Referat

Umeå tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Umeå tingsrätt mot L.D. för rån enligt 8 kap. 5 § BrB med följande gärningsbeskrivning.

L.D. har med tillägnelseuppsåt stulit en jacka från J.F.A. genom att fälla uttalanden med innebörden att han skulle skada honom. Hotet var alternativt verkade för J.F.A. vara akut och var ägnat att framkalla allvarlig rädsla för J.F.A:s personliga säkerhet. Det hände någon gång den 14 september 2023 i … Umeå kommun.

L.D. begick gärningen med uppsåt.

Åtalet omfattade även brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.

J.F.A. yrkade att L.D. skulle betala skadestånd med 16 400 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 15 000 kr kränkning och 1 400 kr sveda och värk.

L.D. förnekade brott och bestred skadeståndsyrkandet. Han vitsordade 15 000 kr i kränkningsersättning som skäligt i och för sig.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Alexander Grydén) anförde följande i dom den 6 mars 2024.

Utredning

L.D. har hörts. Åklagaren har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med K.H. och L.M. Åklagaren har även åberopat uppspelning av målsägandeförhör med J.F.A. Åklagaren har som övrig bevisning åberopat skiss från målsägandeförhör, fotografier och beslagsprotokoll.

J.F.A., som biträtt åtalet, har åberopat samma bevisning som åklagaren. Han har därutöver som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med M.A.B.

Domskäl

Skuld

Åtalspunkt 1 – rån

Inledningsvis är utrett att J.F.A. var på väg till skolan den aktuella dagen när den för honom okände L.D. plötsligt kom fram till honom. De började prata med varandra och därefter utspelade sig den händelse som nu aktuellt mål avhandlar.

J.F.A. har berättat att L.D. först hotade att slå honom om han inte lämnade ifrån sig sin surfplatta. L.D. bytte sedan fokus och hotade att slå honom om han inte lämnade ifrån sig sin jacka. Han bad om att han skulle få behålla jackan, men L.D. sa nej. L.D. tog honom sedan bakom en byggnad där situationen fortsatte och där han slutligen kom att lämna över jackan till L.D. Han kände sig chockad under situationen och han hade kunnat börja gråta. L.D. har vid något tillfälle under händelseförloppet dessutom dels sagt att de skulle slåss om jackan, dels hotat med att komma till hans skola och slå honom.

Enligt tingsrätten har J.F.A. på ett trovärdigt sätt berättat om händelsen. Han har utförligt redogjort för händelseförloppet och hans uppgifter har varit sammanhängande och framstår som självupplevda. Det har inte framkommit något som talar för att han felaktigt skulle vilja beskylla L.D., som han inte känner igen sedan tidigare, för brottslig gärning. Hans uppgifter framstår inte heller som överdrivna och han har varit tydlig med att han t.ex. inte utsattes för något våld och att han inte trodde att L.D. faktiskt skulle komma till hans skola efter händelsen.

Vad J.F.A. berättat om händelseförloppet får också stöd av både L.M:s och M.A.B:s uppgifter. De har båda uppgett att J.F.A. efter händelsen berättade för dem att gärningsmannen hade hotat att slå honom om han inte lämnade ifrån sig sin jacka. De har även berättat om J.F.A:s starka känslomässiga reaktion på händelsen. Även K.H:s iakttagelser av situationen ger ett visst stöd till vad J.F.A. berättat.

Enligt tingsrätten ger vittnenas uppgifter sammantaget ett starkt stöd till J.F.A:s berättelse. Att det framkommit att några av vittnena i polisförhör under förundersökningen inte berättat fullt så utförligt som de gjort vid huvudförhandlingen förändrar inte den bedömningen. Enligt tingsrätten är åberopad bevisning sådan att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska anses vara uppfyllt. Vad L.D. har anfört, med den huvudsakliga innebörden att han inte uttalat några hot utan endast uppmanat J.F.A. att lämna ifrån sig jackan samt att han inte haft uppsåt att tillägna sig jackan, förtar inte värdet av åklagarens bevisning. Det är därför ställt utom rimligt tvivel att L.D. agerat på sätt som påståtts och att uttalandena i vart fall för J.F.A. verkat vara akuta. L.D. ska därmed dömas för detta agerande vilket i och för sig uppfyller rekvisiten för rån.

Tingsrätten har därefter att ta ställning till frågan om L.D:s agerande varit av mindre allvarlig art. Vid den bedömningen kan konstateras att L.D. helt oprovocerat gått fram till J.F.A., som vid tillfället för gärningen var 14 år gammal, och uttalat flera hot. Enligt tingsrätten framstår det som uppenbart att dessa hot, uttalade av en för J.F.A. okänd person, måste ha uppfattats som både allvarligt menade och mycket obehagliga. Därtill kan konstateras att det inte varit fråga om ett kort händelseförlopp och den enda uppgiften om jackans värde – ca 2 000 kr – har inte ifrågasatts och det saknas enligt tingsrätten också anledning att göra så. Vad L.D. genom gärningen tillägnade sig har därmed inte varit av ringa ekonomiskt värde. Vid en helhetsbedömning anser tingsrätten mot denna bakgrund och med beaktande av vad som i övrigt har framkommit att gärningen inte varit av mindre allvarlig art. L.D. ska därför dömas för rån i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning.

Åtalspunkt 2 – brott mot lagen om förbud beträffande knivar och 
andra farliga föremål

Av utredningen har framkommit att det påträffats en mindre kniv av stilettmodell i L.D:s ficka. Han har invänt att han någon dag tidigare hade paddlat kanot och då haft med sig kniven men att han sen, som det får förstås, glömt den i fickan.

Enligt tingsrätten är det inte bevisat att L.D. innehaft kniven med uppsåt. Han får däremot anses ha agerat oaktsamt och ska därför dömas för knivinnehavet i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning.

Påföljd

L.D. förekommer sedan tidigare under ett avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 1 juni 2022 för tre fall av ringa narkotikabrott och påföljden bestämdes till ungdomsvård.

L.D. döms nu för rån och brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Gärningarnas samlade straffvärde motsvarar fängelse i ett år och sex månader. Eftersom L.D. har begått ett allvarligt brott i form av rån efter att han fyllt 18 år ska hans ungdom inte beaktas särskilt vid straffmätningen av det brottet (29 kap. 7 § tredje stycket BrB).

Enligt tingsrätten medför brottslighetens straff- och artvärde samt det faktum att L.D. återfallit i brott att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Påföljden bestäms därför till fängelse i ett år och sex månader.

Skadestånd

Enligt tingsrätten har J.F.A. genom brottet blivit utsatt för en så allvarlig kränkning att han är berättigad till kränkningsersättning. Den yrkade summan om 15 000 kr är vitsordad som skälig i och för sig och ska utgå.

I fråga om ersättning för sveda och värk anser tingsrätten att det saknas anledning att ifrågasätta vad som framkommit om J.F.A:s mående efter händelsen och att han därför är berättigad till ersättning motsvarande två veckors akut sjukdomstid, d.v.s. 1 400 kr.

Domslut

Tingsrätten dömde L.D. för rån enligt 8 kap. 5 § BrB och för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket den lagen till fängelse 1 år 6 månader. L.D:s ungdom beaktades vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).

L.D. förpliktades att betala skadestånd till J.F.A. med 16 400 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 september 2023.

Tingsrätten förordnade om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.

Hovrätten för Övre Norrland

Yrkanden m.m. i hovrätten

L.D. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för rån och under alla förhållanden bestämma en lindrigare påföljd. Han yrkade vidare att hovrätten skulle avslå J.F.A:s yrkande om skadestånd. Han vitsordade det yrkade beloppet avseende ersättning för kränkning som skäligt i och för sig.

Åklagaren och J.F.A. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (tf. hovrättsrådet Alicia Dassoum Lundberg och tf. hovrättsassessorn Cornelia Edblad, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 11 juni 2024.

Hovrättens domskäl

Del som inte överklagats

I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i den delen, har L.D. gjort sig skyldig till brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.

Utredningen

Hovrätten har, i överklagad del av målet, tagit del av samma utredning som tingsrätten.

Förhören har spelats upp.

Skuld

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. Hovrätten gör i alla delar samma bedömning som den som tingsrätten har gjort i fråga om skuld beträffande rånet. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i denna del.

Påföljd

Straffvärdet för den samlade brottsligheten uppgår till fängelse ett år och sex månader. Som tingsrätten har angett följer av 29 kap. 7 § tredje stycket BrB att unga lagöverträdare i den ålderskategori som L.D. tillhör inte ska särbehandlas vid straffmätningen när det rör sig om så allvarlig brottslighet som rån.

Rån har i rättspraxis ansetts vara ett så kallat artbrott, dvs. ett brott där det finns en presumtion för att påföljden bestäms till fängelse (se bl.a. rättsfallet NJA 1991 s. 444). Brottslighetens art och det höga straffvärdet talar starkt för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten däremot att L.D:s tidigare brottslighet, eftersom den varit av annat och lindrigare slag än den nu aktuella, inte nämnvärt talar för en fängelsepåföljd. Frågan är om det utifrån det anförda finns utrymme för att, i stället för ett fängelsestraff utmätt efter brottslighetens straffvärde, döma till skyddstillsyn förenat med fängelse enligt 28 kap. 3 § första stycket BrB.

Som särskilda skäl för skyddstillsyn kan rätten beakta vissa i 30 kap. 9 § andra stycket BrB angivna omständigheter. Ett skäl mot fängelse är att det skett en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet (p. 1). Påföljdskombinationen skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB har ansetts motiverad av skäl som gäller den tilltalades personliga förhållanden och som med särskild styrka talar för att välja skyddstillsyn som påföljd (se rättsfallen ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024 p. 20, ”Flyttkartongen” NJA 2016 s. 859 p. 11–12 och ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 p. 20).

Hovrätten anser att det i och för sig finns skäl att anta att en skyddstillsyn skulle kunna bidra till att avhålla L.D. från fortsatt brottslighet. Vidare anser hovrätten att vad som framkommit om L.D:s nuvarande personliga förhållanden – däribland att han har ett arbete och genomgår behandling för sin psykiska ohälsa – talar mot att döma honom till ett längre fängelsestraff. Hovrätten konstaterar dock att det vid så kallad artbrottslighet, som det alltså är fråga om här, normalt bör vara möjligt att tillämpa kombinationen skyddstillsyn med fängelse till och med ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse i ett år (se NJA 2015 s. 1024 p. 30 och Borgeke m.fl.; Att bestämma påföljd för brott, 4 uppl., s. 530 ff.). Mot bakgrund av rånbrottets höga straffmätnings- och artvärde saknas alltså förutsättningar för att bestämma påföljden till en skyddstillsyn kombinerad med fängelse.

Med ovan tillägg ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning i påföljdsdelen.

Skadestånd

Hovrätten gör ingen annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i frågan om L.D:s skadeståndsskyldighet. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i skadeståndsdelen.

Hovrättens domslut

1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

2. Beslaget ska bestå.

Hovrättsrådet Lars Viktorsson var skiljaktig beträffande brottsrubricering och påföljdsval.

I stället för rån ska, enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket BrB, dömas för annat brott som gärningen innefattar om gärningen med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art. Fråga är om L.D:s brottsliga angrepp på J.F.A. ska bedömas på annat sätt än som rån. Vad som talar mot en sådan bedömning är att brottet har riktats mot en underårig. Det finns emellertid flera omständigheter som talar för att bestämmelsen är tillämplig. Det bör inledningsvis framhållas att den kniv som L.D. burit på inte på något sätt har kommit till användning. L.D. har haft kniven undanstoppad och J.F.A. har varken sett eller varit medveten om kniven. Vidare har L.D. inte utsatt J.F.A. för något våld. Det har stannat vid hot om misshandel. Händelsen har utspelat sig dagtid i de centrala delarna av Umeå där människor passerat förbi dem utan att reagera på vad som pågått. K.H. har på avstånd från ett fönster i kommunbyggnaden följt händelseförloppet och sett att L.D. gestikulerat framför J.F.A. men han har inte uppfattat att ett brott begåtts. Han har upplevt att det gått lugnt till väga. Utredningen ger sedan stöd för att det varit en impulshandling från L.D:s sida efter att han tidigare på morgonen hamnat i ett verbalt bråk med först sin sambo och sedan sin lärare. Jackans värde har varit normalt och J.F.A:s uppskattning om hur länge brottet pågått – tio till tolv minuter – får bedömas med försiktighet. Vad som inträffat är alltså att L.D. kommit fram till J.F.A., att han hotat att misshandla honom och att J.F.A. efter några minuter överlämnat jackan till honom. Gärningen innefattar moment av mindre allvarlig art och bör inte bedömas som rån med ett straffvärde på ett och ett halvt års fängelse. Gärningen bör i stället bedömas som grov stöld och olaga hot.

I påföljdsdelen antecknas att Kriminalvården, frivården, i yttrande i personutredning den 20 februari 2024 redovisat att L.D. lider av psykisk ohälsa. Frivården har bedömt att han har ett övervakningsbehov med insatser kopplade till de personlighets- och tankemönster som bedöms öka risken för brott och föreslagit att han döms till skyddstillsyn. Han har bedömts lämplig för och samtyckt till samhällstjänst. Jag bedömer att straffvärdet för de brott som L.D. ska dömas för motsvarar fängelse tio månader. Det finns vid dessa förhållanden förutsättningar att bestämma påföljden till skyddstillsyn förenat med 220 timmars samhällstjänst.

Överröstad om detta är jag i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

L.D. överklagade och yrkade att HD skulle döma honom för olaga hot och stöld i stället för rån och bestämma påföljden till skyddstillsyn. Han yrkade vidare att HD skulle avslå målsägandens skadeståndsanspråk. Han yrkade under alla förhållanden att lindrigare påföljd skulle bestämmas.

Riksåklagaren och J.F.A. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Johanna Siesing, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–4 i HD:s domskäl.

Punkten 5 överensstämmer i huvudsak med punkten 21 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

Punkten 6 överensstämmer i huvudsak med punkten 5 i HD:s domskäl.

Den rättsliga regleringen avseende rån

Punkterna 7–14 överensstämmer i huvudsak med punkterna 6–16 i HD:s domskäl.

Påföljdsfrågor

Skäl för fängelse

15. Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Det innebär att ett alternativ till fängelse har företräde och att ett fängelsestraff ska väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

16. Om brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse i ett år eller mer innebär det en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd. Om straffvärdet är så högt men ett fängelsestraff, om fängelse hade valts som påföljd, på grund av den tilltalades ungdom hade bestämts till kortare tid än ett år ska den tänkta kortare strafflängden – straffmätningsvärdet – vara avgörande för om det råder en presumtion för fängelse med hänsyn till straffvärdet. (Jfr prop. 1987/88:120 s. 100 samt t.ex. ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 9.)

17. Grunden för att vissa brott har särbehandlats med hänvisning till deras art utgörs av uttalanden i förarbetena och avgöranden i rättspraxis. I rättsfallet ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 har HD utförligt behandlat betydelsen av brottslighetens art vid påföljdsvalet (p. 31–33). I domen uttalas att utrymmet för att, genom rättsutveckling i praxis, särbehandla ytterligare brott med hänsyn till deras art är begränsat. Om en sådan särbehandling övervägs, ska beaktas om det finns särskilt behov av normbildning som det aktuella brottet kan föranleda. Ett sådant behov kan ha sin grund i att det typiskt sett rör sig om ett svårupptäckt brott eller att brottet innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen. Det är åtminstone delvis fråga om andra förhållanden än sådana som inverkar på straffvärdet. Det finns enligt domen anledning att iaktta stor försiktighet med att utan uttryckligt stöd i lagförarbeten särbehandla brott med hänsyn till allmän laglydnad.

18. Rån särbehandlas normalt med hänvisning till brottslighetens art (se t.ex. NJA 1991 s. 444). Stöldbrott, liksom flera andra förmögenhetsbrott, särbehandlas däremot normalt inte med hänvisning till brottslighetens art. Vissa stölder kan dock hänföras till den kategori av brott vars art utgör skäl för fängelse. HD har i rättsfallet ”Fickstölden” NJA 2009 s. 559 uttalat att sådana fickstölder som är att bedöma som grov stöld får anses vara av sådan art att det finns en presumtion för att döma till fängelse. (Jfr SOU 1995:91 Del II s. 140, där väskryckning från äldre personer nämns som exempel.)

19. Som skäl för fängelse kan även den tilltalades tidigare brottslighet, under vissa förutsättningar, beaktas.

Särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse

20. Om rätten kommer fram till att det finns skäl för att välja fängelse som påföljd ska den göra en ny prövning om huruvida det finns särskilda skäl för att ändå bestämma påföljden till skyddstillsyn. Några absoluta riktlinjer för hur den bedömningen ska göras finns inte utan resultatet måste alltid bero på en avvägning mellan skälen för olika påföljder (jfr prop. 1987/88:120 s. 105 f.).

21. Rätten får döma till skyddstillsyn för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Skyddstillsynen kan om den tilltalade samtycker till det förenas med en föreskrift om samhällstjänst. (Se 28 kap. 1 § samt 30 kap. 9 § BrB.)

22. Syftet med en skyddstillsyn är att påföljden ska bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Rätten ska, som skäl för skyddstillsyn, beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet (se 30 kap. 9 § första stycket BrB). Bestämmelsen ska förstås så att skyddstillsyn är utesluten som påföljd bara om det helt saknas anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. (Jfr prop. 1987/88:120 s. 105 och ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 14.)

23. De viktigaste skälen för att välja skyddstillsyn som rätten kan beakta anges i fyra punkter i 30 kap. 9 § andra stycket BrB. Där anges bland annat att en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet (p. 1), och att den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (p. 4).

24. Uppräkningen har inte ansetts uttömmande reglera de skäl mot fängelse som kan beaktas utan även andra förhållanden kan tala för att välja skyddstillsyn i stället för fängelse (jfr Martin Borgeke och Mikael Forsgren, Att bestämma påföljd för brott, 4 uppl., 2021 s. 523 f.).

25. En utgångspunkt är att ju starkare presumtionen för fängelse är, desto starkare skäl krävs för att bryta den presumtionen. Om skälen mot fängelse – eller för en inte frihetsberövande påföljd – är särskilt starka eller om det samtidigt finns flera förhållanden som utgör skäl för att välja en inte frihetsberövande påföljd, kan det leda till att även en stark presumtion för fängelse bryts. I sådana fall kan det därmed finnas utrymme att välja skyddstillsyn som påföljd, trots att brottets straffvärde, art eller tidigare brottslighet med styrka talar för ett fängelsestraff. (Se ”Den positiva utvecklingen” p. 18.)

Skadeståndsfrågor

Ersättning för sveda och värk

26. Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar personskada ersätta skadan. Skadestånd för personskada omfattar enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 ersättning för bland annat fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, dvs. sveda och värk.

27. För att psykiska besvär ska anses som personskada krävs att en medicinsk påvisbar effekt föreligger. Det är alltså inte tillräckligt med sådana allmänna känsloyttringar som är en normal följd av en skadegrundande handling, såsom den naturliga vrede, rädsla, oro eller sorg som vanligen upplevs i samband med en skadegörande handling. (Se prop. 2001/01:68 s. 17 f.) I allmänhet krävs att den skadade varit sjukskriven. När det gäller fall då sjukskrivning inte är aktuell, t.ex. beträffande barn och pensionärer, får den totala akuttiden uppskattas på grundval av annan medicinsk utredning. (Se NJA 2005 s. 919.)

28. Bevisbördan vilar på den som begär ersättning. En bevislättnad har dock ansetts motiverad i vissa fall. I rättsfallet ”Egenmäktighet och skada” NJA 2022 s. 14 p. 10 uttalade HD att den skadegörande handlingens art och den skadelidandes utsatthet kan minska kravet på utredning av skadan (jfr även t.ex. NJA 2000 s. 521 och NJA 2005 s. 919).

Ersättning för kränkning

29. Ersättning för kränkning regleras i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt första stycket ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.

30. Förmögenhetsbrott utgör normalt inte grund för kränkningsersättning. Avsteg från den huvudregeln har dock förekommit i fall där den brottsliga gärningen innefattat ett integritetskränkande angrepp av det slag som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Som exempel kan nämnas stöld som förövats genom ett bostadsinbrott, om målsäganden befunnit sig i sin bostad eller om inbrottet annars innefattat en särskild förgripelse på den drabbades frid och privatliv. (Jfr NJA 2011 s. 3 p. 6.)

Bedömningen i detta fall

Rubricering

31. L.D. har gått fram till J.F.A. och sagt att han ska slå honom om han inte överlämnade sin jacka till L.D. J.F.A. har uppgett att han blev rädd och därför överlämnade sin jacka. Hotet har alltså framstått som trängande fara för J.F.A. Rekvisiten för rån är därmed uppfyllda.

32. Att L.D. var okänd för J.F.A., att hotet upprepades, att jackans värde inte var ringa och att J.F.A. endast var 14 år gammal vid gärningstillfället talar för att gärningen ska rubriceras som rån. Det som talar emot en sådan rubricering är framför allt att det inte varit fråga om något våld och att de verbala hoten inte varit av allvarligare beskaffenhet och inte heller förstärkts med rörelser eller tillhygge. Gärningen har därtill begåtts av en ensam och omaskerad gärningsman dagtid i centrala delar av Umeå där flertalet människor passerat. Möjlighet att kalla på hjälp eller dra sig undan har således funnits. (Jfr NJA 1977 s. 329 och ”Vinkelslipen” NJA 2024 s. 335 p. 22.) Slutligen bör även den omständigheten att gärningen inte föregåtts av någon planering, utan var en impulshandling, beaktas. Vid en helhetsbedömning, där det även tas hänsyn till att det ungefärliga straffvärdet för de enskilda brott som gärningen innefattar inte är i närheten av minimistraffet för rån, bör gärningen bedömas vara av mindre allvarlig art (jfr p. 14).

33. L.D. ska därför dömas för annat brott som gärningen innefattar, nämligen grov stöld. Gärningen ska rubriceras som grov stöld eftersom stölden avsåg en jacka som J.F.A. bar på sig samt var av hänsynslös art på så vis att den riktat sig mot en 14-åring och innefattat hot. (Jfr Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 7 november 2024, JUNO, Norstedts Juridik, kommentaren till 8 kap. 4 § under rubriken farlig eller hänsynslös art.) Eftersom de hot som framförts beaktas vid bedömningen av om stölden är grov döms inte för grov stöld och olaga hot i konkurrens (jfr t.ex. NJA 2008 s. 1010).

Påföljd

34. Straffvärdet för de gärningar som L.D. ska dömas för motsvarar fängelse tio månader. Vid sådant straffvärde och då det är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år för både grov stöld och brott mot lagen beträffande knivar och andra farliga föremål ska L.D:s ungdom beaktas vid straffmätningen (jfr 29 kap. 7 § BrB). Straffmätningsvärdet efter tillämpning av denna bestämmelse motsvarar fängelse i sex månader.

35. Straffmätningsvärdet om fängelse sex månader talar inte med någon särskild styrka för att fängelse ska väljas som påföljd. Inte heller L.D:s tidigare brottslighet talar för en sådan påföljd eftersom den tidigare brottsligheten varit av annat och lindrigare slag.

36. När det gäller brottslighetens art kan det konstateras att den grova stölden som L.D. nu ska dömas för har begåtts mot en ung målsägande efter hot. En grov stöld som sker på detta sätt är ett rån av mindre allvarlig art. På samma sätt som om gärningen hade rubricerats som rån måste den grova stölden anses vara brottslighet av sådan art att det föreligger en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse (jfr p. 18).

37. Av personutredningen framgår dock att L.D. brutit med ett tidigare destruktivt umgänge och att han sedan förhållandevis lång tid tillbaka lever under socialt ordnade former. Han studerar och är pappa till ett litet barn som bor hos honom varannan vecka. Han har vidare en pågående kontakt med sjukvården där han samtalar med en psykolog en gång i veckan.

38. Den påtagliga förbättring som har skett av L.D:s personliga och sociala situation, som dessutom pågått under förhållandevis lång tid, riskerar att raseras om han döms till fängelse. Detta talar med styrka för att välja skyddstillsyn som påföljd i stället för fängelse. Med hänsyn till brottslighetens art kan en skyddstillsyn dock inte anses tillräckligt ingripande för att bryta presumtionen för att döma ut ett fängelsestraff.

39. Frivården har emellertid uttalat att en föreskrift om samhällstjänst är lämplig för L.D. och han har samtyckt till att en skyddstillsyn förenas med en sådan föreskrift.

40. Dessa förhållanden sammantaget innebär att det finns särskilda skäl för att frångå presumtionen för fängelse. Frivården har gjort bedömningen att L.D. har ett övervakningsbehov och det kan därför antas att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet.

41. L.D. ska därmed dömas till skyddstillsyn med samhällstjänst. Det alternativa fängelsestraffets längd ska bestämmas till sex månader och antalet timmar samhällstjänst till 140.

Skadestånd

42. I denna del består utredningen huvudsakligen av uppgifter som J.F.A:s mamma lämnat. Hon har uppgett att J.F.A. haft sömnsvårigheter och rädsla efter händelsen. Det saknas anledning att ifrågasätta dessa uppgifter. Att det varit fråga om ett så omfattande lidande att det skulle ha motiverat sjukskrivning har dock inte framkommit. Inte heller L.M:s uppgifter ger stöd för en sådan slutsats. Han har berättat att J.F.A. var skärrad i anslutning till händelsen men att han därefter fortsatte att komma till skolan i vanlig ordning. Någon skriftlig bevisning i form av t.ex. läkar- eller psykologintyg har inte åberopats i målet. J.F.A. har därmed inte styrkt att han har rätt till ersättning för sveda och värk och hans skadeståndsyrkande i denna del ska därför avslås. (Jfr RH 2017:32.)

43. De brottsliga gärningar som J.F.A. blivit utsatt för har innefattat ett sådant integritetskränkande angrepp som berättigar till ersättning. Skälig ersättning är 10 000 kr.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att HD dömer L.D. för grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB i stället för rån och bestämmer, med tillämpning av 29 kap. 7 § samma balk, påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 140 timmar. Om fängelse hade valts som påföljd, skulle fängelse sex månader ha dömts ut.

Med ändring av hovrättens dom även i skadeståndsdelen bestämmer HD det skadestånd som L.D. ska utge till J.F.A. till 10 000 kr, avseende kränkning. L.D. ska betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 14 september 2023 till dess betalning sker. J.F.A:s yrkande om ersättning för sveda och värk avslås.

HD (justitieråden Petter Asp, Eric M. Runesson, Cecilia Renfors, Christine Lager och Anders Perklev, referent) meddelade den 13 mars 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. L.D. åtalades för rån enligt 8 kap. 5 § BrB med följande gärningsbeskrivning.

L.D. har med tillägnelseuppsåt stulit en jacka från J.F.A. genom att fälla uttalanden med innebörden att han skulle skada honom. Hotet var alternativt verkade för J.F.A. vara akut och var ägnat att framkalla allvarlig rädsla för J.F.A:s personliga säkerhet. Det hände någon gång den 14 september 2023 i – – – Umeå kommun. L.D. begick gärningen med uppsåt.

Åtalet omfattade även ett fall av brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Denna gärning har ingen anknytning till den gärning som avsåg rån.

2. Tingsrätten dömde L.D. för rån i enlighet med åtalet samt för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och sex månader. Tingsrätten ålade L.D. att betala skadestånd till J.F.A. med 16 400 kr varav 15 000 kr avsåg ersättning för kränkning och 1 400 kr avsåg ersättning för sveda och värk.

3. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

4. L.D. har i HD godtagit att han har handlat på det sätt som anges i gärningsbeskrivningen men invänt att gärningen är av mindre allvarlig art och därför ska bedömas som stöld och olaga hot.

Frågan i målet

5. Den huvudsakliga frågan i målet är om den gärning som L.D. gjort sig skyldig till gentemot J.F.A. ska bedömas som rån eller om L.D. ska dömas för annat brott som gärningen innefattar.

Straffansvaret för rån

6. Enligt 8 kap. 5 § första stycket 1 BrB döms den som med våld på person, eller med hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, begår stöld för rån till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år (stöldfallet). Detsamma gäller enligt andra stycket den som, sedan han eller hon begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig till motvärn med sådant våld eller hot som avses i första stycket mot den som vill återta det tillgripna (motvärnsfallet). Om gärningen med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art, döms enligt fjärde stycket inte för rån utan för annat brott som gärningen innefattar.

7. Bestämmelsen i det som nu är fjärde stycket infördes 1976 i syfte att göra det möjligt att åstadkomma en mer nyanserad påföljdsbestämning när det gäller rånbrott av vad lagstiftaren har valt att beteckna som brott av mindre allvarlig art. Som exempel nämndes fall där våldsinslaget är relativt obetydligt, där hotet saknat all reell innebörd eller skett med relativt ofarligt hjälpmedel, eller där minimistraffet framstår som mindre väl avpassat till det ekonomiska värde som det är fråga om. (Se prop. 1975/76:42 s. 25.)

8. Rånparagrafen fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2023. Ändringarna innebar bland annat att det infördes en särskild punkt om rån avseende betalningsverktyg samt att minimistraffet för rån höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Bestämmelsen om rån av mindre allvarlig art ändrades vid detta tillfälle endast redaktionellt.

9. Som skäl för höjningen av minimistraffet anfördes bland annat att personrånen i vissa avseenden har blivit mer elakartade än tidigare. Sådana rån begås ofta av flera personer tillsammans och utomhus på offentliga platser. Brottsoffren är ofta pojkar och rånen kan ha förnedrande inslag. I de fall gärningspersonerna är flera är de ofta i ungefär samma ålder som offren. (Se prop. 2022/23:53 s. 52.)

10. Ändringen av straffskalan bör ses i ljuset av de andra reformer på straffrättens område som under senare år har genomförts i syfte att åstadkomma en skärpt syn på allvarliga angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person, inbegripet kränkningar av den enskildes integritet (jfr t.ex. prop. 2009/10:147, prop. 2016/17:108 och prop. 2020/21:52 s. 65). Gärningar som innefattar sådana angrepp har alltså ett allmänt sett högre straffvärde än tidigare.

11. Höjningen av minimistraffet för rån var inte avsedd att generellt förändra gränsdragningen mellan gärningar som ska rubriceras som rån och sådana gärningar som är av mindre allvarlig art. Det anfördes dock att det inte kunde uteslutas att frågan om en gärning ska anses vara av mindre allvarlig art kunde aktualiseras i något fler fall än tidigare. Som exempel angavs motvärnssituationer bestående i lindrigare hot eller våld i samband med butikstillgrepp. (Se prop. 2022/23:53 s. 141 f.)

12. Bedömningen av om ett rånbrott är av mindre allvarlig art bör i första hand utgå från vilken grad av integritetskränkning som brottsoffret har utsatts för. Om det våld eller hot som förekommit är av lindrigt slag kan det tala för att gärningen är av mindre allvarlig art. Andra faktorer kan tala i motsatt riktning, t.ex. att flera gärningsmän medverkat eller att offret på grund av sin ålder eller av annat skäl haft särskilda svårigheter att värja sig (jfr 29 kap. 2 § 3 BrB samt ”Rånet i lägenheten” NJA 1981 s. 273). Detsamma bör gälla om gärningen föregåtts av planering eller haft inslag av förnedring av brottsoffret.

13. Vid motvärnsfall ligger det typiskt sett närmare till hands att bedöma att gärningen är av mindre allvarlig art än vad det gör vid stöldfallet av rån. Det beror bland annat på att brottsoffret i dessa situationer själv väljer att konfrontera gärningsmannen och därvid som regel har viss beredskap för att mötas av våld eller hot, men också på att våldet eller hotet då ofta är en spontan reaktion på konfrontationen. En bedömning måste dock alltid göras utifrån våldets eller hotets beskaffenhet (jfr ”Två DVD-filmer” NJA 2008 s. 900).

14. Är det tillgripnas värde lågt talar det för att gärningen ska anses vara av mindre allvarlig art. Det gäller särskilt om tillgreppet sett för sig skulle vara att betrakta som ringa stöld enligt 8 kap. 2 §. Även vilket slag av egendom som det är fråga om bör dock vägas in, t.ex. om det är fråga om egendom som brottsoffret har ett särskilt stort behov av eller om egendomen har ett högt affektionsvärde.

15. En sammantagen bedömning av samtliga omständigheter måste alltid göras. För att kunna åstadkomma en nyanserad straffmätning bör utrymmet för att bedöma att en gärning är av mindre allvarlig art inte vara alltför begränsat (jfr ”Motvärnet i butiken” NJA 1976 s. 689 B och ”Rånet i Solberga” NJA 1977 s. 329). Det bör dock hållas i minnet att rånbrottets konstruktion innebär att de brott som ingår i gärningen bedöms tillsammans, med en betydande kvalificering av den samlade gärningen. För att bedöma ett rån som mindre allvarligt är det därför inte tillräckligt att brottens straffvärde sedda var för sig understiger minimistraffet för rån. Det bör krävas att den skada, kränkning och fara som gärningen i dess helhet inneburit med viss marginal understiger vad som är normalt vid rån.

16. Om gärningen bedöms vara av mindre allvarlig art döms inte för rån utan för annat brott som gärningen innefattar. Huruvida den tilltalade ska dömas för ett eller flera brott får då avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet med tillämpning av vanliga konkurrensregler.

Påföljdsbestämningen för rån

17. Minimistraffet för rån uppgår till fängelse i ett år och sex månader. Om det i stället döms för annat brott som ingår i gärningen utgör straffskalan för det allvarligaste av de brotten utgångspunkt för bedömningen av straffvärdet. Även i dessa fall bör dock den stränga synen på rånbrott beaktas.

18. Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Begreppet art har i detta sammanhang en annan betydelse än när motsvarande uttryck används i 8 kap. 5 § fjärde stycket (jfr prop. 1987/88:120 s. 100 och ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 31–33).

19. Rån är typiskt sett ett brott av sådan art som talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse (jfr ”Gaturånet” NJA 1991 s. 444). Det bör i princip gälla även när det finns skäl att med stöd av 8 kap. 5 § fjärde stycket i stället för rån döma för andra brott som ingår i gärningen.

20. En individualiserad bedömning ska dock göras av hur starkt brottslighetens art talar för fängelse. Det kan medföra att ett rånbrott med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet inte bör anses vara av den arten att starka skäl för fängelse föreligger. (Jfr ”De kinesiska kullagren” p. 33 och ”Meneden om misshandeln i Bjuv” NJA 1999 s. 561.)

Bedömningen i detta fall

Rubricering

21. I målet är utrett att L.D. gick fram till J.F.A., som var på väg till skolan, och inledningsvis krävde att J.F.A. skulle lämna över sin surfplatta. Sedan J.F.A. nekat honom det, ändrade han sig och sa att han skulle slå honom om han inte lämnade ifrån sig sin jacka. Han upprepade hotet vid minst ett tillfälle. J.F.A. har uppgett att han tog hotet på allvar och därför överlämnade sin jacka. Han bad dock först om att han skulle få ta sin laddare ur jackfickan, vilket L.D. godtog.

22. Hotet måste ha framstått som trängande fara för J.F.A. Förutsättningarna för att döma för rån är därmed uppfyllda. Frågan blir om gärningen kan bedömas vara av mindre allvarlig art.

23. Att L.D. var okänd för J.F.A., att hotet upprepades, att J.F.A. angreps på allmän plats när han var på väg till skolan samt att han tvingades ta av sig och lämna ifrån sig sitt ytterplagg innebär att gärningen utgjort en allvarlig integritetskränkning. Dessutom var J.F.A. bara 14 år gammal. Dessa omständigheter talar för att gärningen ska rubriceras som rån.

24. I motsatt riktning talar att något våld inte förekommit och att de verbala hoten inte varit av allvarligare beskaffenhet och inte heller förstärkts med rörelser eller tillhygge. Utöver vad som ligger i gärningen som sådan har det inte förekommit något inslag av förnedring. Till detta kommer att L.D. har agerat ensam och att gärningen inte föregåtts av någon planering utan framstår som en oöverlagd impulshandling. Värdet på jackan var inte obetydligt, men inte heller så högt att det kan ges någon avgörande betydelse vid bedömningen av om gärningen ska rubriceras som rån.

25. Vid en sammantagen bedömning får gärningen, om än allvarlig, anses innefatta en klart lägre grad av skada, kränkning och fara än vad som typiskt sett är fallet vid rån. Gärningen bör därför bedömas vara av mindre allvarlig art. Därmed ska L.D. i stället för rån dömas för annat brott som gärningen innefattar.

26. Gärningen innefattar olaga hot och stöld (4 kap. 5 § och 8 kap. 1 § BrB). Med hänsyn till att stölden avsåg egendom som J.F.A. bar på sig, till att den begicks genom användande av hot och till den integritetskränkning som gärningen sammantaget innebar ska stölden rubriceras som grov (8 kap. 4 §). Eftersom det vid rubriceringen har beaktats att gärningen begicks med användande av hot, bör inte L.D. dömas särskilt för olaga hot.

Påföljd

27. L.D. ska alltså dömas för grov stöld, och brott mot lagen beträffande knivar och andra farliga föremål. Straffvärdet för den grova stölden överstiger klart minimistraffet på sex månader (jfr p. 17). Det samlade straffvärdet motsvarar fängelse i tio månader.

28. Det föreskrivna lägsta straffet för brotten understiger fängelse i ett år. L.D:s ungdom ska därför beaktas vid straffmätningen (se 29 kap. 7 § BrB). Med hänsyn till att han vid gärningstillfället var 18 år och åtta månader bör straffmätningsvärdet anses motsvara fängelse i sex månader.

29. Varken straffmätningsvärdet eller L.D:s tidigare brottslighet utgör hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd. Hans personliga förhållanden talar för att välja skyddstillsyn som påföljd, vilket också är Kriminalvårdens förslag.

30. Brottsligheten är till sin typ sådan att dess art talar för att döma till fängelse. Omständigheterna i detta fall är emellertid inte sådana att arten med någon mer betydande styrka talar för fängelse. L.D. har förklarat sig villig att genomföra samhällstjänst. Genom att förena skyddstillsynen med en föreskrift om samhällstjänst blir påföljden tillräckligt ingripande även med beaktande av brottslighetens art (jfr 30 kap. 9 § 4).

31. L.D. ska alltså dömas till skyddstillsyn med samhällstjänst. Det alternativa fängelsestraffets längd bör bestämmas till sex månader och antalet timmar samhällstjänst till 140.

Skadestånd

32. Den gärning som L.D. utsatt J.F.A. för innefattar också med den bedömning som har gjorts i rubriceringsfrågan en allvarlig kränkning av honom (jfr p. 23). Utifrån hur L.D. har fört sin talan saknas det skäl att göra någon annan bedömning än hovrätten gjort när det gäller skadestånd.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att L.D., i stället för rån, döms för grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB.

HD bestämmer, med tillämpning av 29 kap. 7 § samma balk, påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 140 timmar. Om fängelse hade valts som påföljd, skulle fängelse i sex månader ha dömts ut.

Justitierådet Petter Asp tillade för egen del följande.

L.D. döms i avgörandet för grov stöld. HD har alltså konstaterat att det föreligger ett olovligt tagande i den mening som avses i 8 kap. 1 § BrB. I den delen finns anledning att göra två noteringar.

Till att börja med bör framhållas att ett tagande naturligtvis kan ske genom att gärningsmannen förmår brottsoffret att lämna över något. Man kan ta – dvs. i det här fallet försätta sig i besittning av något som man inte redan är i besittning av – på många olika sätt, och i det avseendet är det med tagande precis som med de flesta andra rekvisit: de kan uppfyllas på olika sätt, även genom vad man skulle beteckna som andra människors handlande. Man kan alltså göra något genom att tillse att någon annan gör något, låt vara att det förutsätter att man kan säga just att gärningsmannen själv (men genom annan) gör det som krävs.

Härtill bör när det gäller olovlighetsrekvisitet framhållas att olovlighet i stöldbrottets mening visserligen bör kunna uteslutas av vissa samtycken som inte uppfyller alla de krav som förutsätts för att det ska föreligga ett giltigt samtycke enligt 24 kap. 7 § BrB. Ett exempel är att ett tagande inte – i vart fall inte alltid (det saknas skäl att här ta ställning till om det kan finnas undantag) – kan anses olovligt i de fall ett lov att ta en viss sak har getts på grund av felaktiga föreställningar, men det kan då i stället finnas förutsättningar att anse att ett bedrägeri har begåtts. Ibland sägs eller antyds att detta skulle gälla också när medgivandet har erhållits medelst råntvång (jfr t.ex. Gustaf Almkvist, Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt, 2020, s. 257 med vidare hänvisningar). Det skulle emellertid föra för långt att anse att ett medgivande som har lämnats under inflytande av råntvång hindrar att olovlighetsrekvisitet är uppfyllt. En sådan hållning skulle bl.a. medföra att gränsdragningen mellan stöldfallet och utpressningsfallet skulle få en orimligt stor betydelse; stöldfallet skulle i praktiken förutsätta att gärningsmannen själv stoppar handen i brottsoffrets ficka. Varje typ av medgivande till ett tagande kan alltså inte anses hindra att olovlighetsrekvisitet är uppfyllt. Det sagda innebär att det finns ett inte obetydligt område där såväl förutsättningarna för stöld som utpressning är uppfyllda (och därmed också grundförutsättningarna för stöld- och utpressningsfallen av rån).