Referat

Ref 29

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 3 juni 2025 följande dom (mål nr 4193-24). 

Bakgrund

1. Den som ansöker om pass ska styrka sitt svenska medborgarskap. En person som är född utomlands förlorar sitt medborgarskap vid 22 års ålder om han eller hon aldrig har haft hemvist i Sverige och inte heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på sam­hörighet med landet. 

2. N.T. föddes utomlands och förvärvade vid födseln svenskt medborgarskap genom sin far, men har aldrig bott i Sverige. Hon fyllde 22 år 1993 och fick påföljande år sitt svenska pass förnyat av Sveriges ambassad i London. Ambassaden genomförde i nära anslutning till det en medborgarskapsutredning där bedömningen gjordes att N.T:s medborgarskap inte hade upphört vid 22 års ålder eftersom hon hade uppehållit sig i Sverige under förhållanden som tyder på samhörighet med landet. Polismyndigheten har därefter på nytt utfärdat pass åt henne 2018. 

3. N.T. ansökte under 2023 om nytt pass. Polismyndigheten avslog ansökan med motiveringen att hon inte hade styrkt sitt svenska medborgarskap. 

4. N.T. överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som avslog överklagandet. Enligt domstolen kunde det inte, utifrån de uppgifter som N.T. hade lämnat, anses styrkt att hon före 22 års ålder hade uppehållit sig i Sverige i en sådan omfattning att hon av den anledningen behållit sitt medborgarskap efter den tidpunkten. 

5. N.T. överklagade vidare till Kammarrätten i Stockholm, som upphävde underinstansernas avgöranden och beviljade pass­ansökan. Kammarrätten ansåg att den tolkning som Polismyndig­heten gjorde gällande om att N.T. förlorade sitt svenska medborgar­skap när hon fyllde 22 år endast kunde göras vid första tillfället som hon åberopade svenskt medborgarskap efter 22 års ålder, dvs. i samband med att hon t.ex. ansökte om sitt första pass efter att hon fyllt 22 år. Eftersom N.T. hade beviljats svenskt pass och godkänts vid medborgarskapsutredning i nära anslutning till sin 22-årsdag, ansågs hon inte ha förlorat sitt svenska medborgarskap.

Yrkanden m.m.

6. Polismyndigheten yrkar att kammarrättens dom ska ändras och Polismyndighetens beslut fastställas. 

7. N.T. anser att överklagandet ska avslås.

Skälen för avgörandet

Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

8. Frågan är om en utlandsfödd person har styrkt sitt svenska medborgar­skap med hänvisning till att han eller hon tidigare har beviljats pass efter 22 års ålder.

Rättslig regleringm.m.

9. I 6 § andra stycket 2 passlagen (1978:302) anges att den som ansöker om pass är skyldig att i samband med passansökan styrka sin identitet, sitt svenska medborgarskap och övriga person­uppgifter. Passansökan ska enligt 7 § 1 avslås om bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen. 

10. Av 8 § första stycket lagen (1950:382) om svenskt med­borgar­skap, som var tillämplig 1993 när N.T. fyllde 22 år, följer att en svensk medborgare, som är född utomlands och som aldrig haft hemvist i Sverige och inte heller uppehållit sig här under förhållan­den som tyder på samhörighet med Sverige, förlorade sitt svenska medborgarskap när han eller hon fyllde 22 år. På dessförinnan gjord ansökan kunde dock medges att medborgarskapet fick bibehållas. Bestämmelserna motsvaras av 14 § första och andra styckena lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap. 

11. Migrationsverket får med stöd av 21 och 22 §§ i 2001 års medborgarskapslag samt 6 § medborgarskapsförordningen (2001:218) efter ansökan meddela förklaring att någon är svensk medborgare, om det kan råda ovisshet om detta.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

12. Den som ansöker om pass ska styrka att han eller hon är svensk medborgare. När det finns anledning att ifrågasätta om den som en gång har varit svensk medborgare fortfarande är det, är det upp till sökanden att redogöra för de faktiska förhållanden som är relevanta för att passmyndigheten ska kunna ta ställning till om medborgar­skapet alltjämt består. 

13. N.T. är född utomlands och har aldrig haft hemvist i Sverige. Det har inte gjorts gällande att hon innan hon fyllde 22 år har ansökt om att få behålla sitt medborgarskap. Hon har inte heller på ansökan erhållit förklaring om att hon är svensk medborgare. För att N.T. inte ska ha förlorat sitt medborgarskap när hon fyllde 22 år krävs det alltså att hon dessförinnan uppehållit sig i Sverige under förhåll­anden som tyder på samhörighet med landet. 

14. Det framgår att N.T. efter sin 22-årsdag har fått två svenska pass utfärdade. Att prövningen i ett passärende innefattar en bedöm­ning av frågan om medborgarskap är inte detsamma som att pass­myndigheten fattar ett beslut om medborgarskap. Ett beslut om att utfärda ett pass kan alltså inte åberopas med bindande verkan i andra ärenden där medborgarskapet blir föremål för prövning (jfr NJA II 1925 s. 177 f.). Passmyndigheten ska således vid varje ansökan göra en prövning av om förutsättningarna för att utfärda pass är uppfyllda. 

15. Kammarrätten har bedömt att N.T., genom att hon i nära anslutning till sin 22-årsdag har beviljats pass och godkänts vid en medborgarskapsutredning, inte har förlorat sitt svenska medborgar­skap. 

16. Som Högsta förvaltningsdomstolen uttalat ovan utgör emellertid de tidigare besluten om pass inte bindande beslut om medborgarskap utan prövningen av om medborgarskapet är styrkt ska göras vid varje ansökan. Eftersom kammarrätten inte har utgått från detta vid sin prövning ska kammarrättens dom upphävas och målet visas åter dit för ny handläggning.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och visar målet åter till kammarrätten för ny handläggning.

I avgörandet deltog justitieråden Jäderblom, Ståhl, Classon, Gäverth och Medin. Föredragande var justitiesekreteraren Veronica Montell.

______________________________

Förvaltningsrätten i Stockholm (2024-01-23, Jonsson):

Det är ostridigt i målet att N.T. är född utomlands och aldrig har haft hemvist i Sverige. Av handlingarna i målet framkommer att Statens invandrarverk (nuvarande Migrationsverket) inte heller har fått in en an­sökan från N.T. om bibehållande av hennes svenska medborgarskap. Frågan i målet är därmed om N.T. har styrkt att hon före 22 års ålder har uppehållit sig i Sverige under förhållanden som tyder på samhörighet med landet. 

N.T. uppger att hon har besökt sin farmor i Sverige under juli och augusti 1983, samt att hon har besökt släkt och deltagit vid en begravning i Sverige under december 1991. Övriga besök i landet har genomförts efter att hon fyllde 22 år. 

Förvaltningsrätten konstaterar att N.T. endast har lämnat kortfattade uppgifter om de besök hon har gjort i Sverige innan hon fyllde 22 år. Det framgår t.ex. inte med tydlighet mellan vilka datum hon har befunnit sig i landet. Hon har inte heller inkommit med något underlag till stöd för att hon har genomfört besöken, eller gällande den kontakt hon hade med släktingar i Sverige vid denna tidpunkt. Även med beaktande av det som N.T. har fört fram om sin anknytning till Sverige och svensk kultur, samt att hon tidigare har beviljats svenskt pass, anser förvaltningsrätten att hennes svenska medborgarskap inte kan anses styrkt. Polismyndigheten har därmed haft fog för sitt beslut. Överklagandet ska därför avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2024-06-20, Fries, Börjesson och Willman):

Enligt 6 § andra stycket 2 passlagen (1978:302) ska den som ansöker om pass styrka sitt svenska medborgarskap för att få pass. 

Enligt 7 § första stycket 1 passlagen ska en passansökan avslås om bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen. 

År 1993 då N.T. fyllde 22 år gällde den numera upphävda lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. Av 8 § första stycket i den lagen framgår att svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hemvist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige och som inte förlorar sitt svenska medborgar­skap enligt 7 a § andra stycket, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock Migrations­verket medgiva att medborgarskapet bibehålles. En motsvarande bestäm­melse finns i 14 § i den nu gällande lagen (2001:82) om svenskt med­borgar­skap.

Frågan i målet är om N.T. har rätt till ett svenskt pass. En förutsättning för att en person ska kunna få svenskt pass är att han eller hon är svensk medborgare. Det är den som ansöker om pass som ska styrka sitt svenska medborgarskap för att få ett pass utfärdat.

Polismyndigheten har i sitt beslut avslagit N.T:s ansökan om ett svenskt pass med hänvisning till att hon inte har styrkt sitt svenska medborgarskap. Polismyndigheten har utvecklat detta i processen i kammarrätten genom att föra fram att N.T. inte har styrkt sitt medborgarskap eftersom hon har förlorat det vid 22 års ålder på grund av att hon inte har uppehållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige. 

Enligt kammarrättens mening kan effekten av Polismyndighetens tolk­ning av bestämmelserna i den numera upphävda lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap medföra en situation där en enskild flera decennier senare förväntas kunna visa att man vid tillfället man fyllde 22 år uppfyllde förutsättningarna för att bibehålla sitt svenska medborgarskap. Kammar­rätten anser att den tolkning som Polismyndigheten gör gällande om att N.T. förlorade sitt svenska medborgarskap när hon fyllde 22 år endast kan göras vid första tillfället som N.T. åberopar svenskt medborgarskap efter 22 års ålder. Det vill säga i samband med att hon t.ex. ansöker om sitt första pass efter att hon har fyllt 22 år. N.T. fyllde 22 år den 11 december 1993. Av utredningen i målet framgår att hon därefter varit beviljad svenskt pass under perioderna 22 december 1994–22 december 2004 och 14 juni 2018–14 juni 2023. Det framgår också av personbevis utfärdat av Skatteverket den 2 juni 2023 att N.T. är svensk medborgare. Därtill fram­går av protokoll från Sveriges ambassad i London, daterat den 13 april 1995, att ambassaden vid medborgarskapsutredning kommit fram till att N.T. inte har förlorat sitt svenska medborgarskap vid 22 års ålder. Efter­som N.T. har beviljats svenskt pass och godkänts vid medborgarskaps­utredning i nära anslutning till sin 22-årsdag har hon inte förlorat sitt svenska medborgarskap. Hon har då bedömts uppehållit sig i Sverige under förhållanden som tyder på samhörighet med landet. Det har därför saknats anledning för N.T. att ansöka om att få behålla sitt medborgarskap innan hon fyllde 22 år. 

Kammarrätten anser därmed att utredningen i målet ger ett tydligt stöd för att N.T. inte har förlorat sitt svenska medborgarskap när hon fyllde 22 år. Med beaktande av ovan anförda och vid en sammantagen bedömning av utredningen i målet anser kammarrätten att N.T. har styrkt sitt svenska medborgarskap i enlighet med 6 § andra stycket 2 passlagen. Polismyndig­heten har därmed inte haft grund för sitt beslut att avslå N.T:s ansökan om ett svenskt pass. Överklagandet ska därmed bifallas och N.T:s passansök­an beviljas.

– Kammarrätten upphäver underinstansernas avgöranden och beviljar N.T:s passansökan.