Referat

Ångermanlands tingsrätt

Statkraft AB och Y.J. förde talan mot varandra vid Ångermanlands tingsrätt så som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (f.d. lagmannen Lena Wahlgren, rådmannen Susanne Söderström och tingsfiskalen Elin Sjölund) anförde följande i dom den 3 mars 2023.

Yrkanden m.m.

Statkraft har yrkat

1. att tingsrätten i första hand fastställer att fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 (V 1:5) saknar rätt till fri elektrisk kraft från såväl Nyfors som Brynge kraftverk.

2. att tingsrätten, för det fall den finner att fastigheten är berättigad till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk enligt avtal den 15 november 1924, fastställer att så länge kraftverket är i drift frikraften inte ska överstiga 1,104 kW, vilken får användas för husbehov samt därtill högst 7,360 kW som får används för en motor och tillhandahållas vid uttag som förses med fotocell, som är inställd så att strömmen endast är på under tid då solen är ovan horisonten.

3. att tingsrätten, för det fall den finner att fastigheten är berättigad till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk, fastställer att den inte överstiger i första hand 0,7 kW och i andra hand 0,6 kW året runt och därtill 0,92 kW under tre veckor på våren och tre veckor på hösten och att för denna leverans det fritt tillhandahålles en 16 ampere säkring.

4. att tingsrätten, för det fall den finner att fastigheten är berättigad till leverans av fri elektrisk kraft från något av ovan nämnda kraftverk, fastställer att ägaren av fastigheten är skyldig att erlägga såväl elavgift som elnätsavgift för överförbrukning samt å överförbrukningen belöpande energiskatter och moms.

5. att tingsrätten förpliktar Y.J. att till Statkraft utge ersättning för förbrukad elkraft för tiden 2010-10-01–2021-12-31 med 379 631 kr (167 317 + 197 724 + 14 590), varav moms 61 275 kr (18 472 + 39 885 + 2 918), jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen (1975:635) på 167 317 kr från den 11 juli 2014, på 31 533 kr från den 1 november 2015, på 166 191 kr från den 4 september 2021 och på 14 590 kr från 4 maj 2022, allt tills betalning sker.

6. att tingsrätten i andra hand, för det fall den finner att fastigheten är berättigad till frikraft från Brynge i enlighet med Statkrafts första- eller andrahandsyrkande i punkt 3, förpliktar Y.J. att till Statkraft utge ersättning för överförbrukning för tiden 2015-01-01–2021-12-31 med 96 478 kr, varav moms 19 636 kr.

Y.J. har i första hand yrkat att Statkrafts talan ska avvisas. Hon har i andra hand bestritt Statkrafts yrkanden och yrkat att bolagets samtliga yrkanden ska ogillas. Hon har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Hon har vidare genstämningsvis yrkat

1. att tingsrätten såvitt gäller Nyfors kraftverk ska fastställa att det åligger Statkraft att, enligt avtal den 15 november 1924 och den 18 april 1917, till henne, ägare till V 1:5, utan krav på motprestation, leverera fri elektrisk kraft med 220 V spänning motsvarande i första hand 66 286 kWh/år och i andra hand 44 962 kWh/år.

2. att tingsrätten ska fastställa att V 1:5 har rätt till fri överföring av kraft (ersättningskraft från Brynge kraftstation och frikraft från Nyfors kraftstation) med i varje stund tillräcklig och justerbar säkringsstorlek på avtalade ledningsnät samt

3. att tingsrätten ska förplikta Statkraft att till henne, ägare till fastigheten, återbetala 5 065 kr, vilket avser en betald elräkning.

Statkraft har bestritt Y.J:s yrkanden och yrkat att samtliga Y.J:s genstämningsyrkanden ska ogillas. Statkraft har, för den händelse bolagets yrkande i punkt 1 ogillas, vitsordat Y.J:s yrkade belopp i punkt 3, dvs. 5 065 kr.

Båda parter har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Bakgrund

År 2005 förvärvade Statkraftkoncernen samtliga Graningeverkens AB:s (GVAB) kraftverk i Nätraån nedströms Drömmesjön. I förvärven ingick bland annat Brynge kraftverk (Brynge) och det närmast nedströms liggande Nyfors kraftverk (Nyfors). Efter förvärvet ägdes kraftverken av Statkraft Sverige AB, organisationsnummer – – –. Nämnda bolag har sedermera fusionerat med Statkraft Sverige Vattendel 3 AB, organisationsnummer – – –, varefter det senare bolaget har ändrat firma till Statkraft Sverige AB (Statkraft), som är part i målet. Statkraft äger fastigheten Örnsköldsvik S 3:15 där kraftverken finns.

Nyfors byggdes av J.G.D. med stöd av en häradsrättsdom från år 1917.

Kraftverket kom senare i Bjästaortens Elektriska Aktiebolags (BEAB) ägo.

Brynge byggdes av Forss Aktiebolag med stöd av en dom enligt 1918 års vattenlag (den äldre vattenlagen, ÄVL) meddelad av Mellanbygdens vattendomstol den 15 februari 1924.

För att få tillstånd att bygga i vatten och tillgodogöra sig vattenkraften i vattendraget gällde både enligt ÄVL och tidigare lag att exploatören måste råda över vattnet (vattenrätt). J.G.D., personen bakom Nyfors, förband sig i samband med köpet av vattenrätten att leverera viss angiven mängd kraft, uttryckt med dåtidens termer som ”normalljus” (nlj), ”till ett strykjärn” etc. Brynges vattenrätt byggde på servitutsavtal genom vilka bolaget fick rätt att för all framtid nyttja vissa angivna fastigheters fallhöjd bl.a. mot att bolaget tillhandahöll fri elektrisk kraft.

Kring år 1980 förde GVAB, dåvarande ägare av Brynge, förhandlingar om frikraft med frikraftstagarna. Dessa resulterade i undertecknade avtal för huvuddelen av dåvarande frikraftstagare. Avtalen avsåg endast fri elektrisk kraft från Brynge eftersom Nyfors inte var i drift under åren 1970–1992. Nyfors var dock inte nedlagt utan byggdes om och togs åter i drift, vilket ledde till förhandlingar och avtal för flera av de dåvarande frikraftstagarna. Dessa avtal innebar bl.a. att GVAB skulle tillhandahålla viss effekt uttryckt i kW. I avtalen rörande Brynge angavs att för överförbrukning skulle en särskild taxa tillämpas, Säkringstariff B. Taxan innebar att en samlad avgift betalades för såväl elförbrukning som nätavgift. Om Säkringstariff B upphörde att gälla skulle enligt avtalet nya förhandlingar få upptas om priset för överförbrukningen. Vare sig Y.J. eller tidigare ägare av V 1:5 har undertecknat något sådant avtal såvitt avser Brynge eller Nyfors.

Den svenska elmarknaden avreglerades år 1996. Tariffen ersattes med fri prissättning för levererad el och en i särskild ordning bestämd avgift för överföringen av el. Systemet blev fullt ut genomfört år 1999. Som en följd av avregleringen kom Säkringstariff B att upphöra och elavgifter och överföringsavgifter att separeras.

Statkraft har i huvudsak anfört följande till grund för och till utveckling av sin talan

Fastställelsetalan

V 1:5 är inte berättigad till fri elektrisk kraft från vare sig Nyfors eller Brynge.

När det gäller Nyfors görs gällande att avtalet den 18 april 1917 har fallit genom den exekutiva försäljningen. Avtalet den 15 november 1924 kan inte anses ha blivit bindande eftersom bröderna S. inte fullföljde sin del av avtalet.

För det fall tingsrätten skulle finna att fastigheten är berättigad till frikraft från Nyfors enligt avtal den 15 november 1924 är den kraften högst 1,104 kW för belysning m.m. samt 7,360 kW dagtid för en motor.

När det gäller Brynge görs gällande att den ursprungligen V 1:1 tillkommande frikraften till ingen del ska tillkomma fastigheten V 1:5.

Om det anses visat att V 1:5 är berättigad till frikraft från Brynge, bör utgångspunkten vara att den sammanlagda kraften till V 1:5 och 1:6, inte kan vara större än den som ursprungligen tillkom stamfastigheten V 1:1. Fördelningen fastigheterna emellan bör i så fall vara hälften på vardera fastighet. Enligt nivån i 1981 års avtal blir den mängden 0,7 kW. Om inte nivån i 1981 års avtal ska tillämpas görs gällande att de angivna effekter i vattendomstolens utslag den 15 februari 1924 ska vara gällande. Det innebär att V 1:5 från Brynge ska erhålla hälften av den V 1:1 tillkommande kraften, dvs. 0,6 kW året runt, och därtill 0,92 kW under tre veckor på våren och tre veckor på hösten. Vidare bör fastställas att för denna leverans ska det fritt tillhandahållas en 16 ampere säkring.

Fullgörelsetalan

Y.J. är skyldig att betala för förbrukad el i första hand enligt ellagens bestämmelser och i andra hand följer det av allmänna avtalsrättsliga principer. Under alla förhållanden är hon betalningsskyldig enligt institutet obehörig vinst.

Om Y.J:s fastighet har rätt till fri elektrisk kraft från Brynge ska hon betala för överförbrukningen.

Som grund för ränteyrkandet åberopar Statkraft att stämningsansökan översändes till Y.J. med e-post den 10 juni 2014. Enligt 4 § räntelagen bör därför ränta löpa från och med den 11 juli 2014 på det i stämningsansökan angivna beloppet och på övriga belopp 30 dagar efter delgivning.

Elavgift, elnätsavgift m.m.

För det fall Y.J. befinnes berättigad till frikraft, är hon skyldig att betala full ersättning för överförbrukningen, såväl förbrukningsavgift som nätavgift, enligt de grunder som gäller för leverans av el enligt ellagen. På överförbrukningen tillkommer föreskriven energiskatt och mervärdesskatt.

Eftersom 16 ampere är tillräckligt för att motta eventuell fri elektrisk kraft, bör Statkrafts skyldighet att hålla säkring stanna därvid.

Det saknas stöd för att omräkna effektmängder (kW) till energimängder per år (kWh/år).

Närmare utveckling avseende Nyfors

– – –

Närmare utveckling avseende Brynge

– – –

Y.J. har i huvudsak anfört följande till grund för och till utveckling av sin talan

Fastställelsetalan

V 1:5 har rätt till frikraft från Nyfors och ersättningskraft från Brynge kraftverk.

Ägarna till V 1:5 m.fl. fastigheter har genom överenskommelser med ägare till kraftstationen upplåtit sina vatten- och fallrätter i utbyte mot bl.a. ersättning i form av fri elkraft och fri elkraftsöverföring. Sådan frikraft och ersättningskraft har sedan lämnats av kraftbolagen vederlagsfritt under mer än 60 år (1917–1979) alltsedan produktionsstarten av Nyfors (år 1917) och Brynge (år 1924).

När det gäller Nyfors ger avtalen den 18 april 1917 och den 15 november 1924 rätt till frikraft för V 1:5. Rättigheten gäller alltjämt och uppgår till den mängd som framgår av hennes yrkande i punkt 1.

När det gäller Brynge har hennes fastighet rätt till ersättningskraft enligt Bryngeavtalet den 31 oktober 1923 och vattendomstolens utslag den 15 februari 1924. Ersättningskraften, som uppgår till en viss procent av den totala produktionen, överstiger det som Statkraft hävdat.

1981 års avtal kan inte tillämpas på hennes fastighet.

Fullgörelsetalan

Y.J:s fastighet har rätt till frikraft och ersättningskraft som överstiger det som Statkraft hävdar. Någon överförbrukning har inte skett. Hon är därför inte skyldig att betala för elleveranser.

I vart fall är fordringarna preskriberade, eftersom hon är att anse som konsument.

Angiven förbrukning kan inte vara riktig.

Statkraft är inte behörigt att yrka ersättning för förbrukad ström – – –.

Eftersom hennes fastighet har rätt till frikraft och ersättningskraft har hon rätt att återfå 5 065 kr för en betald elräkning.

Elavgift, elnätsavgift m.m.

V 1:5 har rätt till högre effektuttag och med högre säkring än vad Statkraft påstår. Frikraften och ersättningskraften ska levereras på fria ledningar. Någon överförbrukning har inte skett. Hon är därför inte skyldig att betala några elavgifter eller elnätsavgifter.

De nivåer för frikraft och ersättningskraft som gäller kräver en högre säkringsstorlek. Det ska därför fastställas att hennes fastighet har rätt till tillräcklig och justerbar säkringsstorlek.

Beräkningarna ska göras i kWh/år.

Närmare utveckling avseende Nyfors

– – –

Närmare utveckling avseende Brynge

– – –

Närmare utveckling avseende fullgörelsetalan

– – –

Tidigare tillämpning m.m.

– – –

Bevisning

– – –

Domskäl

Inledning

Tingsrätten har först att pröva om talan ska avvisas.

Om tingsrätten kommer fram till att talan inte ska avvisas ska tingsrätten pröva om V 1:5 har rätt till fri elektrisk kraft (frikraft och/eller ersättningskraft) från Nyfors och/eller Brynge kraftverk. Om tingsrätten kommer fram till att fastigheten saknar rätt till fri elektrisk kraft från båda kraftverken har tingsrätten att pröva Statkrafts fullgörelseyrkande i punkt 5 och de därtill gjorda invändningarna om bristande behörighet, preskription och om beloppet är styrkt.

Om tingsrätten kommer fram till att V 1:5 har rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors har tingsrätten att pröva dess omfattning och om den ska bestämmas till kW eller kWh/år samt vilken säkringsstorlek som ska tillhandahållas av Statkraft.

Om tingsrätten kommer fram till att V 1:5 har rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk har tingsrätten att pröva dess omfattning samt vilken säkringsstorlek som ska tillhandahållas av Statkraft. Tingsrätten har då också att pröva Statkrafts fullgörelseyrkande i punkt 6 och de därtill gjorda invändningarna om bristande behörighet, preskription och om beloppet är styrkt. Vid prövningen av fullgörelseyrkandet ska även Y.J:s yrkande i punkt 3 prövas.

Om tingsrätten kommer fram till att V 1:5 har rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors och/eller från Brynge kraftverk har tingsrätten även att pröva om ägaren av fastigheten är skyldig att betala elavgift och elnätsavgift för överförbrukning och därå belöpande energiskatter och mervärdesskatt.

Ska målet avvisas?

Y.J. har vid huvudförhandlingen ånyo yrkat att målet ska avvisas, under åberopande av att tingsrätten inte är behörig att pröva de frågor som målet handlar om. Hon har därvid gjort gällande att Statkrafts talan innebär förändringar av de villkor och föreskrifter som finns i vattendomstolens utslag den 15 februari 1924 och att endast mark- och miljödomstolen är behörig att pröva dessa frågor.

Statkraft har bestritt yrkandet och gjort gällande att talan inte innebär någon sådan förändring av vattendomstolens utslag och att tingsrätten är behörigt forum.

Tingsrätten gör följande bedömning. Sedan tingsrätten i beslut den 18 juli 2014 överlämnat målet, till den del det avsåg fastställelsetalan, till Mark- och miljödomstolen i Umeå, lämnade den domstolen målet åter till tingsrätten i beslut den 14 oktober 2014. Av beslutet framgår att mark- och miljödomstolen inte ansåg sig behörig att pröva målet, eftersom Statkrafts fastställelsetalan inte avsåg ändring av meddelade föreskrifter.

Tingsrätten, som delar mark- och miljödomstolens bedömning, finner att tingsrätten är behörig att pröva de frågor som målet handlar om. Y.J:s yrkande om att målet ska avvisas lämnas därför utan bifall.

Tingsrätten övergår härefter till att pröva om V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från såväl Nyfors som Brynge kraftverk. För denna prövning krävs det att tingsrätten gör en bedömning av varje kraftverk för sig. Tingsrätten börjar därvid med Brynge kraftverk.

Har V 1:5 rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk?

– – –

Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att Statkrafts yrkande i punkt 1 ska lämnas utan bifall såvitt avser Brynge, men att bolagets andrahandsyrkande i punkt 3 ska bifallas. Vidare ska Y.J:s yrkande i punkt 2 i genkäromålet ogillas till den del det avser en tillräcklig och justerbar säkring för elen från Brynge.

Vad parterna i övrigt har anfört föranleder inte till någon annan bedömning.

Har V 1:5 rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk?

– – –

Tingsrätten finner således att V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors. Statkrafts yrkande i punkt 1 ska därför bifallas såvitt avser Nyfors och Y.J:s genkäromål i punkt 1 ska ogillas. Även Y.J:s yrkande i punkt 2 ska ogillas såvitt avser Nyfors.

Elavgift, elnätsavgift m.m.

Tingsrätten har funnit att V 1:5 har rätt till viss fri elektrisk kraft från Brynge. Tingsrätten övergår härefter till att pröva vilka avgifter ägaren till fastigheten är skyldig att betala för den del som överstiger den fria elektriska kraften, dvs. för överförbrukningen.

– – –

Enligt tingsrättens mening finns det ingenting i vattendomstolens utslag som leder till att V 1:5 skulle vara befriad från skyldigheten att betala nätavgift för överförbrukningsdelen. Med hänsyn härtill och då det även följer av ellagens bestämmelser finner tingsrätten att ägaren till V 1:5 är skyldig att betala, förutom elavgift, även nätavgift för överförbrukningen samt på överförbrukningen belöpande energiskatter och mervärdesskatt.

Statkrafts yrkande i punkt 4 ska därför bifallas och Y.J:s yrkande i punkt 2 ska ogillas i resterande del.

Statkrafts fullgörelseyrkanden

– – –

Y.J:s yrkande i punkt 3

– – –

Domslut

1. Y.J:s avvisningsyrkande lämnas utan bifall.

2. Statkraft Sverige AB:s yrkande att det ska fastställas att fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk lämnas utan bifall.

3. Tingsrätten fastställer att fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk.

4. Tingsrätten fastställer att fastigheten Örnsköldsvik V 1:5:s rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk inte överstiger 0,6 kW året runt och därtill 0,92 kW under tre veckor på våren och tre veckor på hösten och att för denna leverans det fritt ska tillhandahållas en 16 ampere säkring.

5. Tingsrätten fastställer att ägaren av fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 är skyldig att erlägga såväl elavgift som elnätsavgift för överförbrukning samt på överförbrukningen belöpande energiskatter och mervärdesskatt.

6. Statkraft Sverige AB:s yrkande att Y.J. ska förpliktas att till bolaget utge ersättning för förbrukad elkraft med 379 631 kr jämte ränta lämnas utan bifall.

7. Tingsrätten förpliktar Y.J. att till Statkraft Sverige AB utge ersättning för överförbrukning för tiden den 1 januari 2015 till och med den 31 december 2021 med 96 478 kr, varav 19 636 kr avser mervärdesskatt.

8. Statkraft Sverige AB förpliktas att till Y.J. utge ersättning för erlagd elräkning med 5 065 kr.

9. Y.J:s genkäromål i punkt 1–2 lämnas utan bifall.

Hovrätten för Nedre Norrland

Y.J. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade i första hand att hovrätten skulle bifalla hennes yrkande att respektive parts talan i målet skulle avvisas, vilket innefattade såväl talan framställd av Statkraft Sverige AB i stämning som talan hon framställt i genstämning.

Hon yrkade i andra hand att hovrätten skulle avvisa eller ogilla Statkrafts talan om fastställelse dels att fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk (punkten 3 i tingsrättens domslut), dels att fastigheten V 1:5:s rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk inte överstiger 0,6 kW året runt och därtill 0,92 kW under tre veckor på våren och tre veckor på hösten och att för denna leverans det fritt ska tillhandahållas en 16 amperes säkring (punkten 4 i tingsrättens domslut), dels att ägaren av fastigheten V 1:5 är skyldig att erlägga såväl elavgift som elnätsavgift för överförbrukning samt på överförbrukningen belöpande energiskatter och mervärdesskatt (punkten 5 i tingsrättens domslut).

Vidare yrkade Y.J. att hovrätten skulle avvisa eller ogilla Statkrafts yrkande om att hon skulle förpliktas att utge ersättning för överförbrukning för tiden den 1 januari 2015 till och med den 31 december 2021 med 96 478 kr, varav 19 636 kr avser mervärdesskatt (punkten 7 i tingsrättens domslut).

Y.J. yrkade även att hovrätten skulle bifalla hennes i genkäromål framställda fastställelseyrkanden avseende rätt till frikraft från Nyfors kraftverk och rätt till fri överföring av kraft (punkten 9 i tingsrättens domslut).

Även Statkraft överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets talan fullt ut beträffande Brynge kraftverk och sålunda fastställa att fastigheten V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk (punkten 2 i tingsrättens domslut). Vidare yrkade Statkraft att hovrätten skulle bifalla yrkande om ersättning på så sätt att Y.J. skulle förpliktas att till bolaget utge ersättning för förbrukad elkraft med 379 631 kr jämte ränta på sätt som framgår av Statkrafts yrkande i tingsrätten (punkten 6 i tingsrättens domslut).

Statkraft medgav Y.J:s ändringsyrkande avseende punkten 5 i tingsrättens domslut. I övrigt motsatte part sig motparts ändringsyrkanden.

Y.J. åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. Till utveckling av sin talan beträffande Nyfors kraftverk förde hon fram bland annat att bröderna S. medverkade till avtalet och uppfyllde sina åtaganden enligt 1924 års avtal genom att reda ut ägarfrågan i domstol.

Statkraft åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten, dock med ändring av de omständigheter som åberopats till grund för yrkandet att hovrätten skulle fastställa att fastigheten V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft avseende Brynge kraftverk. Statkraft godtog att Vattendomstolens utslag från år 1924 avser ersättningskraft, och inte avtalad frikraft. Bolaget gjorde gällande att en fördelning av kraften till fastigheten V 1:5 hade krävt en omprövning enligt 9 kap. 29 § alternativt 9 kap. 17 § i den äldre vattenlagen (1918:523, ÄVL), vilket inte hade skett. Statkraft förtydligade att man godtog tingsrättens bedömning att 1981 års avtal inte kan tillämpas på V 1:5.

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström och Petra Sjölén Kruse, referent, rådmannen Åsa Ärlebrant och tf. hovrättsassessorn Henning Signarsson) anförde följande i dom den 3 maj 2024.

Hovrättens domskäl

Utgångspunkter för hovrättens prövning

Parterna har överklagat tingsrättens dom i alla delar utom såvitt avser ett förpliktande för Statkraft att återbetala visst belopp till Y.J. (punkten 8 i tingsrättens domslut). Under hovrättens handläggning har Statkraft medgett att hovrätten avvisar bolagets fastställelseyrkande beträffande överförbrukning (punkten 5), varvid detta yrkande ska avvisas i enlighet med Y.J:s ändringsyrkande i hovrätten och bolagets medgivande av ändringsyrkandet.

Hovrätten har inledningsvis att pröva om rättegångshinder föreligger mot att pröva de övriga fastställelseyrkanden som framställts såvitt avser eventuell rätt till fri elektrisk kraft – förenklat uttryckt ”gratis kraft” – från Brynge kraftverk respektive Nyfors kraftverk. För det fall hovrätten anser att sådant hinder inte föreligger ska hovrättens prövning i sak omfatta om och i så fall i vilken utsträckning fastigheten V 1:5 har rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk respektive om och i så fall i vilken utsträckning fastigheten V 1:5 alternativt Y.J. såsom fastighetsägare har rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk. Vidare ska hovrätten pröva om Y.J. är betalningsskyldig för eventuell överförbrukning av elektrisk kraft.

Kort om instituten ersättningskraft respektive avtalad fri kraft

Bestämmelser om ersättningskraft

Bestämmelser om ersättningskraft finns i 9 kap. 13 § ÄVL och är enligt övergångsbestämmelser alltjämt gällande, se nedan. Till sin ordalydelse är bestämmelsen tillämplig när någon på grund av stadgandena i 2 kap. 5 eller 6 § ÄVL av domstol tvångsvis getts rätt att tillgodogöra sig annans vatten. Skyldigheten att leverera ersättningskraft är förenad med strömfallsfastigheten (se 9 kap. 15 § ÄVL) och har i förarbetena bl.a. uttryckts såsom ”Den tunga, som genom beslut, varom i denna paragraf handlas, lägges å fastighet, blir ett servitut av väsentligen samma slag som de, vilka uppkomma vid laga skiften och ägostyckningar” (se NJA II 1919 s. 270). Skyldigheten består även om strömfallsfastigheten säljs i exekutiv ordning eller byter ägare på annat sätt (se 9 kap. 16 § ÄVL). Det sakrättsliga skyddet för rättigheten är således starkt. I doktrin har ersättningskraft ansetts utgöra en s.k. reallast som belastar strömfallsfastigheten (se Östen Undén, Svensk sakrätt II, Fast egendom, 6 uppl. s. 275).

Rätten till ersättning i kraft förenas med den fastighet till vilken den ianspråktagna vattenkraften hade hört. Om det inte fanns hinder med hänsyn till panträttshavare eller andra rättsägare, kunde vattendomstolen medge att rättigheten helt eller delvis fick flyttas över till annan fastighet i strömfallets närhet (9 kap. 17 § ÄVL). Även rättigheten är således knuten till en fastighet.

Servitut av dessa slag syntes inte i inteckningsprotokollet. Anledningen till det var att man inte ville åstadkomma en olikhet i behandling i inteckningshänseende av olika slags vattenrättsliga servitut. En viss fastighets rättigheter och skyldigheter i vattenrättsliga hänseende fick i stället undersökas med ledning av vattenboken (se förarbetena i NJA II 1919 s. 270 och Nils Viklund, Om ersättning enligt vattenlagen, Norstedts, 1964 s. 44).

Den 1 juli 1974 avskaffades reglerna i ÄVL om ersättningskraft och ersattes med en reglering om andelskraft. Enligt övergångsbestämmelserna skulle äldre bestämmelser vara fortsatt tillämpliga på ersättningskraft som bestämts enligt äldre lag. I 14 § första stycket lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet föreskrivs vidare att i fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 ska lämnas genom överföring av kraft gäller fortfarande bestämmelserna i den lagen. Av andra stycket samma paragraf framgår att mark- och miljödomstol får efter ansökan av part besluta att rätt till ersättningskraft får avlösas mot ersättning i pengar.

Regleringen av avtalad rätt till elektrisk kraft

Leverans av elektrisk kraft reglerades i stor utsträckning även i avtal mellan kraftleverantören och kraftabonnenten. I lagen (1920:474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. (1920 års lag) finns vissa bestämmelser av intresse för sådana avtal. Före lagens tillkomst hade avtalad rätt till elektrisk kraft ansetts utgöra varken servitut eller nyttjanderätt och inskrivning av rättigheten hade nekats i rättspraxis (se rättsfallet NJA 1910 s. 35). Genom 1920 års lag infördes bestämmelser som skulle trygga rätten till elektrisk kraft och det skapades en rätt till inskrivning av rättigheten. En förutsättning för att erhålla inskrivning till säkerhet för rättigheten var att upplåtelsen skett genom skriftlig handling och att fastighetsägaren hade lämnat ett skriftligt och styrkt medgivande till att inskrivning fick ske (se uttalanden i prop. 1970:145 s. 295). Av förarbetena till lagen framgår att den var tillämplig endast när rätten till elektrisk kraft grundades på avtal mellan parterna och från dess tillämpningsområde uteslöts den rätt till kraft, som tillskapats genom domstols beslut enligt vattenlagen (se prop. 1920:298 s. 116). Rätten till elektrisk kraft kunde överlåtas av den som fått den upplåten till annan person.

Rätt till avtalad fri kraft är därmed inte på samma sätt som ersättningskraft förenad med fastigheten, utan utgör en särskild rättighet som gäller till förmån för viss person, exempelvis ägaren av viss fastighet (se bl.a. rättsfallen NJA 1910 s. 35 och NJA 1973 s. 104). Skyldigheten att leverera den fria elektriska kraften synes i dessa fall också åvila kraftstationens ägare. 1920 års lag innehåller regler som ger ett visst sakrättslig skydd för rättigheten vid överlåtelse och exekutiv auktion, men skyddet är svagare än det som gäller för ersättningskraft (se bl.a. Östen Undén, a.a., s. 276).

Lagen gällde enligt dess övergångsbestämmelser även på avtal som träffats före lagens ikraftträdande. Numera regleras frågorna om avtalad rätt till elektrisk kraft i jordabalken (se 7, 15 och 23 kap. JB).

BRYNGE KRAFTVERK

Omfattningen av hovrättens prövning i fråga om kraft från Brynge kraftverk

Parterna har under rättegången vid tingsrätten haft olika uppfattning i fråga om den rätt till gratis elektrisk kraft från Brynge kraftverk som eventuellt kan tillkomma fastigheten V 1:5 grundas på en avtalad rätt till frikraft eller på en genom vattendomstolens utslag förordnad rätt till ersättningskraft. Statkraft har vid tingsrätten fört fram att Forss AB redan före målets behandling i vattendomstolen hade förvärvat fallhöjden genom servitutsavtal och att vattendomstolens förordnande om kraftbelopp inte vilade på en tillämpning av bestämmelserna i 9 kap. 13–46 §§ ÄVL, och att det därmed inte är fråga om av domstol utdömd ersättningskraft. Y.J. har under målets handläggning vid tingsrätten och även i hovrätten gjort gällande att vattendomstolen med tvång ianspråktagit hennes fastighets tillkommande rätt till vatten och att det därför är fråga om utdömd ersättningskraft.

Denna hovrätt har i dom den 5 april 2023 (mål T 354-21) kommit fram till att vattendomstolen i sitt utslag tillämpade bestämmelserna om ersättningskraft i 9 kap. ÄVL analogiskt samt att den analogiska tillämpningen fick konsekvensen att den utdömda kraften i allt väsentligt var att jämställa med ersättningskraft som dömts ut efter ianspråktagande av vattenkraft med tvång enligt ÄVL.

Statkraft har därefter under målets handläggning i hovrätten medgett att det är fråga om ersättningskraft i den mening som domstolen i ovan nämnda avgörande kommit fram till. Frågan som hovrätten inledningsvis har att ta ställning till är om hovrätten är bunden av parternas dispositioner i denna fråga.

Statkraft har väckt talan i allmän domstol inom ramen för ett dispositivt tvistemål, dvs. ett mål där saken är sådan att förlikning om tvisten är tillåten. Utgångspunkten i ett dispositivt tvistemål är att domstolen utan någon egen bedömning av sakförhållandena eller rättsfrågan ska meddela dom i överensstämmelse med ett medgivande. Denna regel är dock inte utan undantag och det står klart att dispositiva mål kan innehålla indispositiva moment, vilka domstolen har att underkasta en mer eller mindre långtgående officialprövning. Bl.a. på fastighetsrättens område gör sig hänsynen till tredje man och till allmänna intressen gällande på ett sätt som kan begränsa parternas dispositionsfrihet (se bl.a. rättsfallet NJA 1986 s. 205).

Det står klart att av domstol bestämd ersättningskraft enligt ÄVL respektive avtalad rätt till elektrisk kraft är två skilda rättsfigurer med olika rättsverkningar. Dessa skillnader har bland annat betydelse för allmän domstols behörighet att pröva tvister rörande ersättningskraft respektive avtalad rätt till elektrisk kraft. Mot den bakgrunden anser hovrätten att parterna inte disponerar över den rättsliga bedömningen av om den kraft som eventuellt kan tillkomma V 1:5 till sin natur utgör en avtalad rätt till fri kraft eller om den är att jämställa med en av vattendomstol utdömd rätt till ersättningskraft. Hovrätten har därför att pröva frågan oberoende av parternas inställning.

Innebär 1924 års utslag att Vattendomstolen förordnat om ersättningskraft?

Betydelsen av att rätten till ersättning tillkom genom avtal

När Forss AB:s ansökte om tillstånd hos Vattendomstolen att genom tillgodogörande av bl.a. vattnet i Lillån få uppföra damm, vattenbyggnader och elektrisk kraftstation hade bolaget inte full rådighet över vattnet i Lillån i dess sträckning inom V by. Ansökan avsåg därmed att tvångsvis ianspråkta detta vatten mot ”att till dessa byamän utgiva ersättning för intrånget enligt 9 kap. Vattenlagen”. Under målets handläggning i vattendomstolen träffade Forss AB den 31 oktober 1923, samma dag som domstolen sammanträdde, avtal med byamännen i V samt A.S. och S.M.S. som ägare till kvarnplatsen på J.W:s hemman. Genom avtalet upplät byamännen och ägarna till kvarnplatsen vattenrätten i Lillån såsom servitut för all framtid till bolaget. I ersättning för upplåtelsen förband sig bolaget att till byamännens gårdar och till torparen I.N:s gård å lägenheten B leverera viss mängd elektrisk ström bestämd i hästkrafter. Byamännen medgavs i avtalet rätt till inskrivning i strömfallsfastigheten av rättigheten till elektrisk kraft. Av utredningen i målet framgår att avtalet av den 31 oktober 1923 skrevs in i inteckningsboken för 7 ¼ seland V nr 1 och att inteckning beviljades den 26 augusti 1924 såvitt avser A.S:s del av hemmanet men avslogs såvitt avsåg S.M.S:s del. Inskrivningen har skett i tiden efter Vattendomstolens utslag. Avtalet är också inskrivet i strömfallsfastigheten, vilket framgår av de gravationsbevis som lagts fram i målet.

Ovan nämnda omständigheter, dvs. att rätten till elektrisk kraft tillkom genom avtal mellan bolaget och att rättigheten är inskriven – såsom föreskrevs i 1920 års lag – tyder på att den rätt till elektrisk kraft som eventuellt kan tillkomma V 1:5 är grundad på avtal, och att det inte rör sig om ersättningskraft.

Har vattendomstolen ianspråktagit vattnet med tvång?

Y.J. har gjort gällande att vattendomstolen tvångsvis ianspråktagit fastigheten 7 ¼ seland V nr 1:s enskilda vatten tillhörigt kvarnplatsen i Lillån. Hovrätten kan dock konstatera att överenskommelsen från den 31 oktober 1923 är träffad även med A.S. och S.M.S. i egenskap av innehavare till kvarnplatsen och något tvångsvis ianspråktagande har därför inte heller skett genom vattendomstolens utslag avseende detta vatten.

Vidare har Y.J. gjort gällande att fastighetens andel i V bys samfällda andel i södra halvan av Bryngeforsen tagits i anspråk med tvång, eftersom detta vattenområde enligt henne är samfällt odelat för bl.a. V bys del enligt storskiftet av avrösningsjorden (akt22-NÄT-102). Y.J. menar således att uppgiften i ansökan och utslaget att Forss AB skulle ha rådigheten över vattnet såsom ägare är felaktig. Av Forss AB:s ansökan framgår att bolagets uppfattning var att bolaget hade äganderätten till fastigheten Bryngeströms sågverk med tillhörande vattenrätt. Detta anges även i vattendomstolens utslag. Oaktat den fastighetsreglering som skett 2021, vilken kan ge vid handen att Forss bolaget inte hade rådighet över vattnet såsom ägare, har vattendomstolen inte uttryckligen förordnat om tvångsvis ianspråktagande av detta område, eftersom domstolen i sin prövning utgått från att bolaget hade angiven rådighet. Enligt hovrättens mening har det därför inte heller varit fråga om tvångsvis ianspråktagande av vattnet i Bryngeforsens södra del. Hovrättens bedömning är därför att vattendomstolen inte direkt tillämpat bestämmelserna i 2 kap. 5 eller 6 § ÄVL om tvångsvis ianspråktagande när den fastställt ersättningen.

Har vattendomstolen ändå utdömt ersättningskraft?

I nu aktuellt mål är det därmed klarlagt att vattendomstolens förordnande om rätt till elektrisk kraft inte skett med tillämpning av bestämmelserna om tvång i 2 kap. 5 § ÄVL, eftersom Forss AB hade genom överenskommelse med innehavarna av vattenrättigheterna skaffat sig rådighet över vattnet. Överenskommelser hade ingåtts såväl före ansökan till vattendomstolen, som under målets handläggning, men vattendomstolen behandlade dessa situationen på likartat sätt och fastställde ersättningsskyldigheten i sitt utslag. Att denna praxis förekom i viss utsträckning vid landets vattendomstolar framgår av rättsfallet NJA 1960 s. 488. Frågan är då vilken betydelse det har att vattendomstolen i sitt utslag synes ha prövat avtalet i viss utsträckning och uttryckligen också förordnat om att elektrisk kraft ska utgå på visst sätt.

När vattendomstolen fastställde den ersättning som skulle utgå i form av gratis kraft föreskrev domstolen följande:

”I ersättning för rätten att tillgodogöra sig vattenkraften från vissa här nedan angivna fastigheter eller för skada och intrång därå genom företaget skall anläggningens ägare såsom en strömfallsfastigheten åvilande tunga medelst elektrisk kraftöverföring från anläggningens kraftverk tillhandahålla fastigheterna följande kraftbelopp.”

Domstolen angav vidare i utslaget att rättigheten till aktuella kraftbelopp skulle vara förenade med den fastighet där leveransen ska äga rum. Därmed är det enligt hovrättens mening tydligt att avsikten från vattendomstolen var att knyta leveransskyldigheten av kraften till strömfallsfastigheten och motsvarande rättigheter till de respektive fastigheter som avstod sin vattenrätt. Detta talar enligt hovrätten med styrka för att domstolen avsett att tillämpa vattenlagens bestämmelser om ersättningskraft analogt. Även det förhållande att domstolen fastställde värdet av de särskilda kraftbelopp enligt 9 kap. 44 § ÄVL som tillkom respektive hemman talar i samma riktning. Parternas avtal saknade bestämmelser om med vilken spänning kraften skulle levereras och vattendomstolen fastställde trots detta spänningsnivåer i sitt utslag. Forss AB överklagade utslaget i denna del. Vattenöverdomstolen – som uppenbarligen ansåg sig behörig att pröva frågan – avslog överklagandet och benämnde kraften som just ersättningskraft i sitt avgörande. Det förhållande att Forss AB ansåg att det var nödvändigt med en domstolsprövning för att kunna ändra utslaget i denna del kan tyda på att bolaget ansåg att det inte längre var fråga om en avtalad rätt till elektrisk kraft som parterna disponerade över. Sammantaget är det enligt hovrätten tydligt att vattendomstolen i det aktuella utslaget tillämpat vattenlagens bestämmelser om ersättningskraft analogt och att skyldigheten att leverera ersättningskraft kommit att utgöra ett villkor för tillståndet.

Betydelse av senare praxis och efterföljande lagstiftning

I ovan nämnda rättsfall NJA 1960 s. 488 har frågan uppkommit om vattendomstolen skulle befatta sig med avtal om rätt till fri elektrisk kraft och frågan har besvarats nekande. Domstolen framhöll som skäl för att avvisa talan om fastställande av avtalen att ett ianspråktagande enligt bestämmelserna i vattenlagen inte hade ägt rum, eftersom rätten att tillgodogöra sig vattenkraften grundats på rättigheter som förvärvats genom avtal. Vattendomstolens beslut fastställdes av HD. I ett senare lagstiftningsärende beträffande bestämmelserna om andelskraft – vilka ersatte regleringen om ersättningskraft – uppmärksammades problematiken (se NJA II 1974 s. 451). Bestämmelserna om andelskraft utformades därmed på så sätt att vattendomstolen hade att besluta om andelskraft oavsett om vattenkraften togs i anspråk genom tvång eller om den uppläts genom avtal.

Enligt hovrättens mening får 1960 års rättsfall den betydelse att det för vattendomstolarna vid den tidpunkten stod klart att de inte längre skulle ta upp dylika avtal till prövning. I varje fall inte om tillståndsfrågan redan prövats genom lagakraftvunnen dom. Av vattenöverdomstolens yttrande till HD och två rättsutlåtanden i målet framgår som nämnts ovan att vissa vattendomstolar sedan länge haft en praxis att fastställa skyldigheten att leverera kraft som grundat sig på avtal samt att domstolarna också i stor utsträckning gjort en sakprövning av avtalen och utdömt ersättningskraft med en analog tillämpning av 9 kap. ÄVL. Såsom denna hovrätt i domskälen i T 354-21 har anmärkt framstår det som vanskligt att, sett i ljuset av vattendomstolarnas skilda praxis fram till och med 1960 års rättsfall, tolka vattendomstolens utslag från februari 1924 i strid med dess ordalydelse.

Parterna synes också i lång tid efter 1924 års utslag ha inrättat sig efter att det är fråga om ersättningskraft, bland annat har ägaren av strömfallsfastigheten i beskattningssammanhang i nutid medgetts avdrag för utgiven ersättningskraft (jfr rättsfallet RÅ 1969 ref. 53 vilket innebar att skatteavdrag för leveranser av fri kraft endast grundad på avtal inte längre medgavs). Det har enligt hovrätten också viss betydelse att lagstiftaren i senare sammanhang ansett att ersättningsfrågan ska behandlas lika oavsett om tillgodogörandet av vattnet grundats på tvångsvis ianspråktagande eller frivilliga avtal. Sammantaget anser hovrätten – i likhet med hovrätten i avgörandet i T 354-21 – att den analogiska tillämpningen av 9 kap. vattenlagen som vattendomstolen använt får konsekvensen att den utdömda kraften i allt väsentligt är att jämställa med ersättningskraft som har dömts ut efter ianspråktagande av vattenkraft enligt ÄVL.

Är allmän domstol behörig att pröva talan avseende Brynge kraftverk?

I 10 kap. RB finns bestämmelser om allmän domstols behörighet. Av 10 kap. 17 § första stycket 1 RB framgår att allmän domstol inte är behörig att pröva bl.a. tvist, som ska tas upp vid annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, såsom mark- och miljödomstol.

När det på en civilrättslig grund väcks en talan i allmän domstol, är domstolen i allmänhet behörig att pröva saken (se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [8 dec. 2023, version 95, JUNO], kommentaren till 10 kap. 17 §). Domstolens avgörande har dock som huvudregel endast rättskraft mellan parterna i målet. Frågan om allmän domstol är behörig att pröva en viss talan ska avgöras med utgångspunkt från hur parten själv kvalificerat den grund som åberopats till stöd för partens talan (se bl.a. rättsfallet NJA 2004 s. 743).

I tingsrätten åberopade Statkraft att talan beträffande Brynge kraftverk grundandes på avtalad rätt till fri kraft och argumenterade i samband med stämningsansökan för att allmän domstol var behörig eftersom vattendomstolen i 1924 års utslag inte utdömt ersättningskraft. Allmän domstol har därför varit behörig att pröva talan utifrån Statkrafts då åberopade grund.

Statkraft har numera godtagit att det är fråga om ersättningskraft, vilket hovrätten också kommit fram till. Som hovrätten har redogjort för ovan är sådan rättighet kopplad till viss fastighet. Skyldigheten att leverera ersättning följer också med viss fastighet och vidare utgör skyldigheten att leverera ersättningskraft ett villkor för tillståndet (se ovan nämnda rättsfall NJA 1960 s. 488 samt Mark- och miljööverdomstolens dom den 14 september 2020 i mål M 6679-19). Villkoren för tillstånden prövas av mark- och miljödomstolen. Av 9 kap. 17 § andra stycket ÄVL framgår att det under vissa förutsättningar var möjligt att flytta över rätten till ersättningskraft från den ursprungliga fastigheten till annan fastighet i närheten av strömfallet. Det ankom på vattendomstolen, och inte allmän domstol, att pröva en sådan ansökning såsom ett vattenmål (se 11 kap. 17 § p. 21 ÄVL i dess lydelse per den 1 juli 1969).

Hovrätten har bedömt att den rätt till kraft som tillkom fastigheten V 1:1 genom utslaget från vattendomstolen den 15 februari 1924 utgör ersättningskraft. Det är utrett att ersättningskraft från Brynge kraftverk har levererats till V 1:5 även efter det att fastigheten V 1:1 delades vid laga skifte, vilket ägde rum under åren 1937–1941. Vidare framgår leveransskyldigheten gentemot V 1:5 även av gravationsbevis för strömfallsfastigheten i tiden efter laga skifte. Mot den bakgrunden skulle en dom i allmän domstol om att V 1:5 saknar rätt till ersättningskraft kunna vara att jämställa med en överflyttning av rättigheten från att till viss del tillkomma V 1:5 till att helt tillkomma V 1:6. Även om det inte är fråga om överflyttning av rättigheten till en helt annan fastighet bedömer hovrätten att en talan i allmän domstol, som inte har att iaktta det i ÄVL förskrivna förfarandet till skydd för bl.a. eventuella panträttsinnehavare och andra rättsägare, skulle stå i strid med grunderna för 9 kap. 17 § andra stycket respektive 11 kap. 17 § p. 21 ÄVL. Frågan om överflyttning av rättigheten till del av kraftbeloppet har sålunda ankommit på vattendomstolen (numera mark- och miljödomstolen) att pröva, varför allmän domstol enligt stadgandet i 10 kap. 17 § RB saknar behörighet att pröva den negativa fastställelsetalan avseende Brynge kraftverk.

Även Statkrafts yrkande i andra hand om fastställelse av nivån för ersättningskraften samt parternas respektive yrkanden om fastställande av säkringsnivå prövas av mark- och miljödomstolen. Statkraft har fört fram att en delning av rättigheten mellan V 1:5 och V 1:6 innebär en ökad belastning för den tjänande fastigheten.

Skulle så vara fallet prövas även detta lämpligast såsom vattenmål då det av 11 kap. 17 § 52 punkten ÄVL i dess lydelse per den 1 juli 1969 framgår att till vattenmålen hänförs talan jämlikt 9 kap. 29 § om ändrade föreskrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändringar i vad förut bestämts om uttagningskostnadernas storlek. Enligt 9 kap. 29 § ÄVL får omprövning ske bl.a. om föreskrifterna är otillfredsställande, och sådan prövning får även omfatta föreskrifter som i övrigt getts rörande kraftöverföringens anordnande och kontrollen av denna.

Såsom framgår ovan är det även möjligt att hos mark- och miljödomstol ansöka om rätt att avlösa skyldigheten att leverera ersättningskraft mot pengar.

Hovrättens bedömning att det är fråga om ersättningskraft får därmed den följden att allmän domstol inte är behörig att pröva någon del av Statkrafts fastställelsetalan beträffande Brynge kraftverk. Domstolen är inte heller behörig pröva Y.J:s talan om tillräcklig och justerbar säkringsstorlek beträffande Brynge kraftverk.

Respektive parts talan ska därför avvisas i dessa delar.

NYFORS KRAFTVERK

Föreligger hinder att pröva fastställelsetalan avseende Nyfors kraftverk?

Statkraft väckte talan i detta mål år 2014. Det förhållande att bl.a. Y.J. år 2016 ansökt om domvilla avseende 2001 års fastighetsreglering innebär inte att det finns hinder mot att pröva Statkrafts talan avseende Nyfors kraftverk på grund av lis pendens. Inte heller i övrigt finns hinder mot att pröva talan i allmän domstol, då det är klarlagt att en eventuell rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftstation grundas på avtal, varvid allmän domstol är behörig.

Rätt till fri kraft från Nyfors kraftstation?

Statkraft har i denna del gjort gällande att V 1:5 saknar rätt till fri kraft från Nyfors kraftstation och formulerat fastställelsetalan i enlighet med detta. Y.J. har genstämningsvis yrkat att hovrätten ska fastställa att det åligger Statkraft att, enligt avtal den 15 november 1924 och den 18 april 1917, till henne, ägare till V 1:5, utan krav på motprestation leverera viss mängd elektrisk kraft bestämd i kWh/år. Såsom hovrätten har redogjort för ovan synes avtalad rätt till fri kraft tillkomma viss person och inte viss fastighet. Hovrätten återkommer nedan till betydelsen av detta avseende parternas talan.

Saknas rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk?

På anförda skäl ansåg hovrätten att Statkraft på de grunder som förts fram i målet inte hade styrkt sin talan. Tingsrättens dom skulle därför ändras och Statkrafts yrkande om fastställelse av att V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk skulle avslås. I detta sammanhang bortsåg hovrätten från att rättigheten till fri kraft inte syntes kopplad till fastigheten, utan till person, såsom ägaren till fastigheten.

Ska hovrätten fastställa en nivå för ersättningen från Nyfors kraftverk?

På anförda skäl fann hovrätten att det inte var möjligt att bifalla Statkrafts talan.

Även Y.J:s talan avseende Nyfors kraftverk skulle ogillas och tingsrättens dom fastställas i denna del.

Fullgörelsetalan

Såsom tingsrätten har konstaterat är en förutsättning för bifall till Statkrafts yrkande i första hand om förpliktande för Y.J. att betala 379 631 kr till bolaget, att hovrätten kommit fram till att rätt till gratis kraft saknas såväl från Brynge kraftverk som Nyfors kraftverk. Hovrätten har avvisat talan avseende Brynge kraftverk och avslagit bolagets talan avseende Nyfors kraftverk. Tingsrättens dom ska därför fastställas i denna del.

När det gäller Statkrafts alternativa fullgörelseyrkande avseende Brynge kraftverk är en förutsättning för bifall såsom yrkandet formulerats att det fastställts att V 1:5 har rätt till viss mängd fri kraft från Brynge kraftverk. En konsekvens av att hovrätten inte ansett sig behörig att pröva rätten till ersättningskraft avseende Brynge kraftverk är att en sådan nivå inte har fastställts. Bolagets talan ska därför ogillas i denna del.

Hovrättens domslut

Hovrätten ogillar Statkraft Sveriges AB:s yrkande om fastställande av vissa nivåer på frikraften från Nyfors kraftverk till fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 samt ändrar tingsrättens dom enligt följande.

1. Med ändring av punkten 1, 2 och 4 i tingsrättens domslut avvisar hovrätten Statkraft Sverige AB:s fastställelsetalan avseende fastigheten Örnsköldsvik V 1:5:s rätt till fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk.

2. Med ändring av punkten 3 i tingsrättens domslut ogillar hovrätten Statkraft Sverige AB:s fastställelsetalan att fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från Nyfors kraftverk.

3. Med ändring av punkten 5 i tingsrättens domslut avvisar hovrätten Statkraft Sverige AB:s fastställelsetalan avseende skyldighet för ägaren till fastigheten Örnsköldsvik V 1:5 att erlägga vissa avgifter samt skatter för överförbrukning.

4. Med ändring av punkten 7 i tingsrättens domslut ogillar hovrätten Statkraft Sverige AB:s fullgörelsetalan avseende ersättning för överförbrukning för tiden den 1 januari 2015 till och med den 31 december 2021.

5. Med ändring av punkten 9 i tingsrättens domslut avvisar hovrätten Y.J:s fastställelsetalan avseende tillräcklig och justerbar säkringsstorlek i den del yrkandet avser Brynge kraftverk.

I övriga delar gäller tingsrättens domslut.

I samband med att Y.J. överklagade tingsrättens dom i mål T 1426-24 överklagade hon ett beslut av tingsrätten att avslå hennes begäran att målet skulle vilandeförklaras.

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström och Petra Sjölén Kruse, referent, samt tf. hovrättsassessorn Henning Signarsson) avvisade hennes överklagande av beslutet i beslut den 29 februari 2024.

Skäl för beslutet

En part har ingen rätt att överklaga ett beslut som innebär att vilandeförklaring inte meddelas (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [8 dec. 2023, version 95, JUNO], kommentaren till 32 kap. 5 §). Y.J:s överklagande ska därför avvisas.

Högsta domstolen

Statkraft Sverige AB överklagade och yrkade att HD skulle upphäva hovrättens avvisningsbeslut avseende bolagets fastställelsetalan rörande Brynge kraftverk och bifalla fullgörelseyrkandet. Enligt bolaget borde målet i första hand återförvisas till hovrätten, i andra hand prövas i sak. I vart fall borde målet enligt bolaget hänvisas till mark- och miljödomstol.

Statkraft yrkade även att HD skulle bifalla bolagets talan rörande Nyfors kraftverk, tillåta den nya bevisning som åberopats först i hovrätten samt ändra fördelningen av rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.

Y.J. motsatte sig att målet återförvisades till hovrätten eller överlämnades till mark- och miljödomstol.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna-Maria Vesterberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Fri elektrisk kraft som ersättningsform

1. Under större delen av 1900-talet reglerades tillstånd till vattenverksamhet i den äldre vattenlagen (1918:523), ÄVL. För att få starta vattenverksamhet, t.ex. ett vattenkraftverk, krävdes rådighet över vattnet där kraftverket skulle byggas. Sådan rådighet tillkom fastighetsägaren och om någon annan ville nyttja vattnet kunde denne antingen förvärva förfoganderätten till vattnet eller i vissa fall med stöd av bestämmelser i ÄVL tvångsvis få förfoga över vattnet. Vid sådant tvångsvist förfogande hade fastighetsägaren rätt till ersättning i form av fri elektrisk kraft, s.k. ersättningskraft, se 9 kap. 13–45 §§ ÄVL i dess lydelse före den 1 juli 1974. Bestämmelserna om ersättningskraft var tvingande och tillämpades av vattendomstolen i samband med tillståndsprövningen.

2. Vid förvärv av nyttjanderätten reglerades ersättningsfrågor i avtal med den fastighetsägare som upplät äganderätten eller nyttjanderätten till vattnet. När ersättningen enligt avtal skulle utgå i form av fri elektrisk kraft kallades den frikraft. Rätten till frikraft omfattades inte av några bestämmelser i vattenlagstiftningen.

3. Den 1 juli 1974 togs bestämmelserna om ersättningskraft bort och ersattes av ett nytt institut, andelskraft. Bestämmelserna om ersättningskraft i ÄVL gäller fortfarande i fråga om ersättning som enligt den lagen ska lämnas genom överföring av kraft, se 14 § lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Samtliga hänvisningar till ÄVL i detta beslut avser dess lydelse före den 1 juli 1974.

Bakgrund

4. Målet gäller en tvist om rätten till fri elektrisk kraft från två vattenkraftverk i Ångermanland; Brynge och Nyfors. Kraftverken byggdes i början av 1900-talet efter tillstånd från domstol. När bolaget bakom Brynge ansökte om tillstånd för att bygga i vattnet hade bolaget inte rådighet över allt vatten i strömfallet. Innan vattendomstolen fattade beslut om tillstånd till vattenverksamheten, hade bolaget dock erhållit sådan rådighet genom avtalade servitut för all framtid med berörda fastighetsägare.

5. Vattendomstolen meddelade utslag 1924 och gav då tillstånd till byggnationen av Brynge och angav i beslutet att ersättning i form av fri elektrisk kraft skulle utgå till vissa fastigheter med viss angiven mängd. En av dessa fastigheter var Örnsköldsvik V 1:1. Den fastigheten delades senare upp i V 1:5 och V 1:6. Y.J. äger fastigheten V 1:5.

6. Uppföraren av Nyfors hade ingått avtal med berörda fastighetsägare, bl.a. ägaren till V 1:1, genom vilket uppföraren fick rådighet över allt vatten i strömfallet, i utbyte mot leverans av fri elektrisk kraft.

7. Både Brynge och Nyfors ägs numera av Statkraft Sverige AB. Bolaget väckte talan vid tingsrätten mot Y.J. och yrkade i huvudsak fastställelse av att hennes fastighet saknade rätt till fri elektrisk kraft från kraftverken, i andra hand fastställelse av en viss nivå för den fria elektriska kraften. Bolaget yrkade vidare att Y.J. skulle förpliktas att betala för tidigare förbrukad elektrisk kraft. Till grund för fastställelsetalan avseende Brynge angav bolaget att den rätt till fri elektrisk kraft som vattendomstolen beslutat om 1924 grundades på avtal (frikraft) och inte på tvångsvist ianspråktagande av vattnet enligt ÄVL, samt att den elektriska kraft som enligt utslaget tillkom V 1:1 till ingen del ska tillkomma V 1:5, eller i vart fall inte med mer än hälften av den ursprungliga fastighetens andel.

8. Y.J. invände mot domstolens behörighet och yrkade att bolagets talan skulle avvisas. Hon yrkade genstämningsvis att domstolen skulle fastställa att bolaget var skyldigt att leverera fri elektrisk kraft till hennes fastighet med viss mängd.

9. Tingsrätten gjorde initialt bedömningen att bestämmelsen i 9 kap. 29 § ÄVL om ändring av föreskrifter avseende ersättningskraft skulle tillämpas på fastställelsetalan, och överlämnade målet i den delen till mark- och miljödomstol. Mark- och miljödomstolen gjorde bedömningen att fastställelsetalan inte kunde prövas med stöd angiven bestämmelse eftersom Statkraft inte hade yrkat ändring av några föreskrifter, och återlämnade målet till tingsrätten.

10. Tingsrätten prövade därefter målet i sak och fastställde att Y.J:s fastighet hade rätt till viss begränsad mängd fri elektrisk kraft från Brynge men att fastigheten saknade sådan rätt från Nyfors. Tingsrätten biföll bolagets fullgörelsetalan till den del den avsåg förbrukning av elektrisk kraft överstigande rätten till fri kraft från Brynge.

11. Både bolaget och Y.J. överklagade tingsrättens dom. I hovrätten angav bolaget att den rätt till fri elektrisk kraft som tillkom V 1:1 genom vattendomstolens utslag från 1924 avsåg ersättningskraft och inte avtalad frikraft. Vidare angav bolaget att en fördelning av kraften till V 1:5 skulle ha krävt en omprövning av föreskrifterna för ersättningskraften enligt 9 kap. 29 § ÄVL eller ett beslut om överflyttning av rättigheten mellan fastigheter enligt 9 kap. 17 § ÄVL, vilket inte skett. Statkraft medgav att bolagets talan avseende skyldighet att erlägga skatter och avgifter för överförbrukning avvisades.

12. Bolaget begärde att som ny skriftlig bevisning i hovrätten få åberopa två brev från 1924. Hovrätten har i beslut den 29 februari 2024 avvisat den nya bevisningen.

13. Hovrätten har konstaterat att bolaget som uppförde Brynge inte tog fastighetsägarnas vatten i anspråk tvångsvist enligt ÄVL, men att vattendomstolen, när den gav tillstånd till byggnationen av kraftverket, tillämpade ÄVL:s bestämmelser om ersättningskraft analogt och att skyldigheten att leverera den elektriska kraften till fastighetsägarna utgjorde ett villkor för tillståndet. Rätten till fri elektrisk kraft enligt utslaget var därför att jämställa med ersättningskraft som dömts ut efter ianspråktagande av vatten enligt ÄVL.

14. Hovrätten har vidare angett att tingsrätten var behörig att pröva bolagets talan då grunden för talan där var att rätten till fri elektrisk kraft byggde på avtal. I enlighet med vad bolaget gjort gällande i hovrätten har rätten gjort bedömningen att rättigheten avsåg ersättningskraft utdömd enligt ÄVL. Eftersom leverans av elektrisk kraft skett till V 1:5 efter fastighetsdelningen av V 1:1, skulle en fastställelse av att Y.J:s fastighet saknar rätt till ersättningskraft kunna jämställas med en överflyttning av rättigheten mellan V 1:5 och V 1:6. Talan om sådan överflyttning ankommer på mark- och miljödomstol. Fastställelse av nivån för ersättningskraften borde lämpligen prövas som ett vattenmål eftersom den påverkar föreskrifter rörande kraftbeloppet. Hovrätten har mot denna bakgrund bedömt att allmän domstol saknar behörighet att pröva fastställelsetalan avseende Brynge och har avvisat respektive parts talan i den delen.

15. Avvisningsbeslutet har lett till att bolagets fullgörelsetalan avseende överförbrukning av elektrisk kraft från Brynge har ogillats eftersom en förutsättning för bifall i den delen varit fastställelse av att Y.J:s fastighet saknat rätt till – eller endast haft viss begränsad rätt till – fri elektrisk kraft från Brynge.

16. Beträffande Nyfors har hovrätten ändrat tingsrättens dom och lämnat bolagets fastställelsetalan utan bifall.

Målet i HD

17. Bolaget har yrkat att HD ska upphäva hovrättens avvisningsbeslut avseende Brynge och i första hand återförvisa målet till hovrätten, i andra hand pröva fastställelsetalan och i tredje hand hänvisa målet i den delen till mark- och miljödomstol. Statkraft har vidare yrkat att HD ska bifalla bolagets fastställelsetalan avseende Nyfors och fullgörelsetalan avseende ersättning för förbrukad elektrisk kraft från båda kraftverken, tillåta den nya bevisning som åberopades först i hovrätten samt ändra fördelningen av rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.

18. Y.J:s överklagande av hovrättens dom har avvisats för att det inkommit för sent. Det beslutet har vunnit laga kraft. Hon har med anledning av Statkrafts överklagande anfört att hon motsätter sig att målet återförvisas till hovrätten eller överlämnas till mark- och miljödomstol.

Vad prövningen i HD rör

19. Det finns anledning att pröva vilken domstol som är behörig att ta upp fastställelsetalan avseende fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk och om hovrättens beslut att avvisa fastställelsetalan i den delen var riktigt.

Rättsliga utgångspunkter

Domstolars sakliga behörighet

20. Allmän domstol är som utgångspunkt behörig att pröva en tvist om den inte uttryckligen har undantagits från domstolens kompetens. I 10 kap. 17 § första stycket 1 RB begränsas allmän domstols sakliga behörighet på så sätt domstolen är obehörig att pröva mål som enligt lag eller författning ska upptas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, t.ex. mark- och miljödomstol. Bestämmelsen är indispositiv och ska beaktas självmant av högre rätt, se 18 och 19 §§.

21. Behörigheten för mark- och miljödomstolar är som utgångspunkt begränsad och omfattar bara mål eller ärenden som uttryckligen anges i miljöbalken och närliggande lagstiftning.

22. Frågor om domstolens behörighet ska avgöras med utgångspunkt i hur käranden själv har kvalificerat den grund som åberopas till stöd för talan. Det förhållandet att käranden till grund för talan åberopar faktiska omständigheter som skulle kunna ligga till grund för en talan enligt exempelvis miljöbalken, utgör inte hinder för allmän domstol att pröva talan enligt de bestämmelser som den domstolen har att tillämpa. (Se bl.a. NJA 1973 s. 1 I, NJA 1978 s. 113 och NJA 2004 s. 743.)

23. Såväl allmän domstol som särskild domstol får i princip pröva alla frågor som är av betydelse för prövningen av det aktuella målet, även prejudiciella rättsförhållanden som ligger utanför domstolens sakliga kompetens. Bedömningen av prejudiciella frågor får inte rättskraft och en prövning av en sådan fråga hindrar därmed inte en senare process om samma fråga i en annan domstol. (Se bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång. Andra häftet, 9 uppl. 2015, s. 132 ff., Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [2024, version 97, JUNO], kommentaren till 17 kap. 11 § och jfr NJA 1991 s. 704.)

Prövning av behörighetsfrågor

24. Rätten ska enligt 34 kap. 1 § första stycket RB pröva sin behörighet så snart det finns anledning till det. När det gäller dispositiva forumbestämmelser måste svaranden invända mot rättens behörighet redan första gången han eller hon för talan i målet, annars anses rätten behörig, se 10 kap. 18 §. När det gäller tvingande forumbestämmelser, t.ex. i 10 kap. 17 §, ska rätten självmant (ex officio) pröva sin behörighet och det finns inte någon bortre tidsgräns efter vilken rätten kan undandra sig en sådan prövning.

25. Om rätten finner att den inte är behörig att pröva en talan föreligger rättegångshinder och talan ska avvisas. Om prövningen görs i samband med att en ansökan ges in till första instans, ska rätten som utgångspunkt i stället lämna över ansökan till en behörig domstol, 10 kap. 20 a §.

26. Högre instans är skyldig att självmant pröva om lägre rätt varit behörig att ta upp en tvist som skulle ha prövats av särskild domstol, se 10 kap. 19 §. Om högre rätt förklarar att lägre rätt inte var behörig att ta upp ett mål som väckts där, har högre rätt möjlighet att hänvisa målet till lägre rätt som är behörig, se 10 kap. 20 § första stycket.

27. Eftersom det är kärandens kvalificering av grunden som ligger till grund för prövningen av domstolens behörighet (se p. 22) får det betydelse för prövningen om den rättsliga grunden ändras i högre instans. I dispositiva tvistemål gäller som utgångspunkt att part bara i vissa fall får åberopa nya omständigheter i högre instans, se 50 kap. 25 § tredje stycket. Den bestämmelsen hindrar dock inte att indispositiva moment åberopas först i högre instans, se rättsfallet ”Jordförvärvet” NJA 2021 s. 272. Om en ny grund åberopas och tillåts, kan det medföra att domstolen inte längre är behörig att pröva målet, jfr rättsfallet NJA 1978 s. 104.

28. Prövningen av domstolens sakliga behörighet ska som utgångspunkt göras utan att domstolen behöver gå närmare in på omständigheter som avser själva saken. Vid bedömningen av behörigheten får kärandens påstående om de omständigheter som grundar behörigheten godtas om det inte är uppenbart att påståendet saknar grund. Den närmare bedömningen av omständigheterna ska ske först vid sakprövningen. (Jfr bl.a. NJA 2005 s. 586, ”Concorp I” NJA 2012 s. 183 och NJA 2012 s. 362.)

29. Tvingande forumregler grundas på intressen som av olika skäl inte kunnat överlåtas till parterna själva att förfoga över. Det finns då större anledning för domstolen att självmant utreda omständigheter som kan vara av relevans för forumfrågan. Inte heller i dessa fall ska domstolen dock behöva ge sig närmare in i sakfrågan i målet för att avgöra om den är behörig. Om domstolen vid prövningen av målet i sak gör bedömningen att den utifrån de bestämmelser den har att tillämpa inte kan bifalla talan, får talan i stället ogillas.

Behörighet att pröva frågor om ersättning i form av fri elektrisk kraft

30. Behörigheten att pröva frågor om ersättning i form av fri elektrisk kraft är beroende av om rätten grundas på avtal (frikraft) eller ÄVL (ersättningskraft). Tvister om avtalad frikraft låg enligt ÄVL utanför vattendomstolens behörighet (jfr NJA 1960 s. 488). Däremot var vattendomstolen behörig att pröva vissa frågor som gällde ersättningskraft.

31. Beslut om ersättningskraft fattades enligt ÄVL i samband med att vattendomstolen gav tillstånd till byggnation i vattnet och ersättningskraften blev en del av villkoren för tillståndet. Beslutet skulle innehålla föreskrifter om att kraften skulle utgå i växlande storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, se 9 kap. 28 § ÄVL. Sådana föreskrifter kunde omprövas av vattendomstolen om de visade sig vila på oriktiga förutsättningar eller var otillfredsställande, se 9 kap. 29 § och 11 kap. 17 § p. 52 § ÄVL. Rätten till ersättningskraft var knuten till den fastighet till vilken vattnet hört. På ansökan av fastighetsägaren kunde vattendomstol i vissa fall besluta att rättigheten skulle flyttas till en närliggande fastighet, se 9 kap. 17 § och 11 kap. 17 § p. 21 § ÄVL.

32. I förarbetena till ÄVL framhölls att bara mål som krävde teknisk sakkunskap om vattenförhållanden och särskild insikt i vattenlagstiftningen skulle handläggas av vattendomstolarna och att allmän domstols behörighet inte skulle begränsas mer än nödvändigt. Det var bara mål som angavs vara vattenmål i lagens 11 kap. som skulle undandras de allmänna domstolarna, även om bestämmelser i ÄVL kunde vara av betydelse också i andra fall och komma att tillämpas av allmän domstol. (Se NJA II 1919 s. 388 ff.)

33. De bestämmelser om andelskraft som 1974 ersatte bestämmelserna om ersättningskraft flyttades senare över till den nya vattenlagen (1983:291) och finns numera i 8 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, restvattenlagen. I övergångsbestämmelserna anges att bestämmelserna i ÄVL fortfarande gäller för ersättningskraft men att part har möjlighet att väcka talan om att avlösa sådan ersättningskraft mot ersättning i pengar, se 14 § i lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

34. I samband med att miljöbalken trädde i kraft togs vattendomstolarnas specialområden över av miljödomstolar, numera mark- och miljödomstolar. I dag prövar mark- och miljödomstol mål om tillstånd till vattenverksamhet, se 11 kap. 9 b § MB, överflyttning av rätten till andelskraft mellan olika fastigheter, se 7 kap. 1 § p. 3 restvattenlagen, samt omprövning av villkor för andelskraft, se 7 kap. 2 § p. 7 restvattenlagen.

35. Mark- och miljödomstol är inte behörig att pröva annat än vad som uttryckligen angetts. En talan angående ersättningskraft vars rättsliga grund faller utanför mark- och miljödomstolens uttryckliga behörighet, ska alltså tas upp till prövning av allmän domstol, även om den rör ersättningskraft och innebär att domstolen behöver tillämpa bestämmelser i vattenlagstiftningen.

36. Att det inom ramen för en talan i allmän domstol uppkommer frågor som mark- och miljödomstolen är behörig att pröva medför inte att allmän domstol förlorar sin behörighet. Domstolen kan exempelvis efter invändning behöva pröva prejudiciella frågor som faller inom mark- och miljödomstolens kompetens (jfr p. 23). Det kan bli aktuellt för allmän domstol att tolka ett tillstånd som meddelats av en särskild domstol. Däremot kan allmän domstol inte besluta om en rättsföljd som ligger inom mark- och miljödomstolens exklusiva kompetens. Allmän domstol kan således inte inom ramen för en fastställelsetalan besluta om ändrade villkor i ett tillstånd till vattenverksamhet eller flytta rätten till fri elektrisk kraft mellan olika fastigheter. Om det är en förutsättning för att en fastställelsetalan ska kunna bifallas, får domstolen ogilla käromålet.

Bedömningen i detta fall

37. Statkraft har beträffande Brynge yrkat fastställelse av att Y.J:s fastighet saknar rätt till fri elektrisk kraft från kraftverket, alternativt att rätten till fri kraft är begränsad till viss mängd och i sådant fall förpliktelse för Y.J. att betala ersättning för den elektriska kraft som hon tidigare utnyttjat som överstiger rätten till fri kraft.

38. Initialt angav bolaget att rätten till fri kraft grundades på avtal, vilket innebar att allmän domstol var behörig att pröva talan. I hovrätten ändrade bolaget den rättsliga grunden till att avse ersättningskraft. Eftersom det är en indispositiv omständighet som domstolen haft att bedöma vid sakprövningen förelåg inget hinder mot att den åberopades först i hovrätten. Ändringen skulle kunna få betydelse för domstolens behörighet, eftersom mark- och miljödomstolen har exklusiv behörighet att pröva vissa frågor som rör ersättningskraft.

39. Statkraft har inte begärt någon ändring av de villkor som angetts för det tidigare meddelade tillståndet till vattenverksamheten. Bolaget har inte heller begärt att rätten till elektrisk kraft ska flyttas mellan olika fastigheter. Utifrån vad Statkraft har yrkat och de grunder som bolaget angett, saknar mark- och miljödomstolen behörighet att pröva talan. Eftersom talan inte undantagits från allmän domstols kompetens, var hovrätten alltså behörig att pröva fastställelsetalan.

40. Någon annan grund för att avvisa fastställelsetalan avseende rätt till fri elektrisk kraft från Brynge finns inte. Hovrättens beslut att avvisa talan i den delen, både beträffande Statkrafts och Y.J:s yrkanden, utgör grund för domvilla och det finns därmed synnerliga skäl för att meddela prövningstillstånd. Beslutet om avvisning ska med stöd av 50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § andra stycket RB undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny prövning i den delen.

41. Till följd av att fastställelsetalan avseende Brynge har avvisats, har hovrätten ogillat Statkrafts fullgörelsetalan avseende ersättning för överförbrukning av elektrisk kraft från det kraftverket. Hovrättens rättegångsfel vid avvisning av fastställelsetalan har alltså påverkat utgången även beträffande fullgörelsetalan. Detsamma gäller besluten om fördelning av rättegångskostnader. Även i de delarna ska hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas dit.

42. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Beslut

HD meddelar prövningstillstånd beträffande talan om fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk.

Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

HD undanröjer hovrättens dom i de delar som rör fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk utom så vitt avser skyldigheten att erlägga skatter och avgifter för överförbrukning (punkterna 1, 4 och 5 i hovrättens domslut), samt besluten om rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten och visar målet åter till hovrätten i dessa delar.

Övriga delar av hovrättens dom står fast liksom hovrättens beslut den 29 februari 2024.

Hovrätten ska i samband med att målet avgörs pröva frågan om ersättning för rättegångskostnad i HD.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Dag Mattsson, referent, Eric M. Runesson, Stefan Reimer och Anders Perklev) meddelade den 25 juni 2024 följande beslut.

Frågan om prövningstillstånd

HD har gått igenom handlingarna i målet. Det finns skäl att bevilja prövningstillstånd såvitt gäller Statkrafts talan rörande Brynge kraftverk. I övrigt har det inte framkommit skäl för prövningstillstånd.

Skäl

Bakgrund

1. Målet gäller ett utslag av vattendomstolen från 1924, enligt vilket tillstånd gavs för uppförande av Brynge kraftverk.

2. På den tiden reglerades frågan om tillstånd till vattenverksamhet av 1918 års vattenlag. Den som ville använda ett visst vatten för kraftverksamhet kunde på vanligt sätt avtala med fastighetsägaren om det och komma överens om s.k. frikraft från kraftverket. Annars kunde den som skulle bedriva vattenverksamheten i stället ges rätt av vattendomstolen att förfoga över vattnet genom ett tvångsförfarande som liknar expropriation. Enligt lagen hade vattendomstolen då att föreskriva villkor om s.k. ersättningskraft till fastighetsägaren som en del av utslaget (jfr dagens andelskraft enligt miljöbalken). I praktiken förekom det också att, om parterna var överens och det alltså inte var nödvändigt att bestämma ersättningskraft, vattendomstolen ändå tog in vad som hade avtalats om fri elektrisk kraft i själva utslaget.

3. Enligt vattendomstolens utslag från 1924 skulle ersättning i form av fri elektrisk kraft utgå från Brynge till vissa angivna fastigheter med en viss bestämd mängd. En av dessa fastigheter var V 1:1. I början av 1940-talet delades den fastigheten upp i V 1:5 och V 1:6. Fastigheten V 1:5 ägs numera av Y.J.

4. Statkraft, som äger Brynge, väckte talan vid tingsrätten mot Y.J. och yrkade i huvudsak fastställelse av att hennes fastighet V 1:5 saknar rätt till fri elektrisk kraft från kraftverket, i andra hand fastställelse av en viss nivå för den fria kraften. Bolaget yrkade också att Y.J. skulle förpliktas att betala för tidigare för mycket förbrukad kraft. Enligt bolaget kunde den elektriska kraft som enligt utslaget tillkom V 1:1 inte till någon del anses tillkomma V 1:5, i vart fall inte med mer än hälften av den ursprungliga fastighetens andel. Y.J. yrkade för sin del fastställelse av att bolaget var skyldigt att leverera fri elektrisk kraft med en viss mängd. Tingsrätten fastställde att Y.J:s fastighet hade rätt till en viss begränsad mängd fri elektrisk kraft från Brynge samt förpliktade Y.J. att betala för den överstigande förbrukningen.

5. I hovrätten godtog Statkraft att den rätt till fri elektrisk kraft som tillkom V 1:1 genom 1924 års utslag egentligen avsåg tvångsmässig ersättningskraft och inte, som bolaget utgått från vid tingsrätten, avtalad frikraft. Hovrätten har i anslutning till detta kommit fram till att utslaget ska förstås så att vattendomstolen tillämpade lagstiftningen om ersättningskraft analogt och att skyldigheten att leverera den elektriska kraften fick ses som ett föreskrivet villkor för tillståndet. Rätten till fri elektrisk kraft skulle därför i detta fall anses motsvara ersättningskraft. En fastställelse av att Y.J:s fastighet saknar rätt till ersättningskraft kunde enligt hovrätten då jämställas med en överflyttning av rättigheten till annan fastighet. I varje fall skulle en prövning av den aktuella talan i allmän domstol stå i strid med grunderna för lagstiftningen och därför hellre ankomma på mark- och miljödomstol. Fastställelse av nivån för ersättningskraften borde enligt hovrätten lämpligen prövas som ett vattenmål eftersom det påverkade villkoren.

6. Hovrätten har därmed gjort bedömningen att allmän domstol saknar behörighet att pröva Statkrafts fastställelsetalan och avvisat talan i den delen. Det har lett till att bolagets fullgörelsetalan om överförbrukning har ogillats.

Frågan i målet

7. Frågan är om allmän domstol eller mark- och miljödomstol är behörig att pröva Statkrafts talan.

Allmän domstols behörighet

8. I 10 kap. 17 § RB undantas vissa typer av tvister och mål från allmän domstols behörighet. Allmän domstol är inte behörig att ta upp en tvist som ska prövas av särskild domstol. Bestämmelsen återspeglar den generella utgångspunkten att allmän domstol är behörig att pröva en tvist om den inte uttryckligen har undantagits från domstolens kompetens.

9. Det kan i vissa fall på rättstillämpningsnivå finnas utrymme för att göra en mer allmän bedömning av var en fråga lämpligen ska hanteras. Men det förutsätter i princip att det finns en koppling till ett förfarande där prövningen av en viss fråga har anförtrotts den särskilda domstolen. Huruvida allmän domstol är behörig blir då normalt närmast en följd av hur behörighetsregeln för den särskilda domstolen ska tolkas. Vid en sådan tolkning kan lämplighetsöverväganden vara av betydelse. När det däremot inte finns någon särskild behörighetsregel som rör den aktuella talan finns det inte något utrymme för att med lämplighetsargument begränsa allmän domstols behörighet. (Se ”Banken och posten” NJA 2017 s. 589 och ”Serverbeslaget” NJA 2020 s. 1119.)

Bedömningen i detta fall

10. Det finns föreskrifter om att mark- och miljödomstol, i egenskap av särskild domstol, är behörig att ta upp omprövning av villkor för vattentillstånd och överflyttning av rätten till elektrisk kraft till annan fastighet. Statkraft har emellertid inte begärt någon ändring av de villkor som angetts för 1924 års tillstånd till vattenverksamhet. Fråga om överflyttning mellan olika fastigheter av rätt till fri elektrisk kraft är inte aktuell. Inte heller i övrigt finns det någon särskild föreskrift om mark- och miljödomstols behörighet som är relevant i sammanhanget. Som bolagets talan är utformad avser den närmast tolkningen av innebörden av 1924 års utslag och en bedömning av vilken betydelse villkoret om fri elektrisk kraft i detta utslag har för V 1:5 med beaktande av efterföljande händelser.

11. Eftersom en talan av detta slag inte uttryckligen har undandragits allmän domstols behörighet, är hovrätten behörig att pröva den. Det gäller alltså även om 1924 års utslag i den aktuella delen är att anse som villkor om ersättningskraft. Hovrättens avvisningsbeslut ska därmed undanröjas, liksom beslutet att ogilla Statkrafts fullgörelsetalan om ersättning för överförbrukning. Detsamma gäller besluten om fördelning av rättegångskostnader.

HD:s avgörande

HD meddelar prövningstillstånd beträffande Statkraft Sverige AB:s talan om fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk.

HD undanröjer hovrättens dom i de delar som rör Statkraft Sverige AB:s fastställelsetalan och fullgörelsetalan om fri elektrisk kraft från Brynge kraftverk (utom p. 3 i domslutet) samt undanröjer besluten om rättegångskostnad i tingsrätten och hovrätten och visar målet åter till hovrätten i dessa delar.

Övriga delar av hovrättens dom står fast liksom hovrättens beslut den 29 februari 2024.

Hovrätten ska i samband med att målet avgörs pröva frågan om ersättning för rättegångskostnad i HD.