Referat

AG, samt hennes barn NA och DG, har tidigare utvisats genom beslut som har fått laga kraft och som fortfarande gäller. AG, NA och DG har därefter ansökt om uppehållstillstånd på grund av AG:s anknytning till sin minderåriga dotter A som är svensk medborgare. Migrationsverket prövade familjens ansökningar inom ramen för ett verkställighetsärende enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) och avslog ansökningarna. 

AG, NA och DG överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen (2025-05-13, ordförande Kihlefelt Bondesson), som avvisade överklagandet i den del som avsåg uppehållstillstånd och beslutade att utvisningsbesluten avseende AG, NA och DG, på grund av hinder enligt artikel 20 i EUF-fördraget, inte får verkställas. Avseende följderna av bedömningen att det föreligger en härledd uppehållsrätt, angav domstolen bl.a. följande. Den härledda uppehållsrätten kan inte manifesteras i domslutet genom att AG av migrationsdomstolen beviljas ett uppehållstillstånd eller ett uppehållskort. Om AG i nuläget tvingas lämna unionen kommer även A att behöva lämna unionen tillsammans med henne, vilket utgör en kränkning av unionsmedborgarens, dvs. A:s, rättigheter. Migrationsdomstolen har därför att säkerställa att avlägsnandebeslutet inte verkställs så länge som beroendeförhållandet varar. Detta kan uppnås genom att migrationsdomstolen förordnar att verkställighet av utvisningsbeslutet inte får ske, vilket närmast kan ske med stöd av bestämmelsen i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Oaktat att bestämmelsen normalt i första hand tar sikte på tiden fram till att domstolen skiljer målet från sig saknas enligt migrationsdomstolens uppfattning något uttryckligt hinder mot att förordnandet även kan gälla för tiden därefter. AG:s barn NA och DG är underåriga. Med beaktande av denna omständighet och principen om familjens enhet bedömer migrationsdomstolen att även de ska omfattas av migrationsdomstolens beslut om hinder mot utvisning.

Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att migrationsdomstolens beslut om att utvisningsbesluten inte får verkställas skulle upphävas och att målet skulle återförvisas till Migrationsverket för vidare handläggning. Migrationsverket förde fram bl.a. följande. Migrationsdomstolens inhibitionsbeslut saknar begränsning i tid och sträcker sig därmed efter den tidpunkt då domstolen skiljt sig från målet.

AG, NA och DG ansåg att överklagandet skulle avslås och yrkade att de skulle beviljas uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen. De förde fram bl.a. följande. För det fall Migrationsöverdomstolen gör bedömningen att de inte kan beviljas uppehållstillstånd i domslutet, bör migrationsdomstolens interimistiska förordnande anses vara förenligt med gällande rätt.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2026-06-23, Eriksson, Eke, referent och Johansson), yttrade:

1 Frågan i målet

När det gäller frågan om prövningstillstånd rörande målet i den delen det har förklarats vilande gör Migrationsöverdomstolen bedömningen att det inte har kommit fram något skäl för att meddela prövningstillstånd i målet i denna del.

Detta innebär att Migrationsöverdomstolens fortsatta bedömning kommer att ta sin utgångspunkt i det faktum att AG har härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget.

Den fråga som Migrationsöverdomstolen har att pröva är därmed vad följden ska bli för domslutet när en migrationsdomstol, vid överprövning av Migrationsverkets beslut i ett ärende enligt bestämmelserna i 12 kap. 18 § utlänningslagen, bedömer att det föreligger härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget.

2 Rättslig reglering m.m.

Enligt artikel 20 i EUF-fördraget ska varje person som är medborgare i en medlemsstat vara unionsmedborgare och bl.a. ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

EU-domstolen har i flera avgöranden slagit fast att artikel 20 i EUF-fördraget utgör hinder för nationella åtgärder som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet. Detta inbegriper beslut att neka familjemedlemmar till unionsmedborgare uppehållsrätt. En härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 20 i EUF-fördraget ska tillerkännas en tredjelandsmedborgare om det finns ett beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och en minderårig unionsmedborgare, som medför att unionsmedborgaren i praktiken skulle tvingas lämna unionen och därmed berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet till följd av att tredjelandsmedborgaren nekas uppehållsrätt (se bl.a. Ruiz Zambrano, C-34/09, EU:C:2011:124, Chavez-Vilchez m.fl., C-133/15, EU:C:2017:354 och K.A. m.fl., C-82/16, EU:C:2018:308).

En härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget följer direkt av unionsrätten, vilket innebär att uppehållstillstånd som utfärdats på den grunden av de behöriga nationella myndigheterna inte utgör en handling som medför rättigheter. När villkoren för att erkänna en sådan uppehållsrätt är uppfyllda förvärvas den, oberoende av om rättigheten har fastställts i ett beslut som fattats av behöriga nationella myndigheter (se YC mot Stadt Wuppertal, C-130/24, EU:C:2025:340). Om den nationella myndigheten bedömer att en tredjelandsmedborgare har en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget, ankommer det på den berörda medlemsstaten att ”upphäva eller åtminstone medge uppskov med verkställigheten av beslutet om återvändande”. Tredjelandsmedborgaren ska anses ha uppehållsrätt med stöd av artikel 20 i EUF-fördraget från den tidpunkt då beroendeförhållandet mellan denne och unionsmedborgaren uppkom och så länge beroendeförhållandet varar (se K.A. m.fl.).

När det finns ett beroendeförhållande mellan en familjemedlem som är tredjelandsmedborgare och en svensk medborgare, som medför att tredjelandsmedborgaren ska tillerkännas härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget, prövas om den härledda uppehållsrätten kan ligga till grund för att bevilja ett uppehållstillstånd enligt nationella bestämmelser. För att avgöra om ett uppehållstillstånd kan beviljas ska den bestämmelse i nationell rätt som är bäst lämpad utifrån omständigheterna i det enskilda fallet tillämpas (MIG 2025:4).

Av 12 kap. 18 § första stycket 3 utlänningslagen följer att Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas. Vid en sådan bedömning ska, enligt bestämmelsens tredje stycke, konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1–4 eller 5 kap. 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. Enligt 12 kap. 18 § fjärde stycket utlänningslagen får Migrationsverket också besluta om inhibition.

Av 12 kap. 18 § utlänningslagen följer att Migrationsverket självmant ska ta upp frågan om verkställighetshinder och vid sin prövning, i praktiken antingen bevilja uppehållstillstånd eller låta verkställigheten gå vidare. Migrationsverkets beslut enligt bestämmelsen kan inte överklagas utom i den del som avser härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget (se MIG 2024:7).

3 Migrationsöverdomstolens bedömning

Ett uppehållstillstånd till följd av en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget kan endast beviljas genom att tillämpa utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd. Så länge AG, NA och DG omfattas av utvisningsbeslut som har fått laga kraft, kan de endast beviljas uppehållstillstånd med stöd av bestämmelserna i 12 kap. utlänningslagen.

Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avlägsnande som har fått laga kraft kommer fram sådana nya omständigheter som avses i 12 kap. 18 § utlänningslagen. Migrationsverket har i utlänningslagen även getts möjlighet att besluta om inhibition av avlägsnandebeslut som har fått laga kraft  (se 12 kap. 13 § utlänningslagen). Om Migrationsverket efter omprövning beviljar en utlänning tidsbegränsat uppehållstillstånd, får verket också samtidigt upphäva ett av verket fattat beslut om utvisning (se 12 kap. 16 § första stycket utlänningslagen).

Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd när det finns ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut är alltså förbehållen Migrationsverket. Det innebär att migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen saknar möjlighet att bevilja AG, NA och DG uppehållstillstånd med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen. Vidare saknar domstolarna inom ramen för nu aktuell prövning möjlighet att upphäva ett avlägsnandebeslut som har fått laga kraft.

Samtidigt innebär EU-rätten att en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget följer direkt av unionsrätten och medför rättigheter oaktat om uppehållstillstånd har beviljats enligt nationella bestämmelser. Om bedömningen görs att en tredjelandsmedborgare har en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 i EUF-fördraget finns även en skyldighet att upphäva eller åtminstone medge uppskov med verkställigheten av beslutet om återvändande. Det innebär enligt Migrationsöverdomstolen att om en migrationsdomstol gör bedömningen att det finns en härledd uppehållsrätt så föreligger det enligt EU-rätten ett hinder mot verkställighet av ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut. Detta oavsett om migrationsdomstolens dom fått laga kraft eller inte. Eftersom det endast är Migrationsverket som kan vidta åtgärder inom ramen för en prövning enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen bör målet i en sådan situation överlämnas dit för handläggning.

I den överklagade domen har migrationsdomstolen i domslutet förordnat att utvisningsbesluten avseende AG, NA och DG, på grund av hinder enligt artikel 20 i EUF-fördraget, inte får verkställas. Mot bakgrund av vad Migrationsöverdomstolen ovan anfört om verkställighetshinder vid härledd uppehållsrätt saknades det behov av ett sådant interimistiskt förordnande avseende AG. NA och DG har emellertid inte någon härledd uppehållsrätt. Det kan därmed vara nödvändigt att meddela ett interimistiskt förordnande. Enligt Migrationsöverdomstolens mening kan ett sådant beslut avseende utvisning inte avse tid efter det att migrationsdomstolens avgörande fått laga kraft. Förordnandet ska därför upphävas såvitt det avser tid efter det att migrationsdomstolens dom fått laga kraft, dvs. dagen för denna dom.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska handlingarna i målet överlämnas till Migrationsverket för handläggning.

Migrationsöverdomstolens avgörande

Migrationsöverdomstolen meddelar inte prövningstillstånd i de delar som frågan om prövningstillstånd har förklarats vilande.

Migrationsöverdomstolen upphäver migrationsdomstolens förordnande om att utvisningsbesluten inte får verkställas i den del förordnandet avser tid efter det att migrationsdomstolens dom fått laga kraft och överlämnar handlingarna i målet till Migrationsverket för fortsatt handläggning i enlighet med skälen för avgörandet.