgifterna för andra ändamål gäller lagen enligt 7 §.
Källor — Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 241–243. Författningar: direktiv (EU) 2019/770 art. 3.5 · direktiv (EU) 2018/1972 art. 2.4, 2.5 och 2.7 · spellag (2018:1138) 2 kap. 3 § · SFS 2022:820.
Behandling av personuppgifter
9 § Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och i föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Dataskyddsreglerna gäller alltid vid sidan av lagen
När lagen gäller redan därför att konsumenten ska lämna sina personuppgifter (7 §) är det viktigt att slå fast att konsumentköplagen inte ger företaget någon extra rätt att använda uppgifterna. Paragrafen påminner om att EU:s dataskyddsförordning (GDPR) och den svenska kompletteringslagen gäller fullt ut, från det att avtalet ingås till dess att det avslutas. Företaget måste alltså ha en giltig rättslig grund enligt GDPR för varje behandling, och konsumenten behåller sina rättigheter enligt dataskyddsreglerna – att få information, att under de förutsättningar GDPR anger begära rättelse eller radering och så vidare – oberoende av vad som står i avtalet. Skulle avtalet och dataskyddsreglerna krocka är det dataskyddsreglerna som gäller.
Exempel. Lena har ett konto på en fototjänst som hon inte betalar för men där hon har lämnat sina uppgifter och godkänt att de används för marknadsföring. När hon säger upp avtalet styr konsumentköplagen vad som gäller för själva tjänsten, men vad tjänsten får göra med hennes uppgifter efter uppsägningen avgörs av GDPR – till exempel om och i vilken omfattning uppgifterna ska raderas.
Upplysningsbestämmelsens räckvidd
Paragrafen saknar motsvarighet i 1990 års lag och genomför artiklarna 3.8 och 16.2 i digitaldirektivet (prop. 2021/22:85 s. 244). Den är en upplysningsbestämmelse som erinrar om dataskyddsrättens parallella tillämpning; enligt förarbetena ligger i paragrafen att dataskyddsförordningen gäller inte bara vid en eventuell normkonflikt med lagen – där förordningen har företräde (artikel 3.8 i digitaldirektivet) – utan så snart personuppgifter behandlas, både under avtalets löptid och i samband med hävning. En konsekvens av den parallella tillämpningen är att ett avtal enligt lagen inte ger näringsidkaren någon ytterligare rättslig grund för behandlingen utöver dem som anges i förordningen (prop. 2021/22:85 s. 244). Att lagen enligt 7 § blir tillämplig när konsumenten ska tillhandahålla personuppgifter påverkar alltså inte bedömningen av behandlingens laglighet enligt artikel 6 i förordningen. Vad näringsidkaren vid hävning får göra med annat innehåll än personuppgifter som konsumenten tillhandahållit eller skapat regleras i 9 kap. (9 kap. 16 §), medan personuppgiftsfrågorna helt styrs av dataskyddsrätten. Hänvisningen till lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning innefattar även föreskrifter som meddelats i anslutning till den lagen.
Källor — Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 243 f. Författningar: förordning (EU) 2016/679 · lag (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning · direktiv (EU) 2019/770 art. 3.8 och 16.2.
Avtalsvillkor som avviker från lagen
10 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte något annat anges i lagen.
Första stycket gäller inte vid köp av gas som levereras i ledning, om de allmänna avtalsvillkor som tillämpas vid sådana leveranser har godkänts av Konsumentverket.
Ett golv som inte kan avtalas bort
Detta är lagens viktigaste principbestämmelse. Konsumentköplagen är tvingande till konsumentens förmån: ett avtalsvillkor som ger konsumenten sämre rättigheter än lagen är ”utan verkan” – det gäller helt enkelt inte, och lagens regel tillämpas i stället. Det spelar ingen roll om villkoret står i finstilta köpvillkor, på ett kvitto eller i ett garantidokument, eller om konsumenten har skrivit under. Villkor som är bättre för konsumenten kan konsumenten däremot göra gällande, till exempel en längre ansvarstid för fel eller öppet köp.
Jämförelsen görs villkor för villkor mot den lagregel som styr samma fråga. Ett företag kan alltså inte ”kompensera” ett sämre villkor med ett bättre på ett annat område. Vissa regler i lagen är dock uttryckligen dispositiva – lagtexten säger då ”om inte något annat följer av avtalet”, till exempel om var och när varan ska levereras. Undantaget i andra stycket för gas som levereras i ledning betyder inte att lagen inte gäller sådana köp – bara att allmänna villkor som Konsumentverket godkänt får avvika från lagen, så att villkoren för hushållsgas kan hållas enhetliga med villkoren för el, som inte alls omfattas av lagen.
Exempel. Anna köper en tvättmaskin. I butikens köpvillkor står att säljaren bara ansvarar för fel som visar sig inom ett år efter leveransen. Enligt lagen kan Anna som huvudregel åberopa ett fel som visar sig inom tre år från det att varan lämnades ut, om maskinen inte uppfyllde lagens krav när hon fick den. Villkoret är till nackdel för Anna och gäller därför inte – när maskinen går sönder efter tjugo månader kan hon reklamera felet (inom skälig tid efter att hon märkt det). Hade butiken i stället åtagit sig att ansvara för fel som visar sig inom fem år hade Anna kunnat åberopa det åtagandet, eftersom det är bättre än lagen.
Jämförelsen villkor för villkor, dispositiva inslag och avstående i efterhand
Paragrafen motsvarar 3 § i 1990 års lag och genomför artikel 21 i varudirektivet och artikel 22 i digitaldirektivet (prop. 2021/22:85 s. 244). Jämförelsen ska i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkoret och den enskilda lagbestämmelse som reglerar samma fråga; någon helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en sämre men i andra en förmånligare ställning görs inte. Konsumenten är inte heller bunden av villkor som ålägger ett strängare ansvar för avtalsbrott än lagen, men får alltid åberopa ett villkor som är förmånligare (prop. 1989/90:89 s. 66). Rättsföljden ”utan verkan mot denne” är en partiell ogiltighet: villkoret bortfaller och lagens regel träder i dess ställe. I doktrinen har framhållits att ett villkor som reglerar flera frågor kan vara utan verkan i ett hänseende och giltigt i andra, och att lagens tvingande karaktär omfattar även bestämmelserna om lagens tillämpningsområde, så att parterna inte kan avtala bort tillämpligheten som sådan.
Förbehållet ”om inte något annat anges i lagen” syftar på bestämmelser som uttryckligen är dispositiva, t.ex. reglerna om platsen och tiden för avlämnandet (2 kap. 1 och 2 §§) och om kostnaderna för varan (2 kap. 5 §). Även dispositiva regler kan ge ledning vid en oskälighetsbedömning enligt 36 § avtalslagen, som gäller vid sidan av konsumentköplagen och där särskild hänsyn ska tas till konsumentens underlägsna ställning. Villkor som strider mot lagens tvingande regler kan därutöver angripas marknadsrättsligt enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, vilket verkar preventivt men inte ger konsumenten någon rätt i det enskilda fallet.
Bestämmelsen tar sikte på villkor genom vilka konsumenten på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter. Den hindrar inte att konsumenten, när en befogenhet, förmån eller skyldighet väl har aktualiserats, i det konkreta fallet avstår från den med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighet – t.ex. genom en förlikning om ett lägre skadestånd än lagen ger. Om ett sådant avstående har skett och i vad mån det binder konsumenten bedöms enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid konsumenten skyddas bl.a. av 36 § avtalslagen (prop. 1989/90:89 s. 66). Direktiven drar en snarlik men inte identisk gräns: de förbjuder avvikelser till konsumentens nackdel som avtalas innan konsumenten har uppmärksammat säljaren respektive näringsidkaren på den bristande avtalsenligheten (artikel 21 i varudirektivet, artikel 22 i digitaldirektivet); det unionsrättsliga utrymmet för senare överenskommelser är alltså knutet till att konsumenten påtalat felet. Den tvingande regleringen är unionsrättslig; EU-domstolen har i Faber, C-497/13, slagit fast att en nationell domstol på eget initiativ ska pröva om köparen är konsument när den har tillgång till nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter, och i doktrinen har med hänvisning till EU-domstolens praxis om avtalsvillkorsdirektivet antagits att svensk domstol i motsvarande mån ska beakta tvingande konsumentskydd utan yrkande av part. Andra stycket motiveras av att gas till skillnad från elektrisk kraft är en lös sak; undantaget gör det möjligt att tillämpa enhetliga, myndighetsgodkända villkor för leverans av hushållsgas, el och annan energi. Undantaget avser endast första styckets tvingande verkan – lagen gäller i övrigt för sådana köp, och de godkända villkoren kan alltjämt prövas enligt 36 § avtalslagen och marknadsrättsligt.
Källor — Rättsfall: EU-domstolen: Faber, C-497/13. Förarbeten: Prop. 2021/22:85 s. 244 · Prop. 1989/90:89 s. 66. Författningar: direktiv (EU) 2019/771 art. 21 · direktiv (EU) 2019/770 art. 22 · lag (1915:218) om avtal 36 § · lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
2 kap. Varans avlämnande
Platsen för avlämnandet
1 § Om inte något annat följer av avtalet, ska varan hållas tillgänglig för avhämtning där näringsidkaren vid köpet hade sitt affärsställe.
Tiden för avlämnandet
2 § Om tiden för avlämnande av varan inte följer av avtalet, ska avlämnandet ske utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att avtalet ingicks.
Näringsidkaren är inte skyldig att lämna ut varan förrän konsumenten betalar för den, utom när konsumenten har fått kredit.
Avlämnandet
3 § Varan är avlämnad när konsumenten, själv eller genom en transportör som konsumenten anlitat eller genom någon annan som handlar på konsumentens vägnar, har fått varan i sin besittning. Även om det är konsumenten som har anlitat transportören anses varan inte avlämnad när den har lämnats över till transportören, om det är näringsidkaren som erbjudit transportalternativet.
4 § För att en vara med digitala delar ska vara avlämnad krävs, utöver vad som anges i 3 §, att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har tillhandahållits konsumenten. Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas kontinuerligt under en period, anses avlämnande ha skett när tillhandahållandet har påbörjats.
Ett digitalt innehåll i en vara med digitala delar är tillhandahållet när konsumenten ges tillgång eller åtkomst till innehållet eller till ett medel som är lämpligt för att få tillgång till eller ladda ned det. En digital tjänst i en vara med digitala delar är tillhandahållen när den görs tillgänglig för konsumenten.
Kostnaderna för varan
5 § Om inte något annat följer av avtalet, ska näringsidkaren svara för transportkostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på konsumentens sida.
Risken för varan
6 § Risken för varan går över på konsumenten när varan avlämnas.
Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, står konsumenten risken för varan till dess den lämnas tillbaka.
Om konsumenten står risken för varan, är han eller hon skyldig att betala för varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på näringsidkaren.
3 kap. Näringsidkarens dröjsmål
Vad som avses med dröjsmål
1 § Näringsidkaren är i dröjsmål om varan inte avlämnas eller avlämnas för sent och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida.
Påföljder vid dröjsmål
2 § Om näringsidkaren är i dröjsmål får konsumenten hålla inne betalningen enligt 3 §. Konsumenten får välja mellan att kräva att köpet fullgörs enligt 4 § och att häva köpet enligt 5 §. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt 6 kap.
Rätt att hålla inne betalningen
3 § Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som behövs för att ge konsumenten säkerhet för hans eller hennes krav på grund av dröjsmålet.
Rätt att kräva att näringsidkaren fullgör köpet
4 § Konsumenten får hålla fast vid köpet och kräva att näringsidkaren fullgör det.
Näringsidkaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det finns ett hinder som näringsidkaren inte kan övervinna eller om det skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till konsumentens intresse av att näringsidkaren fullgör köpet. Om ett sådant förhållande upphör inom rimlig tid, får konsumenten dock kräva att näringsidkaren fullgör köpet.
Konsumenten förlorar rätten att kräva att näringsidkaren fullgör köpet, om konsumenten väntar orimligt länge med att framställa kravet.
Rätt att häva köpet
5 § Konsumenten får häva köpet om näringsidkarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för konsumenten eller om konsumenten före avtalets ingående har meddelat näringsidkaren att avlämnande av varan senast en viss dag är avgörande för att han eller hon ska ingå avtalet. Konsumenten får också häva köpet om näringsidkaren meddelar att varan inte kommer att avlämnas.
Om konsumenten har krävt att näringsidkaren avlämnar varan inom en bestämd tilläggstid och om tilläggstiden inte är oskäligt kort, får konsumenten häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får konsumenten häva köpet endast om näringsidkaren meddelar att köpet inte kommer att fullgöras inom denna tid.
Om konsumenten har krävt att köpet ska fullgöras utan att ange någon tilläggstid, får konsumenten häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.
Meddelande om hävning och skadestånd
6 § Har varan avlämnats för sent, får konsumenten häva köpet på grund av dröjsmålet endast om konsumenten inom skälig tid efter det att han eller hon fick kännedom om avlämnandet meddelar näringsidkaren att köpet hävs. Ett motsvarande krav på meddelande gäller för att konsumenten ska få kräva skadestånd. Om köpet hävs, behöver dock konsumenten inte lämna något särskilt meddelande för att han eller hon dessutom ska få kräva skadestånd.
Ett meddelande om hävning eller skadestånd får, i fall som avses i 1 kap. 4 §, i stället lämnas till den som har förmedlat köpet.
4 kap. Fel på varan
Krav på varan
1 § Varan ska i fråga om art, beskrivning, mängd, kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och i övrigt stämma överens med vad som följer av avtalet. Varan ska åtföljas av de tillbehör, anvisningar och uppdateringar som följer av avtalet.
Varan ska vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket konsumenten avsåg att varan skulle användas, om konsumenten har informerat näringsidkaren om det särskilda ändamålet och näringsidkaren vid köpet har godtagit att varan kan användas för det ändamålet.
2 § Varan ska, utöver vad som följer av 1 §,
1. vara ägnad för de ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används,
2. stämma överens med kvaliteten på och näringsidkarens beskrivning av ett prov eller en modell som har gjorts tillgänglig för konsumenten före köpet,
3. ha den mängd och de egenskaper och andra särdrag i fråga om hållbarhet, funktionalitet, kompatibilitet, säkerhet och särdrag i övrigt, som är normalt förekommande för varor av samma slag och som konsumenten med fog kan förutsätta med hänsyn till varans art,
4. stämma överens med sådana uppgifter om varans egenskaper och andra särdrag eller användning som näringsidkaren eller någon i ett tidigare säljled eller för näringsidkarens räkning har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet, och
5. åtföljas av den förpackning och andra tillbehör samt anvisningar för installation, montering, användning, förvaring och skötsel som konsumenten med fog kan förutsätta.
3 § Näringsidkaren ska före köpet upplysa konsumenten om sådana förhållanden som rör varans egenskaper eller användning som näringsidkaren känner till eller bör känna till och som konsumenten med fog kan räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att informationen kan antas inverka på köpet.
4 § För en vara med digitala delar ska näringsidkaren se till att konsumenten informeras om och tillhandahålls säkerhetsuppdateringar och andra nödvändiga uppdateringar.
Vid ett enstaka tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst gäller näringsidkarens skyldighet enligt första stycket under den tid som konsumenten med fog kan förutsätta uppdateringar. Vid kontinuerligt tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst under en period gäller skyldigheten under tre år efter det att varan med digitala delar avlämnades eller den längre tid som avtalet löper.
Fel på varan
5 § Varan är felaktig om den avviker från vad som anges i 1 eller 2 § eller näringsidkaren inte uppfyller sin skyldighet enligt 3 eller 4 §, om inte något annat följer av 6-8 §§. I 9-12 §§ finns bestämmelser om att varan kan vara felaktig även i andra fall.
6 § En vara som avviker från vad som anges i 2 eller 4 § ska inte anses felaktig, om näringsidkaren vid köpet har informerat konsumenten om avvikelsen och konsumenten uttryckligen och separat har godkänt den.
7 § En vara som avviker från vad som anges i 2 § 4 ska inte anses felaktig, om näringsidkaren visar att
1. uppgifterna har rättats före köpet på ett sätt som är likvärdigt med det sätt som uppgifterna först lämnades på,
2. uppgifterna inte har inverkat på köpet, eller
3. uppgifterna har lämnats av någon annan än näringsidkaren och att näringsidkaren inte kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
8 § En vara med digitala delar ska inte anses felaktig om den avviker från vad som anges i 1 eller 2 § enbart till följd av att konsumenten inte inom skälig tid har installerat en uppdatering som har tillhandahållits enligt 4 §. Detta gäller dock endast om näringsidkaren har informerat konsumenten om att uppdateringen finns tillgänglig och om konsekvenserna av bristande installation, och konsumentens bristande installation inte har berott på anvisningarna för installationen.
9 § En vara som avviker från vad som anges i 1 eller 2 § till följd av bristande installation av varan ska anses felaktig, om den
1. har installerats av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning som ett led i att fullgöra köpet, eller
2. har installerats av konsumenten eller någon för dennes räkning och avvikelsen beror på de anvisningar som har tillhandahållits av näringsidkaren eller, i förekommande fall, av leverantören av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i en vara med digitala delar.
10 § Varan är felaktig om den
1. säljs i strid mot ett förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 36 § produktsäkerhetslagen (2004:451) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.
11 § Varan är felaktig om näringsidkaren har låtit bli att lämna säkerhetsinformation om varan efter föreläggande enligt produktsäkerhetslagen (2004:451) eller låter bli att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som näringsidkaren enligt marknadsföringslagen (2008:486) har ålagts att lämna, om underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.
Första stycket gäller också om föreläggandet eller åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och näringsidkaren har känt till eller borde ha känt till att föreläggandet eller åläggandet inte har fullgjorts.
12 § Varan är felaktig om tredje man
1. äger varan,
2. har panträtt eller någon annan liknande rätt i varan,
3. har en immaterialrätt i varan som begränsar användningen av den på ett sätt som konsumenten inte med fog kunnat förutsätta, eller
4. påstår att han eller hon har en sådan rätt som anges i 1-3 och det finns sannolika skäl för påståendet.
Varan har dock inte ett rättsligt fel enligt första stycket om det följer av avtalet att konsumenten ska överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför.
Köp av begagnade varor på offentlig auktion
13 § Vid köp av en begagnad vara på offentlig auktion gäller inte 2-4 §§.
En begagnad vara som köps på offentlig auktion ska anses felaktig om den är i sämre skick än konsumenten med fog kunnat förutsätta med hänsyn till varans utropspris och övriga omständigheter.
Näringsidkarens ansvar för fel
14 § Näringsidkaren svarar för fel på varan som har funnits vid avlämnandet och som visar sig inom tre år från denna tidpunkt. Om näringsidkaren har åtagit sig att som ett led i att fullgöra köpet installera varan, gäller ansvaret för fel från när installationen har utförts av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning.
För en vara med digitala delar där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period, svarar näringsidkaren för fel på innehållet eller tjänsten som uppstår eller visar sig under tre år efter det att varan med digitala delar avlämnades eller den längre tid som avtalet löper.
Om konsumenten inte i rätt tid hämtar eller tar emot en vara som hålls tillgänglig för konsumentens räkning och varan försämras därefter, svarar näringsidkaren för försämringen, om den inte enbart beror på varans egen beskaffenhet. Om en försämring av varan uppkommer efter avlämnandet, svarar näringsidkaren för försämringen, om den är en följd av näringsidkarens avtalsbrott.
15 § För en vara med digitala delar svarar näringsidkaren för fel till följd av bristande uppdatering under den tid som gäller för näringsidkarens skyldighet att uppdatera det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.
16 § Om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 10 eller 12 §, svarar näringsidkaren för fel som visar sig även efter den tid som anges i 14 § första och andra styckena.
17 § Ett fel som visar sig inom två år efter det att varan avlämnades, eller i fall som avses i 14 § andra stycket inom den tid som anges där, ska anses vara ett fel som näringsidkaren svarar för, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med varans eller felets art.
Köp av levande djur
18 § Vid köp av ett levande djur gäller vad som anges i 17 § fel som visar sig inom sex månader efter det att djuret avlämnades.
Vid köp av ett levande djur till ett pris som överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken får näringsidkaren och konsumenten avtala om undantag från första stycket.
19 § En konsument som före köpet av ett sådant djur som anges i 18 § andra stycket har undersökt djuret eller utan godtagbar anledning inte har följt näringsidkarens uppmaning att göra det, får inte som fel åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen. Detta gäller dock inte om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
20 § Vid alla köp av levande djur finns bestämmelser för att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur i djurskyddslagen (2018:1192) och i föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen.
Garantier
21 § En vara är felaktig om näringsidkaren eller någon annan för näringsidkarens räkning genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del av varan eller för en egenskap hos varan, och varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar.
Första stycket gäller inte om näringsidkaren gör sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida.
22 § Konsumenten har rätt att vända sig mot den som har lämnat en garanti eller liknande utfästelse i enlighet med vad som följer av garantin eller utfästelsen.
Om tillverkaren har åtagit sig att svara för varans hållbarhet under en viss tid, har konsumenten alltid rätt att kräva att tillverkaren avhjälper felet eller företar omleverans enligt 5 kap. 4-7 §§.
23 § Om villkoren för garantin enligt ett garantibevis är mindre fördelaktiga för konsumenten än de som har utfästs i marknadsföring av varan, gäller villkoren enligt marknadsföringen. Det gäller dock inte om marknadsföringen före köpet har anpassats till villkoren i garantibeviset på ett sätt som är likvärdigt med det sätt på vilket marknadsföringen först gjordes.
5 kap. Påföljder vid fel på varan
Påföljder
1 § Om varan är felaktig, får konsumenten enligt 4-11 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får konsumenten enligt 6 kap. kräva skadestånd. Konsumenten får enligt 3 § även hålla inne betalningen.
Reklamation
2 § Konsumenten får åberopa att varan är felaktig endast om han eller hon lämnar näringsidkaren ett meddelande om felet inom skälig tid efter det att konsumenten borde ha märkt felet (reklamation). En reklamation får i stället göras hos någon som har åtagit sig att för näringsidkarens räkning avhjälpa fel på varan eller hos den som enligt 1 kap. 4 § har förmedlat köpet. En reklamation som görs inom två månader efter det att konsumenten märkt felet ska alltid anses ha gjorts i rätt tid.
Ett krav med anledning av ett fel preskriberas om det inte framställs inom två månader från utgången av tidsperioden för näringsidkarens felansvar enligt 4 kap. 14 § eller inom den längre tid som parterna har avtalat.
Det som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är sådant som avses i 4 kap. 10 §.
Rätt att hålla inne betalningen
3 § Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som behövs för att ge konsumenten säkerhet för hans eller hennes krav på grund av att varan är felaktig.
Rätt till avhjälpande eller omleverans
4 § Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper ett fel på varan eller gör en omleverans. Konsumenten får välja mellan åtgärderna. Näringsidkaren är skyldig att avhjälpa felet eller göra en omleverans endast om åtgärden är möjlig och kan vidtas utan oskälig kostnad för näringsidkaren.
Vid bedömningen av om någon av påföljderna avhjälpande eller omleverans skulle medföra oskälig kostnad för näringsidkaren ska särskild hänsyn tas till
1. vilken betydelse felet har,
2. vilket värde som varan skulle ha haft i felfritt skick, och
3. om den andra påföljden skulle kunna fullgöras till väsentligt lägre kostnad för näringsidkaren och utan väsentlig olägenhet för konsumenten.
Avhjälpande eller omleverans ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten.
5 § Trots att konsumenten kräver en annan påföljd än avhjälpande eller omleverans, har näringsidkaren rätt att vidta en sådan åtgärd, om det kan ske under de förutsättningar som anges i 4 § tredje stycket.
Första stycket gäller inte om konsumenten enligt 8 § har rätt att kräva en annan påföljd utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans eller om konsumenten har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att konsumenten skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från näringsidkarens sida.
6 § Vid omleverans ska näringsidkaren på egen bekostnad ta tillbaka den felaktiga varan.
Om det behövs för avhjälpande eller omleverans ska näringsidkaren ta bort den felaktiga varan och installera en felfri vara eller bära kostnaden för borttagandet och installationen. Denna skyldighet gäller dock endast om varan hade installerats innan felet visade sig och på ett sätt som var förenligt med dess art och ändamål.
7 § Konsumenten ska vid avhjälpande och omleverans göra varan tillgänglig för näringsidkaren. Vid omleverans behöver detta dock inte göras förrän en ny vara levereras.
Rätt till prisavdrag eller hävning
8 § Konsumenten har rätt att kräva prisavdrag som svarar mot felet eller att häva köpet, om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Detsamma gäller om avhjälpandet eller omleveransen inte sker i enlighet med kraven i 6 § eller felet kvarstår trots avhjälpande eller omleverans. Om felet med hänsyn till varans karaktär och omständigheterna i övrigt är allvarligt, har konsumenten rätt till prisavdrag eller hävning utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans.
Konsumenten har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att konsumenten får prisavdrag.
9 § Om endast en del av de varor som köpet avser är felaktiga, gäller konsumentens rätt till hävning enligt 8 § de felaktiga varorna. Köpet får dock hävas även i fråga om andra varor som köpet avser, om det inte skäligen kan begäras att konsumenten behåller dem.
10 § Konsumenten får inte häva köpet om näringsidkaren visar att felet är ringa.
Konsumenten har inte rätt till prisavdrag vid fel på en begagnad vara som köpts på offentlig auktion.
11 § Vid hävning ska konsumenten meddela näringsidkaren att han eller hon häver köpet.
6 kap. Skadestånd vid näringsidkarens avtalsbrott
Rätt till skadestånd
1 § Konsumenten har rätt till ersättning för den skada han eller hon lider genom att näringsidkaren är i dröjsmål eller varan är felaktig, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet eller felet beror på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll
1. som näringsidkaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet, och
2. vars följder näringsidkaren inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Om dröjsmålet eller felet beror på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som näringsidkaren har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet eller felet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i ett tidigare säljled.
2 § Konsumenten har alltid rätt till ersättning för den skada han eller hon lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet, om konsumenten varken kände till eller borde ha känt till felet.
Konsumenten har alltid rätt till ersättning för den skada han eller hon lider genom att varan vid köpet avvek från vad näringsidkaren särskilt utfäst.
Skadeståndets omfattning
3 § Skadestånd på grund av näringsidkarens dröjsmål eller vid fel på varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 4 § och annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.
Skadestånd vid fel på varan enligt 1 § omfattar även skada som uppkommer på någon annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem i konsumentens hushåll, om egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
Näringsidkaren och konsumenten får träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket inte ska omfatta förlust i näringsverksamhet.
Prisskillnad
4 § Om köpet har hävts och konsumenten gjort ett täckningsköp till högre pris, omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen, om täckningsköpet gjorts med tillräcklig omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. Om köpet har hävts utan att ett sådant täckningsköp har gjorts och det finns ett gängse pris för en sådan vara som köpet avser, omfattar skadeståndet ersättning för skillnaden mellan priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen.
Jämkning
5 § Om skyldigheten att betala skadestånd på grund av näringsidkarens dröjsmål eller vid fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, får skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. I ett sådant fall ska det även beaktas existerande försäkringar och försäkringsmöjligheter på konsumentens sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och förhindra skadan samt andra särskilda omständigheter.
7 kap. Konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål
Priset för varan
1 § Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, ska konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt.
Tidpunkten för betalningen
2 § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet, ska konsumenten betala när näringsidkaren kräver det, dock inte förrän varan hålls konsumenten tillhanda.
Avbeställning
3 § Om konsumenten avbeställer varan innan den har avlämnats, har näringsidkaren inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället får näringsidkaren kräva skadestånd enligt 7 och 8 §§.
Konsumentens dröjsmål
4 § Konsumenten är i dröjsmål om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida.
Påföljder vid dröjsmål
5 § Vid konsumentens dröjsmål får näringsidkaren hålla inne varan enligt 2 kap. 2 § andra stycket. Näringsidkaren får välja mellan att kräva att konsumenten betalar för varan och att häva köpet enligt 6 §. Vid hävning får näringsidkaren dessutom kräva skadestånd av konsumenten enligt 7 och 8 §§.
Rätt till hävning
6 § Näringsidkaren får häva köpet om konsumentens dröjsmål med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Om näringsidkaren har krävt att konsumenten betalar för varan inom en bestämd tilläggstid och om tilläggstiden inte är oskäligt kort, får näringsidkaren häva köpet om konsumenten inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får näringsidkaren häva köpet endast om konsumenten meddelar att han eller hon inte kommer att betala inom denna tid.
Om varan har kommit i konsumentens besittning, får näringsidkaren häva köpet endast om denne har förbehållit sig rätt till detta eller om konsumenten avvisar varan. Har priset i sin helhet betalats, får näringsidkaren inte häva köpet.
Rätt till skadestånd
7 § Om näringsidkaren häver köpet enligt 6 § eller om konsumenten avbeställer varan enligt 3 §, har näringsidkaren rätt till ersättning för
1. särskilda kostnader som näringsidkaren har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del näringsidkaren inte kan tillgodogöra sig dessa på något annat sätt,
2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, och
3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.
Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt första stycket.
8 § Näringsidkaren har inte rätt till ersättning enligt 7 § om konsumenten avbeställer en vara innan näringsidkaren har accepterat ett anbud som konsumenten har lämnat till näringsidkaren.
Näringsidkaren har inte heller rätt till ersättning enligt 7 § om konsumenten visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller något annat liknande hinder som konsumenten inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han eller hon inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
8 kap. Övriga bestämmelser om köp av varor
Begränsning av skadan
1 § Den skadelidande parten ska vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Om parten inte gör det, får han eller hon själv bära en motsvarande del av förlusten.
Verkningar av hävning
2 § Om köpet hävs bortfaller näringsidkarens skyldighet att överlämna varan och konsumentens skyldighet att betala för varan.
I den utsträckning köpet har fullgjorts ska konsumenten utan onödigt dröjsmål lämna tillbaka varan. Om hävningen sker på grund av näringsidkarens avtalsbrott ska det ske på näringsidkarens bekostnad. Näringsidkaren ska utan onödigt dröjsmål betala tillbaka vad konsumenten har betalat för varan. Återbetalning behöver dock inte göras förrän näringsidkaren har tagit emot varan eller konsumenten visat att varan sänts tillbaka. För en vara med digitala delar där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period gäller 9 kap. 15 § första stycket vid näringsidkarens återbetalning.
Var och en får hålla inne vad som tagits emot till dess att den andre ger ut vad som ska lämnas tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han eller hon kan vara skyldig att betala.
3 § Om köpet hävs ska konsumenten ge ut den avkastning av varan som konsumenten har fått och betala skälig ersättning, om han eller hon har haft någon annan nytta av varan.
Om näringsidkaren ska lämna tillbaka betalningen, ska näringsidkaren betala ränta från den dag denne tog emot betalningen.
Vissa följder av hävning och omleverans
4 § Om konsumenten i samband med hävning av köpet eller vid omleverans inte kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad, ska konsumenten ersätta näringsidkaren för den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.
1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på konsumenten,
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som varit nödvändig för att undersöka om varan är felfri, eller
3. varan har använts av konsumenten för normalt bruk innan omleverans sker eller innan konsumenten insåg eller borde ha insett att det fanns ett fel som ger honom eller henne rätt att häva köpet.
Första stycket gäller inte om — Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
5 § Om näringsidkaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, har konsumenten rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.
Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan från denne. Ett avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot konsumenten endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan konsumenten och näringsidkaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för konsumentens rätt.
Om konsumenten vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare i ett tidigare säljled, får reklamation enligt 5 kap. 2 § göras hos denne eller hos den näringsidkare som sålt varan. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i ett tidigare säljled, förlorar konsumenten sin rätt mot den näringsidkaren, om konsumenten inte underrättar denne om sitt anspråk inom skälig tid efter det att konsumenten insett eller borde ha insett att han eller hon hade anledning att framställa anspråket.
Risken för vissa meddelanden
6 § Om ett meddelande som konsumenten ska lämna till näringsidkaren eller någon annan enligt 3 kap. 4 eller 6 §, 5 kap. 2, 4 eller 11 § eller 5 § i detta kapitel har sänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som näringsidkaren kan lämna till konsumenten enligt 7 kap. 6 §.
Förhållandet till näringsidkarens borgenärer
7 § Ett köp av en vara gäller mot näringsidkarens borgenärer i och med avtalet. När ett köp inte avser en bestämd vara, blir köpet dock inte gällande mot borgenärerna förrän någon åtgärd har vidtagits genom avskiljande eller märkning av varan, anteckning om varan i en bokföringshandling eller på något annat sätt så att det framgår att varan är avsedd för konsumenten.
9 kap. Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster
Tillhandahållande
1 § Om tiden för tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte följer av avtalet, ska tillhandahållandet ske utan onödigt dröjsmål.
Ett digitalt innehåll är tillhandahållet när konsumenten ges tillgång eller åtkomst till innehållet eller ett medel som är lämpligt för att få tillgång till eller ladda ned det. En digital tjänst är tillhandahållen när den görs tillgänglig för konsumenten.
För digitalt innehåll på ett fysiskt medium ska 2 kap. 1-3, 5 och 6 §§ tillämpas, i stället för det som anges i första och andra styckena. Lag (2023:732).
Näringsidkarens dröjsmål
2 § Näringsidkaren är i dröjsmål om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte tillhandahålls inom den tid som följer av 1 §. Näringsidkaren ska visa att tillhandahållandet har skett i tid.
3 § Om näringsidkaren är i dröjsmål gäller 3 kap. 2-5 §§ och 6 kap. om påföljder vid näringsidkarens dröjsmål vid köp av varor.
Vid hävning med anledning av näringsidkarens dröjsmål, ska konsumenten meddela näringsidkaren att han eller hon häver avtalet.
Fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten — Vilka krav som ställs och vad som utgör fel
4 § För avtal om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst gäller 4 kap. 1-4 §§ om krav på varan och 4 kap. 5-8 och 10-12 §§ om fel på varan.
Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period, ska näringsidkarens uppdateringsskyldighet enligt 4 kap. 4 § första stycket gälla under den avtalade perioden.
5 § Ett digitalt innehåll eller en digital tjänst ska tillhandahållas i den senaste version som fanns tillgänglig när avtalet ingicks, om inte något annat följer av avtalet.
6 § Ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som avviker från det som anges i 4 kap. 1 eller 2 § till följd av bristande integrering med konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning ska anses felaktig, om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten
1. har integrerats av näringsidkaren eller av någon annan för dennes räkning, eller
2. har integrerats av konsumenten eller någon för dennes räkning och avvikelsen beror på de anvisningar som har tillhandahållits av näringsidkaren.
Näringsidkarens ansvar för fel
7 § Näringsidkaren svarar för fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som har funnits vid tillhandahållandet och som visar sig inom tre år från denna tidpunkt.
Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas kontinuerligt under en period, svarar näringsidkaren för fel på innehållet eller tjänsten som uppstår eller visar sig under den avtalade perioden.
Näringsidkaren svarar för fel till följd av bristande uppdatering under den tid som gäller för näringsidkarens skyldighet att uppdatera det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.
I fall som avses i 4 kap. 16 § svarar näringsidkaren för fel som visar sig även efter den tid som anges i första och andra styckena.
8 § Ett fel som visar sig inom ett år från tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller inom den avtalade perioden vid ett kontinuerligt tillhandahållande av innehållet eller tjänsten under en period, ska anses vara ett fel som näringsidkaren svarar för, om inte näringsidkaren visar något annat eller detta är oförenligt med innehållets eller tjänstens eller felets art.
9 § Det som anges i 8 § gäller inte om
1. konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning är oförenlig med de tekniska krav som gäller för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, förutsatt att näringsidkaren på ett klart och begripligt sätt före avtalets ingående har informerat konsumenten om dessa tekniska krav, eller
2. konsumenten inte i skälig utsträckning samarbetar med näringsidkaren för att med de tekniskt tillgängliga medel som är minst ingripande för konsumenten avgöra om det är konsumentens hårdvara, programvara eller nätanslutning som har orsakat felet, förutsatt att näringsidkaren på ett klart och begripligt sätt före avtalets ingående har informerat konsumenten om konsekvenserna av bristande samarbete.
Påföljder vid fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten
10 § Vid fel på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten får konsumenten enligt 11 och 12 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva avtalet. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd enligt 6 kap. Konsumenten får även hålla inne betalningen enligt 5 kap. 3 §.
Ett krav med anledning av ett fel preskriberas om det inte framställs inom två månader från utgången av tidsperioden för näringsidkarens felansvar enligt 7 § eller inom den längre tid som parterna har avtalat. Detta gäller inte i fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket.
11 § Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller gör en omleverans av innehållet eller tjänsten, om åtgärden är möjlig och kan vidtas utan oskälig kostnad för näringsidkaren. Näringsidkaren får välja mellan att avhjälpa felet och att göra en omleverans. Om konsumenten kräver en annan påföljd än avhjälpande eller omleverans, gäller 5 kap. 5 §.
Vid bedömningen av om avhjälpande eller omleverans skulle medföra oskälig kostnad för näringsidkaren ska särskild hänsyn tas till vilken betydelse felet har och vilket värde som det digitala innehållet eller den digitala tjänsten skulle ha haft i felfritt skick.
Avhjälpande eller omleverans ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för konsumenten.
12 § Konsumenten har rätt att kräva prisavdrag som svarar mot felet eller att häva avtalet, om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga, inte sker under de förutsättningar som anges i 11 § tredje stycket eller inte kan ske inom skälig tid efter det att konsumenten framställde sitt krav och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. Detsamma gäller om felet kvarstår trots avhjälpande eller omleverans. Om felet med hänsyn till det digitala innehållets eller den digitala tjänstens karaktär och omständigheterna i övrigt är allvarligt, har konsumenten rätt till prisavdrag eller hävning utan föregående försök till avhjälpande eller omleverans.
Tillhandahåller näringsidkaren det digitala innehållet eller den digitala tjänsten mot betalning, får konsumenten inte häva avtalet om näringsidkaren visar att felet är ringa.
Vid hävning ska konsumenten meddela näringsidkaren att han eller hon häver avtalet.
Konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål
13 § För konsumentens betalningsskyldighet gäller 7 kap. 1 och 2 §§. Vid konsumentens avbeställning gäller 7 kap. 3 §.
14 § Konsumenten är i dröjsmål om han eller hon inte betalar för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i rätt tid och detta inte beror på näringsidkaren eller något förhållande på dennes sida.
Vid konsumentens dröjsmål är näringsidkaren inte skyldig att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.
Näringsidkaren får vid konsumentens dröjsmål välja mellan att kräva att konsumenten betalar och att häva avtalet enligt 7 kap. 6 § första och andra styckena. Om näringsidkaren häver avtalet, får han eller hon dessutom kräva skadestånd enligt 7 kap. 7 och 8 §§.
Övriga bestämmelser — Verkningar av hävning
15 § Om avtalet hävs ska näringsidkaren betala tillbaka det som konsumenten har betalat. Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls kontinuerligt under en period, ska näringsidkaren betala tillbaka dels den andel av betalningen som svarar mot den tid under avtalsperioden under vilken det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte var i felfritt skick, dels det som har betalats i förskott för tid efter det att avtalet hävts.
16 § Innehåll som konsumenten har tillhandahållit eller skapat vid användningen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och som inte är personuppgifter får inte användas av näringsidkaren efter det att avtalet har hävts.
1. inte har något annat användningsområde än det som tillhandahålls av näringsidkaren,
2. endast rör konsumentens verksamhet vid hans eller hennes användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahålls av näringsidkaren,
3. har satts samman med andra uppgifter av näringsidkaren och det inte är möjligt eller endast med oproportionella ansträngningar går att dela upp innehållet, eller
4. har skapats gemensamt med andra och innehållet kan användas av andra konsumenter.
Om avtalet hävs ska näringsidkaren på konsumentens begäran göra innehåll som avses i första stycket tillgängligt för konsumenten, förutom i de fall som anges i andra stycket 1-3. Innehållet ska göras tillgängligt utan kostnad, inom skälig tid och i ett allmänt använt, maskinläsbart format.
Näringsidkaren får dock använda sådant innehåll om det
17 § Om avtalet hävs får konsumenten inte använda eller låta någon annan använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Näringsidkaren får hindra sådan fortsatt användning.
Om ett digitalt innehåll har tillhandahållits på ett fysiskt medium ska konsumenten om näringsidkaren begär det återlämna det fysiska mediet. Återlämnandet ska ske utan onödigt dröjsmål och på näringsidkarens bekostnad. Näringsidkarens begäran ska göras senast 14 dagar efter det att konsumenten meddelade näringsidkaren att avtalet hävs.
Formerna för näringsidkarens återbetalning
18 § Näringsidkaren ska fullgöra sin återbetalningsskyldighet vid prisavdrag och hävning utan onödigt dröjsmål och senast 14 dagar efter det att konsumenten krävde prisavdrag eller meddelade näringsidkaren att han eller hon häver avtalet.
Näringsidkaren ska använda samma betalningssätt som konsumenten använde, om inte konsumenten uttryckligen går med på något annat. Någon avgift för återbetalningen får inte påföras.
Ändring av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst
19 § Näringsidkaren får ändra ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som ska tillhandahållas kontinuerligt under en period endast om
1. det följer av avtalet och det där anges ett giltigt skäl till en sådan ändring,
2. ändringen sker utan kostnad för konsumenten, och
3. konsumenten har informerats enligt 20 § om ändringen.
Om ändringen försämrar konsumentens tillgång till eller användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i mer än endast obetydlig utsträckning, har konsumenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan. Det gäller dock inte om konsumenten har möjlighet att utan extra kostnad behålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utan ändring och i felfritt skick. Uppsägning ska ske senast 30 dagar från det att konsumenten tog emot information enligt 20 § eller från det att ändringen genomfördes, om det skedde senare. Vid uppsägningen tillämpas 15-18 §§.
Denna paragraf är inte tillämplig om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ingår i ett paket tillsammans med en internetanslutningstjänst eller en allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst.
20 § Näringsidkaren ska informera konsumenten om en ändring enligt 19 §. Informationen ska vara klar och begriplig.
I fråga om en ändring som avses i 19 § andra stycket ska konsumenten dessutom i skälig tid ha informerats om ändringens egenskaper och tidpunkten för ändringen samt om rätten att säga upp avtalet eller om möjligheten att behålla innehållet eller tjänsten i oförändrat skick.
Informationen enligt andra stycket ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.
Ytterligare bestämmelser
21 § Vid avtal om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst gäller 8 kap. 1 § om begränsning av skadan, 5 § första och andra styckena om anspråk mot näringsidkare i ett tidigare säljled och 7 § om förhållandet till näringsidkarens borgenärer.
För konsumentens meddelanden enligt 3 och 12 §§ i detta kapitel gäller 8 kap. 6 §.
2022:260
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.
2. Bestämmelserna i 1 och 9 kap. om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster i den nya lagen tillämpas även på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, om tillhandahållandet av innehållet eller tjänsten sker efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 9 kap. 19 och 20 §§ tillämpas dock inte på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3. Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1990:932).
4. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för avtal som omfattas av den lagen och som har ingåtts före ikraftträdandet.