Referat

Ref 27

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 13 maj 2025 följande dom (mål nr 1400-24). 

Bakgrund

1. Enligt lagregleringen om skydd mot olyckor är ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skyldiga att vidta åtgärder för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. Kommunen har tillsyn över att enskilda uppfyller dessa skyldigheter och kan utfärda föreläg­ganden om att behövliga brandskyddsåtgärder ska vidtas. Sådana förelägganden kan riktas även till myndigheter när de uppträder som ägare eller nyttjanderättshavare. 

2. Räddningstjänsten i Vaggeryds kommun beslutade att före­lägga Fortifikationsverket – i egenskap av ägare – att tillskapa brandgator på Skillingaryds skjutfält enligt närmare anvisningar i beslutet. Räddningstjänsten förelade även Försvarsmakten – i egen­skap av nyttjanderättshavare – att inom skjutfältet placera ut viss utrustning för brandsläckning samt ett system för brand­detektering. 

3. I räddningstjänstens beslut anges följande. Inom Skillingaryds skjutfält finns byggnader, observationsplatser, skjutplatser, batteri­platser, skjutmål, målvärn, handgranatsbanor, sprängplatser och övningsplatser för anläggning av temporära broar. I skjutfältets norra del ligger det s.k. målområdet där det finns stora mängder oexploderad ammunition. Den riskbild som räddningstjänsten ser som särskilt allvarlig och som gör att skjutfältet inte kan jämföras med ett skogsområde i allmänhet är dels förekomsten av oexplo­derad ammunition, dels att skjutfältet avlyses i samband med övningsverksamhet vilket begränsar räddningstjänstens möjlighet att genomföra en räddningsinsats. Som en följd av detta bedömer räddningstjänsten att hela skjutfältets geografiska område är att betrakta som en anläggning i den mening som avses i lagregleringen om skydd mot olyckor. 

4. Fortifikationsverket och Försvarsmakten överklagade till Länsstyrelsen i Jönköpings län som upphävde räddningstjänstens beslut. Länsstyrelsen konstaterade att Skillingaryds skjutfält är ett cirka 36 kvadratkilometer stort område som huvudsakligen består av skog, hed och mossmark samt att de förelagda åtgärderna om­fattar i princip hela skjutfältet. Även om länsstyrelsen ansåg att det från ett brandskyddsperspektiv finns behov av att klassificera skjut­fält som en anläggning fann myndigheten att detta med hänsyn till lagstiftning och praxis inte är möjligt. Enligt länsstyrelsen saknades det förutsättningar att förelägga Fortifikationsverket och Försvars­makten att vidta de aktuella åtgärderna. 

5. Kommunen överklagade till Förvaltningsrätten i Jönköping som instämde i länsstyrelsens bedömning att skjutfältet inte är en anläggning och avslog överklagandet.

6. Kommunen överklagade vidare till Kammarrätten i Jönköping. Kammarrätten hämtade in ett yttrande från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har samordningsansvar för kommunernas brandförebyggande verksamhet på nationell nivå. Myndigheten anförde att det inte är rimligt att betrakta stora öppna fält och skog som används som nedslagsplats för granater som en anläggning. Enligt myndigheten kan det inom ett skjutfält finnas ett flertal anläggningar, exempelvis skjutbanor, men detta innebär inte att skjutfältet i dess helhet utgör en anläggning. Myndigheten menade också att ett skjutfält, som till största delen består av natur­områden, rent språkligt inte kan anses ingå i begreppet anläggning. 

7. Även kammarrätten gjorde bedömningen att skjutfältet inte utgör en anläggning och avslog kommunens överklagande.

Yrkanden m.m.

8. Vaggeryds kommun yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen, med ändring av kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden samt länsstyrelsens beslut, ska visa målet åter till länsstyrelsen för fortsatt handläggning och anför följande. De olika delarna inom skjutfältet, såsom skjutplatser, målobjekt, byggnader m.m., kan inte bedömas isolerat eftersom de i sammanhanget tjänar samma verk­samhet och interagerar ur ett brandskyddsperspektiv. Ett sådant kluster av komponenter måste i sin helhet bedömas som en anlägg­ning. 

9. Fortifikationsverket och Försvarsmakten anser att över­klagandet ska avslås och anför att det är missvisande att säga att de iordningställda ytorna samverkar ur ett brandskyddsperspektiv. Skjutfältet skiljer sig inte från vilket naturområde som helst där olika verksamheter kan förekomma på olika platser och det utgör därmed inte en anläggning.

Skälen för avgörandet

Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

10. Frågan är om ett militärt skjutfält i dess helhet är en sådan anläggning som avses i lagregleringen om skydd mot olyckor.

Rättslig regleringm.m.

11. I 1 kap. 1 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor anges att bestämmelserna i lagen syftar till att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

12. Enligt 2 kap. 2 § ska ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar i skälig omfattning hålla utrust­ning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. 

13. Av 5 kap. 1 § första stycket och 2 § andra stycket framgår att kommunen har tillsynsansvaret för att enskilda följer lagen och får meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att lagen ska följas.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

14. De skyldigheter som enligt 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor åligger ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar har i huvudsak varit oförändrade sedan 1944 års brandlag (1944:521). De överfördes till 1962 års brandlag (1962:90) och fanns därefter i 1974 års brandlag (1974:80). Brand­lagstiftningen ersattes av 1986 års räddningstjänstlag (1986:1102) som i sin tur har ersatts av nu gällande lag om skydd mot olyckor. 

15. En kommun kan med stöd av 5 kap. 2 § andra stycket lagen om skydd mot olyckor förelägga ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar att vidta sådana åtgärder som följer av 2 kap. 2 §. En sådan möjlighet har tillsynsmyndigheten haft allt sedan 1944 års brandlag. 

16. Begreppet anläggning är inte definierat i lagen eller i tidigare regleringar på området. Gemensamt för nuvarande och äldre bestämmelser är emellertid att begreppet anläggning anges tillsam­mans med begreppet byggnad (”byggnader eller andra anlägg­ning­ar”). Det förhållandet talar för att anläggningsbegreppet tar sikte på någon form av konstruktion eller liknande. 

17. Med stöd av 5 kap. 2 a § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap beslutat föreskrifter och allmänna råd om hur kommunen ska planera och utföra sin tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor (MSBFS 2021:8). I dessa föreskrivs i 2 § andra stycket att kommunen vid sin prioritering av tillsynen särskilt ska beakta om de som vistas i byggnaden eller anläggningen kan förväntas ha god lokalkännedom samt om de är inlåsta eller vistas där av plikt. Även dessa föreskrifter utgår från att en anläggning utgör någon form av konstruktion. 

18. Vägledning kan också sökas i begreppets innebörd i 2 kap. 4 § lagen om skydd mot olyckor där det föreskrivs vissa särskilda skyldigheter för den som äger eller utövar en verksamhet vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön. När det gäller sådana verksamheter ges exempel i nuvarande och äldre förarbeten på vilka slag av anläggningar som omfattas av skyldigheterna. De exempel som ges är bl.a. fabriker eller dylikt där en hälso- och miljöfarlig vara tillverkas, bearbetas eller används, lageranlägg­ningar och hamnar samt anläggningar för omhändertagande eller destruktion. Andra exempel som ges är atomanläggningar, olje­cisterner, dammanläggningar och gruvor (prop. 1973:185 s. 172 f. och 192 och prop. 2002/03:119 s. 54). Även allmänna flygplatser räknas hit. I rättspraxis har till anläggning enligt paragrafen även hänförts distributionsnät för stadsgas (HFD 2011 ref. 34). 

19. De anläggningar som avses i 4 § utmärker sig till sin karaktär i förhållande till de som avses i 2 §. De exempel på anläggningar som nämns i förarbetena till 4 §, och till de motsvarande tidigare regleringarna, ger visserligen begränsad vägledning för tolkningen av begreppet anläggning i 2 §, men Högsta förvaltningsdomstolen noterar att skjutfält inte nämns bland de exempel på anläggningar som genom åren har getts i förarbetena, trots att det på ett skjutfält måste anses bedrivas verksamhet som innebär fara för att en olycka kan orsaka allvarliga skador. 

20. Högsta förvaltningsdomstolen finner sammanfattningsvis att vad som har anförts om föreskrifterna som utfärdats med stöd av 5 kap. 2 a § förordningen om skydd mot olyckor (punkt 17), om förarbetena till 4 § (punkt 18) tillsammans med begreppets placering i anslutning till begreppet byggnad i 2 § (punkt 16) ger stöd för slutsatsen att med anläggning avses någon form av kon­struktion eller liknande. Denna slutsats stöds också av begreppets allmänspråkliga betydelse; enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, är en anläggning en större industriell eller teknisk konstruktion med många ingående beståndsdelar. Där anges också att begreppet anläggning i en allmänspråklig betydelse även används för ett iordningställt markområde, eventuellt med bygg­nader och dylikt (jfr iordningställande och underhåll av skidspår, HFD 2012 ref. 70).

21. Som en följd av detta gäller att ett obearbetat markområde inte utgör en anläggning i den mening som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. 

22. Skillingaryds skjutfält består huvudsakligen av obearbetade markområden. Skjutfältet i sin helhet utgör därför inte en anlägg­ning i den mening som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. Det saknades därmed lagliga förutsättningar för kommun­en att utfärda ett föreläggande att vidta åtgärder på skjutfältet i dess helhet.

23. Överklagandet ska därför avslås.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

I avgörandet deltog justitieråden Jäderblom, Ståhl (skiljaktig), Classon, Gäverth och Medin (skiljaktig). Föredragande var justitiesekreteraren Sandra Zetterdahl.

Justitieråden Ståhl och Medin var skiljaktiga och ansåg att kammar­rättens och förvaltningsrättens avgöranden och länsstyrelsens beslut skulle upphävas och målet visas åter till länsstyrelsen för fortsatt prövning. De anförde följande.

1. Det kan konstateras att det varken i lagen om skydd mot olyckor eller i dess förarbeten finns någon definition av vad som avses med begreppet anläggning i lagen. I en sådan situation bör undersökas om ledning för tolkningen kan hämtas från syftet med regleringen.

2. Enligt 1 kap. 1 § syftar bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor till att bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett skydd mot olyckor. För att uppnå det syftet åläggs enligt 2 kap. 2 § ägare och nyttjanderättshavare till byggnader och andra anläggningar skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. Risken för att brand ska uppstå, liksom de konsekvenser som kan bli följden av att en brand uppstår, bör därför beaktas när det ska avgöras om något utgör en anläggning i lagens mening. 

3. Med hänsyn till den verksamhet som bedrivs på ett militärt skjutfält och den mängd oexploderad ammunition som finns där står det klart att det utifrån ett brandskyddsperspektiv är motiverat att anse att skjutfältet i dess helhet är en sådan anläggning som omfattas av bestämmelsen i 2 kap. 2 §. Att i stället betrakta ett skjutfält som ett område med flera mindre anläggningar skulle motverka syftet med lagen, eftersom de skyldigheter som åligger ägare och nyttjanderättshavare då inte kan bestämmas med beaktande av den samlade riskbild som skjutfältet medför. Enligt vår mening talar lagens övergripande syfte således för att ett militärt skjutfält i dess helhet ska anses utgöra en anläggning i den mening som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. 

4. Frågan är då om, som majoriteten anser, de förarbetsuttalanden som finns i anslutning till 2 kap. 4 § talar emot att syftet har varit att skjutfält ska omfattas av tillämpningsområdet för 2 §. I 4 § föreskrivs vissa sär­skilda skyldigheter för den som äger eller utövar en verksamhet vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön. I förarbetena anges ett antal exempel på anläggningar som omfattas av den paragrafen. Skjutfält finns inte med bland dessa exempel. Även bortsett från att exemplifieringen alltså avser en annan bestämmelse än den som är aktuell i målet bör en sådan exemplifierande uppräkning enligt vår mening inte tolkas motsats­vis. Den omständigheten att en viss företeelse inte nämns där bör således inte tas till intäkt för att avsikten har varit att den inte ska omfattas av bestämmelsen. 

5. Vår slutsats är därmed att en tolkning mot bakgrund av lagens syfte leder till att ett militärt skjutfält är en sådan anläggning som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. I målet har emellertid hävdats att en sådan tolkning inte är förenlig med lagens ordalydelse, dvs. inte är förenlig med vad som rent språkligt är möjligt att innefatta i begreppet anläggning (se punkt 6 i domen). När det gäller den frågan gör vi följande överväganden. 

6. Ett militärt skjutfält är ett geografiskt avgränsat område där det bedrivs viss verksamhet och där det tidvis är förbjudet för utomstående att vistas. Även om området inte omgärdas av stängsel eller liknande är det definierat på kartor och genom skyltning. Inom området har det vidtagits åtgärder för att möjliggöra den bedrivna verksamheten, såsom att anlägga vägar och iordningställa sådant som skjutplatser, målvärn och skjutbanor (jfr punkt 3 i domen för en beskrivning av anordningar som finns på det nu aktuella skjutfältet). Det kan vidare konstateras att lagstiftaren i andra sammanhang har angett skjutfält som exempel på anläggningar av betydelse för totalförsvaret (prop. 1985/86:3 s. 77 och lagrådsremiss ”Ett nytt regelverk för bygglov” den 20 februari 2025 s. 264). Mot denna bakgrund kan vi inte se att det – oavsett om skjutfältet huvudsakligen består av naturmark – kan anses vara oförenligt med ordalydelsen att anse att ett militärt skjutfält i dess helhet utgör en anläggning. Inte heller kan den omständigheten att begreppet anläggning i bestämmelsen används tillsammans med begreppet byggnad inskränka betydelsen av anlägg­nings­begreppet. 

7. Sammanfattningsvis finner vi att ett militärt skjutfält utgör en anläggning i den mening som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. Vi anser därför att det var fel av länsstyrelsen att upphäva räddningstjänstens beslut med hänvisning till att Skillingaryds skjutfält inte kan betraktas som en anläggning vid tillämpning av den bestäm­melsen. 

8. Enligt vår mening bör kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden och länsstyrelsens beslut därmed upphävas och målet visas åter till länsstyrelsen för fortsatt prövning av Fortifikationsverkets och Försvarsmaktens överklaganden av räddningstjänstens beslut.

______________________________

Förvaltningsrätten i Jönköping (2022-03-24, ordförande Lindström):

Bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor syftar till att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor (1 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor). 

Ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar ska i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand (2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor). 

Kommunen får meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas (5 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor).

Frågan i målet är om Skillingaryds skjutfält kan betraktas som en sådan anläggning som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. 

Begreppet anläggning har behandlats i HFD 2011 ref. 34, målet rörde tolkningen av 2 kap. 4 § lagen om skydd mot olyckor. I kammarrättens domskäl, som HFD instämde i, uttalades följande. Ett stadsgasnät får i normalt språkbruk anses innefattas i begreppet anläggning. Något tydligt stöd i förarbetena för att avsikten varit att stadsgasnät inte skulle omfattas av begreppet finns inte. Enligt kammarrättens mening utgör inte heller stadsgasnätets art av rörledningssystem, dess geografiska utbredning eller något annat förhållande skäl att anse att det skulle falla utanför begreppet anläggning. 

Det nu aktuella målet rör ett skjutfält som är cirka 36 kvadratkilometer stort och består huvudsakligen av skog, hed och mossmark. Inom området finns vissa iordningställda markytor. I den norra delen av skjutfältet finns ett granatnedslagsområde. 

I allmänt språkbruk betyder anläggning exempelvis ett byggnads­komplex eller en större industriell eller teknisk konstruktion. Ordalydelsen talar därför emot att ett sådant område som Skillingaryds skjutfält kan anses vara en anläggning. HFD 2011 ref. 34 ger ett visst stöd för att begreppet anläggning ska tolkas extensivt, men ett gasdistributionsnät är fortfarande inom ordalydelsen för begreppet i motsats till Skillingaryds skjutfält. Det saknas därmed stöd att tolka begreppet anläggning så att ett område som Skillingaryds skjutfält i sin helhet omfattas. Att begreppet anläggningar använts om militära skjutfält i t.ex. frågor om riksintressen förändrar inte bedömningen. 

Mot bakgrund av detta har Länsstyrelsen fattat ett riktigt beslut och överklagandet ska alltså avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Jönköping (2024-02-16, Laakso Utvik, Knutsson och Ericsson):

Frågan i målet är om Skillingaryds skjutfält ska anses utgöra en sådan annan anläggning som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. Först om så är fallet kan prövas om det har funnits grund för räddnings­tjänstens föreläggande om åtgärder med stöd av 5 kap. 2 § samma lag. 

Någon definition av begreppet anläggning finns inte i lagen om skydd mot olyckor. I lagens förarbeten ges emellertid exempel på sådana anlägg­ningar där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka all­varliga skador på människor eller miljön och som därför omfattas av 2 kap. 4 § lagen om skydd mot olyckor. Enligt nu nämnda lagrum ställs särskilda krav på ägare av eller verksamhetsutövare vid denna typ av anläggning. De exempel som anges i förarbetena är anläggningar där farliga ämnen produceras eller hanteras, depåer, terminaler och lager för sådana ämnen, hamnar med t.ex. oljehantering, rangerbangårdar för uppställning av vagnar med farliga ämnen, rörledningssystem för farliga ämnen, damm­anläggningar och gruvor (se prop. 2002/03:119 s. 54). Det kan konstateras att i vart fall nu nämnda företeelser är att anse som anläggningar i lagen om skydd mot olyckors mening. 

Som förvaltningsrätten har konstaterat har Högsta förvaltnings­domstolen i rättsfallet HFD 2011 ref. 34 funnit att ett stadsgasnät utgjort en sådan anläggning som omfattas av 2 kap. 4 § lagen om skydd mot olyckor. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde inga egna uttalanden i avgörandet utan instämde i kammarrättens bedömning. Gällande inne­börden av begreppet anläggning fäste kammarrätten i sitt avgörande vikt vid vad som i normalt språkbruk kunde innefattas i begreppet och ansåg att ett stadsgasnät uppfyllde detta krav. Varken stadsgasnätets art av rör­ledningssystem, dess geografiska utbredning eller något annat förhållande ansågs medföra att nätet skulle falla utanför begreppet anläggning. 

Mot bakgrund av nu nämnda rättsfall anser kammarrätten att det finns skäl att beakta vad som i allmänt språkbruk avses med begreppet anlägg­ning. I Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien, anges att det kan vara fråga om en större industriell eller teknisk konstruktion med många ingående beståndsdelar, men även att det kan vara fråga om ett iordning­ställt markområde, eventuellt med byggnader och dylikt. Som exempel anges bl.a. militära anläggningar och en anläggning med turisthotell och stugbyar. 

Skillingaryds skjutfält omfattar en yta om ca 36 kvadratkilometer och består huvudsakligen av skog, hed och mossmark. Inom området finns även iordningställda markytor, bl.a. skjutbanor, övningsplatser och vägar med bärighet för tunga fordon. Hur stor del av skjutfältet som upptas av iordningställda markytor eller hur dessa är belägna i förhållande till varandra framgår inte av underlaget i målet. 

Med hänsyn till att en anläggning enligt allmänt språkbruk kan utgöras av ett iordningställt markområde uppkommer frågan om det är tillräckligt för begreppets, och därmed lagen om skydd mot olyckors, tillämplighet att ett område med flertalet fasta konstruktioner, oaktat områdets storlek, tas i anspråk för en viss verksamhet. Även syftet med lagen om skydd mot olyckor har anförts som skäl för ett sådant synsätt. Om så skulle vara fallet bedömer kammarrätten att i praktiken samtliga områden som nyttjas för en viss verksamhet skulle kunna omfattas av begreppet anläggning i lagen om skydd mot olyckor, såsom exempelvis skogsfastigheter där skogsbruk bedrivs, lantbruksfastigheter m.m. Även sådana markområden omfattar vissa ytor där åtgärder har vidtagits i syfte att kunna bedriva verksamheten på ett ändamålsenligt sätt. Tänkbara åtgärder kan vara anläggande av vägar, t.ex. för transport av virke, eller anläggande av diken och bevatt­ningssystem. Även om syftet med bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor är att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor anser kammarrätten att det saknas stöd för en sådan extensiv tolkning av begreppet anläggning. 

Kammarrätten gör vidare bedömningen att det, trots att militära anlägg­ningar har använts som exempel för begreppet anläggning i Svensk ordbok, inte går att konstatera att ett skjutfält är en sådan anläggning som omfattas av lagen om skydd mot olyckors anläggningsbegrepp. Avseende frågan vad som över huvud taget är en militär anläggning anser kammar­rätten att skyddslagens (2010:305) bestämmelser om vad som kan beslutas utgöra skyddsobjekt kan ge viss vägledning. Av 5 § första punkten framgår att byggnader, andra anläggningar och områden som staten har äganderätt eller nyttjanderätt till och som disponeras av bl.a. Försvarsmakten får beslutas vara skyddsobjekt. I lagkommentaren till nu nämnda punkt anges att det för Försvarsmaktens del är fråga om Försvarsmaktens stabs­byggnader, kasernanläggningar, flygfält, förråd, sambandsanläggningar m.m. samt att till detta ska läggas fasta övningsområden (se Ryding-Berg, Skyddslagen – En kommentar, JUNO, version 4B). Kammarrätten noterar att det inom skyddslagstiftningen i vart fall står klart att ett övningsområde är någonting annat än en anläggning. 

Det kan konstateras att Skillingaryds skjutfält inte är en större indu­striell eller teknisk konstruktion. Kammarrätten gör vidare bedömningen att skjutfältet inte i sin helhet kan anses utgöra ett iordningställt mark­område. Skjutfältet är således inte på dessa grunder att betrakta som en anläggning. Den omständigheten att MSB i sin vägledning anser att skid­backar, djurparker, campingplatser, upplag m.m. utgör anläggningar i lagen om skydd mot olyckors mening föranleder ingen annan bedömning. Vägledningen är inte rättsligt bindande. Det kan dock noteras att vissa av de uppräknade objekten (t.ex. broar) utgör tekniska konstruktioner. Andra består av anordningar som befinner sig i relativ närhet till varandra och bildar en sammanhållen enhet (t.ex. djurparker). Ytterligare andra utgör mark som beretts på något sätt (t.ex. skidbackar och golfbanor) och några utgörs huvudsakligen av en viss, inte alltför omfattande, yta som tagits i anspråk för ett visst ändamål (t.ex. campingplatser och upplag). Enligt kammarrättens mening saknas en gemensam nämnare för de uppräknade objekten som kan leda till någon slutsats i fråga om huruvida skjutfält ska anses utgöra en anläggning. Kammarrätten anser inte heller att ett skjutfält kan jämställas med något av de uppräknade objekten. 

Sammantaget anser kammarrätten inte att Skillingaryds skjutfält utgör en anläggning i den mening som avses i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. Överklagandet ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.