Fråga om förutsättningarna för personlig assistans för att tillgodose behov av stöd för att…

Referat

HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLENS DOM

Mål nr 3200-25

meddelad i Stockholm den 2 november 2026

KLAGANDE

AA
Ombud: Jurist Maria Sjöblom
God Assistans Support i Sverige AB
A016
190 91 Rosersberg
 

MOTPART

Försäkringskassan
Box 42006
126 12 Stockholm

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Kammarrätten i Sundsvalls dom den 19 maj 2025 i mål nr 2759-24

SAKEN

Assistansersättning

___________________

HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till Försäkringskassan för ny prövning med beaktande av vad som anges i punkterna 24 och 25. 

 
BAKGRUND

1.    En person som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med de s.k. grundläggande behoven kan få biträde av en personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans från kommunen. 

2.    Med grundläggande behov avses bl.a. stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom (förebyggande stöd). Om behovet av hjälp med de grundläggande behoven uppgår till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan har den försäkrade rätt till statlig assistansersättning.

3.    AA, som var tolv år vid tiden för det beslut som målet gäller, har en psykisk funktionsnedsättning och tillhör en av de personkretsar som kan få personlig assistans. Hon ansökte om assistansersättning hos Försäkringskassan och anförde att hon behöver tillsyn dygnet runt eftersom hon på grund av sin funktionsnedsättning är utagerande och har ett självskadebeteende. 

4.    Försäkringskassan beslutade att AA inte skulle få assistansersättning. Beslutet motiverades med att den tillsyn som hon behöver inte utgör ett grundläggande behov. Försäkringskassan bedömde att hon var i behov av ständig tillsyn men att behovet av ingripanden inte kunde ses som frekvent och att det därför inte var fråga om ett grundläggande behov. Hon bedömdes behöva hjälp med de grundläggande behoven med i genomsnitt 34 minuter per vecka, avseende hjälp med personlig hygien, vilket inte gav rätt till assistansersättning. 

5.    AA överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Luleå som biföll överklagandet och förklarade att hon hade rätt till assistansersättning. Förvaltningsrätten fann att det självskadebeteende och våld mot andra, som hon har en benägenhet för, utgör sådana farliga situationer som förebyggande stöd avser att förhindra. Förvaltningsrätten fann att incidenter inträffade frekvent och att behovet av övervakning därför skulle ses som ett grundläggande behov. Hennes sammantagna behov av hjälp med de grundläggande behoven bedömdes därmed överstiga 20 timmar per vecka. 

6.    Försäkringskassan överklagade till Kammarrätten i Sundsvall som upphävde förvaltningsrättens avgörande och fastställde Försäkringskassans beslut. Kammarrätten ansåg att utredningen inte gav tillräckligt stöd för att utbrotten har sådan frekvens och allvarlig karaktär att de motiverar förebyggande stöd. 

YRKANDEN M.M.

7.    AA yrkar att hon ska beviljas assistansersättning och anför följande. Det måste alltid finnas någon i hennes närhet som kan se när ett utbrott är på gång och begränsa det. Ibland kan utbrotten inte begränsas, vilket sker fyra till fem gånger per vecka. Om hon inte skulle ha någon som känner henne väl vid sin sida skulle det ske stora utbrott flera gånger om dagen. 

8.    Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås. 

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET

Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

9.    Frågan är vad som krävs för att en enskild på grund av en psykisk funktionsnedsättning ska anses vara i behov av stöd för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom.

Rättslig reglering m.m.

10.    Av 51 kap. 2 och 3 §§ socialförsäkringsbalken framgår att en försäkrad som omfattas av personkretsen i 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, kan få assistansersättning för kostnader för sådan personlig assistans som avses i 9 a § LSS. För detta krävs att behovet av personlig assistans för de grundläggande behoven i genomsnitt överstiger 20 timmar i veckan. 

11.    Reglering om vad som avses med personlig assistans finns i 9 a § LSS. 

12.    Enligt paragrafens första stycke avses med personlig assistans ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med ett eller flera grundläggande behov.

13.    Av första stycket 6 framgår att med grundläggande behov avses stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom. I tredje stycket anges att hjälp med detta behov ska anses som hjälp med ett grundläggande behov oavsett hjälpens karaktär. 

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Förebyggande stöd 

14.    Stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom infördes som ett grundläggande behov genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2023. 

15.    Förebyggande stöd kunde tidigare beviljas inom ramen för det grundläggande behovet annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade. Det var då fråga om stöd i form av sådan aktiv tillsyn av övervakande karaktär som hade sin grund i den enskildes psykiska funktionsnedsättning och som behövdes för att begränsa allvarliga konsekvenser av den enskildes riskbeteende (prop. 2021/22:214 s. 67 f. och där anmärkta rättsfall). 

16.    Syftet med att införa det nya grundläggande behovet var att öka förutsebarheten och stabiliteten i den personliga assistansen. Avsikten var inte att reformen skulle innebära någon inskränkning av rätten till personlig assistans utan förändringarna gjordes i utvidgande riktning (a. prop. s. 20). 

17.    Det nya grundläggande behovet tar, liksom det tidigare, sikte på situationer där den enskilde till följd av en psykisk funktionsnedsättning behöver stöd för att begränsa risken för att han eller hon fysiskt skadar sig själv, andra eller egendom. Hur den enskildes riskbeteende betecknas saknar betydelse. Vid bedömningen kan det t.ex. beaktas om den enskildes beteende är utagerande, impulsstyrt eller självskadande. Avsaknad av insikt om vad som är farligt, avsaknad av konsekvenstänkande och rymningsbenägenhet kan också ha betydelse vid bedömningen (a. prop. s. 68).

18.    Vidare framgår av förarbetena att det förebyggande stödet syftar till att begränsa risken för allvarliga konsekvenser av en enskilds riskbeteende. Risken för skada måste vara tydlig i det enskilda fallet och det krävs att den personliga assistenten behöver befinna sig i den enskildes omedelbara närhet (a. prop. s. 27 och 69).

19.    I förarbetena betonas att det, som ett led i riskbedömningen, bör kunna ställas krav på faktiska episoder eller att incidenter uppstår med en viss frekvens. Det ska finnas ett behov av frekventa ingripanden för att minska risken för att farliga situationer uppstår eller för att hantera sådana situationer (a. prop. s. 25 f. och 69). 

20.    Eftersom det är risken för skada som ska minimeras genom stödet kan förarbetsuttalandena, enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening, dock inte tas till intäkt för att allvarliga incidenter eller skada faktiskt ska ha uppstått. Det avgörande bör i stället vara att det till följd av den enskildes riskbeteende krävs ingripanden för att undvika eller hantera situationer som kan leda till allvarliga konsekvenser. Ingripanden bör alltså kunna avse såväl sådana som minskar risken för att farliga situationer överhuvudtaget uppstår som sådana som krävs när farliga situationer trots allt har uppkommit. 

21.    Det fordras således därutöver att det föreligger ett behov av frekventa ingripanden. Vad som i sammanhanget avses med detta anges inte i förarbetena. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är dock det avgörande för den frågan hur bedömningen beträffande den enskildes riskbeteende utfaller. Detta innebär att det måste göras en individuell bedömning i det enskilda fallet. 

22.    Vid den bedömningen bör allvarlighetsgraden i de konsekvenser som riskerar att uppstå samt hur tydlig skaderisken är beaktas. Det sagda innebär att ju allvarligare konsekvenser som kan bli följden av den enskildes riskbeteende desto färre ingripanden bör krävas för att kravet på frekvens ska vara uppfyllt.

Bedömningen i detta fall 

23.    Utredningen visar att AA till följd av sin psykiska funktionsnedsättning har ett utagerande och självskadande beteende. Vid flera tillfällen har hon utgjort ett hot mot sig själv och andra. Hon har riktat vassa föremål mot sig själv, kastat föremål och attackerat skolpersonal. Hennes beteende i kombination med att hon agerar impulsivt samt väldigt häftigt och utan konsekvenstänkande innebär att det finns en hög risk för att det löpande uppstår situationer där hon allvarligt fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom. Hon behöver ha någon vid sin sida för att dels minska risken för att farliga situationer uppstår, dels hantera de utbrott som sker. Ingripanden för att undvika eller hantera farliga situationer krävs flera gånger i veckan. 

24.    Högsta förvaltningsdomstolen finner vid den individuella bedömning som ska göras att AA har ett behov av förebyggande stöd och att det utgör ett sådant grundläggande behov som avses i 9 a § första stycket 6 LSS. Detta ska beaktas vid bedömningen om AA behöver personlig assistans med i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

25.    En del av det stöd AA behöver är hänförligt till hennes riskbeteende i skolan. Assistansersättning lämnas för tid när den funktionshindrade vistas i skola endast om det finns särskilda skäl (106 kap. 24 och 25 §§ socialförsäkringsbalken). 

26.    Av instansordningsskäl bör Försäkringskassan som första instans utreda och pröva omfattningen av hjälpbehovet avseende det grundläggande behovet förebyggande stöd utifrån de nu angivna förutsättningarna. 

27.    Underinstansernas avgöranden ska därför upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för ny prövning.

I avgörandet har deltagit justitieråden Henrik Jermsten, Per Classon, Leif Gäverth, Mikael Westberg och Karin Attorps.
Föredragande har varit justitiesekreteraren Sanna Eriksson.