Referat

Västmanlands tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot Y.Z. för två fall av koppleri. I gärningsbeskrivningen avseende åtalspunkterna 1 och 2 angavs sammanfattningsvis följande.

Y.Z. har främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att prostituerade haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ekonomisk ersättning. Främjandet har bestått i att Y.Z. har upplåtit en lägenhet på X-gatan i Västerås för de prostituerades vistelse och/eller verksamhet och därigenom skapat möjligheter för de tillfälliga sexuella tjänsterna att äga rum. Det otillbörliga ekonomiska utnyttjandet har bestått i att Y.Z. upplåtit lägenheten mot att de prostituerade erlagt ekonomisk ersättning. Det hände dels någon gång mellan den 6 mars 2019 och den 31 maj 2019 (åtalspunkt 1), dels någon gång mellan den 5 februari 2020 och den 11 maj 2020 (åtalspunkt 2), i båda fallen på X-gatan, Västerås, Västerås stad.

Åklagaren yrkade även att 60 500 kr skulle förverkas från Y.Z. såsom utbyte av brott enligt 36 kap. 1 § BrB.

Y.Z. vidgick att han vid tillfällen hade hyrt ut en lägenhet som han haft i sin besittning till prostituerade kvinnor. Han bestred ansvar för brott.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Magdalena Sivall) anförde i dom den 8 juni 2022 följande.

Domskäl

– – –

Skuld

– – –

Sammanfattning av tingsrättens bedömning i skuldfrågan

Tingsrätten finner sammanfattningsvis utrett att Y.Z. på det sätt och under de tidsperioder som angetts i åtalspunkten 1 och åtalspunkten 2 främjat att personerna som hyrt lägenheten av honom haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och att han begått gärningarna med uppsåt. Gärningarna ska bedömas som brott av normalgraden. Åtalet är således styrkt i dessa delar och Y.Z. ska dömas för koppleri under de angivna tidsperioderna. Y.Z. ska dock inte dömas till ansvar för att på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att personerna haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.

Påföljd

Y.Z. är 35 år gammal och förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret avseende ringa narkotikabrott. Han döms nu för koppleri på det sätt som framgår ovan. När det gäller brottslighetens straffvärde konstaterar tingsrätten att de gärningar som Y.Z. döms för avser två förhållandevis långa tidsperioder. Som anförts har främjandet enligt åtalspunkten 1 också avsett ett flertal kvinnor och tillfällen. Y.Z:s främjande har varit begränsat till att han upplåtit en lägenhet för de prostituerade kvinnornas verksamhet. Han har inte varit behjälplig med till exempel annonsering eller kontakt med kunder. Hans handlande har alltjämt varit av avgörande betydelse för kvinnorna, som utan tillgång till lägenheten inte haft samma möjligheter för sin verksamhet. Mot bakgrund av de förhållandevis långa perioderna och den relativt stora omfattningen av verksamheten enligt åtalspunkten 1 bedömer tingsrätten att det samlade straffvärdet för brottsligheten uppgår till sju månaders fängelse. Med hänsyn till brottets art ska fängelse väljas som påföljd (jfr RH 2013:18). Tingsrätten anser inte att det förflutit en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid sedan brotten begicks, särskilt med hänsyn till utredningens omfattning och då nya brottsmisstankar uppdagades ett år efter den första misstanken. Det finns vid straffmätningen därför inte skäl att avvika från straffvärdet. Påföljden ska därför bestämmas till sju månaders fängelse.

Domslut

Y.Z. dömdes för två fall av koppleri till fängelse i sju månader.

Y.Z. förpliktades att utge 30 000 kr till staten som förverkat utbyte av brott.

Svea hovrätt

Åklagaren och Y.Z. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma Y.Z. till ett längre fängelsestraff.

Y.Z. yrkade att hovrätten skulle döma honom till en icke frihetsberövande påföljd, eller i vart fall sätta ned fängelsestraffets längd.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Cecilia Bergman, hovrättsrådet Sofie Klahr, referent, och tf. hovrättsassessorn Sophie Egmar samt två nämndemän) anförde i dom den 13 december 2023 följande.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom i inte överklagad del ska Y.Z. dömas för koppleri.

Påföljd

– – –

Y.Z. har i hovrätten sammanfattningsvis uppgett att han lever under ordnade förhållanden, att han inte vet om han kommer bli av med sin fasta anställning om han döms till ett fängelsestraff samt att han har ändrat sitt liv helt och hållet och inte längre har några problem med droger.

Hovrätten gör inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort vare sig när det gäller straffvärde eller val av påföljd. Vad som i hovrätten har framkommit om Y.Z:s personliga förhållanden förändrar inte den bedömningen. Hovrätten delar även tingsrättens bedömning att det i målet inte varit fråga om en sådan långsam handläggning som bör medföra lindring av påföljden. Tingsrättens dom i denna del ska därför inte ändras.

– – –

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om återbetalningsskyldighet för försvararkostnad.

Högsta domstolen

Y.Z. överklagade och yrkade att HD skulle döma honom till en icke frihetsberövande påföljd, eller under alla förhållanden mildra påföljden.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Jakob Gustafsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1 och 2 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s domskäl.

Frågan i HD

Punkten 3 motsvarar i huvudsak punkten 3 i HD:s domskäl.

Koppleri

Punkten 4 motsvarar i huvudsak punkten 4 i HD:s domskäl.

5. I bestämmelsen anges inte några särskilda omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Viss ledning för straffvärdebedömningen ges av de rekvisit som kan föranleda att brottet bedöms som grovt, det vill säga att brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan (se 6 kap. 12 § tredje stycket BrB).

Straffvärdet för det aktuella brottet

6. Y.Z:s främjande har varit begränsat till upplåtelser av lägenheten. Upplåtelserna har dock varit av väsentlig betydelse för prostitutionsverksamheten. Vidare har främjandet pågått under två relativt långa tidsperioder och har delvis varit omfattande med hänsyn till antalet uthyrningstillfällen och antalet personer vars tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning har främjats.

7. Straffvärdet för brottsligheten motsvarar fängelse i sju månader. Det finns inte anledning att vid straffmätningen avvika från straffvärdet, varken med hänsyn till den tid som förflutit sedan gärningarna eller av något annat skäl.

Utgångspunkterna för påföljdsbestämningen i detta fall

8. Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Detta innebär att ett alternativ till fängelse har företräde och att ett fängelsestraff ska väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. (Jfr 30 kap. 4 § BrB.)

9. Straffmätningsvärdet är i detta fall inte så högt att det ensamt bryter den grundläggande presumtionen mot att döma till fängelse. Y.Z. är inte tidigare straffad i något avseende som påverkar påföljdsbestämningen. Avgörande för om påföljden ska bli fängelse är då om en sådan påföljd krävs med hänsyn till brottslighetens art sammantaget med dess straffmätningsvärde (jfr ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 20–29).

Brottets art vid koppleri

Brottets art bör tillmätas betydelse för påföljdsbestämningen

10. Varken i förarbetena eller i HD:s praxis finns några uttalanden om att koppleri är brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling vid påföljdsvalet.

11. Det har dock funnits en tendens till en sådan särbehandling i praxis. I äldre rättspraxis finns exempel där HD i mål om koppleri åberopat hänsyn till den allmänna laglydnaden vid påföljdsvalet (se NJA 1976 s. 202). I hovrättspraxis har koppleri bedömts vara av sådan art att det finns skäl att bestämma påföljden till fängelse (se RH 2013:18).

12. Utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Om en sådan särbehandling övervägs, ska beaktas om det finns ett särskilt behov av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. Behovet av normbildning kan ha sin grund exempelvis i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen. Brottstypen är dock inte ensamt avgörande; en individualiserad bedömning ska göras av hur starkt brottslighetens art talar för fängelse i det enskilda fallet. (Jfr ”De kinesiska kullagren” p. 31–33.)

13. De allmänpreventiva hänsyn som gör sig gällande vid koppleri rör främst de risker för kriminalitet och sociala problem som kringgärdar prostitutionen som företeelse (jfr prop. 1997/98:55 s. 104). Regeringen har uttalat att prostitution är en oacceptabel företeelse som medför skador både för den enskilda individen och för samhället i stort och som inte sällan innebär en cynisk och hänsynslös exploatering av redan utsatta personer (se prop. 2021/22:231 s. 62).

14. Av förarbetena till koppleribestämmelsen framgår att prostitution anses vara en företeelse med sådana negativa verkningar i samhället att den bör bekämpas med kraft och att avsikten med bestämmelsen är att i största möjliga utsträckning förhindra prostitutionen och begränsa skadeverkningarna av den (se prop. 1983/84:105 s. 38–40).

15. Det står klart att koppleribrott som innebär ett främjande av prostitution utgör ett allvarligt hinder mot samhällets strävan att förebygga och förhindra prostitutionen, och att detta gäller oavsett om omständigheterna kring den enskilda kopplerigärningen är försvårande. Brottsligheten innefattar i detta avseende en sådan samhällsfara som talar för att koppleri ska särbehandlas vid påföljdsvalet.

16. En stor del av sexualbrotten särbehandlas enligt praxis vid påföljdsvalet med hänvisning till brottslighetens art. Som skäl för att särbehandla dessa brott betonas ofta det allvarliga angrepp på den personliga integriteten som gärningarna rymmer (se ”Oaktsamhet och art” NJA 2021 s. 536 p. 15).

17. Koppleribrott intar delvis en särställning i förhållande till andra sexualbrott i det att koppleri kan utgöra såväl ett brott mot person som ett brott mot allmän ordning. Även ett koppleribrott kan, beroende på de närmare omständigheterna, innefatta en sådan påtaglig kränkning av den personliga integriteten att detta bör få betydelse för påföljdsvalet. Så kan till exempel vara fallet om den som koppleribrottet avser har utnyttjats på ett 
kränkande sätt.

18. Mot den nu angivna bakgrunden bör brottets art tillmätas betydelse när påföljden för koppleri bestäms. Styrkan i skälen för fängelse måste dock bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, varvid förekomsten av påtagligt integritetskränkande inslag bör ges särskild betydelse.

Utrymmet för att tillämpa en påföljd med samhällstjänst

19. Även om det finns skäl för fängelse kan en icke frihetsberövande påföljd komma i fråga, om den kan förenas med samhällstjänst. En förutsättning för ett sådant påföljdsval är att det framstår som tillräckligt ingripande.

20. Som en allmän utgångspunkt bör kunna gälla att villkorlig dom i förening med samhällstjänst, trots brottslighetens art, kan komma i fråga vid koppleri om straffvärdet inte är högre än att det motsvarar fängelse i fyra månader. I enlighet med det ovan sagda kan emellertid förekomsten av påtagligt integritetskränkande inslag leda till att utrymmet för en icke frihetsberövande påföljd är mer begränsat än så.

Påföljden ska bestämmas till fängelse

21. De gärningar som Y.Z. döms för har inte innefattat någon sådan integritetskränkning att detta får betydelse för påföljdsvalet. Med hänsyn till brottslighetens art och straffmätningsvärde krävs dock alldeles särskilda skäl för att välja annan påföljd än fängelse (jfr t.ex. ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 12).

22. Varken villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst kan under dessa förhållanden anses utgöra tillräckligt ingripande påföljder. Några särskilda skäl hänförliga till Y.Z:s personliga förhållanden, som kan föranleda en annan bedömning, har inte framkommit.

23. Påföljden ska således bestämmas till fängelse sju månader. Hovrättens domslut ska därmed fastställas.

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Anders Perklev och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 18 juli 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. Y.Z. har enligt hovrättens dom gjort sig skyldig till två fall av koppleri. Gärningarna bestod i att han genom att upplåta en lägenhet främjat att personerna som hyrt lägenheten haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ekonomisk ersättning. Upplåtelserna skedde under perioderna 6 mars–31 maj 2019 och 5 februari–11 maj 2020.

2. Tingsrätten och hovrätten har bedömt att straffvärdet för brottsligheten uppgår till sju månaders fängelse och har – med hänvisning till brottslighetens art – bestämt påföljden till fängelse i enlighet med straffvärdet.

Frågan i målet

3. Prejudikatfrågan gäller om koppleri ska särbehandlas vid påföljdsvalet på grund av brottslighetens art.

Brottslighetens art vid koppleri

4. Enligt 6 kap. 12 § första stycket BrB döms den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar, på det sätt som avses i 9 eller 11 §, för koppleri till fängelse i högst fyra år.[1]

5. Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. För vuxna lagöverträdare innebär bestämmelsen att när straffvärdet understiger fängelse i ett år ska påföljden i princip alltid bestämmas till antingen villkorlig dom eller skyddstillsyn, om inte den tilltalades tidigare brottslighet eller brottslighetens art talar däremot.

6. Begreppet brottslighetens art infördes i lagstiftningen vid 1989 års påföljdsreform. Med begreppet avsågs då brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt ledde till att ett kort fängelsestraff dömdes ut. Som exempel anfördes rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket samt vissa former av misshandel, våld mot tjänsteman och skattebrott. (Se prop. 1987/88:120 s. 100.)

7. Ytterligare ett antal brottstyper ska enligt rättspraxis anses utgöra så kallade artbrott. Det gäller bland annat mened, övergrepp i rättssak, narkotikabrott och flertalet sexualbrott.

8. Artbrotten avser alltså företeelser av skilda slag och det är knappast möjligt att på ett uttömmande sätt ange vilka kriterier som ligger till grund för att anse att en viss brottstyp ska anses utgöra ett artbrott. I samband med att nya brottstyper tillkommer, eller ändring görs av en existerande brottstyp, anges inte sällan om avsikten är att denna ska särbehandlas i påföljdshänseende på grund av sin art. Utrymmet för att, utan stöd i förarbeten, genom praxis definiera ytterligare brottstyper som artbrott är begränsat (jfr ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 31).

9. Brottslighetens art kan i olika grad tala för att bestämma påföljden till fängelse. För flera brottstyper, bland annat misshandel, betyder detta att brottslighetens art inte hindrar att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn – i förekommande fall i kombination med skyldighet att fullgöra samhällstjänst – om straffvärdet endast uppgår till någon eller några månaders fängelse. Är straffvärdet så högt att det motsvarar fängelse i sex månader eller mer krävs det däremot mycket starka skäl för att bestämma påföljden till annat än ett fängelsestraff.

10. När det gäller koppleri av normalgraden anges inte i förarbetena om avsikten är att brottstypen ska anses vara ett artbrott. HD har inte heller tidigare prövat den frågan. Av domar från hovrätter och tingsrätter framgår emellertid att koppleri av normalgraden i stor utsträckning behandlas som ett artbrott (se bl.a. RH 2013:18). Att så är fallet får också stöd i kriminalstatistiken (se SOU 2016:70 s. 348 samt Catharina Månsson m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 2024, 8 uppl., s. 799 ff.). Även om det går att finna enstaka undantag, talar befintligt underlag klart för att koppleri enligt fast praxis är att betrakta som ett artbrott.

11. Vid bedömningen av hur koppleri bör behandlas vid påföljdsvalet uppkommer därmed inte frågan om det finns skäl att definiera ytterligare en brottstyp som ett artbrott. I stället blir frågan om det finns anledning att förändra en redan etablerad praxis. Några skäl som talar för detta har inte framkommit.

Påföljdsbestämningen i detta fall

12. Y.Z. har gjort sig skyldig till koppleri. Straffvärdet uppgår till fängelse i sju månader. Brottslighetens art i kombination med straffvärdet medför att påföljden ska bestämmas till fängelse. Det saknas skäl att sätta ned straffet på grund av handläggningstiden i domstolarna. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitieråden Eric M. Runesson, referent, och Jonas Malmberg var skiljaktiga beträffande frågan om påföljd och ville döma Y.Z. till skyddstillsyn. De ansåg att domskälen från och med punkten 6 skulle ha följande lydelse.

6. Brottslighetens art infördes som ett skäl för fängelse genom 1989 års påföljdsreform. Uttrycket anknöt till då gällande praxis enligt vilken det för vissa brottstyper av allmänpreventiva skäl ansågs motiverat med fängelse, trots att de inte hade ett särskilt högt straffvärde (se prop. 1987/88:120 s. 100). I samband med att nya brottstyper tillkommer, eller ändring görs av en existerande brottstyp, anges inte sällan om avsikten är att denna ska särbehandlas i påföljdshänseende på grund av sin art. I praxis från HD har också antagits att ytterligare ett antal brottstyper ska anses utgöra så kallade artbrott. (Se ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 23–25.)

7. Av HD:s praxis framgår dock att det finns anledning till stor försiktighet med att utan uttryckligt stöd i lagförarbeten eller i äldre praxis bygga vidare på en särbehandling med hänvisning till art. Om en sådan särbehandling övervägs, ska beaktas om det finns ett särskilt behov av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. Behovet av normbildning kan ha sin grund exempelvis i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen. (Se bl.a. ”De kinesiska kullagren” p. 31–32, NJA 2016 s. 540, ”Nio månaders förföljelse” NJA 2020 s. 216, ”Arbetet i restaurangen” NJA 2022 s. 23 och ”Närståendelånet” NJA 2024 s. 528, jfr ”Oaktsamhet och art” NJA 2021 s. 536.)

8. Kriminaliseringen av koppleri syftar till att med kraft bekämpa prostitution som företeelse. Detta för att minska dess skadliga inverkan på samhället och de prostituerade (jfr prop. 1983/84:105 s. 38). Men det finns inte, vare sig i de förarbeten som låg till grund för 1984 års översyn av koppleribrottet eller i senare förarbeten om höjt straff för grovt koppleri, några uttalanden om att koppleri är brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling vid påföljdsvalet. Förarbetena ger sammantaget närmast vid handen att redan kriminaliseringen och straffskalan får antas ha en adekvat normbildande effekt utan att en särbehandling i påföljdshänseende är motiverad. Det kan också beaktas att lagstiftaren inte funnit skäl för ett uttalande om att köp av sexuella tjänster borde ses som ett artbrott, trots att en kriminalisering bedömts vara ett viktigt instrument för att motverka prostitution (jfr prop. 2021/22:231 s. 62 f.).

9. HD har varken i tiden före 1989 års påföljdsreform eller senare tagit ställning till om det av allmänpreventiva skäl finns anledning att döma till kortare fängelsestraff för koppleri (jfr NJA 1976 s. 202 där fängelse ett år dömdes ut). Koppleri har emellertid i ganska stor utsträckning betraktats som ett artbrott i tings- och hovrättspraxis (jfr SOU 2016:70 s. 351). Denna praxis är emellertid inte entydig och en särbehandling av koppleribrottet är svårförenlig med den försiktighet som enligt HD:s praxis ska iakttas.

10. Det finns heller inte tillräckliga skäl för en sådan särbehandling på grund av att brottet till sin typ kan anses vara svårt att upptäcka och det har inte framkommit något som tyder på att koppleri har märkbart ökat i förekomst eller att brottet typiskt sett antagit mer elakartade former att det kan sägas att en icke frihetsberövande påföljd inte kan verka tillräckligt avskräckande eller normbildande (jfr SOU 2012:34 s. 710).

11. Det nu sagda leder till slutsatsen att brottslighetens art normalt inte bör tillmätas betydelse när det gäller att bestämma påföljd för koppleri.

Påföljdsbestämningen i detta fall

12. Y.Z. har gjort sig skyldig till koppleri. Straffvärdet uppgår till fängelse i sju månader. Det saknas skäl att sätta ned straffet på grund av handläggningstiden i domstolarna. Med hänsyn till straffvärdet och då varken brottslighetens art eller Y.Z:s tidigare brottslighet talar för fängelse bör han dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

13. Med hänvisning till Kriminalvårdens yttrande i hovrätten finns det anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att Y.Z. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljden ska därför bestämmas till skyddstillsyn.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

^[1] Vid tidpunkten för gärningarna hade 6 kap. 12 § första stycket BrB följande lydelse (SFS 2018:601). Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.