Referat

Solna tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot tolv personer, däribland nedan angivna elva personer, och yrkade ansvar för sabotage enligt 13 kap. 4 § andra meningen BrB. Åklagaren angav följande gärningsbeskrivning.

1 Sabotage

E.K., I.A., V.J., A.B., A.-K.T., N.F., R.D., A.T., G.A.L., F.G., C.N. – – – har tillsammans och i samförstånd allvarligt stört och hindrat den allmänna samfärdseln genom att blockera framfarten för trafik i sydlig riktning. Det hände den 29 augusti 2022 på E4/Linvävarvägen, Solna, Solna stad.

G.A.L., E.K., I.A., V.J., A.B., R.D., N.F., A.T., C.N., A.-K.T., F.G. – – – begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren yrkade också ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten enligt 16 kap. 3 § BrB med följande gärningsbeskrivning.

2 Ohörsamhet mot ordningsmakten

E.K., I.A., V.J., A.B., A.-K.T., N.F., R.D., A.T., G.A.L., F.G., C.N. – – – har som deltagare i en folksamling som stör allmän ordning i enlighet med agerandet i åtalspunkten 1, underlåtit att efterkomma en för ordningens upprätthållande meddelad befallning med innebörd att lämna körbanan. Det hände den 29 augusti 2022 på E4/Linvävarvägen, Solna, Solna stad.

G.A.L., E.K., I.A., V.J., A.B., R.D., N.F., A.F., C.N., A.-K.T., F.G. – – – begick gärningen med uppsåt.

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Björn Skånsberg) anförde i dom den 24 oktober 2022 följande.

Domskäl m.m.

Bakgrund

På morgonen den 29 augusti 2022 gick personer med gula västar och röda flaggor ut på vägbanan på E4:an i höjd med Haga Norra i Solna för att stoppa trafiken. Strax därefter, kl. 08.18, klev 13 personer ut och satte sig ner på vägbanans samtliga fyra körfält i södergående riktning med en banderoll där det stod ”Återställ våtmarkerna”. Syftet med aktionen var att rikta uppmärksamhet mot den pågående klimatkrisen. Agerandet orsakade trafikstockning på E4:an i södergående riktning samt en s.k. tittkö i norrgående riktning. När polisen kom till platsen sprang en av personerna därifrån. Resterande tolv personer satt kvar på vägbanan. Det är dessa tolv personer som nu har åtalats i målet. När polisen kom till platsen meddelade en av poliserna en befallning åt personerna på vägbanan att avlägsna sig därifrån. I samband med detta försökte en ambulans under utryckning ta sig förbi köbildningen och vidare till Karolinska sjukhuset, vars avfart från E4:an ligger några hundra meter söder om platsen där händelsen ägde rum. De tilltalade gjorde utrymme för ambulansen att ta sig förbi. Flera av dem gick därefter och satte sig på vägbanan igen. Två av personerna, E.K. och N.F., var fastlimmade på vägbanan, vilket föranledde att polisen fick använda kemiska medel för att lösa upp limmet för att därefter kunna avlägsna dem från platsen. 
Kl. 09.11 avlägsnades den sista personen från vägbanan. När bilkön söderut var som längst sträckte den sig från Kista till Haga Norra.

Inställning

Åklagarens yrkanden är angivna ovan – – –.

De tilltalade har bestritt ansvar för sabotage. De har vidgått de faktiska omständigheterna men gjort gällande att de 1) inte allvarligt har stört eller hindrat den allmänna samfärdseln, 2) saknat uppsåt till sabotage, 3) agerat inom sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet samt 4) agerat i nöd på grund av den pågående klimatkrisen.

De tilltalade har även bestritt ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten. De har också i denna del gjort gällande att de agerat inom sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet samt i nöd på grund av den pågående klimatkrisen.

Utredningen i målet

– – –

Tingsrättens bedömning

Sabotage

Är de objektiva förutsättningarna för sabotage uppfyllda?

Samtliga tilltalade har vidgått att de har suttit på motorvägen vid den aktuella tidpunkten och blockerat trafiken i södergående riktning. Det tingsrätten först har att pröva är om deras agerande har utgjort sabotage i brottsbalkens mening.

Enligt 13 kap. 4 § andra meningen BrB döms man för sabotage om man genom skadegörelse eller annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln. I begreppet ”den allmänna samfärdseln” ingår bland annat trafik på vägar (se Bäcklund m.fl., kommentaren till 13 kap. 4 § Brottsbalken [version 20, JUNO]). E4:an är en allmän väg, som dessutom utgör en av Stockholms största infarter. Trafiken på E4:an inryms således i begreppet ”den allmänna samfärdseln”. Det står vidare klart att aktionen har inneburit en störning och ett hindrande av trafiken på E4:an. Den avgörande frågan är om aktionen har medfört störningar och hinder av så allvarligt slag som krävs för att det ska vara fråga om sabotage.

Det saknas vägledning i såväl förarbeten som praxis avseende vad som kan anses utgöra ett allvarligt störande eller hindrande enligt 13 kap. 4 § BrB. Åklagaren har gjort gällande att stoppandet av trafiken med följande köbildning från Kista har utgjort en så allvarlig störning/hinder som krävs för att straffansvar för sabotage ska kunna följa. Åklagaren har inte närmare angett hur många personer som drabbades eller vilken exakt kostnad agerandet enligt henne innebar för samhället. Åklagaren har däremot åberopat en uppskattning av vad agerandet kan ha kostat samhället i syfte att påvisa att det har uppstått en betydande samhällskostnad.

De tilltalade har invänt mot att den trafiksituation som uppstod skulle kunna anses utgöra en allvarlig störning i lagens mening. De har inte ifrågasatt att agerandet orsakade trafikstörningar, men de har framhållit att dessa endast berörde en enstaka väg i Stockholmsområdet. De har ansett att bedömningen av hur allvarlig störningen varit måste ske med utgångspunkt i hur den påverkat hela Stockholmstrafiken. En blockad av en enstaka väg i en körriktning kan således enligt dem inte sägas utgöra en sådan allvarlig störning av den allmänna samfärdseln som krävs för ansvar för sabotage. De tilltalade har även gjort gällande att det inte av den av åklagaren åberopade bevisningen går att dra några säkra slutsatser om vilka samhällskostnader störningen har orsakat. De har vidare påpekat att de kostnader som uppstått inte har överstigit de kostnader som trafikstockningarna i Stockholms rusningstrafik orsakar varje dag.

Tingsrätten gör följande bedömning. Det är utrett att blockaden har skett på morgonen i rusningstid på en stor trafikled som utgör en central infart till Stockholm. Blockaden har orsakat långa trafikköer som har påverkat ett mycket stort antal trafikanter med en inte obetydlig restidsförlängning som följd. Det är dessutom, även om någon exakt kostnad inte har gjorts gällande eller bevisats, under alla förhållanden uppenbart att de tilltalades agerande har orsakat en betydande samhällskostnad. De nu redovisade följderna innebär att de tilltalade allvarligt har stört och hindrat den allmänna samfärdseln.

Har de tilltalade agerat med uppsåt?

De tilltalade har gjort gällande att de saknat uppsåt eftersom de inte förstått att deras handlande skulle kunna bedömas som sabotage. Flera av de tilltalade har uppgett att de deltagit i klimataktioner av liknande slag tidigare och att de vid dessa tillfällen endast blivit åtalade och/eller dömda för bötesbrott som exempelvis ohörsamhet mot ordningsmakten eller brott mot ordningslagen.

I svensk rätt saknar det betydelse om gärningsmannen har känt till att gärningen var straffbar eller inte. Okunskap om förekomsten av en straffbestämmelse eller en oriktig uppfattning om dess innehåll och tillämpbarhet kan alltså inte leda till straffrättslig ansvarsfrihet (förutom i vissa speciella undantagssituationer som är av annat slag än den nu aktuella). För ansvar krävs endast att gärningsmannen har haft uppsåt till det för straffbestämmelsen relevanta handlandet. Det är i målet utrett att samtliga tilltalade varit införstådda med att syftet med aktionen var att blockera trafiken på motorvägen. Flera av de tilltalade har även uppgett att valet av tid och plats gjordes i syfte att skapa så stora effekter som möjligt för att kunna väcka stor uppmärksamhet. Tingsrätten konstaterar således att även om det övergripande syftet med aktionen har varit att belysa klimatfrågan står det klart att de tilltalade haft som avsikt att störa och hindra den allmänna samfärdseln. Det råder i vart fall inte någon tvekan om att de tilltalade har insett vilka följder deras agerande skulle få. De tilltalade har därmed inte saknat uppsåt på ett sätt som skulle kunna befria dem från straffansvar.

Har de tilltalade agerat inom sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet?

De tilltalade har gjort gällande att deras aktion omfattas av den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten och att de därför ska gå fria från ansvar. Skyddet för demonstrationsfriheten uppställs i regeringsformen och tillförsäkrar var och en rätt att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats (2 kap. 1 § RF). Demonstrationsfriheten får begränsas genom lag (2 kap. 20 § RF). En sådan begränsning får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 21 § RF). Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Förutom dessa allmänna krav uppställs även i regeringsformen särskilda förutsättningar för att demonstrationsfriheten ska kunna begränsas. Denna frihet får begränsas endast av hänsyn till ordning och säkerhet vid demonstrationen eller till trafiken, alternativt av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot (2 kap. 24 § RF). I fråga om hänsyn till trafiken understryks i förarbetena att det enbart är tungt vägande trafikhänsyn som kan föranleda att en inskränkning är att anse som legitim (SOU 1975:75 s. 131).

Skyddet för demonstrationsfriheten uppställs även i Europakonventionens artikel 11. Rätten att delta i fredliga sammankomster innebär dels att myndigheterna måste tillåta att sådana sammankomster anordnas, dels att den som medverkat vid en sådan sammankomst inte i efterhand får drabbas av straff eller annan påföljd för att han eller hon har deltagit i sammankomsten. Eftersom rätten till demonstrationsfrihet får begränsas enligt artikel 11.2, hindrar artikel 11 inte att den som genomför en sammankomst på sådant sätt att det strider mot lag straffas för lagbrottet, förutsatt att straffbestämmelsen och tillämpningen av den utgör en legitim och proportionerlig begränsning av demonstrationsfriheten.

Vid prövningen av de tilltalades invändning har tingsrätten därmed först att ta ställning till om sabotagebestämmelsen överhuvudtaget kan sägas utgöra en inskränkning av demonstrationsfriheten, och om denna inskränkning i sådana fall är legitim. Tingsrätten konstaterar att eftersom ett förbud mot att påverka trafiken kan innebära en faktisk begränsning av en persons möjlighet att demonstrera hur denne vill, måste sabotagebrottet sägas utgöra en inskränkning av demonstrationsfriheten. Eftersom demonstrationsfriheten får inskränkas genom lag med hänsyn till vissa legitima ändamål, och eftersom ett sådant legitimt ändamål är trafikhänsyn, utgör sabotagebestämmelsen dock en legitim inskränkning.

Tingsrätten har i nästa steg att pröva om tillämpningen av sabotagebestämmelsen i det nu aktuella fallet innebär en proportionerlig inskränkning av de tilltalades demonstrationsfrihet. Tingsrätten ska då göra en avvägning mellan intresset av de tilltalades demonstrationsfrihet och det allmännas intresse av att motverka allvarliga störningar i trafiken.

Tingsrätten konstaterar, som har redovisats ovan, att den trafikstörning som uppstått har varit av allvarligt slag och har påverkat ett mycket stort antal personer. Till skillnad från vad som kan vara fallet vid många andra demonstrationer har trafikstörningen inte varit en oavsiktlig sidoeffekt av demonstrationen, utan den effekt som de tilltalade direkt har avsett med sitt agerande. Det allmännas intresse av att motverka denna typ av allvarliga störningar på en central infart till Stockholm i rusningstid måste under alla förhållanden anses väga tyngre än de tilltalades rätt att demonstrera på aktuell tid och plats på det sätt som de har gjort. Vid en sammantagen bedömning anser tingsrätten således att en tillämpning av sabotagebestämmelsen i detta fall inte kan sägas utgöra en oproportionerlig inskränkning av de tilltalades demonstrationsfrihet. De kan därför inte gå fria från ansvar på denna grund.

Har de tilltalade handlat inom den ansvarsbefriande nödrätten?

De tilltalade har gjort gällande att de handlat i nöd till följd av den pågående klimatkrisen. Nöd i straffrättslig mening föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Bestämmelsens tillämpningsområde är starkt begränsat och ska tolkas restriktivt. Bestämmelsen tar i första hand sikte på tämligen akuta situationer.

Tingsrätten ifrågasätter inte att det pågår en klimatkris. Det saknas även skäl att ifrågasätta att de tilltalade har handlat utifrån sin övertygelse om klimathotets allvar och deras uppfattning om att politiska beslutsfattare inte i tillräcklig grad agerar för att motverka hotet. När det gäller skydd för allmänna intressen, såsom klimatet och miljön, ankommer det dock i första hand på samhällsorgan att väga dessa intressen mot eventuella motstående intressen och med tillämpning av gällande lag vidta erforderliga skyddsåtgärder. Att samhället godtagit vissa risker innebär att den enskilde måste finna sig i att denne själv och andra kan bli utsatt för samma risker. Utrymmet är därför synnerligen begränsat för att med stöd av nödreglerna legitimera otillåtna handlingar med hänvisning till att man vill skydda sig själv eller andra från nu aktuell typ av risk, oavsett hur allvarlig den enskilde bedömer att risken är (se t.ex. HD:s avgöranden NJA 1982 s. 621 och NJA 2000 s. 302). Omständigheterna i detta fall har inte varit av sådant slag att det har funnits utrymme för de tilltalade att begå brottsliga handlingar med hänvisning till nödrätten. De kan därför inte heller på denna grund gå fria från ansvar.

Sammanfattning

De tilltalade har, tillsammans och i samförstånd, vid den aktuella tidpunkten uppsåtligen satt sig på motorvägen i syfte att störa och hindra den allmänna samfärdseln. Den störning och det hinder detta har orsakat har varit av allvarligt slag i sabotagebestämmelsens bemärkelse. Handlandet är inte fritt från ansvar med hänvisning till vare sig bestämmelserna om demonstrationsfrihet eller nöd. Åtalet är därmed styrkt i denna del och de tilltalade ska dömas för sabotage.

Ohörsamhet mot ordningsmakten

Har de tilltalade gjort sig skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten?

För brottet ohörsamhet mot ordningsmakten döms deltagare i folksamling som stör allmän ordning om deltagaren underlåter att efterkomma en för ordningens upprätthållande meddelad befallning (16 kap. 3 § BrB).

Det är inledningsvis utrett att det var i vart fall tolv personer som deltog i 
demonstrationen. I doktrin anges att det torde krävas åtminstone tio personer 
för att de tillsammans ska kunna anses utgöra en folksamling i bestämmelsens mening (Westerlund, Ordningsstörande brott, 4 uppl. 2011, s. 194 och Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl. 2014, s. 181). I praxis har 16 per­­soner ansetts vara ett uppenbart tillräckligt stort antal (se hovrättsavgörandet RH 1996:4). Tingsrätten anser att tolv personer är ett tillräckligt stort antal för att de tilltalade tillsammans ska anses ha utgjort en folksamling i bestämmelsens mening.

Det är vidare utrett att de tilltalade satte sig på motorvägen i syfte att hindra trafiken. Detta agerande har utan tvekan utgjort en störning av den allmänna ordningen (se t.ex. NJA 1989 s. 308 och RH 2005:30).

Det framgår av den av åklagaren åberopade videofilmen att polismannen – – – meddelade en ordningshållande befallning till de tilltalade. [Polismannen] har dessutom uppgett att han gjorde detta två gånger på gruppnivå, en gång från polisbilen och en gång stående framför de tilltalade, samt att han därefter gick fram till var och en av demonstranterna för att säkerställa att de hörde honom. Det som tingsrätten har att pröva är därmed om de tilltalade hörsammade befallningen eller inte.

– – – A.T., G.A.L., A.-K.T., I.A. och C.N. har vidgått att de hörde [polismannens] befallning samt att de inte åtlydde denna. Detta stöds även av åklagaren bevisning. De har därför gjort sig skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten.

Även E.K. och N.F. har vidgått att de inte hörsammade polisens befallning. De har dock uppgett att anledningen till detta var att de inte hade möjlighet att göra det eftersom de var fastlimmade. De har dock även uppgett att syftet med att limma fast sig på platsen vid denna typ av demonstration är att kunna sitta kvar så länge som möjligt. Tingsrätten gör således ingen annan bedömning än att deras syfte med att limma fast sig var att inte kunna åtlyda en av polisen meddelad befallning. De har därmed agerat med uppsåt och har även de gjort sig skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten.

F.G. har vidgått att han inte åtlydde den av polisen meddelade befallningen. Han har dock gjort gällande att detta var på grund av att han ville skydda N.F. från att bli påkörd eftersom hon var fastlimmad och därmed inte kunde flytta sig. Det framgår av den av åklagaren åberopade bevisningen att polisen vid tillfället när befallningen meddelades hade ställt sina fordon framför demonstranterna för att skydda dem från andra bilar. Det förelåg således inte någon risk för N.F. att bli påkörd. F.G. kan därmed inte gå fri från ansvar på denna grund.

V.J. har uppgett att han inte hörde befallningen. Mot bakgrund av den av åklagaren åberopade bevisningen framstår denna invändning som en uppenbar osanning som ska lämnas utan avseende. Även V.J. har alltså gjort sig skyldig till ohörsamhet mot ordningsmakten.

R.D. och A.B. har uppgett att de flyttade på sig en stund efter polisens meddelade befallning. Även om det inte framgår av straffbestämmelsen måste den tolkas så att det för att en person ska anses ha hörsammat en av ordningsmakten angiven befallning krävs att detta har skett genast, eller åtminstone så snart som möjligt. Det framgår av den av åklagaren åberopade filmen samt av R.D:s och A.B:s egna berättelser att så inte har varit fallet. Det framstår dessutom för tingsrätten som att skälet till att de till slut reste sig inte var [polismannens] befallning, utan deras vilja att bana väg för den ambulans som behövde komma förbi. Även R.D. och A.B. har alltså gjort sig skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten.

Ska de tilltalade gå fria från ansvar i denna del på grund av nöd eller demonstrationsfrihet?

Avseende de tilltalades invändning om nöd gör tingsrätten här samma överväganden som under åtalspunkten 1. De tilltalade ska därmed inte gå fria från ansvar från ohörsamhet mot ordningsmakten på grund av nöd. När det gäller de tilltalades invändning om att de agerat inom sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet gör tingsrätten följande bedömning.

Beträffande frågan om brottet ohörsamhet mot ordningsmakten kan anses utgöra en inskränkning av demonstrationsfriheten har lagstiftaren i förarbetena till regeringsformen framhållit att det kan vara svårt att ange när ett ingrepp utgör en begränsning av demonstrationsfriheten och när det i stället ska anses riktat mot endast en enskild demonstrants fysiska frihet (se prop. 1975/76:209, s. 144). Den grundläggande regeln bör här vara att ett ingrepp mot en person föranlett enbart av att denna deltar i en demonstration ska betraktas som riktat mot demonstrationen, och därmed som ett ingrepp i demonstrationsfriheten. Lagstiftaren har mot bakgrund av detta angett att straffbestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten inte bör uppfattas som en begränsning av demonstrationsfriheten. Tingsrätten måste dock pröva om förarbetsuttalandena står i överensstämmelse med Sveriges senare åtaganden under Europakonventionen, där fri- och rättigheter ges en mer extensiv tolkning.

I det nu aktuella målet har ingreppet från polisens sida riktat sig mot samtliga demonstranter i syfte att få dem att avlägsna sig från platsen där demonstrationens hölls. Ingreppet måste därmed anses ha riktats mot demonstrationen som sådan. Tingsrätten anser mot denna bakgrund att tillämpningen av bestämmelsen i detta fall rimligen måste bedömas som en inskränkning av de tilltalades demonstrationsfrihet. Tingsrätten anser dock även i denna del att inskränkningen har varit legitim då den gjorts på grund av tungt vägande trafikhänsyn. Tingsrätten anser vidare, i likhet med det ovan redovisade resonemanget avseende brottet sabotage, att inskränkningen har varit proportionerlig. De tilltalade ska således inte heller i denna del gå fria från ansvar på denna grund.

Sammanfattning

Tingsrätten finner att samtliga tilltalade, som tillsammans har utgjort en folksamling i straffbestämmelsens mening, har underlåtit att efterkomma polisens ordningsbefallning. Handlandet är inte fritt från ansvar vid beaktande av vare sig nödrätten eller demonstrationsfriheten. Åtalet är därmed styrkt även i denna del och de tilltalade ska dömas för ohörsamhet mot ordningsmakten.

Påföljd

Gärningarnas straffvärde

Den ohörsamhet mot ordningsmakten som de tilltalade har gjort sig skyldiga till har ett straffvärde som ligger på bötesnivå.

Straffskalan för brottet sabotage är fängelse i högst fyra år. Åklagaren har gjort gällande att det nu aktuella sabotaget och ohörsamheten har ett sammanlagt straffvärde som uppgår till sex månaders fängelse. Det saknas överrättspraxis vad avser straffvärdet för sabotage av sådant slag som det nu har varit fråga om. Däremot har det tidigare i år meddelats två tingsrättsdomar avseende sabotage där omständigheterna i målen varit liknande dem i detta mål (Södertörns tingsrätt dom i mål nr B 12682-22 och Stockholms tingsrätts dom i mål nr B 11968-22). Tingsrätterna har i dessa fall bedömt att straffvärdet har uppgått till fyra respektive sex månaders fängelse.

Den nu aktuella blockaden har förvisso medfört betydande trafikstörningar och samhällsekonomiska kostnader. I förmildrande riktning bör dock beaktas att det har varit fråga om en aktion med ett i grunden fredligt syfte. De tilltalade har dessutom försökt begränsa skadeverkningarna av aktionen genom att själva kontakta polisen samt genom att hålla en fil öppen för blåljusfordon. Tingsrätten anser därutöver att man vid straffmätningen måste sätta det aktuella brottet i proportion till andra mer allvarliga gärningar som kan omfattas av sabotagebestämmelsen och som ska rymmas inom samma straffskala. Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att de två brott som de tilltalade nu döms för har ett sammanlagt straffvärde som uppgår till fyra månaders fängelse.

Val av påföljd

Vid påföljdsvalet ska särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten beakta brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet.

Det saknas såväl förarbetsuttalanden som vägledande avgöranden från HD som talar för att sabotage av sådant slag som det nu har varit fråga om skulle anses vara brottslighet av sådan art att det utgör skäl för fängelse. Inte heller de nu aktuella brottens straffvärde talar för fängelse. Utgångspunkten är därmed att en icke frihetsberövande påföljd ska väljas om inte de tilltalades tidigare brottslighet (i förekommande fall) talar emot det.

– – –

Domslut

Tingsrätten dömde elva tilltalade för sabotage och ohörsamhet mot 
ordningsmakten. Påföljden bestämdes för I.A., G.A.L., A.B., R.D., V.J., C.N. och A.-K.T. till villkorlig dom, för F.G. till villkorlig dom och 70 dagsböter samt för N.F., E.K. och A.T. till skyddstillsyn.

Tingsrätten beslutade också bl.a. om avgift till brottsofferfonden.

Nämndemannen Liselotte Claussnitzer var skiljaktig vad avser påföljden för V.J. och anförde följande.

V.J. är tidigare lagförd för brott av liknande slag. Han har även under huvudförhandlingen i tingsrätten gett uttryck för en attityd som ger skäl att anta dels att han inte kommer att avhålla sig från liknande brottslighet i framtiden, dels att en skyddstillsyn kommer att vara utan verkan. Enligt min mening finns det därmed inte förutsättningar att bestämma påföljden till något annat än fängelse. Straffets längd ska motsvara det samlade straffvärdet, dvs. fyra månader.

Svea hovrätt

Åklagaren och elva tilltalade överklagade i Svea hovrätt.

N.F., E.K., R.D., F.G., V.J., G.A.L., A.B. och I.A. yrkade att hovrätten skulle frikänna dem från ansvar för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten.

A.T. yrkade att hovrätten skulle frikänna henne från ansvar för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. Hon yrkade i vart fall att hovrätten skulle lindra straffet.

A.-K.T. yrkade att hovrätten skulle frikänna henne från ansvar för sabotage och endast döma henne för ohörsamhet mot ordningsmakten till ett bötesstraff, vilket skulle anses erlagt genom den tid hon suttit frihetsberövad.

C.N. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten eller i vart fall lindra straffet.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till fängelse för samtliga tilltalade, med undantag för F.G.

Parterna motsatte sig varandras respektive ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Erik Lindberg, hovrättsrådet Viktoria Thörnqvist och tf. hovrättsassessorn Erik Silvén Möller, referent) anförde följande i dom den 12 april 2024.

Sammanfattning

För att uppmärksamma den pågående klimatkrisen gick ett flertal personer i augusti 2022 ut på E4:an i rusningstrafiken och satte sig ner på vägbanan för att demonstrera med budskapet ”Återställ våtmarker”. Vägblockaden orsakade trafikstockning under en viss tid och långa köer på en av Stockholms mest trafikerade vägar.

Personerna har i målet på grund av sitt handlande åtalats för brotten sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. Åklagaren har påstått att de genom sitt agerande allvarligt har stört och hindrat den allmänna samfärdseln samt inte heller följt en av polisen meddelad befallning att lämna körbanan. De tilltalade har haft flera invändningar mot åtalet men framför allt lyft frågorna om att de har agerat inom ramen för sin demonstrationsfrihet och att deras agerande inte kan anses allvarligt ha stört den allmänna samfärdseln samt att de i vart fall ska frikännas eftersom de har handlat i nöd med hänvisning till den pågående klimatkrisen. Solna tingsrätt dömde samtliga tilltalade för både sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten.

Hovrätten konstaterar inledningsvis att den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten inte ger någon rätt att agera på ett sätt som är att bedöma som gärningar som omfattas straffbestämmelserna om sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. Däremot anser hovrätten att handlandet, trots att aktionen medfört en stor olägenhet för många, sammantaget inte är att bedöma som en sådan allvarlig störning som krävs för att döma för sabotage. Hovrätten frikänner därför samtliga tilltalade för sabotage.

Hovrätten dömer dock samtliga tilltalade för brottet ohörsamhet mot ordningsmakten och konstaterar kort att det inte varit fråga om någon nödsituation i straffrättslig mening.

Utredningen

– – –

Utredningens resultat

De tilltalades och övriga förhörspersoners utsagor ger tillsammans med den övriga bevisningen i målet en samstämmig bild av vad som inträffade den aktuella dagen och motivet till de tilltalades agerande. När det gäller händelseförloppets huvuddrag instämmer hovrätten i vad tingsrätten funnit vara utrett. Hovrätten vill dock särskilt framhålla vissa ytterligare förhållanden, och anser att följande sammantaget är klarlagt.

På morgonen den 29 augusti 2022 gick några personer med gula västar och röda flaggor ut på vägbanan på E4:an i höjd med Haga Norra i Solna. Kort därefter, kl. 08.18, klev 13 personer ut och satte sig ned på vägbanans samtliga fyra körfält i sydlig riktning med en banderoll med texten ”Återställ våtmarker”. Syftet med aktionen var att uppmärksamma den pågående klimatkrisen. Vägblockaden orsakade trafikstockning på E4:an i södergående riktning och en s.k. tittkö i norrgående riktning. När bilkön i körfälten i södergående riktning var som längst sträckte den sig från Haga Norra till Kista.

Polis anlände till platsen kl. 08.28 och meddelade därefter, kl. 08.33, en ordningshållande befallning åt de tolv personer som alltjämt satt på vägbanan, dvs. de tilltalade, att avlägsna sig därifrån. Befallningen, som utdelades först till gruppen som helhet och därefter till var och en av de tilltalade, åtlyddes inte av någon. Några av de tilltalade flyttade på sig kl. 08.36 för att släppa fram en ambulans under utryckning som blivit fördröjd på grund av trafikstockningen, varav merparten av dem åter satte sig på vägbanan när ambulansen hade passerat. Flertalet av de tilltalade fick sedermera lyftas av vägen av polisen. Två av dem, E.K. och N.F., hade limmat fast sig i vägbanan och fick avlägsnas med hjälp av kemiska medel. Kl. 08.39 kunde trafiken släppas på i två av körfälten och kl. 09.11 avlägsnades den sista personen från vägbanan.

Strax före eller i omedelbar anslutning till att aktionen påbörjades ringde en person till polisen och informerade om aktionen och var den skulle äga rum. Inför aktionen hade deltagarna också gjort upp en plan sinsemellan för det fall att utryckningsfordon skulle behöva passera vägblockaden. Den innefattade bland annat att ingen av deltagarna fick limma fast sig inom vissa av körfälten och att en av deltagarna hade ansvar för att hålla utkik efter utryckningsfordon. De tilltalade agerade i enlighet därmed och släppte fram den ambulans som hade blivit fördröjd i trafikstockningen. Ambulansen blev i slutändan ca tio minuter försenad. Den patient som färdades i ambulansen behandlades under utryckningen som ett s.k. prio ett-fall. Vid ankomst till sjukhuset visade det sig att läget inte var fullt så akut och patientens tillstånd försämrades inte av förseningen.

Det har vidare i målet kommit fram att, enligt Trafikverket, passerar i normala fall mellan kl. 08.20 och 09.10 omkring 3 500–4 000 fordon den plats där vägblockaden genomfördes. Trafiken stod helt still i ca 20 minuter och därefter öppnades två körfält upp, även om trafiken då inte kunde passera vägblockaden i normal hastighet.

Rättslig reglering

Något om demonstrationsfriheten m.m.

I 2 kap. RF finns bestämmelser om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Exempelvis är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrande-, mötes- och demonstrationsfrihet. Dessa fri- och rättigheter får inom vissa ramar begränsas genom lag (2 kap. 20–25 §§). Mötes- och demonstrationsfriheterna får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken; i övrigt får dessa friheter endast begränsas av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot (2 kap. 24 § första stycket). Begränsningar av mötes- och demonstrationsfriheterna av det slag som åsyftas i den sistnämnda bestämmelsen finns – såvitt avser allmänna sammankomster – i 2 kap. ordningslagen (1993:1617). I förarbetena till regeringsformen sägs uttryckligen att straffbestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten inte torde kunna uppfattas som en begränsning av demonstrationsfriheten 
(se prop. 1975/76:209 s. 144). I den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) finns också bestämmelser om rätt att delta i fredliga sammankomster, innefattande bl.a. demonstrationsfrihet (se t.ex. artikel 11); även dessa fri- och rättigheter får under vissa förutsättningar begränsas genom lag.

I målet har också den s.k. Århuskonventionen lyfts fram. Konventionen, som har ratificerats av Sverige år 2005, är en FN-konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. EU är part till konventionen och dess innehåll utgör en integrerad del av unionsrätten. Särskilt har pekats på allmänhetens rätt att delta i beslutsprocesser och att personer som nyttjar sina rättigheter enligt konventionen inte får bestraffas (artikel 1 och 3). (Se mer om Århuskonventionen i t.ex. Ds 2004:29, prop. 2004/05:65 och NJA 2020 s. 190.)

Vidare har i målet hänvisats till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och vissa uttalanden som gjorts i dokument från FN, t.ex. i ”Report of the Special Rapporteur on the rights to freedom of peaceful assembly and of association” och i en s.k. Note by the Secretary-General benämnd ”Exercise of the rights to freedom of peaceful assembly and of association as essential to advancing climate justice”.

I målet har E.K. lämnat in ett rättsutlåtande av den 13 oktober 2023 av professor Anna-Sara Lind vid Uppsala universitet och E.K. har också hänvisat till en artikel av justitierådet Thomas Bull, Saboterad demonstrationsfrihet?, Festskrift till Elisabeth Rynning, Uppsala 2023.

Något om sabotage

I 13 kap. 4 § BrB finns bestämmelsen om sabotage som har följande lydelse.

Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning 
därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom, döms för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma ska gälla, om någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Förarbetena till bestämmelsen om sabotage arbetades fram under 1940-talet och regeln infördes 1948 i den då gällande strafflagen och överfördes sedan oförändrad i sak till brottsbalken. Därefter har endast redaktionella ändringar gjorts. Det har alltså inte genomförts några ändringar av bestämmelsen som förändrar hur den ska användas eller tolkas. I målet aktualiseras främst andra meningen och begreppen allvarligt stör eller hindrar och allmänna samfärdseln.

Såvitt hovrätten har kunnat utröna saknas det uttalanden i förarbeten och rättspraxis som ger direkt ledning gällande hur rekvisitet allvarligt stör eller hindrar ska tolkas.

I begreppet allmänna samfärdseln ingår trafiken på vägar, järnvägar och spårvägar, vid busslinjer och hamnanläggningar, reguljär båt- och flygtrafik m.m. Det fordras inte att trafiken drivs av stat eller kommun, men däremot krävs att trafiken tjänar den allmänna samfärdseln. (Se kommentaren till 13 kap. 4 § brottsbalken[version 23, JUNO]).

Frånsett några avgöranden från senare år som hovrätten återkommer till i det följande finns inte i tidigare praxis, såvitt hovrätten har kunnat utröna, några avgöranden som handlar om vägblockader. Däremot uttalas i kommentaren till bestämmelsen om sabotage att om någon fäller ett träd över en järnvägslinje är en järnvägs drift hindrad eller störd även om inget annat inträffar än att tåget stannar tills trädet avlägsnats (se ovan nämnda kommentar).

I ett äldre rättsfall dömdes en person, som hade fällt en tall över en högspänningsledning så att många abonnenter blev strömlösa under flera timmar, för sabotage (NJA 1958 C 333, i detta fall meddelade HD inte prövningstillstånd).

Det kan också nämnas att i ett annat äldre rättsfall dömdes en person för försök till sabotage då han hade placerat en 45 kg tung sten på ett järnvägsspår, varvid ringa skador uppstått på ett lok som passerat och stött undan stenen med sin skyddsplog (NJA 1961 C 131, inte heller i detta fall meddelade HD prövningstillstånd).

Mot bakgrund av nyss nämnda fall uttalas i doktrinen att det kan anses vara sabotage att effektivt blockera ett järnvägsspår eller fälla ett träd över en högspänningsledning (se Jareborg, Brotten, Tredje häftet, Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl., 1987, s. 28).

Något om ohörsamhet mot ordningsmakten

I 16 kap. 3 § BrB finns bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten som har följande lydelse.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader.

I doktrinen har angetts att det torde krävas åtminstone tio personer för att de tillsammans ska kunna anses utgöra en folksamling i den mening som avses i bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten (Westerlund, Ordningsstörande brott, 4 uppl. 2011, s. 194 och Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl. 2014, s. 181).

Något om nöd

Enligt 24 kap. 4 § BrB föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. För att ett handlande i nöd ska vara fritt från ansvar krävs också att handlingen inte har varit oförsvarlig.

HD har nyligen i ett avgörande uttalat bl.a. att det är i och för sig inte uteslutet att nöd i brottsbalkens mening kan anses föreligga med hänvisning till intressen kopplade till miljön. Men för att en invändning om nöd ska kunna leda till ansvarsfrihet fordras att gärningen på ett någorlunda konkret och omedelbart sätt kan bidra till att rädda det intresse som hotas och ligger till grund för nödsituationen. Enligt domstolen innebär det att det i praktiken är ytterst sällsynt att en gärning kan anses tillåten med hänvisning till hot mot mer övergripande intressen, hot vilka enstaka gärningar sällan kan avvärja. (Se HD:s dom den 22 december 2023 i mål B 4926-23, p. 14*.)[1]

Vissa tidigare avgöranden om sabotage i liknande fall

Det finns inte några avgöranden från HD om sabotage i någon liknande situation som den nu aktuella. HD har dock vid ett par tillfällen beslutat att inte bevilja prövningstillstånd i liknande mål, se t.ex. beslut i mål B 8397-22 efter inhämtande av svarsskrivelse från riksåklagaren. Däremot har frågan på senare år prövats av olika tingsrätter och hovrätter vid ett flertal tillfällen. Det finns även flera pågående mål i denna hovrätt om samma sak. Som exempel på några domar kan nämnas följande.

Demonstrationer på Essingeleden och Centralbron i mars 2022 – fällande dom

Svea hovrätts dom 2024-03-19 i mål B 7580-23. Den tilltalade dömdes i tingsrätten och hovrätten fastställde tingsrättens dom. Demonstranter hade blockerat vägarna under viss tid.

Demonstration på Guldbron i augusti 2022 – frikännande domar

Svea hovrätts dom 2023-05-22 i mål B 2870-23 och Svea hovrätts dom 2023-11-29 i mål B 5873-23. De tilltalade dömdes i tingsrätten men frikändes i hovrätten. Åtalet avsåg sabotage, alternativ försök till sabotage. De tilltalade var inte åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakten. Demonstranter hade placerat sig på vägen i båda körriktningarna i rusningstid. Busstrafik och i viss mån annan trafik hindrades.

Demonstration på Centralbron i augusti 2022 – fällande domar

Svea hovrätts dom 2023-05-12 i mål B 11852-22 och Svea hovrätts dom 2024-02-06 i mål B 9149-23. De tilltalade dömdes för sabotage i tingsrätt och hovrätten fastställde i båda fallen tingsrättens dom. Demonstranter hade stoppat trafik i norrgående riktning genom att sitta på vägbanan. Vissa av deltagarna hade klistrat fast sig på vägbanan.

Demonstration på Södra länken i augusti 2022 – fällande dom

Svea hovrätts dom 2022-11-30 i mål B 11431-22. Den tilltalade dömdes i tingsrätten och hovrätten fastställde tingsrättens dom. Demonstranter hade blockerat en väg i båda körriktningarna på morgonen i rusningstid.

Demonstration på Essingeleden i september 2023 – frikännande dom

Södertörn tingsrätts dom 2023-10-26 i mål B 13688-23. Åklagaren har överklagat, målet är ännu inte avgjort i Svea hovrätt (B 15009-23). Demonstranter hade i rusningstid blockerat trafiken i nordlig riktning på Essingeleden.

Hovrättens domskäl

Inledande synpunkter

Den 29 augusti 2022 gick de tilltalade ut på E4:an i rusningstrafik och satte sig ner på vägbanan för att demonstrera med budskapet ”Återställ våtmarker” och därigenom rikta uppmärksamheten mot den pågående klimatkrisen. För sitt handlande har de åtalats, liksom åklagare på senare år gjort i liknande situationer, inte bara för brottet ohörsamhet mot ordningsmakten, utan även för det betydligt allvarligare brottet sabotage. Detta har fått till följd att merparten av de tilltalade också varit häktade i drygt en månad. Noterbart är att brottet sabotage inte förefaller ha åberopats tidigare i samband med demonstrationer.

De tilltalade har i hovrätten framställt i allt väsentligt samma invändningar mot åtalet som i tingsrätten. Den huvudsakliga frågan hovrätten har att ta ställning till är om de tilltalades agerande ska bedömas som sabotage. Rättegången här har till viss del också kommit att handla om den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten och den pågående klimatkrisen, vilken enligt de tilltalade även aktualiserar bestämmelsen om nöd.

Som framgår av redogörelsen i det föregående kan det vidare konstateras att det inte finns någon enhetlig praxis på området och inte heller några närmare uttalanden i förarbetena eller i den juridiska litteraturen som belyser hur jämförbara mänskliga vägblockader bör bedömas straffrättsligt, frånsett de uppfattningar som framgår av justitierådet Thomas Bull i hans artikel och av professor Anna-Sara Lind i hennes rättsutlåtande.

Det finns därför anledning för hovrätten att i det följande mer utförligt genomlysa begreppet allvarlig störning i bestämmelsen om sabotage och kartlägga de kriterier som förefaller ha betydelse för den straffrättsliga prövningen av vägblockader och därefter, utifrån detta, pröva förhållandena i det nu aktuella målet. Men först något om demonstrationsfriheten.

Överväganden om demonstrationsfriheten m.m.

Inledningsvis tar hovrätten ställning till om demonstrationsfriheten i sig hindrar att de tilltalade åtalas och döms för nu aktuella brott. Enligt hovrätten råder det inte något tvivel om att de tilltalades aktion är att betrakta som en demonstration och att rätten till demonstrationsfrihet skyddas på sätt som framgår ovan i redogörelsen för den rättsliga regleringen av regeringsformen och, för övrigt, även av Europakonventionen.

Enligt hovrättens mening kan dock en tillämpning av bestämmelserna om sabotage eller ohörsamhet mot ordningsmakten inte anses strida mot regeringsformens eller Europakonventionens reglering. Bestämmelserna står nämligen som regel inte i direkt konflikt med varandra. Det hindrar emellertid inte att demonstrationsfriheten kan behöva tillmätas betydelse vid tolkningen och tillämpningen av aktuella straffbud. Eftersom en tillämpning av dessa bestämmelser i nu aktuella fall kan ses som en begränsning av demonstrationsfriheten föreligger särskild anledning till restriktivitet vid tolkningen av bestämmelserna (se t.ex. NJA 2016 s. 1165 och NJA 1996 s. 577; jfr även HD:s dom den 22 december 2023 i mål B 4926-23 p. 11–12* och där angivna rättsfall). Sammanfattningsvis kan alltså framhållas att demonstrationsfriheten ger ingen rätt att agera på ett sätt som är att bedöma som gärningar enligt nu ifrågavarande straffbestämmelser.[2]

Det har i målet också – med hänvisning till Århuskonventionen (se mer om denna i avsnittet ovan om den rättsliga regleringen) – gjorts gällande att de tilltalade, som hovrätten har förstått saken, inte får bestraffas eftersom deras handlande ska ses som att de endast har nyttjat sina rättigheter enligt konventionen. Enligt hovrätten tar dock konventionen inte sikte på nu aktuell situation varför den invändningen kan lämnas utan hänseende. Det kan redan nu också sägas att de hänvisningar som gjorts till olika uttalanden i dokument från FN inte heller påverkar hovrättens bedömning i målet.

Hovrätten övergår nu till att pröva om de tilltalade genom sitt agerande har gjort sig skyldiga till sabotage och/eller ohörsamhet mot ordningsmakten.

Åtalet för sabotage

Inledning

Det är i målet utrett att de tilltalade har agerat i enlighet med gärnings­påståendet på det sättet att de den aktuella dagen har blockerat framfarten för trafik i sydlig riktning på E4:an. Hovrätten anser att detta handlande innefattat en sådan åtgärd som kan träffas av sabotagebestämmelsen. Blockaden har avsett en viktig trafikled i Stockholm och skett under en tid då leden varit tungt trafikerad. Därmed har blockaden utgjort en störning och ett hindrande (härefter benämnt endast som störning) av den allmänna samfärdseln. Frågan är dock om vägblockaden inneburit en sådan allvarlig störning att gärningen kvalificerar som sabotage.

Rekvisitet allvarlig störning

Som framgått i det föregående saknas uttalanden i förarbeten och rättspraxis som ger direkt ledning gällande hur rekvisitet allvarlig störning ska tolkas. Det kan vidare inledningsvis noteras att det inte framstår som klart att det varit lagstiftarens avsikt med bestämmelsen om sabotage att kriminalisera gärningar av ifrågavarande slag. Det förhållandet att åklagare först på senare år åtalat för sabotage för gärningar som begåtts i samband med klimataktioner talar också för att så inte varit fallet. Som framgår ovan infördes straffbestämmelsen strax efter andra världskrigets slut. Införandet syftade i vart fall delvis till att även i fredstid straffbelägga vissa samhällsfarliga gärningar som omfattades av den s.k. sabotagelagen från år 1940, och som i sin tur syftade till att stävja sådana aktiviteter i krigstid (se prop. 1948:80 s. 285 f.).

Straffbudet har även införts i tiden före ikraftträdandet av rättighetskatalogerna i regeringsformen och Europakonventionen, genom vilka demonstrationsfriheten och andra grundläggande fri- och rättigheter tillerkänts skydd. Lagstiftaren har alltså inte haft anledning att närmare överväga i vilken mån utövandet av sådana rättigheter ska inverka på omfattningen av det kriminaliserade området. I sammanhanget kan nämnas att lagstiftaren funnit skäl att från det straffbelagda området uttryckligen undanta gärningar, som i och för sig uppfyller rekvisiten för sabotage, om dessa utgjort stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Lagstiftaren har alltså inte varit främmande för att från sabotagebestämmelsens tillämpningsområde undanta gärningar på den grunden att de vidtagits i ett skyddsvärt syfte.

Vad som angetts om syftet med lagstiftningen och de överväganden som gjorts i samband därmed utgör dock inte i sig något hinder mot den tolkning av sabotagebestämmelsen som åklagaren har lagt till grund för åtalet. Emellertid talar ett antal förhållanden för att lagstiftaren avsett att som sabotage straffbelägga enbart störningar av viss större dignitet. I det avseendet kan särskilt nämnas att bestämmelsen placerats i kapitlet om allmänfarliga brott, näst efter bestämmelsen om mordbrand, och brottets stränga straffskala.

I samma riktning talar också vad som i övrigt är straffbelagt som sabotage och bestämmelsens konstruktion. Av bestämmelsens första mening följer ansvar för sabotage den som förstör eller skadar egendom av avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen och liknande funktioner, eller allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom. Vad som däri straffbeläggs är alltså allvarliga angrepp mot centrala samhällsfunktioner. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att någon åtskillnad i allvarlighetshänseende inte avsetts mellan bestämmelsens första och andra mening. Uppdelningen föranleddes i stället av att straffstadgandet i det ursprungliga lagförslaget uppfattades som alltför svåröverskådligt och vad som placerades i första respektive andra meningen bestämdes enbart utifrån de olika intressen som straffstadgandet avsåg att skydda (se prop. 1948:80 s. 287 f.). Tanken var att första meningen skyddar statens eller det allmännas intressen och andra meningen allmänhetens intresse. För att ansvar för sabotage ska kunna komma i fråga för en gärning enligt bestämmelsens andra mening, såsom störning av den allmänna samfärdseln, bör det därmed vara nödvändigt att gärningen är i vart fall någorlunda jämförbar med sådana allvarliga angrepp mot centrala samhällsfunktioner som avses i den första meningen. För att en sådan tolkning ska vara möjlig krävs att allvarlighetsrekvisitet ges den innebörden att störningens inverkan bör vara mycket betydande. Det måste särskilt gälla när angreppet, som i förevarande fall, inte innefattar något skadegörande moment.

Kriterier för allvarlighetsbedömningen i liknande fall

Med beaktande av det krav på förutsebarhet som följer av legalitetsprincipen är det vidare av vikt att principer för tillämpningen av allvarlighetsrekvisitet kan ställas upp. Detta är särskilt viktigt i ett fall som detta då, som angetts ovan, lagstiftarens avsikt med att kriminalisera en sabotagegärning i förhållande till nu aktuella situation framstår som oklar.

Som framgått i det föregående har utfallet av allvarlighetsbedömningen varierat i underrättspraxis på området trots att de tilltalades agerande, och de effekter detta fått, varit förhållandevis lika. Dessa avgöranden ger inte heller någon entydig bild av vilken närmare vikt som läggs vid respektive omständighet i allvarlighetsbedömningen. I avgörandena har dock vissa omständigheter återkommande beaktats, vilka hovrätten kommenterar i det följande.

Hovrätten ansluter sig här till att det i allvarlighetsbedömningen bör beaktas bland annat hur betydelsefull aktuell trafikled är för den allmänna samfärdseln, omfattningen av blockaden såvitt avser antal körriktningar och körfält samt tidsaspekten, dvs. hur lång tid blockaden ägt rum och vilken påverkan den medfört i trafikhänseende. Såvitt gäller tids­-
aspekten ska i sammanhanget särskilt framhållas att det, utifrån hittills-
varande praxis, framstår som oklart vad som ansetts som tillräcklig tid för att den omständigheten ska tala för att störningen varit allvarlig – tio, tjugo eller fyrtio minuter eller väsentligt längre än så?

Att i allvarlighetsbedömningen beakta att det förelegat en mer eller mindre stor risk för att t.ex. utryckningsfordon ska påverkas av en vägblockad kan ifrågasättas eftersom bestämmelsen inte är utformad som ett farebrott (se och jfr SOU 1944:69 s. 367). Det kan även diskuteras om man i någon större utsträckning bör beakta det förhållandet att något eller några utryckningsfordon faktiskt påverkats (jfr bestämmelsen om sabotage mot blåljusverksamhet i 13 kap. 5 c § BrB). Bestämmelsens tillämplighet skulle i sådana fall i viss utsträckning bli beroende av tillfälligheter och dess tillämpningsområde vara svårt att förutse.

Att i bedömningen också ta viss hänsyn till vilka s.k. samhällsekonomiska störningskostnader en blockad medfört kan däremot ha skäl för sig. För att den omständigheten ska få betydelse i det enskilda fallet måste det dock finnas en tillförlitlig utredning och beräkning om saken. För att styrka vilka sådana kostnader nu aktuell blockad har orsakat har åklagaren lagt fram en beräkning utförd av Trafikverket. En grundläggande parameter i beräkningen utgörs av vad Trafikverket benämnt ”värdet för en restidsbesparing”. Med utgångspunkt i det värdet har Trafikverket, utifrån det antal fordon som påverkades av fördröjningen och fördröjningens längd, uppskattat den samhällsekonomiska kostnaden till ca 2,5 miljoner kr. För att bemöta detta har E.K. presenterat en utredning om hur värdet för en restidsbesparing beräknats. Såvitt därigenom kommit fram baseras värdet i fråga huvudsakligen på uppgifter om vad personer som deltagit i två studier genomförda åren 2007 och 2008 uppgett sig vara villiga att betala för att minska sin restid för en specifik resa (se Rapport 2010:11, Trafikanters värdering av tid – Den nationella tidsvärdesstudien 2007/08).

Enligt hovrättens mening framstår det som oklart på vilket sätt sådana uppskattningar – inom ramen för en straffrättslig prövning – skulle ha betydelse för frågan om vilka övergripande samhällsekonomiska störningskostnader en vägblockad har medfört. Och även om man skulle godta beräkningssättet, som uppenbarligen har tagits fram i ett annat syfte än att utgöra grund för om ett brott har begåtts, uppkommer frågan hur stor denna kostnad skulle behöva vara för att ha betydelse vid den straffrättsliga prövningen. Som en jämförelse har E.K. här bl.a. lagt fram viss utredning som visar att en genomsnittlig veckodag i Stockholm uppgår sådana här störningskostnader orsakade av olyckor till ungefär 25 miljoner kronor. Mot denna bakgrund anser hovrätten att den av åklagaren presenterade utredningen inte leder till att några säkra slutsatser överhuvudtaget kan dras om vilka övergripande samhällskostnader som aktionen medförde.

Hovrätten övergår härefter, med ovan angivna utgångspunkter, till prövningen av om den i målet aktuella aktionen inneburit en allvarlig störning.

Bedömningen i detta fall

De tilltalade har blockerat en trafikled som är viktig för den allmänna samfärdseln. Blockaden har omfattat trafikledens samtliga fyra körfält i den ena körriktningen under ca 20 minuter och två av dessa under ytterligare ca 30 minuter. Även om agerandet självklart medfört en olägenhet för framför allt biltrafikanterna kan inte enbart den omständigheten att blockaden medfört ett stopp på en viktig trafikled under en förhållandevis begränsad tidsperiod, som det nu varit fråga om, vara tillräcklig för att störningen ska anses ha varit mycket betydande. Det är inte heller utrett vilka övergripande samhällsekonomiska störningskostnader som agerandet har medfört. Vad som framkommit om vägblockadens inverkan på den ambulans som fördröjdes i trafikstockningen, eller utryckningsfordon i övrigt, talar inte heller för att störningen är att bedöma som allvarlig. Därtill har de tilltalade haft en viss beredskap för det fall att utryckningsfordon skulle komma att hindras av vägblockaden. Några andra förhållanden av betydelse för allvarlighetsbedömningen har inte kommit fram. Med beaktande av den restriktiva tolkning av bestämmelsen som hovrätten har att göra med anledning av dels att det är fråga om tolkning av en straffbestämmelse, dels att de tilltalades agerande skett under utövande av deras demonstrationsfrihet, anser hovrätten sammantaget att det inte varit fråga om en allvarlig störning av den allmänna samfärdseln.

Samtliga tilltalade ska därför frikännas från åtalet för sabotage och tingsrättens dom ska därmed ändras i dessa delar.

Åtalet för ohörsamhet mot ordningsmakten

Av utredningen framgår att det var 13 personer som genomförde demonstrationen på vägbanan på E4:an vid aktuell tidpunkt. Det är alltså ett tillräckligt stort antal personer för att de tillsammans ska anses utgöra en folksamling i den mening som avses i den nu aktuella bestämmelsen. Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att det är utrett att samtliga deltagare måste ha uppfattat polisens befallning. Även om det varierar hur länge respektive deltagare har stannat kvar på vägbanan efter befallningen, delar hovrätten vidare tingsrättens uppfattning att ingen av de närvarande har efterkommit befallningen med sådan skyndsamhet att det kan frita dem från ansvar.

De tilltalade har även i denna del anfört att straffansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten är en otillåten inskränkning i demonstrationsfriheten och att gärningen ska ses som ansvarsbefriande på grund av nöd.

När det först gäller påståendet om att detta skulle vara en otillåten inskränkning i deras demonstrationsfrihet har hovrätten redan inledningsvis slagit fast att regeringsformens eller Europakonventionens reglering inte har gett de tilltalade någon rätt att agera på ett sådant sätt som utgör ohörsamhet mot ordningsmakten. Inte heller vid en restriktiv tolkning av straffbudet kan deras handlande anses vara straffritt på denna grund.

Vad sedan gäller frågan om nöd ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att omständigheterna i detta fall inte kan anses utgöra nöd. Utöver vad tingsrätten anfört kan också hänvisas till HD:s nyligen gjorda uttalande om en invändning om nöd kopplad till miljön, se ovan i redogörelsen för den rättsliga regleringen.

Tingsrättens dom beträffande åtalet för ohörsamhet mot ordningsmakten ska alltså inte ändras.

Påföljd

Samtliga klaganden döms nu endast för ohörsamhet mot ordningsmakten för vilket normalpåföljden är ett lågt bötesstraff (30 dagsböter). Enligt hovrättens mening finns det dock skäl att i detta fall bestämma antalet dagsböter högre än normalt. De tilltalade har valt att demonstrera på E4:an i rusningstrafik för att få så stor uppmärksamhet som möjligt. Valet av plats har dock inneburit, när de tilltalade inte omedelbart flyttade sig från vägbanan trots att polisen beordrat dem att göra det, en större påverkan än om de hade demonstrerat på t.ex. en mindre trafikerad väg. Enligt hovrättens mening bör det leda till ytterligare högre antal dagsböter om man dessutom limmat fast sig på vägbanan.

När det gäller F.G., G.A.L., V.J. och A.B. har de inte tidigare dömts för brott. Påföljden för dessa fyra ska därför bestämmas till 60 dagsböter vardera på det sätt som framgår av domslutet. G.A.L., V.J. och A.B. har varit frihetsberövade i målet under minst en veckas tid. Böterna i deras fall ska därför anses helt erlagda.

R.D. hade vid tidpunkten för tingsrättens dom inte återfallit i likartad brottslighet. Även för honom ska påföljden bestämmas till 60 dagsböter som på grund av den tid han har suttit frihetsberövad ska anses helt erlagda.

När det gäller I.A., C.N. och A.-K.T. har de återfallit i likartad brottslighet, vilket påverkar antalet dagsböter i skärpande riktning. Påföljden ska i deras fall bestämmas till 80 dagsböter som på grund av den tid de har suttit frihetsberövade ska anses helt erlagda.

Även E.K., N.F. och A.T. har återfallit i likartad brottslighet, vilket påverkar antalet dagsböter i skärpande riktning. För E.K. och N.F., som dessutom limmade fast sig på vägbanan, anser hovrätten att straffvärdet uppgår till 120 dagsböter. De har dock alla tre under ett och ett halvt år genomfört den skyddstillsyn som de dömdes till av tingsrätten, vilket ska tillgodoräknas vid bestämmande av antalet dagsböter. I deras fall ska därför antalet dagsböter bestämmas till lägst möjliga, som dessutom på grund av den tid de har suttit frihetsberövade ska anses helt erlagda.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande de elva tilltalade på så sätt att hovrätten frikände dem från ansvar för sabotage den 29 augusti 2022.

Hovrätten bestämde påföljden för E.K., N.F. och A.T. till 30 dagsböter som skulle anses helt erlagda, för A.-K.T., I.A. och C.N. till 80 dagsböter som skulle anses helt erlagda, för R.D., G.A.L., V.J. och A.B. till 60 dagsböter som skulle anses helt erlagda och för F.G. till 60 dagsböter.

Nämndemännen Eva Qvarnström och Stefan Andersson var skiljaktiga i fråga om skuld och anförde följande.

På de skäl som tingsrätten har anfört vill vi fastställa tingsrättens dom även i fråga om att de tilltalade ska dömas för sabotage. I övrigt är vi eniga med majoriteten.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma E.K., N.F., A.T., A.-K.T., I.A., R.D., C.N., G.A.L., V.J. och A.B. för sabotage till fängelse. Riksåklagaren yrkade att F.G. skulle dömas för sabotage till villkorlig dom och böter.

E.K., N.F., A.T., A.-K.T., I.A., R.D., C.N., G.A.L., V.J., A.B. och F.G. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett avseende det faktiska händelseförloppet och uppsåt när det gäller åtalet för sabotage. Prövningstillstånd meddelades inte i övriga delar.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Dag Mattsson, Eric M. Runesson, Stefan Reimer, referent, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 9 juli 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. På morgonen i rusningstid den 29 augusti 2022 gick de tilltalade (demonstranterna) med gula västar och röda flaggor ut på vägbanan på E4:an i Solna. Demonstranterna satte sig på vägbanans samtliga körfält i södergående riktning med banderoller med texten ”Återställ våtmarker”. Syftet med aktionen var att uppmärksamma den pågående klimatkrisen. Polisen fick senare lyfta av flera av personerna från vägbanan. Två av dem hade limmat fast sig och fick avlägsnas med hjälp av kemiska medel. Vägblockaden omfattade vägbanans samtliga körfält under 20 minuter och därefter två av körfälten under ytterligare en halvtimme.

2. Aktionen orsakade trafikstockning med kilometerlånga köer i södergående riktning och en s.k. tittkö i norrgående riktning. På grund av vägblockaden blev en ambulans under utryckning tio minuter försenad. Utryckningen var inledningsvis klassificerad som ett prio ett-fall, men det visade sig senare att någon livsfara inte hade förelegat. Demonstranterna hade viss beredskap för att kunna släppa fram ambulanser och andra utryckningsfordon.

3. Demonstranterna åtalades för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. Åtalet för sabotage avsåg att de tillsammans och i samförstånd hade allvarligt stört och hindrat den allmänna samfärdseln genom att blockera framfarten för trafiken.

4. Tingsrätten dömde demonstranterna för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten.

5. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom i fråga om ohörsamhet mot ordningsmakten men frikänt demonstranterna från åtalet för sabotage. Hovrätten har funnit det utrett att de agerat i enlighet med gärningspåståendet och ansett att detta handlande innefattat en sådan åtgärd som kan träffas av sabotagebestämmelsen. Hovrätten har gjort bedömningen att vägblockaden stört och hindrat den allmänna samfärdseln men inte så pass allvarligt att gärningen ska bedömas som sabotage.

6. HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett avseende det faktiska händelseförloppet och uppsåt när det gäller åtalet för sabotage. Prövningstillstånd har inte meddelats i övriga delar.

Vad målet gäller

7. Målet gäller straffansvar för sabotage för deltagande i en demonstration som avsiktligen hindrat trafiken under viss tid.

Straffbestämmelsen om sabotage

8. Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom, döms för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma ska gälla om någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. (Se 13 kap. 4 § BrB.)

9. Den ålderdomliga lydelsen av paragrafen förklaras av att den tillkom i samband med 1948 års reform av strafflagen. Som förlaga användes en tillfällig lag från 1940 om straff för sabotage som antogs mot bakgrund av den då rådande krissituationen under andra världskriget. Det fanns visserligen en straffbestämmelse redan tidigare i strafflagen, men den föreskrev endast bötesstraff för bland annat stängning av väg, gata, farled eller flottled och tog inte sikte mera specifikt på de sabotageobjekt som den nuvarande bestämmelsen är avsedd att träffa, även om skadegörelse av vägar, broar och annan infrastruktur omfattades och kunde leda till straffarbete eller fängelse. Äldre bestämmelser och regleringen i 1940 års sabotagelag sammanfördes i 19 kap. 4 § strafflagen vid 1948 års reform. I samband med brottsbalkens tillkomst gjordes endast redaktionella ändringar och bestämmelsen i dåvarande 19 kap. 4 § strafflagen överfördes i övrigt oförändrad till 13 kap. 4 § BrB. (Se angående 1948 års reform gällande brottet sabotage, NJA II 1949 s. 8 ff., jfr även 19 kap. 15 § i 1864 års strafflag, NJA II 1941 s. 89 ff. och NJA II 1962 s. 233 f.)

10. I 13 kap. 4 § första meningen anges vad som kan vara föremål för en sabotagegärning. Dessa s.k. sabotageobjekt utgörs av egendom av avsevärd betydelse för försvaret, folkhushållningen, rättskipningen, förvaltningen eller för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet i riket. I förarbetena till 1948 års reform underströks att egendomen, för att kunna bli föremål för sabotage, måste vara av avsevärd betydelse i dessa hänseenden. Som exempel nämndes bland annat befästningsanläggningar, fartyg, förråd av större betydelse, för folkhushållningen viktiga fabriker och gruvor samt brand- och polisstationer, medan däremot fordon, kanoner eller andra vapen inte skulle omfattas av straffansvaret. (Se NJA II 1949 s. 10.)

11. I 13 kap. 4 § andra meningen straffbeläggs även störningar eller hindrande av den allmänna samfärdseln eller vad som i dag skulle kunna beskrivas som det allmänna tillhandahållandet av telekommunikation, vatten, värme och elektricitet. I förarbetena angavs att den allmänna samfärdseln bestod i betydelsefull trafik på vägar, järnvägar, spårvägar, luftfartsvägar och vattenleder (se NJA II 1949 s. 9).

12. Av förarbetena framgår att någon åtskillnad i allvarlighetshänseende inte är avsedd mellan första och andra meningen. Uppdelningen föranleddes i stället av att straffstadgandet i det ursprungliga lagförslaget, där någon uppdelning inte gjorts, bedömdes som alltför svåröverskådligt och att en uppdelning också kunde belysa vilka olika intressen som skulle skyddas. (Jfr NJA II 1949 s. 12.)

13. Sabotagebrottet består enligt 13 kap. 4 § antingen i att skadegörelse eller annan åtgärd riktas mot de angivna sabotageobjekten på ett sådant sätt att egendomen förstörs eller skadas eller i att verksamheten eller användandet störs eller hindras. Det finns ingen begränsning i vad som kan utgöra en annan åtgärd. När det gäller störning eller hindrande tar detta sikte på sådan verksamhet eller användande av sådan egendom som är av avsevärd betydelse. För att ansvar för sabotage ska kunna dömas ut krävs att det är fråga om allvarlig störning eller allvarligt hinder. (Se NJA II 1949 s. 9 f. och 12.)

14. Straffansvar för sabotage kräver inte att gärningen inneburit en fara för liv, hälsa eller egendom på det sätt som annars gäller för de allmänfarliga brott som tas upp i 13 kap. BrB. Däremot ska åtgärden hota de viktiga intressen som verksamheten avser att skydda. (Jfr NJA II 1949 s. 9.)

Närmare om vad som kännetecknar ett sabotage

15. Den språkliga utformningen och den systematiska uppbyggnaden av straffbestämmelsen om sabotage i 13 kap. 4 § ger stöd för att straffansvaret primärt är avsett att träffa angrepp på eller hot mot vitala samhällsintressen som försvaret, folkförsörjningen, rättskipningen, förvaltningen och den allmänna ordningen och säkerheten i landet (jfr paragrafens första mening).

16. Vad som sägs i paragrafens andra mening om störningar och hinder för den allmänna samfärdseln eller för tillhandahållandet av telekommunikationer, vatten, värme och elektricitet ska bedömas i den kontexten. För att störningar eller hinder som riktar sig mot dessa sabotageobjekt ska kunna medföra ansvar måste de i kvalitativt hänseende vara jämförbara med de angrepp på och störningar av de vitala samhällsintressen som omfattas av den första meningen. I den bedömningen ligger att störningarna eller hindren redan i grunden ska kännetecknas av att de är av viss betydelse i ett samhällsperspektiv.

Betydelsen av demonstrationsfriheten

17. Demonstrationsfriheten regleras i 2 kap. 1 § första stycket 4 RF. Denna frihet syftar till att var och en ska kunna väcka uppmärksamhet och på så sätt skapa diskussion och påverka opinionen inom ramen för demokratin. För att demonstrationsfriheten inte ska bli illusorisk får godtas att vardagliga samhällsaktiviteter kan komma att utsättas för störningar även om det väcker irritation hos dem som råkar drabbas. Det måste också beaktas att redan risken för fängelsestraff med anledning av deltagande i en fredlig demonstration kan verka avskräckande.

18. Vid en tillämpning av straffbestämmelsen i 13 kap. 4 § BrB på åtgärder vid en demonstration eller vid andra åsiktsyttringar måste alltså beaktas den demonstrationsfrihet och den yttrandefrihet som skyddas enligt regeringsformen. Dessa friheter får enligt regeringsformen inte begränsas mer än vad som är nödvändigt för att nå det ändamål som ska motivera begränsningen. Det är naturligt att straffbestämmelsen i en sådan situation tillämpas med beaktande av den starka begränsning som ligger i regeringsformens krav på nödvändighet för att uppnå lagstiftningens grundläggande syfte, dvs. med den restriktivitet, återhållsamhet och proportionalitet som är motiverad (se 2 kap. 20, 21, 23 och 24 §§ RF samt jfr bl.a. ”Raplåten” NJA 2021 s. 215 p. 20–22 och 25 samt ”Anförandet i fullmäktige” NJA 2023 s. 246 p. 11).

Bedömningen i detta fall

19. Syftet med vägblockaden på E4:an var att skapa opinion kring klimathotet och betydelsen av att för miljöns skull återställa våtmarker. Demonstrationen skedde i opinionsbildande syfte och innebar ett utövande av deltagarnas demonstrationsfrihet och yttrandefrihet.

20. Den störning eller det hindrande av trafiken som demonstrationen medförde pågick sammanlagt under 50 minuter, varunder den södergående vägbanan var helt blockerad under 20 minuter och delvis blockerad under ytterligare en halvtimme. En tidsmässigt begränsad vägblockad av detta slag i samband med en fredlig demonstration är inte kvalitativt jämförbar med de angrepp och störningar av vitala samhällsintressen som straffbestämmelsen om sabotage omfattar, även om blockaden ägde rum på en trafikerad genomfartsled under rusningstid och orsakade långa trafikköer. Vad som framgått om den försenade ambulansen påverkar inte denna bedömning. Det finns därför inte förutsättningar att döma deltagarna för sabotage. Som hovrätten funnit har det inte heller varit fråga om en så allvarlig störning eller ett så allvarligt hinder som krävs.

21. De tilltalade ska alltså frikännas från åtalet för sabotage. Hovrättens domslut ska därmed fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

 

 

^[1]* NJA 2023 s. 1057 (red:s anm.).

 

^[2]* NJA 2023 s. 1057 (red:s anm.).