Referat

P.D. och ytterligare fyra investerare påkallade med stöd av energistadgefördraget (ECT) skiljeförfarande mot Republiken Polen. De yrkade skadestånd av Polen på grund av att de via ett gemensamt ägt aktiebolag, Blue Gas Holding, hade gjort investeringar i den polska energisektorn vilka hade blivit värdelösa till följd av vissa ageranden av den polska staten. Skiljenämnden ogillade anspråken samt förpliktade P.D. och de övriga investerarna att i förhållande till Polen solidariskt stå för samtliga kostnader för förfarandet och att ersätta Polen för en del av landets egna kostnader i processen.

Svea hovrätt

P.D. och övriga fyra investerare väckte vid Svea hovrätt talan om ogiltighet av skiljedom m.m. mot Republiken Polen.

Hovrätten (hovrättslagmannen Amina Lundqvist och hovrättsrådet Kerstin Norman, referent) anförde i dom den 20 december 2023 följande.

Bakgrund

[P.D. och övriga fyra investerare] ägde 100 procent av aktierna i Blue Gas Holding, ett bolag registrerat i Polen.

Skiljeförfarandet har sin bakgrund i verksamhet som investerarna bedrev i Polen under 2010-talet inom ramen för Blue Gas Holding. Verksamheten bestod i utveckling och potentiell drift av naturgasbaserad sekundär generering/kombinerad värme och kraft i gruvor.

En av de fem investerarna, P.D., är medborgare och har sitt hemvist i Schweiz. Övriga investerare har antingen sitt säte eller är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen (EU). Polen är medlemsstat i EU.

Den 27 augusti 2018 påkallade investerarna skiljeförfarande mot Polen vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC), enligt artikel 26 i energistadgefördraget (jfr EGT L 69, 9.3.1998), samt de s.k. SCC-reglerna. Som grund för talan åberopade investerarna att Polen hade brutit mot sina förpliktelser enligt energistadgefördraget.

I förfarandet framställde Polen en invändning mot skiljenämndens behörighet. Polens invändning bestod i att det skulle följa av EU-domstolens praxis att unionsrätten utgör hinder för ett skiljeförfarande mellan en investerare från en EU-medlemsstat och en annan EU-medlemsstat som initierats med stöd av energistadgefördraget. Skiljenämnden tillät Europeiska kommissionen att intervenera som tredje part i frågan om nämndens behörighet.

Skiljedom meddelades i Stockholm den 30 juni 2021 med rättelse och tillägg den 30 juli samma år (skiljedomen).

Genom skiljedomen ogillade skiljenämnden Polens invändning mot skiljenämndens behörighet.

I sak ogillade skiljenämnden investerarnas talan. I kostnadsdelen beslutade skiljenämnden att investerarna skulle bära kostnaderna och förordande – – – i denna fråga – – – rättelse och tillägg till skiljedomen.

– – –

Yrkanden m.m.

Investerarna har yrkat att hovrätten ska ogiltigförklara alternativt upphäva skiljedomen.

Polen har överlämnat till hovrätten att bedöma frågan om skiljedomen är ogiltig såvitt gäller avgörandet i huvudsaken i den del avgörandet avser tvisten mellan EU-investerarna – – – och Polen.

Polen har vidare motsatt sig att skiljedomen i någon del upphävs på grund av klander.

Polen har för egen del yrkat att hovrätten ska avvisa investerarnas yrkande om ogiltigförklaring eller upphävande av skiljedomen såvitt avser beslutet om investerarnas skyldighet att ersätta kostnaderna för skiljenämnden och SCC samt beslutet om investerarnas skyldighet att ersätta Polen för det förskott som Polen erlagt för dessa kostnader. Under alla förhållanden har Polen motsatt sig att skiljedomen ogiltigförklaras i frågan om kostnader, dvs. såväl avseende beslutet om investerarnas skyldighet att ersätta kostnaderna för skiljenämnden och SCC:s administrativa avgift, beslutet om investerarnas skyldighet att ersätta Polen för den ersättning för dessa kostnader som Polen erlagt, som beslutet att investerarna ska ersätta en del av Polens egna förfarandekostnader.

Polen har, under alla förhållanden, motsatt sig att skiljedomen till någon del ogiltigförklaras eller upphävs såvitt avser tvisten mellan investeraren från tredje land, P.D., och Polen.

Om hovrätten skulle anse sig sakna möjlighet att justera betalningsskyldigheten i skiljedomen så att den endast omfattar P.D. samt skulle hovrätten överväga att ogiltigförklara skiljedomen i dess helhet trots att domstolen funnit att den relevanta ogiltighetsgrunden endast omfattar en del av domen, har Polen begärt att hovrätten med stöd av 35 § skilje-förfarandelagen ska återförvisa kostnadsfrågan i denna del till skiljenämnden.

Investerarna har motsatt sig såväl Polens yrkande om avvisning som begäran om att hovrätten ska återförvisa skiljemålet i viss del till skiljenämnden.

– – –

Parternas talan

Investerarna

Ogiltighet enligt 33 § första stycket 1 eller 2 lagen om skiljeförfarande

Skiljedomen ska ogiltigförklaras i sin helhet i enlighet med 33 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande (skiljeförfarandelagen) alternativt enligt 33 § första stycket 1 skiljeförfarandelagen.

I första hand strider skiljedomen, och det sätt på vilket den tillkommit, mot grundläggande EU-rättsliga normer och principer, vilket innebär att den är uppenbart oförenlig med grunderna för svensk rättsordning. Därmed är den ogiltig i enlighet med 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen.

EU-domstolen har i dom av den 2 september 2021, Komstroy, C-741/19, EU:C:2021:655, slagit fast att energistadgefördraget är unionsrätt. Enligt EU-domstolen saknar en skiljenämnd behörighet att tolka eller tillämpa unionsrätten eftersom en skiljenämnd inte är behörig att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen enligt artikel 267 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och medlemsstaternas domstolar har genom nationell lag endast möjlighet att pröva begränsade delar av en skiljedom. Unionsrättens fulla verkan kan därmed inte säkerställas i skiljeförfaranden under energistadgefördraget. Det följer således att artikel 26.2 c i energistadgefördraget inte är tillämplig på tvister som berör en medlemsstat och en investerare från en annan medlemsstat.

Följaktligen står en skiljedom där artikel 26 i energistadgefördraget tillämpas i en situation som den nu aktuella i strid med artiklarna 4(3) och 19 i Fördraget om Europeiska unionen (FEU) samt artiklarna 267 och 344 FEUF, vilka är grundläggande för att säkerställa den unionsrättsliga rättsordningen.

I tvisten mellan investerarna och Polen har skiljenämnden tillämpat unionsrätt. Skiljedomen har tillkommit utan att skiljenämnden haft möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Eftersom förfarandet med förhandsavgöranden utgör en grundläggande del av den svenska rättsordningen, har skiljedomen därmed tillkommit på ett sätt som är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige.

Vidare har skiljenämnden grundat sin behörighet på artikel 26.2 c i energistadgefördraget. Artikeln är enligt EU-domstolen inte tillämplig på s.k. EU-interna tvister. Den förevarande tvisten är en sådan eftersom den avser en tvist mellan investerare från EU-medlemsstaterna Cypern, Tjeckien och Österrike och EU-medlemsstaten Polen. EU-domstolens tolkningsföreträde utgör en grundläggande del av svensk rätt. Skiljedomen är därmed uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige.

Eftersom ogiltighetsgrunden inte är särskiljbar i den betydelsen att den kan hänföras till endast en del av skiljedomen är hela skiljedomen ogiltig.

Alternativt ska skiljedomen ogiltigförklaras i sin helhet i enlighet med 33 § första stycket 1 skiljeförfarandelagen.

Så som angivits ovan har EU-domstolen, i Komstroy, slagit fast att skiljenämnder inte är behöriga att tillämpa unionsrätt under energistadgefördraget eftersom det strider mot unionsrätten. En tvist under energistadgefördraget som berör en EU-medlemsstat och investerare från en annan medlemsstat får alltså enligt domstolen inte avgöras av skiljedomare.

Genom Sveriges ratificering av energistadgefördraget utgör fördraget svensk rätt. Eftersom EU är part till energistadgefördraget utgör fördraget även unionsrätt. Det följer därmed att EU-domstolens uttolkning av energistadgefördragets bestämmelser har företräde framför svensk lag och rättspraxis. Vidare är svenska domstolar skyldiga att tolka svensk lag i ljuset av unionsrätten. I enlighet med EU-domstolens uttalanden är det därför inte möjligt att en fråga under energistadgefördraget mellan en unionsstat och en investerare från ett annat medlemsland avgörs av skiljedomare i enlighet med svensk rätt.

I förevarande fall har en fråga under energistadgefördraget, som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljedomare, genom skiljedomen avgjorts av skiljedomare. Eftersom tvisten i sin helhet avsåg överträdelser av energistadgefördraget, omfattar ogiltighetsgrunden hela skiljedomen. Skiljedomen ska därmed också ogiltigförklaras i sin helhet.

Upphävande efter klander enligt 34 § första stycket 1 eller 6 skiljeförfarandelagen

– – –

Polens yrkande om avvisning av investerarnas talan i viss del

– – –

Ogiltighet/upphävande avseende kostnadsdelen

Det är skiljenämndens tillämpning av unionsrätt som är såväl ogiltighets- som klandergrundande. Utgången av skiljenämndens tillämpning av den materiella EU-rätten styr utgången i kostnadsdelen. Ogiltighets- respektive klandergrunderna träffar därför även domslutet i kostnadsdelen, vilket innebär att också den senare delen av skiljedomen ska ogiltigförklaras alternativt upphävas. Utan utgången i sak saknas rättslig grund för utgången i kostnadsdelen.

Det är ovidkommande vem som påkallade skiljeförfarandet. Lika ovidkommande är de hypotetiska kostnaderna och den hypotetiska kostnadsfördelningen för det fall skiljenämnden i stället hade avvisat talan, eller för den delen den följande utgången av förfarandet.

Vad gäller 37 § första stycket andra meningen skiljeförfarandelagen är det en regel som endast kan tillämpas av skiljenämnden när den avgör frågan om ersättningen till skiljenämnden i skiljeförfarandet. Regeln saknar betydelse för hovrättens prövning i detta mål enligt 33 och 34 §§ skiljeförfarandelagen.

Ogiltighet/upphävande i förhållande till tredjelandsinvesteraren

I avgörandet Komstroy anger EU-domstolen att unionsrätten direkt omfattar en tvist mellan en ekonomisk aktör från ett tredjeland och en medlemsstat. Det innebär att skiljenämnden har tillämpat unionsrätt även i förhållande till tredjelandsinvesteraren. I det nu aktuella fallet är det skiljenämndens tillämpning av unionsrätt som är såväl ogiltighets- som klandergrundande.

I Komstroy konstaterar EU-domstolen dessutom att det föreligger ett bestämt unionsrättsligt intresse av att artikel 26 i energistadgefördraget tolkas på ett enhetligt sätt även i situationer som inte direkt omfattas av unionsrätten. Det avgörande för tolkningen är huruvida domstolen kan komma att tillämpa samma bestämmelse på ett mål som direkt omfattas av unionsrätten, inte huruvida subjekten i en viss tvist är medlemsstater och/eller investerare från medlemsstater.

För det fall hovrätten skulle ogiltigförklara eller upphäva skiljedomen med undantag för kostnadsdelen i förhållande till tredjelandsinvesteraren skulle vidare denne sakna regressrätt mot övriga investerare. Det skulle stå i strid med domslutet om solidariskt ansvar, dvs. ett ansvar som inkluderar regressrätt. I en sådan situation skulle kostnadsansvaret övergå till ett delat ansvar, men hur det delade ansvaret i så fall ska se ut framgår inte av skiljedomen och har inte heller prövats av skiljenämnden.

Hovrätten saknar möjlighet att omfördela kostnaderna utan att göra en materiell prövning, vilket inte ska ske vid en prövning av en ogiltighets- eller klandertalan.

Polens begäran om återförvisning till skiljenämnden

– – –

Polen

Ogiltighet enligt 33 § första stycket 1 eller 2 skiljeförfarandelagen

Det föreligger förutsättningar att ogiltigförklara skiljedomen såvitt avser avgörandet i huvudsaken mellan å ena sidan EU-investerarna och å andra sidan Polen. Detta följer av EU-domstolens avgöranden i bl.a. dom av den 6 mars 2018, Achmea, C-284/16, EU:C:2018:158 och dom av den 26 oktober 2021, PL Holdings, C-109/20, EU:C:2021:875, vilka avgöranden även har bekräftats av EU-domstolen i Komstroy.

Tvisten är i denna angivna del i första hand inte skiljedomsmässig.

Unionsrätten, genom EU-domstolens tolkning av artiklarna 267 och 344 FEUF i bl.a. Achmea, PL Holdings och Komstroy, utgör i sig ett indispositivt processhinder för skiljeförfaranden enligt artikel 26.2 c i energistadgefördraget. Det unionsrättsliga förbudet mot skiljeförfarande med avseende på EU-interna investeringstvister är därvid inte begränsat till framtida tvister utan gäller även sedan tvist väl uppkommit och för tiden därefter. Situationen är därmed sådan att det föreligger ett absolut unionsrättsligt hinder mot att EU-interna investeringstvister – innefattande de frågor som uppkommit mellan parterna i en sådan tvist – avgörs genom skiljeförfarande.

I förevarande fall står det dessutom klart att även den materiella frågan i skiljeförfarandet mellan EU-investerarna och Polen är indispositiv till följd av EU-domstolens nyss nämnda avgöranden. Den materiella prövningen av målet innefattar med nödvändighet såväl tolkning som tillämpning av unionsrätt, särskilt bestämmelserna i energistadgefördraget. Därvid framgår av skiljedomen att skiljenämnden de facto har tolkat och tillämpat energistadgefördraget och därvid funnit att de polska myndigheternas handläggning i de aktuella fallen inte utgjort ett brott mot energistadgefördraget.

Av unionsrätten följer således att EU-interna investeringstvister under energistadgefördraget inte får avgöras genom skiljeförfarande. Dessa tvister är alltså inte skiljedomsmässiga, och skiljedomen bör ogiltigförklaras såvitt avser avgörandet i huvudsaken mellan EU-investerarna och Polen med stöd av 33 § första stycket 1 skiljeförfarandelagen.

Skiljedomen och det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är vidare i samma ovan angivna del, i andra hand, uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige.

Av EU-domstolens avgöranden i Achema, Komstroy och PL Holdings framgår att principen om unionsrättens autonomi, som säkerställs genom bl.a. artiklarna 267 och 344 FEUF, är av konstitutionell karaktär och utgör en fundamental del av grunderna för EU:s rättsordning (ordre public). Enligt principerna om direkt tillämplighet och lojalt samarbete åligger det de nationella domstolarna i varje medlemsstat att iaktta unionsrättslig ordre public i samma utsträckning som nationell ordre public när de tillämpar nationella bestämmelser i mål om ogiltigförklaring eller upphävande av en skiljedom som tillkommit i strid med grunderna för rättsordningen. Att medlemsstater har en sådan skyldighet följer bl.a. av EU-domstolens dom av den 1 juli 1999, Eco Swiss, C-126/97, EU:C:1999:269.

Skiljemålet mellan EU-investerarna och Polen rör ett sådant allmänt intresse som medför att skiljedomar som meddelats i strid med unionsrätten är ogiltiga enligt 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen, eftersom de strider mot unionsrättslig – och därmed också svensk – ordre public.

Upphävande efter klander enligt 34 § första stycket 1 eller 6 skiljeförfarandelagen

– – –

Yrkandet om avvisning av investerarnas talan i viss del

– – –

Ogiltighet/upphävande avseende kostnadsdelen

Kostnadsavgörandet i skiljedomen ska bestå oaktat om avgörandet i huvudsaken i skiljedomen ogiltigförklaras eller upphävs.

Kostnadsavgörandet omfattas inte av någon ogiltighetsgrund. Det har i sig inte tillkommit i strid med unionsrätten.

En skiljenämnds avgörande i frågor om kostnader för förfarandet är en, i förhållande till den huvudsak som avgjorts genom en skiljedom, särskiljbar del.

Bestämmelsen i 37 § första stycket andra meningen skiljeförfarandelagen är analogt tillämplig i de fall en skiljenämnd visserligen förklarar sig behörig men en domstol sedermera finner att skiljenämnden inte varit behörig.

Polen ska därför till ingen del belastas av kostnaderna för skiljenämnden. Investerarna påkallade skiljeförfarandet med full kunskap om att skiljenämndens behörighet på mycket goda grunder kunde ifrågasättas. Enligt EU-domstolens avgörande i Achmea, som meddelats närmare ett halvår före investerarnas påkallelse, stod det klart att en klausul såsom artikel 26.2 c i energistadgefördraget inte kunde tillämpas i förhållandet mellan EU-investerarna och Polen. Polen hade därtill förvarnat investerarna om sin uppfattning i behörighetsfrågan i ett brev den 28 juni 2018. Investerarna valde likväl att bortse från detta och inledde i augusti 2018 i stället ett kostsamt och tidskrävande förfarande som orsakat Polen kostnader långt utöver det belopp som investerarna förpliktades att ersätta i skiljedomen. Att under dessa förhållanden ogiltigförklara eller upphäva kostnadsavgörandet i skiljedomen innebär i praktiken att investerarna undgår ansvar för ett vårdslöst inledande av skiljeförfarande och en vårdslös processföring.

Det finns vidare skäl att anlägga samma synsätt på kostnadsavgörandet även i den del det avser skyldigheten för investerarna att ersätta Polen för dess egna processkostnader. Om skiljenämnden hade kommit till det beslut i behörighetsfrågan som är korrekt enligt vad parterna numera är överens om, hade utgången blivit att skiljenämnden avvisat EU-investerarnas talan och Polen hade fått sina rättegångskostnader ersatta. Enbart det förhållandet att skiljenämnden kom till fel slutsats i behörighetsfrågan men ogillade käromålet i sak ska inte få till effekt att Polen, till följd av en ogiltigförklaring eller ett upphävande av kostnadsavgörandet, går miste om rätten till kostnadsersättning. Det skulle i sådana fall medföra att investerarna skulle komma i ett bättre läge kostnadsmässigt av att få sin talan prövad i sak och ogillad än om skiljenämnden i stället hade avvisat talan på grund av att den saknade behörighet.

Att investerarna skulle kunna drabbas av ett kostnadsansvar för Polens processkostnader för det fall skiljenämnden skulle anses obehörig att pröva tvisten har därtill varit fullt förutsebart för investerarna och bör närmast ha varit en risk som de kalkylerat med. Investerarna får redan genom påkallelsen av skiljeförfarandet anses ha accepterat ett potentiellt ansvar för förfarandekostnaderna – någon motsvarande accept från Polen finns däremot inte.

Vidare vore det uppseendeväckande om följden av utvecklingen av EU-domstolens praxis på området skulle bli att investerare fritt – till skillnad från medlemsstatsparten som enligt unionsrätten är skyldig att bestrida skiljenämndens behörighet – kan påkalla skiljeförfaranden med stöd av ogiltiga skiljeklausuler helt utan risk för att i slutänden behöva stå för motpartens processkostnader. I händelse av en ogillande dom – som i detta fall – skulle investeraren ändå ha att räkna med att domen, inklusive det egna kostnadsansvaret i förhållande till medlemsstatsparten, undanröjs. En sådan rättstillämpning framstår varken som rimlig eller avsedd.

Att en EU-investerare, som påkallar skiljeförfarande i strid med en ej tillämplig skiljeklausul i ett EU-internt investeringsavtal och därigenom orsakar motparten processkostnader, förpliktas att stå för dessa kostnader kan ses som ett nödvändigt element i upprätthållandet av effektiviteten i det unionsrättsliga förbudet mot skiljeförfaranden i EU-interna investeringstvister. Kostnadsansvaret kan i dessa fall ha en såväl avskräckande som reparativ effekt. Utan den ekonomiska sanktionen i form av ett kostnadsansvar riskerar förbudet mot skiljeförfaranden i EU-interna investeringstvister att bli illusoriskt när, som i detta fall, talan ogillas och den enda praktiska följden av skiljedomen är just investerarnas skyldighet att ersätta motpartens kostnader.

Att investerarna först i hovrätten gör gällande att skiljeförfarandet aldrig borde ha genomförts kan därtill likställas med att investerarna i hovrätten har återkallat den inom ramen för skiljeförfarandet förda talan, alternativt har begärt att den i skiljeförfarandet förda talan numera ska avvisas. Om hovrätten ogiltigförklarar kostnadsavgörandet blir följden den rakt motsatta jämfört med vad som hade gällt vid överklagande av en tingsrättsdom. I stället för att investerarna förpliktas ersätta Polens kostnader för den process som investerarna initierat i onödan och som de numera själva medger aldrig borde ha kommit till stånd, går investerarna fria från sitt ersättningsansvar. En sådan utgång är varken är rimlig eller lämplig.

Ogiltighet/upphävande i förhållande till tredjelandsinvesteraren

Unionsrätten, såsom den har uttolkats i EU-domstolens praxis avseende EU-interna investeringstvister, saknar betydelse för tvisten mellan P.D. och Polen. Tvisten är i denna del inte EU-intern. Skiljedomen eller sättet den tillkommit på strider i denna del därför inte mot ordre public och tvisten mellan parterna är skiljedomsmässig. Vidare föreligger ett giltigt skiljeavtal mellan dessa parter. Det saknas därför under alla förhållanden skäl för att ogiltigförklara eller upphäva skiljedomen i något avseende i denna del.

Enligt EU-domstolens uttalanden i Komstroy kvarstår en medlemsstats skyldighet att iaktta de tvistlösningsregler som föreskrivs i energistadgefördraget i förhållande till investerare från icke-medlemsstater som också är parter till energistadgefördraget. Det finns inte stöd i Komstroy för att artikel 26.2 c i energistadgefördraget ska tolkas på något annat sätt än att den är tillämplig på tvisten mellan tredjelandsinvesteraren och Polen. Att en skiljenämnd i en tvist mellan en medlemsstat och en investerare från tredje land i och för sig skulle kunna komma att behöva beakta unionsrätten – t.ex. i tvister enligt energistadgefördraget vilken är en unionsrättsakt – är inte i sig ett skäl för att skiljenämnden inte skulle vara behörig att pröva tvisten.

De åberopade ogiltighets- och klandergrunderna är vidare särskiljbara och självständiga såtillvida att de inte gäller för den talan som tredjelandsinvesteraren väckt mot Polen utan endast såvitt avser de övriga investerarna. Det är en grundläggande princip att ett avgörande som till en viss del kan angripas inte ska undanröjas i vidare mån än vad som är nödvändigt för att läka den brist som angriplighetsgrunden medför.

Tredjelandsinvesteraren hade för sin del kunnat påkalla ett separat skiljeförfarande i förhållande till Polen med hänvisning till tvistlösningsklausulerna i energistadgefördraget rörande sin investering. Att tredjelandsinvesteraren ändå valde att påkalla skiljeförfarande gemensamt med EU-investerarna, väl medveten om de risker i fråga om skiljenämndens behörighet som dessa investerares talan var förenad med, är ett beslut som tredjelandsinvesteraren själv får svara för och stå risken för.

Det bör vidare särskilt noteras att i princip samtliga frågor som skiljenämnden hade att ta ställning till i skiljeförfarandet var gemensamma för samtliga investerare och att kostnaderna därmed hade uppstått även om tredjelandsinvesteraren ensam påkallat skiljeförfarandet mot Polen. Detta gäller utan vidare kostnaderna för skiljemännen och SCC:s administrativa avgift.

I fråga om Polens egna kostnader har skiljenämnden inte funnit anledning att förplikta investerarna att ersätta kostnaderna med vissa kvotdelar, t.ex. baserat på att prövningen av vissa frågor hänförliga till endast en eller ett par av investerarna varit särskilt kostnadskrävande. Investerarna har tvärtom förpliktats att solidariskt med varandra ersätta hela den utdömda kostnaden. Detta är i sig ett uttryck för att tvistefrågorna i målet i allt väsentligt varit gemensamma för investerarna. Det förhållandet att investerarnas betalningsansvar inbördes är solidariskt enligt skiljedomen innebär vidare att tredjelandsinvesteraren, även om någon ogiltighets- eller klandertalan aldrig väckts, ändå riskerat att i slutänden ensam få bära kostnaderna, beroende på bl.a. betalningsförmågan hos EU-investerarna.

Begäran om återförvisning till skiljenämnden

– – –

Utredningen i hovrätten

Parterna har inte åberopat någon bevisning.

Domskäl

Disposition och prövningsordning

Parterna är överens om att det finns förutsättningar att förklara skiljedomen ogiltig såvitt avser avgörandet i huvudsaken mellan å ena sidan EU-investerarna och å andra sidan Polen. Frågan om en skiljedoms ogiltighet är indispositiv i så måtto att parterna inte kan träffa en förlikning som innebär att en skiljedom är giltig. Något hinder torde däremot i och för sig inte finnas mot att parterna kommer överens om att en skiljedom är ogiltig (se Heuman, JT 2014/15 s. 446 och Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, 3 uppl., 2020, s. 922 f.). Även om parterna är överens om att omständigheterna är sådana att skiljedomen till huvudsaklig del är ogiltig har Polen av de skäl som framgår av redogörelsen för Polens talan inte medgivit käromålet i någon del. Hovrätten har därför att göra en fullständig prövning av investerarnas hela talan.

Den huvudfråga som hovrätten har att pröva är således om skiljedomen är ogiltig. Inom ramen för denna fråga har hovrätten att ta ställning till om skiljedomen ska förklaras ogiltig i sin helhet, dvs. såväl i förhållande till tredjelandsinvesteraren P.D. som i kostnadsdelen. Beroende på vad hovrätten kommer fram till i dessa delar kan hovrätten även ha att ta ställning till övriga frågor i målet.

Hovrätten inleder emellertid med att pröva frågan om investerarnas talan ska avvisas till viss del så som Polen yrkat.

Frågan om avvisning av investerarnas talan i viss del

– – –

Polens yrkande om avvisning av investerarnas talan i viss del ska alltså avslås.

Frågan om skiljedomens ogiltighet

Frågan om skiljedomens ogiltighet med hänsyn till det EU-interna partsförhållandet

– – –

Den nu aktuella skiljedomen har meddelats med stöd av artikel 26 i energistadgefördraget. Med hänsyn till att fyra av de fem investerare som påkallade skiljeförfarandet mot Polen är från EU-medlemsstater, är det alltså fråga om en EU-intern investeringstvist. Det står därmed klart att ett upprätthållande av en sådan skiljedom skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige och att skiljedomen är ogiltig enligt 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen.

Polen har dock fört fram att skiljedomen i förhållande till investeraren från tredjeland borde kunna upprätthållas trots skiljedomens ogiltighet i övrigt. Hovrätten prövar därför om det är möjligt att upprätthålla skiljedomen i den del den avser investeraren från tredjeland.

Frågan om skiljedomens ogiltighet i förhållande till investeraren från tredjeland

Av EU-domstolens uttalanden i Komstroy, som hovrätten redogjort för ovan, framgår det att medlemsstaterna genom energistadgefördraget kan åläggas att iaktta de föreskrivna skiljedomsmekanismerna i deras förhållande till investerare från icke-medlemsstater som också är parter i fördraget, angående investeringar som dessa investerare gjort i medlemsstaterna (se Komstroy, punkten 65). Det står alltså klart att medlemsstaterna i och för sig kan vara bundna av skiljeklausuler i multilaterala internationella avtal. Huruvida skiljedomen kan upprätthållas partiellt i förhållande till investeraren från tredje land när talan inför skiljenämnden har förts gemensamt med investerare från medlemsstater och det står klart att skiljedomen är ogiltig i förhållande till de sistnämnda av de skäl som är aktuella i detta mål, måste dock enligt hovrättens mening besvaras inom ramen för den prövning som ska göras enligt 33 § skiljeförfarandelagen. Såvitt hovrätten känner till har denna fråga – sedan EU-domstolen meddelade sina domar i Achmea, Komstroy och PL Holdings – inte tidigare prövats i svensk domstol.

Av 33 § andra stycket skiljeförfarandelagen framgår att ogiltigheten kan gälla en viss del av skiljedomen. I förarbetena uttalas att bestämmelsen klargör att ogiltigheten inte nödvändigtvis smittar av sig på de delar av skiljedomen som inte är behäftade med någon ogiltighetsanledning. Som exempel lyfts den situationen fram att skiljemännen avgjort en fråga som inte är skiljedomsmässig och samtidigt avgjort andra tvistefrågor och att ogiltigheten i ett sådant fall drabbar endast den del av skiljedomen som behandlar den icke skiljedomsmässiga frågan, under förutsättning att den icke skiljedomsmässiga frågan kan särskiljas från övriga frågor som behandlas i skiljedomen. (Se prop. 1998/99:35 s. 234.)

Enligt Lindskog ska bestämmelsen förstås så att omfattningen av ogiltighetsverkningarna bestäms av ogiltighetsgrunden. Detta medför till exempel att hela skiljedomen är ogiltig om skiljedomen inte uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och undertecknande i 31 § första stycket skiljeförfarandelagen. Enligt Lindskog bör så också normalt vara fallet om förfarandet är oförenligt med ordre public. Skulle däremot ogiltighetsgrunden bestå i att skiljedomen i en viss särskiljbar och självständig del är oförenlig med ordre public, uttalar Lindskog att ogiltighetsverkningarna bör inskränkas till den delen. Detsamma bör gälla prövningen av en icke skiljedomsmässig fråga. (Se Lindskog, a.a., s. 918 f.)

Den ogiltighetsgrund som träffar den nu aktuella skiljedomen är att hänföra till processuell ordre public där EU-domstolen genom sina avgöranden klarlagt att skiljeklausuler som har sin grund i internationella investeringsskyddsavtal mellan medlemsstater strider mot några av de mest grundläggande unionsrättsliga principerna i EU-fördragen, såsom principerna om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, lojalt samarbete och unionsrättens autonomi (se t.ex. PL Holdings, punkten 46 med däri gjorda hänvisningar till Achmea).

Enligt hovrättens mening är den ogiltighet som träffar en skiljedom som har meddelats av en skiljenämnd som har konstituerats i strid med de nu nämnda principerna av en sådan karaktär att ogiltigheten bör träffa domen i dess helhet. Hovrättens slutsats blir därför att den nu aktuella skiljedomen med hänsyn till ogiltighetens karaktär inte heller ska kvarstå i den del den innefattar skiljenämndens prövning av tredjelandsmedborgarens käromål, även om det i och för sig skulle kunna vara möjligt att särskilja talan i denna del från målet i övrigt. Skiljedomen är således ogiltig även i förhållande till investeraren från tredje land, P.D.

Frågan om skiljedomens ogiltighet i kostnadsdelen

Hovrätten har på ovan angivna skäl funnit att skiljedomen är ogiltig i sin helhet. Vid den bedömningen saknas förutsättningar att låta skiljedomen kvarstå i kostnadsdelen såvitt avser parternas inbördes ansvar för ersättningar för förfarandet och för motpartens kostnader. Att investerarna vid tidpunkten för förfarandet inför skiljenämnden, i motsats till Polen, ansåg att det inte fanns något hinder för skiljenämnden att pröva tvisten medför ingen annan bedömning. Inte heller är det möjligt för hovrätten att inom ramen för en ogiltighetstalan, på det sätt Polen argumenterat för, analogt tillämpa bestämmelsen i 37 § första stycket andra meningen skiljeförfarandelagen och låta skiljedomen kvarstå i kostnadsdelen.

Sammanfattningsvis innebär hovrättens ställningstaganden att skiljedomen är ogiltig i sin helhet, innefattande även avgörandet i kostnadsdelen såvitt det avser parternas inbördes ansvar för skiljemännens ersättning samt motpartens kostnader.

Frågan om skiljenämnden ska beredas tillfälle att vidta åtgärd enligt 35 § skiljeförfarandelagen

– – –

Rättegångskostnader i hovrätten

– – –

Sammanfattning

Hovrätten har konstaterat att det genom EU-domstolens praxis är klarlagt att skiljeklausulen i energistadgefördraget inte är tillämplig på EU-interna tvister. Hovrätten har vidare kunnat konstatera att det av HD:s praxis följer att en skiljedom som trots detta har meddelats i en EU-intern investeringstvist med stöd av denna skiljeklausul får anses ha tillkommit på ett rättsstridigt sätt, eftersom den är oförenlig med de grundläggande bestämmelser och principer som reglerar rättsordningen i unionen och därmed också i Sverige. Hovrätten har med stöd i denna praxis funnit att ett upprätthållande av den mellan parterna meddelade skiljedomen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige, varför skiljedomen ska förklaras vara ogiltig enligt 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen.

Hovrätten har vidare funnit att ogiltigheten är av en sådan karaktär att den ska träffa skiljedomen i dess helhet, dvs. även i den del den avser tvisten mellan investeraren från ett tredje land och Polen. Ogiltigheten träffar även skiljedomen i kostnadsdelen såvitt avser parternas inbördes ansvar för skiljemännens ersättning samt motpartens kostnader.

Hovrättens bedömningar innebär att investerarnas talan ska bifallas fullt ut. Den skiljedom som meddelats mellan parterna i Stockholm den 30 juni 2021 med rättelse och tillägg av den 30 juli 2021 i SCC:s mål – – – ska alltså förklaras ogiltig.

Utgången i målet innebär att investerarna är att bedöma som vinnande parter och ska tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader i målet i hovrätten på det sätt som framgår av domslutet.

Hovrätten har genom denna dom förklarat skiljedomen ogiltig. Eftersom ogiltigheten är ett förhållande som gäller ipso jure saknas skäl att särskilt förordna om fortsatt inhibition av skiljedomen (att ogiltighetsverkningarna inträder ipso jure och att de således föreligger en skillnad i förhållande till rättsverkningar av ett klanderbart fel, se Lindskog, a.a., s. 920). Hovrättens tidigare beslut om inhibition har därmed även fallit.

Frågan om domen ska få överklagas

Hovrätten anser att målet rymmer frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av HD. Hovrätten tillåter därför att domen överklagas (43 § andra stycket lagen, 1999:116, om skiljeförfarande).

Hovrättens domslut

1. Hovrätten avslår Republiken Polens yrkande om avvisning av talan i viss del.

2. Hovrätten förklarar som ogiltig den i Stockholm meddelade skiljedomen av den 30 juni 2021 med rättelse och tillägg av den 30 juli 2021 i SCC:s mål – – –.

– – –

5. Republiken Polen ska ersätta P.D. för rättegångskostnader – – –.

– – –

Hovrättsrådet Mats Holmqvist var skiljaktig i motiveringen i frågan om vilka överväganden som borde ligga till grund för bedömningen av om det är möjligt att upprätthålla skiljedomen i den del den avser investeraren från tredjeland (avsnitt 5.3.2).

Jag instämmer i de rättsliga utgångspunkter som majoriteten redovisar i denna del.

Vid bedömningen av om en skiljedom ska vara ogiltig i sin helhet eller inte, måste det dock beaktas att omständigheterna kan skilja sig åt i olika skiljeförfaranden som gäller både EU-interna förhållanden och förhållandet mellan medlemsstater och investerare i tredje land. De olika delarna av en process kan vara mer eller mindre särskiljbara och det EU-interna inslaget kan vara större eller mindre.

I och med att Sverige har att upprätthålla såväl EU-rätten som övriga folkrättsliga förpliktelser, bl.a. skyldigheten att erkänna skriftliga avtal varigenom parter förbundit sig att till skiljedom hänskjuta tvister (jfr Konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar av den 10 juni 1958, ”New York-konventionen”, artikel II.1), leder det för långt att alltid anse att en skiljedom är ogiltig i sin helhet om partsställningen är sådan att det delvis är fråga om en EU-intern investeringstvist.

Det bör därför vara möjligt att låta den del av en skiljedom som avser tvisten med en tredjelandsmedborgare stå sig, trots att andra delar är ogiltiga. I så fall måste de olika delarna av domslutet vara tydligt särskiljbara. Varken utgången eller processföringen i den del som gäller tredjelandsmedborgaren bör ha påverkats av den del av processen inför skiljenämnden som gällt det EU-interna förhållanden, dvs. den del av förfarandet som skett i strid med s.k. processuell ordre public. Att så är fallet ska framgå redan genom en läsning av skiljenämndens dom. Det vore en olämplig ordning om ett skiljeförfarande – som i vart fall delvis är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige – skulle behöva följas av en omfattande domstolsprocess om hur parternas processföring inför skiljenämnden tett sig i hänseenden som inte tydligt återspeglats i skiljedomen (jfr Heuman, Skiljemannarätt, 1999, Norstedts Juridik, s. 584).

Min bedömning är att den del av skiljeförfarandet och skiljedomen som gäller investeraren från tredje land inte kan särskiljas från övriga frågor som behandlas inför nämnden och i skiljedomen, på ett sådant sätt att ogiltigheten inte inträder i förhållande till denne. Jag delar alltså majoritetens slutsats att skiljedomen är ogiltig även i förhållande till investeraren från tredje land.

Högsta domstolen

Republiken Polen överklagade och yrkade att HD skulle upprätthålla skiljedomen i den del den avsåg förhållandet mellan Polen och P.D. Polen yrkade vidare att HD skulle befria Polen från skyldigheten att ersätta P.D:s rättegångskostnad i hovrätten och i stället förplikta honom att ersätta Polen för dess rättegångskostnad där.

P.D. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HD.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om skiljedomen var ogiltig enligt 33 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande i den del den avsåg förhållandet mellan Polen och P.D. Frågan om prövningstillstånd beträffande fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna i hovrätten mellan dessa parter förklarades vilande. HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Dennis Andreev, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s domskäl.

Prövningstillstånd och prejudikatfrågan

Punkterna 4 och 5 motsvarar i huvudsak punkterna 4 och 5 i HD:s domskäl.

Skiljeklausuler i investeringsskyddsavtal enligt unionsrätten

6. EU-domstolen har slagit fast att unionsrätten under vissa omständigheter utgör hinder för en bestämmelse i ett internationellt avtal mellan medlemsstaterna enligt vilken en investerare i den ena medlemsstaten får inleda ett förfarande mot den andra medlemsstaten vid en skiljedomstol, vars behörighet den medlemsstaten är skyldig att godta (se dom den 6 mars 2018 i mål Achmea, C-284/16, EU:C:2018:158).

7. Av domstolens praxis framgår vidare att skiljeklausulen i energistadgefördraget ska tolkas så, att den inte är tillämplig på tvister mellan en medlemsstat och en investerare från en annan medlemsstat angående en inves­tering som sistnämnda investerare gjort i den förstnämnda medlemsstaten. Även om medlemsstaterna genom energistadgefördraget kan åläggas att iaktta de där föreskrivna skiljedomsmekanismerna i deras förhållande till investerare från icke-medlemsstater som också är parter i detta fördrag, angående investeringar som dessa investerare gjort i medlemsstaterna, utgör unionsrätten hinder för att medlemsstaterna genom energistadgefördraget åläggs samma skyldigheter mellan sig. (Se dom den 2 september 2021 i mål Komstroy, C-741/19, EU:C:2021:655, p. 65 och 66.)

8. HD har slagit fast att den ogiltighet som föreligger beträffande skiljedomar, som har sin grund i skiljeklausuler av den typ som beskrivits ovan, bör prövas mot reglerna om processuell ordre public i 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen (se ”Investeringsavtalet” NJA 2022 s. 965 p. 56).

Partiell ogiltighet och partiellt upphävande av skiljedom

9. En skiljedom kan som utgångspunkt inte omprövas på materiell grund. Däremot kan en skiljedom vara ogiltig eller upphävas efter klander i de fall som anges i 33 och 34 §§ skiljeförfarandelagen. Såväl ogiltighet som upphävande kan avse en del av en skiljedom.

10. Skiljeförfarande är avsett att vara en effektiv och snabb tvistlösningsmetod. Kostnaderna för en sådan process kan många gånger vara betydande. Redan av dessa skäl bör en domstol inte upphäva eller ogiltigförklara en skiljedom i större utsträckning än vad som är nödvändigt.

11. Bedömningen av huruvida en skiljedom kan tillåtas stå kvar till viss del trots att det i något avseende föreligger grund för ogiltighet eller upphävande bör ske i två steg.

12. Det första steget är att avgöra vilka delar av skiljedomen som träffas av den aktuella ogiltighets- eller klandergrunden. Endast om någon del av skiljedomen, sedd för sig, inte berörs av de förhållanden som utgör skäl för ogiltigförklaring eller upphävande är det möjligt att låta skiljedomen stå kvar partiellt.

13. Vissa typer av ogiltighets- och klandergrunder – exempelvis sådana som har att göra med överträdelser av grundläggande rättssäkerhetsgarantier – kommer att träffa hela skiljedomen oftare än andra. Det går emellertid inte att enbart utifrån typen av ogiltighets- eller klandergrund avgöra vilka delar av skiljedomen som kommer att beröras. En prövning måste göras i det enskilda fallet.

14. Om rätten kommer fram till att inte hela skiljedomen träffas av ogiltighets- eller klandergrunden ska den i ett andra steg pröva om det är lämpligt att de opåverkade delarna ska tillåtas att stå kvar.

15. Avgörande för denna bedömning är huruvida ett beslut om partiellt upphävande eller partiell ogiltigförklaring kommer att utgöra en praktiskt meningsfull reglering av parternas mellanhavanden. Det är därför viktigt att rätten överväger hur rättskraften i den kvarstående delen kommer att påverka parternas möjligheter att lösa de tvistefrågor som omfattas av ogiltigheten eller upphävandet. En skiljedom bör normalt inte tillåtas att stå kvar partiellt om rättskraften hos den kvarstående delen skulle hindra en förnyad prövning som parterna annars hade haft rätt till.

16. När flera parter har deltagit på någondera sida i skiljeförfarandet och ogiltighets- eller klandergrunden berör endast vissa av dem är det ofta lämpligt att låta skiljedomen stå kvar beträffande övriga parter. Detta förutsätter att de parter avseende vilka skiljedomen tillåts stå kvar inte har ingått i nödvändig processgemenskap med någon av de parter beträffande vilka skiljedomen upphävs eller förklaras ogiltig.

17. Det bör vidare många gånger vara möjligt att ogiltigförklara eller upphäva en skiljedom endast såvitt avser prövningen av ett av flera i skiljeförfarandet framställda yrkanden tillsammans med bedömningen av samtliga de grunder som åberopats till stöd för yrkandet. För detta krävs dock att rättskraften hos den kvarstående delen av skiljedomen inte förtar parterna rätten till en ny prövning av de tvistefrågor som träffas av upphävandet eller ogiltigheten.

18. I vissa situationer kan det vara lämpligt att upphäva eller ogiltigförklara en skiljedom endast beträffande prövningen av ett yrkande och vissa, men inte alla, av de grunder som åberopats till stöd för yrkandet. I ett sådant fall kommer den kvarstående delen av skiljedomen innebära en fastställelse av de grunder som tillåts stå kvar (jfr Stefan Lindskog, Skiljeförfarande [2020, version 3, JUNO], kommentaren till 34 §, avsnitt 8.1.2). Ett antal villkor måste vara uppfyllda för att en sådan utgång ska vara möjlig. För det första får den del av skiljedomen som träffas av ogiltighets- eller klandergrunden inte utgöra en rättslig förutsättning för ställningstagandet i den del som står kvar. För det andra får rättskraften hos den kvarstående delen av skiljedomen inte hindra en ny prövning av de utestående tvistefrågorna. För det tredje måste rätten utforma sitt domslut avseende fastställelse på ett sådant sätt att det inte har större rättskraft än vad som omfattats av yrkandena i skiljeförfarandet.

19. Om klander- eller ogiltighetsgrunden träffar skiljenämndens bedömning i sak kan domslutet normalt inte tillåtas stå kvar beträffande förfarandekostnaderna, i vart fall om utgången i huvudsaken har varit styrande för beslutet i kostnadsdelen. Det finns däremot sällan hinder mot att upphäva eller ogiltigförklara skiljedomen endast avseende beslutet om kostnadernas fördelning.

20. Såväl bedömningen av vilka delar av skiljedomen som träffas av ogiltighets- eller klandergrunden som prövningen av om dessa delar kan särskiljas ska göras på grundval av allt tillgängligt material. Skiljedomen utgör därvid en naturlig utgångspunkt, men även parternas inlagor i skiljeförfarandet och annan bevisning som åberopas i ogiltighets- eller klandermålet kan ha betydelse. Det är varken en nödvändig eller en tillräcklig förutsättning för uppdelning att de olika delarna av målet har kommit att återspeglas i olika punkter i domslutet.

Bedömningen i detta fall

21. Det är genom hovrättens dom fastslaget att skiljedomen är ogiltig enligt 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen i den del den avser förhållandet mellan Polen och de investerare som hör hemma inom EU eftersom den i dessa delar har meddelats i strid med unionsrätten.

22. Vid bedömningen av om skiljedomen ska ogiltigförklaras också beträffande P.D. ska först prövas om ogiltighetsgrunden träffar den del av skiljedomen som berör honom. Av EU-domstolens uttalanden i Komstroy framgår att medlemsstaterna kan åläggas att iaktta energistadgefördragets skiljedomsmekanismer i deras förhållande till investerare från länder utanför unionen (p. 7). Det innebär att ogiltigheten inte i och för sig drabbar den del av skiljedomen som avser förhållandet mellan Polen och P.D. Den omständigheten att skiljedomen i övrigt står i strid med ordre public förändrar inte denna bedömning.

23. Nästa steg i prövningen är att bedöma om denna del av skiljedomen kan särskiljas från de övriga. Kärandenas talan i skiljeförfarandet gick ut på att de skulle kompenseras för de investeringar som de hade gjort genom ett bolag i vilket var och en av dem ägde aktier. Inget tyder på att en enskild inves­terare hade varit förhindrad att väcka en sådan talan utan de övrigas medverkan. Det rådde därmed inte nödvändig processgemenskap mellan dem (jfr p. 16). Det innebär att P.D:s talan kan särskiljas från de övriga kärandes och att skiljedomen därför inte ska ogiltigförklaras i förhållande till honom.

24. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras så att skiljedomen inte är ogiltig enligt 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen i den del den avser förhållandet mellan Republiken Polen och P.D. Detta gäller skiljenämndens bedömning såväl i huvudsaken som beträffande kostnadsfrågorna.

25. Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas beträffande fördelningen av ansvaret för rättegångskostnader i hovrätten och Polen ska befrias från skyldigheten att ersätta P.D:s kostnad där. P.D. ska istället förpliktas att ersätta Polens kostnad i hovrätten. Det av Polen yrkade beloppet framstår dock inte som skäligt. Ersättning ska därför jämkas på det sätt som framgår av domslutet. P.D. ska vidare förpliktas att ersätta Polen för dess rättegångskostnad i HD. Yrkandet är i denna del skäligt och ska bifallas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förklarar HD att den skiljedom som meddelats den 30 juni 2021 med rättelse och tillägg av den 30 juli 2021 i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts mål – – – inte är ogiltig enligt 33 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande i den del den avser förhållandet mellan Republiken Polen och P.D.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna i hovrätten mellan Polen och P.D. HD ändrar hovrättens dom också i denna del och befriar Polen från skyldigheten att ersätta P.D. för rättegångskostnad i hovrätten samt förpliktar P.D. att ersätta Polen för dess rättegångskostnad där – – –.

HD förpliktar P.D. att till Polen betala ersättning för rättegångskostnad här – – –.

HD (justitieråden Petter Asp, Eric M. Runesson, Christine Lager, Anders Perklev, referent, och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 26 maj 2025 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. P.D. och ytterligare fyra investerare påkallade med stöd av energi­stadgefördraget (ECT[1]) skiljeförfarande mot Polen. De övriga investerarna var hemmahörande inom EU medan P.D. var medborgare och bosatt i Schweiz. Investerarna yrkade skadestånd av Polen på grund av att de via ett gemensamt ägt aktiebolag, Blue Gas Holding, hade gjort investeringar i den polska energisektorn vilka hade blivit värdelösa till följd av vissa ageranden av den polska staten. Skiljenämnden ogillade investerarnas anspråk samt förpliktade dem att i förhållande till Polen solidariskt stå för samtliga kostnader för förfarandet och att ersätta Polen för en del av landets egna kostnader i processen.

2. ECT är en mellanstatlig överenskommelse vars syfte är att främja samarbete inom energisektorn, bland annat genom skydd av utländska investeringar. Ett antal länder såväl inom som utanför EU är parter till fördraget. I händelse av tvist mellan en investerare och en fördragsslutande stat får investeraren begära att tvisten ska lösas genom skilje­förfarande. Investeraren kan då också välja att skiljeförfarandet ska genomföras enligt Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts Skiljedomsregler. Skiljedomen ska vara slutlig och bindande för parterna i skiljeförfarandet, och de fördragsslutande staterna ska se till att det finns effektiva mekanismer för verkställighet inom sina respektive territorier (artikel 26).

3. Investerarna väckte talan i hovrätten och yrkade att skiljedomen skulle förklaras ogiltig eftersom skiljeklausulen i energistadgefördraget strider mot unionsrätten. Polen gjorde gällande bland annat att den del av skiljedomen som avser P.D. inte träffas av ogiltighet eftersom han inte är unionsmedborgare. Hovrätten har ogiltigförklarat skiljedomen i dess helhet.

Prövningstillståndet och prejudikatfrågan

4. HD har meddelat prövningstillstånd beträffande frågan om skiljedomen är ogiltig enligt 33 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande i den del den avser förhållandet mellan Polen och P.D. Frågan om prövningstillstånd beträffande fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna i hovrätten mellan dessa parter har förklarats vilande. HD har beslutat att inte meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

5. Prejudikatfrågan i målet är under vilka förutsättningar en skiljedom ska förklaras ogiltig endast i en del.

Svenska skiljedomar och ogiltighet

6. I lagen om skiljeförfarande finns bestämmelser om skiljeförfaranden med säte i Sverige. Lagen tillämpas även på sådana förfaranden som har internationell anknytning (se 46 §). När en skiljedom har meddelats är den som utgångspunkt slutlig och bindande och den kan inte överklagas. Den kan däremot angripas på vissa andra sätt. Bestämmelser om verkställighet av svenska skiljedomar finns i 3 kap. 15–18 §§ UB.

7. Enligt 33 § lagen om skiljeförfarande är en skiljedom ogiltig, bland annat om den eller det sätt på vilken den tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige (ordre public). Den som vill göra gällande att en skiljedom är ogiltig kan väcka en ogiltighetstalan vid den hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet har eller har haft sitt säte (se 43 § första stycket). Ogiltigheten får göras gällande utan någon tidsbegränsning och den ska beaktas oavsett om någon part har påtalat den. Någon ändring av skiljedomen på annat sätt än att den helt eller delvis förklaras vara ogiltig får inte ske.

Tvistlösning inom ramen för ECT

8. Enligt EU-domstolens praxis är ECT:s bestämmelser om skiljeförfarande inte tillämpliga på tvister mellan en fördragsslutande stat som är medlem i EU och en investerare från en annan medlemsstat. Bestämmelserna är dock tillämpliga i förhållande till tredjelandsinvesterare, dvs. investerare från en fördragsslutande stat som inte är medlem i EU. (Jfr EU-domstolens dom den 2 september 2021 i mål Komstroy, C-741/19, EU:C:2021:655, p. 65 och 66.)

9. EU-domstolens praxis bygger främst på att medlemsstaterna inte ska kunna undandra tvister som rör tillämpning av unionsrätten från unionens domstolssystem. HD har bedömt att ett sådant undandragande skulle strida mot processuell ordre public. (Se ”Investeringsavtalet” NJA 2022 s. 965 p. 55 och 56.)

10. Av detta följer att om en skiljedom tillkommit med stöd av en skiljeklausul som enligt unionsrätten inte är tillämplig mellan parterna träffas domen av ogiltighet enligt 33 § första stycket 2 lagen om skiljeförfarande.

Partiell ogiltighet

11. Enligt 33 § andra stycket kan ogiltighet gälla viss del av en skiljedom.

12. Som framgått är en skiljedom som utgångspunkt slutlig och bindande. Ogiltighet bör därför inte anses föreligga i större utsträckning än vad som är nödvändigt. Såvitt gäller skiljedomar som tillkommit med stöd av ECT följer detta även av artikel 26.8 där Sverige som fördragsslutande stat har åtagit sig att upprätthålla effektiva mekanismer för erkännande och verkställighet av sådana skiljedomar. Detta synsätt återspeglas också i New York-konventionen[2] – som den svenska lagstiftningen bygger på – och den vilja som där uttrycks att skiljeavtal ska respekteras och att skiljedomar ska erkännas och verkställas.

13. Mot den bakgrunden måste först prövas om ogiltighetsgrunden träffar skiljedomen i dess helhet eller om det finns delar av domen som inte berörs av det förhållande som föranleder ogiltighet. Det gäller också när en skiljedom eller det sätt på vilket den tillkommit strider mot ordre public. Även om denna ogiltighetsgrund många gånger träffar en skiljedom som helhet kan ogiltighetsgrunden avse en viss del av domen, exempelvis en särskild fråga eller en av flera parter, medan andra delar av skiljedomen inte berörs av felet.

14. Kan det konstateras att en viss del av skiljedomen inte är berörd av ogiltighetsgrunden måste domstolen bedöma om den delen kan särskiljas från domen i övrigt. Det kan vara så att den del som vid den inledande bedömningen inte kan anses berörd ändå har sådant samband med den ogiltiga delen att domen som helhet omfattas av ogiltigheten. De olika delarna kan vara särskiljbara även när någon uppdelning inte har gjorts i domslutet, om de olika delarna kan skiljas åt med stöd av vad som framgår av skiljedomen i övrigt.

15. Bedömningen av om delarna kan särskiljas bör ske med beaktande av den betydelse som en kvarstående del av skiljedomen skulle få för en parts möjlighet att få en ny prövning av den del som skulle förklaras ogiltig. Om den kvarstående delen på grund av res judicata skulle hindra en ny prövning bör delarna inte anses som särskiljbara. Vid den bedömningen bör som regel de allmänna svenska principerna om res judicata inom civilprocessen tillämpas. Om det görs gällande att den nya prövningen kommer att ske enligt en annan rättsordning än den svenska kan det dock finnas skäl att beakta principerna om res judicata inom den rättsordningen.

16. Det kan även finnas andra skäl som medför att de olika delarna i skiljedomen är så sammanlänkade att de av rättsliga och praktiska skäl inte kan anses särskiljbara. En bedömning måste alltid – med beaktande av utgångspunkten att ogiltighet inte ska anses föreligga i större utsträckning än vad som är nödvändigt – göras utifrån vad som framgår av innehållet i den enskilda skiljedomen.

Fördelning av kostnader i skiljeförfarandet

17. Parterna i ett skiljeförfarande är, om annat inte avtalats, skyldiga att solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen för deras arbete och utlägg. Skiljemännen får i en slutlig skiljedom förplikta parterna att betala ersättningen till dem jämte ränta. Motsvarande gäller enligt många skiljedomsregler, exempelvis enligt Stockholms Handelskammares Skiljedoms­instituts regler. En part eller en skiljeman får hos tingsrätten ansöka om ändring av skiljedomen när det gäller ersättningen. (Jfr 37, 39 och 41 §§.)

18. En talan enligt 33 § om att en skiljedom ska förklaras ogiltig omfattar inte frågan om skiljemännens rätt till ersättning. Den senare frågan handläggs alltså i en särskild ordning (se 41 §). Ett bifall till en ogiltighetstalan enligt 33 § påverkar därför inte den rätt som skiljemännen har att få ersättning från parterna enligt ett beslut i skiljedomen.

19. På begäran av en part får skiljemännen, om inte annat avtalats, förplikta motparten att betala ersättning för partens kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt ska fördelas mellan parterna (se 42 §). Ett sådant beslut kan, men behöver inte, vara ogiltigt på samma grunder som skiljedomen i övrigt.

20. Har en skiljedom förklarats ogiltig i sin helhet omfattar ogiltigheten även vad som i skiljedomen förordnats om skyldighet att ersätta motpartens kostnader och om den slutliga fördelningen mellan parterna av kostnaderna för förfarandet.

21. Avser ogiltigheten endast en del av skiljedomen behöver domstolen som regel ta ställning till i vilken mån beslut om fördelningen av kostnader mellan parterna omfattas av ogiltighet. På motsvarande sätt som när det gäller huvudsaken måste då en bedömning göras bland annat av om reglerna om res judicata innebär att det eller de kvarstående kostnadsbesluten skulle hindra en ny prövning av de frågor om kostnadsfördelning som omfattas av ogiltighet.

Bedömningen i detta fall

22. Det är genom hovrättens dom fastslaget att skiljedomen är ogiltig enligt 33 § första stycket 2 lagen om skiljeförfarande i den del den avser förhållandet mellan Polen och de investerare som hör hemma inom EU, eftersom den i dessa delar har meddelats i strid med unionsrätten.

23. Grunden för ogiltigheten träffar inte förhållandet mellan Polen och P.D. eftersom han är att betrakta som en tredjelandsinvesterare (se p. 8). Att grunden för ogiltighet av skiljedomen i övrigt är att hänföra till ordre public innebär inte att skiljedomen behöver vara ogiltig i sin helhet (se p. 13).

24. I skiljedomen ogillades investerarnas skadeståndsanspråk. Någon prövning av skadeståndsyrkandenas storlek skedde inte. Av skiljedomen framgår att var och en av investerarna var parter i skiljeförfarandet och att de förde sin talan grundat på investeringar som var och en av dem gjort i Polen genom respektive investerares ägarandel i ett gemensamt ägt bolag; det var inte fråga om en talan av bolaget. Även om investerarnas yrkanden inte återges i skiljedomen anges deras ägarandelar tydligt i domen och relateras också i vissa avseenden till investeringsprojekten. Det får mot den bakgrunden anses framgå av skiljedomen att respektive investerare framställde ett eget yrkande.

25. Sammantaget har det inte framkommit något som talar för att de övriga investerarnas möjlighet att få till stånd en ny prövning avseende sina anspråk mot Polen skulle påverkas av att skiljedomen står kvar i den del som den avser förhållandet mellan P.D. och Polen. Den sistnämnda delen av domen kan alltså särskiljas från övriga delar av den.

26. Det anförda leder till slutsatsen att skiljedomens ogiltighet inte ska anses omfatta förhållandet mellan P.D. och Polen. Hovrättens dom ska därför ändras i enlighet med detta.

27. P.D. ska enligt skiljedomen solidariskt med de övriga investerarna dels ersätta Polen för en del av landets kostnader, dels slutligt svara för ersättningen till skiljemännen. Det förhållandet att motsvarande skyldighet för de övriga investerarnas del, genom hovrättens lagakraftvunna dom, omfattas av ogiltighet utgör inte skäl att anse förordnandet i kostnadsdelen till någon del ogiltigt i förhållandet till P.D. Ändringen av hovrättens dom ska alltså avse både huvudsaken och kostnadsdelen.

28. Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas beträffande fördelningen av ansvaret för rättegångskostnader i hovrätten och Polen ska befrias från skyldigheten att ersätta P.D:s kostnad där. I stället ska P.D. såsom tappande part förpliktas att ersätta Polens rättegångskostnad i hovrätten. Det av Polen yrkade beloppet framstår dock inte som skäligt. Ersättningen ska därför jämkas på det sätt som framgår av domslutet. P.D. ska vidare förpliktas att ersätta Polen för dess rättegångskostnad i HD. Yrkandet är i denna del skäligt.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att HD förklarar att den skiljedom som meddelades den 30 juni 2021 med rättelse och tillägg av den 30 juli 2021 i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts mål – – – inte är ogiltig i den del den avser förhållandet mellan Republiken Polen och P.D.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna i hovrätten mellan Polen och P.D. HD ändrar hovrättens dom också i denna del och befriar Polen från skyldigheten att ersätta P.D. för rättegångskostnad i hovrätten samt förpliktar P.D. att ersätta Polen för dess rättegångskostnad där – – –.

HD förpliktar P.D. att till Polen betala ersättning för rättegångskostnad här – – –.

 

^[1] SÖ 1997:57.

 

^[2] SÖ 1972:1.