Referat

Borås tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Borås tingsrätt mot K.A. för grovt våld mot tjänsteman enligt 17 kap 1 § andra stycket BrB med följande gärningsbeskrivning.

K.M. har angripit polisen J.H. med våld när J.H. ingripit med anledning av pågående brottslighet på Norrby. Det hände den 22 juni 2021 på Norrby Tvärgata/Värmlandsgatan, Borås, Borås stad. K.M. har med hård kraft kastat en glasflaska som träffat J.H. i huvudet. J.H. orsakades smärta, svullnad, sårskada i huvudet samt artrit i käken.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen varit livsfarlig och K.M. visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att kasta en glasflaska mot målsägandens huvud.

K.M. begick gärningen med uppsåt.

J.H. yrkade skadestånd av K.M. med 22 500 kronor. På beloppet yrkas ränta enligt 4 § 5 stycket och 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för brottet till dess betalning sker.

K.M. förnekade att hon angripit polismannen J.H. med våld när han ingripit med anledning av pågående brottslighet på Norrby i Borås. Hon vidgick att hon hade kastat den i målet aktuella flaskan men uppgav att hon inte haft uppsåt att träffa någon person med den.

K.M. bestred målsägandens skadeståndsanspråk. Hon vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig, väl yrkad ränta.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ylva Meyer) anförde följande i dom den 19 april 2022.

DOMSKÄL

Skuld

Förutom förhör med K.M. har åklagaren åberopat målsägandeförhör med J.H. och vittnesförhör med poliserna C.K. och F.G. Åklagaren har åberopat den skriftliga bevisning som framgår av bilaga 1 (här utesluten, red:s anm.). Inom ramen för sin sakframställning har åklagaren vid huvudförhandlingen spelat upp filmer från händelsen.

J.H.

Han är områdespolis på Norrby. Det har han varit i flera år. Den aktuella dagen kom han och en kollega till Norrby sedan de hört att det var bråk där. De var civilklädda. Han hade skjorta och jeans, och vita hörsnäckor. Det var en stor folksamling där två grupper var väldigt arga på varandra. Han kände igen många av personerna. De lyckades sära på grupperna. Fler kollegor kom dit och de fick bort en av grupperingarna till torget. De försökte få kontroll på vad som hänt. Det blev lugnt i cirka 30 minuter. Sedan fick han och hans kollegor information om att det hade blivit väldigt stökigt på torget och att det höll på att urarta. De var minst 15 uniformerade poliser på plats. Hundförare var också där. När de kom till torget var det upploppsstämning. Det var på Norrby Tvärgata i korsningen till Värmlandsgatan. Det var en somalisk sida och en annan gruppering. Han känner till den gruppen väl. En ”S.” var på platsen, i den gruppen som inte var den somaliska. De försökte få bort den andra gruppen från området. Han stod tätt packad i gruppen av uniformerade poliser. Plötsligt fick han en smäll i huvudet. Det sjöng till. Han såg en glasflaska som gått sönder, på marken. Flaskan kom från det håll där Norrbyskolan ligger. Han tror att flaskan var tom. Han tog sig om huvudet. En kollega ledde honom därifrån. Kollegan sa att han blödde mycket. Han förstod att något allvarligt hade hänt. Ytterligare en kollega kom fram. Ambulans tillkallades. Han hade ont i huvudet och var omtöcknad. Han var snurrig när han ställde sig upp, när ambulansen kom.

Han hade mycket adrenalin. Läkaren sydde såret i huvudet direkt. Det var först när han ringde hem till sin familj och pratade med sina barn som han blev rädd. Det kändes jobbigt och var väldigt oroligt när han förstod hur illa det hade kunnat gå. Om flaskan hade träffat i ansiktet hade han kunnat bli blind och om den träffat halsen hade han kunnat skära sig i halsen. Efteråt hade han en svullnad kring såret och det gjorde ont i huvudet. Efter några dagar tillkom att han inte kunde gapa mer än en liten glipa. Försökte han gapa gjorde det ont i käken på höger sida, på samma sida som såret i huvudet. Det pågick under lång tid. Han var hos kirurg för att undersöka käken. Det tog fem månader innan det gick över. Under hela sommaren var det svårt att äta. Han fick lirka in maten i munnen. Han var dock inte sjukskriven på grund av händelsen utan var på jobbet redan nästa dag. Han fick ta hand om flera andra kollegor efter upploppet och hjälpte till på stationen med att planera framåt hur de skulle reda upp situationen.

En vecka senare skedde polismordet i Göteborg. De fick alla en tankeställare kring sin arbetsmiljö utifrån händelsen på Norrby.

K.M.

Hon har bott på Norrby i 20 år. Hon har familj, småsyskon och vänner där. De har haft problem i flera år. Hon har inte haft egna problem men sett att det blivit mer och mer problem. Den aktuella dagen var hon hemma med sin mamma och några andra. Hennes mamma fick ett telefonsamtal och rusade sedan ut från lägenheten. Telefonen låg kvar och började ringa. Hon tog samtalet och fick veta att det var ett stort bråk på Norrby och att en man som heter S. hade slagit hennes mamma. Hon sprang ut. Hon hade ångest och var orolig. Till slut hittade hon sin mamma som sa till henne att leta reda på sina småsyskon. Hon fick höra att S. också hade gått på några yngre killar. Bråket hade börjat på fotbollsplanen där några yngre, somaliska pojkar hade spelat fotboll. Några äldre killar hade kommit dit och försökt köra bort pojkarna. Allt hade eskalerat. Hon såg vissa springa runt med knivar och jaga somaliska ungdomar.

Hon var väldigt arg och frustrerad för att det hände igen och för att det aldrig kan bli någon lösning. Hon har blivit kallad en massa saker, – – –. Det är alltid samma personer som håller på och som är centrum för problemen. Hon träffade på S. och de skrek på varandra. Hon var väldigt arg. Hon såg S. hoppa på en annan kille och polisen gjorde ingenting. Då tog hon upp sin telefon för att filma det som hände. Hon fick inte med just det. Det stod en massa poliser runt omkring som inte gjorde någonting. Polisen separerade sedan de två grupperna. Hon tog upp en flaska från marken. Hon hittade den där. Hon och S. skrek på varandra. Hon hade flaskan i handen. Hon såg att det stod en grupp människor där. Hon kastade flaskan. Det var inte hennes avsikt att träffa någon. Hon trodde inte att den skulle nå hela vägen. Hon var arg och frustrerad på hela situationen. Det kändes hopplöst. Det slutar aldrig. Det hör inte till hennes karaktär att göra något sådant. Hon har aldrig gjort något sådant förut. Hon kastade iväg flaskan för att få ut sin frustration. Hon skulle inte ha kastat flaskan om hon hade vetat att den skulle träffa någon.

Hon raderade filmen i sin mobil när hon förstod att hon hade träffat en polis i huvudet med glasflaskan. Hon minns inte att någon äldre kvinna ska ha försökt hindra henne från att kasta flaskan.

C.K.

Han arbetar som polis. De fick larm om ett bråk på Norrby. Han åkte dit med bil. Det var mycket folk på platsen och en upprörd stämning. Det kom folk från fotbollsplanen. Det var tumult. De backade bort den somaliska sidan. Han såg en ung tjej komma gående. Sedan såg han hur det kom ett kast av en flaska från henne. Han stod cirka 10–20 meter därifrån. Han såg i slow motion hur flaskan for i luften och hur den träffade J.H. i ansiktet eller huvudet. Han tittade på kvinnan igen. Han såg att hon förstod vad hon hade gjort. Sedan såg hon att han såg henne och då vände hon och började springa därifrån. Han sprang efter. När han märkte att han hade kommit långt bort från sina kollegor avbröt han språngmarschen och gick tillbaka.

Han var uniformerad denna dag. Han hade kollegor på platsen som också var det.

F.G.

Han arbetar som polis. De befann sig på plats i Norrby för att det var mycket folk som bråkade. Det var en mycket upprörd stämning. De separerade dem som bråkade. De var ett tiotal uniformerade poliser på plats. Där var också hundförare. Det gick inte att missa att där var polisiär närvaro. Han var själv klädd i uniform. Det var polisiär närvaro mellan grupperingarna i form av uniformerade kollegor. De hade skapat en buffertzon mellan grupperna och det var där de, poliserna, stod. Han stod en till två meter från J.H. när han såg en kvinna längre bort mot Västmannagatan. Hon stod cirka 20 meter från dem. Hon höll i en flaska som hon sedan kastade mot där han och J.H. stod. Flaskan kom precis i hans riktning. Han såg flaskan träffa J.H. i ansiktet eller huvudet. J.H. hukade sig för att söka skydd. Om flaskan inte hade träffat J.H. hade den kunnat träffa honom. Det är svårt att säga om kvinnan siktade men flaskan gick direkt mot honom och J.H. Han såg tydligt hur hon kastade flaskan. De stod framför den andra falangen. Det var poliser precis där hon kastade.

Han gick med J.H. mot Alingsåsvägen där ytterligare en kollega kom till platsen. J.H. blev omplåstrad och själv gick han tillbaka till tumultet.

Det kan stämma som han sagt vid förhör under förundersökningen att han såg att kvinnan tog sats för att kasta och att en äldre kvinna då försökte få tag i den yngre kvinnans arm för att hindra henne från att kasta men att kvinnan kastade flaskan ändå. Det stämmer att han sagt i förhör att kastet nog var avsett för motståndarsidan och att de, poliserna, inte uppfattade att det var riktat mot dem.

Tingsrättens bedömning

Vad som är utrett

K.M. har erkänt att det är hon som kastat glasflaskan. Detta stöds av övrig utredning, inledningsvis genom teknisk bevisning i form av beslagsprotokoll, fotografier på flaskan och protokoll från NFC utvisande att K.M:s fingeravtryck fanns på flaskan. Ytterligare bevisning utgörs av stillbilder från filmer från händelsen, dels från K.M:s egen mobil, dels från övervakningskameror på platsen, dels från kroppskameror som polis bar vid händelsen. Till detta kommer den övriga muntlig bevisning som åklagaren har åberopat.

Det är också utrett att J.H. träffades i huvudet av flaskan och att han av våldet orsakades smärta, svullnad, sårskada i huvudet och artrit i käken på sätt som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen. Detta framgår av journalanteckningar och fotografier på skadan i förening med J.H:s egna uppgifter.

Frågan är om K.M. haft uppsåt.

Uppsåt

Det har framkommit att det var en upprörd och tumultartad situation på Norrby den aktuella dagen. K.M. har uppgett att hon var arg och frustrerad. Av hennes uppgifter framgår att det inte enbart var på grund av motsättningarna i förhållande till den andra grupperingen, utan att hennes sinnesstämning också grundade sig i att hon kände frustration över att problemen i stadsdelen inte fick någon lösning. Hon har uppgett att personer från den andra gruppen angrep somaliska ungdomar och att ”polisen inte gjorde någonting”. Av hennes uppgifter framgår vidare att hon kastade flaskan för att hon var arg. Hon har berättat att hon såg att där stod uniformerade poliser och att poliserna vid det laget hade skiljt de två grupperna åt. I detta läge, när poliserna i vart fall tillfälligt hade lyckats bringa ordning, kastade hon ändå glasflaskan i riktning mot den grupp personer där poliserna stod. Av vad som framkommit om förhållandena på platsen måste det ha varit ett kast med förhållandevis hård kraft. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att det är styrkt att K.M. var i vart fall likgiltig inför den omständigheten att någon av poliserna skulle kunna träffas av flaskan samt att den som träffades kunde drabbas av en skada mot huvudet.

Rubricering

Det står klart att K.M. har angripit polisen J.H. med våld när han ingripit med anledning av pågående brottslighet på Norrby. Hon har alltså angripit honom i hans myndighetsutövning, vilket hon insett. Det är med andra ord fråga om våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB. Åklagaren har ansett att brottet ska bedömas som grovt våld mot tjänsteman enligt andra stycket i paragrafen.

Beträffande bestämningen av brottets grad gör tingsrätten följande överväganden.

I samband med att det för brottet våld mot tjänsteman infördes en grov grad infördes samtidigt s.k. kvalifikationsgrunder för det grova brottet (se prop. 2015/16:113). Vid bedömningen av om brottet är grovt ska såvitt nu är relevant särskilt beaktas 1. om gärningen har innefattat våld av allvarligt slag, eller 3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Uppräkningen är inte uttömmande. Frågan om ett brott ska bedömas som grovt ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. För att våldet ska vara av allvarligt slag har det i förarbetena framhållits att det i allmänhet bör krävas att det rör sig om misshandelsbrott med ett straffvärde om fängelse kring sex månader eller mer. Till gärningar av särskilt hänsynslös art hör bl.a. gärningar som utförs mot en person som befinner sig i en skyddslös ställning, är i beroendeställning till gärningspersonen eller befinner sig i numerärt underläge. Hänvisningen till att gärningen annars är av särskilt farlig art är främst avsedd att omfatta situationer där brottsligheten är systemhotande eller begås inom ramen för kvalificerad brottslig verksamhet. (Se a. prop. s. 92 och 83.)

I ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 prövade HD kvalifikationsgrunden våld av allvarligt slag för brottet grovt övergrepp i rättssak. Domstolen uttalade bl.a. att uttrycket våld av allvarligt slag måste kunna anpassas efter den straffbestämmelse där uttrycket förekommer. Bedömningen var att uttrycket följaktligen bör tolkas något mer restriktivt vid grovt övergrepp i rättssak, som har ett mycket strängt minimistraff, än vid grovt olaga tvång och grov utpressning där motsvarande uttryck finns (se p. 31). Något vägledande avgörande från HD beträffande hur uttrycket ska tolkas för brottet grovt våld mot tjänsteman finns för närvarande inte. Tingsrätten konstaterar emellertid att minimistraffet om ett års fängelse ligger i spannet mellan å ena sidan grovt övergrepp i rättssak (lägst två års fängelse) och å andra sidan grovt olaga tvång (lägst nio månaders fängelse) och grov utpressning (fängelse lägst ett år och sex månader).

Från hovrättspraxis kan för övrigt noteras ett fall där flera gärningsmän angrep en ensam målsägande (en taxichaufför) med sparkar, slag och tillhygge när denne låg ner, vilket bedömdes som grovt brott med hänsyn till våldet som utövades. Hovrätten verkar dock inte ha ansett att gärningen var av hänsynslös art. (Se Svea hovrätts dom den 29 mars 2021 i mål nr B 10180-20.)

Vid bedömningen i detta fall, delar tingsrätten åklagarens uppfattning att våld genom att en glasflaska kastas mot huvudet i sig kan medföra skador som är förenade med livsfara. Även den omständigheten att det är fråga om ett oprovocerat angrepp på J.H. när han i tjänsten utan att själv bruka något våld försökte avhjälpa den uppkomna situationen, är försvårande. Som misshandelsbrott betraktat har brottet enligt tingsrättens bedömning ett straffvärde överstigande sex månader. Även med beaktande av allvaret i den uppkomna situationen på Norrby den aktuella dagen, har det av vittnesmålen samtidigt inte framkommit att J.H. i den stunden var i vad som brukar betecknas som en skyddslös ställning. En annan fråga är i vad mån den omständigheten att andra personer kan ha gjort sig skyldiga till brott mot allmän ordning enligt 16 kap. BrB, som våldsamt upplopp, allmänt sett får betydelse för rubriceringen av brottet våld mot tjänsteman när det brottet begåtts i upploppssituationen. Detta är oklart. Det kan emellertid konstateras att flaskan kastades från långt håll och att gärningen inte utgjorde ett avsiktligt angrepp mot J.H. personligen. Tingsrätten har kommit fram till att gärningen begicks med likgiltighetsuppsåt.

Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som har kommit fram om händelsen i målet finner tingsrätten att brottet – utifrån gällande rättsläge – ska bedömas som brott av normalgraden.

Påföljd

K.M. förekommer inte i belastningsregistret.

Av inhämtat yttrande från Kriminalvården, frivården i Borås, framgår i huvudsak följande. Frivården har sänt två kallelser gällande personutredning till den adress där K.M. är folkbokförd. Dessa har inte hörsammats och K.M. har inte heller avhörts på annat vis. Adressen har kontrollerats mot folkbokföringsregistret mellan kallelser och efter utsatt mötestid och inga avvikelser har framkommit. Då kallelserna inte har kommit i retur får dessa antas ha kommit K.M. till handa. Då K.M. inte har medverkat i personutredningen saknas förutsättningar att avge ett påföljdsförslag.

Vid huvudförhandlingen uppgav K.M. i huvudsak följande. Hon bor inte på den adress där hon är folkbokförd. Hon vet dock att hon är folkbokförd på den adressen och hämtar sin post där två gånger per vecka. Hon har inte sett något brev från frivården. Hon hade gått till frivården om hon hade sett kallelserna.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Den skärpta synen på allvarliga våldsbrott har föranlett att straffskalorna för vissa våldsbrott har höjts. Så höjdes straffet för grovt våld mot tjänsteman den 1 januari 2020 efter förslagen i prop. 2018/19:155. I propositionen framhöll regeringen att höjningen av ministraffet för grovt våld mot tjänsteman innebär att det tillgängliga utrymmet för straffmätning i praktiken ökar för normalgraden av brottet på sådant sätt att en höjning av minimistraffet för grovt våld mot tjänsteman skapar utrymme för en strängare straffmätning även för brott av normalgraden (a. prop. s. 32 f.).

K.M. döms för våld mot tjänsteman. Brottet innehåller enligt tingsrätten flera försvårande inslag som att våldet skedde oprovocerat och genom att K.M. använde ett tillhygge, en glasflaska, som hon kastade och som träffade J.H. i huvudet. Det står klart att våldet medförde en huvudskada som måste sys och andra relaterade besvär som varit förhållandevis långvariga. I relation till en misshandel talar i skärpande riktning att våldet har riktats mot en polisman i dennes tjänsteutövning på det sätt som har framkommit i målet. Tingsrätten anser att straffvärdet uppgår till fängelse nio månader.

Vid påföljdsvalet noteras att K.M. är tidigare ostraffad. Det som har kunnat utredas om hennes personliga förhållanden talar också för att brottet kan ses om en engångsföreteelse. Våld mot tjänsteman är samtidigt ett brott av sådan art att det föreligger en stark presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Detta följer av att bestämmelsen i 17 kap. 1 § BrB främst värnar intresset av att de befattningshavare som utövar för det allmänna viktiga funktioner, t.ex. inom rättsväsendet, inte ska hindras från att fullgöra dessa. Det krävs alltså någon särskild omständighet i det enskilda fallet för att bryta fängelsepresumtionen (se NJA 2001 s. 859). Straffvärdet som är förhållandevis högt talar också i denna riktning och utesluter enligt tingsrättens bedömning en villkorlig dom förenad med samhällstjänst. Några skäl för en skyddstillsyn har inte framkommit varför en sådan påföljd, i så fall förenad med fängelse, enligt tingsrättens bedömning inte är valbar. Påföljden ska alltså bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd ska motsvara straffvärdet för gärningen.

Skadestånd

Utgångspunkter för prövningen

J.H. har yrkat skadestånd med 22 500 kr jämte ränta, varav 15 000 kr avser kränkning och 7 500 kr sveda och värk. K.M. har bestritt anspråket och inte vitsordat något belopp som skäligt. Sättet att beräkna ränta har vitsordats.

Tingsrätten har ansett det bevisat att K.M. har angripit polisen J.H. med våld när denne ingrep i anledning av pågående brottslighet på Norrby i Borås genom att hon med hård kraft kastat en glasflaska som träffat J.H. i huvudet. Det är också utrett att J.H. av brottet orsakades smärta, svullnad, sårskada i huvudet och artrit i käken.

För att den skadelidande ska ha rätt till kränkningsersättning krävs enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen att han eller hon har blivit utsatt för en allvarlig kränkning. Som försvaret har pekat på finns exempel i äldre praxis där polismän nekats kränkningsersättning på den grunden att de generellt sett anses vara bättre rustade än andra att hantera oväntade och farliga situationer. Detta kan också uttryckas som att en polis objektivt sett inte blir allvarligt kränkt av varje hot eller fysiskt angrepp i samband med ett tjänsteingripande. Att poliser i vissa fall kan vara berättigade till kränkningsersättning för brott som de utsätts för i tjänsten står samtidigt klart. En prövning måste ske av omständigheterna i varje enskilt fall.

Det kan konstateras att rättsutvecklingen har gått i en riktning mot att utrymmet för en polis att erhålla kränkningsersättning över tid har utvidgats och att en viss förskjutning har skett i praxis. HD uttalade i rättsfallet NJA 2005 s. 738 att utvecklingen medfört att vissa angrepp som tidigare ansågs ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kunde berättiga till sådan ersättning. Domstolen framhöll också att när det är fråga om en påstådd kränkning som skett i anslutning till ett polisingripande där en polis tillgripit våld, måste det krävas mer än annars för att kränkningsersättning ska komma i fråga. Det gäller särskilt om polisen genom sitt agerande provocerat fram eller på annat sätt framkallat den påstådda kränkningen.

Bedömning i detta fall

Som tidigare har anförts är det visserligen inte fråga om ett avsiktligt angrepp mot J.H. Emellertid kan J.H. inte på något sätt anses ha framkallat den brottsliga gärningen genom sitt eget agerande. Han hade inte själv tillgripit våld i någon form mot K.M. eller mot någon annan. I stället har han i civila kläder försökt lugna de involverade personerna på platsen för att stävja att situationen ytterligare trappades upp. Han har varit områdespolis på Norrby under flera år. J.H. kan enligt tingsrätten inte anses ha haft särskild anledning att förvänta sig att han skulle bli angripen på det sätt som skedde. Av vad som framkommit om händelseförloppet hade J.H. och hans uniformerade kollegor lyckats skilja på de två grupperingarna på platsen när K.M. kastade flaskan mot honom. Att det var så har K.M. också själv uppgett vid sitt förhör.

Vid en sammantagen bedömning anser tingsrätten att den kränkning som brottet har inneburit för J.H. är av sådan kvalificerad art att den ska bedömas som allvarlig och därmed skadeståndsgrundande. K.M. är alltså skyldig att betala kränkningsersättning till J.H. Det yrkade beloppet är enligt tingsrättens bedömning skäligt med tillämpning av Brottsoffermyndighetens praxis.

Beträffande ersättning för sveda och värk, framgår det av utredningen att J.H. inte varit sjukskriven på grund av händelsen. Det som framkommit om de förhållandevis långvariga medicinska besvär som han orsakats till följd av skadan är enligt tingsrättens bedömning emellertid att jämställa med akut sjuktid. Av utredningen har det framkommit att skadebesvären hänförliga till käken höll i sig i fem månader. J.H:s yrkande – som motsvarar tre månaders akut sjuktid – ska enligt tingsrättens sammantagna bedömning bifallas. Om ränta råder inte tvist.

– – –

DOMSLUT

Tingsrätten dömde K.M. för våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § första stycket BrB till fängelse 9 månader.

K.M skulle betala skadestånd till J.H. med 22 500 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 22 juni 2021 till dess betalning sker.

K.M. ålades att betala en avgift på 800 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Nämndemannen Bo Kindström var skiljaktig och anförde följande.

Att urskillningslöst kasta en flaska eller en sten vilket kan leda till allvarliga skador, till och med dödliga sådana, mot en grupp människor, utgör enligt min uppfattning en så försvårande omständighet att gärningen ska rubriceras som grovt våld mot tjänsteman. Bedömningen i rubriceringsfrågan medför att påföljden bör bestämmas till fängelse ett år.

Hovrätten för Västra Sverige

K.M. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och J.H:s skadeståndsanspråk, i andra hand lindra straffet och sätta ned skadeståndet.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att hovrätten skulle döma K.M. för grovt våld mot tjänsteman och skärpa straffet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen på så sätt att andra stycket fick följande lydelse:

Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningen avsett livsfarligt våld av allvarligt slag och varit av särskilt hänsynslös och farlig art då K.M. kastat en glasflaska som träffat J.H. i huvudet när J.H. ingripit med anledning av pågående brottslighet på Norrby, där poliserna varit i numerärt underläge.

Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, hovrättsråden Mia Schenck Blomqvist, referent, och Patrik Tilly samt två nämndemän) anförde följande i dom den 26 april 2023.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuld

Det står klart att K.M. kastade en glasflaska som träffade J.H. i huvudet. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det också är utrett att K.M. därigenom orsakade honom de skador som åklagaren har påstått.

Objektivt sett gjorde hon sig därmed skyldig till våld mot tjänsteman.

K.M. har invänt att hon inte hade uppsåt till gärningen, eftersom det inte var hennes mening att träffa någon med flaskan och att hon inte heller förstod att J.H. var polis.

Av utredningen framgår att K.M. i upprört tillstånd kastade flaskan mot en grupp personer som bestod huvudsakligen av poliser. Bland dem stod J.H. Han var civilklädd, men de flesta poliserna var uniformerade. Det framgår också att J.H. och hans kollegor befann sig mellan de två grupperingarna som bråkade med varandra och försökte hålla isär dem. Att K.M. måste kastat flaskan med viss kraft står klart genom de skador som J.H. fick.

Det kan inte ha undgått K.M. att det var mestadels poliser i den samling personer som hon kastade flaskan mot och att dessa var i färd med att försöka hindra ytterligare bråk. När hon trots det, med viss kraft, kastade flaskan, måste hon ha insett att det fanns en hög risk för att den skulle träffa en polis i huvudet på det sätt som skedde. Hennes agerande visar därmed att hon var likgiltig inför det. Hon hade då sådant uppsåt som krävs för straffrättsligt ansvar.

K.M. ska alltså, som också tingsrätten har kommit fram till, dömas för våld mot tjänsteman. Till skillnad från vad tingsrätten har kommit fram till anser hovrätten att det var fråga om ett grovt brott. Straffvärdet för det våld som K.M. utövade mot J.H. överstiger med råge sex månaders fängelse. Därmed var det fråga om våld av så allvarligt slag att det i sig medför att brottet ska rubriceras som grovt (se 17 kap. 1 § andra stycket 1 BrB och kommentaren till bestämmelsen i Bäcklund m.fl., Brottsbalken, JUNO, version 21, med hänvisningar till förarbeten). Att gå till angrepp med allvarligt våld mot en polis som, med fara för egen säkerhet, försöker att hålla ordning i en kaotisk och upploppsliknande situation, har dessutom ett tydligt samhällsfarligt inslag. Därmed var gärningen också av särskilt farlig art (se 17 kap. 1 § andra stycket 3 BrB).

Det som nu har sagts innebär att tingsrättens dom ska ändras på så sätt att K.M. ska dömas för grovt våld mot tjänsteman, i stället för sådant brott av normalgraden. Tingsrättens dom ska ändras på det sättet.

Påföljd

Minimistraffet för grovt våld mot tjänsteman är fängelse i ett år. De omständigheter som i detta fall motiverat att brottet rubriceras som grovt har inte fullt ut beaktats inom ramen för rubriceringen. Straffvärdet ligger därför något över straffminimum.

Hovrätten anser att straffvärdet i detta fall motsvarar fängelse i ett år och två månader. Några omständigheter att beakta i sänkande riktning finns inte. Det höga straffvärdet och brottslighetens allvarliga karaktär gör att det är uteslutet att välja någon annan påföljd än fängelse. Tingsrättens dom ska därmed ändras på så sätt att fängelsestraffet skärps till ett år och två månader.

Skadestånd

Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om K.M:s skyldighet att betala skadestånd till J.H. I den delen ska därför tingsrättens dom stå fast.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

• dömer K.M. för grovt våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § andra stycket BrB, i stället för våld mot tjänsteman enligt första stycket i samma bestämmelse och

• bestämmer fängelsestraffets längd till fängelse 1 år 2 månader.

Högsta domstolen

K.M. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet och befria henne från att betala skadestånd till J.H. Under alla förhållanden yrkade hon att påföljden skulle lindras och att skadeståndet skulle sättas ned.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett rörande gärningen och K.M:s uppsåt till denna meddelade HD prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd. HD meddelade inte prövningstillstånd med anledning av K.M:s överklagande i övrigt. Hovrättens avgörande i dessa delar stod därmed fast.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Sophie Welander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Malin Bonthron, Anders Perklev och Margareta Brattström) meddelade den 26 juni 2024 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. I juni 2021 utbröt bråk mellan två grupperingar i en stadsdel i Borås och polis kallades till platsen. Situationen var upprörd och tumultartad. Polisen flyttade en av grupperingarna till en annan plats, men efter en stund uppstod tumult på nytt. En av poliserna på plats var J.H. Han och några kollegor hjälptes åt att försöka hålla isär grupperingarna. K.M. hade också kommit till platsen. Hon var arg och frustrerad över det som pågick men också på de allmänna förhållandena i stadsdelen.

2. Sedan polisen tillfälligt fått ordning på situationen stod J.H., som vid tillfället var civilklädd, tillsammans med flera uniformerade kollegor framför den ena grupperingen. I det läget kastade K.M., som stod en bit bort, en glasflaska i riktning mot poliserna. Flaskan träffade J.H. i huvudet.

Åtalet och domstolarnas bedömning

3. K.M. åtalades för grovt våld mot tjänsteman. Åklagaren påstod att K.M. hade angripit J.H. med våld då han ingripit med anledning av pågående brottslighet, genom att hon med hård kraft kastat en glasflaska som träffat J.H. i huvudet. Han orsakades smärta, svullnad, sårskada i huvudet samt artrit i käken. Brottet skulle enligt åklagaren bedömas som grovt eftersom gärningen varit livsfarlig och K.M. visat särskild hänsynslöshet och råhet.

4. Tingsrätten dömde K.M. för våld mot tjänsteman av normalgraden till fängelse i nio månader.

5. I hovrätten stod åklagaren fast vid att brottet skulle bedömas som grovt men angav nu som skäl dels att gärningen avsett livsfarligt våld av allvarligt slag, dels att gärningen hade varit av särskilt hänsynslös och farlig art. Hänsynslösheten och farligheten bestod enligt åklagaren i att K.M. hade kastat en glasflaska som träffat J.H. i huvudet när han ingripit mot den pågående brottsligheten där poliserna varit i numerärt underläge.

6. Hovrätten har dömt K.M. för grovt våld mot tjänsteman enligt åtalet. Enligt hovrätten har gärningen innefattat våld av allvarligt slag och varit av särskilt farlig art. Påföljden har hovrätten bestämt till fängelse i ett år och två månader.

HD:s prövningstillstånd och frågan i målet

7. HD har meddelat prövningstillstånd enbart i fråga om rubricering och påföljd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett rörande gärningen och K.M:s uppsåt till denna.

8. Den huvudsakliga frågan är därmed om den gärning som K.M. gjort sig skyldig till ska bedömas som våld mot tjänsteman eller som grovt våld mot tjänsteman.

Gradindelningen vid våld mot tjänsteman

Brottet våld mot tjänsteman och kvalifikationsgrunder för grovt brott

9. Den som med våld förgriper sig på en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga tjänstemannen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myndighetsutövningen eller för att hämnas för en sådan åtgärd döms för våld mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst två år (se 17 kap. 1 § första stycket BrB).

10. Våld mot tjänsteman är en kvalificerad form av andra brott, särskilt de brott mot person som behandlas i 3 och 4 kap. BrB. Syftet med kvalificeringen är att ge ett förstärkt skydd genom en strängare straffskala. Brottet våld mot tjänsteman har både den enskilda personen och det allmänna som skyddsintressen. (Jfr t.ex. prop. 2018/19:155 s. 30 f.)

11. Våld mot tjänsteman är indelat i olika svårhetsgrader. Om brottet är grovt döms för grovt våld mot tjänsteman till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld av allvarligt slag, har innefattat hot som påtagligt förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. (Se 17 kap. 1 § andra stycket.)

12. Uppräkningen av kvalifikationsgrunder är inte uttömmande. När olika kvalifikationsgrunder anges i en brottsbeskrivning tar gradindelningen naturligt sin utgångspunkt i dessa grunder. Det krävs emellertid att domstolen gör en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid brottet.

13. Varje grad av ett gradindelat brott är att se som en egen brottstyp. Frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen kan ske. Gradindelningen hänger dock nära samman med straffvärdebedömningen. Som huvudregel bör således ett brott av normalgraden ha ett lägre straffvärde än ett brott som är att anse som grovt. Någon fullständig överensstämmelse råder emellertid inte mellan de båda bedömningarna.

Närmare om kvalifikationsgrunden ”våld av allvarligt slag”

14. Avsikten med att 2016 införa en gradindelning av brottet våld mot tjänsteman var bl.a. att ge nya hållpunkter för straffmätningen och att markera att våld mot tjänsteman inte är ett mindre allvarligt brott än misshandel (jfr prop. 2015/16:113 s. 75). Vid reformen infördes uttrycket våld av allvarligt slag som kvalifikationsgrund också i ett antal andra bestämmelser i brottsbalken, nämligen grovt olaga tvång (4 kap. 4 §), grov utpressning (9 kap. 4 §) och grovt övergrepp i rättssak (17 kap. 10 §). Förarbetena ger endast begränsad ledning för vad som avses med uttrycket i olika sammanhang.

15. Beträffande motsvarande uttryck i bestämmelsen om grovt olaga tvång uttalas i förarbetena, med betydelse också för grovt våld mot tjänsteman, att det för att våldet ska anses vara av allvarligt slag bör krävas att det rör sig om ett misshandelsbrott med ett straffvärde kring sex månader eller mer (jfr a. prop. s. 83 och 92), vilket då var ett straffvärde motsvarande minimistraffet för grovt olaga tvång och grovt våld mot tjänsteman. Vad gäller uttryckets betydelse i kvalifikationsgrunderna för grov utpressning uttalas att med våld av allvarligt slag avses i första hand sådant våld som utgör grov misshandel, vars minimistraff då motsvarade minimistraffet för grov utpressning (jfr a. prop. s. 87). Uttrycket har av HD tolkats mer återhållsamt vid grovt övergrepp i rättssak – som har ett mycket strängt minimistraff – än vid grovt olaga tvång, grov utpressning och grovt våld mot tjänsteman. Våld av allvarligt slag är alltså ett uttryck som måste kunna anpassas efter den straffbestämmelse där det förekommer. (Se ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 p. 31.)

16. Förarbetenas referens till straffvärdet för misshandelsbrott är ett sätt att beskriva vad som krävs för att det våld som utövats ska anses vara av allvarligt slag. År 2017 höjdes minimistraffen för vissa allvarliga våldsbrott (se prop. 2016/17:108). Syftet med den reformen var att generellt höja straffnivån för vissa brott, bl.a. höjdes minimistraffet för grov misshandel i 3 kap. 6 § BrB från fängelse i ett år till ett år och sex månader. En följd av ändringen är att det tillgängliga utrymmet för straffmätning avseende normalgraden av brottet i praktiken har ökat.

17. När straffskalan 2020 skärptes för grovt våld mot tjänsteman höjdes minimistraffet från fängelse i sex månader till ett år och maximistraffet från fängelse i fyra år till sex år. Det uttalade syftet var att åstadkomma ett högre abstrakt straffvärde för det grova brottet. Däremot sades inte något om att ändringarna skulle påverka vad som krävs i form av allvarligt våld för att betrakta brottet som grovt. (Jfr prop. 2018/19:155 s. 32.)

18. De skärpningar av straffskalorna som har skett på senare tid – särskilt höjningen av minimistraffet för grov misshandel – bör leda till att det numera som regel krävs ett misshandelsbrott med något högre straffvärde än de omkring sex månader som angetts tidigare (jfr p. 15) för att misshandeln ska anses utgöra våld av allvarligt slag.

Närmare om kvalifikationsgrunden ”annars av särskilt hänsynslös eller farlig art”

19. Kvalifikationsgrunden som uttrycks genom att brottet annars är av särskilt hänsynslös eller farlig art har prövats av HD i ett par fall (se t.ex. ”Rånet i tobaksbutiken” NJA 2018 s. 767 I p. 17 och ”Upprepade övergrepp i rättssak” p. 32). Med uttrycket betonas att även andra omständigheter än de som nämns i de övriga kvalifikationsgrunderna kan vara av betydelse vid bedömningen av om brottet är grovt.

20. De fall som är tänkta att omfattas av uttrycket är sådana där det försvårande inslaget rör brottsoffrets situation eller avser karaktären på angreppet. Hänvisningen till att gärningen annars är av särskilt farlig art är främst avsedd att omfatta situationer där brottet har begåtts i ett sammanhang som är särskilt farligt. Det kan t.ex. vara fråga om fall där brottet ytterst kan bli systemhotande, påverka samhällets funktionssätt eller begås inom ramen för särskilt kvalificerad brottslig verksamhet, om gärningen har ett påtagligt samband med verksamheten.

I detta fall ska brottet rubriceras som grovt våld mot tjänsteman

21. Hovrätten har kommit fram till att följande omständigheter är klarlagda kring gärningen och K.M:s uppsåt. Hon kastade en glasflaska som träffade J.H. i huvudet. Det skedde när han tillsammans med kollegor i en upploppsliknande situation arbetade med att hålla isär två grupperingar som bråkade med varandra. Han orsakades smärta, svullnad och en tre centimeter lång sårskada som behövde sys med två stygn. Han fick även artrit i käken och hade under flera månader svårt att gapa som vanligt. K.M. insåg att hon kastade flaskan i riktning mot en grupp av poliser och att det fanns en hög risk att någon av dem skulle träffas och skadas på det sätt som skedde. Hovrättens slutsats var att K.M. hade begått gärningen med likgiltighetsuppsåt.

22. Den gärning som K.M. ska dömas för har ett ansenligt inslag av våld som fick allvarliga följder och som kunde ha orsakat ännu svårare skador än som blev fallet. Den misshandel som innefattas i gärningen motsvarar ett straffvärde kring tio månader, vilket innebär att gärningen bör anses ha innefattat våld av allvarligt slag.

23. Hennes agerande kan däremot inte sägas vara av särskilt hänsynslös eller farlig art. Att rikta våld mot en polisman som försöker avvärja en upploppsliknande situation utgör visserligen angrepp på såväl den enskilde polismannen som det allmänna intresset att upprätthålla ordning i en situation som kunde bli farlig. K.M. har emellertid inte haft någon direkt del i bråket mellan grupperingarna eller i övrigt haft för avsikt att påverka polisens arbete på platsen. Agerandet synes närmast vara betingat av en ren impuls. Den hänsynslöshet och farlighet som gärningen innefattar kan därför inte anses gå utöver vad som täcks av den aktuella straffbestämmelsen som sådan.

24. En helhetsbedömning – där det särskilt beaktas att gärningen har innefattat våld av allvarligt slag – leder till slutsatsen att brottet ska rubriceras som grovt våld mot tjänsteman.

Påföljdsbestämningen i detta fall

25. Straffskalan för grovt våld mot tjänsteman är fängelse i lägst ett år och högst sex år (se p. 11). Straffvärdet ska alltså bestämmas inom det spannet.

26. Några försvårande eller förmildrande omständigheter som påverkar straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för brottstypen grovt våld mot tjänsteman, föreligger inte i detta fall. De försvårande omständigheterna kring gärningen är tillräckligt beaktade genom att brottet ska rubriceras som grovt. Straffvärdet motsvarar alltså ett års fängelse. Det föreligger inga omständigheter som ger anledning att vid straffmätningen avvika från straffvärdet.

27. Annan påföljd än fängelse kan, med hänsyn till brottslighetens art (jfr t.ex. ”Tunnelbanestationen” NJA 2000 s. 116 och ”Våldet mot taxichauffören” NJA 2001 s. 859) och det höga straffmätningsvärdet, inte komma i fråga.

28. Påföljden för K.M. ska därmed bestämmas till fängelse i ett år. Hovrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom enbart på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till ett år.

Referenten, justitierådet Svante O. Johansson, var skiljaktig och ansåg att HD skulle ändra hovrättens dom och döma K.M. för våld mot tjänsteman av normalgraden, i stället för grovt brott, till fängelse i nio månader. Han anförde följande som skäl för sin skiljaktiga mening.

När det gäller kvalifikationsgrunden ”våld av allvarligt slag” konstaterar HD i punkten 18 i domen att de skärpningar av straffskalorna som har skett på senare tid – särskilt höjningen av minimistraffet för grov misshandel – bör leda till att det numera som regel krävs ett misshandelsbrott med något högre straffvärde än de omkring sex månader som angetts tidigare för att misshandeln ska anses utgöra våld av allvarligt slag. Enligt min mening bör det krävas att straffvärdet är högre än bara ”något högre”.

Vid gradindelningen i detta fall anser jag att den misshandel som innefattas i gärningen motsvarar ett straffvärde kring nio månader. Detta innebär att gärningen inte innefattat våld av allvarligt slag.

Eftersom jag gör motsvarande bedömning som majoriteten angående kvalifikationsgrunden ”särskilt hänsynslös eller farlig art”, leder en helhetsbedömning till slutsatsen att brottet ska rubriceras som våld mot tjänsteman av normalgraden i stället för grovt brott.

Straffskalan för våld mot tjänsteman är böter eller fängelse i högst två år. Straffvärdet ska alltså bestämmas inom det spannet. Några försvårande eller förmildrande omständigheter som påverkar straffvärdet föreligger inte. Straffvärdet motsvarar alltså fängelse i nio månader. Det föreligger inga omständigheter som ger anledning att vid straffmätningen avvika från straffvärdet.

Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till brottslighetens art inte komma i fråga (jfr t.ex. ”Tunnelbanestationen” NJA 2000 s. 116 och ”Våldet mot taxichauffören” NJA 2001 s. 859).

K.M. ska därmed dömas för våld mot tjänsteman till fängelse i nio månader.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.