RL: Enkelt förklarad
Räntelagen svarar på två vardagliga frågor: när ska en skuld betalas, och vilken ränta gäller om den inte betalas i tid? Lagen gäller penningfordringar – alltså skulder på pengar – av det slag som uppkommer i affärslivet och privatlivet: en obetald faktura, ett lån, ett skadestånd, en återbetalning sedan ett köp gått åter.
Lagen skiljer på två sorters ränta. Dröjsmålsränta är den ränta som borgenären får kräva när betalning sker för sent. Avkastningsränta är en mildare ränta som kan utgå redan för tiden dessförinnan i vissa särskilda fall, till exempel när pengar ska betalas tillbaka efter att ett avtal hävts. Båda räknas ut från en referensränta som Riksbanken fastställer, med ett fast tillägg – åtta procentenheter för dröjsmålsränta och två för avkastningsränta.
En viktig grundtanke är att lagen är dispositiv: den gäller bara ”i den mån inte annat är avtalat”. Parterna får själva komma överens om andra villkor. Sedan 2013 finns dock vissa tvingande skyddsregler i affärsförhållanden och gentemot myndigheter, som ska motverka att starka köpare pressar fram långa betalningstider mot små leverantörer.
RL: Fördjupning
Räntelagen (1975:635) trädde i kraft den 1 januari 1976 och ersatte äldre, spridda ränteregler. De två ränteslagens funktioner skiljer sig åt: avkastningsräntan ersätter borgenären för att kapitalet under en tid varit hos gäldenären, medan dröjsmålsräntan dels kompenserar borgenären, dels – och främst – fungerar som påtryckningsmedel för betalning i rätt tid (prop. 1975:102 s. 88).
En bärande tanke vid lagens tillkomst var att reglerna skulle vara enkla och lättillämpade, även till priset av att resultatet i något enskilt fall kan framstå som mindre tillfredsställande (prop. 1975:102 s. 103). Denna strävan efter schablonmässiga, förutsebara lösningar har fått genomslag i praxis, bl.a. när Högsta domstolen avvisat mer finmaskiga korrigeringar av ränteberäkningen (se t.ex. NJA 2013 s. 560 och NJA 2018 s. 694).
De tvingande inslagen har tillförts i två steg, genom genomförandet av direktiv 2000/35/EG (prop. 2001/02:132) och direktiv 2011/7/EU (prop. 2012/13:36) – se främst 2 a, 4 a och 6 §§. Räntelagens dröjsmålsräntesystem tillämpas dessutom genom hänvisningar i en rad andra författningar (t.ex. 6 § skuldebrevslagen och köplagen) och har i praxis i vissa fall tillämpats analogt även utanför sitt direkta område (jfr NJA 2016 s. 1035).
Källor — Lagrum: 1–9 §§ räntelagen (1975:635). Rättsfall: NJA 2013 s. 560 · NJA 2016 s. 1035 · NJA 2018 s. 694. Förarbeten: prop. 1975:102; prop. 2001/02:132; prop. 2012/13:36.
Källa: Sveriges riksdag, öppna data — sfs-1975-635. Författningstext omfattas ej av upphovsrätt (9 § URL).
1 § Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Den innehåller bestämmelser om betalningsvillkor i vissa fall samt om ränta.
Lagen gäller i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet. I lagen finns dock bestämmelser om avtalsvillkor som är utan verkan och om betalningsvillkor som är utan verkan eller som har verkan endast om borgenären uttryckligen har godkänt villkoret. Lag (2013:55).
1 § RL: Enkelt förklarad
Lagen gäller skulder på pengar av det slag som hör hemma i affärs- och privatlivet – en faktura, ett lån, ett skadestånd. Den gäller däremot inte till exempel skatter och avgifter till det allmänna, som styrs av egna regler.
Grundregeln är att lagen bara fyller ut det parterna inte själva bestämt: har de avtalat om ränta gäller avtalet. Sedan 2013 finns dock några regler som gäller även mot ett avtal – de skyddar den som ska ha betalt i affärsförhållanden och mot myndigheter, så att en stark part inte kan skriva bort räntan eller tvinga fram orimligt långa betalningstider.
Exempel. Anna säljer en tjänst till Bengt och de har skrivit i avtalet att dröjsmålsränta ska vara 12 %. Då gäller de 12 %, inte räntelagens nivå – lagen viker för avtalet. Har de däremot inte sagt något om ränta, fyller räntelagen ut med sina regler.
1 § RL: Fördjupning
Lagens tillämpningsområde är ränta på penningfordran inom förmögenhetsrättens område (första stycket). Gränsdragningen mot det offentligrättsliga har prövats i flera avgöranden: i NJA 2007 s. 115 ansågs staten inte berättigad till dröjsmålsränta på ett återkrav av omställningsstöd till en jordbrukare, eftersom återbetalningsskyldigheten vilade på offentligrättslig grund, och i NJA 2022 s. 105 ansågs Kronofogdemyndigheten inte skyldig att betala dröjsmålsränta vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel till en borgenär. En återbetalningsfordran ligger däremot normalt inom lagens område – i NJA 2014 s. 1006 bedömdes en fordran på återbetalning av ersättning för en levererad tjänst som en penningfordran enligt 1 § även till den del den avsåg mervärdesskatt. Lagens principer kan därtill tillämpas analogt i närliggande situationer: i NJA 2016 s. 1035 tillerkändes ett offentligt biträde dröjsmålsränta på för sent utbetald ersättning, varvid fordringen i räntehänseende ansågs förfallen trettio dagar efter ersättningsbeslutet.
Dispositiviteten i andra stycket har tre derogationsgrunder: lagen gäller endast i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet – den viker alltså även för ensidiga utfästelser och för avvikande författningsföreskrifter. Parterna kan avtala om såväl högre som lägre räntefot; avtalsfrihetens yttersta gräns dras av 36 § avtalslagen.
De tvingande inslagen från 2013 (prop. 2012/13:36, direktiv 2011/7/EU) är av två slag: betalningsvillkor som är utan verkan eller som gäller endast om borgenären uttryckligen godkänt dem (2 a och 2 b §§) och avtalsvillkor som är utan verkan (4 a och 6 §§). De kan inte frångås till borgenärens nackdel i förhållanden mellan näringsidkare eller när en näringsidkare har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ.
Källor — Lagrum: 1 § räntelagen; 2 a, 4 a, 6 §§; 36 § avtalslagen. Rättsfall: NJA 2007 s. 115 · NJA 2014 s. 1006 · NJA 2016 s. 1035 · NJA 2022 s. 105. Förarbeten: prop. 1975:102; prop. 2012/13:36. Ändr. Lag (2013:55).
2 § Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.
På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §. Lag (1990:933).
2 § RL: Enkelt förklarad
Huvudregeln är enkel: någon ränta löper inte så länge skulden ännu inte har förfallit. Först när betalningen skulle ha skett kan det bli aktuellt med ränta.
Andra stycket gäller en särskild situation: ett avtal hävs och en redan erlagd betalning ska tillbaka. Då får den som får tillbaka sina pengar också ränta – avkastningsränta – för hela tiden pengarna varit hos motparten, alltså från betalningsdagen. Tanken är att den som haft pengarna också haft nytta av dem och därför ska betala för det.
Exempel. Cecilia betalar 30 000 kr i förskott för en möbel av David. Möbeln levereras aldrig och Cecilia häver köpet. David ska då betala tillbaka 30 000 kr plus ränta räknad från den dag Cecilia betalade – inte bara från den dag hon hävde. Betalar David inte tillbaka i tid övergår räntan till den högre dröjsmålsräntan.
2 § RL: Fördjupning
Att ränta inte utgår för tid innan fordringen är förfallen (första stycket) innebär att en rätt till ränta för mellantiden alltid kräver särskild grund – avtal, utfästelse eller lag.
Avkastningsräntan i andra stycket brukar kallas restitutionsränta. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom SFS 1990:933 (prop. 1989/90:138); räntefoten anges i 5 §. Tillämpningsområdet är inte begränsat till rena hävningsfall – avkastningsränta har utgått även vid återbetalning enligt läran om condictio indebiti: i NJA 2016 s. 799 gällde frågan avkastningsränta på s.k. tryckerimoms som ett tryckeri skulle betala tillbaka till sin kund.
Restitutionsräntan ska hållas isär från ränta på skadeståndsfordringar, som regleras i 4 §. Vid dröjsmål med själva återbetalningen bestäms övergången till dröjsmålsränta av 3 eller 4 § med räntefoten i 6 §.
Källor — Lagrum: 2 § räntelagen; 3–6 §§. Rättsfall: NJA 2016 s. 799. Förarbeten: prop. 1975:102; prop. 1989/90:138. Ändr. Lag (1990:933).
2a § En fordran på betalning för en vara eller tjänst i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet förfaller till betalning senast trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på att fordringen betalas. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en sådan fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ.
Ett betalningsvillkor är utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker borgenärens rätt till betalning enligt första stycket. I ett förhållande mellan näringsidkare får dock betalningen ske senare, om borgenären uttryckligen har godkänt detta. Lag (2013:55).
2 a § RL: Enkelt förklarad
Den här regeln skyddar den som säljer varor eller tjänster. En fordran på betalning för en vara eller tjänst – mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, eller när en näringsidkare fakturerar en myndighet – förfaller senast 30 dagar efter att kravet framställts. Ett avtalsvillkor som ger köparen längre tid är i princip utan verkan mot säljaren.
Det finns ett undantag mellan företag: där får parterna komma överens om längre betalningstid, men bara om säljaren uttryckligen godkänner det. Mot en myndighet gäller 30-dagarsgränsen mer strikt. Syftet är att skydda framför allt mindre leverantörer mot att starka köpare pressar på långa betalningstider.
Exempel. Elins företag levererar varor till Gustavs företag och skickar faktura. Även om Gustav i sina inköpsvillkor skrivit ”betalning sker inom 90 dagar”, förfaller fordran ändå efter 30 dagar – om inte Elin uttryckligen har gått med på den längre fristen.
2 a § RL: Fördjupning
Bestämmelsen genomför direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (prop. 2012/13:36). Tillämpningsområdet svarar mot direktivets begrepp handelstransaktion: transaktioner mellan företag, eller mellan företag och offentliga myndigheter, som leder till leverans av varor eller tjänster. Regeln ska läsas tillsammans med 2 b § (undersökningsperiod), 2 c § (undantag för avbetalningsplaner) och 4 a § (villkor som utesluter dröjsmålsränta är utan verkan).
Kravet på en handelstransaktion sätter samtidigt gränsen för direkt tillämpning. I NJA 2016 s. 1035 gjorde ett offentligt biträde gällande rätt till ränta direkt på bl.a. 2 a §, men Högsta domstolen fann att förhållandet mellan biträdet och myndigheten – grundat på ett ensidigt förordnande och ett förvaltningsrättsligt ersättningsbeslut – inte utgjorde någon sådan handelstransaktion som avses i direktivet och räntelagen. Rätten till dröjsmålsränta fick i stället vila på en analog tillämpning av räntelagens principer.
Källor — Lagrum: 2 a § räntelagen; 2 b, 2 c, 4 a §§. Rättsfall: NJA 2016 s. 1035. Förarbeten: prop. 2012/13:36 (direktiv 2011/7/EU). Ändr. Lag (2013:55).
2b § Har gäldenären i ett sådant fordringsförhållande som avses i 2 a § rätt att skjuta upp betalningen på grund av en undersökning av om varan eller tjänsten överensstämmer med avtalet, får betalningen skjutas upp i högst trettio dagar från det att varan mottogs eller tjänsten utfördes, om borgenären inte uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod. Lag (2013:55).
2 b § RL: Enkelt förklarad
Ibland har köparen rätt att först kontrollera att en vara eller tjänst stämmer med avtalet innan betalning behöver ske. Den här regeln sätter en gräns för hur länge en sådan kontroll får skjuta upp betalningen i affärsförhållanden: högst 30 dagar från det att varan togs emot eller tjänsten utfördes. Vill köparen ha längre kontrolltid krävs att säljaren uttryckligen går med på det.
Exempel. Hannas företag installerar ett system hos Ivars företag. Ivar har rätt att testa att allt fungerar innan han betalar. Den kontrolltiden får dra ut på betalningen med som mest 30 dagar – längre bara om Hanna uttryckligen godkänner det.
2 b § RL: Fördjupning
Även denna bestämmelse genomför direktiv 2011/7/EU (prop. 2012/13:36). Den skapar ingen rätt till undersökning – en sådan måste följa av avtalet eller av bakomliggande regler – utan sätter endast ett tak för hur länge en undersökning får senarelägga betalningen i ett sådant fordringsförhållande som avses i 2 a §. Liksom 2 a § är regeln tvingande till borgenärens förmån (jfr 1 § andra stycket).
Källor — Lagrum: 2 b § räntelagen; 2 a §. Förarbeten: prop. 2012/13:36 (direktiv 2011/7/EU). Ändr. Lag (2013:55).
2c § Det som sägs i 2 a och 2 b §§ gäller inte betalningar som förfaller enligt en avbetalningsplan. Lag (2013:55).
2 c § RL: Enkelt förklarad
Har parterna kommit överens om att betala i delbetalningar enligt en plan – till exempel en summa i månaden – gäller inte 30-dagarsreglerna i 2 a och 2 b §§ för de betalningarna. Då är det i stället avbetalningsplanens egna förfallodagar som styr.
Exempel. Johannas företag köper en maskin av Karims företag och de avtalar om betalning i tolv månatliga poster. Varje post förfaller enligt planen; 30-dagarsregeln i 2 a § tillämpas inte på de enskilda delbetalningarna.
2 c § RL: Fördjupning
Undantaget (prop. 2012/13:36) avser endast betalningsfristen och undersökningsperioden i 2 a och 2 b §§. Det hindrar inte att dröjsmålsränta enligt lagens övriga bestämmelser löper när en enskild rat enligt en avbetalningsplan inte betalas i tid.
Källor — Lagrum: 2 c § räntelagen; 2 a, 2 b §§. Förarbeten: prop. 2012/13:36. Ändr. Lag (2013:55).
3 § Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen.
På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning bort ske.
3 § RL: Enkelt förklarad
Är det bestämt i förväg när en skuld ska betalas – ett datum står i avtalet eller på fakturan – behöver borgenären inte påminna för att dröjsmålsränta ska börja löpa. Räntan löper automatiskt från förfallodagen om betalningen uteblir. Det brukar uttryckas så att ”dagen kräver i människans ställe”.
Andra stycket gäller den som fått pengar att förvalta åt någon annan och sedan ska redovisa dem – till exempel en syssloman eller ombud. Där löper ränta från den dag redovisning sker, eller från den dag den borde ha skett om den dröjer.
Exempel. Lena ska enligt avtalet betala 10 000 kr till Anna senast den 31 mars. Betalar Lena inte då, börjar dröjsmålsränta löpa från och med den 1 april – Anna behöver inte först skicka en påminnelse.
3 § RL: Fördjupning
Första stycket är lagens uttryck för principen dies interpellat pro homine. Förfallodagen ska vara bestämd i förväg, genom avtal eller på annat sätt; saknas en sådan dag tillämpas i stället 4 §, och gränsen mellan de båda paragraferna avgör därmed räntans startpunkt.
Redovisningsräntan i andra stycket förutsätter ett verkligt redovisningsförhållande – en skyldighet för en syssloman eller motsvarande att redovisa för medel som mottagits av huvudmannen eller tredje man. I NJA 1997 s. 612 var frågan just om en bank haft en sådan redovisningsskyldighet att ränta skulle utgå enligt 3 § andra stycket; föreligger inget redovisningsförhållande utan ett vanligt fordringsförhållande bestäms startpunkten i stället enligt 4 §.
Källor — Lagrum: 3 § räntelagen; 4, 6 §§. Rättsfall: NJA 1997 s. 612. Förarbeten: prop. 1975:102.
4 § I annat fall än som avses i 3 § skall ränta betalas på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan räkningen eller kravet har kommit honom till handa.
I fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet skall ränta betalas enligt första stycket utan att det när kravet framställs behöver anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Detsamma gäller när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ på betalning för varor eller tjänster.
Avser fordringen skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning, skall ränta betalas på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock inte skyldig att betala ränta för tiden innan kravet och utredningen har kommit honom till handa.
Oavsett vad som föreskrivs i första, andra och tredje styckena skall ränta betalas på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.
Trots bestämmelserna i tredje och fjärde styckena skall ränta betalas på en fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och inte skall utges som livränta, från den dag då skadan uppkom. Lag (2002:352).
4 § RL: Enkelt förklarad
Finns ingen förfallodag bestämd i förväg börjar dröjsmålsräntan i stället löpa 30 dagar efter att borgenären skickat en räkning eller krav. I ett vanligt krav ska det anges att utebliven betalning leder till ränteskyldighet – men mellan företag, och när ett företag fakturerar en myndighet, behövs ingen sådan upplysning: räntan löper ändå efter 30 dagar. Räntan löper dock aldrig för tid innan kravet har kommit gäldenären till handa.
För skadestånd och liknande ersättning som måste utredas gäller en särskild variant: räntan börjar 30 dagar efter att den skadelidande både krävt ersättning och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras. Oavsett detta löper ränta senast från dagen för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller av stämning. Och vid skadestånd på grund av ett uppsåtligt brott löper ränta redan från den dag då skadan uppkom.
Exempel. Bengt skadar Cecilias bil. Cecilia begär ersättning och skickar in reparationsofferter. Dröjsmålsränta börjar löpa 30 dagar efter att Bengt fått både kravet och underlaget. Hade skadan i stället orsakats genom ett uppsåtligt brott, hade ränta löpt redan från den dag skadan uppkom.
4 § RL: Fördjupning
Kravet enligt första stycket ska avse ett bestämt belopp, och fristen räknas från avsändandet. Att någon erinran om ränteskyldigheten inte behövs i affärsförhållanden eller när en näringsidkare har en fordran på en myndighet för varor eller tjänster (andra stycket) är ett resultat av direktiven om sena betalningar (prop. 2001/02:132; prop. 2012/13:36). Kravregelns tillämpning på en fordran på grund av proprieborgen för ett avbetalningsköp prövades i NJA 1989 s. 546.
Vid utredningsrekvisitet i tredje stycket beräknas dröjsmålsräntan på det slutligt fastställda beloppet (prop. 1975:102 s. 125), vilket belystes i NJA 1991 s. 796 om ränta på personskadeersättning. Delgivningsregeln i fjärde stycket anger den yttersta startpunkten.
Startpunkten vid skadestånd med anledning av uppsåtligt brott (femte stycket, prop. 1986/87:72) förutsätter varken att beloppet preciserats eller att gärningsmannen identifierats (NJA 2018 s. 694). Eftersom en ersättning som fastställs långt senare ofta bestäms i ett högre penningvärde har praxis godtagit att den överkompensation som annars kan uppstå motverkas genom att räntan beräknas på ett korrigerat belopp, motsvarande skadeståndets penningvärde när räntan började löpa (NJA 2013 s. 560; NJA 2018 s. 694). Däremot medger räntelagen i dessa fall varken förkortning av räntetiden eller en lägre räntefot; jämkning enligt 8 § förutsätter helt andra omständigheter.
Källor — Lagrum: 4 § räntelagen; 3, 6, 8 §§. Rättsfall: NJA 1989 s. 546 · NJA 1991 s. 796 · NJA 2013 s. 560 · NJA 2018 s. 694. Förarbeten: prop. 1975:102 (s. 125 f.); prop. 1986/87:72; prop. 2001/02:132; prop. 2012/13:36. Ändr. Lag (2002:352).
4a § Ett avtalsvillkor som innebär att gäldenären inte är skyldig att betala ränta enligt 3 eller 4 § på en fordran på betalning för en vara eller tjänst är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet. Detsamma gäller i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning. Lag (2013:55).
4 a § RL: Enkelt förklarad
Den här regeln täpper till ett kryphål. Eftersom räntelagen är dispositiv skulle en stark köpare annars kunna skriva in ett villkor om att ingen dröjsmålsränta ska betalas vid sen betalning. Ett sådant villkor är i affärsförhållanden – och när ett företag levererar till en myndighet – utan verkan. Säljaren har alltså kvar sin rätt till dröjsmålsränta trots villkoret.
Exempel. Davids företag levererar till Elins företag. I Elins inköpsvillkor står ”ingen dröjsmålsränta utgår”. Det villkoret biter inte – David har ändå rätt till dröjsmålsränta om Elin betalar för sent.
4 a § RL: Fördjupning
Förbudet (prop. 2012/13:36, direktiv 2011/7/EU) träffar villkor som utesluter ränta enligt 3 eller 4 § på en fordran på betalning för en vara eller tjänst – för andra fordringar, och i bl.a. konsumentförhållanden, består lagens dispositiva karaktär enligt 1 §. Tillsammans med 2 a § (betalningsfrist) och 6 § andra stycket (skydd mot en avtalad lägre räntefot i förhållande till det allmänna) bildar bestämmelsen lagens tvingande kärna till borgenärens skydd i affärsförhållanden.
Källor — Lagrum: 4 a § räntelagen; 1, 2 a, 3, 4, 6 §§. Förarbeten: prop. 2012/13:36 (direktiv 2011/7/EU). Ändr. Lag (2013:55).
5 § I fall som avses i 2 § andra stycket beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av två procentenheter. Lag (2002:352).
5 § RL: Enkelt förklarad
När avkastningsränta ska utgå – vid återgång av en betalning sedan ett avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund (2 § andra stycket) – räknas den ut som referensräntan plus två procentenheter per år. Referensräntan bestäms av Riksbanken (se 9 §). Detta är en klart lägre ränta än dröjsmålsräntan, som ligger på plus åtta procentenheter.
Exempel. Är referensräntan 2 % blir avkastningsräntan 4 % per år. Ska Farah få tillbaka 30 000 kr av Gustav efter en hävning, får hon 4 % ränta på beloppet för tiden pengarna varit hos Gustav.
5 § RL: Fördjupning
Räntefoten fick sin nuvarande anknytning genom SFS 2002:352 (prop. 2001/02:132), då referensräntan ersatte Riksbankens diskonto. Det låga tillägget – två procentenheter mot dröjsmålsräntans åtta – speglar avkastningsräntans funktion: den ersätter för nyttjandet av kapitalet under en tid då gäldenären ännu inte är i dröjsmål, till skillnad från dröjsmålsräntans påtryckande funktion.
Källor — Lagrum: 5 § räntelagen; 2 §, 9 §. Förarbeten: prop. 1975:102; prop. 2001/02:132. Ändr. Lag (2002:352).
6 § I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada ska avräknas förmåner som en skadelidande har rätt till enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget till referensräntan endast två procentenheter för tiden till dess förmånerna har fastställts slutligt.
Ett avtalsvillkor som innebär att räntan ska beräknas enligt en lägre räntefot än vad som följer av första stycket första meningen är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ, när näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning. Lag (2013:55).
6 § RL: Enkelt förklarad
Detta är den kända dröjsmålsräntan. Den räknas ut som referensräntan plus åtta procentenheter per år och gäller när en skuld betalas för sent enligt 3 eller 4 §. Är referensräntan 2 % blir dröjsmålsräntan alltså 10 %.
Det finns ett undantag som rör personskador: när vissa förmåner (som sjukpenning) ska räknas av, är tillägget bara två procentenheter fram till dess förmånerna slutligt bestämts. Och när en näringsidkare i sin verksamhet tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning till en myndighet eller ett annat offentligt organ, kan man inte avtala om en lägre dröjsmålsränta än lagens – ett sådant villkor är utan verkan.
Exempel. Hanna betalar en förfallen faktura till Ivar två månader för sent. Är referensräntan 2 % ska Hanna lägga till dröjsmålsränta på 10 % per år, räknat för de två månaderna.
6 § RL: Fördjupning
Liksom i 5 § ersattes anknytningen till diskontot av referensräntan genom SFS 2002:352 (prop. 2001/02:132). Den höga marginalen om åtta procentenheter är medveten: dröjsmålsräntan ska inte bara ersätta borgenärens förlust utan också verka som påtryckningsmedel (prop. 1975:102 s. 88).
Personskadeundantaget i första stycket andra meningen hänger samman med att ersättningens storlek inte är klar förrän avräkningen av förmånerna enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen kan göras.
Andra styckets förbud mot avtal om en lägre räntefot i förhållande till det allmänna (prop. 2012/13:36) hör systematiskt samman med 2 a och 4 a §§ – tillsammans utgör de lagens tvingande skydd mot sena betalningar.
Källor — Lagrum: 6 § räntelagen; 3, 4, 9 §§; 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Förarbeten: prop. 1975:102; prop. 2001/02:132; prop. 2012/13:36. Ändr. Lag (2013:55).
7 § Löper fordran med ränta när den förfaller till betalning och försittes betalningstiden, utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Räntan skall dock utgå lägst enligt den räntefot som anges i 6 §, såvitt gäller fordran som avses i 3 § första stycket genast och såvitt gäller fordran som avses i 3 § andra stycket eller 4 § från den dag som där föreskrives för varje särskilt fall.
7 § RL: Enkelt förklarad
Löpte fordran redan med avtalad ränta (till exempel ett lån med 6 % ränta) när den förföll, fortsätter samma ränta att gälla även efter förfallodagen. Men den får aldrig bli lägre än dröjsmålsräntan enligt 6 §. Var den avtalade räntan högre än dröjsmålsräntan gäller den högre; var den lägre höjs den upp till dröjsmålsräntans nivå.
Exempel. Johanna har lånat pengar av Karim till 6 % ränta. Är dröjsmålsräntan 10 % när lånet förfaller obetalt, får Karim 10 % – den avtalade räntan höjs upp till lägst dröjsmålsräntenivån. Hade den avtalade räntan i stället varit 14 %, hade Karim behållit sina 14 %.
7 § RL: Fördjupning
Kontinuitetsprincipen med dröjsmålsräntan som golv aktualiseras vid olika tidpunkter beroende på fordringens art: genast vid förfallodagen för en fordran med i förväg bestämd förfallodag (3 § första stycket), och annars från den startpunkt som följer av 3 § andra stycket (redovisningsränta) eller 4 §. Regeln säkerställer att en låg avtalsränta inte urholkar dröjsmålsräntans påtryckande funktion.
Källor — Lagrum: 7 § räntelagen; 3, 4, 6 §§. Förarbeten: prop. 1975:102.
8 § Har en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och skulle en skyldighet att betala full ränta med anledning av dröjsmålet med hänsyn till detta vara oskälig, får den ränta som annars skulle betalas jämkas.
Ett avtalsvillkor som inskränker rätten till jämkning enligt första stycket är utan verkan mot gäldenären. Lag (2013:55).
8 § RL: Enkelt förklarad
Ibland kan det bli orimligt att kräva full dröjsmålsränta. Har gäldenären inte kunnat betala i tid på grund av något denne inte rådde över – som sjukdom eller arbetslöshet – och vore full ränta oskälig, kan räntan jämkas, alltså sättas ned. Det handlar om verkliga hinder utanför gäldenärens kontroll, inte om vanlig glömska eller betalningsovilja. Rätten till jämkning kan inte avtalas bort.
Exempel. Lena blir allvarligt sjuk och kan under en period inte sköta sin ekonomi, vilket gör att en skuld till Anna betalas sent. Om det vore oskäligt att kräva full ränta kan domstolen sätta ned dröjsmålsräntan för den tiden.
8 § RL: Fördjupning
Rekvisiten (prop. 1986/87:72) är kumulativa: dels ett betalningshinder av angivet slag – sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte kunnat råda över – dels att en skyldighet att betala full ränta med hänsyn till detta vore oskälig. Regeln är avsedd att tillämpas restriktivt, och oskäligheten måste visas i det enskilda fallet.
Räckvidden är snäv. Enligt NJA 2018 s. 694 förutsätter 8 § helt andra omständigheter än penningvärdeförändringar; jämkningsregeln kunde därför inte användas för att förkorta räntetiden eller sätta ned räntefoten vid ränta på kränkningsersättning. Jämkningsfrågan måste vidare handläggas i vederbörlig ordning i processen (jfr RH 1998:28). Att jämkningsrätten inte kan avtalas bort följer av andra stycket (prop. 2012/13:36).
Källor — Lagrum: 8 § räntelagen; 6 §. Rättsfall: NJA 2018 s. 694 · RH 1998:28. Förarbeten: prop. 1986/87:72; prop. 2012/13:36. Ändr. Lag (2013:55).
9 § Referensräntan enligt denna lag fastställs för varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken. Referensräntan skall motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet. Lag (2002:352).
1975:635
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Lagen gäller dock ej i fall då ränta enligt utfästelse eller eljest har börjat löpa före nämnda dag.
1984:291
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen gäller dock ej i fall då ränta har börjat löpa före nämnda dag.
1987:327
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.
2. Den nya bestämmelsen i 8 § tillämpas endast på ränta för tid efter ikraftträdandet.
3. I fråga om ränta på skadeståndsfordran med anledning av brott som har utförts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1991:858
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning där talan väckts före ikraftträdandet.
2000:183
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2002:352
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2. Bestämmelsen i 4 § andra stycket gäller inte för krav som framställts före ikraftträdandet.
3. För beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
2013:55
1. Denna lag träder i kraft den 16 mars 2013.
2. 2 a och 2 b §§ tillämpas inte på fordringar till följd av avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
9 § RL: Enkelt förklarad
Både avkastningsräntan och dröjsmålsräntan bygger på en referensränta. Den bestäms av Riksbanken två gånger om året – ett värde för första halvåret och ett för andra halvåret. Det är alltså ett fast tal per halvår som man lägger 2 eller 8 procentenheter till. Referensräntan ersatte 2002 det tidigare ”diskontot”. För perioden 1 juli–31 december 2026 är referensräntan 2,00 %.
Exempel. Bestämmer Riksbanken referensräntan till 2 % för ett halvår, blir dröjsmålsräntan under det halvåret 10 % (2 + 8) och avkastningsräntan 4 % (2 + 2).
9 § RL: Fördjupning
Den tekniska definitionen (SFS 2002:352, prop. 2001/02:132): referensräntan ska motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det aktuella kalenderhalvåret, avrundad till närmast högre halva procentenhet. Konstruktionen gör räntefoten rörlig men förutsebar – den ändras högst två gånger per år och kan enkelt slås fast för varje period, i linje med lagens strävan efter enkla och lättillämpade regler (prop. 1975:102 s. 103).
Källor — Lagrum: 9 § räntelagen; 5, 6 §§. Förarbeten: prop. 1975:102; prop. 2001/02:132. Ändr. Lag (2002:352).