Köplag (1990:931)

Genom lagen (1987:822) om internationella köp gäller artiklarna 1–88 och 100 CISG i originaltexternas lydelse som svensk lag; sedan lagändring i kraft den 1 december 2012 omfattar anslutningen även konventionens del II om avtals ingående. Konventionens tillämplighet knyts till parternas affärsställen, inte till deras rättsliga form – även en fysisk person som handlar för näringsändamål kan omfattas. Köp för personligt bruk eller för familje- eller hushållsbruk är undantagna enligt art. 2 a, dock inte om säljaren vid eller före avtalsslutet varken kände till eller borde ha känt till att varan köptes för sådant bruk. Enligt 2 § samma lag tillämpas konventionen inte när båda parter har sina affärsställen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige – för sådana nordiska köp gäller den nationella köplag som utpekas av allmänna internationellt privaträttsliga regler (prop. 1988/89:76 s. 67 f.).

Den svenska köplagen behåller därutöver betydelse vid internationella köp i två fall. Dels för köpslag som är undantagna från konventionen – t.ex. köp av fartyg och luftfartyg, värdepapper och köp på auktion – där svensk köplag tillämpas om svensk rätt är tillämplig på avtalet. Dels när parterna med stöd av partsautonomin avtalat bort konventionen till förmån för den nationella köplagen. En lagvalsklausul som utan precisering hänvisar till ”svensk rätt” bör dock enligt förarbetena som regel förstås så att lagen om internationella köp – och därmed i de flesta avseenden konventionen – blir tillämplig (prop. 1988/89:76 s. 67 f.).

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 67 f. Författningar: lag (1987:822) om internationella köp, 1 och 2 §§.

Hämtningsköpet är dispositiv huvudregel: annat kan följa av avtal, partsbruk eller handelsbruk (jfr 3 §), och för transportköp gäller 7 §. Med affärsställe avses i regel ett ställe där någon stadigvarande driver affärsverksamhet; en tillfälligt hyrd förhandlingslokal räknas enligt förarbetena normalt inte hit, och i allmänhet inte heller en ren produktionsanläggning utan försäljningsverksamhet. Har säljaren flera affärsställen bör det ställe beaktas till vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning. Andra meningens regel om varor som finns på annan plats förutsätter att båda parter vid köpet visste inte bara att varan – eller det parti den ska tas ur – fanns på annan plats utan också var (prop. 1988/89:76 s. 68 f.).

Kravet på faktiskt omhändertagande i andra stycket, som saknade motsvarighet i 1905 års lag, innebär att det inte räcker att varan ligger klar i säljarens magasin eller att massaved lagts upp i skogen för avhämtning. Mottagande kan ske genom representant, vilket i kommersiella förhållanden snarare är regel än undantag. Exakt när omhändertagandet sker – t.ex. om varan skadas under lastning på köparens fordon – har lämnats öppet och får avgöras efter omständigheterna. Tidpunkten för det faktiska omhändertagandet är inte heller undantagslöst avgörande för rättsverkningarna: vid försening som beror på köparen görs reservationer i 11, 13 och 22 §§, och vid hämtning på annan plats än hos säljaren går risken över redan enligt 13 § tredje stycket (prop. 1988/89:76 s. 69).

Tvister om huruvida varan alls har lämnats ut är bevisfrågor; om bevisbördans placering vid påstående om att en betald vara kvarlämnats hos säljaren, se NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet), som behandlas i kommentaren till 10 §.

Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet), behandlas vid 10 §. Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 68 f.

Skyldigheten att sända varan följer inte av köpet som sådant utan av avtal, sedvänja eller andra omständigheter; 7 § reglerar bara var avlämnandet då sker. Platsköpets områdesrekvisit kräver inte att branschen i allmänhet brukar ombesörja transporter inom området – det räcker att den aktuella säljaren brukar göra det, och regeln gäller oavsett om säljaren i det enskilda fallet använder eget folk eller sänder varan på annat sätt. Att varan sänds till någon som köparen anvisat jämställs med att den sänds till köparen (prop. 1988/89:76 s. 70 f.).

Vid distansköp sker avlämnandet vid överlämnandet till den – i förhållande till säljaren självständige – transportör som åtagit sig transporten från avsändningsorten. Vid successiv befordran räknas alltså inte en lokal förtransport till t.ex. järnvägsstationen; först överlämnandet till den transportör som ska föra varan från avsändningsorten utgör avlämnande. Det krävs inte att varan lastats i transportmedlet eller kommit innanför fartygets sida – mottagande i transportörens terminal räcker. En speditör är vanligen inte transportör i bestämmelsens mening; annat kan gälla när speditören enligt sina villkor har frihet att välja befordringssätt och debiterar enhetspris, när speditören anvisats av köparen eller när speditören tar emot varan på transportörens vägnar (prop. 1988/89:76 s. 71 f.).

Tredje styckets tolkningsregel gäller endast klausulerna ”fritt”, ”levererad” och ”fritt levererad” med angivande av viss ort vid distansköp. Uttrycken i kombination med andra leveransklausuler – ”levererad cif” – ska ges samma innebörd som grundklausulen, och ”fritt säljarens lager” om varor som redan finns där träffas inte av bestämmelsen. Vid ankomstorten fordras normalt att varan är tillgänglig för köparen, t.ex. på dennes affärsställe, i terminal eller hos säljarens ombud; den närmare preciseringen beror på avtalstolkning. Eftersom övriga regler knyter an till avlämnandet styr klausulen även risk- och kostnadsfördelningen – parter som vill ge bestämmelseorten betydelse endast för t.ex. kostnaderna bör därför välja en annan konstruktion (prop. 1988/89:76 s. 72 f.).

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 70 ff.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, gäller oavsett om skyldigheten att ordna transporten följer av leveransklausul (t.ex. cif) eller annan överenskommelse, och oavsett om säljaren ingår transportavtalet i eget namn eller som ombud för köparen. Vid successiv befordran ska avtal träffas för alla delsträckor fram till den avtalsenliga bestämmelseorten (prop. 1988/89:76 s. 73).

Påföljderna av att säljaren åsidosätter skyldigheten är inte reglerade i köplagen – avtalsbrottet bedöms enligt allmänna avtalsrättsliga principer, där främst skadestånd men även andra påföljder kan komma i fråga (prop. 1988/89:76 s. 73). Leder den bristfälliga transporten till att varan avlämnas för sent eller kommer fram skadad kan därutöver köplagens dröjsmåls- respektive felregler aktualiseras på vanligt sätt. Observera samspelet med 7 § andra stycket: vid distansköp sker avlämnandet – och därmed riskövergången – när varan överlämnas till transportören, varför köparens skydd under transporten i praktiken beror på det transportavtal som säljaren ingått enligt förevarande paragraf och på den transportförsäkring som kan följa av avtalet eller av en leveransklausul – någon allmän skyldighet för säljaren att försäkra varan uppställer paragrafen inte.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 73.

Första stycket är subsidiärt även till leveranstider som följer av bruk eller sedvänja (3 §). Avtal om avlämnande efter anfordran eller utan uppskov faller utanför utfyllnadsregeln, liksom tider som kan fastställas genom tolkning. Skälighetsbedömningen påverkas av om varan ska tillverkas efter köpslutet, anskaffas från tredje man eller tas ur lager; en skälig tid kan vara en relativt kort period (prop. 1988/89:76 s. 74).

Andra stycket omfattar inte bara uttryckliga perioder (”nästa vecka”, ”under hösten”) utan även åtaganden att leverera före eller senast en viss dag – även då löper en tidrymd från avtalsslutet. Presumtionen för säljarens valrätt bygger på antagandet att tidrymden oftast avtalas i säljarens intresse; motsatsen kan framgå t.ex. av att köparen ska anskaffa transportlägenhet eller att leverans ska ske efter köparens behov, och avgörande är i vems intresse tiden lämnats obestämd (prop. 1988/89:76 s. 74 f.).

Underrättelseskyldigheten i tredje stycket, en nyhet i förhållande till 1905 års lag, ger köparen en efter omständigheterna skälig möjlighet att förbereda mottagandet. Försummas den kan förseningen av avhämtningen inte anses bero på köparen – med verkningar för bl.a. kostnadsfördelningen (11 §) och riskövergången (13 § andra stycket). För omvända situationer – t.ex. när köparen ska bestämma tidpunkten – är underrättelsefrågan oreglerad, men köparen kan inte åberopa en försening som beror på att säljaren inte i tid fått besked om vald leveranstidpunkt (prop. 1988/89:76 s. 75). Avlämnas varan inte i rätt tid aktualiseras dröjsmålspåföljderna i 22–29 §§.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 74 f.

Detentionsrätten omfattar inte bara det fysiska utlämnandet utan varje åtgärd varigenom säljaren frånhänder sig förfoganderätten – t.ex. överlåtelse av konossement eller annan dokumentöverföring, liksom registrering som överför förfoganderätt. Dokument som saknar betydelse för förfoganderätten men som köparen behöver för att kunna betala, såsom ursprungscertifikat, måste dock tillhandahållas. Är kredit mot växel avtalad jämställs accept av växeln med betalning (jfr 48 §), och säljaren får hålla inne varan tills accepten sker (prop. 1988/89:76 s. 75 f.).

Andra styckets modifikation för distansköp hänger samman med att avlämnandet enligt 7 § andra stycket ofta redan skett hos transportören: en oinskränkt detentionsrätt skulle göra säljaren aldrig skyldig att avlämna. Säljaren kan därutöver ha rätt att hålla inne varan på bestämmelseorten med stöd av frakträttsliga regler (jfr 49 § tredje stycket) och har vid befarat avtalsbrott stoppningsrätt enligt 61 § (prop. 1988/89:76 s. 76 f.).

Samtidighetsprincipens bevisrättsliga sida behandlades i NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet). HD konstaterade att en gäldenär som hävdar sig ha infriat sin förpliktelse har bevisbördan för det – säljaren för att varan lämnats ut, köparen för att betalning skett – men att motpartens prestation i samtidighetsfallen är ett mycket starkt bevis: står det klart att köparen har betalat vid ett butiksköp, får säljarens påstående att varan samtidigt lämnats ut normalt godtas. Den som betalar utan att samtidigt få varan bör därför begära särskild bekräftelse på rätten till senare leverans, och den som påstår att en köpt vara lämnats kvar hos säljaren – för t.ex. iordningställande – bär bevisbördan för det påståendet.

Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 75 ff.

Paragrafen, utan motsvarighet i 1905 års lag, reglerar den slutliga kostnadsfördelningen när denna inte följer av avtal eller handelsbruk – inte vem som i första hand ska betala en kostnad. Som kostnader nämns i förarbetena transport, försäkring och lagring samt anskaffande av olika tillstånd (prop. 1988/89:76 s. 77).

Undantaget för förseningskostnader anger endast att sådana tilläggskostnader faller utanför säljarens ansvar – det avgör inte vem som slutligen ska bära dem. I regel kan den frågan lösas med bestämmelserna om ersättning för vårdkostnader (75 §) och om köparens skadeståndsansvar vid bristande medverkan (57 §); förarbetena utesluter inte att kostnaderna i särskilda situationer bör fördelas på annat sätt (prop. 1988/89:76 s. 77). Notera samspelet med 9 § tredje stycket: har säljaren vid hämtningsköp inte i tid underrättat köparen om att varan finns tillgänglig, anses förseningen inte bero på köparen och undantaget blir inte tillämpligt.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 77.

Paragrafen träffar framför allt olyckshändelser (eldsvådor, åsknedslag) men även handlingar av utomstående som ingen av parterna svarar för, t.ex. skadegörelse eller stöld. Beror händelsen på köparen påverkas betalningsskyldigheten inte. Hinder av annat slag än varans förstörelse eller försämring – förarbetena nämner export- och importförbud – faller utanför paragrafen och hanteras i stället genom dröjsmålsreglerna. Innebörden av att säljaren bär risken framgår inte av 12 § utan indirekt av påföljdsreglerna: varan kan inte avlämnas eller kommer fram skadad, varvid dröjsmåls- respektive felansvar aktualiseras – men säljaren undgår påföljd om en avtalsenlig vara ändå levereras i tid (prop. 1988/89:76 s. 78).

Risken samspelar med felreglerna genom att felbedömningen enligt 21 § knyts till riskövergången: säljaren svarar för fel som fanns då, även om felet visar sig senare, medan senare uppkomna försämringar drabbar köparen. I bevishänseende bekräftade HD i NJA 2013 s. 524 (Den skadade dörren) huvudregeln att köparen har bevisbördan för att ett fel fanns vid riskövergången. Avgörandet rörde dock ett konsumentköp där sexmånaderspresumtionen i dåvarande 20 a § konsumentköplagen var tillämplig – felet hade visat sig inom fristen och presumerades därmed ha funnits vid avlämnandet, varefter säljaren hade bevisbördan för att bryta presumtionen; numera gäller enligt 4 kap. 17 § konsumentköplagen (2022:260) i stället en tvåårig presumtion. För köplagens del, där någon motsvarande presumtionsregel inte finns, har avgörandet därför endast begränsat analogivärde såvitt avser huvudregeln. För köp under CISG sammanfattade HD i NJA 2016 s. 465 rättsläget så att säljaren som utgångspunkt har bevisbördan för att varan var avtalsenlig vid riskövergången, att bevisbördan ligger kvar på säljaren om köparen omedelbart efter mottagandet meddelar att varan anses felaktig men att den går över på köparen om meddelandet dröjer; HD framhöll att ett motsvarande synsätt ligger till grund för bevisbördans placering beträffande fel i varan i svensk rätt. Bevisfrågorna behandlas närmare i anslutning till 21 §.

Källor — Rättsfall: NJA 2013 s. 524 (Den skadade dörren) · NJA 2016 s. 465. Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 78.

Avgörande enligt första stycket är det faktiska avlämnandet – inte den tidpunkt då avlämnande skulle ha skett. Har parterna reglerat avlämnandet styr det även risken, och en särskild avtalad riskövergångstidpunkt tar över; avlämnande och riskövergång kan alltså skiljas åt. Vid ”fritt”-klausuler enligt 7 § tredje stycket går risken över först när varan kommit fram till den angivna orten. Sker avlämnandet vid en tidpunkt som följer av bruk eller sedvänja bör principen kunna tillämpas analogt, men förarbetena utesluter inte att omständigheterna då kan motivera en annan riskövergångstidpunkt (prop. 1988/89:76 s. 79 f.).

Andra stycket förutsätter dels att säljaren gjort vad som ankommer på honom, dels att den tid köparen har på sig för att hämta eller ta emot varan har löpt ut – därav att risken i exemplet ovan går över först den avtalade hämtningsdagen, inte när varan blev klar. Regeln omfattar även att säljaren håller inne varan med stöd av 10 § och att avlämnandet försenas av uteblivna anvisningar från köparen. Vid distansköp där säljaren hindrar utlämnandet enligt 10 § andra stycket har avlämnande dock ofta redan skett hos transportören, varvid risken gått över enligt första stycket (prop. 1988/89:76 s. 80).

Tredje styckets regel för hämtning på annan plats kräver inte att köparen haft rimlig tid att hämta – det räcker att tiden för avlämnandet är inne och att köparen faktiskt fått veta att varan finns tillgänglig. Vetskapen behöver inte härröra från säljaren; besked från den tredje man som förvarar varan eller andra omständigheter räcker. Att risken vid hämtning hos säljaren i stället kräver faktiskt omhändertagande motiveras av att säljaren där har bäst möjligheter att avvärja skador och hålla varan försäkrad (prop. 1988/89:76 s. 81). I samtliga fall gäller därutöver 14 §: risken går aldrig över förrän varan avskilts för köparen.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 79 ff.

Kravet på avskiljande blir aktuellt vid köp av annat än individuellt bestämda varor och modifierar samtliga riskövergångsregler i 13 §. Har avlämnande skett utan föregående avskiljande – t.ex. när bulklast enligt 7 § andra stycket anses avlämnad vid överlämnandet till transportören – går risken över först när köparens parti avskilts. Detsamma gäller situationerna i 13 § andra och tredje styckena: att varan ställts till köparens förfogande eller att köparen underrättats om att den finns att hämta räcker inte så länge individualisering saknas (prop. 1988/89:76 s. 81 f.).

Avskiljandet ska göra varan identifierbar som avsedd för den ifrågavarande köparen; märkning och anteckning i transportdokument nämns som de vanligaste sätten, men uppräkningen är inte uttömmande. Paragrafen gäller riskövergången i förhållandet mellan parterna och ska hållas isär från de sakrättsliga krav på specialitet och individualisering som gäller för köparens skydd mot säljarens borgenärer – frågor som ligger utanför köplagen (jfr kommentaren till 1 §).

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 81 f.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag och förutsätter att varan med parternas vetskap befinner sig under transport, förarbetenas typexempel är försäljning av en oljelast. Undantaget för retroaktiv riskövergång vilar på storhandelns behov: det är ofta svårt att utreda exakt när en skada inträffat, t.ex. i containerlast, och köparen har genom transportförsäkringen vanligen skydd även för skador före avtalsslutet. Vid bedömningen av om köparen åtagit sig risken bakåt blir det enligt förarbetena ofta av betydelse om köpet ingåtts på villkor som överför transportförsäkringen på köparen, såsom vid cif-köp (prop. 1988/89:76 s. 82).

Andra meningens upplysningsansvar gäller oavsett vad som i övrigt följer av omständigheterna och bryter alltså även en avtalad retroaktiv riskövergång. Att köparen kan ha anspråk på försäkringsersättning är enligt förarbetena inte likvärdigt med att få en avtalsenlig vara: kände säljaren till eller borde säljaren ha känt till att varan förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat, skulle köparen ha fått besked för att kunna ta ställning till köpet – underlåtenheten lägger risken för just den skadan på säljaren (prop. 1988/89:76 s. 83). Notera även 14 §: avser köpet endast del av en last krävs avskiljande för att risken ska gå över.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 82 f.

Vid öppet köp går risken över på köparen på vanligt sätt enligt 13–15 §§, som huvudregel vid avlämnandet; utnyttjar köparen sin rätt att frånträda återgår risken på säljaren först när varan lämnats tillbaka till denne. Köparen bär alltså risken både under innehavstiden och under återtransporten, även när varan sänds med post eller självständig fraktförare (prop. 1988/89:76 s. 83).

Paragrafen tar inte ställning till övriga frågor kring öppet köp – t.ex. om köparen får öppna förpackningen eller prova varan; det får avgöras genom tolkning av överenskommelsen (prop. 1988/89:76 s. 83). Bestämmelsen ska skiljas från den lagstadgade ångerrätt som i konsumentförhållanden följer av lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler – köplagen ger ingen allmän rätt att frånträda ett köp. Vid öppet köp är köpet bindande från avtalsslutet, med en rätt för köparen att inom den avtalade tiden välja att inte stå fast vid köpet.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 83.

Med ”vad som följer av avtalet” avses inte bara avtalstexten: omständigheterna vid köpet, varans beteckning och priset kan ge besked om vilken beskaffenhet som är avtalad, och HD har understrukit att uttrycket inte får ges ett alltför snävt innehåll – slutligt formulerade avtalsvillkor ska ses i ljuset av parternas tidigare kontakter (prop. 1988/89:76 s. 84; NJA 2016 s. 237, Bostadsrättslokalen, p. 14 f.). I det rättsfallet ansågs en preciserad areauppgift i annons och objektsbeskrivning utgöra en avtalad egenskap, trots att uppgiften enligt beskrivningen kom från bostadsrättsföreningen; uppgiften härrörde enligt HD från säljarsidan, och ansvaret för den lades därför i förhållandet mellan köpare och säljare på säljaren (p. 19 f.). Hänvisningen till mängd korresponderar med 43 § andra stycket om kvantitetsbrist, och brister i avtalad förpackning kan utgöra fel; en skadad ren transportförpackning som fyllt sin skyddsfunktion är däremot inte något fel i varan (prop. 1988/89:76 s. 84 f.).

Andra stycket är ingen uttömmande felkatalog utan anger centrala bedömningsprinciper. Punkt 1 avser ändamålsenlighet, inte kvalitet som sådan – kvalitetsnivån får härledas ur avtalet, priset och omständigheterna. Används varutypen allmänt för flera ändamål ska varan duga till alla; förarbetenas exempel är en maskin som fungerar men förbrukar avsevärt mer energi än normalt. Punkt 2 kräver att säljaren måste ha insett det särskilda ändamålet – det räcker inte att säljaren borde ha känt till det – och att köparen haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap; motsatsen kan gälla när köparen själv har bäst förutsättningar att bedöma varans lämplighet. Punkt 3 omfattar endast prov och modeller som säljaren lagt fram, och bara i de avseenden provet varit avsett att illustrera; vid naturmaterial får köparen räkna med normala variationer. Punkt 4 kräver förpackning endast när sådan behövs för att bevara eller skydda varan (prop. 1988/89:76 s. 85 f.).

Tredje styckets led om vad köparen ”med fog kunnat förutsätta” saknade motsvarighet i propositionsförslaget och gör klart att styckena inte uttömmande reglerar avtalsenligheten. HD har beskrivit ledet som felbedömningens kärna: avgörande är vilka befogade förväntningar på varans beskaffenhet som avtalet, tillämpliga normer och omständigheterna vid köpet gett köparen, och vilka avvikelser som föreligger (NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 10). Befogade förväntningar kan avse t.ex. att en renovering som lyfts fram inför köpet har utförts fackmässigt och i enlighet med de krav som gällde vid utförandet (NJA 2020 s. 951 p. 18). Felbedömningen är objektiv och förutsätter inte vållande hos säljaren; frågan om säljaren också ska betala skadestånd bedöms separat enligt 40 §.

Källor — Rättsfall: NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 83 ff.

Ansvaret för säljarens egna uppgifter enligt första stycket är oberoende av vållande: varan är felaktig även om säljaren varken visste eller borde ha vetat att uppgiften var oriktig, och avsikt att vilseleda krävs inte. Vid uppgifter från annan enligt andra stycket krävs däremot att säljaren kände till eller borde ha känt till att uppgifterna lämnats – inte att de var oriktiga. Skadeståndsfrågan prövas särskilt enligt 40 §: för direkt förlust gäller kontrollansvar, medan vållande eller särskild utfästelse framför allt får betydelse för ersättning för indirekt förlust. Uppgiften måste vara tillräckligt konkret; allmänt lovprisande och s.k. kringuppgifter av säljfrämjande natur grundar inte felansvar. Kausalitetskravet innebär att köparen har att göra antagligt att uppgiften inverkat på köpet – uppgifter som varit irrelevanta eller okända för köparen kan inte åberopas. Uppgifter som lämnats av anställda med ställningsfullmakt räknas som säljarens egna enligt första stycket (prop. 1988/89:76 s. 87 f.).

Andra styckets utvidgning träffar tidigare säljled – leverantör, grossist, importör och tillverkare bakåt i kedjan, däremot inte konkurrerande återförsäljare – samt den som handlat för säljarens räkning utan fullmakt, t.ex. en reklambyrå eller en branschorganisation; i tveksamma fall avgör hur en köpare objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Undantaget för uppgifter som säljaren varken kände till eller borde ha känt till tar sikte på fall där det inte är rimligt att räkna med säljarens kännedom, som vid specialanskaffade varor utanför sortimentet eller marknadsföringsuppgifter lämnade utomlands (prop. 1988/89:76 s. 88 f.). Rättelse enligt tredje stycket ska enligt förarbetena ske minst lika tydligt som den ursprungliga uppgiften och vara ägnad att nå samma krets av presumtiva köpare; avgörande är att rättelsen är ägnad att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet – en tydlig rättelse direkt till den aktuella köparen är därför tillräcklig i förhållande till denne. Säljaren kan också freda sig genom en förklaring som direkt tar sikte på uppgiften och klargör att säljaren inte står för den (prop. 1988/89:76 s. 90).

Gränsen mot 17 § är flytande. HD har framhållit att 18 § främst klargör informationsansvaret och ska ses som ett utvidgat ansvar: uppgifter som skapat en befogad förväntan hos köparen kan medföra att varan är felaktig redan enligt 17 §, och preciserade uppgifter inför köpet kan bli avtalsinnehåll (NJA 2020 s. 951 p. 11; NJA 2016 s. 237 p. 12–16 och 19 f.). Allmänt hållna värdeomdömen grundar generellt inget ansvar, och även ett uttalande med visst sakligt innehåll – att en lägenhet är ”nyrenoverad” eller ”moderniserad” – medför enligt HD inte utan vidare fog att förutsätta att den är fri från allvarliga brister; däremot kan uppgifter om en nyligen utförd renovering tillsammans med övriga omständigheter ge köparen fog att förutsätta att renoveringen skett fackmässigt (NJA 2020 s. 951 p. 13 och 18).

Källor — Rättsfall: NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 87 ff.

Paragrafen förutsätter att säljaren faktiskt gjort ett allmänt förbehåll – eller att varan är en begagnad vara såld på auktion, som enligt andra stycket anses såld i befintligt skick utan särskilt förbehåll; annars tillämpas 17 och 18 §§, som enligt förarbetena medför ansvar för säljaren i alla de fall där reglerna i 19 § skulle kunna göra det. Utanför konsumentförhållanden är förbehållen i princip bindande – paragrafen anger den friskrivningsverkan ett allmänt förbehåll ger, och motverkar uppfattningen att klausulen befriar säljaren från allt ansvar (prop. 1988/89:76 s. 91). Punkt 1 speglar 18 §: en allmän friskrivning rubbar inte ansvaret för konkreta uppgifter – annars kunde säljaren lämna uppgifter på köparens risk – och säljaren har samma möjlighet till tydlig rättelse i tid som enligt 18 § tredje stycket. Av samma skäl tar ett allmänt förbehåll inte över vad som uttryckligen avtalats om varans egenskaper enligt 17 § första stycket. Punkt 1 avser enligt sin lydelse endast uppgifter som säljaren lämnat; uppgifter som lämnats i tidigare säljled eller för säljarens räkning bedöms enligt 18 § andra stycket. Mer långtgående verkan kan säljaren uppnå genom preciserade beskrivningar eller egenskapsfriskrivningar, som påverkar vad köparen med fog kan förutsätta (jfr NJA 2020 s. 951 p. 22 f.); verkan beror dock på avtalstolkningen i det enskilda fallet, och ett villkor kan ytterst jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

Punkt 2 ålägger den säljare som vill åberopa förbehållet en upplysningsplikt, men en begränsad sådan: den omfattar väsentliga förhållanden som säljaren måste antas ha känt till – faktisk vetskap krävs, med en viss bevislättnad; att säljaren borde ha känt till förhållandet räcker inte – och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om. Räckvidden bedöms mot 20 §: beträffande sådant som köparen borde ha upptäckt vid sin undersökning aktualiseras upplysningsplikten normalt inte, medan den har betydelse för förhållanden som inte kan upptäckas vid en normal undersökning (prop. 1988/89:76 s. 92). Någon allmän lagfäst upplysningsplikt vid köp utanför paragrafens tillämpningsområde uppställdes däremot inte.

Punkt 3 är avsedd för fall där varans skick står i uppenbart missförhållande till pris och övriga omständigheter; bedömningen är objektiv och förutsätter inte vållande (prop. 1988/89:76 s. 92 f.). I praxis har allvarliga och omfattande fuktskador som gjorde en bytt husbil närmast oanvändbar ansetts göra den väsentligt sämre än vad förvärvarna med fog kunnat förutsätta (NJA 1996 s. 598, Husbilsbytet), liksom förekomsten av kackerlackor i en bostadsrättslägenhet (NJA 1998 s. 792, Kackerlackorna). HD har därefter preciserat metoden: förhållandet mellan priset och varans värde i bristfälligt skick – där värdet i regel kan antas motsvara priset minskat med avhjälpandekostnaden – ger en kvantitativ hållpunkt: utgör utgiften endast några procent av priset rör det sig, sett enbart till värdeskillnaden, inte om något uppenbart missförhållande, och varan kan då anses felaktig bara om övriga omständigheter, t.ex. betydande olägenhet genom bristernas art, har tillräcklig tyngd (NJA 2019 s. 807, Badrummet, p. 12–14, där utgifter om knappt tre procent av priset inte räckte). I NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset) ansågs däremot en bostadsrätt såld i befintligt skick vara i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta (första stycket 3); målet belyser även samspelet med 17 och 18 §§ vid uppgifter som ”helkaklat” och ”nyrenoverat”. Att paragrafen tillämpas på köp av bostadsrätt förutsätter att köpet faller under köplagen (jfr 1 och 4 §§).

Källor — Rättsfall: NJA 1996 s. 598 (Husbilsbytet) · NJA 1998 s. 792 (Kackerlackorna) · NJA 2019 s. 807 (Badrummet) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 90 ff.

Första stycket förutsätter principiellt faktisk kunskap – ”måste antas ha känt till” medger en viss bevislättnad – och därtill att köparen förstått omständighetens betydelse: en köpare utan fackkunskaper som inte rimligen kan antas ha insett innebörden av ett påpekat förhållande förlorar inte rätten att åberopa felet. Bestämmelsen gäller inte när det avtalats eller förutsatts att säljaren skulle avhjälpa felet efter köpet (prop. 1988/89:76 s. 93 f.). HD har knutit regeln till 17 § tredje stycket: det köparen känner till kan köparen inte ha fog att förutsätta något annat om (NJA 2020 s. 951 p. 29).

En uppmaning enligt andra stycket behöver inte vara uttrycklig utan kan efter omständigheterna anses lämnad indirekt, t.ex. genom att varan vid förhandlingarna om köpet förevisats eller hållits tillgänglig för undersökning. Godtagbar anledning att avstå kan vara att undersökningen vore alltför kostsam eller besvärlig, t.ex. när varan finns på avlägsen ort, men också säljarens eget uppträdande: lämnade uppgifter och utfästelser befriar köparen från undersökning i de hänseenden uppgifterna avser (prop. 1988/89:76 s. 94). I linje härmed ansågs i NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) en preciserad areauppgift ge köparen godtagbar anledning att inte undersöka arean närmare – den genomförda undersökningen av lokalen hindrade därför inte felanspråket.

Verkan av en företagen undersökning begränsas till vad köparen borde ha märkt vid den – en bedömning som beror på varans art, omständigheterna, undersökningens faktiska omfattning och den omsorg som kan krävas av en person i köparens ställning. I NJA 1996 s. 598 (Husbilsbytet) hade förvärvaren undersökt husbilen utan att upptäcka omfattande fuktskador; omständigheterna var inte sådana att skadorna borde ha märkts, och felet fick därför åberopas. Vid bostadsrättsköp har HD utgått från vad som kan krävas vid en sedvanlig undersökning av lägenheten, om inte parterna avtalat om en mer ingående undersökning (NJA 2019 s. 807 p. 16; NJA 2020 s. 951 p. 29 ff.). Tro och heder-undantaget gäller undersökningsverkningarna i andra stycket och, genom hänvisningen, tredje stycket – däremot inte första styckets vetskapsregel. Enligt tredje stycket räcker det att köparen fått tillfälle att undersöka prov på varan och att felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet; enligt förarbetena får underlåtenhet att uppmärksamma provets egenskaper dock läggas köparen till last endast beträffande egenskaper som provet varit avsett att illustrera (prop. 1988/89:76 s. 94 f.).

Källor — Rättsfall: NJA 1996 s. 598 (Husbilsbytet) · NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) · NJA 2019 s. 807 (Badrummet) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 93 ff.

Tidpunkten bestäms av 13–16 §§; avgörande är om felet har sin grund i en omständighet som förelåg vid riskövergången. Att en vara brister kort efter ibruktagandet beror enligt förarbetena ofta på att den redan från början var behäftad med fel, något som särskilt gäller tekniskt komplicerade varor (dolda fel, prop. 1988/89:76 s. 95); tidsförhållandet är dock en bevisomständighet bland flera. Vid köp av bostadsrätt går risken, om inte annat avtalats, över vid tillträdet (NJA 2020 s. 951 p. 14).

Andra styckets första led träffar försämringar till följd av säljarens avtalsbrott, t.ex. vid åtaganden som ska fullgöras efter riskövergången såsom installation eller montering. Det andra ledet avser tidsbestämda utfästelser, och här skiljer förarbetena mellan garantityperna: funktionsgarantier och garantier för en egenskaps bestånd flyttar fram felbedömningen så att en försämring under garantitiden i sig utgör fel, medan garantiåtaganden av mer begränsat slag enligt förarbetena kan innebära endast en bevispresumtion – felet som visar sig under garantitiden presumeras ha funnits vid riskövergången, men säljaren undgår ansvar genom att göra sannolikt att avvikelsen inte fanns då. Garantins innebörd får fastställas genom tolkning; paragrafen reglerar inte utfästelsernas innehåll (prop. 1988/89:76 s. 96).

I bevishänseende får två frågor hållas isär: att den påstådda avvikelsen alls föreligger, vilket köparen har att visa, och om avvikelsen fanns vid riskövergången. För den senare frågan har HD – för konsumentköp, där dock en särskild presumtionsregel gällde – angett som huvudregel att köparen har bevisbördan för att felet fanns vid riskövergången (NJA 2013 s. 524, Den skadade dörren, p. 10; jfr kommentaren till 12 §). För köp under CISG har HD sammanfattat fördelningen mer nyanserat, med bevissäkringshänsyn som grund: säljaren ska som utgångspunkt visa att varan var avtalsenlig vid riskövergången, bördan ligger kvar på säljaren om köparen omedelbart efter mottagandet meddelar att varan anses felaktig, men går över på köparen om meddelandet dröjer – och HD framhöll att ett motsvarande synsätt ligger till grund för bevisbördans placering beträffande fel i varan i svensk rätt (NJA 2016 s. 465 p. 14–17). Tidpunkten för felbedömningen ska slutligen hållas isär från reklamationsfristerna i 32 §, som löper från det att köparen märkt eller borde ha märkt felet.

Källor — Rättsfall: NJA 2013 s. 524 (Den skadade dörren) · NJA 2016 s. 465 · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 95 f.

Dröjsmålsbegreppet är knutet till avlämnandet enligt 6–9 §§: sker avlämnandet i rätt tid är dröjsmål definitionsmässigt uteslutet, medan såväl en kort försening som en helt utebliven leverans omfattas. Undantaget för förseningar som beror på köparen träffar dels köparens eget agerande – t.ex. att köparen inte hämtar varan eller inte lämnar de uppgifter säljaren behöver – dels förhållanden inom köparens risksfär, som att en transport som köparen skulle ordna misslyckas utan säljarens försummelse, att köparen hindras ta emot varan eller att köparen inte får erforderligt importtillstånd (prop. 1988/89:76 s. 96 f.).

Uppräkningen är enligt förarbetena informativ men inte helt uttömmande: reglerna om partiellt avtalsbrott (43 §) och befarat avtalsbrott (61–63 §§) nämns inte men kompletterar systemet (prop. 1988/89:76 s. 97 f.). Påföljderna är inbördes självständiga: att säljaren enligt 23 § kan vara befriad från skyldigheten att fullgöra köpet in natura hindrar inte att dröjsmålet alltjämt är ett avtalsbrott, och det inverkar varken på hävningsrätten – som är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet – eller på skadeståndsfrågan, där befrielseförutsättningarna i 27 § är strängare (prop. 1988/89:76 s. 98). Rätten att hålla inne betalningen enligt 42 § är köparens motsvarighet till säljarens detentionsrätt i 10 §.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 96 ff.

Alla faktiska omständigheter kan utgöra hinder – orsaken saknar i sig betydelse – men de ska vara av kvalificerat slag: att fullgörelsen försvåras eller fördyras räcker inte, och säljaren är skyldig att försöka övervinna svårigheter genom alternativa fullgörelsemöjligheter, t.ex. en annan leverantör, ett annat transportmedel eller en annan rutt. Vad som är hinder bedöms mot avtalets innehåll: är åtagandet knutet till en bestämd källa – en viss skörd, ett visst parti – utgör källans undergång hinder, medan samma händelse vid ett ospecificerat åtagande inte gör det så länge avtalsenlig vara kan skaffas på annat håll. Säljaren har dock inte rätt att utan stöd i avtalet prestera något annat än det avtalade; om en ändrad prestation kan krävas beror på avtalets tolkning (prop. 1988/89:76 s. 99 f.).

Offergränsen bygger på en intresseavvägning mellan säljarens uppoffringar – fysiska eller ekonomiska – och köparens intresse av att just säljaren presterar, varvid köparens möjligheter att täckningsköpa på jämförbara villkor beaktas. Bestämmelsen tar sikte på rubbad avtalsbalans genom ändrade förhållanden; allmänna prisförändringar räcker i regel inte (förarbetenas exempel är att en devalvering typiskt sett ökar köparens fullgörelseintresse i takt med säljarens börda), och vid konjunkturkänsliga varor eller medvetet risktagande blir tillämpning aktuell endast i extrema fall. Enligt förarbetena utgör köplagsregeln här en precisering som knappast lämnar utrymme för att vid sidan av den tillämpa 36 § avtalslagen (prop. 1988/89:76 s. 100 f.).

Befrielsen gäller bara så länge hindret eller missförhållandet består; upphör det inom rimlig tid – en tid som kan vara betydligt längre än t.ex. reklamationsfristers skäliga tid och som växer med styrkan i köparens fullgörelseintresse – återuppstår kravrätten. Passivitetsregeln i tredje stycket avser en orimligt lång tid, typiskt sett längre än 29 §-fristen; har säljaren gett köparen anledning att avvakta får köparen dröja längre, medan en snabbare reaktion krävs när omständigheterna tyder på att säljaren inte kommer att fullgöra utan påminnelse. Befrielse enligt förevarande paragraf medför inte i sig befrielse från skadeståndsskyldighet – den frågan prövas enligt 27 §:s strängare rekvisit (prop. 1988/89:76 s. 101 f.).

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 98 ff.

Bestämmelsen förutsätter att säljaren angett en bestämd tidpunkt eller frist: ett opreciserat besked att säljaren ”avser att leverera” eller en ospecificerad fråga om köparen ännu vill ta emot varan utlöser ingen svarsbörda. Svarsfristen är skälig tid från det att köparen fått frågan eller meddelandet, och i regel krävs en relativt snabb reaktion (prop. 1988/89:76 s. 102 f.).

Paragrafen samspelar med tilläggstidsregeln i 25 § andra stycket. Har köparen förelagt en tilläggstid och svarar säljaren med att ange en längre frist – t.ex. den 15 april i stället för sista mars – tillmäts säljarens besked i allmänhet verkan enligt förevarande paragraf, om inte köparen meddelar att förslaget inte godtas. Har köparen däremot redan i samband med tilläggstiden gjort klart att avlämnande därefter är uteslutet, kan säljaren inte framtvinga en förlängning genom en ny förfrågan; köparen behöver då inte svara på nytt (prop. 1988/89:76 s. 103). Verkan av köparens tystnad är begränsad till hävningsrätten – rätten till skadestånd enligt 27 § berörs inte av paragrafen.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 102 f.

Väsentligheten bedöms ur köparens synvinkel men objektivt – köparens subjektiva uppfattning är inte avgörande – och hur betungande det är för säljaren att hålla tiden saknar betydelse. Tidsfaktorns vikt varierar med köpets art: vid maskinköp är den ofta mindre kritisk, medan även mycket kortvariga dröjsmål kan vara väsentliga i råvaru- och värdepappershandel med snabba prisrörelser. Synbarhetskravet innebär att ett dröjsmål som allmänt sett är oväsentligt för köpare av det aktuella slaget ger hävningsrätt endast om säljaren insåg eller borde ha insett den särskilda betydelsen för just denna köpare. Hävningsrätten är oberoende av vållande – en fullgod ursäkt för förseningen hjälper inte säljaren – och vid kombinerade avtalsbrott kan dröjsmålets och felets sammanlagda betydelse beaktas (prop. 1988/89:76 s. 103 f.).

Tilläggstidsmekanismen delar upp hävningen i två etapper och eliminerar väsentlighetsprövningen. Fristen ska vara bestämd – en uppmaning att leverera ”snart” räcker inte, men kan få betydelse för väsentlighetsbedömningen – och det bör framgå att den är definitiv. Tilläggstid kan i allmänhet föreläggas först sedan dröjsmål inträtt, men vid förutsebart dröjsmål även dessförinnan. Att fristen inte får vara oskäligt kort bedöms ur köparens situation – vid prisrörliga varor kan den vara mycket kort – och säljaren ska inte tillgodoräknas rådrum för att hinna prestera. Anser säljaren fristen för kort ankommer det enligt förarbetena på säljaren att meddela köparen detta; utan sådan invändning får köparen i princip häva när fristen löpt ut. Meddelar säljaren att leverans inte sker inom tilläggstiden men föreslår en längre frist kan 24 § bli tillämplig, så att köparens tystnad medför att hävning inte får ske om varan avlämnas inom den föreslagna tiden (prop. 1988/89:76 s. 104 f.).

Spärren i tredje stycket viker när säljaren under tilläggstiden förklarar att fullgörelse inte kommer att ske – då saknas skäl att tvinga köparen vänta ut fristen. Framgår det under tilläggstiden av omständigheterna i övrigt att varan inte kommer att avlämnas i tid, kan hävning dessförinnan i stället ske enligt reglerna om befarat avtalsbrott (62 §). Föreläggandet av en tilläggstid tvingar inte köparen att häva när den löpt ut – fullgörelse kan alltjämt krävas enligt 23 § (prop. 1988/89:76 s. 105 f.).

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 103 ff.

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, vilar enligt förarbetena på en dubbel tanke: säljaren kan vid specialbeställningar ofta inte avsätta varan till någon annan på rimliga villkor, samtidigt som köparen – som i regel ändå inte snabbt kan få tag på en motsvarande vara på annat håll – ansetts ha mindre behov av att kunna häva. Kravet att varan ska tillverkas eller skaffas särskilt förutsätter att den avviker från standardvaror i konstruktion eller väsentliga egenskaper; förarbetenas exempel är en specialtillverkad maskin och en ovanlig växt som importeras på köparens begäran. En sortimentsvara som endast tillhandahålls på beställning, eller en standardvara som färdigställs efter köparens önskemål – som en heltäckningsmatta som skärs till för köparens kontor – bör enligt förarbetena i regel inte omfattas (prop. 1988/89:76 s. 106 f.).

Kravet på väsentlig förlust är inte uppfyllt om säljaren varken lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid hävning – t.ex. när tillverkningen inte påbörjats eller något bindande anskaffningsavtal ännu inte ingåtts – och inte heller enbart därför att nedlagda kostnader blir onyttiga eller varan inte kan säljas till avtalat pris; förarbetenas exempel på väsentlig förlust är att varan annars måste avyttras till ”skrotpris”. Om syftet är väsentligen förfelat bedöms ur köparens synvinkel – typexemplet är en vara beställd till ett bestämt evenemang som blir utan nytta när den uteblir – men ett mer speciellt syfte som inte varit synbart för säljaren beaktas inte; det följer enligt förarbetena av allmänna hävningsprinciper och behövde inte anges i lagtexten (prop. 1988/89:76 s. 107). Paragrafen begränsar endast hävningsrätten – rätten att kräva fullgörelse och skadestånd berörs inte.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 106 f.

De fyra befrielserekvisiten är kumulativa, griper in i varandra och bevisbördan för dem ligger på säljaren. Hinderrekvisitet kräver inte objektiv omöjlighet – även extraordinärt betungande omständigheter kan objektivt sett utgöra hinder – men ökade kostnader räcker i regel inte, och tidsfaktorn är central: samma olyckshändelse kan utgöra hinder om den inträffar strax före avlämnandet men inte i ett tidigare skede, när säljaren ännu kan skaffa ersättningsvara. Vad som är hinder beror också på åtagandets bestämning – ju mer specificerad leveranskällan är, desto snävare är alternativen och desto lättare föreligger hinder (prop. 1988/89:76 s. 108 ff.).

Kontrollrekvisitet skiljer sig från en culpabedömning: ansvar inträder så snart orsaken ligger inom det säljaren i princip kan kontrollera – planering, organisation, styrning och övervakning av verksamheten – oavsett om något är klandervärt. Förhållanden som kan hänföras till den egna kontrollsfären medför enligt förarbetena alltid ansvar; dit hör typiskt sett felslagna kapacitetsberäkningar, ordinära tekniska störningar, råvarubrist till följd av ensidigt leverantörsberoende samt säljarens ekonomiska förhållanden och solvens. Avgörande är den bakomliggande orsaken – samma störning kan falla utanför kontrollsfären när den beror på en extraordinär yttre händelse. En brand som beror på kortslutning ligger inom kontrollsfären, medan en anlagd brand, en naturkatastrof, ett allmänt importförbud eller en strejk i samband med allmänna kollektivavtalsförhandlingar typiskt sett ligger utanför – dock inte en strejk som utlösts av säljarens klara brott mot lag eller kollektivavtal. Förutsebarhetsrekvisitet tar sikte på köpslutet – typiska risker, t.ex. väderberoende, ska beaktas i avtalets utformning – och övervinnanderekvisitet kräver att säljaren utnyttjar alternativ (lagerhållning, andra transportvägar) även till ökad kostnad. Befrielsen är enligt förarbetena temporär: den gäller endast så länge hindret består och endast förluster som uppkommit under den tid då befrielseförutsättningarna förelåg (prop. 1988/89:76 s. 110 ff.).

Andra och tredje styckena uppställer ett dubbelt befrielsekrav när dröjsmålet beror på någon som säljaren anlitat för att fullgöra köpet eller på leverantör eller annan i tidigare säljled: både säljaren och tredje mannen ska vara fria enligt första stycket. Syftet är att säljaren inte ska kunna undgå ansvar genom att lägga ut fullgörelsen; med leverantör avses den som tillhandahåller varan, råvaror eller komponenter – inte t.ex. elleverantören – och ”annan i tidigare säljled” träffar tillverkare och importörer bakom leverantören. Har en bestämd tredje man anvisats av köparen i dennes intresse anses denne i allmänhet inte ”anlitad” av säljaren. Att säljaren i och för sig kunnat välja mellan flera leverantörer utesluter inte befrielse när ett kvalificerat hinder drabbar den valda leverantören i ett så sent skede att ersättningsleverans inte hinns med (prop. 1988/89:76 s. 113 ff.).

Fjärde och femte styckena gör ansvaret tvåspårigt: kontrollansvaret bär endast direkt förlust, medan indirekt förlust enligt 67 § andra stycket förutsätter försummelse på säljarens sida – hos säljaren själv, anställda eller självständiga medhjälpare som anlitats för fullgörelsen, i avtalets ingående eller fullgörande. Ansvar kan också inträda när själva dröjsmålet är ursäktligt men förlusten beror på försummelse, t.ex. underlåten underrättelse om ny leveranstidpunkt (jfr 28 §). För försummelse gäller allmänna principer: bevisbördan ligger här i princip på köparen, men beviskravet får enligt förarbetena bero på omständigheterna, bl.a. köparens möjlighet att föra bevisning (prop. 1988/89:76 s. 116 f.). Ersättningen förutsätter därutöver orsakssamband mellan dröjsmålet och skadan enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Omfattningen styrs av 67–70 §§: skadeståndets ram och gränsen mot indirekt förlust (67 §), prisskillnadsberäkning efter hävning (68–69 §§) samt köparens skadebegränsningsplikt och möjligheten till jämkning av oskäligt skadestånd (70 §) – bestämmelser som behandlas i en senare delleverans.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 108 ff.

Paragrafen, utan motsvarighet i 1905 års lag, ålägger säljaren en upplysningsplikt vars sanktion är fristående från 27 §: även vid ett ansvarsbefriande hinder svarar säljaren för den skada som kunde ha undvikits om meddelandet lämnats i tid, medan säljaren samtidigt förblir fri från ansvar för skador som inte hade kunnat undvikas ens med ett rättidigt besked. Är hindret inte ansvarsbefriande enligt 27 § har paragrafen enligt förarbetena mindre självständig betydelse – den direkta förlusten ersätts då redan enligt kontrollansvaret – men eftersom ersättningen enligt förevarande paragraf omfattar även indirekt förlust kan den få betydelse också då, och underrättelsen ligger under alla förhållanden i säljarens intresse eftersom köparen kan begränsa skadan (prop. 1988/89:76 s. 118).

Meddelandet ska ange både hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Fristen räknas från det att säljaren fick eller borde ha fått kännedom om hindret, och typiskt sett krävs en förhållandevis snabb reaktion. Ersättningen enligt paragrafen omfattar – till skillnad från kontrollansvaret – både direkt och indirekt förlust (prop. 1988/89:76 s. 118). Meddelandet omfattas inte av befordringsskyddet i 82 §; redan av lagtexten – ”om köparen inte får ett sådant meddelande” – följer att säljaren står risken för att beskedet når fram.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 118.

Paragrafen gäller endast när varan har avlämnats: dessförinnan kan köparen förhålla sig passiv utan att förlora hävnings- eller skadeståndsrätten – någon neutral reklamation krävs inte vid dröjsmål, till skillnad från vid fel (32 §) – låt vara att långvarig passivitet kan kosta rätten att kräva fullgörelse enligt 23 § tredje stycket, att köparens tystnad vid en tidsangiven förfrågan kan begränsa hävningsrätten enligt 24 § och att preskriptionsreglerna och allmänna passivitetsprinciper kan få betydelse vid mycket långvariga förlopp. Fristen löper från köparens kännedom om avlämnandet, och meddelandet ska ange att köparen häver eller vill kräva skadestånd; ett hävningsmeddelande konsumerar kravet på särskilt skadeståndsbesked (prop. 1988/89:76 s. 118 f.). Meddelandet åtnjuter befordringsskydd enligt 82 §: har det avsänts på ett ändamålsenligt sätt får det åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram – risken ligger alltså på säljaren som mottagare.

HD har beskrivit paragrafen som den principiella motsvarigheten till 27 § i 1905 års lag och tagit den till utgångspunkt för en allmän kontraktsrättslig reklamationsprincip: den som vill kräva ersättning på grund av att en prestation utförts för sent måste som huvudregel reklamera inom skälig tid efter det att prestationen fullgjordes (NJA 2018 s. 127, Flyget till Antalya, p. 15 f.). Målet gällde schablonersättning enligt EU:s flygpassagerarförordning; HD slog där också fast att en konsuments reklamation inom två månader från det att resan avslutades alltid ska anses gjord i rätt tid, medan passagerarna i målet – som väntat betydligt längre – förlorade sin rätt. I fråga om vem som kan framföra meddelandet har HD under de särskilda omständigheterna i ett mål godtagit en reklamation som avsänts av ett annat bolag än avtalsparten – de nära banden mellan bolagen gjorde att beskedet inte förlorade sin rättsliga verkan; någon allmän regel om att koncern- eller intressegemenskap räcker uppställdes inte (NJA 1994 s. 532, som rörde ett uppdragsförhållande där köplagens reklamationsregler tillämpades analogivis).

Källor — Rättsfall: NJA 1994 s. 532 · NJA 2018 s. 127 (Flyget till Antalya). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 118 f.

Paragrafen anger förutsättningarna för säljarens felansvar och hänvisar till påföljderna i 31–40 §§; den motsvarar delvis 42 och 43 §§ i 1905 års lag. Felbedömningen görs med utgångspunkt i avtalet och 17–21 §§, och en avvikelse som visar sig först efter riskövergången är inte ett köprättsligt fel om den orsakats av en händelse som köparen står risken för (21 §). Det negativa rekvisitet – att felet inte beror på köparen eller något förhållande på köparens sida – exemplifieras i förarbetena med att köparen enligt avtalet ska tillhandahålla material för tillverkningen och materialet har ett dolt fel som säljaren inte kunnat upptäcka, samt med en olyckshändelse efter riskens övergång (prop. 1988/89:76 s. 119). I doktrinen räknas även köparens felaktiga anvisningar för tillverkning, anskaffning, förvaring eller förpackning dit.

Begreppet ”fel” omfattar också kvantitativ brist (17 §), och 43 § reglerar det fallet att endast en del av leveransen är felaktig samt gränsen mot partiellt dröjsmål. Katalogen kompletteras av bestämmelserna om hävning vid successiv leverans (44 §) och vid befarat avtalsbrott (61–62 §§). Paragrafen avser enligt förarbetena endast faktiska fel; rättsliga fel regleras särskilt i 41 §, som hänvisar till reklamations-, rättelse-, prisavdrags-, hävnings- och skadeståndsreglerna samt till detentionsrätten i 42 § men undantar undersökningsplikten i 31 § och tvåårsfristen i 32 § andra stycket (prop. 1988/89:76 s. 120). Rådighetsfel och immaterialrättsliga fel nämns inte i lagen; i doktrinen antas att de omfattas av påföljdssystemet, men det har beskrivits som en öppen fråga i vilken omfattning de bestämmelser som 30 § hänvisar till gäller för dem.

Systematiskt är påföljderna av två slag. Avhjälpande och omleverans är utflöden av principen om rätt till naturafullgörelse; prisavdrag och hävning är enligt 37 § som regel subsidiära till dem, medan skadestånd och detentionsrätt kan kumuleras med varje annan påföljd. Förhållandet till reklamationsreglerna är strikt: den som inte iakttar 32 § förlorar – utom i de illojalitetsfall som 33 § avser – rätten att över huvud åberopa felet, även som invändning mot säljarens betalningskrav (prop. 1988/89:76 s. 124); om garantiers inverkan på tvåårsfristen och om säljarens möjlighet att förlora invändningen om sen reklamation, se kommentaren till 32 §. Vid konsumentköp gäller i stället konsumentköplagen (4 §), och vid internationella köp kan CISG vara tillämplig (5 §).

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 119 f. och 124.

Undersökningsplikten är generell, till skillnad från 51 § i 1905 års lag som bara gällde handelsköp, men den saknar självständig sanktion: dess betydelse ligger i att den bestämmer när köparen ”borde ha märkt” felet enligt 32 § första stycket (prop. 1988/89:76 s. 120 f.). Den ska hållas isär från den fakultativa undersökningen före köpet (20 §) och från köparens rätt att undersöka varan före betalning (49 § andra stycket). Förebilden är art. 38 CISG; hänvisningen till god affärssed saknas där, men i doktrinen anses skillnaden sakna större praktisk betydelse, eftersom en köpare även utan fastställd sedvänja måste reklamera från den tidpunkt då felet borde ha märkts. Att säljaren lämnat preciserade uppgifter om en egenskap kan däremot begränsa vad köparen behöver undersöka i det hänseendet. Det uttalandet gjorde HD om undersökningen före köpet enligt 20 §, i ett avgörande där 31 § användes som jämförelsematerial: vid kommersiella köp kan vägledning för vad köparen bort märka hämtas från kravet på undersökning enligt god affärssed efter avlämnandet (NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 30 f.).

Omfattningen bestäms av varutyp, användningsområde, förpackningssätt och parternas plats i distributionsledet. God affärssed kan innebära att inga särskilda åtgärder alls påkallas – t.ex. när varan lagras eller säljs vidare i obruten originalförpackning – och vid komplicerad teknisk utrustning kan tvärtom realistisk provdrift krävas. Kraven är strängare på en näringsidkare med särskild sakkunskap än på en privatperson, och även för näringsidkaren beror de på om köpet avser varor som omsätts i den egna verksamheten eller t.ex. kontorsutrustning (prop. 1988/89:76 s. 121). Andra stycket avser enligt förarbetena främst transportköp där avlämnandet sker vid överlämnandet till en självständig transportör (7 § andra stycket), men ordalydelsen omfattar varje fall där det framgår att varan ska transporteras från platsen för avlämnandet; undersökningen behöver då normalt inte ske vid transportterminalen utan får anstå till dess varan efter den lokala transporten nått köparens affärsställe, men dröjer köparen med att hämta varan läggs det köparen till last. Tredje stycket förutsätter att säljaren vid köpet – inte senare – kunde räkna med omdestinering eller vidaresändning, t.ex. därför att köparen har affärsställe på annan ort eller är känd för att sälja vidare i stora kvantiteter (prop. 1988/89:76 s. 122). Att varan är plomberad eller förpackad så att den inte kan undersökas utan kostnad eller besvär kan medföra att någon undersökning inte kan krävas vid mottagandet, men senare varningssignaler – som klagomål från köparens egna kunder – kan omedelbart utlösa ett krav på kontroll och reklamation; en köpman som då är sjuk befrias inte, utan förväntas ha ordnat så att åtgärderna kan vidtas av en behörig företrädare (NJA 1982 s. 301, plomberad utsädespotatis, bedömt enligt 52 § i 1905 års lag).

Källor — Rättsfall: NJA 1982 s. 301 · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 120 ff.

Första stycket kräver endast en neutral reklamation: köparen ska ange vari felet huvudsakligen består, hur det visar sig eller i vilket avseende varan avviker från avtalad standard, utan att någon detaljerad beskrivning fordras och utan att påföljd behöver väljas; valet av avhjälpande eller omleverans respektive hävning kräver därefter särskilda meddelanden enligt 35 och 39 §§ (prop. 1988/89:76 s. 123). HD har tillämpat kraven generöst i sak: telefonsamtal som av säljaren uppfattades som ”råskäll” klargjorde ”med önskvärd tydlighet” att köparen var så missnöjd med en hjullastares skick att det var fråga om en reklamation (NJA 1988 s. 335), och ett möte där säljaren fick del av bostadsrättsföreningens krav på att badrummet måste göras om uppfyllde kravet, eftersom det måste ha stått klart för säljaren att köparen gjorde gällande fel och höll säljaren ansvarig (NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 34–36). Reklamationsskyldigheten avser enligt doktrinen varje fel för sig – köparen behöver inte ange felets tekniska orsak, men en reklamation av ett fel bevarar inte rätten att åberopa andra fel som borde ha reklamerats tidigare, och en senare reklamation av ett nytt fel återuppväcker inte den rätten.

Fristens utgångspunkt följer i regel av undersökningsplikten i 31 §. Vid dolda fel räknas den från det att felet visar sig eller, vid vidareförsäljning, kommer till köparens kännedom genom en senare köpares reklamation; köparen ska dessutom ha bort inse att störningen kan bero på fel i varan och inte på t.ex. felaktig användning (prop. 1988/89:76 s. 123). Fristens längd ska medge en bedömning efter omständigheterna: strängare för näringsidkare, särskilt vid köp inom den ordinarie verksamheten, där meddelande i regel kan krävas inom någon eller några dagar; köparens sakkunskap, behovet av sakkunnigt biträde och varuslaget beaktas (prop. 1988/89:76 s. 124). Fem månader ansågs för sent vid en kommersiell rörelseöverlåtelse där orderstockens storlek hade stor betydelse (NJA 1993 s. 436, bedömt enligt 52 § i 1905 års lag), medan HD vid ett fastighetsköp enligt 4 kap. 19 a § jordabalken – med uttrycklig hänvisning till att 32 § köplagen motsvarar den regeln, och därför av analogt intresse – godtog en reklamation cirka 4,5 månader efter det att fristen börjat löpa, när privatpersoner behövt sakkunnigt biträde och tid att överväga krav mot en besiktningsman (NJA 2008 s. 1158). I doktrinen anses säljaren ha bevisbördan för att köparen märkt eller borde ha märkt felet tidigare än vad köparen gjort gällande; analogt stöd finns i HD:s ställningstagande för konsumenttjänster (NJA 2021 s. 353, Suterränghuset på Ekerö, p. 11).

Andra styckets tvåårsfrist räknas från det faktiska mottagandet – inte från avlämnandet i köprättslig mening – och gäller oberoende av om felet varit möjligt att upptäcka. Fristen är dispositiv: en garanti som avser längre tid än två år innebär att påföljder enligt utfästelsen kan göras gällande utan hinder av lagfristen, medan en kortare garanti kan innebära en förkortning – i doktrinen krävs dock tydlighet för att en garantibestämmelse ska anses avkorta lagens tvåårsfrist; en hållbarhets- eller funktionsutfästelse ger enligt förarbetena som regel rätt att reklamera fel som upptäcks i slutskedet av den utfästa tiden även efter tidens utgång, om utfästelsen inte uttryckligen begränsats till fel som reklamerats inom tiden (prop. 1988/89:76 s. 124). I doktrinen har antagits att en ny tvåårsfrist löper från mottagandet av en omlevererad vara. Reklamationen åtnjuter befordringsskydd enligt 82 § – säljaren står risken för att ett ändamålsenligt avsänt meddelande försenas eller inte kommer fram (prop. 1988/89:76 s. 124). Har köparen reklamerat i tid kvarstår anspråket därefter enligt de allmänna reglerna i preskriptionslagen (1981:130); i doktrinen har antagits att en skriftlig reklamation kan utgöra preskriptionsavbrott enligt 5 § 2 den lagen, vilket förutsätter att den innefattar ett krav eller en erinran om fordringen.

Rättsföljden är förlust av rätten att åberopa felet över huvud taget, alltså även som invändning mot betalningskrav, och för en kvantitativ brist innebär det att köparen får betala för det som aldrig levererats (prop. 1988/89:76 s. 124). Säljaren kan dock förlora invändningen om sen reklamation. Av NJA 1993 s. 436 framgår att avgörande är om säljaren genom sitt uppträdande gett köparen särskild anledning att tro att säljaren avstått från invändningen: ger sig säljaren in i en diskussion om det påstådda felet och därvid t.ex. föreslår en uppgörelse, eller åtminstone håller frågan om fel föreligger öppen, bör köparen få utgå från att invändningen inte kommer att göras, medan en säljare som från början intar en avvisande hållning och inskränker sig till att bemöta köparens anmärkningar behåller sin rätt. HD har vidare i senare praxis utvecklat allmänna passivitetsgrundsatser för kontraktsrättigheter, bl.a. att en part kan behöva ge besked om att ett anspråk görs gällande när motparten inrättar sig i förlitan på en felaktig rättslig bedömning, när parten gett intrycket att rätten eftergivits eller när rätten inte gjorts gällande under mycket lång tid (NJA 2002 s. 630, Restaurang Pelé; NJA 2007 s. 909, Jehanders grus; NJA 2017 s. 203, Kravmjölken, sammanfattade i NJA 2017 s. 1195, Skogssällskapet, p. 14 f.). I doktrinen har i anslutning härtill antagits att även säljarens invändning om sen reklamation kan gå förlorad genom passivitet. Reklamationsfrister i fakturor eller standardvillkor gäller enligt doktrinen i första hand som preciseringar av ”skälig tid”; ett villkor som helt avskär rätten att åberopa dolda fel efter några dagar kan bli föremål för jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Källor — Rättsfall: NJA 1988 s. 335 · NJA 1993 s. 436 · NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé) · NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus) · NJA 2008 s. 1158 · NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) · NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset) · NJA 2021 s. 353 (Suterränghuset på Ekerö). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 122 ff.

Bestämmelsen ersätter 53 och 54 §§ i 1905 års lag, där köparens rätt bevarades dels vid svek, dels när säljaren visat grov vårdslöshet och felet lände köparen till ”märklig skada”; kretsen har vidgats genom att svek ersatts med handlande i strid mot tro och heder och genom att skadekvalifikationen vid grov vårdslöshet tagits bort. Motivet är att en illojalt handlande säljare inte ska kunna åberopa reklamationsreglerna, som tillgodoser säljarens intresse av att inom rimlig tid få vetskap om köparens ståndpunkt (prop. 1988/89:76 s. 125). Vad som är handlande i strid mot tro och heder kan enligt doktrinen inte preciseras generellt; det ska röra sig om en oacceptabel illojalitet med avseende på det fel som reklamationsfristen försuttits för, och beteendet kan ligga såväl före köpet (säljaren kände till felet och ingick avtalet i förhoppning att det inte skulle märkas i tid) som efter (säljaren lämnar upplysningar som får köparen att försitta fristen). Den närmaste motsvarigheten i CISG är art. 40, som gäller när säljaren kände till eller inte kunde ha varit omedveten om de förhållanden som felet hänför sig till och inte upplyst köparen; i doktrinen har antagits att sådant undanhållande vid tillämpning av 33 § kan bedömas som stridande mot tro och heder. Samma undantag gäller uttryckligen för de särskilda reklamationerna i 35 § och 39 § andra stycket.

Att fristerna i 31 och 32 §§ genombryts innebär inte att köparen kan dröja obegränsat; passivitet kan enligt allmänna principer medföra förlust av rätten att åberopa felet, och preskriptionslagens regler gäller (prop. 1988/89:76 s. 125). HD har preciserat vad dessa principer innebär i NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet), som gällde den likalydande regeln i 4 kap. 19 a § andra stycket jordabalken men där HD uttryckligen behandlar 33 § köplagen som uppbyggd enligt samma mönster. Undantaget innebär att den lagreglerade tidsbegränsningen bryts igenom och att den yttersta gränsen bestäms av preskriptionsreglerna, men rätten kan gå förlorad dessförinnan enligt de rättsgrundsatser som kommer till uttryck i bl.a. Restaurang Pelé (NJA 2002 s. 630) och, ur ett lojalitetsperspektiv, Kravmjölken (NJA 2017 s. 203) (p. 13–16). Lojalitetsgrundad passivitetsverkan förutsätter att köparen har vetskap om felet – misstanke räcker inte (p. 17). Övergripande prövas om en underrättelse framstått som näraliggande och naturlig, varvid arten och graden av säljarens illojalitet, säljarens befogade intresse av information (särskilt om felet kunnat åtgärdas eller begränsas) samt risken för att köparen spekulerar på säljarens bekostnad beaktas (p. 18). Köparen ska ha en väl tilltagen tid att överväga sin situation, och passivitetsverkan inträder inte förrän säljaren haft en beaktansvärd nackdel av passiviteten (p. 19); verkan kan också bli partiell, t.ex. så att hävnings- och avhjälpanderätt förloras men skadeståndsrätten består eller reduceras med den skada passiviteten orsakat (p. 20). I det målet medförde 4,5 års dröjsmål efter vetskap inte i sig rättsförlust (p. 21 f.); avgörandet ger principer för bedömningen, inte någon schablonfrist, och utfallet vid köp av lös egendom beror på illojalitetens art, säljarens nackdel och vilken påföljd som görs gällande.

Källor — Rättsfall: NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé) · NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken) · NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 125.

Rätten till avhjälpande saknade motsvarighet i 1905 års lag och har art. 46 CISG som förebild. Skälighetsgränsen i första stycket bedöms efter säljarens ställning och förhållandena i det enskilda fallet: säljarens egna resurser är inte avgörande när felet kan avhjälpas genom tillverkaren, ett serviceföretag eller en verkstad som säljaren brukar anlita, men en skyldighet kan vara oskäligt betungande för en återförsäljare utan tekniska eller organisatoriska resurser, när varan finns på avlägsen ort eller när reservdelar är mycket kostsamma; för en privatperson som säljare kommer avhjälpande enligt förarbetena endast undantagsvis i fråga, och även köparens intresse av att felet undanröjs vägs in (prop. 1988/89:76 s. 126). Uttrycket ”utan kostnad för köparen” innebär inte att köparen kan fordra avhjälpande helt utan olägenhet; köparen kan vara skyldig att lämna varan till säljaren eller den säljaren anvisar men har då rätt till ersättning för sina utlägg (prop. 1988/89:76 s. 127). Genom avhjälpandet ska varan försättas i avtalsenligt skick; felets art och omfattning bestämmer vad säljaren ska åtgärda, och säljaren är typiskt sett inte skyldig att försätta varan i bättre skick än avtalat. Avhjälpandeskyldigheten bör däremot enligt HD anses omfatta även nödvändiga åtkomst- och återställandeåtgärder (NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 40, ett uttalande om köplagen som bygger på det entreprenadrättsliga avgörandet NJA 2018 s. 653, De ingjutna rören). Tidpunkten för avhjälpandet regleras indirekt genom 37 §: säljaren har efter köparens krav på avhjälpande en efter omständigheterna skälig tid på sig, och köparen kan inte dessförinnan häva, såvida det inte står klart att kravet inte kommer att efterkommas (prop. 1988/89:76 s. 127).

Rätten till omleverans i andra stycket är knuten till samma dubbla rekvisit som hävningsrätten i 39 §: väsentlighetsbedömningen är individuell, inte abstrakt, och avtalsbrottet anses i allmänhet väsentligt om det i huvudsak berövar köparen vad denne hade rätt att vänta sig av avtalet; säljaren ska ha insett eller bort inse detta. Undantagen i andra styckets andra och tredje meningar motsvarar dels befrielsegrunderna vid krav på fullgörelse i 23 § (hinder som inte kan övervinnas respektive uppoffringar som inte står i rimlig proportion till köparens intresse), dels det fallet att en vara som fanns vid köpet är unik eller har utpräglat individuella egenskaper; även i dessa fall kan köparen kräva avhjälpande (prop. 1988/89:76 s. 127 f.). I doktrinen exemplifieras gränsen med att en tavla av en känd konstnär inte kan ersättas, medan parterna vid köp av en ny eller förhållandevis ny bil av viss årsmodell kan antas ha förutsatt att köpet kan fullgöras med en likvärdig bil. Vid omleverans har säljaren rätt att återfå den felaktiga varan, och köparen får enligt 64 § tredje stycket hålla den inne till dess omleverans sker (prop. 1988/89:76 s. 128).

Tredje stycket ger ett fristående kostnadsansvar: ersättningen förutsätter endast att säljaren varit avhjälpandeskyldig – enligt första stycket eller enligt ett åtagande – och inte fullgjort skyldigheten inom skälig tid efter reklamationen (37 §), oavsett om säljaren varit passiv eller misslyckats och oavsett orsaken; har köparen framställt sitt särskilda avhjälpandekrav enligt 35 § först senare får det beaktas vid bedömningen av vad som varit skälig tid. Ansvaret gäller därför även när säljaren enligt 40 § skulle undgå skadeståndsskyldighet; det omfattar endast den direkta avhjälpandekostnaden, medan andra förluster bedöms enligt 40 §, och det begränsas till vad som är försvarligt – onödigt kostsamma eller obefogade åtgärder ersätts inte (prop. 1988/89:76 s. 128 f.; jfr NJA 2020 s. 951 p. 41). I doktrinen har antagits att befrielsegrunder därför inte kan åberopas mot kravet och att indelningen i direkt och indirekt förlust enligt 67 § saknar betydelse för det, men att skadebegränsningsplikten enligt 70 § första stycket kan begränsa ersättningen. Om köparen kan kräva ersättning också för en beräknad, ännu inte nedlagd avhjälpandekostnad besvaras inte av lagtexten och är inte avgjort i praxis för köplagens del; i doktrinen har ordalydelsen ”för att avhjälpa” ansetts tala för det, och för entreprenadförhållanden har HD funnit att beställaren enligt dispositiv rätt har rätt till skadestånd motsvarande en beräknad avhjälpandekostnad, med en presumtion för att avhjälpande kommer att ske (NJA 2014 s. 960, Det Andra Bolaget, p. 28 f. och 35) – ett avgörande om skadestånd vid entreprenad, inte om det fristående ansvaret enligt tredje stycket. Misslyckas ett avhjälpandeförsök behöver ett kvarstående fel som säljaren känner till inte reklameras på nytt, men enligt doktrinen krävs, med analog tillämpning av 32 §, att köparen inom skälig tid påtalar ett kvarstående eller nytt fel som inte är uppenbart för säljaren.

Källor — Rättsfall: NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) · NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 125 ff.

Bestämmelsen bygger på art. 46(2)–(3) CISG, som kräver att begäran om omleverans eller reparation framställs i samband med reklamationen enligt art. 39 eller inom skälig tid därefter. Skälig tid bedöms enligt förarbetena efter om parterna är näringsidkare eller privatpersoner, köparens behov av rådrum för att överväga sina krav och säljarens intresse av att få veta vilken påföljd som avses; ett förfallet krav innebär endast att möjligheten att kräva avhjälpande eller omleverans går förlorad (prop. 1988/89:76 s. 129). Meddelandet åtnjuter befordringsskydd enligt 82 §. Undantaget för grov vårdslöshet och handlande i strid mot tro och heder motsvarar 33 § (se kommentaren där) och saknar motsvarighet i CISG art. 46; i doktrinen har påpekats att en sen begäran ändå kan medföra att avhjälpande blir oskäligt betungande för säljaren enligt 34 § första stycket, varvid skyldigheten faller bort redan på den grunden. Köplagen saknar den möjlighet att sätta ut en tilläggsfrist för rättelse som finns i art. 47(1) CISG; ett av köparen ensidigt angivet slutdatum är därför inte i sig bindande för säljaren; avgörande för när prisavdrag och hävning aktualiseras är vad som är skälig tid enligt 37 § första stycket.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 129.

Bestämmelsen motsvarar art. 48(1) CISG och är väsentligt generösare mot säljaren än 49 § i 1905 års lag, som förutsatte att rättelsen kunde ske innan köparen fick hävningsrätt och att det var uppenbart att köparen inte skulle ha kostnad eller olägenhet av den. Verkan av att säljaren utnyttjar rätten inom skälig tid efter reklamationen är att prisavdrag och hävning utesluts (37 §); köparen är då skyldig att bereda säljaren tillfälle till rättelse även om köparen i reklamationen krävt en annan påföljd, och säljaren väljer fritt mellan avhjälpande och omleverans så länge intetdera medför väsentlig olägenhet eller kostnadsrisk (prop. 1988/89:76 s. 130). HD har sammanfattat systemet så att en köpare som avvisar säljarens erbjudande därför att köparen föredrar att själv avhjälpa felet förlorar rätten till prisavdrag och i allmänhet inte heller får ersättning för sina egna avhjälpandekostnader, med undantag för andra styckets fall (NJA 1998 s. 792, Kackerlackorna). Beträffande den likartade regleringen för konsumenttjänster – av analogt intresse – har HD funnit att en beställare som uppställer villkor för avhjälpandet som går utöver avtalet – t.ex. mer omfattande arbete och vite – därigenom avvisar erbjudandet, och att avvisande utan särskilda skäl utesluter prisavdrag och hävning (NJA 2016 s. 222).

Väsentlig olägenhet bedöms efter samtliga omständigheter med utgångspunkt i köparens befogade intresse: felets art och parternas ställning väger tungt; svårigheter att undvara varan under rättelsetiden kan ge rätt att häva och skaffa ersättningsvara, medan köparen vid mindre fel kan få nöja sig med varan i avvaktan på omleverans. Rättelse som skulle ta så lång tid att det vid dröjsmål varit fråga om väsentligt dröjsmål, eller som på förhand är utsiktslös, behöver inte godtas; tidigare rättelse hindrar inte i sig nya försök, men den samlade olägenheten av upprepade fel kan bli så stor att köparen får avvisa ytterligare åtgärder (prop. 1988/89:76 s. 130 f.). Kostnadsrekvisitet avser endast risken för utebliven ersättning – kostnader i sig hindrar inte rättelse, och säljaren kan neutralisera invändningen genom att ställa säkerhet; är priset obetalt kan köparen ha säkerhet genom befogat innehållande enligt 42 § eller kvittning. Betydande utlägg kan dock i sig utgöra en olägenhet. Rättelserätten inverkar inte på skadeståndsrätten men ger säljaren möjlighet att på eget initiativ begränsa skadan och därmed sitt ansvar (prop. 1988/89:76 s. 131). I doktrinen har framhållits att säljarens särskilda intresse av att rättelse sker genom auktoriserad verkstad och med originaldelar kan påverka bedömningen av vad som är olägenhet för köparen.

Andra stycket är enligt förarbetena ett förtydligande av vad som redan följer av första stycket: när felet kräver snabbt avhjälpande och säljaren inte kan nås, eller uppenbart inte kan åstadkomma rättelse i tid, får köparen låta avhjälpa felet utan att säljaren kan åberopa att tillfälle till rättelse inte lämnats (prop. 1988/89:76 s. 131). Bestämmelsen reglerar därmed bortfallet av säljarens rättelserätt, inte grunden för köparens kostnadsersättning: i doktrinen har antagits att det strikta kostnadsansvaret i 34 § tredje stycket blir tillämpligt endast om säljaren var avhjälpandeskyldig enligt 34 § första stycket, medan köparen i övrigt är hänvisad till skadestånd enligt 40 §.

Källor — Rättsfall: NJA 1998 s. 792 (Kackerlackorna) · NJA 2016 s. 222. Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 129 ff.

Bestämmelsen bygger på art. 48 och 50 CISG men ordnar tydligare förhållandet mellan påföljderna: prisavdrag och hävning är i regel subsidiära till rättelse. Har köparen krävt rättelse, eller har säljaren erbjudit rättelse som köparen enligt 36 § är skyldig att godta, aktualiseras prisavdrag och hävning först i den mån rättelse inte skett inom skälig tid – vare sig säljaren varit passiv eller misslyckats. Har köparen varken framställt eller haft rätt att framställa krav på rättelse, och har säljaren inte heller erbjudit sig att rätta felet, eller har köparen haft rätt att vägra rättelse, kan prisavdrag och hävning göras gällande som primära påföljder – med förbehåll för att säljaren kan hinna utöva sin rättelserätt enligt 36 §. Den som utan godtagbara skäl vägrar rättelse kan enligt förarbetena därefter inte göra anspråk på prisavdrag eller hävning (prop. 1988/89:76 s. 132); HD har uttalat att rätten till prisavdrag faller bort om köparen avvisar säljarens erbjudande därför att köparen föredrar att själv avhjälpa felet (NJA 1998 s. 792, Kackerlackorna), medan det i doktrinen påpekats att uttryckligt lagstöd för rättsförlusten saknas, till skillnad från i den norska köplagen. Ansvarsgrunden för skadestånd består i sådana fall, men köparen får enligt 70 § första stycket själv bära den del av förlusten som skäligen hade kunnat undvikas genom att godta rättelsen.

Vad som är skälig tid beror på omständigheterna – komplicerade maskiner kan kräva en relativt lång intrimning, medan tekniskt enkla fel påkallar större skyndsamhet (prop. 1988/89:76 s. 128). Köpobjektets karaktär kan motivera en snäv tolkning: när en bostadsrätt förvärvats för boende får det normalt antas vara av väsentlig betydelse att lägenheten kan användas från tillträdesdagen, och endast rättelseåtgärder som slutförs inom kort tid utesluter då prisavdrag; en sanering som sträckte sig över mer än en månad från tillträdet skedde inte inom skälig tid (NJA 1998 s. 792). Uttrycket ”inte kommer i fråga” avser enligt HD dels fall där felet inte går att avhjälpa, dels fall där ett avhjälpande skulle kosta orimligt mycket i förhållande till den förbättring som kan uppnås; säljaren behöver då endast vidkännas ett prisavdrag som understiger avhjälpandekostnaden (NJA 1998 s. 792; NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 42). Rätten till prisavdrag förutsätter inte något annat än fel; orsaken till felet och dess betydelse för köparen är utan betydelse, och avdraget utgår på helt objektiv grund (prop. 1988/89:76 s. 132). HD har beskrivit rätten till avdrag på priset vid fel eller brist som en allmän kontraktsrättslig princip, med rättelse som förutsättning vid de kontraktstyper – bl.a. köp av varor – där motparten har rätt att avhjälpa (NJA 2018 s. 266, Högskoleavgiften, p. 24 f.). Prisavdrag och skadestånd kan kombineras, men skadeståndet får inte omfatta förlust som kompenseras genom avdraget (prop. 1988/89:76 s. 133).

Andra stycket saknar motsvarighet i 1905 års lag och motiveras med att auktion är en speciell försäljningsform för varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset; det gäller endast begagnade varor, så att ett lager nya varor som säljs genom auktionsförfarande inte träffas (prop. 1988/89:76 s. 133). I doktrinen har sakskälen ifrågasatts, men regeln ska tillämpas enligt sin lydelse. Hävning och skadestånd påverkas inte av undantaget.

Källor — Rättsfall: NJA 1998 s. 792 (Kackerlackorna) · NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 128 och 132 f.

Bestämmelsen motsvarar art. 50 CISG och ersätter 1905 års lags ”belopp som mot felet svarar” med en proportionell formel: nedsatt pris = avtalat pris × (värde i felaktigt skick / värde i avtalsenligt skick), med värdena vid avlämnandet. Bedömningen är objektiverad; felets betydelse för den enskilde köparen är normalt inte en relevant faktor (NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 43 f.). För värdet i avtalsenligt skick gäller en presumtion att det motsvarar det avtalade priset; den kan brytas om det visas att det avtalade priset avvek från marknadsvärdet (p. 45 f.). Värdet i felaktigt skick är det svåra: finns en marknad för varor i det skicket eller sakkunniga värderingar används de; annars kan värdet bestämmas till värdet i avtalsenligt skick med avdrag för reparationskostnaden, i vart fall när det saknas tydliga indikationer på att priset avviker från marknadsvärdet eller att reparationskostnaden av andra skäl över- eller underkompenserar köparen (p. 47–52). Är reparationskostnaden högre än värdeminskningen är köparen normalt inte berättigad till full ersättning för den som prisavdrag; skulle varan även efter en fullgod reparation vara mindre värd än en från början avtalsenlig vara kan avdraget omvänt bestämmas så att det täcker den kvarstående värdeminskningen (p. 53). Medför reparationen en högre standard än avtalat bör ett fördelsavdrag övervägas, men med försiktighet eftersom fördelen kan vara påtvingad och osäker (p. 54 f.). När relevanta värden saknas får avdraget bestämmas efter en normstyrd skönsmässig uppskattning av felet i relation till priset (p. 56; prop. 1988/89:76 s. 133, som nämner specialtillverkade varor och fel som består i oriktiga uppgifter). Ett fel utan värdepåverkan ger inget avdrag.

Valet av avlämnandet som värderingstidpunkt är följdriktigt eftersom felbedömningen knyts till riskövergången (21 §). Det innebär att relationen mellan varans värde i felaktigt och avtalsenligt skick bedöms vid avlämnandet. Eftersom formeln bygger på den relationen påverkar en allmän prisförändring som träffar båda värdena lika inte i sig avdraget; en prisutveckling mellan köpet och avlämnandet får betydelse först om den förskjuter relationen mellan de båda värdena – t.ex. därför att den levererade kvalitetsgraden fallit mer i pris än den avtalade. Förarbetenas uttalande om att en prisstegring efter köpslutet kan öka köparens kompensation (prop. 1988/89:76 s. 133) bör enligt doktrinen förstås med den preciseringen. Termen prisavdrag förutsätter inte att priset är obetalt; är det betalt återkräver köparen motsvarande del, och HD har – i ett fastighetsmål, av analogt intresse för köplagen – ansett 2 § andra stycket räntelagen om avkastningsränta analogivis tillämpligt på det belopp som ska återbäras vid nedsättning av köpeskillingen, oavsett säljarens goda tro (NJA 1985 s. 352). Är felet så väsentligt att varan praktiskt taget saknar värde kan avdraget enligt doktrinen reducera priset till noll; köparen får då behålla varan utan de återbärings- och avkastningsregler som gäller vid hävning (64–65 §§). Prisavdraget är enligt förarbetena ett självständigt alternativ till skadestånd, men båda kan utgå så länge samma förlust inte ersätts två gånger (prop. 1988/89:76 s. 133); det skönsmässigt bestämda prisavdrag som tillerkändes köparna i NJA 1998 s. 792 (Kackerlackorna) sedan felet avhjälpts, men inte inom skälig tid, har i doktrinen beskrivits som svårförklarat i gränsdragningen mot skadestånd.

Källor — Rättsfall: NJA 1985 s. 352 · NJA 1998 s. 792 (Kackerlackorna) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 133.

De dubbla rekvisiten är desamma som vid hävning på grund av dröjsmål (25 § första stycket) och vid krav på omleverans (34 § andra stycket). Väsentlighetsbedömningen är inte abstrakt utan avser vad som med hänsyn till den enskilde köparens förutsättningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott; ett avtalsbrott kan enligt förarbetena generellt sägas vara väsentligt om det berövar köparen den huvudsakliga nyttan av vad denne hade anledning att vänta sig av avtalet, och som exempel på individuellt väsentliga fel nämns en smärre färgavvikelse vid ett kompletteringsköp. Bedömningen är en helhetsbedömning där möjligheten att rätta felet enligt 34–36 §§ talar mot väsentlighet, medan uteblivet avhjälpande inom skälig tid, eller att rättelse inte kommer i fråga, talar för; en betydande avvikelse behöver inte vara väsentlig om den avhjälps inom skälig tid, och vid fel i en vara som dessutom avlämnats för sent beaktas avtalsbrottens sammanlagda betydelse (prop. 1988/89:76 s. 134). I doktrinen har förarbetenas formulering om ”den huvudsakliga nyttan” ansetts antyda ett strängare krav än vad som vanligen läggs i begreppet fundamental breach i art. 25 CISG, och det har förordats att prövningen görs mot köparens hävningsintresse i typsituationen – vid fungibla varor kan intresset av att snabbt kunna göra ett täckningsköp väga tungt.

Någon särskild hävningsregel för varor som tillverkats eller anskaffats särskilt för köparen, motsvarande 26 § vid dröjsmål, finns inte. Enligt förarbetena finns dock vid sådana köp ofta skäl att särskilt beakta möjligheten att avhjälpa eller kompensera felet, eftersom en hävning kan innebära att säljarens hela tillverkningsinsats går förlorad, och det anges i allmänhet finnas skäl att ställa något högre krav på de omständigheter som ska göra avtalsbrottet väsentligt – något som enligt förarbetena i regel följer redan av att en sådan köpare kan antas vara beredd att finna sig i större olägenheter, t.ex. vid avhjälpande, för att få en vara som är anpassad efter de egna önskemålen; tyngst väger dock köparens intresse av att till slut få en felfri vara (prop. 1988/89:76 s. 135). I doktrinen har framhållits att lagtexten inte ger utrymme för annat än rekvisiten i första stycket, att specialanpassningen tvärtom kan göra just den avtalade varan särskilt viktig för köparen och att inkongruensen mot 26 § är svårförklarad. Lagen saknar vidare både ett tilläggsfristförfarande motsvarande 25 § andra stycket och ett interpellationsförfarande motsvarande 24 §; i doktrinen har antagits att en av köparen utsatt tilläggsfrist inte i sig ger hävningsrätt men kan hindra hävning medan fristen löper, och att köparens tystnad inför säljarens meddelande om att felet ska rättas inom viss tid kan tolkas som ett medgivande eller påverka väsentlighetsbedömningen.

Andra stycket anger två alternativa utgångspunkter för hävningsförklaringen: skälig tid från det att felet märktes eller borde ha märkts när hävning tillgrips som första påföljd, annars skälig tid efter den rättelsetid som följer av 37 §. Generella riktlinjer för fristens längd har lagstiftaren överlämnat åt rättstillämpningen; varutyp, köparens ställning och behov av rådrum beaktas, liksom säljarens intresse av snabbt besked – enligt förarbetena bl.a. därför att köparen enligt 66 § behåller hävningsrätten även om varan förstörs eller skadas av en orsak som inte beror på köparen, så att den risken i praktiken ligger på säljaren så länge hävningsgrund föreligger (prop. 1988/89:76 s. 135). Kravet på uttrycklig hävningsförklaring är en allmän kontraktsrättslig princip. Förklaringen måste vara så tydlig att motparten förstår att prestationerna ska återgå; ordet hävning behöver inte användas, men ett påstående om att hävningsgrundande avtalsbrott föreligger eller att hävning kan komma att aktualiseras räcker inte (NJA 2020 s. 470, Kommunens hävningsförklaring, p. 12 och 16 – ett fastighetsmål som är av analogt intresse eftersom HD bygger på allmänna kontraktsrättsliga principer med uttrycklig hänvisning till köplagen). Förklaringen har dubbel karaktär som disposition och reklamation. Som reklamation sänds den enligt 82 § på mottagarens risk om den avsänts på ett ändamålsenligt sätt: köparen får åberopa den även om den försenas eller inte kommer fram (jfr p. 19–22). Som disposition anses den i doktrinen däremot bli bindande för köparen själv först när den kommit fram till säljaren – dessförinnan kan köparen ändra sig, därefter krävs säljarens samtycke för ett återtagande. Rätten att häva förutsätter enligt 66 § att köparen kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad, med undantag bl.a. för försämring som inte beror på köparen, för undersökningsåtgärder och för vidareförsäljning eller bruk i vanlig ordning innan felet märktes, och rätten består också om köparen ersätter värdeminskningen.

Källor — Rättsfall: NJA 2020 s. 470 (Kommunens hävningsförklaring). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 134 f.

Hänvisningen till 27 § första och andra styckena ger formell kongruens med dröjsmålsansvaret, men ansvarskonstruktionen är inriktad på utebliven fullgörelse och passar felsituationen sämre. Befrielse kräver ett faktiskt hinder mot att avlämna felfri vara: felet som sådant kan aldrig åberopas, ett dolt fel i det exemplar eller parti som säljaren råkat välja utgör inget hinder när köpet kunnat fullgöras med en annan vara, och att felet inte kunnat upptäckas saknar betydelse. Hinder kan föreligga om hela det parti ur vilket varan skulle tas, eller alla tillgängliga varor av slaget, hade ett dolt fel med orsak utanför säljarens kontroll, eller om varan skadats av en olyckshändelse utanför kontrollsfären under transport före riskövergången; konstruktionsfel som berör alla varor säljaren tillverkar ligger däremot alltid inom kontrollsfären. Hänvisningen i första stycket till 27 § andra stycket – men inte till tredje stycket om tidigare säljled – innebär ett dubbelt befrielsekrav när felet beror på någon som säljaren anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet: både säljaren och den anlitade ska då uppfylla kraven i 27 §. Enligt förarbetena befrias säljaren därför inte av dolda fel i komponenter som en tredje man tillverkat för säljarens produkt, och en säljare i grossist- eller detaljistledet kan inte som befrielsegrund åberopa att felet finns på alla produkter av slaget (prop. 1988/89:76 s. 137 f.). Bevisbördan för befrielsegrunden ligger på säljaren, och underrättelseskyldigheten enligt 28 § gäller på motsvarande sätt – vid underlåtenhet ersätts skada som kunnat undvikas genom besked i tid (prop. 1988/89:76 s. 136 f.). I doktrinen har tillagts att en säljare som avlämnar varan med vetskap om felet normalt inte kan undgå felansvaret, och att utrymmet för befrielse i praktiken är begränsat till speciesköp och situationer där felet uppkommit utan säljarens vetskap, t.ex. genom en yttre händelse under transporten. Enligt förarbetena är utrymmet för befrielse vid fel ”mycket begränsat”.

Andra stycket begränsar kontrollansvaret till direkt förlust (67 §). Eftersom hänvisningen till 28 § placerats i första stycket utesluter ordalydelsen ersättning för indirekt förlust även när skadan beror på utebliven hinderunderrättelse; i doktrinen har detta beskrivits som en trolig lapsus från lagstiftarens sida, med förbehåll för att rättstillämpningen kan komma att avvika från en bokstavstolkning. Tredje stycket anger grunderna för ersättning av all förlust. Försummelse omfattar egna, anställdas och anlitade självständiga medhjälpares försummelser, vid avtalets ingående såväl som vid dess fullgörande och även efter avlämnandet – vid installation, intrimning eller avhjälpande. Vid avtalsslutet kan försummelsen bestå i uppgifter som säljaren insett eller bort inse var oriktiga eller vilseledande, eller i underlåtenhet att kontrollera eller reservera sig för uppgifter, samt i underlåten upplysning om egenskaper som säljaren förstått var viktiga för köparen; till skillnad från felansvaret enligt 18 § krävs här insikt eller vårdslöshet. Ansvar kan även inträda för skada som orsakas av oaktsamhet vid avhjälpande eller av oaktsamt dröjsmål med det, och för underlåten underrättelse om ett fel som säljaren känt till men inte svarar för i sig. Bevisbördan för försummelse ligger på köparen, med ett beviskrav som beror på omständigheterna (prop. 1988/89:76 s. 138 ff. och 141).

Den särskilda utfästelsen ersätter 1905 års lags ”egenskap som kan anses tillförsäkrad” (42 § andra stycket); ansvaret är en självständig grund vid sidan av försummelse och oberoende av säljarens insikt – förarbetena motiverar det med att säljaren får anses ha varit försumlig redan genom att utan säker kunskap lämna en särskild utfästelse – men det gäller endast avvikelser som förelåg vid köpet – en försämring därefter men före riskövergången bedöms enligt första stycket. Utfästelsen grundar sig i allmänhet på vad säljaren uttryckligen meddelat, men kan följa av omständigheterna, t.ex. när köparen uttryckligen förklarat att köpet förutsätter en viss egenskap och säljaren ingår avtalet med den vetskapen; det krävs att köparen med hänsyn till sättet för uppgiftens lämnande haft särskild anledning att förlita sig på den, som när säljaren särskilt understrukit en egenskap – förarbetenas exempel är en försäkran om energibesparing i köparens produktionsprocess (prop. 1988/89:76 s. 139 f.). I doktrinen har ordalydelsen ”särskilt” ansetts syfta på både form och innehåll: egenskapen ska ha framhållits utöver den allmänna varubeskrivningen, och uppgifter i en till avtalet fogad specifikation räcker inte i sig. Omformuleringen antas i doktrinen ha syftat till att begränsa det utrymme för fingerade utfästelser som den äldre ”kan anses”-regeln gav; som rättshistorisk bakgrund kan nämnas att HD enligt den äldre regeln godtog ett mycket begränsat utrymme för skadeståndsansvar vid avsaknad av en ”kärnegenskap” men fann det tveksamt om principen alls kunde tillämpas vid köp av levande djur (NJA 1989 s. 156, bedömt enligt 42 § andra stycket i 1905 års lag); avgörandet säger inget om vad som utgör en särskild utfästelse enligt tredje stycket. Något särskilt meddelande om skadeståndskrav motsvarande 29 § krävs inte vid fel; i doktrinen anses den neutrala reklamationen enligt 32 § tillräcklig. Skadeståndets omfattning, gränsen mellan direkt och indirekt förlust och skadebegränsningsplikten regleras i 67–70 §§, som kommenteras i en senare delleverans; redan här bör noteras att köplagens skadestånd inte omfattar förlust genom skada på annat än den sålda varan (67 § första stycket), som i stället får prövas enligt bl.a. produktansvarslagen (1992:18) eller allmänna skadeståndsregler.

Källor — Rättsfall: NJA 1989 s. 156. Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 135 ff.

Paragrafen anger vad som i köplagens mening är ett rättsligt fel och vilka påföljder som följer; i 1905 års lag behandlades rättsliga fel i 59 §, som endast reglerade säljarens skadeståndsansvar (den s.k. hemulsskyldigheten). Rättsligt fel föreligger om tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan liknande rätt i den. Att varan ägs av tredje man kan enligt förarbetena bero på att säljaren har stulit den, att den överlåtits till säljaren med giltigt äganderättsförbehåll eller att säljaren innehar den med nyttjanderätt enligt hyres- eller leasingavtal. Uttrycket ”liknande rätt” är avsett att begränsa bestämmelsens räckvidd: regleringen är inte avsedd att tillämpas på tredje mans immaterialrätt, och strider varans användning eller vidareförsäljning mot annans patent-, varumärkes- eller upphovsrätt får verkan för förhållandet mellan säljare och köpare bedömas enligt allmänna regler (prop. 1988/89:76 s. 141 f.). I doktrinen har påpekats att det är oklart vilka allmänna regler som avses, att köplagen därigenom – till skillnad från art. 42 CISG – saknar en regel om immaterialrättsliga fel och att köplagens allmänna felregler då ligger närmast till hands med beaktande av konventionens principer. Konsumentköplagen (2022:260) går en annan väg och anger i 4 kap. 12 § 3 uttryckligen att varan är felaktig om tredje man har en immaterialrätt i varan som begränsar användningen av den på ett sätt som konsumenten inte med fog kunnat förutsätta. Begränsade rättigheter som panträtt och retentionsrätt omfattas däremot, förutsatt att rättigheten är av sådant slag att den kan göras gällande mot köparen; tredje mans nyttjanderätt till lös egendom är i allmänhet inte bindande för en ny ägare och utgör därför inget rättsligt fel (prop. 1988/89:76 s. 142). Reglerna om godtrosförvärv påverkar bilden: gör köparen ett exstinktivt godtrosförvärv – t.ex. av ett löpande skuldebrev – bortfaller det rättsliga felet, medan köparen av lösöre trots godtrosförvärv riskerar att behöva lämna ifrån sig varan mot lösen enligt lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre, varvid felet enligt förarbetena kvarstår i en speciell form (prop. 1988/89:76 s. 142). Den som förlorat äganderätten genom annans godtrosförvärv har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen (5 § samma lag), som enligt 6 § ska motsvara förvärvarens kostnader för förvärv och förbättring av egendomen, högst dess värde i den allmänna handeln; i doktrinen har framhållits att köparen därför kan behöva vända sig mot säljaren för förlusten av en god affär. Sedan 2003 består ägarens rätt även om förutsättningarna för godtrosförvärv är uppfyllda, när egendomen olovligen tagits ifrån ägaren eller tilltvingats genom våld eller hot (3 § samma lag), varför utrymmet för att felet ska bortfalla genom godtrosförvärv begränsats. I doktrinen har som ytterligare exempel på rättsligt fel anförts att säljaren inte kan skydda köparen mot sin egen säljares borgenärer, när varan vid dennes konkurs ännu låg kvar hos honom, med hänvisning till ett äldre avgörande där köparen enligt avtalet inte ansågs stå den risken oavsett god tro (NJA 1954 s. 546, återgivet efter doktrinen).

Tidpunkten för felbedömningen är, liksom vid faktiska fel, riskövergången, normalt avlämnandet (21 §, jfr 13 §); ”vid köpet” i andra stycket avser däremot avtalsslutet och avgör om det strikta ansvaret är tillämpligt. Belastningen kan därför ha uppkommit efter köpet, t.ex. en retentionsrätt hos den tredje man hos vilken varan ska hämtas för en fordran mot säljaren, och reglerna om rättsligt fel tillämpas när varan avlämnats med belastningen. Förhindras däremot själva avlämnandet av att tredje man gör gällande sin rätt – säljaren har efter köpet sålt och traderat varan till en godtroende, varan utmäts för säljarens skulder eller dras in i säljarens konkurs före avlämnandet, eller ett import-, export- eller försäljningsförbud hindrar avlämnandet – tillämpas i allmänhet dröjsmålsreglerna; leder ett myndighetsingripande till att varan kan levereras endast i avvikande utförande eller utan vissa delar kan det bli fråga om fel eller partiellt dröjsmål enligt 43 § (prop. 1988/89:76 s. 142 f.). I doktrinen har det sista exemplet betecknats som ett rådighetsfel snarare än en sakrättslig belastning. Förbehållet för vad som ”följer av avtalet” knyter an till 3 §. Det är inte tillräckligt att köparen känt till eller bort känna till belastningen; det bör framgå av avtalet eller omständigheterna vid dess tillkomst att köparen samtyckt till att ta emot varan med belastningen. Även den som vid köpslutet vet att en tredje man har panträtt i varan kan ha grundad anledning att förutsätta att säljaren ska se till att panträtten upphör före avlämnandet; kan det däremot inte anses förutsatt att säljaren ska eliminera belastningen, bör köparen ofta anses ha samtyckt, och prisets storlek är en omständighet som kan tyda på att belastningen ska bestå (prop. 1988/89:76 s. 143).

Första stycket bygger på hänvisningsteknik: felpåföljderna gäller med vissa undantag. Reklamation ska ske enligt 32 § första stycket inom skälig tid från det att köparen märkt eller borde ha märkt felet, men den absoluta tvåårsfristen i 32 § andra stycket gäller inte, och inte heller undersökningsplikten enligt 31 § (prop. 1988/89:76 s. 143); i doktrinen har förklaringen angetts vara dels att det inte finns någon affärssed för undersökning av sakrättsliga förhållanden, dels att ett rättsligt fel kan förbli dolt under avsevärd tid. Att någon undersökningsplikt inte gäller hindrar inte att konkreta uppgifter om tredje mans rätt kan medföra både att reklamationsfristen börjar löpa och att köparen anses ha bort känna till felet i andra styckets mening. Avhjälpande innebär att säljaren vidtar den åtgärd som behövs för att eliminera felet, exempelvis genom en uppgörelse med tredje man om att dennes äganderätt upphör eller genom att betala eller ställa annan säkerhet så att panträtten upphör; omleverans torde komma i fråga endast i sällsynta fall, och prisavdrag kan aktualiseras t.ex. när felet belastar endast en del av varan (prop. 1988/89:76 s. 143 f.). Skadeståndsregeln i 40 § får vid rättsliga fel i regel betydelse endast för fel som uppkommit efter köpet, eftersom andra stycket innehåller en specialregel för fel som förelåg redan vid köpet: har köparen varken känt till eller bort känna till felet blir säljaren ersättningsskyldig oberoende av om förlusten enligt 67 § är direkt eller indirekt, medan säljarens ansvar i övriga fall – felet har uppkommit efter köpet, eller köparen var inte i god tro – bedöms enligt 40 § (prop. 1988/89:76 s. 144). Ansvaret enligt andra stycket är alltså strikt och oberoende av säljarens egen goda tro; i doktrinen beskrivs det som ett garantiansvar. Där har vidare anförts att en köpare som vid köpet kände till en panträtt men utgick från att säljaren skulle avlägsna den inte kan anses ha ”känt till felet” i andra styckets mening, samt att ansvaret enligt 40 § för efterföljande belastningar normalt utlöses enligt kontrollansvaret, eftersom säljaren typiskt sett kan kontrollera att varan inte utsätts för sådana belastningar, men att ansvaret för indirekt förlust kan falla bort om belastningen uppkommit utan försummelse.

Tredje stycket – påståenderegeln, med förebild i art. 41 CISG – låter köparen göra påföljderna gällande redan när tredje man gör anspråk på en sådan rätt som avses i första stycket, förutsatt att det finns sannolika skäl för anspråket. Motivet är att anspråket kan göra köparens ställning osäker och begränsa rådigheten över varan tills tvisten avgjorts, och köparen ska inte behöva löpa risken att dras in i en besvärlig tvist mellan säljaren och en utomstående. Kravet på sannolika skäl är inte avsett att innebära några högt ställda krav, eftersom det annars kan krävas ett kostsamt och tidsödande förfarande för att klarlägga läget; det måste dock finnas någon beaktansvärd grund som ger anledning att räkna med att tredje man kan ha fog för sitt krav (prop. 1988/89:76 s. 144 f.). HD har, i ett mål om rättsligt fel i fastighet, med hänvisning till 41 § och dessa motivuttalanden slagit fast att reklamationsfristen för ett rättsligt fel börjar löpa när tredje mans krav kan anses grundat på sannolika skäl, att det inte kan krävas att belastningen fastställts genom dom och att kraven på utredningen inte bör ställas alltför högt (NJA 2012 s. 1021, p. 21–24); avgörandet gällde 4 kap. 19 a § jordabalken och är inte ett prejudikat om köplagen, men HD bygger uttryckligen på reklamationens syften inom den allmänna köprätten, och det ger därför vägledning vid tolkningen av 32 § första stycket jämförd med 41 § tredje stycket. Har tredje man framställt sitt anspråk först efter köpet kan köparen inte kräva skadestånd enligt andra stycket innan det fastställts att anspråket var riktigt och att rätten förelåg redan vid köpet; ersättning enligt 40 § för skador till följd av anspråket, t.ex. när köparen hävt därför att anspråket gjort dennes ställning osäker, är däremot inte utesluten (prop. 1988/89:76 s. 145). I doktrinen har påståenderegelns baksidor uppmärksammats: en säljare som vinner tvisten med tredje man får ändå bära förlusten av en hävning som var berättigad därför att anspråket hade sannolika skäl för sig, en köpare kan frestas att använda ett tredjemansanspråk för att komma ur ett av andra skäl oförmånligt köp, och det har därför förordats att hävningsrekvisiten i 39 § tillämpas restriktivt. Vidare har anförts att ”felet” vid ett påstående inte är belastningen utan risken för den, så att ett prisavdrag enligt 38 § bör bestämmas med utgångspunkt i den uppskattade risken snarare än i belastningens fulla värde, och att tvistiga anspråk i praktiken brukar lösas genom att säljaren medger kredit med motsvarande del av priset eller ställer säkerhet för återbetalning. Dessa frågor är inte avgjorda i praxis.

Källor — Rättsfall: NJA 1954 s. 546 (återgivet efter doktrinen) · NJA 2012 s. 1021 (rättsligt fel vid fastighetsköp; 41 § köplagen som jämförelse). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 141–145.

Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i 1905 års lag, som i 14 § endast gav köparen rätt att hålla inne köpeskillingen tills godset hölls denne till handa. Köparens rätt att hålla inne betalningen för att säkerställa krav på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan är enligt förarbetena av betydelse dels som påtryckningsmedel för att förmå säljaren att avhjälpa fel, dels som ett medel att göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv om felet inte avhjälps. Så länge köparen har rätt att hålla inne betalningen uppkommer inget dröjsmål med köparens prestation; säljaren kan därför varken göra gällande köplagens dröjsmålspåföljder eller kräva dröjsmålsränta på det innehållna beloppet (prop. 1988/89:76 s. 145). I doktrinen har detentionsrätten satts i relation till kvittningsrätten: avser köparens krav betalning, t.ex. skadestånd, kan köparen alternativt kvitta, medan ett krav på naturaprestation – avhjälpande eller omleverans – inte är komputabelt med säljarens prisfordran, varför 42 § där är köparens enda väg att undgå betalningsskyldighet innan säljaren gjort rätt för sig. Rätten omfattar endast krav på grund av ett inträffat dröjsmål eller fel; andra penningfordringar mot säljaren kan enligt doktrinen i stället användas till kvittning om de allmänna förutsättningarna för kvittning är uppfyllda, och vid befarat avtalsbrott är det i stället 61 § som ger köparen rätt att inställa sin fullgörelse. Vid dröjsmål har paragrafen begränsad självständig betydelse, eftersom köparen enligt 49 § i regel inte är skyldig att betala förrän varan hålls denne till handa; det blir då i regel fråga om att hålla inne en del av betalningen för skadestånd på grund av ett avslutat dröjsmål (prop. 1988/89:76 s. 146), eller – som framhållits i doktrinen – om förskottsbetalning och remburs.

Köparen får hålla inne så mycket som motsvarar kravet. Med krav avses inte köparens yrkande som sådant utan vad köparen har rätt att göra gällande mot säljaren på grund av felet eller dröjsmålet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma beloppet därefter, men bär risken för felbedömningen: hålls ett för stort belopp inne, eller hålls betalning inne utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder för att köparen inte betalat i tid. Är felet av sådan beskaffenhet att hävning kan komma i fråga bör hela betalningen kunna hållas inne; i andra felfall ett belopp motsvarande prisavdrag och skadestånd, och går kravet i första hand ut på avhjälpande eller omleverans får beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t.ex. prisavdrag (prop. 1988/89:76 s. 145 f.). I doktrinen har som måttstock vid krav på avhjälpande angetts den försvarliga avhjälpandekostnad som köparen har rätt till enligt 34 § tredje stycket, och vid krav på omleverans hela priset. Lagtexten ger ingen uttrycklig säkerhetsmarginal, och i doktrinen har propositionen lästs så att den inte heller ger något egentligt utrymme för att hålla inne mer än vad köparen vid en slutlig prövning är berättigad till; detta har kontrasterats mot konsumentköplagens regler, enligt vilka konsumenten får hålla inne så mycket som behövs för att ge säkerhet för kravet (3 kap. 3 § och 5 kap. 3 § konsumentköplagen [2022:260]). Felbedömningen är enligt doktrinen ett avtalsbrott oavsett hur ursäktlig den är; säljaren kan då kräva dröjsmålsränta enligt räntelagen och, under förutsättningarna i 57 §, skadestånd, medan säljarens hävningsrätt efter det att varan kommit i köparens besittning är utesluten enligt 54 § fjärde stycket om inte återtagandeförbehåll gjorts.

Rätten är dynamisk. Har köparen hållit inne ett belopp får det fortsättningsvis hållas inne endast i den mån köparen alltjämt har ett utestående anspråk; avhjälper säljaren felet helt eller delvis får därefter endast ett belopp som svarar mot kvarstående och nytillkomna krav hållas inne, tills parterna når en slutreglering. Ska betalning erläggas vid olika tidpunkter får köparen utöva rätten genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning – upp till det belopp som motsvarar kravet – och behöver alltså inte fortsätta att betala förfallande poster tills restskulden motsvarar det belopp som får hållas inne (prop. 1988/89:76 s. 146). Systematiskt har i doktrinen noterats att köparens detentionsrätt för huvudprestationen finns i 49 §, säljarens i 10 § med utvidgning i 51 §, och att 42 § därför fått sin plats bland påföljderna av säljarens avtalsbrott med hänvisningar från 22 och 30 §§; en asymmetri har påpekats i att säljaren enligt 10 § får hålla inne hela varan medan köparen enligt 42 § endast får hålla inne vad som motsvarar kravet.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 145 f.

Paragrafen, som saknar motsvarighet till första stycket i 1905 års lag, gäller tillämpningen av påföljdsreglerna när dröjsmål eller fel föreligger endast beträffande en del av leveransen och avser fall där varan ska avlämnas på en gång; för avlämnande efter hand i flera poster finns hävningsregler i 44 § (prop. 1988/89:76 s. 146). Första meningen avser fall där en viss mängd eller vissa exemplar av ett parti försenas eller är felaktiga. Lagtexten talar om en del av leveransen, inte av varan: ett fel som hänför sig till en del av varan med så nära fysiskt eller funktionellt samband med helheten att en uppdelning inte lämpligen kan ske – ett fel i en del av en maskin, eller en försenad låda av en maskin som ska monteras hos köparen – är som regel ett fel i hela varan, medan bestämmelsen blir tillämplig när tio av hundra lådor frukt är felaktiga eller försenade (prop. 1988/89:76 s. 147). I doktrinen har tillagts att bestämmelsen kan tänkas gälla även maskinleveranser om den saknade delen kan undvaras eller lätt ersättas, och att dess tillämplighet kan sättas ur spel genom 3 § när avtalet eller handelsbruk visar att köparen inte har intresse av delvis fullgörelse. Den största praktiska betydelsen ligger i hävningsrätten: köparen får häva beträffande en del av leveransen om de allmänna förutsättningarna i 25 eller 39 § är uppfyllda för denna del, och väsentlighetskravet bedöms i förhållande till den försenade eller felaktiga delen och inte till hela avtalet. Partiell hävning medges trots att avtalet inte förutsatt delprestationer. Vid dröjsmål kan köparen skaffa sig hävningsgrund för den försenade delen genom tilläggstid enligt 25 § andra stycket, men påföljder kan göras gällande endast beträffande den del som avtalsbrottet hänför sig till (prop. 1988/89:76 s. 147); avser den försenade delen en vara som tillverkats eller skaffats särskilt för köparen gäller därvid begränsningen i 26 §. I doktrinen har principen beskrivits som att köparen både har skyldighet och rätt att begränsa påföljden till den berörda delen; det äldre förbudet mot att ”skumma varan” – att behålla den bästa delen och avvisa resten – anses inte lika begränsande i dag, och köparen har i doktrinen – utan stöd i praxis – ansetts kunna begränsa hävningen till vissa enheter även när alla har samma fel, förutsatt att uppdelningen kan ske utan värdeförstöring, något som får särskild betydelse när köparen enligt 66 § inte kan återlämna hela partiet väsentligen oförändrat. Säljaren kan för sin del föregripa en uppdelning genom att på egen bekostnad företa omleverans av hela partiet, under de förutsättningar som anges i 36 §.

Total hävning enligt andra meningen förutsätter att det allmänna väsentlighetskravet är uppfyllt med avseende på hela köpet – t.ex. därför att det med hänsyn till varans ändamål skulle orsaka köparen betydande olägenhet att behöva nöja sig med en del av leveransen – och att säljaren insåg eller borde ha insett detta. Genom tilläggstidsförfarandet kan köparen däremot inte uppnå en hävningsgrund för köpet i dess helhet (prop. 1988/89:76 s. 147); i doktrinen har uttalandet förståtts så att tilläggstid och väsentlighetsregeln är alternativa och inte kan kombineras, men att inget hindrar hävning av en ännu inte avlämnad del när tilläggsfristen för den löpt ut. Prövningen kan enligt doktrinen normalt göras utifrån typsituationen: köparen av tusen lådor frukt antas ha intresse av niohundra (det större innefattar det mindre), medan färg eller tyg som inte räcker till hela huset eller hela samlingslokalen kan göra avtalsbrottet väsentligt för hela köpet; insiktsrekvisitet gör att ett särskilt avtalssyfte som säljaren inte känt till inte beaktas. Regeln har jämförts med sambandsregeln i 44 § tredje stycket, som saknar insiktsrekvisit – en inkongruens som i doktrinen ansetts svår att rättfärdiga – och med 5 kap. 9 § konsumentköplagen (2022:260), där hävning av hela köpet får ske om det inte skäligen kan begäras att konsumenten behåller de felfria varorna.

Andra stycket motsvarar 50 § i 1905 års lag och drar gränsen mellan partiellt dröjsmål, där dröjsmålsreglerna tillämpas på den uteblivna delen, och brist, där felreglerna tillämpas. Avgörande är om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet. Omständigheterna kan tyda på att säljaren av misstag gjort en ofullständig leverans – 99 artiklar levereras men följesedeln anger 100 – eller på att en del förkommit under transporten, t.ex. genom trasigt emballage; då är det brist. Kan annat inte antas än att säljaren varit medveten om att endast en del fullgjorts, vilket avvikelsens storlek kan indikera, gäller dröjsmålsreglerna. Den viktigaste konsekvensen av att felreglerna tillämpas är att köparens reklamationsskyldighet bestäms enligt 32 § – båda styckena, med undantaget i 33 §: reklamerar köparen inte inom skälig tid förloras rätten till påföljder helt och köparen blir normalt skyldig att betala hela det avtalade priset – ska priset beräknas efter antal, mått eller vikt läggs dock enligt 46 § den mängd som varan hade vid riskövergången till grund för beräkningen – medan dröjsmålsreglerna endast leder till att rätten att kräva ut den uteblivna delen förloras vid orimligt lång väntan (23 § tredje stycket); även hävningsrätten är strängare reglerad vid fel, där en neutral reklamation krävs, medan 29 § vid dröjsmål aktualiseras först när den saknade delen avlämnats. Rätten att kräva ut den saknade delen bestäms vid brist enligt reglerna om avhjälpande i 34 § första stycket, och omleverans av hela leveransen enligt 34 § andra stycket kan komma i fråga om det är viktigt för köparen att allt material tas ur samma tillverkningsparti (prop. 1988/89:76 s. 148). I doktrinen har betonats att vad som kan antas om säljarens uppfattning ska bedömas utifrån objektivt iakttagbara omständigheter vid köparens mottagande av varan, att säljarens uppgifter i efterhand inte bör tillmätas avgörande betydelse och att 1905 års lag, som fäste vikt vid vad köparen måste anta, var förmånligare för köparen – inte minst när denne med fog utgått från att säljaren skulle leverera återstoden och därför avvaktat med reklamation.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 146–148.

Paragrafen gäller köparens hävningsrätt när varan ska avlämnas efter hand i flera poster; 1905 års lag hade motsvarande regler i 22 § för dröjsmål och 46 § för fel, och säljarens motsvarande hävningsrätt vid köparens avtalsbrott finns i 56 §. Huvudregeln i första stycket är att hävning får ske endast beträffande den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller, så att de olika leveranserna betraktas som flera självständiga köp. Det är köplagens allmänna hävningsbestämmelser som ska tillämpas: vid dröjsmål 25 § första stycket eller en tilläggstid enligt 25 § andra stycket, med den begränsning som följer av 26 § för varor som tillverkats eller skaffats särskilt för köparen, och vid fel 39 § första stycket. Hävningsförutsättningarna bedöms i förhållande till delleveransen och inte till hela avtalet, och reglerna om underrättelse om avtalsbrottet och hävningen (29, 32 och 33 §§ samt 39 § andra stycket) liksom om svar på säljarens förfrågan (24 §) måste iakttas (prop. 1988/89:76 s. 149). Ett avtal om successiv leverans föreligger enligt doktrinen när avlämnandet ska ske vid olika tidpunkter, oavsett om övriga villkor – t.ex. betalningen – är gemensamma, medan ett ramavtal som fylls ut genom särskilda köpavtal inte är successiv leverans utan en serie självständiga köp. Till skillnad från 43 § reglerar 44 § endast hävningsrätten; i doktrinen har antagits att övriga påföljder utan svårighet kan tillämpas med beaktande av typsituationen – fullgörelse, avhjälpande, omleverans och prisavdrag knyts då naturligen till den drabbade posten, medan skadeståndet bestäms av den förlust avtalsbrottet orsakat – att ett totalpris vid prisavdrag bör kunna fördelas proportionellt på delleveranser av samma slags vara innan värderelationen enligt 38 § bestäms, och att köparen normalt är skyldig att undersöka varje delleverans så snart omständigheterna medger det och reklamera fel i den inom skälig tid, om inte särskilda skäl motiverar att undersökningen anstår tills allt avlämnats.

Andra stycket – anteciperingsregeln – gäller när ett inträffat avtalsbrott beträffande en delleverans ger anledning att befara ytterligare avtalsbrott. Har något avtalsbrott ännu inte inträffat, men finns skäl att vänta ett – säljaren har nätt och jämnt klarat den första leveransen men kommer uppenbarligen inte att hinna med de senare – är det inte andra stycket utan reglerna om befarat avtalsbrott i 61 och 62 §§ som gäller. Förutsättningarna för att häva återstående delleveranser är enligt andra stycket lindrigare än enligt 62 §, som kräver att det står klart att säljaren inte kommer att fullgöra avtalet och dessutom låter hävningen falla om motparten genast ställer godtagbar säkerhet – något motsvarande föreskrivs inte i 44 §. Det saknar betydelse om det inträffade avtalsbrottet i sig ger hävningsrätt, och ger det hävningsrätt får köparen häva senare delleveranser även utan att häva den drabbade. Rätten avser samtliga delleveranser beträffande vilka det finns anledning att anta ett hävningsgrundande avtalsbrott, och det befarade avtalsbrottet behöver inte vara av samma slag som det inträffade: ett materialfel i en delleverans kan ge anledning att anta att säljaren inte hinner få fram felfritt material i tid för senare leveranser (prop. 1988/89:76 s. 149 f.). I doktrinen har regelns beviskrav placerats i en fallande skala tillsammans med köplagens övriga prognosregler: ”står det klart” (62 §), ”starka skäl att anta” (61 §), ”ger anledning att anta” (44 § andra stycket) och ”det inte saknas anledning att anta” (56 § andra stycket). Där har också framhållits att prognosen endast avser avtalsbrott som ger rätt till hävning, så att ett obetydligt dröjsmål eller fel i regel inte ger anledning att anta hävningsgrundande avtalsbrott i framtiden, att ett avtalsbrott som beror på speciella förhållanden inte heller gör det, medan redan en förskjutning i leveransprogrammet utan sådan förklaring kan berättiga antagandet. Fristen ”inom skälig tid” bör enligt doktrinen räknas från den tidpunkt då köparen fick anledning att anta att ett hävningsgrundande avtalsbrott skulle inträffa, och bedömas enligt samma principer som hävningsförklaringen enligt 29 och 39 §§; försummas fristen kan köparen inställa sin fullgörelse enligt 61 § och häva endast enligt 62 §, om respektive bestämmelses strängare krav är uppfyllt.

Tredje stycket – sambandsregeln – gör ett ytterligare undantag från huvudregeln och förutsätter ett sådant sammanhang mellan delleveranserna att köparen skulle ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dem, exempelvis därför att de ska användas för samma ändamål, såsom fullgörandet av ett tillverkningsavtal med tredje man. Till skillnad från andra stycket förutsätter regeln att köparen häver beträffande den delleverans som avtalsbrottet gäller; gör köparen det får hävningen omfatta även leveranser som skett tidigare och i rätt tid liksom kommande leveranser för vilka dröjsmål inte behöver befaras, och den kan omfatta köpet i dess helhet (prop. 1988/89:76 s. 150). Hävningen ska enligt lagtexten ske ”samtidigt”; i doktrinen har det förståtts så att köparen inte får anstånd med att bestämma sig för om hävningen ska omfatta även andra poster, till skillnad från 43 § där total hävning kan avvakta tills reklamationsfristen löper ut. Regeln saknar insiktsrekvisit, vilket i doktrinen jämförts med 43 § första stycket andra meningen och art. 73(3) CISG, som båda kräver att säljaren respektive parterna kunnat förstå sambandet, och betecknats som en svårförklarad inkongruens; någon praktisk skillnad mellan ”betydande olägenhet” och ”väsentlig betydelse” har däremot inte ansetts föreligga. Avgörande är köparens syfte med avtalet: vid fungibla varor som spannmål, metaller eller petroleumprodukter saknas normalt tillräckligt samband, medan textilier, färg eller byggmaterial till ett och samma projekt kan ha det. Gränsen mot 43 § går enligt doktrinen vid avtalets innehåll – 44 § förutsätter att avlämnandet enligt avtalet ska ske vid olika tidpunkter, 43 § att det ska ske på en gång men faktiskt sker uppdelat. Är endast en del av en enskild delleverans försenad eller felaktig kan 43 § tillämpas inom den delleveransen. I doktrinen har därutöver – utan stöd i praxis – antagits att en köpare som vid successiv leverans vill häva hela köpet kan åberopa 43 § första stycket andra meningen i stället för sambandsregeln; mot det kan invändas att 43 § enligt förarbetena avser avlämnande på en gång.

Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 148–150.