Referat

Södertälje tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Södertälje tingsrätt åtal mot A.F., A.W. och T.C. för bl.a. rån enligt följande gärningsbeskrivning.

A.F., A.W. och T.C. har gemensamt och i samråd eller tillsammans och i samförstånd, under det att D.R. varit frihetsberövad – – -, stulit hans mobiltelefon (okänt men ej ringa värde), Adidasskor (värda drygt 1 000 kr) och omkring 1 tkr i kontanter genom att utöva våld mot hans huvud och kropp. Våldet, som bl.a. bestått i att A.F. utdelat ett knytnävsslag i ansiktet på D.R., varvid denne fallit omkull, har medfört smärta, sårskada på underläppen, blåmärken, hudavskrapningar, medvetslöshet samt skada på urinblåsan. Det hände den 6 januari 2022 inom Södertälje kommun. Gärningen innebar vinning för A.F., A.W. och T.C. och skada för D.R.

A.F., A.W. och T.C. begick gärningen med uppsåt.

I andra hand yrkade åklagaren ansvar för medhjälp till rån enligt följande gärningsbeskrivning.

Envar av A.F., A.W. och T.C. har i vart fall främjat gärningen genom att, införstådd med vad som skulle komma ske, närvara under gärningen och förstärka det numerära överläget, styrka övriga i deras uppsåt samt lämna D.R. utomhus i minusgrader i Linanäs avsvimmad, utan sina skor och mobiltelefon.

A.F., A.W. och T.C. åtalades även för vållande till annans död.

A.F., A.W. och T.C. förnekade gärningarna.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Kaj Koskela) anförde i dom den 30 maj 2022 bl.a. följande.

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

En inledande bevisvärdering

– – –

Åklagarens indicier

Åklagaren har pekat på ett antal omständigheter som enligt åklagarens uppfattning skulle kunna innebära att de åtalade agerade tillsammans och i samråd alternativt samförstånd redan när de hämtade D.R. på Templet Bar och sedan körde honom till Linanäs för att där misshandla och råna honom. – – -.

Tingsrätten anser att indicierna varken var för sig eller tillsammans ger en beskrivning av de åtalades agerande eller om det fanns en brottsplan. Enligt tingsrätten finns ett stort antal möjliga förklaringar till de olika indicierna varav några av de nämnda indicierna får betraktas som spekulativa – – -.

Åtalet för rån

Vad är närmare utrett om händelseförloppet vid Linanäs

– – –

Tingsrätten anser sammanfattningsvis att D.R. på ovan nämnda sätt har blivit bestulen på ett par Adidasskor efter att ha blivit utsatt för våld som orsakade D.R. medvetslöshet, blånader, sårskador, hudavskrapningar och skada på urinblåsan.

Tingsrätten anser sammanfattningsvis att D.R. har blivit utsatt för ett rån – – -.

Har de åtalade begått rånet tillsammans och i samförstånd?

Åklagaren har anfört att respektive åtalad i vart fall genom medgärningsmannaskap gjort sig skyldiga till rån. Medgärningsmannaskap kännetecknas av att det inte finns någon person som på egen hand uppfyller brottsrekvisiten som gärningsman. Det behöver då inte styrkas vems eller vilkas av de deltagandes handlande som orsakat effekten < Se NJA 1992 s. 474>. En förutsättning för att döma flera personer i medgärningsmannaskap är att det för varje individ kan styrkas att denne faktiskt har deltagit i brottets utförande eller genom främjande är att anse som medgärningsman. Råder osäkerhet om vad som hänt och vem som gjort vad, ska det mest gynnsamma alternativet för respektive åtalad väljas. Om utredningen endast ger för handen att en person antingen deltog i utförandet av brottet eller stod helt utanför, ska denne frikännas.

Det är styrkt att A.F. utdelade ett knytnävsslag mot D.R. Det är således visat att A.F. deltog i våldsutövningen. – – -. Av den bevisning som lagts fram i målet råder det ingen tvekan om att A.F. haft ett avsiktsuppsåt till hela den misshandel och samtliga skador, förutom skadan på urinblåsan, som tillfogades D.R. När det gäller skadan på urinblåsan har A.F. haft ett likgiltighetsuppsåt.

– – –

När det gäller A.W:s och T.C:s delaktighet gör tingsrätten följande bedömning. A.W. och T.C. har förnekat att de deltagit i någon våldsutövning eller att de på något annat sätt främjat handlingen. A.W. har till och med varit den som först under förundersökningen lämnade uppgiften om att A.F. var den som stod för det inledande våldet, även om A.W. sedan inte velat precisera ytterligare våld med förklaringen att han inte såg något mer. T.C. har varit mer kortfattad och bara uppgett att han inte deltog i någon våldsutövning och att han bara gick åt sidan och rökte en cigarett.

Åklagaren har inledningsvis anfört ett antal indicier som avsett att visa att samtliga åtalade har begått gärningen tillsammans och i samförstånd. Tingsrätten anser att dessa indicier var för sig men också sammantaget har ett ytterst begränsat värde vid bedömningen av skuldfrågan. Det indicium som är mest graverande är att de åtalade direkt efter rånet åkte direkt från Linanäs till Chefens hotell där T.C. tog över D.R:s hotellbokning vilket framstår som en anmärkningsvärd sak att göra strax efter att man bevittnat ett personrån. Men anledningen till att T.C. tog över hotellbokningen kan i ett lite större perspektiv självklart ha andra förklaringar, exempelvis att T.C. – som saknade fast bostad och led av psykisk ohälsa – efter rånet helt enkelt bara blev erbjuden att få tak över huvudet vilket han inte tackade nej till. Det kan naturligtvis även funnits andra skäl för T.C. som för honom, men inte för en utomstående, framstod som rationella att ta över hotellbokningen.

När det gäller skadebilden som framgår av obduktionsprotokollet och rättsläkarens beskrivning av skadorna och deras uppkomstsätt finns det ingen utredning som utesluter att det endast var en gärningsman som tillfogade målsägandens hans skador och som tog skorna från honom. Det finns ingen medicinsk eller teknisk utredning som utesluter att det endast kan ha varit A.F. som rånade målsäganden, och att ingen av de övriga deltog.

När det gäller vittnesmålen från C.R. och personerna på Templet Bar ska deras uppgifter bedömas försiktigt. Det finns vissa uttalanden från vittnena på Templet Bar som är graverande för A.W., exempelvis har vittnet J.J.W:s uttalanden till andra indikerat att A.W. skulle ha planerat att delta i brott mot D.R. men J.J.W. har under huvudförhandlingen inte på något sätt kunna bekräfta de uttalanden han ska ha gjort under brottsdagen eller sätta dem i ett sammanhang.

Tingsrätten anser att åklagarens bevisning som talar för att A.W. och T.C. agerade tillsammans och i samråd eller samförstånd med A.F. är svag. Enligt tingsrätten finns det ett mycket betydande utrymme för att det var A.F. ensam som hade idén och var drivande i att D.R. skulle misshandlas och rånas. Det finns härtill ett betydande utrymme för att de åtalade hade pratat om och bestämt sig för att skjutsa D.R. till Chefens hotell men att A.F. ensam bestämde att köra till Linanäs för att där misshandla och råna D.R. Det finns också utrymme för att A.W. och T.C. i och för sig misstänkte vad som var på gång men att de helt enkelt inte brydde sig om vad A.F. avsåg att göra. Ett möjligt scenario är att A.W. – som han själv beskrivit det – blev chockad över den våldsamhet som A.F. visade och att han därför valde att sätta sig i bilen och att T.C. inte såg eller brydde sig om vad D.R. blev utsatt för, och att han på väg tillbaka till centrala delar av Södertälje blev erbjuden att ta över D.R:s hotellbokning, vilket han inte hade någonting emot.

Tingsrätten anser att bevisningen i målet inte ger vid handen att det är ställt utom rimligt tvivel att A.W. och T.C. tillsammans och i samförstånd med annan rånade eller misshandlade D.R. Det finns inte heller någon bevisning om att de deltagit i rånet eller misshandeln som medhjälpare. Den indiciebevisning som åklagaren presenterat varken ensam eller tillsammans med den övriga bevisningen utesluter alternativa förklaringar.

Tingsrätten dömer därmed A.F. för rån och frikänner A.W. och T.C.

– – –

DOMSLUT

Tingsrätten ogillade åtalet mot A.W.

A.F. dömdes för rån och vållande till annans död till fängelse 2 år.

Åtalet mot T.C. ogillades.

Svea hovrätt

Tingsrättens dom såvitt avsåg A.W. överklagades av åklagaren som yrkade att hovrätten skulle döma A.W. i enlighet med åtalet och bestämma påföljden till fängelse.

A.W. motsatte sig yrkandet.

A.F. överklagade och yrkade att han skulle frikännas.

Åklagaren motsatte sig yrkandet.

Hovrätten (hovrättsrådet Lars Wallinder och tf. hovrättsassessorn Malcolm Clark samt två nämndemän) anförde i dom den 5 augusti 2022 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

– – –

Rån alternativt medhjälp till rån

– – –

Hovrätten delade tingsrättens bedömning att det var styrkt att D.R. blivit utsatt för ett rån varvid han genom våld blivit bestulen på sina Adidasskor. Hovrätten gjorde inte någon annan bedömning än tingsrätten vad gällde A.F:s delaktighet i rånet.

– – –

När det gällde A.W:s delaktighet gjorde hovrätten följande bedömning.

I målet är det klarlagt bl.a. att A.W. befunnit sig på baren Templet tillsammans med A.F. och att de båda där hamnat i samspråk med D.R.,  att A.W. därefter lämnat baren tillsammans med A.F. för att sedermera plocka upp D.R., att A.W. åkt med i bilen som färdades till Linanäs och klivit ut ur bilen och varit närvarande under det rån som D.R. utsattes för, att han därefter tillsammans med de medtilltalade åkt vidare till hotellet där T.C. övertog den hotellbokning som var avsedd för D.R. samt att han slutligen återvänt till Templet tillsammans med A.F. där de fortsatt att dricka alkohol, till synes oberörda av att D.R. i minusgrader och utan skor hade lämnats på en enslig plats i stället för på det hotell denne betalat ett rum för. Redan dessa omständigheter är enligt hovrätten besvärande för A.W. eftersom de sammantaget ger bilden av ett planlagt förfarande där A.W. varit delaktig från början till slut. Att D.R. förespeglades att han skulle skjutsas till hotellet men i stället kördes till en uppenbart enslig plats där han utsattes för ett rån, förstärker på ett påtagligt sätt bilden av ett planerat förfarande. – – -.

Graverande för A.W. är även den utredning som finns – framför allt i form av vittnesuppgifter – i fråga om hans beteende och uttalanden efter rånet. – – -. Det som A.W. kan ha gett uttryck för i tiden efter rånet – enligt uppgifterna i polisförhöret – kan visserligen i sig inte utgöra bevis om en delaktighet i planeringen. Det påvisar dock en attityd till D.R. som är väl förenlig med att A.W. deltagit och solidariserat sig med rångärningen.

Även om utredningen i fråga om A.W:s uttalanden och beteende efter rånet talar för att han varit delaktig i det som inträffat delar hovrätten tingsrättens bedömning att det inte i målet är utrett att A.W. utövat något våld mot D.R. i samband med rånet. Det utesluter dock inte att han ändå på grund av sin delaktighet i övrigt kan vara att anse som medgärningsman alternativt medhjälpare. En central fråga i sammanhanget är vilken insikt A.W. haft om vad som skulle komma att ske med D.R.

Ett flertal vittnen har hörts om sina iakttagelser på baren Templet.

– – –

Som tingsrätten påpekat är det frågan om andrahands- eller till och med tredjehandsuppgifter och därtill delvis uppgifter som lämnats i polisförhör. Det är dock uppgifter från olika uppgiftslämnare om att det innan avfärden till Linanäs fanns en planering och att det talades om att angripa och råna D.R. I ljuset av vad som sedan inträffade finner hovrätten att det är uteslutet att några andra personer än de som närvarade både på baren och vid rånet – dvs. A.F. och A.W. – kan ha varit upphovspersoner till dessa uppgifter.

En sammanvägning av den av åklagaren åberopade bevisningen leder till slutsatsen att det är ställt utom rimligt tvivel att A.W. varit införstådd med vad som skulle komma att ske med D.R. A.W:s egna uppgifter förändrar inte den bedömningen. Eftersom det inte är utrett att A.W. vare sig utsatt D.R. för våld eller varit den som tillgripit skorna bedömer hovrätten att omständigheterna inte är sådana att han ska betraktas som medgärningsman. A.W. har däremot, införstådd med vad som skulle hända, närvarat under gärningen från det att bilen kördes mot Linanäs och i övrigt agerat på det sätt som framgår i gärningsbeskrivningen till åklagarens andrahandsyrkande. A.W. måste insett att han därigenom på ett påtagligt sätt styrkte A.F. i dennes uppsåt att råna D.R. Enligt hovrätten ska A.W. därmed dömas för medhjälp till rån och tingsrättens dom ändras i enlighet med detta.

– – –

Tingsrätten fann på anförda skäl att A.W. inte skulle dömas för vållande till annans död.

DOMSLUT

Hovrätten dömde A.W. för medhjälp till rån och bestämde påföljden till fängelse 1 år och 3 månader.

Referenten, hovrättsrådet Karin Jonsson var skiljaktig beträffande åtalet mot A.W. och anförde följande.

Jag gör inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort i fråga om A.W. har begått de gärningar som han åtalats för. Tingsrättens dom ska därför inte ändras beträffande honom. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

A.W. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från åtalet.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i det som hovrätten funnit utrett, innefattande att A.W. redan före bilfärden var införstådd med vad som skulle ske och att han närvarade under rånet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Dennis Andreev, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1-4 motsvarar i huvudsak punkterna 1-7 i HD:s domskäl.

Prövningstillståndet och ramen för HD:s prövning

5. HD har meddelat prövningstillstånd beträffande A.W:s överklagande med utgångspunkt i det som hovrätten funnit utrett, innefattande att A.W. redan före bilfärden var införstådd med vad som skulle ske och att han närvarat under rånet.

6. Hovrättens dom måste förstås så att det har ansetts bevisat att A.F. och A.W., före avfärden till Linanäs, tillsammans hade planerat att råna D.R. samt att A.W. varit närvarande under gärningen och alltså bevittnat allt det våld som D.R. utsattes för. Med hänsyn till prövningstillståndets utformning ska HD utgå från att förhållandena var sådana som hovrätten funnit styrkt.

Medverkan till brott

Punkterna 7 och 8 motsvarar huvudsakligen punkterna 10 och 11 i HD:s domskäl.

9. För ansvar krävs alltså att medverkansgärningen fysiskt eller psykiskt har påverkat händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning. Det går inte att för alla fall fastställa hur omfattande denna påverkan ska vara för att straffansvar ska inträda. Det kan konstateras att medverkansansvaret är tämligen vidsträckt (jfr NJA 1963 s. 574). Det innebär emellertid inte att varje gärning som har påverkat händelseförloppet träffas av straffansvar; gärningar som endast haft en försumbar betydelse utgör inte ett främjande. Det ska utöver detta framhållas att ansvar förutsätter att medverkansgärningen i sig innefattat ett otillåtet risktagande.

10. Psykiskt främjande kan bestå av råd, men det kan också utgöras av uppmuntran eller andra åtgärder som stärker gärningsmannen i dennes uppsåt. För att denna typ av psykiskt främjande ska vara för handen bör krävas att den medverkande genom en konkret åtgärd tydligt har visat att han eller hon solidariserar sig med huvudgärningen. Om gärningsmannen uppfattat åtgärden får ett främjande typiskt sett anses föreligga.

11. Den som passivt iakttar att någon annan begår ett brott kan normalt inte anses vara delaktig i brottet, oavsett hur gärningsmannen uppfattar den andras närvaro. Undantag från denna huvudregel kan gälla om den som underlåter att ingripa på grund av sin ställning har en särskild skyldighet att avvärja brott av visst slag (se NJA 2003 s. 473 och NJA 2004 s. 797) eller om särskilda regler är tillämpliga (jfr t.ex. 23 kap. 6 § BrB). Redan av det ovan sagda följer att den som endast har närvarat på en brottsplats normalt inte kan anses ha främjat huvudgärningen, oberoende av hans eller hennes inställning till den.

12. Den som endast tar sig till brottsplatsen påverkar som utgångspunkt inte händelseförloppet i tillräcklig grad för att främjande ska anses föreligga, oavsett vilken relation han eller hon har till gärningsmannen (jfr NJA 1984 s. 922 och NJA 2006 s. 577). Bedömningen kan emellertid bli annorlunda om denna åtgärd på grund av särskilda omständigheter tydligt förmedlar till gärningsmannen att den andra solidariserar sig med huvudgärningen. Så är normalt fallet när den person som tagit sig till brottsplatsen på ett tidigare stadium har deltagit i brottets planering.

13. Den som deltar i planeringen av ett brott förmedlar typiskt sett till gärningsmannen att han eller hon solidariserar sig med det tilltänkta brottet. Redan ett aktivt deltagande i planeringen kan därför många gånger utgöra medverkan, förutsatt att den planerade gärningen, eller ett straffbelagt försök till den, har kommit till stånd. Dessförinnan är sådant agerande i vissa fall kriminaliserat som stämpling (se 23 kap. 2 § andra stycket BrB; jfr beträffande bl.a. rån 8 kap. 12 §).

14. Flera åtgärder som sedda för sig inte utgör ett främjande kan tillsammans stärka gärningsmannen i dennes uppsåt eller på annat sätt underlätta huvudgärningen i så hög grad att medverkan ska anses föreligga.

Bedömningen i detta fall

15. HD utgår vid sin prövning från att A.W. deltagit i planeringen av rånet (p. 6). Redan ett sådant agerande kan utgöra medhjälp. Riksåklagaren har emellertid inte påstått att A.W. främjat rånet genom att delta i planeringen. Åtalet kan därför inte bifallas på denna grund.

16. A.W. har emellertid, efter att ha deltagit i planeringen och medveten om att ett rån skulle utföras, följt med A.F. till brottsplatsen samt där gått ut ur bilen. Han har genom detta agerande tydligt visat för A.F. att han solidariserade sig med dennes brottsplan, något som A.F. måste ha förstått. A.W. har alltså stärkt A.F. i dennes uppsåt att råna D.R. Han har därmed uppsåtligen främjat rånet och ska dömas för medhjälp till detta brott.

Punkten 17 motsvarar i huvudsak punkten 19 i HD:s domskäl.

DOMSLUT

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Sten Andersson, Stefan Johansson, referent, Petter Asp, Cecilia Renfors och Christine Lager) meddelade den 22 mars 2023 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. A.W. och A.F. var vänner. Den 6 januari 2022 träffade de D.R. på en bar i Södertälje. A.W. hjälpte D.R. att boka rum på ett hotell och det bestämdes att A.W. och A.F. senare skulle skjutsa D.R. till hotellet.

2. A.W. och A.F. lämnade baren men kom senare tillbaka. De färdades då i en skåpbil tillsammans med ytterligare en person. De hämtade D.R. vid baren och han satte sig i bilens lastutrymme. A.F. körde skåpbilen medan A.W. och den tredje personen satt på passagerarplatserna i förarhytten.

3. A.W. och A.F. återvände till baren efter det att de hade lämnat D.R. i Linanäs, strax norr om Södertälje. D.R. knackade senare på hos en för honom okänd person och bad att bli hemskjutsad. D.R. var då blodig och saknade skor.

4. Såvitt nu är av intresse åtalades A.W. tillsammans med A.F. och den tredje personen för rån eller, i andra hand, medhjälp till rån, riktat mot D.R. När det gäller andrahandsyrkandet påstod åklagaren att A.W. hade främjat rånet genom att, införstådd med vad som skulle komma att ske, närvara under gärningen och förstärka det numerära överläget samt styrka de övriga i deras uppsåt.

5. Tingsrätten och hovrätten har dömt A.F. för rån. Domstolarna har funnit det utrett att skåpbilen stannade någonstans i Linanäs, att samtliga gick ur bilen, att A.F. därefter utsatte D.R. för upprepat trubbigt våld, riktat mot bl.a. huvudet och nedre delen av buken, samt att A.F. tillgrep D.R:s skor.

6. När det gäller A.W. fann tingsrätten att det inte var ställt utom rimligt tvivel att han tillsammans och i samförstånd med A.F. hade rånat eller misshandlat D.R. Tingsrätten ansåg vidare att det inte fanns någon bevisning om att A.W. hade deltagit i rånet eller misshandeln som medhjälpare. Han frikändes därför.

7. Hovrätten har ansett att det inte är bevisat att A.W. utövade något våld mot D.R. eller tillgrep något från honom. Hovrätten har emellertid funnit att det är ställt utom rimligt tvivel att A.W., införstådd med vad som skulle hända, närvarade under gärningen från det att bilen kördes mot Linanäs, att han där klev ut ur bilen och närvarade under rånet samt att han i övrigt agerade på det sätt som framgår av gärningsbeskrivningen avseende medhjälp till rån. Enligt hovrätten måste A.W. ha insett att han därigenom styrkte A.F. i dennes uppsåt att råna D.R. Hovrätten har därför dömt A.W. för medhjälp till rån och bestämt påföljden till fängelse i ett år och tre månader.

Prövningstillståndet och frågan i HD

8. HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i det som hovrätten funnit utrett, innefattande att A.W. redan före bilfärden var införstådd med vad som skulle ske och att han närvarade under rånet.

9. Frågan i HD är om A.W. därigenom har gjort sig skyldig till medhjälp till rån.

Medhjälp till brott

10. Det är inte bara den som har utfört en gärning som kan dömas till ansvar utan även annan som har främjat gärningen med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms för anstiftan av brottet om han eller hon har förmått någon att utföra gärningen och annars för medhjälp till brottet. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger henne eller honom till last. (Se 23 kap. 4 § BrB.)

11. Straffansvar för medhjälp förutsätter alltså att medhjälparen främjat gärningen. Det krävs dock inte att medhjälparens gärning har varit en avgörande orsak till den brottsliga effekten. Det räcker att hans eller hennes gärning har övat inflytande på händelseutvecklingen och att detta åtminstone till någon del kan sägas ha skett i brottsfrämjande riktning. En gärning som varken fysiskt eller psykiskt har bidragit till huvudgärningen är däremot inte att anse som medhjälp. (Jfr SOU 1944:69 s. 91.)

12. HD har i rättsfallet “Företagsboten och fängelsestraffet” NJA 2012 s. 826 konstaterat att främjandebegreppet är tämligen vidsträckt, men samtidigt uttalat att det inte i alla delar är klart vad som krävs för att det ska vara fråga om ett främjande (se p. 16-18 i rättsfallet och där gjorda hänvisningar).

13. Eftersom det inte finns någon allmän skyldighet att ingripa mot annans brottslighet står det emellertid klart att det för straffansvar normalt krävs något mer än att en person har befunnit sig på platsen för ett brott. Den som endast passivt har iakttagit att någon annan har begått ett brott kan i regel inte anses ha utfört en handling som övat inflytande på händelseutvecklingen, även om han eller hon har haft en positiv inställning till brottet. För medhjälpsansvar krävs att personen därutöver har gjort något som visar att han eller hon solidariserat sig med gärningsmannens agerande samt att gärningsmannen har uppfattat vad personen har gjort och därmed har stärkts i sitt uppsåt. (Se dock 23 kap. 6 § BrB angående straff­ansvar i vissa fall för den som underlåter att avslöja eller förhindra vissa brott. Se också bl.a. “Lägenhetsförvaringen” NJA 2003 s. 473 när det gäller skyldighet för den som intar en garantställning att avvärja annans brott.)

14. Det är inte möjligt att närmare ange i vilka fall och under vilka förutsättningar ett handlande i situationer av detta slag innebär ett psykiskt främjande av annans gärning. Detta är något som får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det innebär bl.a. att det kan finnas anledning att bedöma den eller de handlingar som utförs i ljuset av den relation som personen har till gärningsmannen samt att det bör beaktas inte enbart hur personen agerar på brottsplatsen utan också vad som har skett dessförinnan. Den som på något sätt har närvarat vid diskussionerna om att ett brott ska utföras och, med insikt om vad som ska ske, följer med gärningsmannen och närvarar då denne utför brottet måste ofta genom sitt handlande anses ha stärkt gärningsmannen i hans eller hennes uppsåt.

15. För ansvar krävs det inte att den medverkande själv gör bedömningen att han eller hon stärker gärningsmannen i dennes uppsåt eller på annat sätt främjar brottet. Det är normalt tillräckligt att den medverkandes uppsåt täcker de faktiska omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen att det är fråga om ett främjande.

Bedömningen i detta fall

16. Såsom prövningstillståndet är utformat har HD att utgå från att A.W. redan före bilfärden var införstådd med vad som skulle ske och att han närvarade under rånet (se p. 8).

17. A.W. och A.F. var vänner och umgicks under den i målet aktuella tiden, från det att de träffade D.R. till och med den tidpunkt då rånet utfördes. Även om A.W. inte deltagit i planeringen av brottet följde han – medveten om att D.R. skulle rånas – med A.F. till brottsplatsen, gick där ur bilen och närvarade när rånet utfördes.

18. A.W. har genom de åtgärder han vidtagit solidariserat sig med A.F:s brottsplan, något som A.F. måste ha uppfattat. A.W. har därigenom stärkt A.F. i dennes uppsåt att råna D.R. A.W. har således främjat rånet. Han var medveten om de omständigheter som domstolen nu lägger till grund för bedömningen att hans gärning innefattade ett främjande. Han ska därför dömas för medhjälp till rån.

19. Det rån som A.W. har medverkat till är förhållandevis allvarligt. Han har visserligen medverkat i mindre mån än A.F., men förhållandena är inte sådana att det finns anledning att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (jfr 23 kap. 5 § BrB). Med hänsyn till omfattningen av hans medverkan uppgår straffvärdet till fängelse i ett år. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Hovrättens dom ska därför ändras endast på så sätt att A.W. döms till fängelse i ett år.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till fängelse i ett år.