Referat

Örebro tingsrätt

S.K. väckte vid Örebro tingsrätt den talan mot J.B. och J.F. som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Dan Sjöstedt) anförde i dom den 27 oktober 2022 följande.

Bakgrund

S.K. och J.F. lärde känna varandra för ett antal år sedan och drev i vart fall åren 2017/2018 verksamhet tillsammans under firman Progressum. Progressum bedrev hem för ungdomar i lokaler hyrda av J.F:s fastighetsbolag och försattes med tiden i konkurs. Under åren 2017/2018 beslutade S.K. och J.F. tillsammans med J.B., psykolog och bekant med S.K., att starta ett aktiebolag ägt till tre lika delar. Aktiebolaget fick firman ENP-Gruppen Aktiebolag och bildades i november 2017 för att bedriva verksamhet i form av utredningar av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Aktiekapitalet var 60 000 kr och i styrelsen ingick S.K. som ordförande och J.B. och J.F. som ledamöter. Under början av år 2018 beslutade Gruppen att lämna anbud till Region Gävleborg avseende neuropsykiatriska utredningar och KBT-behandlingar. – – –. Gruppen fick enligt avtal daterat den 4 april 2018 ramavtal med regionen. Enligt avtalet skulle avrop ske efter en särskild fördelningsnyckel vilken innebar att patienternas behov skulle styra fördelningen; dock att vid likvärdiga tjänster skulle billigast bestämma avropet. Avtalet skulle gälla tiden 31 maj 2018–30 maj 2020 och några volymer garanterades inte.

Den 26 juni 2018 kallade J.B. till bolagsstämma att hållas på kvällen den 10 juli 2018. J.B. ansökte en vecka senare, den 4 juli 2018, om nyregistrering av ett aktiebolag med firma antingen ENP-Teamet AB, ENP-Team AB eller ENP-Grupp AB. Enligt kopia av stiftelseurkunden bildades det aktiebolaget den 3 juli 2018 av J.B. och ett av J.F:s bolag med ett aktiekapital om 50 000 kr. Vid bolagsstämman i Gruppen den 10 juli 2018 lämnade S.K. stämman innan den var slut. Någon gång samma dag överlät J.B. och J.F., med godkännande från region Gävleborg, för Gruppen ramavtalet med regionen till ENP-Teamet AB. Teamet började bedriva verksamhet. Den 17 december 2019 tvångslikviderades Gruppen av Bolagsverket, detta i avsaknad av årsredovisning, och den 17 januari 2020 försattes Gruppen i likvidation i konkurs efter ansökan från likvidator. – – –.

Yrkanden m.m.

S.K. har yrkat att tingsrätten ska förplikta J.B. och J.F. att solidariskt betala skadestånd på grund av brott mot aktiebolagslagen till henne med 2 690 000 kr samt ränta – – –.

J.B. har bestritt käromålet och inte kunnat vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig, däremot ränteberäkningen.

J.F. har bestritt yrkandet och inte kunnat vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig, däremot ränteberäkningen.

– – –.

Parternas grunder

S.K.

J.B. och J.F. har som styrelseledamöter i Gruppen utan hennes godkännande beslutat att utan ersättning överlåta ramavtalet till det av dem nybildade Teamet, något som inneburit en överträdelse av likabehandlingsprincipen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen. Överlåtelsen har innefattat en fördel för dem båda och motsvarande nackdel för henne. J.B. och J.F. har som styrelseledamöter i Gruppen genom överträdelsen uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat henne i hennes egenskap av aktieägare i Gruppen. Skadan motsvarar det värde som hon som ägare av en tredjedel av aktierna i Gruppen gått miste om genom överlåtelsen av verksamheten enligt ramavtalet. Värdet kan beräknas uppgå till en tredjedel av värdet av Teamets resultat efter skatt för de två brutna räkenskapsåren 2018/2019 och 2019/2020. Om överlåtelsen inte ägt rum skulle resultaten i Teamet i stället ha genererats i Gruppen. Skadan som överlåtelsen medfört motsvarar skillnaden i Gruppens värde med respektive utan ramavtalet; detta då ramavtalet varit själva förutsättningen för verksamheten som skulle bedrivits i Gruppen. Skadan uppstod redan vid överlåtelsen.

J.B. och J.F.

Ingen aktieägare har gynnats eller missgynnats, än mindre otillbörligt, av överlåtelsen. Ramavtalet hade inte något självständigt värde vid överlåtelsen. Överlåtelsen har därför inte inneburit något brott mot likabehandlingsprincipen. Gruppens förmögenhet minskade inte heller genom överlåtelsen. Omsättningen och resultatet i Teamet är i sin helhet hänförligt till det arbete som de själva lagt ner i Teamet efter överlåtelsen av ramavtalet. S.K. har ostridigt inte bidragit med något arbete. Hon vägrade också vara med och skjuta till kapital till Gruppen, något som var nödvändigt för att verksamheten skulle kunna startas upp och bedrivas. Det egna aktiekapitalet var inte tillräckligt i sig för att starta upp verksamheten. Om det skulle vara så att ramavtalet haft något värde så har överlåtelsen varit av rent affärsmässig karaktär. Om ramavtalet haft ett självständigt värde så har de inte insett eller bort inse detta.

– – –

Domskäl

Det är en grundläggande skadeståndsrättslig princip att den som påstår en skada ska styrka inte bara vållande utan också orsakssamband och skadans omfattning. I och för sig har HD i några fall sänkt beviskraven, och i några fall när skadeståndsskyldigheten annars skulle bli illusorisk 
kastat om bevisbördan, men tingsrätten bedömer att detta mål ska bedö­­mas utifrån de grundläggande skadeståndsrättsliga principer som 
tingsrätten pekat på ovan. S.K. har heller inte hävdat annat.

Enligt 8 kap. 41 § aktiebolagslagen får alltså en styrelseledamot inte företa en rättshandling som är ägnad att ge otillbörlig fördel åt en aktieägare till nackdel för en annan aktieägare. S.K., J.B. och J.F. var ostridigt aktieägare i Gruppen. Att överlåta ramavtalet till Teamet var en rättshandling. Såvitt framgått i målet var ramavtalet, utöver aktieägarnas möjliga ekonomiska och andra insatser, vid sidan av aktiekapitalet den enda tillgången i Gruppen. Inte bara S.K. utan också J.B. och J.F. har uppenbart ansett att ramavtalet hade ett värde. Gruppen har inte haft någon upparbetad good-will eller liknande och ändå har J.B. och J.F. erbjudit S.K. utlösen för 200 000 kr. Mot den bakgrunden måste J.B. och J.F. när de i egenskap av styrelse överlåtit ramavtalet till Teamet, direkt och indirekt ägt av dem, anses ha företagit en rättshandling ägnad att ge i vart fall viss fördel för dem och motsvarande nackdel för S.K. Gruppens förmögenhet har också, enligt tingsrättens bedömning, minskat genom överlåtelsen.

J.B. och J.F. har dock invänt mot att överlåtelsen av ramavtalet skulle varit ägnad att ge otillbörlig fördel respektive nackdel. Ramavtalet har dock enligt tingsrättens uppfattning haft ett, om än oklart, värde vid överlåtelsen och att S.K. inte velat samarbeta på det sätt som J.B. och J.F. önskat innebär inte i sig att de som styrelseledamöter kan överlåta avtalet så som de gjort. Samtidigt är det, enligt tingsrättens uppfattning, genom de sms som J.B. och J.F. åberopat visat att S.K. i maj 2018 i vart fall inte ville delta med ytterligare medel i hennes och J.F:s bolag Progressum. J.N., som var anställd i Progressum, har redogjort för att S.K. under första halvåret år 2018 när det saknades medel i Progressum förklarade att hon inte hade några pengar. J.N. har också redogjort för att S.K., vid ett möte där han försökte medla mellan henne och J.F. och J.F. krävde att alla skulle satsa pengar i Gruppen, uppgav att hon inte kunde satsa några pengar. Det finns ingen anledning att tro att J.N. medvetet eller omedvetet skulle lämna oriktiga uppgifter och detta trots att S.K. i sitt förhör hävdat att hon kunde skaffa pengar. Tingsrätten bedömer det därför styrkt inte bara att det inte längre var möjligt att samarbeta utan också att S.K. inte kunde bidra med det kapital som Gruppen behövde för att kunna drivas. Det har stått bolaget fritt att välja sätt för finansiering. Mot denna bakgrund, och det faktum att aktieägare inte är tvungna att samarbeta, bedömer tingsrätten att den fördel och skada överlåtelsen av ramavtalet varit ägnad att medföra inte varit otillbörlig. I vart fall är det inte visat att J.B. eller J.F. i den då föreliggande situationen insett eller bort inse detta och därför är skadeståndsskyldiga

Enligt tingsrättens bedömning ska således käromålet ogillas redan av det skälet att det inte är visat att överlåtelsen av ramavtalet varit ägnad att innebära en otillbörlig fördel respektive skada. Oavsett detta kan något sägas om den indirekta skada S.K. menat att hon lidit. Parterna är ense om att den eventuella skadan ska beräknas med utgångspunkt från när ramavtalet överläts. S.K. har i sin skadeberäkning utgått från resultatet enligt Teamets årsredovisningar åren 2018/2019 och 2019/2020 och beräknat sin skada som en tredjedel av resultaten. Redan hennes egen sakkunniga C.B. har underkänt beräkningsättet även om han menat att skadan de facto är större. C.B. har också bland annat redovisat att olika typer av information kan påverka värdet och vid sin bedömning utgått från bland annat revisionsrapporten avseende prognosen för verksamheten. Enligt tingsrättens uppfattning är det klarlagt genom inte minst S.K:s egna uppgifter att revisionsrapporten visar en annan typ av verksamhet än den som Gruppen skulle bedriva. Prognosen i revisionsrapporten har därför ett mycket begränsat värde för bedömningen av skadan. Det är i övrigt helt outrett under vilka förutsättningar, på vilket sätt och i vilken omfattning Gruppen avsåg att bedriva verksamheten när ramavtalet överläts. Det är inte minst oklart hur verksamheten skulle tillföras nödvändigt kapital. Att Teamet sedan bedrivit verksamheten på ett sätt som genererat de vinster som framgår av årsredovisningarna säger därför, enligt tingsrättens bedömning, mycket lite om den skada S.K. kan ha lidit av att ramavtalet överläts. S.K. har därför heller inte visat omfattningen på den skada hon möjligen lidit. Det finns heller inte underlag för att i avsaknad av full bevisning uppskatta den möjliga skadan till ett skäligt belopp

Enligt tingsrättens bedömning ska alltså käromålet ogillas. S.K. ska därför ersätta J.B. och J.F. för deras rättegångskostnader i den mån de är skäliga. – – –.

Domslut

Tingsrätten ogillar käromålet.

S.K. ska ersätta J.B. och J.F. för rättegångskostnader med – – –.

Göta hovrätt

S.K. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla den talan som hon hade fört i tingsrätten, dvs. att hovrätten skulle ålägga J.B. och J.F. att till henne solidariskt betala 2 690 000 kr i skadestånd samt ränta på beloppet – – –.

J.B. och J.F. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Christer Ganelind och Charlotta Schelvander, referent) anförde i dom den 5 juli 2024 följande.

Hovrättens domskäl

S.K. har som grund för sin skadeståndstalan åberopat att J.B. och J.F. som styrelseledamöter i ENP-Gruppen AB (i fortsättningen benämnt Gruppen), i strid mot bestämmelsen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen (2005:551), utan ersättning har överlåtit det aktuella ramavtalet till ENP-Teamet AB (i fortsättningen benämnt Teamet). Hon har gjort gällande att detta har medfört en otillbörlig fördel för J.B. och J.F. som aktieägare i Gruppen och motsvarande nackdel för henne som aktieägare i samma bolag. Hon har vidare hävdat att den skada som hon har lidit till följd av förfarandet motsvarar det värde som hon som ägare av en tredjedel av aktierna i Gruppen har gått miste om genom överlåtelsen av ramavtalet. Hon har alltså gjort gällande att hennes skada motsvarar den minskning av värdet på hennes aktier i Gruppen som hon menar att överlåtelsen av ramavtalet innebar.

Tingsrätten har i sina domskäl inledningsvis angett sin syn på hur bevisbördan ska placeras i mål om skadestånd. Hovrätten delar tingsrättens slutsatser i denna del och konstaterar alltså att det är S.K. som ska bevisa att J.B. och J.F. har varit vållande på det sätt som hon har gjort gällande, att det i så fall finns ett orsakssamband mellan vållandet och den påstådda skadan samt skadans omfattning.

Av 29 kap. 1 § aktiebolagslagen följer bland annat att en styrelseledamot som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare genom överträdelse av någon bestämmelse i aktiebolagslagen. En bestämmelse som kan föranleda ett sådant skadeståndsansvar är 8 kap. 41 § aktiebolagslagen. Enligt den regeln får styrelsen eller någon annan ställföreträdare för ett bolag inte företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som är ägnad att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare. Hovrätten avser nu att först pröva om S.K. har bevisat att J.B. och J.F. har överträtt den nu nämnda bestämmelsen när de som styrelseledamöter beslutade att överlåta ramavtalet. Hovrätten gör då följande överväganden.

De fördelar och nackdelar som rättshandlingen är ägnad att ge och som aktualiserar tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen kan såväl vara av ekonomisk natur som avse till exempel inflytandet i bolaget. Genom kravet på otillbörlighet markeras att regeln ska tillämpas med viss försiktighet. Det måste råda ett tydligt missförhållande mellan den fördel som aktieägare eller annan får och den nackdel som drabbar bolaget eller enskild aktieägare. Ett exempel på en rättshandling som kan medföra sådan otillbörlig fördel till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare, är försäljning av egendom till underpris och det är uppenbart att priset avviker från marknadspriset. En helhetsbedömning av omständigheterna ska göras i det enskilda fallet. Det är den som påstår att en överträdelse av bestämmelsen har skett som ska bevisa att otillbörlighetskravet är uppfyllt.

I detta fall är det utrett att J.B. och J.F., i sin egenskap av styrelseledamöter i Gruppen, den 10 juli 2018 beslutade att överlåta det aktuella ramavtalet till Teamet, som de tillsammans var ägare av och som de hade bildat några dagar innan överlåtelsen. I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att J.B:s och J.F:s åtgärd att överlåta ramavtalet var en rättshandling. Frågan är då om S.K. har bevisat att överlåtelsen var ägnad att ge J.B. och J.F. en otillbörlig fördel till nackdel för henne själv.

S.K. har som grund för sin talan gjort gällande att överlåtelsen var ägnad att ge J.B. och J.F. den fördelen att deras bolag Teamet inte behövde betala något till Gruppen för att ta över ramavtalet samt att den nackdel hon fick av detta var att värdet på hennes aktier i Gruppen därmed minskade. Det kan alltså konstateras att enligt S.K:s påstående var den fördel/nackdel som överlåtelsen var ägnad att ge av ekonomisk natur.

Vid avgörandet av om en fördel av ekonomisk natur är otillbörlig måste fördelens ekonomiska värde anses vara av stor betydelse. Fördelen som Teamets övertagande av ramavtalet utan betalning var ägnad att ge J.B. och J.F. utgörs av den betalning som borde ha erlagts för avtalet, vilken får anses motsvara avtalets värde vid överlåtelsetidpunkten. Det nu sagda innebär att frågan om ramavtalet hade ett ekonomiskt värde i Gruppen vid överlåtelsetidpunkten – och i så fall hur stort detta värde då var – är avgörande inte bara för om S.K. har drabbats av någon skada till följd av förfarandet, utan även för om överlåtelsen kan sägas ha varit ägnad att ge J.B. och J.F. en otillbörlig fördel till nackdel för S.K.

Det är utrett att överlåtelsen av ramavtalet skedde efter det att bolagsstämman i Gruppen samma dag hade beslutat att bolaget skulle gå i likvidation på grund av att det fanns samarbetsproblem mellan delägarna. När ramavtalet överläts stod det alltså klart att Gruppen inte skulle bedriva den verksamhet som avsågs med ramavtalet. Detta påverkar naturligtvis bedömningen av ramavtalets värde i Gruppen vid överlåtelsetidpunkten.

S.K. har hävdat att ramavtalets värde i Gruppen vid överlåtelsen var högt och har till stöd för det påståendet åberopat ett sakkunnigutlåtande av C.B. Av detta framgår att C.B. har kommit fram till att vid tidpunkten för överlåtelsen var förhållandena (efterfrågan av sådana tjänster som ramavtalet omfattade och de kommersiella villkoren) sådana att det fanns all anledning till ett högt värde på avtalet. Av utlåtandet framgår vidare att C.B. har haft den så kallade kassaflödesmodellen som referensram för sin bedömning och att han därvid har utgått från att rörelsen i Gruppen skulle bedrivas under många år. Under det förhör som har hållits med honom har han förtydligat att han i sitt ställningstagande alltså inte har vägt in den omständigheten att bolagsstämman vid överlåtelsetidpunkten hade beslutat att Gruppen skulle gå i likvidation. Han har vidare uppgett att vid en likvidation blir kassaflödet noll och att detsamma gäller om ägarna bestämmer sig för att inte driva verksamheten i bolaget.

J.B. och J.F. har å sin sida hävdat att ramavtalet saknade värde i Gruppen vid överlåtelsen. Till stöd för detta har de åberopat ett sakkunnigutlåtande av H.T. av vilket framgår att han vid sin bedömning har utgått från att ramavtalets konstruktion innebär att dess värde följer av att det är ett nödvändigt villkor för att ett företag ska kunna bedriva den verksamhet som avtalet gäller. Vidare framgår att han har analyserat hur värdet torde te sig för parterna vid en överlåtelse av avtalet, detta på grund av att ramavtalet inte är självklart överlåtelsebart och det inte finns någon publik information om hur det skulle värderas på en marknad. Det framgår också att han har bedömt att ramavtalet inte hade något värde för Gruppen vid överlåtelsen eftersom det fanns ett beslut att bolaget skulle gå i likvidation (och alltså inte skulle driva verksamheten som avsågs med avtalet), men att bolaget möjligen hade kunnat överlåta ramavtalet mot någon ekonomisk kompensation. Enligt utlåtandet har han kommit till slutsatsen att ramavtalet kan ha haft ett marginellt värde som utgörs av vad Gruppen hade kunnat få i ersättning för att gå med på en överlåtelse till Teamet. Det som Teamet hade kunnat vara villigt att betala för att ta över avtalet motsvarar enligt honom kostnaden för att ta fram ett anbudsunderlag att använda vid en annan upphandling. En rimlig ersättning för Gruppen att medverka till en överlåtelse av avtalet låg därför ”mellan noll och kostnaden för att ta fram anbudsmaterialet”.

Det kan alltså konstateras att C.B. och H.T. är överens om att det förhållandet att Gruppen vid överlåtelsen skulle gå i likvidation får betydelse för bedömningen av avtalets värde vid överlåtelsetidpunkten. Som hovrätten tidigare har varit inne på förefaller detta som fullt naturligt eftersom ett ramavtal endast fastställer villkoren för senare tilldelning av kontrakt under en given tidsperiod, varför den ekonomiska behållning som avtalet kan ge är helt beroende av att bolaget kommer driva den verksamhet som avses med ramavtalet. Det förhållandet att det vid överlåtelsetidpunkten fanns ett beslut om att Gruppen skulle gå i likvidation innebär därför att avtalet som sådant, såsom H.T. har kommit fram till, måste anses ha saknat ett värde i Gruppen och att den enda möjligheten för bolaget att i den uppkomna situationen få någon ekonomisk behållning av avtalet var att överlåta detta mot viss betalning. Att avtalet som sådant på grund av likvidationsbeslutet saknade värde för Gruppen måste ha framstått som uppenbart för en tänkbar köpare av avtalet. Det finns därför anledning att anta att en sådan köpare vid en förhandling om villkoren för en överlåtelse inte skulle ha varit villig erbjuda någon större betalning för avtalet. Detta gäller även om köparen räknade med att ramavtalet i framtiden skulle kunna medföra goda inkomster vid en möjlig tilldelning av kontrakt.

Mot bakgrund av det som nu har sagts bedömer hovrätten att det utifrån den bevisning som har lagts fram är osäkert om ramavtalet överhuvudtaget hade ett ekonomiskt värde vid överlåtelsetidpunkten. Under alla förhållanden är det inte utrett att detta värde var annat än relativt obetydligt. Således har S.K. inte bevisat att den ekonomiska fördel som hon har påstått att överlåtelsen av avtalet var ägnad att ge J.B. och J.F. har varit av sådan omfattning att den kan anses ha varit otillbörlig. Inte heller har hon bevisat att förfarandet har inneburit en sådan nackdel för henne som aktieägare i Gruppen som hon har påstått, dvs. att överlåtelsen förde med sig att hennes aktier i Gruppen minskade i värde. Redan på den grunden ska hennes talan ogillas.

Det kan tilläggas att av de skäl som nu har redovisats instämmer hovrätten i tingsrättens slutsats att S.K. under alla förhållanden inte heller har bevisat omfattningen av den skada som påstår att hon har lidit och att det inte finns underlag för att i avsaknad av full bevisning uppskatta skadan till skäligt belopp.

Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

– – –

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

S.K. ska ersätta J.B. och J.F. för rättegångskostnader i hovrätten med – – –.

Tf. hovrättsrådet Robert Gerdin var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde:

Majoriteten har redogjort för tvistefrågorna i målet och huvuddragen i den relevanta rättsliga regleringen. I motsats till majoriteten anser jag inte att den som påstår att en överträdelse har skett av den s.k. generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen måste bevisa att otillbörlighetskravet är uppfyllt i den bemärkelsen att det inte behöver preciseras hur stor ekonomisk fördel som någon åtnjutit eller ens att så skett. För att bestämmelsen ska komma i spel är det tillräckligt att den rättshandling som angrips har varit ägnad att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare till nackdel för en annan. Det avgörande för rättshandlingens klanderbarhet är således dess innehållsliga tendens snarare än det faktiska utfallet. Rättshandlingar kan klandras enligt bestämmelsen innan de verkställts såväl som innan effekten av dem har realiserats. Det bör mot denna bakgrund vara tillräckligt att rättshandlingen, under de förhållanden som är aktuella i det enskilda fallet, typiskt sett hade kunnatresultera i en otillbörlig fördel för att rekvisiten i bestämmelsen ska vara uppfyllda (jfr exempelvis Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 156 ff., Adestam m.fl., Aktiebolagslag (2005:551) 7 kap. 47 § och 8 kap. 41 §, Lexino 1 juli 2019). En annan sak är att den som påstår att en rättshandling står i strid med generalklausulen även måste bevisa den skada som orsakats till följd av överträdelsen för att vara berättigad till ersättning enligt 29 kap. 1 § aktiebolagslagen (jfr HD:s prövningsordning i rättsfallet NJA 2000 s. 404).

Vid tillämpning av generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen bör en helhetsbedömning göras, varvid det ska beaktas om åtgärden särbehandlar vissa aktieägare ekonomiskt genom att den inte följer marknadsmässiga villkor, att den faller utanför verksamhetsföremålet eller att det föreligger någon form av intressekonflikt mellan bolaget/aktieägaren och styrelseledamot. Alla bolagsbeslut måste kunna ges ett materiellt och inte bara ett formellt berättigande. Att en rättshandling rent faktiskt resulterat i en direkt överföring av ekonomiska värden talar i sig med viss styrka för att den ska anses otillbörlig.

I förevarande fall har majoriteten överlåtit Gruppens enda tillgång, ramavtalet, utan ersättning till ett bolag som kontrolleras av majoritetsägarna i Gruppen, J.B. och J.F. Det kan konstateras att det inte gjordes någon värdering av avtalet i samband med överlåtelsen, men det synes ha stått klart redan vid den tidpunkten att det fanns goda förutsättningar för att den tilltänkta verksamheten skulle kunna generera intäkter till följd av avtalet. Dessa möjligheter har sedermera också realiserats i det övertagande bolaget, vilket det inte helt kan bortses ifrån. Att avtalet representerade ett ekonomiskt värde stöds, förutom av det nyss sagda och att J.B. och J.F. uppenbarligen hade ett intresse av att överta det, även av de förberedande åtgärder som vidtogs inför överlåtelsen genom att kontakta regionen och genom att bilda det övertagande bolaget, samt av att de underlät att informera S.K. om överlåtelsen. Det är tydligt att det har funnits stora intressemotsättningar mellan å ena sidan S.K. och å andra sidan J.B. och J.F., och att det inte låg i S.K:s intresse att avtalet överläts utan vederlag till ett av J.B. och J.F. kontrollerat bolag. Visserligen hade majoriteten, dvs. J.B. och J.F., beslutat om likvidation för Gruppen. Vid en sådan konflikt som var för handen torde ett sådant beslut i sig ha varit berättigat att ta (jfr rättsfallet NJA 2013 s. 1250). Något annat har inte heller gjorts gällande av S.K. Även om likvidationsbeslutet var berättigat och fattades före överlåtelsen medför inte det att J.B. och J.F. hade något berättigat intresse av att tillgodogöra sig avtalet genom vederlagsfri överlåtelse till det nybildade bolaget. Under alla förhållanden borde Gruppen, mot bakgrund av kostnaden för att ingå ramavtalet, ha erhållit kompensation till främjande av en ordnad likvidation. Än mer ändamålsenligt hade förstås varit att låta inhämta en värdering av avtalet och därefter ta beslut om överlåtelsen i enlighet med värderingen. Det kan tilläggas att sannolikheten för att Gruppen skulle ha kunnat bedriva den tilltänkta verksamheten framdeles synes ha varit mycket låg mot bakgrund av den rådande konflikten, även om beslut inte hade tagits om likvidation. Inte heller detta förhållande kan dock innebära en rätt för majoritetsägarna att, i strid med den registrerade verksamheten, självsvåldigt tillgodogöra sig den enda tillgång av potentiellt värde som fanns i bolaget. Det framstår vid en samlad bedömning tydligt att J.B:s och J.F:s avsikt med överlåtelsen var att undandra avtalet från S.K. och därigenom möjliggöra för dem att dra nytta av avtalet enkom för egen del genom det nybildade bolaget. Jag anser mot denna bakgrund att åtgärden att överlåta ramavtalet på det sätt som skett har varit klart ägnad att bereda J.B. och J.F. en otillbörlig fördel till nackdel för S.K. Rättshandlingen att överlåta ramavtalet står därmed i strid med generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen. Att hon kunde åsamkas skada av detta måste J.B. och J.F. ha insett. De ska därmed ersätta den eventuella skada som S.K. har lidit enligt 29 kap. 1 § aktiebolagslagen.

För att S.K. ska vara berättigad till skadestånd måste hon emellertid bevisa vilken skada hon lidit. Av detta följer att hon i detta led av prövningen har bevisbördan för den faktiska effekten av överlåtelsen, det vill säga det värde som rent faktiskt undandrogs Gruppen genom överlåtelsen. Som ovan framgått synes det mycket osannolikt att Gruppen, under de förhållanden som då rådde, skulle ha kunnat tillgodogöra sig något värde ur avtalet på annat sätt än att överlåta detta. Det är, som majoriteten har anfört, mycket osäkert vilket marknadsvärde avtalet hade kunnat betinga under de förhållanden som rådde vid överlåtelsetidpunkten. Likt majoriteten instämmer jag således i tingsrättens slutsats att S.K. inte har bevisat omfattningen av den skada som hon påstår att hon har lidit och att det inte finns tillräckliga underlag för att skadan ska kunna uppskattas till något annat skäligt belopp. S.K:s överklagande ska därför inte bifallas.

Högsta domstolen

S.K. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla käromålet, dvs. förplikta J.B. och J.F. att solidariskt betala skadestånd till henne med 2 690 000 kr samt ränta. Hon yrkade vidare att HD skulle befria henne från skyldigheten att ersätta J.B:s och J.F:s rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten och i stället förplikta dem att ersätta hennes rättegångskostnader där.

J.B. och J.F. motsatte sig ändring av hovrättens dom. Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Oscar Lindberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Vad målet gäller

Punkten 1 motsvarar i huvudsak punkten 1 i HD:s domskäl.

Bakgrund

Inledning

Punkterna 2–7 motsvarar i huvudsak punkterna 2–8 i HD:s domskäl.

Domstolarnas avgöranden

Punkterna 8–10 motsvarar i huvudsak punkterna 9–11 i HD:s domskäl.

Generalklausulen

Punkterna 11–14 motsvarar i huvudsak punkterna 12–16 i HD:s domskäl.

Styrelseledamots skadeståndsansvar

Punkterna 15–17 motsvarar i huvudsak punkterna 17–19 och 21 i HD:s domskäl.

Bedömningen i detta fall

18. Den första frågan är om överlåtelsen av ramavtalet utgjorde en överträdelse av generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen.

19. Med hänsyn till vad S.K. har gjort gällande behöver en viss bedömning av ramavtalets värde göras.

20. Bolagsstämman i Gruppen hade beslutat att bolaget skulle gå i likvidation. Av utredningen framgår att beslutet hade fattats före överlåtelsen. Beslutet gällde omedelbart (se 25 kap. 9 § aktiebolagslagen). Bolaget skulle alltså avvecklas när överlåtelsen ägde rum, vilket måste påverka ramavtalets värde. Flera omständigheter talar för att ramavtalet trots det hade mer än ett marginellt värde vid överlåtelsen.

21. Ramavtalet utgjorde grunden för att kunna bedriva den planerade verksamheten i Gruppen och var bolagets enda egentliga tillgång. Av utredningen framgår att det vid överlåtelsetidpunkten fanns goda förutsättningar för en mycket lönsam verksamhet utifrån ramavtalet, även om det inte innehöll någon garanterad volym. J.B. och J.F. hade också erbjudit sig att köpa ut S.K. ur Gruppen, vid ett tillfälle för 200 000 kr. Att J.B. och J.F. förde över avtalet till deras nyligen startade bolag utan att informera S.K. talar också tydligt för att de ansåg att ramavtalet hade ett värde. Överlåtelsen måste därför anses ägnad att ge den av S.K. påstådda fördelen respektive nackdelen.

22. Det står klart att J.B:s och J.F:s åtgärd att överlåta ramavtalet till Teamet syftade till att i realiteten överföra ett ekonomiskt värde från Gruppen till dem. Att verksamheten skulle avvecklas gav dem ingen rätt att överlåta avtalet utan vederlag (jfr NJA 2013 s. 1250 där det var likvidatorn som överlät verksamheten på offentlig auktion). Även om det ekonomiska värde som överfördes skulle bedömas som begränsat var åtgärden vid en helhetsbedömning ägnad att ge majoritetsaktieägarna en otillbörlig fördel till nackdel för minoritetsaktieägaren (jfr p. 14). Överlåtelsen stod alltså i strid med generalklausulen.

23. Genom åtgärden har J.B. och J.F., när de har fullgjort sina uppdrag i styrelsen, med uppsåt orsakat S.K. skada. De är därför skyldiga att ersätta den indirekta skada som överlåtelsen orsakade henne.

24. Frågan är då hur skadan ska beräknas. Eftersom det handlar om en värdering av ramavtalet innebär S.K:s bevisbörda att hon har att bevisa de omständigheter som ska vara underlag för domstolens bedömning av värderingsfrågan. Själva värderingen är däremot inte en bevisfråga utan en bedömningsfråga för domstolen. (Jfr ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261 p. 15.)

25. S.K. har beräknat sin skada utifrån att den planerade verksamheten skulle bedrivas i Gruppen. Det antagandet har också legat till grund för det sakkunnigutlåtande som hon har åberopat. Som har framgått föregicks överlåtelsen emellertid av stämmans beslut om likvidation. Av utredningen framgår att det hade uppstått en så pass allvarlig konflikt, mellan å ena sidan S.K. och å andra sidan J.B. och J.F., att det var uteslutet att den planerade verksamheten skulle kunna bedrivas i Gruppen. Därmed kan skadan inte uppgå till det yrkade beloppet.

26. S.K. har inte åberopat någon bevisning som direkt tar sikte på vad ramavtalet haft för värde i den situationen. Som har redogjorts för tidigare talar dock flera omständigheter för att ramavtalet hade ett värde. Det värdet hade kunnat realiseras vid försäljning av avtalet. Bedömningen som görs i det av J.B. och J.F. åberopade sakkunnigutlåtandet – att ramavtalets värde var mellan noll kr och kostnaden för att ta fram anbudsmaterialet – är därför inte övertygande. S.K. kan emellertid inte anses ha fullgjort sin bevisbörda och frågan blir då om bevislättnadsregeln kan tillämpas.

27. Vid överlåtelsen hade Gruppen nyligen bildats och det hade inte hunnit bedrivas någon verksamhet vid överlåtelsen. Det har medfört påtagliga svårigheter att värdera ramavtalet. Av det sakkunnigutlåtande som J.B. och J.F. har åberopat framgår att det inte fanns någon publik information om hur avtalet skulle värderas på en marknad. Av utredningen framgår vidare att J.B. och J.F. hade motsatt sig S.K:s förslag om att värdera bolaget. En sådan värdering hade kunnat utgöra ett underlag för en värdering av ramavtalet.

28. S.K. får mot den bakgrunden anses ha lagt fram den utredning om skadan som rimligen har kunnat krävas. Det finns därför förutsättningar att i enlighet med 35 kap. 5 § första stycket RB uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Vid en försiktig bedömning får skadan anses uppgå till 200 000 kr.

29. Hovrättens dom ska därför ändras på så sätt att J.B. och J.F. ska betala 200 000 kr och ränta till S.K.

– – –

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD J.B. och J.F. att solidariskt till S.K. betala 200 000 kr och ränta – – –.

– – –

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Petter Asp, Malin Bonthron, Cecilia Renfors och Margareta Brattström, referent) meddelade den 27 augusti 2025 följande dom.

Domskäl

Vad målet gäller

1. De huvudsakliga frågorna i målet är om det har förekommit en överträdelse av generalklausulen i 8 kap. 41 § första stycket aktiebolags­lagen (2005:551) och om det föreligger skadeståndsskyldighet enligt 29 kap. 1 § samma lag.

Bakgrund

Inledning

2. S.K., J.B. och J.F. bildade aktiebolaget ENP-Gruppen AB (Gruppen) i november 2017 för att utföra utredningar av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och KBT-behandlingar. De ägde en tredjedel var av aktierna i bolaget och utgjorde tillsammans bolagets styrelse. Verksamheten skulle bedrivas i Örebro.

3. Våren 2018 deltog Gruppen i en offentlig upphandling inom Region Gävleborg som gällde sådana utredningar och behandlingar. Regionen fattade ett tilldelningsbeslut som omfattade Gruppen och ett femtontal andra aktörer. I april 2018 ingick Gruppen och regionen ett ramavtal. Enligt avtalet skulle avrop ske efter en särskild fördelningsnyckel, vilken innebar att patienternas behov skulle styra fördelningen mellan de antagna leverantörerna. Vid likvärdiga tjänster skulle avrop i första hand ske till leverantören med lägst pris. Några volymer var inte garanterade. Avtalet skulle gälla under två år med början den 31 maj 2018.

4. I maj 2018 stod flera hundra personer i Region Örebro i kö för neuropsykiatriska utredningar. Det fria vårdvalet och vårdgarantin i kombination med en då gällande rutin med egenvårdsremiss innebar att patienterna kunde bli hänvisade till, eller själva vända sig till, en vårdgivare som en annan region hade avtal med och att kostnaden för vård som utförts av en sådan vårdgivare slutligen belastade Region Örebro.

5. Den 3 juli 2018 bildade J.B. tillsammans med ett av J.F. ägt aktiebolag ett nytt bolag, ENP-Teamet AB (Teamet), som registrerades dagen därpå. I samband med detta hade J.B. kontakt med Region Gävleborg om möjligheten att överlåta ramavtalet från Gruppen till det nya bolaget.

6. På en bolagsstämma i Gruppen den 10 juli 2018 röstade J.B. och J.F. för att Gruppen skulle gå i likvidation. S.K. lämnade stämman innan den avslutades.

7. Samma dag överlät Gruppen, genom J.B. och J.F., ramavtalet till Teamet. Överlåtelsen gjordes utan vederlag. Den godkändes av Region Gävleborg. Därefter bedrev Teamet verksamhet på grundval av ramavtalet. S.K. fick kännedom om överlåtelsen omkring sex månader efter att den genomförts.

8. Bolagsstämmans beslut om likvidation av Gruppen registrerades inte. Med anledning av att bolaget inte kommit in med årsredovisning beslutade Bolagsverket i december 2019 om likvidation. En månad senare försattes Gruppen, efter ansökan av likvidatorn, i konkurs.

Domstolarnas avgöranden

9. S.K. yrkade vid tingsrätten att J.B. och J.F. solidariskt skulle betala skadestånd till henne med 2 690 000 kr. Enligt S.K. utgjorde överlåtelsen av ramavtalet en överträdelse av generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen. Överlåtelsen var ägnad att ge J.B. och J.F. en otillbörlig fördel genom att deras bolag Teamet inte behövde betala något till Gruppen för att ta över ramavtalet, och henne en nackdel genom att värdet på hennes aktier i Gruppen därmed minskade. J.B. och J.F. orsakade – uppsåtligen eller av oaktsamhet – henne skada genom överträdelsen. Skadan motsvarar den minskning av värdet på hennes aktier i Gruppen som överlåtelsen av ramavtalet innebar. Värdet kan beräknas uppgå till en tredjedel av Teamets resultat efter bokslutsdispositioner och skatt för räkenskapsåren 2018/19 och 2019/20.

10. J.B. och J.F. bestred yrkandet. Enligt dem hade ramavtalet inte något självständigt värde vid överlåtelsen. Därför gynnades eller missgynnades ingen aktieägare av överlåtelsen och Gruppens förmögenhet påverkades inte. Om ramavtalet hade ett självständigt värde har de inte insett eller bort inse det. Teamets resultat för räkenskapsåren 2018/19 och 2019/20 är i sin helhet hänförligt till arbete som de lagt ner efter överlåtelsen av ramavtalet.

11. Tingsrätten ogillade käromålet. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

De aktiebolagsrättsliga generalklausulerna

12. Styrelsen eller någon annan ställföreträdare för ett aktiebolag får inte företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som är ägnad att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare (se 8 kap. 41 § första stycket aktiebolagslagen). Motsvarande gäller för bolagsstämman (se 7 kap. 47 §). Bestämmelserna brukar kallas för de aktiebolagsrättsliga generalklausulerna.

13. Generalklausulerna syftar till att upprätthålla likhetsprincipen, som kommer till uttryck i 4 kap. 1 § aktiebolagslagen. Principen innebär att alla aktieägare är likställda och att alla aktier har lika rätt i bolaget. Generalklausulerna ska vara ett skydd mot maktmissbruk från majoritetsaktieägare. De kan användas för att motverka åtgärder som formellt inte berör aktiernas lika rätt i bolaget men som reellt gynnar en eller flera aktieägare på andras bekostnad. (Se ”Crisp AB” NJA 2013 s. 1250 p. 9.)

14. Fördelarna eller nackdelarna kan vara av såväl ekonomiskt som annat slag. Den som för talan mot ett beslut eller en rättshandling behöver inte bevisa att en otillbörlig fördel faktiskt har uppkommit. Det räcker att visa att åtgärden varit ägnad att ge någon en sådan fördel. (Jfr prop. 1973:93 s. 84 samt prop. 2004/05:85 s. 611 och 631.)

15. Att fördelen ska vara otillbörlig innebär att inte varje åtgärd som är ägnad att leda till en fördel för någon och till en nackdel för bolaget eller en aktieägare träffas av generalklausulen. I första hand omfattas åtgärder som har drag av maktmissbruk, men också andra åtgärder kan omfattas beroende på vad de är ägnade att leda till. En åtgärd som i realiteten syftar till att föra över ekonomiska värden till majoritetsägare är normalt ägnad att ge en otillbörlig fördel. Åtgärder som motiveras av ett berättigat intresse, t.ex. sådana som görs för att gynna bolaget, kan som regel inte anses otillbörliga. (Jfr ”SWAB” NJA 2000 s. 404 och ”Crisp AB” p. 9, 18 och 19, jfr även Sten Andersson m.fl., Aktiebolagslagen [2024, version 19, JUNO], kommentaren till 7 kap. 47 § under 3. Otillbörlighetskravet och Erik Nerep, Aktiebolagsrättslig analys, 2003, s. 307.)

16. Bedömningen av om en åtgärd har varit otillbörlig ska göras utifrån objektiva kriterier; något krav på uppsåtligt handlande föreligger inte (jfr t.ex. Rolf Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, 3 uppl. 2017, s. 157 ff.). Värdet av den fördel som åtgärden är ägnad att ge någon har normalt stor betydelse men det ska göras en helhetsbedömning där bland annat skälen för åtgärden bör beaktas. Vad som föregått åtgärden och vad som hänt därefter kan ha betydelse vid den bedömningen.

Styrelseledamöters skadeståndsansvar

17. En styrelseledamot som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en aktieägare genom en överträdelse av aktiebolagslagen ska ersätta skadan (se 29 kap. 1 § aktiebolagslagen).

18. Rör det sig om en överträdelse av generalklausulen i 8 kap. 41 § kan styrelseledamoten vara skadeståndsskyldig gentemot en aktieägare även om skadan direkt drabbar bolaget och endast indirekt aktieägaren. Också vid en överträdelse av generalklausulen fordras att skadan orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet. (Jfr ”SWAB”, prop. 1997/98:99 s. 189 f. samt t.ex. Svante Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 13 uppl. 2022, s. 416.)

19. Som huvudregel har den som påstår sig vara skadelidande bevisbördan för både förekomsten och omfattningen av en skada samt för det orsakssamband som skadeståndstalan grundas på. Utgångspunkten är att det beviskrav som normalt gäller i tvistemål ska tillämpas även i mål om skadeståndsansvar. Vilka krav som närmare ska ställas på bevisningens styrka kan emellertid variera. (Se t.ex. ”Flyttstädningen” NJA 2024 s. 369 p. 23.)

20. När det gäller värdering av en rörelse innebär den skadelidandes bevisbörda att han eller hon har att bevisa de omständigheter som ska vara underlag för domstolens bedömning av värdet. Själva värderingen är däremot inte en bevisfråga utan en bedömningsfråga för domstolen. (Jfr ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261 p. 15.)

21. I 35 kap. 5 § första meningen RB finns en bevislättnadsregel som gäller en skadas omfattning. Enligt den bestämmelsen får rätten, om full bevisning inte alls eller endast med svårighet kan föras, uppskatta en skada till skäligt belopp. Bestämmelsen befriar inte den som yrkar ersättning från att lägga fram den utredning som skäligen kan åstadkommas. (Se vidare ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 52–54.)

Bedömningen i detta fall

Överträdelse av generalklausulen?

22. S.K. har gjort gällande att överlåtelsen av ramavtalet var ägnad att sänka värdet på hennes aktier och utgjorde en överträdelse av generalklausulen i 8 kap. 41 § aktiebolagslagen. För att avgöra om så är fallet måste en bedömning göras av om ramavtalet hade något ekonomiskt värde vid tidpunkten för överlåtelsen.

23. Inledningsvis kan konstateras att bolagsstämman i Gruppen, vid tidpunkten för beslutet om överlåtelsen, hade fattat beslut om att bolaget skulle gå i likvidation. Gruppen skulle alltså avvecklas när överlåtelsen ägde rum. Det betyder att bedömningen får ta sin utgångspunkt i att ramavtalet inte hade något värde såsom en grund för fortsatt verksamhet i Gruppen. Det hindrar emellertid inte att avtalet som sådant kan ha ett värde och att en överlåtelse utan vederlag därför kan träffas av generalklausulen.

24. Ramavtalet utgjorde grunden för den verksamhet som var planerad för Gruppen och var bolagets enda egentliga tillgång. Det framgår av utredningen att det – även om ramavtalet inte innehöll någon garanterad volym – förelåg goda förutsättningar att med stöd av avtalet driva en lönsam verksamhet i Örebro (jfr p. 4). Vidare framgår det att J.B. och J.F. försökt köpa ut S.K. ur Gruppen och att hon vid ett tillfälle blev erbjuden 200 000 kr för sin andel. Det förhållandet att J.B. och J.F. la ner arbete på att föra över avtalet till Teamet talar också för att avtalet hade ett värde. Sammantaget är det visat att ramavtalet hade ett värde och att överlåtelsen varit ägnad att ge en fördel åt J.B. och J.F. och motsvarande nackdel för S.K.

25. Avtalet fördes över till Teamet utan att S.K. informerades. Med hänsyn till detta och vad som nyss sagts om avtalets värde får det anses stå klart att J.B:s och J.F:s åtgärd att överlåta ramavtalet till Teamet i realiteten syftade till att överföra ett ekonomiskt värde från Gruppen till Teamet. Ramavtalets värde måste bedömas ha varit tillräckligt högt för att åtgärden vid en helhetsbedömning ska anses ha varit ägnad att ge J.B. och J.F. en otillbörlig fördel till nackdel för S.K. (jfr p. 15 och 16). Överlåtelsen stod alltså i strid med generalklausulen.

Skadestånd?

26. Genom att överlåta ramavtalet i strid med generalklausulen har J.B. och J.F., inom ramen för sina uppdrag i styrelsen för Gruppen, uppsåtligen orsakat S.K. skada. De är därför skyldiga att ersätta den indirekta skada som överlåtelsen orsakade henne i egenskap av aktieägare i Gruppen. (Jfr p. 17 och 18.)

27. S.K. har lagt fram utredning angående ramavtalets värde. Värderingen grundas på den verksamhet som var planerad att bedrivas av Gruppen och på en jämförelse med resultatet för Teamet under de två år som ramavtalet gällde. Motsvarande antaganden har legat till grund för det sakkunnigutlåtande som hon har åberopat som stöd för omfattningen av skadan.

28. Av utredningen framgår att det vid tidpunkten för överlåtelsen inte fanns förutsättningar för att bedriva någon verksamhet i Gruppen. Vidare hade stämman fattat beslut om likvidation. Den planerade verksamheten i Gruppen kan därför inte ligga till grund för bedömningen av omfattningen av den skada som orsakats av överlåtelsen. Värdet på avtalet som sådant kan inte heller anses motsvara de resultat som Teamet senare har gjort. Avtalet har visserligen bidragit till att den verksamheten kunnat bedrivas men Teamets resultat beror inte bara på avtalet, utan även på det arbete som lagts ned i Teamets verksamhet. Skadan kan alltså inte beräknas på det angivna sättet.

29. Som redan framgått hade ramavtalet ett värde. Den bevisning S.K. har åberopat kan emellertid inte läggas till grund för en slutsats om vad ramavtalet som sådant varit värt. Hon har därmed inte uppfyllt sin bevisbörda beträffande skadans omfattning (se p. 20).

30. Det har funnits påtagliga svårigheter att värdera ramavtalet. En möjlighet hade kunnat vara att utgå från värdet på Gruppen och beräkna avtalets värde med den utgångspunkten. Av utredningen framgår att S.K. försökte åstadkomma en värdering av bolaget före bolagsstämman men att J.B. och J.F. motsatte sig det. Det framgår vidare att det inte fanns någon verksamhet i Gruppen som en värdering i efterhand skulle kunna baseras på. Det finns inte heller någon publik information om hur ett avtal av det aktuella slaget värderas på en marknad.

31. Mot den bakgrunden får S.K. anses ha lagt fram den utredning om skadan som rimligen har kunnat krävas. Det finns därför förutsättningar att med stöd av 35 kap. 5 § första meningen RB uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Skadan får, vid en sådan bedömning, anses uppgå till 200 000 kr.

32. Hovrättens dom ska därför ändras på så sätt att J.B. och J.F. ska betala 200 000 kr till S.K.

Rättegångskostnader

33. S.K. har fått framgång med sin talan angående överträdelse av generalklausulen och skadestånd för överträdelsen. Skadan har dock bestämts till ett betydligt lägre belopp än vad hon yrkat. Vardera parten bör därför stå för sin rättegångskostnad i samtliga instanser.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD J.B. och J.F. att solidariskt till S.K. betala 200 000 kr och ränta – – –.

HD ändrar vidare hovrättens dom i fråga om rättegångskostnader och befriar S.K. från skyldigheten att ersätta J.B. och J.F. för rättegångskostnader i tingsrätten och i hovrätten samt förordnar att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i dessa instanser.

Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i HD.