Köplagen innehåller reglerna om köp – vårt vanligaste avtal. Den gäller köp av lös
egendom, alltså i princip allt som kan köpas utom fastigheter: bilar, båtar, möbler,
maskiner, djur, men också sådant som aktier, bostadsrätter och fordringar. Lagen bestämmer
vad säljare och köpare ska göra – leverera varan respektive betala den – och vad som händer
när något går snett: varan kommer för sent, den är felaktig eller betalningen uteblir.
Köplagen gäller däremot inte när en konsument – en privatperson som handlar för
huvudsakligen privat bruk – köper en vara av en näringsidkare. Då gäller i stället
konsumentköplagen, som ger köparen ett skydd som inte kan avtalas bort.
Köplagens hemmaplan är därför köp mellan företag och köp mellan privatpersoner,
till exempel när en begagnad bil byter ägare via en radannons.
Exempel. Anna driver ett kafé och köper en espressomaskin av en
grossist – köplagen gäller. Bengt säljer sin begagnade kajak till en granne – köplagen
gäller. Men när Bengt i stället köper en ny kajak av en sportbutik är han konsument, och då
gäller konsumentköplagen i stället.
En grundtanke i lagen är att den är dispositiv: den gäller bara om parterna inte
har bestämt något annat. Avtalet går alltså före lagen, och även etablerade branschvanor
(handelsbruk) kan ta över. Köplagen fungerar som en reservlösning – den fyller ut avtalet
med balanserade standardregler där parterna inte har reglerat frågan själva.
Lagen är uppbyggd ungefär som ett köp förlöper: först var, när och hur varan ska avlämnas (6–11 §§) och vem som står risken om varan skadas av en olyckshändelse
(12–16 §§); därefter vilka krav köparen kan ställa på varans skick (17–21 §§) och
vilka påföljder som kan bli aktuella vid dröjsmål eller fel (22–44 §§). Sedan följer
köparens skyldigheter och säljarens påföljder (45–60 §§) samt gemensamma regler om bl.a.
befarat avtalsbrott, hävning, skadestånd, ränta och vård av varan (61–82 §§).
Köplagens uppbyggnad: från köpets fullgörande till avtalsbrott och påföljder.
KöpL: Fördjupning
Lagens tillkomst, nordiska och internationella sammanhang
Köplagen antogs efter prop. 1988/89:76 och ersatte 1905 års
köplag (1905:38 s. 1), som i sin tur var frukten av det första stora samnordiska
lagstiftningssamarbetet; i huvudsak likalydande köplagar antogs i Sverige 1905, Danmark 1906
och Norge 1907. Ett nordiskt revisionsförslag lades fram redan i SOU
1976:66 men ledde inte till lagstiftning – länderna valde att invänta det
internationella köplagsarbetet, som 1980 utmynnade i FN-konventionen om internationella köp
(CISG). Därefter utarbetades det samnordiska förslaget NU 1984:5,
som ligger till grund för den finska köplagen (1987), den norska (1988) och den svenska
(1990). Danmark behöll sin äldre lag. Den nya lagen anpassades i systematik och sak
väsentligt till CISG, men med åtskilliga nationella avvikelser – bl.a. skiljer svensk rätt
mellan direkt och indirekt förlust (67 §), en uppdelning som saknar motsvarighet i
konventionen.
Lagen är inte kapitelindelad utan disponerad i huvudavsnitt med mellanrubriker.
Påföljdssystemet är uppbyggt kring parternas avtalsbrott: dröjsmål och fel på säljarsidan
(22–44 §§), bristande betalning och medverkan på köparsidan (51–60 §§), med fullgörelse,
hävning, prisavdrag och skadestånd som centrala påföljder. Säljarens skadeståndsansvar vid dröjsmål och fel bygger
på kontrollansvar, som dock inte omfattar indirekt förlust enligt 67 § andra stycket –
sådan ersätts endast vid försummelse på säljarens sida eller, vid fel, när varan avvek
från vad säljaren särskilt utfäst (27 och 40 §§).
Tillämpningsområdet avgränsas i tre riktningar: mot tjänste- och entreprenadavtal (2 §),
mot konsumentköpen, som sedan den 1 maj 2022 regleras i konsumentköplagen
(2022:260) – hänvisningen i 4 § uppdaterades genom SFS 2022:262 – och mot de internationella köp som faller under
lagen (1987:822) om internationella köp, varigenom CISG gäller som svensk lag (5 §).
Genom lagändring som trädde i kraft 2012 omfattar den svenska anslutningen även
konventionens del II om avtals ingående; för köp mellan parter med affärsställen i olika
nordiska länder tillämpas dock alltjämt de nationella köplagarna (2 § lagen om
internationella köp). Vid tolkningen av köplagen har CISG och dess praxis samt nordisk
doktrin därför fortsatt betydelse.
1905 års lag var utpräglat abstrakt förmögenhetsrättslig; 1990 års lag är mer kasuistisk
och praktiskt inriktad, men bygger i stora delar vidare på äldre rätt. Äldre praxis kan
därför alltjämt ge ledning, låt vara med försiktighet där lagen medvetet ändrats – t.ex.
ersatte kontrollansvaret det stränga ansvar – med undantag endast för force
majeure-liknande händelser – som enligt 24 § i 1905 års lag gällde vid köp av generiskt
bestämda varor.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 · NU 1984:5 · SOU 1976:66.
Författningar: SFS 1990:931 t.o.m. SFS 2022:981 · lag (1987:822) om internationella köp ·
konsumentköplag (2022:260).
Aktuell t.o.m. SFS 2022:981
Källa: Sveriges riksdag, öppna data — sfs-1990-931. Författningstext omfattas ej av upphovsrätt (9 § URL).
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom.
Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
Vid köp av byggnad som uppförts för stadigvarande bruk gäller i stället för bestämmelserna i 3, 13, 17–21 samt 30–40 §§ vad som föreskrivs i 4 kap. 11, 12 och 18–19d §§ jordabalken. Om en tomträttsupplåtelse enligt 13 kap. 5 § jordabalken har innefattat överlåtelse av en byggnad, gäller de nämnda bestämmelserna i jordabalken dock inte om något annat följer av 13 kap. 8 § jordabalken.
Köplagen gäller köp av lös egendom. Det är ett mycket vidare begrepp än ”saker”:
lös egendom är allt som inte är fast egendom, det vill säga allt som inte är jord
(fastigheter) med tillhörande byggnader och fasta tillbehör. Hit hör förstås fysiska föremål
– bilar, möbler, maskiner, djur – men också sådant som aktier, fordringar, bostadsrätter och
till och med byggnader som står på någon annans mark.
Lagen gäller också byte (andra stycket). Vid byte tillämpas reglerna om säljarens
skyldigheter på båda parterna – var och en ”säljer” det den lämnar ifrån sig.
Exempel. Anna säljer sin husvagn till Bengt – köp av lös egendom,
köplagen gäller. Anna säljer även sin kolonistuga, som står på mark hon arrenderar av
kommunen. Stugan står på annans mark och är därför lös egendom – även det köpet faller
under köplagen, inte under jordabalkens regler om fastighetsköp. Hade Anna i stället ägt
marken hade stugan varit en del av fastigheten, och då hade jordabalken gällt.
Lös egendom bestäms negativt: allt som inte är fast egendom enligt 1–2 kap. jordabalken.
Två undantag pekas ut särskilt. Tomträtter (tredje stycket) är visserligen lös
egendom, men överlåts enligt jordabalkens regler och är därför helt undantagna. Vid köp av
en byggnad som uppförts för stadigvarande bruk – typiskt en kolonistuga eller ett
hus på arrenderad mark – gäller lagen i och för sig, men i frågor om bl.a. varans
skick, fel, riskövergång och påföljder tillämpas jordabalkens regler i stället för
köplagens – fjärde stycket ersätter 3, 13, 17–21 och 30–40 §§. Tanken är
att ett husköp ska bedömas efter samma mönster oavsett om marken följer med eller inte.
Begreppet köp, gränsdragningar och paragrafens räckvidd
Begreppet lös egendom bestäms negativt utifrån 1 och 2 kap. jordabalken; någon definition
av vare sig köp eller lös egendom ges inte i lagen (prop. 1988/89:76
s. 60 f.). Karakteristiskt för köp är överlåtelse av en rättighet mot vederlag i
pengar. Utanför faller därmed dels benefika förvärv (gåva), dels upplåtelser av
begränsade rättigheter: den som hyr ut egendom eller upplåter panträtt säljer inte, medan
en innehavares vidareöverlåtelse av en sådan rättighet – t.ex. en arrenderätt eller en
fordran – mot betalning är ett köp; särskild lagstiftning kan dock begränsa eller
förbjuda överlåtelsen, såsom vid bostadshyresrätter. Lagen reglerar
endast förhållandet mellan säljare och köpare – sakrättsliga frågor om skydd mot parternas
borgenärer eller vid tvesala ligger helt utanför.
Eftersom reglerna är utformade med tanke på köp av lösa saker kan köpeobjektets särart
motivera avsteg när köpet avser andra förmögenhetsrätter, och särskild lagstiftning kan
träda in vid sidan av köplagen – förarbetena nämner 9 § skuldebrevslagen som exempel på
regler som gäller i stället för eller jämte köplagen vid överlåtelse av enkla fordringar
(prop. 1988/89:76 s. 61).
Undantaget för tomträtt (tredje stycket) motiveras av att 13 kap. 7 § jordabalken låter
fastighetsköpets regler gälla vid överlåtelsen; det omfattar även tillbehör till tomträtten.
Köp av en byggnad från fastighetsägaren i samband med att tomträtt upplåts bedöms däremot
enligt köplagen (prop. 1988/89:76 s. 61 f., med hänvisning till NJA 1977 s. 138). Rättsfallet utgör bakgrund till regleringen i fjärde stycket
andra meningen: en tomträttsupplåtelse innefattar enligt 13 kap. 5 § jordabalken
överlåtelse av byggnad och annan egendom som hör till fastigheten, och för sådana
överlåtelser gäller jordabalkens felregler i fjärde stycket första meningen inte i den
mån annat följer av 13 kap. 8 § jordabalken, som särskilt reglerar parternas ansvar vid
överskriden rätt eller åsidosatt skyldighet på grund av upplåtelsen och som utesluter
hävning av avtalet. Fjärde styckets hänvisning till 4 kap.
jordabalken innebär att jordabalkens regler om bl.a. faktiska fel, undersökningsplikt och
påföljder ersätter 3, 13, 17–21 och 30–40 §§ vid köp av byggnad för stadigvarande bruk;
köplagens övriga bestämmelser, t.ex. om avlämnande och betalning, gäller alltjämt.
Källor — Rättsfall: NJA 1977 s. 138. Förarbeten: Prop. 1988/89:76
s. 60 ff.
2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.
Många varor tillverkas först efter beställning. Är ett sådant avtal ett köp eller ett
avtal om en tjänst? Det spelar roll, eftersom köplagen bara gäller köp – för tjänster
gäller andra regler. Paragrafen ger två hjälpregler.
Regel 1 – vem står för materialet? Beställer du en vara som ska tillverkas är det
ett köp, utom när du själv står för en väsentlig del av materialet. Då består
tillverkarens insats i huvudsak av arbete, och avtalet bedöms enligt de principer som
gäller för avtal om tjänster i stället för enligt köplagen. Byggen är dock alltid
undantagna: avtal om att uppföra en byggnad eller annan fast anläggning är aldrig köp,
oavsett vem som håller materialet.
Regel 2 – vad väger tyngst? Ska leverantören både leverera en vara och utföra
arbete – till exempel leverera och installera en maskin – faller avtalet utanför köplagen
bara om tjänsten utgör den övervägande delen av åtagandet. Så länge tjänstedelen
inte väger tyngst är avtalet alltså ett köp.
Exempel. Cecilia driver en butik och beställer 200 tygkassar med
butikens tryck av en tillverkare som står för tyget – ett köp enligt köplagen. Hade Cecilia
i stället lämnat eget tyg till en sömmerska som syr kassarna, hade sömmerskans åtagande i
huvudsak varit arbete och avtalet fallit utanför köplagen. Och när Cecilia senare låter ett företag
leverera och montera en komplett butiksinredning, får man väga varorna mot arbetet: utgör
monteringsarbetet den övervägande delen är det inte ett köp.
2 §:s två hjälpregler avgör om ett blandat avtal bedöms som köp eller tjänst.
Vid väsentlighetsbedömningen i första stycket är materialets värde en faktor, men
inte ensamt avgörande: tillhandahåller tillverkaren en från funktionell synpunkt väsentlig
del av materialet blir avtalet ett köp även om beställaren står för värdemässigt dyra
tillbehör. Förarbetenas exempel är ett konfektionsföretag som syr uniformer – att
beställaren håller emblem och gradbeteckningar, även i ädla metaller, ändrar inte avtalets
karaktär av köp, medan det blir en tjänst om beställaren håller tyget. ”Tillverka” omfattar
även framställning genom kemiska eller naturliga processer, t.ex. odling, och lagen gäller
tillverkning av alla slags lösa saker, inklusive skeppsbyggnad
(prop. 1988/89:76 s. 62 f.).
Byggundantaget i första stycket andra meningen gäller oberoende av materialfördelningen
och ansluter till tillbehörsbegreppen i 2 kap. 1 § jordabalken. Med annan fast anläggning
avses konstruktioner med fast eller tämligen fast anknytning till mark eller sjöbotten –
en stationär installation på kontinentalsockeln omfattas, men inte en flytande
oljeplattform. Tillverkning av något som efter tillverkningen ska förenas med mark
eller byggnad – dörrar, fönster, monteringsfärdiga hus – är däremot köp, om inte
beställaren håller väsentligt material (prop. 1988/89:76 s. 63 f.).
Vid övervägandebedömningen i andra stycket beaktas utöver värdeförhållandet bl.a.
om arbetet kräver särskild fackkunskap, skicklighet eller utrustning: leverans och montering
av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är i regel en tjänst även när delarna
är värdefullare än arbetet, medan montering av beställda dörrar och fönster – liksom i vissa
fall uppsättning av en levererad husbyggsats – normalt inte hindrar att avtalet i sin helhet
är ett köp. Bestämmelsen utgår från att förpliktelsen är odelbar; består avtalet av två
tillräckligt självständiga delar kan köpdelen bedömas köprättsligt och tjänstedelen enligt
tjänsteregler, t.ex. vid leverans av teknisk utrustning med årligt serviceåtagande
(prop. 1988/89:76 s. 64 f.). Motsvarande gränsdragning på
konsumentområdet illustreras av NJA 2001 s. 138, där ett avtal om
leverans och installation av en värmepanna hos en privatperson bedömdes som konsumentköp och
inte konsumenttjänst – klassificeringen avgjorde vilken preskriptionsregel som gällde.
Källor — Rättsfall: NJA 2001 s. 138. Förarbeten: Prop. 1988/89:76
s. 62 ff.
Avtalsfrihet
3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Köplagen är dispositiv. Det betyder att lagen bara gäller om parterna inte har
kommit överens om något annat. Paragrafen räknar upp tre saker som tar över lagens regler: avtalet (det parterna har bestämt, vid köpet eller senare), partsbruk (vanor
som just dessa parter har utvecklat mellan sig genom tidigare affärer) och handelsbruk (etablerade vanor i en bransch). Lagen fungerar alltså som en
reservlösning som fyller ut luckorna – den som vill ha andra villkor än lagens skriver in
dem i avtalet.
Exempel. David driver en grossistfirma och Elin en verkstad. I sitt
avtal har de bestämt att levererade varor får returneras inom 30 dagar – det gäller, fast
köplagen inte ger någon sådan rätt. I tio år har David dessutom alltid packat om Elins
beställningar i mindre lådor utan särskild överenskommelse; ett sådant inarbetat partsbruk
kan gälla framför lagens regler även om det aldrig skrivits ned. Och finns det i branschen
ett fast handelsbruk, till exempel om hur leveransvillkor ska förstås, gäller det före
köplagen.
Vid köp tillämpas avtal, partsbruk och handelsbruk före köplagens utfyllande regler.
Dispositiviteten är köprättens allmänna utgångspunkt men innebär inte full avtalsfrihet.
Villkor i köpeavtal kan åsidosättas eller jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, varvid den
dispositiva rätten tjänar som jämförelsepunkt vid oskälighetsbedömningen. Förarbetena
nämner som exempel att en producent i avtal med en styrkemässigt underlägsen
återförsäljare friskrivit sig från allt ansvar för varans skick, trots att återförsäljaren
bär tvingande felansvar mot konsumenterna i nästa led – att då vägra mellanledet regress
kan framstå som oskäligt. Även marknadsrättslig kontroll enligt avtalsvillkorslagarna kan
påverka vilka villkor som används (prop. 1988/89:76 s. 66).
Lagtexten håller isär kategorierna. Partsbruk tar över när något ”följer av praxis som
har utbildats mellan parterna” – en formulering som enligt förarbetena lämnar visst
utrymme för en skönsmässig bedömning av bl.a. det privata brukets skälighet. Handelsbruk
och annan sedvänja tar över endast om bruket ”måste anses bindande för parterna”; en
allmän förutsättning är att bruket generellt har godtagits och efterföljs inom den
aktuella branschen. Domstolarna kan pröva om ett handelsbruk ska tillämpas och kan enligt
förarbetena åsidosätta eller jämka ett bruk som i det enskilda fallet framstår som
oskäligt (prop. 1988/89:76 s. 66); en sådan kontroll sker i
praktiken inom ramen för bedömningen av om bruket är bindande för parterna eller med
stöd av 36 § avtalslagen. Konflikter mellan olika
handelsbruk på skilda orter eller marknader har lämnats åt rättstillämpningen.
Att lagen sätts åt sidan kräver inte någon uttrycklig klausul – det räcker att ”annat
följer av avtalet”, vilket bestäms genom sedvanlig avtalstolkning och omfattar även villkor
som parterna enats om efter köpslutet. I kommersiella förhållanden ersätts köplagen ofta i
praktiken av standardavtal, förutsatt att standardvillkoren har införlivats med det
enskilda avtalet; ett villkor som inte införlivats kan dock få verkan som handelsbruk om
paragrafens krav är uppfyllda. Lagens regler behåller under alla förhållanden betydelse
som tolkningsbakgrund och utfyllnad i frågor som villkoren inte reglerar.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 65 f.
Konsumentköp
4 § Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (2022:260) är tillämplig. Lag (2022:262).
Köper en konsument (en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål utanför
näringsverksamhet) en vara av en näringsidkare (någon som handlar för ändamål med
samband med den egna näringsverksamheten – ofta men inte alltid ett bolag) gäller
konsumentköplagen, och då gäller köplagen inte alls. Konsumentköplagen är
tvingande till konsumentens förmån: företaget kan inte avtala bort skyddet. Köplagen gäller
därför typiskt sett i tre fall: köp mellan näringsidkare, köp mellan
privatpersoner och det mindre vanliga fallet att en privatperson säljer till en
näringsidkare. Uppräkningen är inte fullständig – konsumentköplagen gäller bara köp av
lösa saker, så när en konsument köper t.ex. en bostadsrätt av en näringsidkare
gäller ändå köplagen.
Exempel. Farah köper en elcykel av en cykelbutik – konsumentköp,
konsumentköplagen gäller. Farah köper i stället en begagnad elcykel av Gustav, en
privatperson som annonserat på nätet – köp mellan privatpersoner, köplagen gäller. Säljer
Gustav cykeln via en näringsidkare som förmedlar köpet åt honom gäller dock
konsumentköplagen ändå, och både Gustav och förmedlaren svarar för de skyldigheter som
en säljare har enligt den lagen.
Konsumentköplagen tar över när en konsument köper av – eller genom – en näringsidkare.
Hänvisningen avser sedan den 1 maj 2022 konsumentköplagen (2022:260); enligt
övergångsbestämmelserna till SFS 2022:262 gäller den äldre
lydelsen fortfarande om 1990 års konsumentköplag är tillämplig på köpet. Konsumentköplagen
omfattar köp av lösa saker – inte lös egendom i allmänhet – vilket innebär att t.ex. en
näringsidkares försäljning av en bostadsrätt till en konsument faller under köplagen, inte
konsumentköplagen. Genom 1 kap. 4 § konsumentköplagen omfattas även förmedlingsköpen, då
både den private säljaren och den förmedlande näringsidkaren svarar för säljarens
skyldigheter.
Gränsdragningen avgörs i praktiken av om säljaren handlat som näringsidkare och köparen
som konsument. I NJA 2001 s. 155 bedömdes om en försäljning av en
segelbåt föll under köplagen eller konsumentköplagen när säljarsidan hade anknytning till
näringsverksamhet. I NJA 2018 s. 866 (Hästen Favor) slog HD fast
att bedömningen av om någon handlat ”för ändamål som har samband med den egna
näringsverksamheten” ska göras objektiverat med utgångspunkt i en typisk konsuments
skyddsintresse, och att äldre praxis – däribland NJA 2001 s. 155 – inte ger någon egentlig
ledning för det numera direktivstyrda näringsidkarbegreppet. En försäljning kan därmed ske
i näringsverksamhet även när säljaren privat står som ägare till varan, om anknytningen
till verksamheten utåt sett är tillräcklig.
Eftersom konsumentköplagen är tvingande till konsumentens förmån medan köplagen är
dispositiv, avgör klassificeringen inte bara vilka regler som fyller ut avtalet utan också
vilka villkor som alls kan göras gällande mot köparen.
Källor — Rättsfall: NJA 2001 s. 155 · NJA 2018 s. 866 (Hästen
Favor). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 67. Författningar: SFS 2022:262 ·
konsumentköplag (2022:260) 1 kap. 1 och 4 §§.
Internationella köp
5 § Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om internationella köp är tillämplig.
För internationella köp finns ett särskilt regelverk: FN:s konvention om
internationella köp av varor, kallad CISG, som gäller som svensk lag genom lagen
(1987:822) om internationella köp. När den lagen är tillämplig – typiskt när säljare och
köpare har sina affärsställen i olika konventionsländer – gäller den svenska köplagen
inte. Konsumentköp är i princip undantagna från konventionen. Ett viktigt undantag: när båda parter har sina affärsställen i något av de nordiska länderna tillämpas inte CISG, utan ländernas nationella köplagar.
Exempel. Hannas företag i Malmö köper maskindelar av en leverantör i
Italien – båda länderna är anslutna till CISG, så konventionens regler gäller i stället för
köplagen. Köper Hanna i stället av en leverantör i Norge tillämpas inte CISG; då avgör
lagvalsreglerna om svensk eller norsk köplag gäller. Svensk, norsk och finsk köplag
bygger på samma nordiska förslag och har stora likheter, men skillnader finns och
lagvalet kan därför ändå få betydelse; Danmark behöll dessutom sin äldre köplag.
Vid internationella köp mellan företag ersätter CISG den svenska köplagen; nordiska köp är undantagna.
CISG:s räckvidd och återstående utrymme för köplagen
Genom lagen (1987:822) om internationella köp gäller artiklarna 1–88 och 100 CISG i
originaltexternas lydelse som svensk lag; sedan lagändring i kraft den 1 december 2012
omfattar anslutningen även konventionens del II om avtals ingående. Konventionens
tillämplighet knyts till parternas affärsställen, inte till deras rättsliga form – även
en fysisk person som handlar för näringsändamål kan omfattas. Köp för personligt bruk
eller för familje- eller hushållsbruk är undantagna enligt art. 2 a, dock inte om
säljaren vid eller före avtalsslutet varken kände till eller borde ha känt till att
varan köptes för sådant bruk. Enligt 2 § samma lag
tillämpas konventionen inte när båda parter har sina affärsställen i Danmark, Finland,
Island, Norge eller Sverige – för sådana nordiska köp gäller den nationella köplag som
utpekas av allmänna internationellt privaträttsliga regler
(prop. 1988/89:76 s. 67 f.).
Den svenska köplagen behåller därutöver betydelse vid internationella köp i två fall.
Dels för köpslag som är undantagna från konventionen – t.ex. köp av fartyg och luftfartyg,
värdepapper och köp på auktion – där svensk köplag tillämpas om svensk rätt är
tillämplig på avtalet. Dels när parterna med stöd av partsautonomin avtalat bort
konventionen till förmån för den nationella köplagen. En lagvalsklausul som utan
precisering hänvisar till ”svensk rätt” bör dock enligt förarbetena som regel förstås så
att lagen om internationella köp – och därmed i de flesta avseenden konventionen – blir
tillämplig (prop. 1988/89:76 s. 67 f.).
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 67 f. Författningar: lag
(1987:822) om internationella köp, 1 och 2 §§.
Varans avlämnande — Hämtningsköp
6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats.
Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.
Om inget annat är bestämt är ett köp ett hämtningsköp: säljaren behöver inte
skicka varan, utan ska hålla den tillgänglig för avhämtning – normalt där säljaren har sitt
affärsställe, eller annars där säljaren bor. Visste båda parter vid köpet att varan fanns
någon annanstans, till exempel i ett lager på annan ort, ska den hämtas där.
Att varan avlämnas är en av köprättens viktigaste tidpunkter: den styr bland
annat när risken går över (13 §), vilken tidpunkt felbedömningen utgår från (21 §) och hur
kostnaderna fördelas (11 §). Vid hämtningsköp är varan avlämnad först när köparen faktiskt
har tagit hand om den – det räcker inte att den står färdig hos säljaren.
Exempel. Ivar köper en begagnad soffa av Johanna via en annons. Inget
sägs om leverans – köpet är därmed ett hämtningsköp, och Ivar får hämta soffan hemma hos
Johanna. Soffan är avlämnad när Ivar tagit hand om den, till exempel när den bärs ut och
lastas i hans släpvagn. Att soffan står färdigpackad i Johannas hall räcker inte.
Vid hämtningsköp är varan avlämnad först när köparen faktiskt tagit hand om den.
Hämtningsköpet är dispositiv huvudregel: annat kan följa av avtal, partsbruk eller
handelsbruk (jfr 3 §), och för transportköp gäller 7 §. Med affärsställe avses i
regel ett ställe där någon stadigvarande driver affärsverksamhet; en tillfälligt hyrd
förhandlingslokal räknas enligt förarbetena normalt inte hit, och i allmänhet inte
heller en ren produktionsanläggning utan försäljningsverksamhet. Har säljaren flera affärsställen bör det ställe beaktas till vilket
avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning. Andra meningens regel om varor
som finns på annan plats förutsätter att båda parter vid köpet visste inte bara att
varan – eller det parti den ska tas ur – fanns på annan plats utan också var
(prop. 1988/89:76 s. 68 f.).
Kravet på faktiskt omhändertagande i andra stycket, som saknade motsvarighet i 1905 års
lag, innebär att det inte räcker att varan ligger klar i säljarens magasin eller att
massaved lagts upp i skogen för avhämtning. Mottagande kan ske genom representant, vilket i
kommersiella förhållanden snarare är regel än undantag. Exakt när omhändertagandet sker –
t.ex. om varan skadas under lastning på köparens fordon – har lämnats öppet och får avgöras
efter omständigheterna. Tidpunkten för det faktiska omhändertagandet är inte heller
undantagslöst avgörande för rättsverkningarna: vid försening som beror på köparen görs
reservationer i 11, 13 och 22 §§, och vid hämtning på annan plats än hos säljaren går
risken över redan enligt 13 § tredje stycket
(prop. 1988/89:76 s. 69).
Tvister om huruvida varan alls har lämnats ut är bevisfrågor; om bevisbördans placering
vid påstående om att en betald vara kvarlämnats hos säljaren, se NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet), som behandlas i kommentaren
till 10 §.
Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet), behandlas vid 10 §. Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 68 f.
Transportköp
7 § Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.
Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.
Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.
Ska säljaren transportera varan till köparen skiljer lagen på två fall. Vid platsköp – transport inom samma ort, eller inom ett område där säljaren brukar köra
ut liknande varor – är varan avlämnad först när den överlämnas till köparen.
Säljaren står alltså hela den lokala transporten. Vid distansköp – transport mellan
orter med en självständig transportör – är varan i stället avlämnad redan när den överlämnas till transportören. Därefter står köparen normalt risken för rena
transportolyckor – förutsatt bl.a. att varan är individualiserad för köparen (14 §);
skador som beror på säljaren, t.ex. bristfällig förpackning, faller dock aldrig på
köparen (12 §).
Kör säljaren själv hela vägen är varan dock avlämnad först hos köparen.
Med en leveransklausul som ”fritt Uppsala” eller ”levererad Luleå” flyttas
avlämnandet fram: varan är avlämnad först när den kommit fram till den angivna orten.
Exempel. Karim driver en möbelverkstad i Umeå och brukar själv köra ut
beställningar i Umeåtrakten. När Lena i centrala Umeå beställer ett bord är bordet
avlämnat när det bärs in hos henne (platsköp). När en kund i Göteborg beställer samma bord
och Karim lämnar det till ett fraktbolag, är bordet avlämnat redan när fraktbolaget tar
emot det i Umeå (distansköp) – men hade bordet sålts ”fritt Göteborg” hade det varit
avlämnat först i Göteborg.
Avlämnandepunkten beror på om transporten är lokal, sker med självständig transportör eller styrs av en leveransklausul.
Transportörsbegreppet, speditörer och leveransklausuler
Skyldigheten att sända varan följer inte av köpet som sådant utan av avtal, sedvänja
eller andra omständigheter; 7 § reglerar bara var avlämnandet då sker. Platsköpets
områdesrekvisit kräver inte att branschen i allmänhet brukar ombesörja transporter inom
området – det räcker att den aktuella säljaren brukar göra det, och regeln gäller oavsett
om säljaren i det enskilda fallet använder eget folk eller sänder varan på annat sätt.
Att varan sänds till någon som köparen anvisat jämställs med att den sänds till köparen
(prop. 1988/89:76 s. 70 f.).
Vid distansköp sker avlämnandet vid överlämnandet till den – i förhållande till säljaren
självständige – transportör som åtagit sig transporten från avsändningsorten. Vid
successiv befordran räknas alltså inte en lokal förtransport till t.ex. järnvägsstationen;
först överlämnandet till den transportör som ska föra varan från avsändningsorten utgör
avlämnande. Det krävs inte att varan lastats i transportmedlet eller kommit innanför
fartygets sida – mottagande i transportörens terminal räcker. En speditör är
vanligen inte transportör i bestämmelsens mening; annat kan gälla när speditören enligt
sina villkor har frihet att välja befordringssätt och debiterar enhetspris, när speditören
anvisats av köparen eller när speditören tar emot varan på transportörens vägnar
(prop. 1988/89:76 s. 71 f.).
Tredje styckets tolkningsregel gäller endast klausulerna ”fritt”, ”levererad” och
”fritt levererad” med angivande av viss ort vid distansköp. Uttrycken i kombination
med andra leveransklausuler – ”levererad cif” – ska ges samma innebörd som
grundklausulen, och ”fritt säljarens lager” om varor som redan finns där träffas inte av
bestämmelsen. Vid ankomstorten fordras normalt att varan är tillgänglig för köparen, t.ex.
på dennes affärsställe, i terminal eller hos säljarens ombud; den närmare preciseringen
beror på avtalstolkning. Eftersom övriga regler knyter an till avlämnandet styr klausulen
även risk- och kostnadsfördelningen – parter som vill ge bestämmelseorten betydelse endast
för t.ex. kostnaderna bör därför välja en annan konstruktion
(prop. 1988/89:76 s. 72 f.).
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 70 ff.
8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.
När säljaren har åtagit sig att ordna frakten – till exempel genom en leveransklausul –
ställer lagen två krav: transportavtalet ska täcka hela vägen till bestämmelseorten,
och det ska ingås med lämpligt transportmedel på sedvanliga villkor. Säljaren får
alltså inte välja ett olämpligt fraktsätt eller ovanligt oförmånliga transportvillkor som
försämrar köparens skydd om något händer under resan.
Exempel. Anna säljer ett känsligt laboratorieinstrument till ett
företag i en annan stad och ska enligt avtalet ordna frakten. Hon måste då boka en
transport som passar godset – med normal hantering av ömtåligt gods och branschens vanliga
villkor – och avtalet ska gälla ända fram till bestämmelseorten, inte bara till närmaste
terminal.
8 § ställer tre krav på det transportavtal säljaren ingår.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, gäller oavsett om skyldigheten att
ordna transporten följer av leveransklausul (t.ex. cif) eller annan överenskommelse, och
oavsett om säljaren ingår transportavtalet i eget namn eller som ombud för köparen. Vid
successiv befordran ska avtal träffas för alla delsträckor fram till den avtalsenliga
bestämmelseorten (prop. 1988/89:76 s. 73).
Påföljderna av att säljaren åsidosätter skyldigheten är inte reglerade i köplagen –
avtalsbrottet bedöms enligt allmänna avtalsrättsliga principer, där främst skadestånd men
även andra påföljder kan komma i fråga (prop. 1988/89:76 s. 73).
Leder den bristfälliga transporten till att varan avlämnas för sent eller kommer fram
skadad kan därutöver köplagens dröjsmåls- respektive felregler aktualiseras på vanligt
sätt.
Observera samspelet med 7 § andra stycket: vid distansköp sker avlämnandet – och därmed
riskövergången – när varan överlämnas till transportören, varför köparens skydd under
transporten i praktiken beror på det transportavtal som säljaren ingått enligt
förevarande paragraf och på den transportförsäkring som kan följa av avtalet eller av en
leveransklausul – någon allmän skyldighet för säljaren att försäkra varan uppställer
paragrafen inte.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 73.
Tiden för avlämnandet
9 § Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.
Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.
Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.
Oftast framgår leveranstiden av avtalet. Säger avtalet ingenting gäller att varan ska
avlämnas inom skälig tid från köpet – hur lång tid som är skälig beror bland annat
på om varan finns i lager eller först ska tillverkas eller anskaffas.
Har parterna avtalat en tidsperiod – ”leverans i oktober” – är huvudregeln att säljaren väljer den exakta dagen inom perioden. Framgår det av omständigheterna att
perioden avtalats i köparens intresse, till exempel för att köparen ska ordna transporten,
får i stället köparen bestämma. Och när köparen ska hämta varan men säljaren bestämmer
dagen, måste säljaren i tid meddela köparen att varan finns att hämta.
Exempel. Bengt beställer en specialbyggd arbetsbänk med ”leverans
under oktober”. Säljaren väljer att leverera den 20 oktober – det får säljaren göra, så
länge dagen ligger inom perioden. Är det i stället ett hämtningsköp måste säljaren i god
tid meddela Bengt när bänken finns att hämta, så att Bengt hinner ordna transport.
Avtalet styr leveranstiden; lagens regler fyller ut när tiden är obestämd eller bara relativt bestämd.
Första stycket är subsidiärt även till leveranstider som följer av bruk eller sedvänja
(3 §). Avtal om avlämnande efter anfordran eller utan uppskov faller utanför
utfyllnadsregeln, liksom tider som kan fastställas genom tolkning. Skälighetsbedömningen
påverkas av om varan ska tillverkas efter köpslutet, anskaffas från tredje man eller tas
ur lager; en skälig tid kan vara en relativt kort period
(prop. 1988/89:76 s. 74).
Andra stycket omfattar inte bara uttryckliga perioder (”nästa vecka”, ”under hösten”)
utan även åtaganden att leverera före eller senast en viss dag – även då
löper en tidrymd från avtalsslutet. Presumtionen för säljarens valrätt bygger på
antagandet att tidrymden oftast avtalas i säljarens intresse; motsatsen kan framgå t.ex.
av att köparen ska anskaffa transportlägenhet eller att leverans ska ske efter köparens
behov, och avgörande är i vems intresse tiden lämnats obestämd
(prop. 1988/89:76 s. 74 f.).
Underrättelseskyldigheten i tredje stycket, en nyhet i förhållande till 1905 års lag,
ger köparen en efter omständigheterna skälig möjlighet att förbereda mottagandet.
Försummas den kan förseningen av avhämtningen inte anses bero på köparen – med verkningar
för bl.a. kostnadsfördelningen (11 §) och riskövergången (13 § andra stycket). För
omvända situationer – t.ex. när köparen ska bestämma tidpunkten – är
underrättelsefrågan oreglerad, men köparen kan inte åberopa en försening som beror på att
säljaren inte i tid fått besked om vald leveranstidpunkt
(prop. 1988/89:76 s. 75). Avlämnas varan inte i rätt tid
aktualiseras dröjsmålspåföljderna i 22–29 §§.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 74 f.
Rätt att hålla inne varan
10 § Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker.
Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker.
Köplagen bygger på samtidighetsprincipen: prestationerna ska utväxlas samtidigt –
vara mot pengar. Har säljaren inte gett köparen kredit behöver varan därför inte lämnas ut
förrän betalningen sker. Säljaren behåller på så sätt en säkerhet: så länge betalningen
uteblir händer ingen leverans. Motsvarande skydd för köparen finns i 49 § – köparen behöver
inte betala förrän varan hålls tillgänglig.
Vid distansköp går det inte att växla prestationer samtidigt. Säljaren får då inte
vägra att skicka varan, men får se till att den inte lämnas ut till köparen
förrän betalning sker – i praktiken till exempel genom postförskott eller genom att
transportören instrueras att kräva betalning vid utlämningen.
Exempel. Cecilia säljer en klocka till David utan att ge kredit. När
David kommer för att hämta klockan men vill ”betala nästa vecka” får Cecilia behålla
klockan tills betalningen är gjord. Skickar hon i stället klockan till David i en annan
stad måste hon avsända den – men kan skicka den mot postförskott, så att David får ut
paketet först när han betalar.
Utan kredit gäller ”vara mot betalning”; vid distansköp skyddas säljaren genom kontroll över utlämnandet.
Detentionsrätten omfattar inte bara det fysiska utlämnandet utan varje åtgärd varigenom
säljaren frånhänder sig förfoganderätten – t.ex. överlåtelse av konossement eller annan
dokumentöverföring, liksom registrering som överför förfoganderätt. Dokument som saknar
betydelse för förfoganderätten men som köparen behöver för att kunna betala, såsom
ursprungscertifikat, måste dock tillhandahållas. Är kredit mot växel avtalad jämställs
accept av växeln med betalning (jfr 48 §), och säljaren får hålla inne varan tills accepten
sker (prop. 1988/89:76 s. 75 f.).
Andra styckets modifikation för distansköp hänger samman med att avlämnandet enligt 7 §
andra stycket ofta redan skett hos transportören: en oinskränkt detentionsrätt skulle göra
säljaren aldrig skyldig att avlämna. Säljaren kan därutöver ha rätt att hålla inne varan
på bestämmelseorten med stöd av frakträttsliga regler (jfr 49 § tredje stycket) och har
vid befarat avtalsbrott stoppningsrätt enligt 61 §
(prop. 1988/89:76 s. 76 f.).
Samtidighetsprincipens bevisrättsliga sida behandlades i NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet). HD konstaterade att en gäldenär
som hävdar sig ha infriat sin förpliktelse har bevisbördan för det – säljaren för att varan
lämnats ut, köparen för att betalning skett – men att motpartens prestation i
samtidighetsfallen är ett mycket starkt bevis: står det klart att köparen har betalat vid
ett butiksköp, får säljarens påstående att varan samtidigt lämnats ut normalt godtas. Den
som betalar utan att samtidigt få varan bör därför begära särskild bekräftelse på rätten
till senare leverans, och den som påstår att en köpt vara lämnats kvar hos säljaren – för
t.ex. iordningställande – bär bevisbördan för det påståendet.
Källor — Rättsfall: NJA 2018 s. 617 (Smyckesköpet). Förarbeten:
Prop. 1988/89:76 s. 75 ff.
Kostnaderna för varan
11 § Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.
Kostnader som rör varan – frakt, försäkring, lagring, tillstånd – fördelas efter en
enkel huvudregel: säljaren står kostnaderna fram till avlämnandet; kostnader som
uppkommer därefter bärs i allmänhet av köparen.
Avlämnandetidpunkten (6 och 7 §§) blir alltså brytpunkt även för ekonomin. Undantag görs
för extrakostnader som beror på att avlämnandet försenats av något förhållande på
köparens sida – dem slipper säljaren stå för.
Exempel. Elin säljer en maskin som ska hämtas i hennes lager den 1
mars. Lagerhyra och försäkring fram till dess är Elins kostnad. Hämtar köparen maskinen
först den 1 april utan giltig anledning, är den extra månadens lagerkostnad inte längre
Elins ansvar enligt huvudregeln – den beror på köparens dröjsmål.
Avlämnandet är brytpunkten för den slutliga kostnadsfördelningen mellan parterna.
Paragrafen, utan motsvarighet i 1905 års lag, reglerar den slutliga
kostnadsfördelningen när denna inte följer av avtal eller handelsbruk – inte vem som i
första hand ska betala en kostnad. Som kostnader nämns i förarbetena transport, försäkring
och lagring samt anskaffande av olika tillstånd
(prop. 1988/89:76 s. 77).
Undantaget för förseningskostnader anger endast att sådana tilläggskostnader faller
utanför säljarens ansvar – det avgör inte vem som slutligen ska bära dem. I regel kan den
frågan lösas med bestämmelserna om ersättning för vårdkostnader (75 §) och om köparens
skadeståndsansvar vid bristande medverkan (57 §); förarbetena utesluter inte att
kostnaderna i särskilda situationer bör fördelas på annat sätt
(prop. 1988/89:76 s. 77). Notera samspelet med 9 § tredje
stycket: har säljaren vid hämtningsköp inte i tid underrättat köparen om att varan finns
tillgänglig, anses förseningen inte bero på köparen och undantaget blir inte tillämpligt.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 77.
Risken för varan — Vad risken innebär
12 § Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.
Mellan köpet och det att köparen får varan kan något hända som ingen av parterna rår
för: brand, stöld, en olycka under transporten. Frågan vem som drabbas ekonomiskt avgörs av
vem som bär risken. Att köparen bär risken betyder att köparen måste betala hela
priset ändå, även om varan förstörts, försvunnit eller försämrats – trots att köparen
kanske inte får något alls för pengarna. Bär i stället säljaren risken behöver köparen inte
betala för den förstörda eller skadade varan; händelsen behandlas enligt reglerna om fel
och dröjsmål, och säljaren kan undgå påföljder genom att i tid leverera en avtalsenlig
vara i stället.
Regeln gäller bara händelser som inte beror på säljaren. Har varan skadats för
att säljaren till exempel packat den fel, kan säljaren inte kräva betalning med hänvisning
till att köparen bar risken. När risken går över från säljaren till köparen bestäms i
13–16 §§.
Exempel. Farah köper en antik spegel och tar med den hem – risken har
gått över på henne i och med avlämnandet. På natten brinner hennes förråd och spegeln
förstörs. Farah måste ändå betala hela priset: branden är en händelse som inte beror på
säljaren, och risken var hennes. Hade branden i stället härjat säljarens lager innan
spegeln avlämnades hade säljaren burit risken – Farah hade inte behövt betala för den förstörda
spegeln, och den uteblivna leveransen hade bedömts enligt dröjsmålsreglerna.
Riskövergången avgör om köparen måste betala när varan drabbas av en olyckshändelse.
Paragrafen träffar framför allt olyckshändelser (eldsvådor, åsknedslag) men även
handlingar av utomstående som ingen av parterna svarar för, t.ex. skadegörelse eller
stöld. Beror händelsen på köparen påverkas betalningsskyldigheten inte. Hinder av annat
slag än varans förstörelse eller försämring – förarbetena nämner export- och importförbud –
faller utanför paragrafen och hanteras i stället genom dröjsmålsreglerna. Innebörden av att säljaren bär risken framgår inte av 12 § utan indirekt av påföljdsreglerna: varan
kan inte avlämnas eller kommer fram skadad, varvid dröjsmåls- respektive felansvar
aktualiseras – men säljaren undgår påföljd om en avtalsenlig vara ändå levereras i tid
(prop. 1988/89:76 s. 78).
Risken samspelar med felreglerna genom att felbedömningen enligt 21 § knyts till
riskövergången: säljaren svarar för fel som fanns då, även om felet visar sig senare,
medan senare uppkomna försämringar drabbar köparen. I bevishänseende bekräftade HD i NJA 2013 s. 524 (Den skadade dörren) huvudregeln att köparen
har bevisbördan för att ett fel fanns vid riskövergången. Avgörandet rörde dock ett
konsumentköp där sexmånaderspresumtionen i dåvarande 20 a § konsumentköplagen var
tillämplig – felet hade visat sig inom fristen och presumerades därmed ha funnits vid
avlämnandet, varefter säljaren hade bevisbördan för att bryta presumtionen; numera
gäller enligt 4 kap. 17 § konsumentköplagen (2022:260) i stället en tvåårig presumtion.
För köplagens del, där någon motsvarande presumtionsregel inte finns, har avgörandet
därför endast begränsat analogivärde såvitt avser huvudregeln. För köp under CISG sammanfattade HD i NJA 2016 s. 465
rättsläget så att säljaren som utgångspunkt har bevisbördan för att varan var avtalsenlig
vid riskövergången, att bevisbördan ligger kvar på säljaren om köparen omedelbart efter
mottagandet meddelar att varan anses felaktig men att den går över på köparen om
meddelandet dröjer; HD framhöll att ett motsvarande synsätt ligger till grund för
bevisbördans placering beträffande fel i varan i svensk rätt. Bevisfrågorna behandlas
närmare i anslutning till 21 §.
13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §.
Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.
Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.
Huvudregeln är enkel: risken går över när varan avlämnas – vid hämtningsköp när
köparen tar hand om varan (6 §), vid platsköp när varan överlämnas till köparen och vid
distansköp redan när varan överlämnas till transportören (7 §).
Två situationer särregleras. Dröjer köparen – hämtar eller tar emot varan för
sent – går risken över redan när säljaren har gjort sitt för att avlämnandet ska kunna
ske och tiden för avlämnandet är inne. Köparen ska inte kunna skjuta risken framför sig
genom att inte medverka. Och ska köparen hämta varan någon annanstans än hos
säljaren, till exempel i ett lager hos tredje man, går risken över när hämtningstiden är
inne och köparen fått veta att varan finns att hämta.
Exempel. Gustav har köpt ved som enligt avtalet ska hämtas hos
säljaren den 15 juli. Säljaren har Gustavs ved
uppmärkt och klar redan den 10 juli, men Gustav kommer först den 22 juli. Den 18 juli förstörs veden av en översvämning. Risken gick över på Gustav
den 15 juli – när hans hämtningstid var inne och säljaren gjort sitt – så Gustav måste
betala trots att han aldrig fick någon ved.
Dröjer köparen går risken över när säljaren gjort sitt och tiden för avlämnandet är inne.
Avgörande enligt första stycket är det faktiska avlämnandet – inte den tidpunkt
då avlämnande skulle ha skett. Har parterna reglerat avlämnandet styr det även risken,
och en särskild avtalad riskövergångstidpunkt tar över; avlämnande och riskövergång kan
alltså skiljas åt. Vid ”fritt”-klausuler enligt 7 § tredje stycket går risken över först
när varan kommit fram till den angivna orten. Sker avlämnandet vid en tidpunkt som följer
av bruk eller sedvänja bör principen kunna tillämpas analogt, men förarbetena utesluter
inte att omständigheterna då kan motivera en annan riskövergångstidpunkt
(prop. 1988/89:76 s. 79 f.).
Andra stycket förutsätter dels att säljaren gjort vad som ankommer på honom, dels att
den tid köparen har på sig för att hämta eller ta emot varan har löpt ut – därav att
risken i exemplet ovan går över först den avtalade hämtningsdagen, inte när varan blev
klar. Regeln omfattar även att säljaren håller inne varan med stöd av 10 § och att
avlämnandet försenas av uteblivna anvisningar från köparen. Vid distansköp där säljaren
hindrar utlämnandet enligt 10 § andra stycket har avlämnande dock ofta redan skett hos
transportören, varvid risken gått över enligt första stycket
(prop. 1988/89:76 s. 80).
Tredje styckets regel för hämtning på annan plats kräver inte att köparen haft rimlig
tid att hämta – det räcker att tiden för avlämnandet är inne och att köparen faktiskt fått veta att varan finns tillgänglig. Vetskapen behöver inte härröra från
säljaren; besked från den tredje man som förvarar varan eller andra omständigheter
räcker. Att risken vid hämtning hos säljaren i stället kräver faktiskt omhändertagande
motiveras av att säljaren där har bäst möjligheter att avvärja skador och hålla varan
försäkrad (prop. 1988/89:76 s. 81). I samtliga fall gäller
därutöver 14 §: risken går aldrig över förrän varan avskilts för köparen.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 79 ff.
14 § Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning, anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.
Risken kan aldrig gå över på köparen förrän det står klart vilken vara som är
köparens. Köper du något ur ett större parti – säckar ur ett lager, olja ur en tank –
måste din andel först individualiseras (”öronmärkas”): genom märkning, genom
anteckning i transportdokument eller på något annat sätt som gör klart att varan är
avsedd för just dig. Någon fysisk utsortering krävs inte alltid – det avgörande är att
det gjorts klart vilken egendom som är din. Utan avskiljande skulle en säljare vars lager brinner ner i efterhand kunna hävda att
just det brunna var ”din” vara – det hindrar paragrafen.
Exempel. Hanna har köpt 100 säckar utsäde som enligt avtalet ska
hämtas i ett lager hos ett lagerbolag, där tusen likadana säckar förvaras för olika
kunder. Hämtningstiden är inne och Hanna har fått besked om att säckarna finns att hämta
– enligt 13 § tredje stycket skulle risken därmed ha gått över. Men ingen har märkt upp
vilka säckar som är Hannas. När lagret vattenskadas har risken därför inte gått över:
hennes vara var inte individualiserad. Hade 100 säckar märkts upp för Hanna hade risken
däremot varit hennes.
Utan individualisering går risken aldrig över – oavsett vad som gäller enligt 13 §.
Kravet på avskiljande blir aktuellt vid köp av annat än individuellt bestämda varor och
modifierar samtliga riskövergångsregler i 13 §. Har avlämnande skett utan föregående
avskiljande – t.ex. när bulklast enligt 7 § andra stycket anses avlämnad vid överlämnandet
till transportören – går risken över först när köparens parti avskilts. Detsamma gäller
situationerna i 13 § andra och tredje styckena: att varan ställts till köparens förfogande
eller att köparen underrättats om att den finns att hämta räcker inte så länge
individualisering saknas (prop. 1988/89:76 s. 81 f.).
Avskiljandet ska göra varan identifierbar som avsedd för den ifrågavarande köparen;
märkning och anteckning i transportdokument nämns som de vanligaste sätten, men
uppräkningen är inte uttömmande. Paragrafen gäller riskövergången i förhållandet mellan
parterna och ska hållas isär från de sakrättsliga krav på specialitet och individualisering
som gäller för köparens skydd mot säljarens borgenärer – frågor som ligger utanför
köplagen (jfr kommentaren till 1 §).
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 81 f.
Varor under transport
15 § Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat, om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.
Ibland säljs en vara medan den är under transport – ett parti kaffe på ett
fartyg kan byta ägare mitt ute på havet. Då går risken som huvudregel över på köparen redan vid köpet, inte först när varan kommer fram. Av omständigheterna – till
exempel att köpet skett på villkor som för över transportförsäkringen på köparen – kan
dock framgå att köparen tagit på sig risken ännu tidigare: från det att varan lämnades
till transportören. Då står köparen även för skador som redan har hunnit inträffa under
resan, vilket är praktiskt när det är svårt att utreda exakt när en skada uppstod.
En viktig spärr finns: säljaren bär alltid risken för skador som säljaren kände
till eller borde ha känt till vid köpet men inte upplyste köparen om.
Exempel. Ivar köper ett parti kaffe som redan är till sjöss.
Huvudregeln: skadas kaffet av storm efter köpet är det Ivars förlust, men skador
som uppstod före köpet är säljarens. Har Ivar köpt på villkor som för över
transportförsäkringen på honom – som vid cif-köp – kan det tala för att han åtagit sig
risken redan från det att varan överlämnades till transportören; då bär han även
tidigare transportskador. Men visste säljaren vid köpet att
lasten redan var vattenskadad och teg, står säljaren för den skadan oavsett villkoren.
Vid köp av vara under transport går risken över vid köpet – eller redan från lastningen när omständigheterna visar det.
Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag och förutsätter att varan med parternas
vetskap befinner sig under transport, förarbetenas typexempel är försäljning av en
oljelast. Undantaget för retroaktiv riskövergång vilar på storhandelns behov: det är ofta
svårt att utreda exakt när en skada inträffat, t.ex. i containerlast, och köparen har
genom transportförsäkringen vanligen skydd även för skador före avtalsslutet. Vid
bedömningen av om köparen åtagit sig risken bakåt blir det enligt förarbetena ofta av
betydelse om köpet ingåtts på villkor som överför transportförsäkringen på köparen,
såsom vid cif-köp
(prop. 1988/89:76 s. 82).
Andra meningens upplysningsansvar gäller oavsett vad som i övrigt följer av
omständigheterna och bryter alltså även en avtalad retroaktiv riskövergång. Att köparen
kan ha anspråk på försäkringsersättning är enligt förarbetena inte likvärdigt med att få
en avtalsenlig vara: kände säljaren till eller borde säljaren ha känt till att varan
förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat, skulle köparen ha fått besked för att
kunna ta ställning till köpet – underlåtenheten lägger risken för just den skadan på
säljaren (prop. 1988/89:76 s. 83). Notera även 14 §: avser
köpet endast del av en last krävs avskiljande för att risken ska gå över.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 82 f.
Öppet köp
16 § Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.
Öppet köp betyder att köparen får en viss tid på sig att ångra köpet och lämna
tillbaka varan. Det är ingen rättighet man automatiskt har enligt köplagen – öppet köp
gäller bara om det har avtalats. Paragrafen reglerar en enda fråga: vem som står
risken under ångertiden. Svaret är köparen: från det att varan avlämnats bär köparen
risken ända tills varan är tillbaka hos säljaren – alltså även under återresan, om
varan skickas tillbaka med post eller bud.
Exempel. Johanna driver en blomsterbutik och köper en dyr vas till
butiken av en grossist, med avtalat öppet köp i åtta dagar. Efter fem dagar ångrar hon
sig och skickar tillbaka vasen med bud. Under återtransporten krossas vasen. Risken var
Johannas tills vasen lämnats tillbaka – hon får därför betala vasen trots att hon
ångrade köpet i tid.
Vid öppet köp bär köparen risken från avlämnandet ända tills varan har lämnats tillbaka.
Vid öppet köp går risken över på köparen på vanligt sätt enligt 13–15 §§, som
huvudregel vid avlämnandet; utnyttjar köparen sin rätt att frånträda återgår risken på
säljaren först när varan lämnats tillbaka till denne. Köparen bär alltså risken både under
innehavstiden och under återtransporten, även när varan sänds med post eller självständig
fraktförare (prop. 1988/89:76 s. 83).
Paragrafen tar inte ställning till övriga frågor kring öppet köp – t.ex. om köparen
får öppna förpackningen eller prova varan; det får avgöras genom tolkning av
överenskommelsen (prop. 1988/89:76 s. 83). Bestämmelsen ska
skiljas från den lagstadgade ångerrätt som i konsumentförhållanden följer av lagen
(2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler – köplagen ger ingen allmän
rätt att frånträda ett köp. Vid öppet köp är köpet bindande från avtalsslutet, med en
rätt för köparen att inom den avtalade tiden välja att inte stå fast vid köpet.
Källor — Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 83.
Varans beskaffenhet
17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.
Om inte annat följer av avtalet, skall varan
1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.
Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.
Det här är köplagens grundregel om fel. Bedömningen sker i tre steg. Först och
främst gäller avtalet: varan ska stämma överens med vad parterna har kommit överens
om i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning. Redan en avvikelse
från avtalet gör varan felaktig – den behöver inte vara sämre, det räcker att den är en
annan än den avtalade.
Säger avtalet inget om saken fyller andra stycket ut med fyra grundkrav: varan
ska duga till det som sådana varor i allmänhet används till; den ska duga till
köparens särskilda ändamål om säljaren måste ha insett ändamålet och köparen haft
rimlig anledning att lita på säljarens sakkunskap; den ska stämma med prov eller
modell som säljaren visat; och den ska vara förpackad på vanligt eller annars
försvarligt sätt när förpackning behövs.
Tredje stycket är en säkerhetsventil: varan är felaktig också när den i något annat
avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Det är köparens
befogade förväntningar som skyddas – utifrån avtalet, priset och omständigheterna i
övrigt.
Exempel. Lena inreder sitt kontor och beställer 40 stolar av en
möbelgrossist efter att ha provsuttit en utställningsmodell. De levererade stolarna har
enklare stoppning och en annan väv än modellen. Stolarna avviker från det prov säljaren
hänvisat till (andra stycket 3) och är därmed felaktiga – även om de i och för sig går
utmärkt att sitta på.
Felbedömningen enligt 17 §: avtalet först, därefter lagens grundkrav och köparens befogade förväntningar.
Med ”vad som följer av avtalet” avses inte bara avtalstexten: omständigheterna vid
köpet, varans beteckning och priset kan ge besked om vilken beskaffenhet som är avtalad,
och HD har understrukit att uttrycket inte får ges ett alltför snävt innehåll – slutligt
formulerade avtalsvillkor ska ses i ljuset av parternas tidigare kontakter
(prop. 1988/89:76 s. 84; NJA 2016 s. 237,
Bostadsrättslokalen, p. 14 f.). I det rättsfallet ansågs en preciserad areauppgift i annons och
objektsbeskrivning utgöra en avtalad egenskap, trots att uppgiften enligt beskrivningen
kom från bostadsrättsföreningen; uppgiften härrörde enligt HD från säljarsidan, och
ansvaret för den lades därför i förhållandet mellan köpare och säljare på säljaren
(p. 19 f.). Hänvisningen till mängd korresponderar med 43 § andra
stycket om kvantitetsbrist, och brister i avtalad förpackning kan utgöra fel; en skadad
ren transportförpackning som fyllt sin skyddsfunktion är däremot inte något fel i varan
(prop. 1988/89:76 s. 84 f.).
Andra stycket är ingen uttömmande felkatalog utan anger centrala bedömningsprinciper.
Punkt 1 avser ändamålsenlighet, inte kvalitet som sådan – kvalitetsnivån får härledas ur
avtalet, priset och omständigheterna. Används varutypen allmänt för flera ändamål ska
varan duga till alla; förarbetenas exempel är en maskin som fungerar men förbrukar
avsevärt mer energi än normalt. Punkt 2 kräver att säljaren måste ha insett det
särskilda ändamålet – det räcker inte att säljaren borde ha känt till det – och att
köparen haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap; motsatsen kan
gälla när köparen själv har bäst förutsättningar att bedöma varans lämplighet. Punkt 3
omfattar endast prov och modeller som säljaren lagt fram, och bara i de avseenden
provet varit avsett att illustrera; vid naturmaterial får köparen räkna med normala
variationer. Punkt 4 kräver förpackning endast när sådan behövs för att bevara eller
skydda varan (prop. 1988/89:76 s. 85 f.).
Tredje styckets led om vad köparen ”med fog kunnat förutsätta” saknade motsvarighet i
propositionsförslaget och gör klart att styckena inte uttömmande reglerar
avtalsenligheten. HD har beskrivit ledet som felbedömningens kärna: avgörande är vilka
befogade förväntningar på varans beskaffenhet som avtalet, tillämpliga normer och
omständigheterna vid köpet gett köparen, och vilka avvikelser som föreligger
(NJA 2020 s. 951, Badrummet i radhuset, p. 10). Befogade förväntningar kan avse t.ex. att en
renovering som lyfts fram inför köpet har utförts fackmässigt och i enlighet med de krav
som gällde vid utförandet (NJA 2020 s. 951 p. 18).
Felbedömningen är objektiv och förutsätter inte vållande hos säljaren; frågan om
säljaren också ska betala skadestånd bedöms separat enligt 40 §.
Källor — Rättsfall: NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 83 ff.
18 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Det som sägs om varan före köpet ska stämma. Lämnar säljaren konkreta uppgifter
om varans egenskaper eller användning – i annonser, broschyrer eller muntligen – och
stämmer varan inte med uppgifterna, är den felaktig, förutsatt att uppgifterna kan antas
ha påverkat köpet. Detsamma gäller uppgifter som lämnats av någon i tidigare
säljled – till exempel tillverkarens broschyr – eller av någon som marknadsför varan
för säljarens räkning; då krävs dock att säljaren kände till eller borde ha känt till
uppgifterna. Allmänt säljsnack (”marknadens bästa!”) räknas inte – uppgiften måste vara
tillräckligt konkret.
Säljaren kan freda sig genom att rätta en oriktig uppgift, men bara om
rättelsen sker i tid och på ett tydligt sätt – normalt krävs att rättelsen är lika
tydlig och når lika långt som den ursprungliga uppgiften.
Exempel. Karim köper en vedklyv till sin firma sedan tillverkarens
broschyr angett att den klyver stockar upp till 40 centimeter. I själva verket klarar
den bara 25 centimeter. Uppgiften kommer från tidigare säljled, butiken kände till
broschyren, och uppgiften påverkade köpet – vedklyven är felaktig. Hade butiken före
köpet tydligt sagt ”broschyren är fel, den klarar bara 25 centimeter” hade uppgiften
varit rättad och något fel inte förelegat.
Uppgifter från säljaren och tidigare säljled binder säljaren – om de inte rättas i tid.
Ansvaret för säljarens egna uppgifter enligt första stycket är oberoende av
vållande: varan är felaktig även om säljaren varken visste eller borde ha vetat att
uppgiften var oriktig, och avsikt att vilseleda krävs inte. Vid uppgifter från annan
enligt andra stycket krävs däremot att säljaren kände till eller borde ha känt till att
uppgifterna lämnats – inte att de var oriktiga. Skadeståndsfrågan prövas särskilt
enligt 40 §: för direkt förlust gäller kontrollansvar, medan vållande eller särskild
utfästelse framför allt får betydelse för ersättning för indirekt förlust.
Uppgiften måste vara tillräckligt konkret; allmänt lovprisande och s.k. kringuppgifter
av säljfrämjande natur grundar inte felansvar. Kausalitetskravet innebär att köparen har
att göra antagligt att uppgiften inverkat på köpet – uppgifter som varit irrelevanta
eller okända för köparen kan inte åberopas. Uppgifter som lämnats av anställda med
ställningsfullmakt räknas som säljarens egna enligt första stycket
(prop. 1988/89:76 s. 87 f.).
Andra styckets utvidgning träffar tidigare säljled – leverantör, grossist, importör
och tillverkare bakåt i kedjan, däremot inte konkurrerande återförsäljare – samt den som
handlat för säljarens räkning utan fullmakt, t.ex. en reklambyrå eller en
branschorganisation; i tveksamma fall avgör hur en köpare objektivt sett har anledning
att uppfatta situationen. Undantaget för uppgifter som säljaren varken kände till eller
borde ha känt till tar sikte på fall där det inte är rimligt att räkna med säljarens
kännedom, som vid specialanskaffade varor utanför sortimentet eller
marknadsföringsuppgifter lämnade utomlands (prop. 1988/89:76
s. 88 f.). Rättelse enligt tredje stycket ska enligt förarbetena ske minst lika
tydligt som den ursprungliga uppgiften och vara ägnad att nå samma krets av presumtiva
köpare; avgörande är att rättelsen är ägnad att eliminera uppgiftens inverkan på det
enskilda köpet – en tydlig rättelse direkt till den aktuella köparen är därför
tillräcklig i förhållande till denne. Säljaren kan också freda sig genom en förklaring
som direkt tar sikte på uppgiften och klargör att säljaren inte står för den
(prop. 1988/89:76 s. 90).
Gränsen mot 17 § är flytande. HD har framhållit att 18 § främst klargör
informationsansvaret och ska ses som ett utvidgat ansvar: uppgifter som skapat en
befogad förväntan hos köparen kan medföra att varan är felaktig redan enligt 17 §, och
preciserade uppgifter inför köpet kan bli avtalsinnehåll
(NJA 2020 s. 951 p. 11; NJA 2016 s. 237
p. 12–16 och 19 f.). Allmänt hållna värdeomdömen grundar generellt inget ansvar, och även ett uttalande med
visst sakligt innehåll – att en lägenhet är ”nyrenoverad” eller ”moderniserad” – medför
enligt HD inte utan vidare fog att förutsätta att den är fri från allvarliga brister;
däremot kan uppgifter om en nyligen utförd renovering tillsammans med övriga
omständigheter ge köparen fog att förutsätta att renoveringen skett fackmässigt
(NJA 2020 s. 951 p. 13 och 18).
Källor — Rättsfall: NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) · NJA 2020 s. 951 (Badrummet i radhuset). Förarbeten: Prop. 1988/89:76 s. 87 ff.
Befintligt skick
19 § Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om
1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet,
2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller
3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.
När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.
”Säljes i befintligt skick” är vanligt vid försäljning av begagnade varor och betyder
att köparen tar varan som den är. En sådan allmän friskrivning gäller i princip – men
paragrafen sätter tre gränser. Varan är felaktig trots förbehållet om (1) den inte stämmer med uppgifter säljaren lämnat före köpet, (2) säljaren förteg ett väsentligt förhållande som säljaren måste antas ha
känt till och som köparen med fog kunde räkna med att få veta – i båda fallen under
förutsättning att uppgiften respektive förtigandet kan antas ha påverkat köpet – eller (3) varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och
övriga omständigheter med fog kunnat förutsätta.
Begagnade varor som säljs på auktion anses automatiskt sålda i befintligt
skick; vid bedömningen enligt punkt 3 ses då till utropspriset.
Exempel. Anna köper en begagnad segelbåt ”i befintligt skick”.
Säljaren vet att skrovet har en allvarlig rötskada under durken men säger inget. En
sådan väsentlig omständighet hade Anna med fog kunnat räkna med att bli upplyst om –
båten är felaktig trots friskrivningen (punkt 2). Hade båten i stället, utan att
säljaren känt till något särskilt, visat sig vara i så dåligt skick att den inte alls
motsvarade priset, kan den vara felaktig enligt punkt 3.
Friskrivningen ”befintligt skick” viker i tre situationer enligt 19 §.
Paragrafen förutsätter att säljaren faktiskt gjort ett allmänt förbehåll – eller att
varan är en begagnad vara såld på auktion, som enligt andra stycket anses såld i
befintligt skick utan särskilt förbehåll; annars tillämpas 17 och 18 §§,
som enligt förarbetena medför ansvar för säljaren i alla de fall där reglerna i 19 §
skulle kunna göra det.
Utanför konsumentförhållanden är förbehållen i princip bindande – paragrafen anger den
friskrivningsverkan ett allmänt förbehåll ger, och motverkar uppfattningen att klausulen
befriar säljaren från allt ansvar (prop. 1988/89:76 s. 91).
Punkt 1 speglar 18 §: en allmän friskrivning
rubbar inte ansvaret för konkreta uppgifter – annars kunde säljaren lämna uppgifter på
köparens risk – och säljaren har samma möjlighet till tydlig rättelse i tid som enligt 18 § tredje stycket. Av samma skäl tar ett allmänt förbehåll inte över vad som
uttryckligen avtalats om varans egenskaper enligt 17 § första stycket. Punkt 1 avser
enligt sin lydelse endast uppgifter som säljaren lämnat; uppgifter som lämnats i
tidigare säljled eller för säljarens räkning bedöms enligt 18 § andra stycket. Mer långtgående
verkan kan säljaren uppnå genom preciserade beskrivningar eller
egenskapsfriskrivningar, som påverkar vad köparen med fog kan förutsätta (jfr NJA 2020 s. 951 p. 22 f.); verkan beror dock på
avtalstolkningen i det enskilda fallet, och ett villkor kan ytterst jämkas eller lämnas
utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.
Punkt 2 ålägger den säljare som vill åberopa förbehållet en upplysningsplikt, men en
begränsad sådan: den omfattar väsentliga förhållanden som säljaren måste antas ha känt
till – faktisk vetskap krävs, med en viss bevislättnad; att säljaren borde ha känt
till förhållandet räcker inte – och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst
om. Räckvidden bedöms mot 20 §: beträffande sådant som köparen borde ha upptäckt vid sin
undersökning aktualiseras upplysningsplikten normalt inte, medan den har betydelse för
förhållanden som inte kan upptäckas vid en normal undersökning
(prop. 1988/89:76 s. 92). Någon allmän lagfäst upplysningsplikt
vid köp utanför paragrafens tillämpningsområde uppställdes däremot inte.
Punkt 3 är avsedd för fall där varans skick står i uppenbart missförhållande till pris
och övriga omständigheter; bedömningen är objektiv och förutsätter inte vållande
(prop. 1988/89:76 s. 92 f.). I praxis har allvarliga och
omfattande fuktskador som gjorde en bytt husbil närmast oanvändbar ansetts göra den
väsentligt sämre än vad förvärvarna med fog kunnat förutsätta
(NJA 1996 s. 598, Husbilsbytet), liksom förekomsten av
kackerlackor i en bostadsrättslägenhet (NJA 1998 s. 792,
Kackerlackorna). HD har därefter preciserat metoden: förhållandet mellan priset
och varans värde i bristfälligt skick – där värdet i regel kan antas motsvara priset
minskat med avhjälpandekostnaden – ger en kvantitativ hållpunkt: utgör utgiften endast
några procent av priset rör det sig, sett enbart till värdeskillnaden, inte om något
uppenbart missförhållande, och varan kan då anses felaktig bara om övriga
omständigheter, t.ex. betydande olägenhet genom bristernas art, har tillräcklig tyngd
(NJA 2019 s. 807, Badrummet, p. 12–14, där utgifter om knappt
tre procent av priset inte räckte). I NJA 2020 s. 951 (Badrummet
i radhuset) ansågs däremot en bostadsrätt såld i befintligt skick vara i väsentligt
sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta (första stycket 3); målet belyser även
samspelet med 17 och 18 §§ vid uppgifter som ”helkaklat” och ”nyrenoverat”.
Att paragrafen tillämpas på köp av bostadsrätt förutsätter att köpet faller under
köplagen (jfr 1 och 4 §§).
20 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.
Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.
Köparen har som utgångspunkt ingen skyldighet att undersöka varan före köpet på
eget initiativ (en undersökningsplikt kan dock följa av avtalet, av handelsbruk
eller av annan sedvänja, jfr 3 §).
Men två saker kan köparen inte åberopa som fel i efterhand: det köparen kände till
vid köpet, och – om köparen faktiskt undersökt varan eller utan godtagbar anledning
struntat i säljarens uppmaning att göra det – det köparen borde ha märkt vid
undersökningen. Brister som inte borde ha upptäckts vid undersökningen
hindras däremot inte av paragrafen – de kan åberopas som fel på vanligt sätt, om
övriga förutsättningar är uppfyllda. Och har säljaren handlat i strid mot tro och
heder – till exempel medvetet dolt ett fel – faller undersökningens verkningar
enligt andra och tredje styckena bort.
Exempel. Bengt provkör och besiktigar en begagnad skåpbil innan han
köper den av ett åkeri. Lastutrymmet har tydliga, fullt synliga rostskador – dem borde
Bengt ha märkt vid sin undersökning, och han kan inte åberopa dem som fel. Efter några
veckor visar sig däremot ett dolt fel i växellådan som inte kunde upptäckas vid
undersökningen – det hindras inte av 20 § och kan åberopas som fel, förutsatt att det
fanns vid riskövergången (21 §) och reklameras i tid (32 §).
Undersökningen begränsar köparens felanspråk till det som inte kunde upptäckas.
Vetskapskravet, uppmaningar och undersökningens omfattning
Första stycket förutsätter principiellt faktisk kunskap – ”måste antas ha känt till”
medger en viss bevislättnad – och därtill att köparen förstått omständighetens betydelse:
en köpare utan fackkunskaper som inte rimligen kan antas ha insett innebörden av ett
påpekat förhållande förlorar inte rätten att åberopa felet. Bestämmelsen gäller inte när
det avtalats eller förutsatts att säljaren skulle avhjälpa felet efter köpet
(prop. 1988/89:76 s. 93 f.). HD har knutit regeln till 17 §
tredje stycket: det köparen känner till kan köparen inte ha fog att förutsätta något
annat om (NJA 2020 s. 951 p. 29).
En uppmaning enligt andra stycket behöver inte vara uttrycklig utan kan efter
omständigheterna anses lämnad indirekt, t.ex. genom att varan vid förhandlingarna om
köpet förevisats eller hållits tillgänglig för undersökning. Godtagbar anledning att avstå kan vara att undersökningen vore
alltför kostsam eller besvärlig, t.ex. när varan finns på avlägsen ort, men också
säljarens eget uppträdande: lämnade uppgifter och utfästelser befriar köparen från
undersökning i de hänseenden uppgifterna avser
(prop. 1988/89:76 s. 94). I linje härmed ansågs i NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) en preciserad areauppgift
ge köparen godtagbar anledning att inte undersöka arean närmare – den genomförda
undersökningen av lokalen hindrade därför inte felanspråket.
Verkan av en företagen undersökning begränsas till vad köparen borde ha märkt vid
den – en bedömning som beror på varans art, omständigheterna, undersökningens faktiska
omfattning och den omsorg som kan krävas av en person i köparens ställning. I NJA 1996 s. 598 (Husbilsbytet) hade förvärvaren undersökt
husbilen utan att upptäcka omfattande fuktskador; omständigheterna var inte sådana att
skadorna borde ha märkts, och felet fick därför åberopas. Vid bostadsrättsköp har HD
utgått från vad som kan krävas vid en sedvanlig undersökning av lägenheten, om inte
parterna avtalat om en mer ingående undersökning (NJA 2019
s. 807 p. 16; NJA 2020 s. 951 p. 29 ff.).
Tro och heder-undantaget gäller undersökningsverkningarna i andra stycket och, genom
hänvisningen, tredje stycket – däremot inte första styckets vetskapsregel. Enligt tredje
stycket räcker det att köparen fått tillfälle att undersöka prov på varan och att felet
gäller en egenskap som skulle framgå av provet; enligt förarbetena får underlåtenhet att
uppmärksamma provets egenskaper dock läggas köparen till last endast beträffande
egenskaper som provet varit avsett att illustrera
(prop. 1988/89:76 s. 94 f.).
Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger
21 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.
Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.
Om varan är felaktig avgörs av hur den var beskaffad när risken gick över på
köparen – normalt vid avlämnandet (13 §). Säljaren ansvarar för fel som fanns då, även
om felet visar sig först senare: ett tillverkningsfel som ligger latent vid
leveransen är säljarens sak, fastän det upptäcks efter veckor eller månader. Skador och
slitage som uppkommer efter riskövergången är däremot köparens – med två
undantag: försämringar som beror på säljarens avtalsbrott, och försämringar som täcks av
en garanti där säljaren åtagit sig att under viss tid svara för varans
användbarhet eller egenskaper.
Exempel. Cecilia köper en industridiskmaskin till sitt kafé. Tre
veckor efter leveransen havererar pumpen på grund av ett tillverkningsfel. Felet fanns –
i sitt frö – redan när risken gick över, så maskinen är felaktig och säljaren ansvarar.
Hade maskinen i stället skadats av att Cecilias personal kört den utan vatten, är det en
försämring efter riskövergången som Cecilia själv får stå för – om den inte täcks av en
funktionsgaranti.
Felbedömningen tar sikte på varans skick vid riskövergången – även för fel som visar sig senare.
Tidpunkten bestäms av 13–16 §§; avgörande är om felet har sin grund i en omständighet
som förelåg vid riskövergången. Att en vara brister kort efter ibruktagandet beror
enligt förarbetena ofta på att den redan från början var behäftad med fel, något som
särskilt gäller tekniskt komplicerade varor (dolda fel, prop. 1988/89:76 s. 95); tidsförhållandet är dock en
bevisomständighet bland flera. Vid köp av bostadsrätt går risken, om
inte annat avtalats, över vid tillträdet (NJA 2020 s. 951
p. 14).
Andra styckets första led träffar försämringar till följd av säljarens avtalsbrott,
t.ex. vid åtaganden som ska fullgöras efter riskövergången såsom installation eller
montering. Det andra ledet avser tidsbestämda utfästelser, och här skiljer förarbetena
mellan garantityperna: funktionsgarantier och garantier för en egenskaps bestånd flyttar
fram felbedömningen så att en försämring under garantitiden i sig utgör fel, medan garantiåtaganden av mer begränsat slag enligt förarbetena kan
innebära endast en bevispresumtion – felet som visar sig under garantitiden presumeras
ha funnits vid riskövergången, men säljaren undgår ansvar genom att göra sannolikt att
avvikelsen inte fanns då. Garantins innebörd får fastställas
genom tolkning; paragrafen reglerar inte utfästelsernas innehåll
(prop. 1988/89:76 s. 96).
I bevishänseende får två frågor hållas isär: att den påstådda avvikelsen alls
föreligger, vilket köparen har att visa, och om avvikelsen fanns vid riskövergången.
För den senare frågan har HD – för konsumentköp, där dock en särskild presumtionsregel
gällde – angett som huvudregel att köparen har bevisbördan för att felet fanns vid
riskövergången (NJA 2013 s. 524, Den skadade dörren, p. 10;
jfr kommentaren till 12 §). För köp under CISG har HD sammanfattat fördelningen mer
nyanserat, med bevissäkringshänsyn som grund: säljaren ska som utgångspunkt visa att
varan var avtalsenlig vid riskövergången, bördan ligger kvar på säljaren om köparen
omedelbart efter mottagandet meddelar att varan anses felaktig, men går över på köparen
om meddelandet dröjer – och HD framhöll att ett motsvarande synsätt ligger till grund
för bevisbördans placering beträffande fel i varan i svensk rätt
(NJA 2016 s. 465 p. 14–17). Tidpunkten för felbedömningen ska
slutligen hållas isär från reklamationsfristerna i 32 §, som löper från det att köparen
märkt eller borde ha märkt felet.
Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande — Påföljderna
22 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23–29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.
23 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.
Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.
Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
24 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren fullgör det inom den tid som han har angett.
Hävning
25 § Köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.
26 § Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
Skadestånd
27 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida.
28 § Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.
Meddelande om hävning och skadestånd
29 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
Påföljder vid fel i varan — Påföljderna
30 § Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 31–40 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.
31 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det undersöka den i enlighet med god affärssed.
Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram.
Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten.
32 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
33 § Utan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Avhjälpande och omleverans
34 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 36 §.
Köparen har rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant förhållande som avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att kräva omleverans, om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.
Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det.
35 § Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
36 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.
Prisavdrag och hävning
37 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag beräknat enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §.
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.
38 § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.
39 § Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
40 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 27 § första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.
Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst.
Påföljder vid rättsligt fel
41 § Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och 33 §, om avhjälpande och omleverans i 34–36 §§, om prisavdrag och hävning i 37–39 §§, om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 §.
Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.
Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.
Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott — Rätt att hålla inne betalningen
42 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.
Partiellt avtalsbrott
43 § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.
Hävning vid successiv leverans
44 § Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleverans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.
Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget mellan dem skulle ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dessa leveranser.
Köparens skyldigheter — Prisets bestämmande
45 § Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
46 § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till grund för beräkningen.
Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens vikt.
47 § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.
48 § Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där överlämnandet äger rum.
Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning.
49 § Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.
Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna, om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.
Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.
1. medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och
2. hämta eller ta emot varan.
Påföljder vid köparens avtalsbrott — Påföljderna
51 § Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet enligt 50 § 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 52–59 §§ kräva betalning eller annan fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.
Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller 55 §, 57 § andra–fjärde styckena och 58 §.
Krav på betalning och annan fullgörelse
52 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.
Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betalning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67–70 §§.
Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betalning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
53 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.
Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva att köparen medverkar till köpet.
Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
Hävning på grund av dröjsmål med betalningen
54 § Säljaren får häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.
Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.
55 § Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma förutsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort
2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.
Hävning vid successiv leverans
56 § Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon delleverans, får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.
Skadestånd
57 § Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.
Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.
Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.
58 § Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.
Meddelande om hävning och skadestånd
59 § Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörelse har skett meddelar köparen att han häver.
Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
60 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifikationen i överensstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.
Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Ändrar köparen inte specifikationen inom den tid som har förelagts honom, blir säljarens specifikation bindande.
Befarat avtalsbrott — Stoppningsrätt
61 § Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.
Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållanden som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.
Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelande inte har lämnats i tid.
Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
62 § Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Hävningen är dock utan verkan, om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Konkurs m. m.
63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Om konkursboet inträder i avtalet, och tiden för motpartens fullgörelse är inne, får motparten kräva att boet fullgör sin prestation eller att boet, om anstånd har beviljats, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får motparten kräva säkerhet om det av någon särskild anledning är nödvändigt för att skydda denne mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte ställer säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva köpet.
Om varan överlämnas till konkursboet efter det att köparen försatts i konkurs och betalning inte har skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, ska konkursboet anses ha inträtt i avtalet. Lag (2022:981).
Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans — Verkningar av hävning och omleverans
64 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.
I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.
65 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av varan.
Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.
66 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om
1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller
3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.
Skadeståndets omfattning — Allmänt
67 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.
Som indirekt förlust anses
1. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,
2. annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,
3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och
4. annan liknande förlust, om den varit svår att förutse.
Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.
68 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillnaden.
69 § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.
Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet
70 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.
Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet jämkas.
71 § I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid gäller räntelagen (1975:635).
I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framställer ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsamma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.
Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots att betalning inte sker.
Vård av varan — Säljarens vårdplikt
72 § Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen till följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.
73 § Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.
Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseorten.
Förvaring hos tredje man
74 § Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.
Ersättning för vårdkostnader
75 § Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att ersättning betalas eller godtagbar säkerhet ställs för den.
Försäljning av varan
76 § Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om motparten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.
Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.
Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.
77 § Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.
78 § Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motparten. Överskott tillfaller motparten.
Avkastning
79 § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köparen, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla tidigare.
80 § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.
81 § I köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.
Vissa meddelanden
82 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24, 29, 32, 35, 39, 47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna köparen enligt 52, 53, 59 eller 61 §.
1990:931
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom med den begränsningen att de hänvisningar till den lagen som finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande skall fortsätta att gälla.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
1996:776
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
2022:262
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.
2. Den äldre lydelsen av 4 § gäller fortfarande om konsumentköplagen (1990:932) gäller för köpet.
2022:981
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande om varan överlämnats till köparen efter att denne ansökt om företagsrekonstruktion enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Vägledande avgöranden hämtas från Domstolsverket (Sök rättspraxis) i en senare etapp.
Hantera samtycke
För att ge dig bästa möjliga upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. Om du samtycker till detta kan vi behandla data som webbläsarbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller återkallar ditt samtycke kan vissa funktioner påverkas negativt.
Funktionella
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av användaren.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som uteslutande används för statistiska ändamål.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
