Referat

Stockholms tingsrätt

N.A. väckte talan mot B.M. vid Stockholms tingsrätt om skadestånd för grovt förtal. Tingsrätten handlade målet som ett förenklat tvistemål. B.M. yrkade att målet skulle handläggas som ett ordinärt tvistemål.

Tingsrätten (rådmannen Axel Taliercio) avslog i beslut den 7 juni 2023 B.M:s yrkande om att målet skulle handläggas som ett ordinärt tvistemål.

Skälen för tingsrättens beslut

N.A. har den 15 februari 2023 ansökt om stämning mot B.M. och yrkat att hon ska utge skadestånd till honom om 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker. Grunden för N.A:s yrkande är att B.M. har utsatt honom för brott i form av grovt förtal vilket har inneburit en allvarlig kränkning av honom. N.A. menar att han därmed har rätt till kränkningsersättning. Målet handläggs som ett förenklat tvistemål.

B.M., som bestritt käromålet, har begärt att målet ska handläggas som ett ordinärt tvistemål. Som grund för detta har B.M. anfört i huvudsak följande. N.A. påstår sig ha orsakats ekonomisk skada till följd av inkomstförlust. En sådan skada torde i sig väl överstiga ett halvt prisbasbelopp. Därtill har inte ersättning för goodwillskada m.m. yrkats. N.A. har dessutom enbart stämt B.M. trots att han, beroende på utgången i det aktuella målet, kan rikta skadeståndsanspråk mot producenten och distributören Perfect Day Media AB eller mot B.M:s ”medpoddare” J.U. Det är därför sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde än ett halvt prisbasbelopp och att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden med N.A. som kärande. Det har ingen relevans att N.A. påstår att han inte kan bevisa sina skador eller att han i dagsläget inte planerar ytterligare processer.

N.A. har bestritt att målet ska handläggas som ett förenklat tvistemål och anfört att han inte har kunnat räkna ut eller bevisa någon specifik summa som han förlorat på grund av utpekandena, att han ännu inte har förlorat någon kund på grund av utpekandena, att det inte är aktuellt med någon senare process om det inte skulle uppstå någon konkret skada framöver och att han inte planerar att inleda ytterligare tvister med andra aktörer med anledning av utpekandena.

Tingsrätten gör följande överväganden.

Ett mål som annars skulle handläggas som ett s.k. förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § första stycket RB kan enligt andra stycket samma bestämmelse handläggas som ett ordinärt tvistemål, om en part begär det och därvid gör sannolikt antingen (1) att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller (2) att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

Bestämmelsen har sitt ursprung i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen. När motsvarande bestämmelse överfördes till rättegångsbalken angavs uttryckligen att avgränsningen av ”småmålen” (dvs. de förenklade tvistemålen) skulle vara identisk med avgränsningen i den upphävda småmålslagen (se prop. 1986/87:89 s. 151). I publicerad rättspraxis har det andra ledet i undantagsbestämmelsen (utgång av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden) i vissa fall tillämpats för att motivera en handläggning som ett ordinärt tvistemål (se t.ex. NJA 1990 s. 152 och RH 1995:122). Det första ledet – att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde – tycks i detta avseende inte ha tillämpats.

Det första ledet tar sikte på mål som i realiteten rör ett större värde för parterna än vad som framgår av yrkandena i målet (se NJA II 1973 s. 743). Som exempel i förarbetena anges ett skadeståndsmål där ersättning endast begärs för förstörda kläder fastän skadorna i övrigt uppgår till betydande belopp (a.st.). I doktrin har anförts att det, för att den bakomliggande tvisten ska anses röra ett högre värde, inte krävs att utgången i målet har rättsverkan utöver själva tvistemålen utan att det är tillräckligt att domen har framtida bevisverkan. Som exempel har nämnts att käranden för talan om en delleverans och utgången får betydelse även för framtida leveranser eller att en skadelidande begränsar sin talan till en mindre skada för att få prövat svarandens skadeståndsskyldighet i sig. (Se Nordh och Lindblom, Kommentar till RB. Häfte 1 Kapitel 1–9, 2001, s. 47.)

Vid bedömningen av vad som utgör ”den bakomliggande tvisten” är det av betydelse om N.A. har ytterligare krav mot B.M. på väsentligen samma grund som gjorts gällande i detta mål och om domen i detta mål skulle ha bevisverkan när sådana krav prövas. Från B.M. finns i detta avseende påståenden om att N.A. menar att han har lidit ytterligare skada till följd av de påstådda utpekandena.

Visserligen menar sig N.A. ha lidit ytterligare skada än det yrkade beloppet. N.A. har dock förklarat att han inte kunnat räkna ut något belopp som han förlorat och att han ännu inte har förlorat någon kund på grund av utpekandena. Vad gäller senare processer skulle dessa, enligt N.A., bara avse skador som skulle kunna uppstå framöver. N.A:s inställning får förstås som att han inte drabbats av någon ytterligare påvisbar skada. Enligt tingsrätten har B.M. därmed inte gjort sannolikt att det finns en bakomliggande tvist mellan parterna som rör ett värde högre än det yrkade beloppet och för vilken en dom i detta mål skulle ha sådan bevisverkan att en tillämpning av första ledet i undantagsbestämmelsen är påkallad.

Tingsrätten övergår därmed till att pröva om B.M. har gjort sannolikt att utgången i detta mål är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

Vid småmålslagens tillkomst angavs i förarbetena att det från allmän synpunkt är påkallat att från det enskilda fallet undanta mål som har stor betydelse utöver det enskilda fallet. Med detta åsyftades tvister där ett domstolsavgörande utan att ha prejudikatintresse skulle ha betydelse för ett stort antal likartade fall. Det underströks att undantagsbestämmelsen i denna del endast syftade på sådana andra rättsförhållanden som konkret förelåg när rätten bestämde handläggningsform. En eventuell prejudikatverkan för tänkta framtida rättsförhållanden saknade alltså betydelse. (Se NJA II 1973 s. 743 och 748 och NJA 2010 s. 336, punkten 5.)

Såväl småmålslagens allmänna syfte som bestämmelsens ordalydelse talar enligt HD för en starkt restriktiv användning av undantagsbestämmelsen. En tillämpning av denna bör inte komma i fråga om de gemensamma momenten i det anhängiggjorda målet och de andra rättsförhållandena är begränsade liksom om det är ovisst om de andra rättsförhållandena kommer att aktualiseras. En part ska endast undantagsvis hindras att föra talan i förenklad form därför att någondera parten har andra liknande rättsförhållanden. (Se NJA 2010 s. 336, punkten 6.)

Enligt tingsrätten framstår det visserligen som att moment i det anhängiggjorda målet skulle kunna aktualiseras även i andra rättsförhållanden. Det är dock ovisst om de andra rättsförhållandena kommer att aktualiseras. Det har därmed inte heller gjorts sannolikt att det föreligger andra liknande rättsförhållanden i sådan omfattning att undantagsregeln skulle vara tillämplig.

Sammantaget anser tingsrätten inte att det finns tillräckligt starka skäl för att frångå huvudregeln om att målet ska handläggas som ett förenklat tvistemål. B.M:s yrkande om detta ska därför avslås.

Svea hovrätt

B.M. överklagade i Svea hovrätt.

Hovrätten (hovrättsråden Maria Billing, Claes Lewenhaupt och Martina Bozzo, referent) beslutade den 21 augusti 2023 att inte ge prövningstillstånd.

Högsta domstolen

B.M. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

N.A. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd och beslutade med stöd av 54 kap. 12 a § RB att pröva frågan om målet skulle handläggas som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB, eller som ett ordinärt tvistemål. I avvaktan på den prövningen förklarades frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Norah Lind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

1–7. Överensstämmer i huvudsak med 1–5 i HD:s skäl.

8–18. Överensstämmer i huvudsak med 7–17 i HD:s skäl.

Den bakomliggande tvistens värde

19. Vad som avses med ”den bakomliggande tvisten” utvecklas inte i förarbetena och uttrycket används inte heller i rättegångsbalken i övrigt. Tolkningsvis måste uttrycket ”bakomliggande” anses innebära att den tvist som avses inte är identisk med den i målet, men att det finns en anknytning tvisterna emellan.

20. Av den allmänna motiveringen i propositionen till småmålslagen framgår övervägandena i fråga om tillämpningsområdet för bestämmelsen. Där anförs bl.a. att det hade framförts remisskritik mot att det inledningsvis föreslogs att det förenklade förfarandet skulle vara obligatoriskt för alla mål under värdegränsen. Vissa remissinstanser hade i stället ansett att det ordinära förfarandet borde stå öppet bland annat för mål som rör principiellt viktiga frågor eller som är av stor ekonomisk räckvidd (se prop. 1973:87 s. 141). Ett exempel ansågs vara att det i ett skadeståndsmål yrkas ersättning för förstörda kläder, fastän skadorna i realiteten uppgår till betydande belopp (a. prop. s. 65). Mot bakgrund av kritiken ansågs att det förenklade förfarandet inte skulle vara obligatoriskt för mål där tvisteföremålets värde inte är någon rättvisande mätare på målets betydelse. Departementschefen förordade således att det skulle införas en bestämmelse om att det förenklade förfarandet inte skulle tillämpas om ”bakomliggande tvist rör högre värde än ett halvt prisbasbelopp…” (a. prop. s. 142, min kursivering). Att ett mål är utredningsmässigt eller juridisk komplicerat, eller kan anses vara av prejudikatintresse är alltså inte omständigheter som kan leda till att undantagsbestämmelsen skulle vara tillämplig.

21. När småmålsreglerna sedan fördes in i rättegångsbalken stod lydelsen av bestämmelsen orörd och tillämpningsområdet var avsett att vara detsamma (se prop. 1986/87:89 s. 151).

Något om förtalsmål

Inledning

22. En talan om förtal kan prövas i domstol på ett antal olika sätt. Förtal kan prövas inom ramen för ett brottmål och domen i målet avser då frågan om den som är anklagad för förtalet antingen ska dömas för brottet eller frikännas från det. I en sådan rättegång kan också en talan om skadestånd föras och rätten dömer då också i den frågan. I formell mening är det då fråga om två kumulerade mål.

23. Förtal kan också prövas endast som en skadeståndstalan inom ramen för ett tvistemål, och domen i målet avser då bara frågan om svaranden ska förpliktas att betala skadestånd till käranden eller inte.

Talan om förtal inom ramen för ett brottmål

24. En talan om brottet förtal (se 5 kap. 1 § BrB) kan antingen prövas inom ramen för ett allmänt åtal fört av en åklagare, eller inom ramen för ett enskilt åtal fört av en enskild individ. Åklagaren får dock väcka talan om förtal endast under vissa förutsättningar (se 5 kap. 5 § BrB). Dessa utgör de mest skyddsvärda fallen, exempelvis förtal påkallat ur allmän synpunkt.

25. Eftersom förtal även är ett så kallat tryck- och yttrandefrihetsbrott (se 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 1 § YGL) kan förtal också prövas inom ramen för ett tryck- eller yttrandefrihetsmål. I sådana rättegångar gäller särskilda processregler[*].

26. I inget av de nu nämnda fallen finns en motsvarighet till det förenklade tvistemålsförfarandet. Är det fråga om åtal om grovt förtal är tingsrätten i det ordinarie brottmålsförfarandet domför endast om även nämnd deltar i avgörandet (se 1 kap. 3 b § RB, jfr 5 kap. 1–2 §§ BrB). Huvudregeln vid prövning av ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott är att målet ska prövas av jury (se 12 kap. 3 § TF) och det finns även i övrigt särskilda regler om rättens sammansättning (se 11 kap. 4 § lagen, 1991:1559, med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, tillämpningslagen). I nu nämnda fall finns antingen rätt till offentlig försvarare (se 21 kap. 3 a § RB) eller rätt till ersättning för rättegångskostnad för en privat försvarare (21 kap. 2 § och 31 kap. 2 §, 31 kap. 11 § samt 18 kap. RB). I fråga om tryck- eller yttrandefrihetsbrott som prövas av en jury finns dock en specialbestämmelse i fråga om rättegångskostnaderna, enligt vilken det finns möjlighet att låta vardera parten stå sin egen rättegångskostnad (10 kap. 4 § tillämpningslagen).

Talan om förtal inom ramen för ett tvistemål

27. En enskild som anser sig ha varit utsatt för förtal kan väcka en tvistemålstalan och begära skadestånd på grund av kränkning (se 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Frågan om förtalsbrottet är begånget eller inte utgör inte saken i målet, utan prövas som en del av grunden för talan. Det krävs alltså inte i ett sådant fall att förtalsgärningen har prövats i en föregående brottmålsrättegång. Beviskravet som tillämpas i tvistemålet är det lägre som normalt gäller i civilmål och inte det högre satta straffrättsliga beviskravet, även i fråga om brott är begånget (se Sandra Friberg, Kränkningsersättning – 
Skadestånd för kränkning genom brott (diss), 2010, s. 301–302, jfr även rättsfallet Porschen och pantavtalet NJA 2019 s. 845 p. 21–22).

28. I de ordinarie tvistemålen är utgångspunkten att rätten ska bestå av tre lagfarna domare, även om många kan avgöras av en lagfaren domare (1 kap. 3 a § RB). Som tidigare nämnts är i sådana mål huvudregeln vidare att den förlorande parten ersätter den vinnande parten till fullo för dennes rättegångskostnad.

29. Det kan tilläggas att möjlighet att föra talan om endast skadestånd även finns på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (jfr 11 kap. 6 § TF och 9 kap. 7 § YGL). Har dock en jury redan uttalat sig om brott är begånget eller inte, ska den frågan inte prövas på nytt (se 12 kap. 21 § första stycket TF).

EU-lagstiftning som berör förtalsmål

30. Att notera i fråga om förtalsmål i allmänhet är vidare att EU har tagit ett initiativ mot så kallade munkavleprocesser, även kallat SLAPP-processer (Strategic Lawsuits Against Public Participation). EU:s anti-SLAPP-direktiv[†] trädde i kraft i maj 2024 och ska vara genomfört den 7 maj 2026. Direktivet syftar till att motverka ogrundade rättsprocesser som används som ett medel för att tysta eller skrämma journalister, människorättsförsvarare och andra från att delta i den offentliga debatten (se artikel 1 och 2). Det gäller endast i fråga om gränsöverskridande civilrättsliga processer och alltså inte helt nationella tvister. Direktivet består i huvudsak av processrättsliga regler och innehåller bestämmelser om bl.a. fördelning av rättegångskostnader (se artikel 14). Kommissionen har även lämnat en rekommendation till medlemsstaterna, bland annat om att medlemsstaterna ska anpassa sina rättegångsregler för nationella rättsprocesser så att de erbjuder motsvarande skydd som enligt direktivförslaget (Regeringskansliet Faktapromemoria 2021/22:FPM93 s. 4 f.).

31. Att uppmärksamma är även att det EU-rättsliga särskilda förfarandet gällande småmål inte omfattar förtalsmål. Det europeiska småmålsförfarandet, som också endast avser gränsöverskridande tvister, gäller mål i vilket tvisteföremålet är mindre än 5 000 euro. Det tillämpas inte på ärenden som gäller kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet ärekränkning (se artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande). Att märka är dock att det i förordningen finns särskilda rättegångskostnadsregler (artikel 16).

Kort om yttrandefriheten och rätten till en rättvis rättegång i förtalsrättegångar

32. Yttrandefriheten regleras i 2 kap. 1 § 1 RF som en del av opinionsfriheterna, i artikel 10 i Europakonventionen samt i artikel 11 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

33. Rätten till en rättvis rättegång regleras i 2 kap. 11 § RF, i artikel 6 i Europakonventionen samt i artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

34. Europadomstolen har avgjort ett stort antal mål avseende olika rättighetsaspekter som uppkommit i eller med anledning av förtalsrättegångar. Domstolen har bland annat behandlat artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång och då mer specifikt rätten ett rättvist försvar (se till exempel Steel and Morris v. the United Kingdom, no. 68416/01, ECHR 2005-II). Domstolen har även uttalat sig om avvägningen mellan rätten till privatliv och ett gott rykte enligt artikel 8 och rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10 (se till exempel Springer AG v. Germany [GC], no. 39954/08, 7 februari 2012). Domstolen har också uttalat sig om den begränsning av yttrandefriheten som en dom om förtal inneburit varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och om den varit proportionerlig. Domstolen har då sett allvarligt på när självcensur, oproportionerliga sanktioner eller rädsla för åtal under för omfattande lagar inverkar på yttrandefriheten i samhället i fråga om ämnen av legitimt allmänintresse. Detta har domstolen beskrivit som en hämmande effekt (”chilling effect”) på det offentliga samtalet och på yttrandefriheten, särskild gällande media. Det är då enligt domstolen viktigt att göra en synnerligen noggrann granskning av vilka regler på den nationella nivån som kan skapa en sådan nedkylande effekt på den allmänna yttrandefriheten (se till exempel Bladet Tromsø and Stensaas v. Norway [GC], no. 21980/93, ECHR 1999-III).

35. Det kan också tilläggas att skadeståndsmål i allmänhet har föranlett Europadomstolen att ta ställning till om de nationella domstolarna har överträtt en svarandes rätt att ses som oskyldig enligt artikel 6.2 i Europakonventionen (se till exempel Ringvold v. Norway, no. 34964/97, ECHR 2003-II).

Överväganden

36. Mot angiven bakgrund kan konstateras att förtalsmål – särskilt förtalsmål om skadestånd – kan föranleda ställningstaganden i fråga om rätten till en rättvis rättegång och om yttrandefriheten. Tvistemål om förtal bereder alltså särskilda svårigheter, som bland annat har lett till särskild lagstiftning inom EU.

37. I detta mål måste dock en avvägning ske; svarandens rätt till en rättvis rättegång måste balanseras mot kärandens rätt till en rättvis rättegång.

38. Vid denna avvägning innebär kärandens rätt till en rättvis rättegång att det inte finns möjlighet att handlägga målet enligt ordinarie tvistemålsregler utan stöd i 1 kap. 3 d § andra stycket RB. Detta beror på att en sådan handläggning skulle försätta käranden i en situation där denne skulle kunna bli ersättningsskyldig för svarandens rättegångskostnad utöver vad som framgår av 18 kap. 8 a § RB, utan att det kan anses ha varit möjligt att förutse redan vid talans väckande. En extensiv tolkning av den processuella bestämmelsen bör alltså inte tillåtas medföra att en enskild får vidkännas i objektiv mening oförutsebara och negativa konsekvenser, i form av en risk för en omfattande ersättningsskyldighet.

39. Detta gäller oavsett skälen för bedömningen att målet bör hanteras som ett ordinarie tvistemål. Yttrandefriheten och svarandens rätt till en rättvis rättegång gäller gentemot staten och eventuella överträdelser kan alltså inte ensamt avgöra utgången av en processuell fråga när motparten är en enskild.

40. Avgörande är alltså vilket utrymme som finns för att tolka 1 kap. 3 d § andra stycket RB på så sätt att en bakomliggande tvist kan röra ett högre värde i form av en principiellt viktig fråga, såsom yttrandefriheten.

Slutsatser

41. En ordalydelsetolkning av lagtexten i 1 kap. 3 d § andra stycket RB i fråga om uttrycket ”högre värde” utesluter inte slutsatsen att uttrycket i och för sig kan avse ett annat värde än ett rent monetärt värde. Det beror dels på att såväl ”högre” som ”värde” kan avse annat än grad av nyttighet mätt i viss storhet såsom pengar, dels på att det i lagtexten i andra stycket inte anges vad det högre värdet ska relateras till. När bestämmelsen sätts i sitt sammanhang – 
särskilt i förhållande till att det i första stycket tydligt är det monetära värdet som avses – är dock den mest närliggande tolkningen att det som avses även i andra stycket är det monetära värdet av den bakomliggande tvisten.

42. Förarbetsuttalandena och de exempel som ges i propositionen till småmålslagen (jfr p. 20), ger även att utgångspunkten vid införandet av bestämmelsen var att det skulle vara fråga om ett bakomliggande monetärt värde som inte omfattades av yrkandena i målet. De principiellt viktiga frågor som omnämns i den allmänna motiveringen i propositionen måste anses vara densamma som de prejudikatsintressanta frågor som uttryckligen undantas från bestämmelsens tillämpningsområde (prop. 1973:87 s. 141 f.). Uttryckssättet i andra stycket måste också relateras till att tillämpningsområdet för småmålslagen var tänkt att vara tydligt definierat.

43. Det kan sammanfattningsvis inte sägas finnas några positiva tolkningsdata, varken i bestämmelsens lydelse, paragrafens struktur, förarbetsuttalanden eller i praxis, som ger vid handen att ”högre värde” kan tolkas på så sätt att annat värde än ett monetärt värde kan omfattas. Vid en sammanvägd bedömning är slutsatsen därmed att 1 kap. 3 d § andra stycket RB inte ger utrymme för en sådan tolkning att en bakomliggande tvist kan röra ett högre värde i form av en principiellt viktig fråga.

44. Det kan inte heller anses finnas skäl att tolka bestämmelsen så att rättegångskostnad och övriga kostnader ska anses utgöra den bakomliggande tvisten, då en sådan tolkning inte vore i enlighet med lagstiftningens syfte att nedbringa kostnaderna för de mindre tvistemålen. Det finns inte heller skäl att tolka bestämmelsen så att den skulle avse samtliga i målet åberopade omständigheter – det kan inte anses att tvisten i den delen är bakomliggande. B.M. har inte i övrigt gjort sannolikt att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

45. Prejudikatfrågan ska alltså besvaras så att målet ska handläggas enligt reglerna om förenklade tvistemål. Det finns då inte skäl att meddela prövningstillstånd i hovrätten.

– – –

HD:s avgörande

HD förklarar att målet ska handläggas som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB.

HD meddelar inte tillstånd till målets prövning i hovrätten. Hovrättens beslut står därmed fast.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Dag Mattsson, Malin Bonthron, referent, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 27 december 2024 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. N.A. ansökte vid tingsrätten om stämning mot B.M. och yrkade att hon skulle förpliktas att betala ett skadeståndsbelopp om 20 000 kr till honom. Enligt N.A. hade B.M. i en podcast och i ett så kallat Twitter space-samtal grovt förtalat, alternativt förtalat, honom. Han hade därför rätt till skadestånd. Tingsrätten lade upp målet som ett förenklat tvistemål och utfärdade stämning.

2. B.M. bestred N.A:s talan. I svaromålet yrkade hon att allmänna regler skulle tillämpas i fråga om målets handläggningsform. Enligt B.M. var det sannolikt att den bakomliggande tvisten rörde ett högre värde eller att utgången annars var av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

3. N.A. motsatte sig att målet skulle handläggas enligt allmänna regler.

4. Tingsrätten prövade frågan om målets handläggningsform och beslutade att målet även fortsättningsvis skulle handläggas som ett förenklat tvistemål. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillståndet

5. HD har meddelat prövningstillstånd och med stöd av 54 kap. 12 a § RB beslutat att pröva frågan om målet ska handläggas som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB, eller som ett ordinärt tvistemål. I avvaktan på den prövningen har frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten förklarats vilande.

Prejudikatfrågan

6. Prejudikatfrågan är om det vid bedömningen av rekvisitet ”den bakomliggande tvisten rör ett högre värde” i undantagsregeln i 1 kap. 3 d § andra stycket RB är möjligt att beakta andra typer av värden än ekonomiska.

Lagregleringen om förenklade tvistemål

7. Förenklade tvistemål infördes i svensk rätt genom småmålslagen[‡]. Syftet med lagen var att förbättra den enskildes rättsskydd, främst genom att minska parternas kostnader för rättegången. Detta gjordes genom förenklingar av processen så att parterna skulle kunna uppträda i domstolen utan juridiskt biträde samt genom krav på att domstolen skulle utöva materiell processledning (se prop. 1973:87 s. 1).

8. När småmålslagen upphävdes och vissa av bestämmelserna i stället fördes in i rättegångsbalken angavs att avgränsningen av de förenklade tvistemålen skulle vara identisk med den i småmålslagen (se prop. 1986/87:89 s. 151). Förarbetsuttalanden från småmålslagens tillkomst har alltså relevans för bedömningen av tillämpningsområdet för förenklade tvistemål.

9. Förenklade tvistemål är dispositiva mål där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ SFB. Med värdet av vad som yrkas avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Om talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål avses i stället det värde som föreligger vid rättens beslut att tvisten ska handläggas som tvistemål. Vid bedömningen av värdet ska hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna. (Se 1 kap. 3 d § första och tredje styckena RB.)

10. Bedömningen av om det är fråga om ett förenklat tvistemål ska göras så snart målet kommer in till tingsrätten. Handläggningsformen är obligatorisk när förutsättningar för handläggning i förenklad form föreligger.

11. En undantagsregel finns i 1 kap. 3 d § andra stycket RB. Trots att värdet på tvisteföremålet inte överstiger ett halvt prisbasbelopp ska handläggningsformen inte tillämpas om en part, första gången han eller hon ska föra talan i målet[§], yrkar att allmänna regler ska tillämpas och gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde, eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

12. Rättegångsformen skiljer sig från den ordinarie tvistemålsprocessen på flera olika sätt. Vid förenklade tvistemål är rätten alltid domför med endast en lagfaren domare. Numera kan dock även dispositiva tvistemål som handläggs enligt allmänna regler ofta avgöras av en ensam domare. I det avseendet är därför skillnaden mellan de båda handläggningsformerna inte lika stor som när reglerna om småmål infördes.

13. Det som främst särskiljer förenklade tvistemål från de tvistemål som följer allmänna regler är i stället den begränsade möjligheten att få ersättning för rättegångskostnad. I förenklade tvistemål är förlorande part i normalfallet inte skyldig att ersätta motparten för ombudskostnad utöver kostnad motsvarande en timmes rättslig rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) per instans. Det betyder alltså att den som vinner målet inte har möjlighet att få arvode för rättsligt biträde ersatt annat än med ett mycket begränsat belopp. (Se 18 kap. 8 a § RB.)

14. I förenklade tvistemål är vidare möjligheten att få rättshjälp begränsad på så sätt att det – utöver de förutsättningar som annars måste föreligga – krävs särskilda skäl (se 11 § rättshjälpslagen). Det finns också vissa andra särskilda bestämmelser, t.ex. om forum i konsumenttvister (se 10 kap. 8 a § RB). När särreglering saknas tillämpas samma regler som för övriga dispositiva tvistemål, bl.a. bestämmelserna om rättens skyldighet att bedriva materiell processledning i 42 kap. 8 § andra stycket.

Närmare om undantagsregeln

Inledning

15. Undantagsregeln består alltså av två led. Regeln är tillämplig om det görs sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde. Den är också tillämplig om det görs sannolikt att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

Utgångens betydelse för andra föreliggande rättsförhållanden

16. Det andra ledet i undantagsbestämmelsen tillkom därför att det bedömdes från allmän synpunkt vara påkallat att från det förenklade förfarandet undanta mål med stor betydelse utöver det enskilda fallet. Med detta åsyftades tvister där ett domstolsavgörande utan att ha prejudikatintresse skulle ha betydelse för ett stort antal likartade fall. Avsikten var att endast träffa sådana andra rättsförhållanden som konkret förelåg när rätten bestämde handläggningsform; en eventuell prejudikatverkan för tänkta framtida rättsförhållanden skulle sakna betydelse. (Se prop. 1973:87 s. 141 f. och 177.)

17. I rättsfallet ”Gouteras krav” NJA 2010 s. 336 bedömde HD att detta led i undantagsregeln ska tillämpas starkt restriktivt. En tillämpning ska inte komma i fråga, om de gemensamma momenten i det anhängiggjorda målet och de andra rättsförhållandena är begränsade liksom om det är ovisst om de andra rättsförhållandena kommer att aktualiseras. En part ska endast undantagsvis hindras från att föra talan i förenklad form därför att någondera parten har andra liknande rättsförhållanden.

Den bakomliggande tvisten rör ett högre värde

18. Av förarbetena framgår att det första ledet i undantagsregeln är avsett att träffa situationer då yrkandet i en rättegång avser ett obetydligt belopp medan processen i själva verket rör betydligt större värden, t.ex. när det i ett skadeståndsmål yrkas ersättning endast för förstörda kläder fastän skadorna i övrigt uppgår till betydande belopp (se prop. 1973:87 s. 141). Uttrycket ”den bakomliggande tvisten” får i ljuset av exemplet uppfattas avse tvistiga förhållanden mellan parterna i processen som har nära anknytning till det som processen rör men som inte avspeglas i något i processen framställt yrkande.

19. Ordet ”värde” används även i första och tredje styckena i 1 kap. 3 d §. Det framgår tydligt av lagtexten i de styckena att det är det ekonomiska värdet på yrkandet som avses.

20. I andra stycket framgår inte lika tydligt redan av lagtexten om ”ett högre värde” endast syftar på ett ekonomiskt värde. Det framstår dock som en ovanlig lagstiftningsteknik att inom ramen för en paragraf använda ett och samma ord i olika betydelser. Det exempel avseende skadeståndsmål som ges i förarbetena (se p. 18) talar också för att det även i andra stycket är det ekonomiska värdet som har åsyftats.

21. Slutsatsen i förarbetena var vidare att det borde införas en regel om att det förenklade förfarandet inte ska tillämpas om bakomliggande tvist rör högre värde än ett halvt basbelopp (se a. prop. s. 142). Även om orden ”än ett halvt basbelopp” inte kom att flyta in i lagtexten framstår det som klart att lagstiftaren endast sett framför sig att det är det ekonomiska värdet som är av intresse.

22. Frågan är om det finns tillräckligt starka skäl att ändå tolka undantagsregelns första led så att även andra värden skulle kunna beaktas vid bedömningen.

Rättegångsregler för mål om förtal

Det grundlagsskyddade området

23. Ett yrkande om skadestånd för förtal kan prövas i flera olika typer av processer. Om det ifrågasatta yttrandet har förekommit i ett grundlagsskyddat medium prövas frågan om förtal inom ramen för ett tryck- eller yttrandefrihetsmål (förtal utgör tryck- respektive yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 1 § YGL). I sådana rättegångar – som kan avse ansvar även för brott eller röra enbart skadestånd – gäller särskilda processregler (se 12 kap. TF, 10 kap. 1 § YGL och lagen, 1991:1559, med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden). Ett tryck- eller yttrandefrihetsmål kommer därför aldrig att handläggas som ett förenklat tvistemål (jfr 3 § småmålslagen, prop. 1973:87 s. 179 och prop. 1986/87:89 s. 151).

Förtalsmål utanför det grundlagsskyddade området

24. Utanför det grundlagsskyddade området kan ett yrkande om skadestånd för förtal framställas i ett brottmål som rör frågan om straffansvar för gärningen. Ett sådant mål kommer att handläggas enligt reglerna om rättegången i brottmål. Skulle en dom i ett sådant mål överklagas enbart i frågan om skadestånd, finns det inte något utrymme för att handlägga målet som ett förenklat tvistemål i hovrätten.

25. Det är således endast i situationen att talan väcks fristående från frågan om straffansvar, eller om ett enskilt anspråk avskiljs från brottmålet under handläggningen i tingsrätt (se p. 9), som frågan om målet ska handläggas enligt reglerna om förenklade tvistemål uppkommer.

Rättighetsaspekter i förtalsmål

26. I förtalsmål står vanligen yttrandefriheten mot rätten till privatliv (jfr 2 kap. 1 § första stycket 1 RF och artikel 8 och 10 i Europakonventionen). Även frågor om rätten till en rättvis rättegång kan aktualiseras (jfr 2 kap. 11 § RF och artikel 6 i Europakonventionen).

27. Europadomstolen har bl.a. uttalat sig i fråga om den begränsning av yttrandefriheten som en dom om förtal har inneburit har varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och om den varit proportionerlig. Domstolen har sett allvarligt på när självcensur, oproportionerliga sanktioner eller rädsla för åtal inverkar på yttrandefriheten i samhället i fråga om ämnen av legitimt allmänintresse.

28. En sådan inverkan på yttrandefriheten har Europadomstolen beskrivit som en hämmande effekt på det offentliga samtalet och på yttrandefriheten, särskilt gällande media. Det är enligt domstolen viktigt att göra en synnerligen noggrann granskning av vilka regler på den nationella nivån som kan skapa en sådan nedkylande effekt på den allmänna yttrandefriheten. (Se till exempel Bladet Tromsø and Stensaas v. Norway [GC], no. 21980/93, § 64, ECHR 1999-III.)

Åtgärder mot s.k. munkavleprocesser

29. Inom EU har antagits ett direktiv om s.k. munkavleprocesser[**] som ska vara genomfört den 7 maj 2026. Direktivet syftar till att motverka ogrundade rättsprocesser som används som ett medel för att tysta eller skrämma journalister, människorättsförsvarare och andra från att delta i den offentliga debatten (se artikel 1, 2 och 4 samt skäl 6). Enligt direktivet är det fråga om domstolsförfaranden som inte inleds för att genuint hävda eller utöva en rättighet, utan vars huvudsakliga ändamål är att förhindra, begränsa eller bestraffa deltagande i den offentliga debatten (se artikel 4.3).

30. Direktivet gäller endast i fråga om gränsöverskridande civilrättsliga processer, vilket som huvudregel är tvister där inte båda parter har hemvist i samma medlemsstat (se artikel 5). Direktivet innehåller i huvudsak processrättsliga regler, bl.a. om fördelning av rättegångskostnader.

31. Medlemsstaterna ska säkerställa att en kärande som har inlett ett domstolsförfarande som utgör rättegångsmissbruk för att hindra offentlig debatt kan åläggas att bära alla typer av rättegångskostnader som kan ersättas enligt nationell rätt, inbegripet de fulla kostnaderna för juridisk representation som svaranden ådrar sig såvida inte dessa kostnader är orimliga. Om nationell rätt inte garanterar full ersättning för kostnaderna för juridisk representation utöver vad som anges i lagstadgade avgiftstabeller ska medlemsstaterna säkerställa att sådana kostnader helt täcks genom andra medel som är tillgängliga enligt nationell rätt, såvida inte dessa kostnader är orimliga. (Se artikel 14.)

32. Kommissionen har lämnat en rekommendation till medlemsstaterna[††], bl.a. om att medlemsstaterna ska anpassa sina rättegångsregler för nationella rättsprocesser så att de erbjuder motsvarande skydd som enligt direktivförslaget (se punkt 4 i rekommendationen).

33. I dagsläget finns inte någon information om vilka ändringar av svensk rätt som kommer att föreslås för att genomföra direktivet eller för att möta rekommendationen.

34. Även Europarådet har antagit en rekommendation med inriktning på munkavleprocesser[‡‡].

Endast ekonomiska värden ska beaktas

35. Som konstaterats finns det inget som talar för att lagstiftarens avsikt har varit att något annat värde än det ekonomiska ska beaktas vid tillämpning av undantagsregeln i 1 kap. 3 d § andra stycket första ledet RB (se p. 20 och 21).

36. När det gäller förtalsmål kan flera skäl åberopas för att det borde vara möjligt att tillämpa undantagsregeln och alltså handlägga målet enligt allmänna regler. På så sätt skulle större enhetlighet uppnås när det gäller möjlighet för vinnande part att få full ersättning för ombudskostnader i förtalsmål. För sådana förtalsprocesser som utgör rättegångsmissbruk framstår det som särskilt viktigt att säkerställa att svarandeparten kan anlita ombud och har möjlighet att vid vinst få full ersättning för ombudskostnaderna. Ett sådant krav kommer också att ställas enligt EU-rätten när det gäller tvister med gränsöverskridande inslag (se p. 31).

37. Samtidigt skulle en tolkning av ”ett högre värde” som att det innefattar värden av annat slag än ekonomiska kunna träffa många olika typer av fall. Det är tveksamt om det skulle vara möjligt att i ett prejudikat avgränsa tolkningen så att endast yttrandefrihetsfrågor träffas. Snarare riskerar ett avgörande som innebär att andra värden kan beaktas att medföra diskussioner om handläggningsform i ett stort antal mål. Systemet med tvistemål som handläggs i förenklad form skulle bli svårhanterligt och resultaten i fråga om handläggningsform svårförutsebara.

38. Ett väsentligt syfte med regleringen om handläggning i förenklad form är att parter ska våga väcka eller bestrida talan om mindre värden. Om det framstår som svårtolkat om målet kommer att handläggas som ett förenklat tvistemål kommer det syftet att förfelas.

39. Intresset av enhetlighet när det gäller möjlighet till ersättning för ombudskostnader i olika typer av förtalsmål kan inte sägas väga så tungt att det motiverar tillskapandet av de beskrivna riskerna. De överväganden och avgränsningar som behöver göras för att hantera situationen med rättegångsmissbruk för att hindra offentlig debatt är av så komplex karaktär att de lämpligast utförs inom ramen för ett lagstiftningsärende.

40. Sammantaget finns det inte tillräckligt starka skäl för att tolka rekvisitet ”den bakomliggande tvisten rör ett högre värde” på annat sätt än det som avsetts vid bestämmelsens tillkomst, dvs. att det är ekonomiska värden som ska beaktas. Det är således inte möjligt att beakta andra typer av värden än ekonomiska vid bedömningen.

Bedömningen av frågan i detta mål

41. Några andra värden än ekonomiska ska inte beaktas vid tolkningen av undantagsregeln i 1 kap. 3 d § andra stycket första ledet RB. Inte heller har B.M. i övrigt gjort sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Den fråga som HD har beslutat att pröva ska besvaras i enlighet med detta.

Prövningstillstånd

42. Mot bakgrund av den bedömning som gjorts av frågan i målet finns det inte anledning att meddela prövningstillstånd i hovrätten.

– – –

HD:s avgörande

HD förklarar att målet ska handläggas som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § RB.

HD meddelar inte tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Hovrättens beslut står därmed fast.

^[*] De processuella reglerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har en komplex uppbyggnad. Det finns regler i 12 kap. TF, vilka genom hänvisning gäller även för yttrandefrihetsgrundlagen (se 10 kap. 1 § YGL). Vidare hänvisar 12 kap. 22 § TF vidare till den så kallade tillämpningslagen, som i sin tur i 11 kap. 3 § hänvisar till rättegångsbalken. I det ovanstående anges endast den bestämmelse som direkt anger den processuella regeln.

^[†] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/106 av den 11 april 2024 om skydd för personer som deltar i den offentliga debatten mot uppenbart ogrundade anspråk eller rättegångsmissbruk (strategiska rättsprocesser för att hindra offentlig debatt).

^[‡] Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

^[§] Om talan har väckts genom ansökan om betalningsföreläggande gäller för den part som begär att målet överlämnas till tingsrätt i stället att ett eventuellt yrkande ska framställas senast i samband med begäran om överlämnande.

^[**] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1069 av den 11 april 2024 om skydd för personer som deltar i den offentliga debatten mot uppenbart ogrundade anspråk eller rättegångsmissbruk (strategiska rättsprocesser för att hindra offentlig debatt).

^[††] Kommissionens rekommendation (EU) 2022/758 av den 27 april 2022 om skydd för journalister och människorättsförsvarare som deltar i den offentliga debatten mot uppenbart ogrundade rättsprocesser och rättegångsmissbruk (strategiska rättsprocesser för att hindra offentlig debatt).

^[‡‡] Recommendation CM/Rec (2024)2 of the Committee of Ministers to member States on countering the use of strategic lawsuits against public participation (SLAPPs).